Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

1

N:o 74.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1889, kl. 6 e. m.

Utlåtande, angående lindring i vilkor en för ett åt Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt län
å 2,000,000 kronor.

(R. A).

Sedan Riksdagen år 1877 beviljat Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag, för sänkning och reglering af vattenhöjden i sjöarne
Hjelmaren och Qvismaren samt utförande af dermed sammanhängande
arbeten, ett lån å 2,000,000 kronor att från statskontoret utgå med
vilkor, utom andra, att å hvarje lyftadt belopp af lånet skulle årligen
till slutet af år 1887 erläggas fem procent ränta från lyftningsdagen
samt för tiden från och med år 1888 årligen erläggas åtta procent å
hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle godtgöras efter fem
för hundra af det obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgöra afbetalning
derå,

samt, efter det hela lånebeloppet blifvit af bolaget lyftadt, Riksdagen,
med anledning af en utaf Kongl. Maj:t, i ämnet aflåten proposition,
år 1885 dels, för tiden från och med år 1886, nedsatt räntan å
berörda lån till fyra och eu half procent för år, dels ock medgifvit
att bolaget finge erhålla anstånd med denna räntas erläggande för
åren 1886—1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den för desamma
upplupna ränta lades till den beviljade lånesumman, hvarefter å det
sålunda uppkommande beloppet skulle erläggas vid slutet afhvartdera
året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och eu half procent årlig
ränta samt vid slutet af år 1896 och följande år, tills lånet blifvit slutBih.
till Riksd. Frot. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 46 Höft. 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

betaldt, en annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknades
som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning,

har Kongl. Maj:t i en den 22 sistlidne mars till Riksdagen aflåten,
till statsutskottet remitterad proposition (n:o B4) föreslagit Riksdagen,

att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag måtte erhålla
eftergift å den vid 1890 års slut upplupna, till 450,000 kronor uppgående,
oguldna räntan för åren 1886—1890 å ifrågavarande statslån;
samt

att sjösänkningsbolaget derjemte måtte medgifvas den lindring i
betalningsvilkoren för lånet, att å lånesumman, 2,000,000 kronor, skulle
erläggas vid slutet af hvardera året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895
tre och en half procent ränta samt vid slutet af år 1896 och följande
år, tills lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af fem procent, deraf tre
och en half procent skulle beräknas som ränta å oguldna beloppet och
återstoden utgöra kapitalafbetalning.

Af det vid berörda proposition fogade statsrådsprotokoll öfver
civilärenden inhemtas, bland annat, att Kongl. Maj:t den 2 februari
1877 faststält eu af öfverstelöjtnanten A. Grafström upprättad plan för
Hjelmarens och Qvismarens sänkning och dervid stadgat, att bolaget
skulle, utom de för sjöarnes sänkning och markens torrläggning erforderliga
arbeten, för bibehållande af 7 fots segeldjup i Hjelmaren och
Hjelmare kanal samt sjöfartens upprätthållande å samma farled

delvis ombygga Hjelmare kanal och i sammanhang dermed under
den del af seglationstiden, som kanalen i och för ombyggnaden hölles
stängd, besörja trafiken emellan Hjelmaren och den segelbara delen af
Arboga å utan förhöjning af de i gällande kanaltaxa bestämda fraktafgifter; fördjupa

segellederna till Örebro och Hjelmarens vigtigaste hamnar,
så att äfven under sjögång 7 fots segeldjup der kunde efter sänkningen
påräknas, och att allt framgent bibehålla dessa farleder vid
samma djup;

verkställa och, intill dess derom annorlunda förordnades, fortfarande
bekosta utprickningen af samma farleder, med undantag af den prickning,
som förut besörjts af Örebro stad;

allt framgent, då segling emellan Essundet, och Svartåns utlopp
(det så kallade Oset) af vidriga vindar omöjliggjordes, tillhandahålla
tjenlig ångbåt för kostnadsfri bogsering af segelfartyg öfver den så
kallade Hemfjärden;

inrätta och underhålla en regleringsdam vid Hyndevad samt an -

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

3

skaffa bostad och bereda aflöning åt en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
der anstäld damvaktare; samt

på det att sjösänkningsbolaget i en framtid måtte kunna befr

las

från förpligtelserna, i hvad de afsåge den allmänna trafiken, insätta i
statskontoret 100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande
för att medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond, hvaraf
den årliga räntan kunde i mån af behof användas till bekostande af
det bolaget ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren samt af dambyggnadeu
vid Hyndevad och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda
anordningar, aflöning af damvaktaren vid Hyndevad med mera
dylikt; Kongl. Maj:t dock förbehållet, såväl att bestämma om fondens
förvaltning och användning som ock att framdeles pröfva och afgöra
huruvida densamma kunde anses för sitt ändamål tillräcklig eller borde
af bolaget ökas.

Enligt Grafströms år 1873 uppgjorda, på då gängse pris grundade
beräkningar, skulle verkställigheten af de i den sålunda faststälda
planen afsedda åtgärder erfordra följande kostnadsbelopp, nemligen:

l:o) samtliga erforderliga arbeten vid Hjelmarens

utlopp..............

... kr.

335,298: —

2:o) ombyggnaden

af Hjelmare kanal.................

... ,,

354,291: —

3:o) fördjupningen

af farlederna i Hjelmaren ...

... ,,

284,133: —

4:o) fördjupningen

af hamnarne derstädes.........

... ,,

31,274: —

5:o) Qvismaredalens torrläggning ........................

... ,,

664,689: —

6:o) diverse extra

omkostnader............................

... ,,

279,198: 34.

eller sammanlagdt kr. 1,948,883: 34.

Efter det sjösänkningsarbetet i sin helhet afsynats och den 13
augusti 1888 blifvit af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkändt,
hafva 696 eg are och innehafvare afjord inom Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsområde samt delegare i förenämnda, för dessa sjöars sänkning
bildade bolag uti till Kong!. Maj:t stälda, af bolagets direktion
öfverlemnade skrifter anfört: att arbetet visserligen utförts på ettsätt,
som att döma af de offentliga vitsord, som erhållits, borde fullt tillfredsställa
alla de olikartade och högt drifna anspråk, som stälts på
detsamma, och att arbetet äfven enligt delegarnes åsigt ledts med all
den omtanke om deras bästa, som varit möjlig under lösningen af så
svåra och invecklade frågor som dem, hvilka med detta företag varit
förenade, men att, då det varit oafvisligen nödvändigt att företaga större
och mera omfattande arbeten än hvad det ursprungliga förslaget afsett,
detta medfört betydligt ökade kostnader, hvarigenom dessa, som i förslaget
beräknats till 1,948,883 kronor 34 öre, uppgått till 2,886,903 kronor

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

93 öre, utan att ens detta belopp kunde anses såsom sänkningskostnadens
slutsumma, då ännu återstode en mängd ersättningar för borttagen
jord, för framtida underhållet af nya brobyggnader in. m., hvilka
efter derom i laga ordning tillkomna beslut icke finge bestämmas förr
än efter företagets fullständiga afsilande; att i följd häraf all anledning
vore att befara, att den direkta sjösänkningskostnaden icke skulle
understiga 3,000,000 kronor, hvartill borde läggas den summa, som
bolaget fått betala i räntor å lånta penningar under den tioåriga arbetstiden,
eller enligt senaste bokslut 1,013,141 kronor 6 öre, då kostnaden
i rundt tal kunde beräknas till 4,000,000 kronor; att efter år 1881
bolaget fått åtaga sig årliga uttaxeringar, uppgående för tiden till och
med år 1887 till ett sammanlagdt belopp af 34 kronor 50 öre på vinstref
eller 193 kronor 20 öre på vinsttunnland och för år 1888 till 5
kronor samt för åren 1889 och 1890 antagligen till sistnämnda belopp,
på vinstref, för hvartdera året; att en betydlig förhöjning häri, antagligen
till 8 kronor för vinstref eller 44 kronor 80 öre på vinsttunnland,
komme att inträda år 1891, då liqviden af statslånet började;
att de höga belopp, som från denna tid skulle utgå, syntes delegarne
vara så öfverväldigande, att de med största fruktan och bäfvan motsåge
framtiden; att bolaget i ränta efter fem procent å statslånet till
den 31 december 1885 erlagt 575,388 kronor 94 öre, under det att
vanliga odlingslån endast droge fyra och en half procent ränta och
derjemte njöte anstånd med dess erläggande; att de förluster genom
bolagsmäns konkurs och frånvaron af all förmånsrätt för sjösänkningsbolaget
för samma lån, för hvilket staten likväl förbehållit sig bästa
rätt af jordegaren, sedan lånet fördelats, redan uppginge till nära
15,000 kronor och ökades med hvarje år; samt att detta bolag, utom skyldigheten
att ombygga alla dammar och broar i Eskilstuna ström, hvartill
motsvarighet ytterst sällan, om ens någonsin, förekommit vid andra
sjösänkningar här i landet, hade för sjöns reglering måst bygga en
särskild och ytterst dyrbar regleringsdam, bilda segelrännor, ombygga
Hjelmare kanal och flera hamnar för en sammanlagd kostnad af 996,675
kronor 54 öre, oberäknadt den tryckande skyldigheten, icke blott att
allt framgent underhålla dessa för sjöfarten verkstälda arbeten, för hvilket
underhåll bolaget dessutom af upplånta medel afsatt en särskild,
till statskontoret lemnad fond, hvilken vid 1888 års utgång torde uppgå
till 150,000 kronor, utan ock att dels i all framtid kostnadsfritt bogsera
de segelfartyg, som passerade den så kallade Hemfjärden å Hjelmaren,
och härför hålla en särskild ångbåt, och dels att utan någon
ersättning underhålla en stor del af sjömärkena i Hjelmarens farleder.
På grund af dessa omständigheter hafva sökandena anhållit, att Kongl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

5

Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta framställning, att af det Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag beviljade statslånet å 2,000,000 kronor
halfva beloppet eller 1,000,000 kronor, såsom motsvarande de kostnader,
bolaget fått vidkännas ensamt lör sjöfartens fortgång på ett större
djup än sjön medgåfve, måtte efterskänkas och afskrifvas.

Vid öfverlemnande af dessa underdåniga ansökningar har bolagets
direktion, med vitsordande att totala sjösänkningskostnaden icke komme
att understiga 4,000,000 kronor och att bolaget, förutom ofvannämnda
fond för segeldjupets reglerande, måst offra 1,000,000 kronor för bibehållande
af äldre och skapande af nya farleder, vidare framhållit, att
bolagets affärsställning i september 1888, då direktionens yttrande
afgafs, kunde beräknas på följande sätt, nemligen:

skulder, förutom upplupna, ej förfallna räntor............ Kr. 3,054,602:6 3

och tillgångar, oberäknad! ofvan omförmälda, i statskontoret
inuestående fond, samt bolagets fastigheter
och fiske, hvilka åtminstone för det dåvarande
vore afsedda att bibehållas för det framtida
underhållet, samt efter afdrag af ett i enskild
bankinrättning taget kreditiv å 50,000 kronor... » 187,104: 6 3;

att, då vinstjorden för fullgradigt, tunnland i oodladt skick betingade
ett pris af 400 kronor och totalbeloppet af förbättringen skattats till
36,693,4 7 15 qvadratref eller 6,552,41 tunnland fullgradig jord, den genom
Hjelmarens och Qvismarens sänkning vunna jordförbättringen, innan
ännu odling tillkommit, egde ett kontant värde af 2,620,964 kronor,
hvilket således vore landets direkta vinst af företaget, under det att
kostnaden för delegarne uppginge till 4,000,000 kronor; att häri torde
ligga en på rättvisa och billighet grundad anledning att hoppas, det
staten måtte efterskänka den million kronor af statslånet, som bolaget
måst offra för ett rent statsändamål; samt att det icke kunde förnekas,
att staten för denna million äfven erhållit tillfredsställande valuta i den
trygghet för allmänna sjöfarten på Hjelmaren, som beredts genom
bolagets arbeten. På grund häraf och då med de vidsträckta arealer
torrlagd mark, som funnes till många af Hjelmareområdets hemman,
en så stor tillökning i dessa hemmans årliga kronoutskylder, som
komme att förorsakas genom den inskjutna annuiteten för det nuvarande
sjösänkningslånet, synnerligast der äfven en sådan för särskild!
odlingslån tillkomme, hvarken ur statsekonomi eller privaträttslig
synpunkt kunde anses alldeles fri från vissa betänkliga olägenheter och
faror äfven för det allmänna, ansåge direktionen den nu begärda afskrifningen
af den allra största vigt för så väl bolagets bestånd som
bolagsmännens skyddande mot hopande ekonomiska faror samt in -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

stämde för den skull till alla delar i hvad bolagsmännen anfört och
anhållit.

Uti häröfver infordradt underdånigt utlåtande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemstält, att å bolagets vid 1890 års utgång befintliga
skuld till staten måtte från och med år 1891 samt till och med år
1895 erläggas ränta efter tre och eu half procent, för år räknadt, samt
från och med år 1896 och intill dess hela skulden blifvit gulden en
annuitet af fem procent, hvaraf tre och en half procent skulle beräknas
som ränta och återstoden utgöra kapitalafbetalning.

Vidare hafva Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro, Vestmanlands
och Södermanlands län i underdåniga yttranden tillstyrkt bifall
till ansökningen. Beträffande innehållet af dessa yttranden tillåter sig
utskottet att hänvisa till ofvan åberopade statsrådsprotokoll och här
endast anteckna, hurusom i desamma anförts, bland annat,
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län:
att verkligt nödfall i ifrågavarande afseende vore för handen och
att förty det sökta efterskänkandet af bolagets halfva skuld till statsverket
borde kunna beviljas;

att med anledning af bolagsdirektionens yttrande om den för
detta lån, liksom för odlingslån i allmänhet, gällande tysta förmånsrätt
enligt förordningen den 20 juli 1855 Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett sig böra undersöka, huru förhållandena efter hela lånets fördelning
å de särskilda i företaget deltagande fastigheter och anteckning
i jordeböckerna af de sålunda uppkommande särskilda annuitetsbeloppen
skulle vid jemförelse med fastigheternas taxeringsvärden gestalta
sig; samt

att, om med ledning af en i berörda hänseende öfver vissa
fastigheter upprättad, i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande intagen
tabell uträkning företoges af hvad hvarje särskild annuitet utgjorde
i procent af fastighetens taxeringsvärde, så höga procenttal
uppkomme, att man nödgades antaga att, så vida fråga vore om de
under enskild eganderätt varande fastigheter, verkliga faror förefunnes
för fastighetskrediten, helst, der odlingslån jemväl erhållits, annuiteterna
å dessa lån tillkomme; men att genom det sökta efterskänkandet dessa
faror skulle i ganska betydlig mån aflägsnas;

af Kongl. Maj ds befallningshafvande i Vestmanlands län:
att, då anordnandet och underhållet af en allmän segelled af den
omfattning som den ifrågavarande öfver Hjelmaren måste vara ett statens
intresse och då vederbörande afsyningsmän vitsordat, att Hjelmarens
och Qvismarens sjösänkningsbolag fullgjort detta arbete på ett i
allo tillfredsställande sätt, både billigt och rättvist syntes vara, att staten

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

7

gödtgjörde bolaget de kostnader, som det för samma arbete fått vidkännas,
och nvilka syntes uppgå till i det närmaste 1,000,000 kronor,
men, om erlagda räntor medräknades, betydligt öfverstege detta belopp;
och

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:

att ett efterskänkande af en del utaf statens fordran syntes nödvändigt
för att förebygga ekonomiskt obestånd bland den stora jordbruksbefolkning,
som af företaget berördes; att vid börjande amortering
af statslånet annuiteten skulle blifva de fleste delegarne inom länet öfvermägtig
och betaga dem betalningsförmåga; att ehuru häremot kunde
invändas, att genom ökad jordafkastning efter sankmarkernas torrläggning
egendomsvärdet skulle komma att höjas, å andra sidan förekom
me, att åtminstone inom Södermanlands län, der det högsta taxeringsvärdet
å fullt bebyggd och med husbehofsskög försedd jordegendom
på landet hittills beräknats efter 350 kronor tunnlandet fullgradig jord,
det ökade jordvärdet säkerligen icke komrne att stå i motsvarigt förhållande
till den stegrade afgälden samt att den gamla, odlade jorden
måste ensam bära hela kostnaden för sjösänkningen, intilldess den
torrlagda marken komme i full växtkraft och erhållit tillräcklig åbyggnad.

Statskontoret har erinrat, att olägenheten af den tysta förmånsrätten
för ifrågavarande lån ökades derigenom att äfven odlingslån,
uppgående till 333,100 kronor, blifvit beviljade för afdikning och odling
af den mark, som vissa egendomar genom sjösänkningen erhållit.
Den eftergift, som vore behöflig, på det icke ett flertal af delegarne i
företaget skulle genom de höga annuiteterna bringas på obestånd,
har statskontoret ansett böra lemnas genom efterskänkande af den
vid 1890 års slut upplupna, icke erlagda räntan å statslånet samt
räntefotens nedsättande och amorteringstidens utsträckande, i enlighet
med hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit; och har statskon -

toret till belysande häraf meddelat följande uppgift å de årliga utgifterna
för liqviderande af bolagets skuld till staten vid 1890 års slut
under nedannämnda förutsättningar, nemligen:
l:o. Utan någon eftergift:

skuld ..................................................................................... kr. 2,450,000: —

för åren 1891 —1895, årlig ränta å 4| procent ...... )> 110,250: —-

» 1896 och följande år, tills lånet vore slut betaldt,

annuitet af 8 procent ..................... » 196,000: —■

2:o. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag:

skuld ’..................................................................................... » 2,450,000: —

för åren 1891—1895, årlig ränta å 3 \ procent ...... » 85,750: —

» 1896 och följande år, annuitet å 5 procent » 122,500: —

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

3:o. Vid bifall till ansökningen:

skuld ................................................................................... kr. 1,450,000: —

för åren 1891—1895, årlig ränta å 4 procent ..... » 65,250: —

» 1896 och följande år, annuitet å 8 procent » 116,000: —

4:o. Vid efterskänkande af den vid 1890 års
slut upplupna ränta:

skuld ...................................................................................... » 2,000,000: —

för åren 1891 —1895, årlig ränta å 3 | procent ...... » 70,000: —

» 1896 och följande år, annuitet å 5 procent » 100,000: —

Vid jemförelse af bolagets utgifter enligt dessa olika alternativ
visade sig, att det sista eller af statskontoret ifrågasatta alternativet
visserligen medförde en något högre ränteutgift under de fem första
åren, än om delegarnes ansökning rent bifölles, men att deremot annuiteten
sedermera skulle blifva icke obetydligt lägre. Väl skulle enligt
statskontorets förslag amorteringstiden förlängas med omkring
sexton år, men detta borde icke för delegarne vara ofördelaktigt och
hade för statsverket icke någon afsevärd betydelse.

Slutligen har statsrådet och chefen för civildepartementet vid detta
ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet anfört följande:

»Redan uti det yttrande, som jag till statsrådsprotokollet afgaf
den 20 februari 1885, då fråga förevar om aflåtande af framställning
till Riksdagen i ändamål att bereda lindring för Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag i vilkoren för det erhållna statslånet, framhöll
jag de stora svårigheter, som för innehafvare af smärre hemmansdelar
skulle möta att erlägga de på dem belöpande uttaxeringar för gäldande
af annuiteterna å omförmälda statslån och på samma gång bestrida
kostnaderna för dikning och odling af den torrlagda mark, som kommit
på deras lott, och jag förklarade mig icke vara öfvertygad, att svårigheterna
för sjösänkningsbolaget skulle genom uppskof med räntans
erläggande under några år blifva undanröjda. Mina då uttalade betänkligheter
hafva genom den utledning, som vederbörande myndigheter
nu lemnat, ytterligare bekräftats. Det synes mig nemligen
genom hvad i de afgifna yttrandena anförts vara ådagalagdt, att betänkliga
rubbningar i fastighetskrediten inom den vidsträckta landsort, som
af sjösänkningsföretaget beröres, äro att befara, derest icke eu väsentligare
lindring i annuiteten för statslånet beredes. Jag anser sålunda,
att det verkliga nödtvång, som Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse
den 5 maj 1885 förutsatt såsom vilkor för ett rent efterskänkande af
en statens fordran, nu är för handen. Ett ytterligare skäl för att
förorda en lindring i delegarnes betalningsskyldighet finner jag i de
betydande kostnader, som sjösänkningsbolaget nödgats nedlägga på

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

9

arbeten, som afsett den allmänna trafikens intressen och af hvilka sålunda
intressenterna i företaget icke draga någon omedelbar fördel»;
hvarefter departementschefen tillstyrkt framställning till Riksdagen i
enlighet med statskontorets förslag.

Utskottet har funnit giltiga skäl förefinnas att bereda bolaget
någon lättnad i de svårigheter, med hvilka bolaget har att kämpa.
Kostnaden för företagets utförande har, såsom af ofvanstående framgår,
med icke mindre än omkring 1,000,000 kronor öfverstigit den
summa, bolaget haft skälig anledning antaga vara tillräcklig; nära
1,000,000 kronor af kostnaden har bolaget måst utgifva för ändamål,
som visserligen äro för det allmänna af vigt, men för delegarne i sjösänkningsföretaget
af jemförelsevis underordnad • betydelse, nemligen,
bland annat, bibehållandet af sju fots segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare
kanal, hvilken sistnämnda kommunikationsled ansetts så gagnelig
såsom länk i landets samfärdselsystem, att Konung och Riksdag för
kanalens ombyggnad på sin tid vidkänts uppoffringar till belopp af
1,500,000 kronor; och slutligen torde det ej kunna förnekas, att den
vinning af ypperlig åkerjord, som genom sjösänkningen blifvit beredd,
innefattar en afsevärd fördel för landet i dess helhet.

Emellertid anser utskottet, nu likasom år 1885, då fråga om lindring
i bolagets betalningsvilkor senast hos Riksdagen förevar, eu till
sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som rent efterskänkande,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, af ett fordringsbelopp vara en
betänklig åtgärd, hvilken utskottet så mycket mindre kan tillstyrka,
som det ej synes vara ådagalagdt, att den är af nödvändighet påkallad.
Utskottet föreställer sig, att det väsentligaste är att bereda
bolaget frihet från bördan af statslånet under den tid, då delegarne
äro betungade med utgifter dels''för gäldande af de skulder, bolaget
utöfver statslånet måst ikläda sig för företagets fullbordande, och
dels för de vunna egoväldenas bringande i det skick, att de lemna
påräknad afkastning, samt förseende med nödiga byggnader, och anser
utskottet härjemte, med afseende å detta företags dyrhet och säregna
beskaffenhet, någon nedsättning i räntan under den för odlingslån gällande
billigtvis böra medgifvas.

För dessa, eftergifter har utskottet likväl funnit det vilkor böra
från statens sida uppställas, att anståndstiden behörigen användes till
bolagets frigörande från all annan skuld än den till staten, hvilket
Bill. till Bilcsd. Prof. 1880. 4 Samt. 1 Afd. 46 Raft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

förutsätter de dertill erforderliga medlens uttaxering på delegarne,
hvaröfver kontroll torde böra utöfvas af den revisor, Kongl. Maj:t lärer
ega att till deltagande i granskningen af bolagets angelägenheter utse.

Enligt de nu gällande bestämmelserna skulle räntan efter 4 \ procent
för åren 1886 —1890, tillhopa utgörande 450,000 kronor, vid 1890
års slut läggas till kapitalet, hvarefter å det sålunda uppkomna beloppet
af 2,450,000 kronor skulle vid slutet af hvardera året 1891 —
1895 erläggas 4 \ proc. ränta, eller 110,250 kronor, samt från och med
utgången af år 1896 till dess lånet slutbetalts gäldas en årlig 8 proc.
annuitet, utgörande således 196,000 kronor, deraf 4 \ proc. ränta å
oguldna beloppet och återstoden kapitalafbetalning.

De jemkningar häri, utskottet vill tillstyrka, äro följande:

att räntan för tiden från och med år 1891 nedsättes till 4 procent
för år;

att anstånd medgifves med betalning af räntan för de tio åren
1886—1895, utgörande tillhopa 850,000 kronor, och att detta belopp
erlägges sålunda, att det vid 1895 års slut lägges till kapitalet, och
från slutet af år 1896 och följande år, till dess det sålunda uppkommande
beloppet af 2,850,000 kronor jemte ränta blifvit guldet, å detta
sistnämnda belopp erlägges en annuitet af 6 procent, eller 171,000
kronor, deraf 4 procent ränta och återstoden afbetalning.

Bolaget skulle härigenom till 1896 års slut befrias från alla
liqvider till staten samt från och med nämnda tid få annuitet^ nedsatt
från 196,000 till 171,000 kronor.

På grund af hvad ofvan anförts hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må
på det sätt bifallas, att Riksdagen, på vilkor att
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbinder
sig att under tiden till 1895 års slut gälda
all annan sin skuld än den till staten, medgifver:

att räntan å bolagets kapitalskuld till staten
2,000,000 kronor för tiden från och med år 1891
nedsättes till fyra procent för år;

att anstånd med erläggande af räntan för åren
1886—1895, utgörande tillhopa 850,000 kronor, må
åtnjutas sålunda, att efter dessa års förlopp denna ränta
lägges till lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande
beloppet 2,850,000 kronor vid slutet af
år 1896 och följande år, tills detta belopp jemte ränta
blifvit slutbetaldt, skall erläggas en annuitet af sex

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

11

procent, deraf fyra procent beräknas som ränta ä
oguldna beloppet och återstoden utgör kapitalafbetalning.

Stockholm den 6 maj 1889.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reser vation:

af herrar A. Persson, N. Peterson, J. Jonson och C. J. Petersson,
hvilka ansett utskottets yttrande och förelag böra hafva följande innehåll
och lydelse:

y>Dä Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag frivilligt inlåtit
sig på ifrågavarande företag och dervid, likasom en hvar, som
inleder eu affär, haft att tillse, huru vida företaget blefve fördelaktigt
och kunde med de medel, hvaröfver bolaget förfogade, utföras; cZa,
hvad särskildt beträffar kostnaden för de arbeten, hvilka ej afsett ett
omedelbart gagn för delegarne, bolaget kontraktsenligt förbundit sig
att utföra dessa arbeten; och då en ytterligare rubbning af det mellan
staten och bolaget träffade aftal, utöfver de lindringar, som år 1885
beviljats, synes utskottet så mycket mindre kunna förordas, som det ej
torde kunna med visshet bedömas, huru vida icke bolaget blifver i tillfälle
att med den vunna åkerjordens värde och afkastning återgälda
den af staten bolaget lemnade försträckning, har utskottet ej ansett
sig kunna tillstyrka bifall till Kongl. Majffs ''i ämnet gjorda framställning,
utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition ej må
af Riksdagen bifallas.»

Herr. C. Ifvarsson har begärt få antecknadt, att han ej deltagit
i den slutliga behandlingen inom utskottet af detta ärende.