I

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1889, kl. 12 midd.

Utlutande, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1887.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf'' från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kong! Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit
hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I (Rev.

ber. pag. 26. — Uti. pag. 360 — 363.)

Revisorerne, som af fångvårdsstyrelsens räkenskaper för år 1887
inhemtat, att vid ledighet för tjeustemän inom fångvården den vikarieBih.
till Riksd. Prof. 1SS-9. 4 Sami. 1 Afd. 19 Raft. l''“

Ang. vikariatsersättningar
till
tjensteman
inom fångvården.

q

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

rande fått uppbära ersättning, som motsvarat hela den med vederbörande
tjenst förenade lön, hafva med anledning häraf uttalat den
åsigt, att gällande föreskrifter angående aflöningen till fångvårdstjeustemännen,
för så vidt revisorerne kunnat inhemta, icke gåfve stöd
för de i berörda hänseende gjorda utbetalningar, hvarigenom dessa
vikarier erhållit högre ersättning än den, som vikarierande tjenstemän
inom öfriga förvaltningsgrenar i allmänhet bestås, och hvartill anledning
så mycket mindre syntes föreiinnas, som flertalet vikarierande
fångvårdstjenstemän utöfver den kontanta aflöningen egde åtnjuta fri
bostad och vedbrand jemte sportler. Visserligen hade genom kongl.
brefvet den 16 februari 1864 fångvårdsstyrelsen erhållit bemyndigande
dels att af förslagsanslaget för fångvården anvisa lämpliga arfvoden
åt de vikarier, som i händelse af laga förfall för innehafvare af tjenst
inom fångvården förordnades att samma tjenst bestrida, i den mån de,
enligt gifna föreskrifter beträdande civile tjenstemän i allmänhet, uppkomna
besparingar å aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga,
dels ock att vid inträffande ledighet få för tjenstens uppehållande,
tills densamma blefve återbesatt, disponera den derför i stat
bestämda aflöning. Men sedan vid 1874 och 1876 årens riksdagar ny
reglering af aflöningarna lör fångvårdstjenstemännen, med undantag af
direktören vid centralfängelset i Göteborg, blifvit beslutad, och samtidigt
i afseende å den nya aflöningsstatens tillämpning meddelats,
bland annat, den bestämmelsen, att en fjerdedel af innehafvande lön
och arfvode jemte hela skrifvarearfvodet, der sådant äfven vore anslaget,
skulle utgöra tjenstgöringspenningar, som under tjenstledighet
icke skulle tillgodokomma löntagaren, syntes sistnämnda kongl. bref
numera icke ega tillämplighet i annat fall än möjligen beträffande
direktörstjensten vid berörda fängelse.

Då alltså i nu omförmälda hänseende större utbetalningar egt
rum, än gällande aflöningsstat och i sammanhang dermed gifna föreskrifter
syntes medgifva, hafva revisorerne anmärkt förhållandet.

I utlåtande, som fångvårdsstyrelsen den 28 januari innevarande
år afgifvit angående revisorernes uttalanden med anledning af granskningen
af fångvårdsräkenskaperna, har bemälda styrelse i afseende å
förenämnda fråga anfört, att Kongl. Magt. redan den 29 april 1843
genom kongl. bref medgifvit, att, när genom läkarebetyg styrktes, att
någon vid de under fångvårdsstyrelsens inseende stälda fångvårdsanstalter
vore genom sjukdom urståndsätta att tjensten förrätta, och ingen
funnes å stället, som kunde åläggas att göromålen under tiden öfvertaga,
det skulle vara styrelsen tillåtet att bestämma lämpligt arfvode
åt den person, som förordnades att under den ordinarie tjensteman -

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

B

nens sjukdom dennes åligganden fullgöra, utan att med förfrågan derom
för hvarje särskild! fall till Kongl. Maj: t inkomma.

Då sedermera år 1863, genom då församlade Ständers beslut i
anledning af till dem från Kongl. Maj:t afbiten proposition, aflöningen
för eu del af tjenstemännen vid fångvårdsinrättningarne öfverflyttades
från förslagsanslag till ordinarie stat, hade genom samma beslut åt
Kongl. Maj:t öfverlåtits att af förslagsanslaget anvisa erforderliga medel
till lämpliga arfvoden åt de vikarier, som, i händelse af förfall för ordinarie
innehafvare af tjenster vid fångvårdsinrättningarne, kunde behöfva
förordnas, i den mån de enligt gifna föreskrifter uppkomna besparingar
i aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga. Enär, till
följd deraf, styrelsen icke vidare egde att i afseende å de tjenstebefattningar
vid fångvårdsinrättningarne, som å ordinarie stat''blifvit uppförda,
anvisa nödiga vikariatsarfvoden, men detta, till undvikande af särskild
framställning, i hvarje förekommande fall, synts ändamålsenligt,
hade Kong]. Maj:t dertill lemnat styrelsen bemyndigande, dels, på sätt
revisorerne anfört, genom bref den 16 februari 1864, i fråga om de
vid 1862—1863 årens riksdag å ordinarie stat uppförda tjenstemannabefattningarne,
dels ock genom bref den 8 december 1882, i fråga om
den bevakningspersonal, som samma år blifvit å ordinarie stat uppförd.

Häraf framginge, att berörda bemyndigande icke, såsom Riksdagens
revisorer syntes anse, hade sin grund i någon reglering af
lönebeloppen, utan i deras öfverflyttning till ordinarie stat, hvadan
också åberopade brefvet af den 16 februari 1864, oberoende af den vid
1874 och 1876 års riksdagar beslutade lönereglering, fortfarande intill
dess annorlunda föreskrefves, syntes vara gällande. Den af revisorerne
uttalade åsigt, att nämnda kong], bref skulle hafva förlorat sin tillämplighet
genom den, i sammanhang med denna reglering, meddelade
bestämmelsen, att eu viss del af aflöningeu skulle utgöra tjenstgöringspenningar,
syntes desto mindre .ega giltig grund, som denna lönereglering
icke berörde frågan om arfvode till vikarier, men hade i så
måtto minskat statens utgift i detta''hänseende, som derigenom ordinarie
tjensteman förklarats pligtig att, såsom tjenstgöringspenningar,
under tjenstledighet afstå en fjerdedel af lön, arfvode och ålderstillägg
jemte hela skrifvarearfvodet, och dessa tjenstgöringspenningar i första
rummet tagits i anspråk för vikariens aflöning.

På grund af hvad sålunda förekommit, och då det skål, styrelsen
i sin skrifvelse till Kongl. Magt i ämnet den 2 februari 1864 anfört,
att nemligen tjenstebefattningarne vid fångvårdsanstalterna vore af den
beskaffenhet, att lämpliga vikarier för deras bestridande i allmänhet
icke kunde erhållas mot lägre aflöning, än som motsvarade den för

Ang. fängarnes
arbetspremier
och
dessas användande.

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

hvarje befattning'' anslagna aflöning, allt fortfarande egt giltig grund,
förmenade fångvårdsstyrelsen att revisorernes uppfattning, det Kongl.
Majrts beslut den 16 februari 1864 i fråga om vikariatsarfvode skulle
anses upphäfdt genom den för ordinarie tjensteinnehafvare åren 1874
—1876 skedda lönereglering, saknade befogenhet.

Styrelsen ville i öfrigt meddela att, vid de få tillfällen, då tjensteman
vid det fängelse, der förfall för ordinarie tjensteinnehafvare
uppstått, kunnat förordnas att dennes tjenst bestrida, vikarien icke
tillerkänts högre vikariatsarfvode, än som motsvarat tjenstgöringspenningarne,
hvilka af den tjenstledige afståtts.

I anledning af revisorernes yttrande beträffande vikaries förmåner
af fri bostad och vedbrand, ansåge sig styrelsen slutligen böra upplysa,
att då, vid tillfälligt sjukdomsfall för ordinarie tjensteman, denne
jemte familj icke skäligen kunnat afhysas från den åt honom upplåtna
bostad, åt vikarien vanligen icke kunnat beredas aunan bostad än ett
tjensterum.

Ehuru utskottet föreställer sig, att, på sätt revisorerne anmärkt,
den vid 1874 och 1876 årens riksdagar beslutade lönereglering för
fångvårdstjenstemännen bort vid tillämpningen erhålla en så vidsträckt
tolkning, att förut gällande bestämmelser i fråga om aflöningen för
så väl dessa tjensteman som deras vikarier måst anses i allmänhet genom
den nya löneregleringen upphäfda, anser sig utskottet dock icke böra
i _ detta ämne göra något bestämdt uttalande, helst utskottet icke förbisett,
att, såsom fångvårdsstyrelsen jemväl anfört, svårigheter kunna
uppstå att för allenast den vikariatsersättning, aflöningsstaten synes
medgifva, finna lämpliga vikarier för uppehållande af tjenstebefattningar
vid fångvårdsanstalterna; men då emellertid olika uppfattningar
gjort sig gällande i fråga om de bestämmelser, som i detta hänseende
rätteligen höra tillämpas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter till förtydligande
af de bestämmelser, som skola lända till efterrättelse
i afseende å ersättning till vikarierande tjensteman
vid fångvårdsanstalterna.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 27—30. Uti. pag. 363.)

Jemte redogörelse för de uttalanden, som af statsrevisorerne och
mom riksdagen vid olika tillfällen allt sedan år 1873 blifvit gjorda i

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

o

fråga om sysselsättandet af fångarne vid rikets straff- och arbetsfängelser
samt fångpersonalens arbetsförtjenst och arbetspremiernes användande,
hafva revisorerne, under åberopande att, på sätt flera anförda
exempel utvisade, den arbetsförtjenst, som tillfallit fångarne, ofta uppgått
till belopp, hvilka, vid jemförelse med hvad den frie arbetaren
kunde förtjena och bespara, måste anses synnerligen höga, ifrågasatt,
huruvida icke arbetspremierna måtte kunna i någon mån nedsättas,
utan att derigenom den uppmuntran till flit och ansträngning i arbete,
de innebure, blefve förringad. På samma gång hade uppmärksamheten
fästs å möjligheten, att statsverket skulle kunna beredas ökad inkomst
eller fördel af fångarnes arbeten.

Emellertid hade revisorerne icke förbisett de svårigheter, som
kunde möta i berörda hänseenden, enär de höga arbetspremierna utan
tvifvel ej allenast innebure fördel för arbetsentreprenörerna genom den
ökade arbetslust, premierna framkallade, och den deraf föranledda tillökningen
i arbetsprodukten, utan äfven bidroge till upprätthållande af
ordning och disciplin inom fångvårdsanstaiterna genom premiernas inflytande
på fångarnes arbetsliv. Skulle, med afseende härå och med
hänsyn till andra på denna fråga inverkande omständigheter, det befinnas
olämpligt, att fångarnes arbetsförtjenst i nämnvärd mån nedbragtes
under hvad den nu i allmänhet utgjorde, syntes dock åtgärder
böra vidtagas, hvarigenom den besparade arbetsförtjenst, som fånge
förvärfvat, omhändertoges, så att fången vid frigifningen endast egde
disponera en efter förhållandena afpassad del af densamma, män återstoden
afsattes för hans framtida utkomst. I allt fall vore dessa frågor
af den vigt, att desamma kräfde en lösning; och att åtgärder i berörda
ändamål inom den närmaste framtiden skulle vidtagas, borde med så
mycket större skäl kunna förväntas, som, enligt hvad revisorerne i sin
berättelse omförmält, Riksdagen redan den 21 maj 1875 aflåtit skrifvelse
i ämnet, samt i öfrig! framställningar i enahanda syfte som det
förevarande fyrfaldiga gånger gjorts så väl af statsrevisorerne som
inom riksdagen.

Med anledning af denna revisorernes framställning har fångvårdsstyrelsen
i ofvan omförmälda utlåtande af den 28 januari innevarande
år anmält, att styrelsen samma dag till slutlig behandling föreliaft omförmälda
fråga samt besluta skrifvelse till Kongl. Maj:t med öfverlemnande
af förslag till reglemente i fråga om arbetspremier m. m.
vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna.

Då fångvårdsstyrelsen således numera afgifvit förslag i ärendet,
samt Kongl. Maj:t icke torde underlåta att, efter ärendets närmare
utredning, egna detsamma den uppmärksamhet och pröfning, dess vigt

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

och betydelse kräfva, får utskottet, som emellertid velat uttala önskvärdheten
af att dessa frågor må vinna eu snar lösning, endast hemställa,

att revisorernes omförmälda framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

§

o.

(Rev. ber. pag. 30 och 31 — Uti. pag. 363—365.)

Ang. den från
staden Göteborg
utgående
ersättning
för inhysandet
af stadens
fångar i länsfängelset.

Under förmälan, att genom kong], brefvet den 7 mars 1854 blifvit
medgifvet, att Göteborgs stads fångar finge inrymmas i länsfängelset
derstädes under vilkor, att staden med 10,600 riksdaler banko vidkändes
kostnaden för den utvidgning af fängelset, som påkallades för
beredande af utrymme derstädes för stadens fångar, hvilkas underhåll
i. fängelset staden framgent borde bekosta, och under erinran, att, jemlikt
kong], brefvet den 4 december 1816, städerna vore skyldiga underhålla
och förvara personer, som der för brott häktats, så länge de vid
domstol derstädes vore under ransakning och målet utgjorde ämne för
den polis, städerna sjelfva borde vigmagthålla, hafva revisorerne fäst
uppmärksamheten derå, att statens öfvertagande- af Göteborgs stads
skyldighet att förvara stadens fångar ådroge fängelseförvaltningen kostnader
och besvär, hvilka icke stode i skäligt förhållande till det af
nämnde stad till ifrågavarande fängelses uppförande lemnade bidrag;
och då stadens folkmängd, hvilken tran 28,220, som den utgjorde år
1854, då fängelset anlades, vuxit så, att den vid 1887 års slut utgjorde
96,758, deraf 16,746 tillhörde Karl Johans församling, hafva revisorerne,
med särskildt afseende derå, att denna församling efter den tid,
då ofvanberörda öfverenskommelse om inrymmande af stadens fångar
i länsfängelset egde rum, blifvit införlifvad med Göteborg, ifrågasatt,
huruvida icke ett förnyadt aftal borde träffas med Göteborgs stad i
syfte att, derest staden fortfarande ville njuta fördelen af att stadens
fångar förvarades i länsfängelset, staden måtte tillförbindas att till statsverket
utgifva den ersättning derför, som kunde befinnas vara af förhållandena
påkallad.

Utskottet, som tagit del af fångvårdsstyrelsens häröfver afgifna
utlåtande, deri styrelsen, bland annat, såsom sin uppfattning uttalat,
att någon uppsägning af förenämnda emellan kronan och Göteborgs
stad träffade öfverenskommelse om inrymmande af stadens fångar i

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

7

berörda länsfängelse icke syntes kunna ske, har emellertid förestält sig,
att detta ämne ej förr än då fråga uppstår om bekofvet af ökadt utrymme
i fängelset eller detsammas utvidgning eller ombyggnad lämpligen
bör till pröfning och afgörande förekomma; hvadan utskottet ansett
revisorernes förevarande framställning för närvarande ej böra till
någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Arméförvaltningen.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 65. Uti. pag. 370—375).

Enligt § 10 af reglementet angående besörjandet af remonterin- Ang. inköpsgen
för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 ^Zonte^vid
februari 1885 bestämmer Kong], Maj:t, uppå förslag af remonterings- värfvade kakommissionen,
så väl det lägsta som det högsta inköpspris, hvilket tills Z(;!tnetf
vidare får för remont erläggas. fortifikatio Under

det att berörda lägsta inköpspris de senare åren varit 600 nen"
kronor, hafva emellertid, efter hvad revisorerne anfört, samtidigt goda,
till dressyr färdiga remonter vid indelta kavalleriet kunnat anskaffas
för 400 å 500 kronor. Vid sådant förhållande, och då revisorerne
funnit, att ett betydligt antal remonter under år 1887 af remonteringskommissionen
inköpts från hästhandlare, samt således kunde befaras,
att det med stadgandet om bestämmande af lägsta inköpspris för remont
afsedda ändamål, eller att uppmuntra remontuppfödning inom landet,
icke blifvit i nämnvärd utsträckning förverkligad!, hafva revisorerne
ifrågasatt, huruvida icke stadgandet om bestämmande af det lägsta
inköpspris, som får för remont erläggas, borde upphäfvas.

I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendetsdepartementet
anfört, att redan uti ett år 1884 af remonteringskommissionen
afgifvet förslag till ändringar i det då gällande reglementet
af den 11 november 1881 angående besörjandet af remonteringen
för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen ifrågasatts,
att motsvarande § af detta reglemente (jemväl § 10) skulle modifieras
i samma rigtning, som revisorerne nu åsyftat.

I sådant afseende hade reinonteriugskommissionen yttrat, att
anledningen till föreskriften om bestämmandet af minimi- och maximi -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

pris samt om desammas annonserande väl icke vore för kommissionen
bekant, men att den dock förestält sig skälen dertill vara dels att
vid utlysta möten hindra utbjudandet af sådana hästar, som i anseende
till mindre god beskaffenhet vore för kronans bruk oanvändbara, eller
sådana, som af egarne ansåges hafva högre värde och kunde betinga
högre pris, än det kommissionen egde rätt att betala, dels att tvinga
kommissionen att köpa jemna hästar och ej en del lyxhästar. Kommissionen
ansåge emellertid, efter hvad erfarenheten visat, att det med
kungörandet af prisen afsedda ändamål icke vunnits, enär dels hästar
af så dålig beskaffenhet, att de alls icke kunnat till inköp ifrågasättas,
visats i stor mängd, dels en del hästar framstälts, hvilka säljarne
väl till en början sagt sig icke kunna afyttra till det bestämda maximipriset,
men hvilka dock slutligen erhållits till detta pris; och ansåge
kommissionen på grund häraf, att uppgifter om prisen icke borde
inflyta uti kungörelserna om remontuppköpen.

Det minimipris, som dittills varit faststäldt, eller 600 kronor, borde
äfven, enligt kommissionens tanke, hvarje för kronans bruk användbar
remont verkligen vara värd, men å andra sidan syntes det icke böra
förmenas komraissonen att, om den tillfälligtvis kunde köpa en eller
annan häst billigare, få göra detta, då kronans fördel derigenom blefve
tillgodosedd. Kommissionen ansåge derför, att minimipriset borde
borttagas, och endast ett maximipris fastställas.

Öfver remonteringskommissionens ofvan berörda förslag till ändringar
uti 1881 års reglemente hade infordrats utlåtande från arméförvaltningen
efter inhemtande af kavalleriinspektörens, generalfälttygmästarens
och chefens för artilleriet samt chefens för fortifikationen
yttranden i ämnet.

Inspektören för kavalleriet hade i frågan yttrat, att § 10 i reglementet
vore uppstäld i full enlighet med instruktionen för de preussiska
remonteringskommissionerna. Genom att ett maximipris bestämdes
afhölles hästuppfödarne från att till marknaden insända verkliga lyxhästar,
under förhoppning att locka kommissionen att derför betala
högre pris, än det hvartill remonter borde kunna anskaffas. Genom
ett utsatt minimipris åter lyckades man till marknaden samla ett
mycket stort antal hästar. Att många af dessa vore underhaltiga
erkändes gerna, men detta medförde dock ingen skada för kronan;
att kunna välja bland ett stort antal vore deremot säkerligen en fördel.
För hästuppfödaren åter vore det af stor vigt att veta, det för
en antagen remont aldrig kunde bjudas mindre än den utsatta minimisumman.

9

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Med anledning af hvad sålunda och i öfrig!, anförts hade inspektören
för kavalleriet hem stål t, att § 10 af hår ifrågavarande reglemente
måtte oförändrad bibehållas.

Generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet hade yttrat, att
de skäl syntes vara väl grundade, som kommissionen anfört så väl för
utlemnande! af bestämmelsen angående det lägsta tillåtna inköpspriset
för remonter, som ock för uteslutande ur kommissionens kungörelser
om remontuppköp af uppgifterna om faststälda gränser för inköpsprisen.

Äfven chefen för fortifikationen hade tillstyrkt det af remonteringskommissionen
framstälda ändringsförslaget.

Uti utlåtande i frågan den 81 december 1884 hade arméförvaltningen,
med samtliga handlingarnas öfverlemnande, anfört, att, enär
remonteringskommissionens förslag till sådan ändring af § 10 uti berörda
reglemente, att allenast det högsta inköpspris, hvilket finge för remont
erläggas, skulle af Kongl. Maj:t, uppå förslag af kommissionen, bestämmas,
utan att detta pris dock borde intagas i kommissionens
kungörelser om remontuppköp, vore mindre lämpligt, innan ännu större
erfarenhet hunnit i ämnet inhemtas, helst bestämmandet och kungörandet
af både maximi- och minimipris syntes medföra den förmånen, att
ett stort antal hästar utbjödes, deribland kommissionen sålunda vore i
tillfälle att inom de faststälda prisen utvälja de bästa, och hvilken förmån
mer än väl uppvägde den af kommissionen antydda olägenheten,
att kommissionen icke under för handen varande förhållanden kunde,
om sådant tillfälligtvis erbjöde sig, köpa eu eller annan häst billigare
än det faststälda minimipriset, hvartill derjemte komme dels den af
inspektören för kavalleriet åberopade erfarenheten från utlandet, som
äfven syntes jäfva hvad kommissionen till förmån för förändringen andraga!,
dels ock ett annat förhållande, hvars fortfarande främjande i
viss mån kunde blifva beroende af det stadgade förfaringssättets bibehållande,
nemligen den för kavalleriet synnerligen vigtiga omständigheten
att påräkna jemna hästar, hvilka vid hastiga marscher, anfall
m. m. kunde hafva samma uthållighet och snabbhet, och hemstälde
arméförvaltningen, på dessa och de af inspektören för kavalleriet i
öfrig! anförda skäl, att detta kommissionens ändringsförslag icke måtte
bifallas, utan § 10 tills vidare bibehållas oföräudrad.

Vid utfärdandet af de! nu gällande reglementet af den 20 februari
1885 hade äfven Kong]. Maj:t funnit skäligt låta berörda paragraf förblifva
vid den lydelse den hade uti 1881 års reglemente, deruti nu
revisorerne ifrågasatt ändring, i syfte att stadgandet om bestämmande
af det lägsta inköpspris, som finge för remont erläggas, borde upphäfvas.

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afä. 19 Häft.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Alldenstund emellertid det Imfvudsakliga ändamålet med den uti
gällande reglemente rörande remonteringens ombesörjande vid värfvade
armén intagna bestämmelsen om fastställandet af det lägsta inköpspriset
för remonter icke skäligen kunde, på sätt revisorerne förmenat,
uteslutande afse att uppmuntra remontuppftidning inom landet, huru önskvärdt
detta i öfrigt vore, utan i främsta rummet att tillföra specialvapnen,
och företrädesvis kavalleriet, kraftiga och fullt fältdugliga hästar, och
då Kongl. Maj:t för sådant ändamål, uppå förslag af remonteringskommissionen,
funnit godt jemlikt kongl. bref den 14 april 1882 bestämma
600 kronor såsom det lägsta inköpspris, hvilket finge för remont
erläggas, och hvilket pris sålunda varit gällande under hela den tid
remonteringskommissionen varit i verksamhet, samt i öfrigt den af
revisorerne meddelade uppgift, att goda, till dressyr färdiga remonter
kunnat samtidigt vid indelta kavalleriet anskaffas för 400 å 500 kronor,
äfven om densamma skulle grunda sig på en tillförlitlig kännedom om
remontprisen vid detta kavalleri öfver hela landet under en längre tidsperiod,
och icke till äfvent.yrs åsyfta endast enstaka fall, ej kunde anses
innefatta någon säker garanti för att vid det indelta kavalleriet också
verkligen kunnat till sistnämnda pris anskaffas fullt jemngoda hästar
med dem, som samtidigt inköpts genom remonteringskommissionens
försorg för de värfvade trupperna, samt med fäst afseende å de stora
anspråk, som numera stäldes på rytteriet, så ansåge arméförvaltningen,
för sin del, då tillika i betraktande toges, dels att de garnisonerade
truppernas hästar vore i ständig tjenstgöring hela året om, under det
att indelta kavalleriets hästar endast periodvis vore underkastade någon
mera ansträngande tjenstgöring, men deremellan finge tillfälle att upphvila
sig, hvadan äfven vid de förstnämnda öfver hufvud taget kräfdes
redan för fredstjenstgöringen kraftigare och uthålligare samt följaktligen
också ett, högre pris betingande hästar än vid det senare, dels
ock att Kongl. Maj:t helt nyligen till pröfning förehaft frågan om
ininimiprisets afskaffande vid remontuppköp för de värfvade trupperna
samt dervid, efter öfvervägande af de argument, som af sakkunnige
andragits så väl för som emot det då väckta förslaget härom, icke funnit
skäligt härutinnan vidtaga ändring, fullgiltiga skäl ej vara af revisorerne
anförda för upphäfvande af stadgandet om bestämmandet af det
lägsta inköpspris, hvilket finge för remont erläggas, helst som uti detta
stadgande, der detsamma med urskilning å kronans sida begagnas,
läge något synnerligen betryggande för hästuppfödaren, hvilken genom
dess befintlighet på förhand kunde med visshet påräkna god och full
valuta för de verkligt goda unghästar han kunde föra i marknaden,

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

11

medan, å andra sidan, tillkomsten af den utmärkta hästmateriel, som
numera förefunnes vid de värfvade trupperna, utan att dock det för
remonteringens ombesörjande anvisade statsanslaget behöft på minsta
sätt öfverskridas, otvifvelaktigt på det kraftigaste främjats just genom
detta stadgande, om än det på senare tider i landet införda remontdepotsystemet
jemväl kunde anses hafva i ej ringa grad härtill bidragit.

Visserligen synes den omständigheten, att år 1887 omkring 62
procent och år 1888 omkring 50 procent af de genom remonteringskommissionens
försorg uppköpta hästarne erhållits för minimipriset,
innebära, att någon del af dem möjligen kunnat fås för lägre pris; men
det hade just under dessa år med ovanligt låga hästpris varit en beaktansvärd
fördel för hästuppfödningens vidmagthållande att för goda
hästar kunnat påräknas ett pris, som betäckte omkostnaderna, hvarförutom
det ej vore .obilligt att 4:de hufvudtiteln, som sedan längre
tid tillbaka genom den s. k. hingsthållningen lemnat sitt bidrag till
hästkulturens höjande inom landet, fortfarande, sedan ändrade förhållanden
gjort denna institution öfverflödig, i någon mån främjade samma
mål genom ett skäligt minimipris å de remonter, som för denna liufvudtitels
medel skulle årligen inköpas.

Såsom af hvad ofvan meddelats framgår, hafva de myndigheter,
hvilka i detta ämne afgifvit yttranden, hyst olika åsigter i fråga om
lämpligheten att bibehålla föreskriften om ett till visst belopp bestämdt
lägsta inköpspris, som får för remont erläggas. Och med skäl torde
väl kunna ifrågasättas, huruvida ej eu dylik föreskrift i många fall
föranleder ökad utgift för statsverket utan fördel för hästkulturen inom
landet. Naturligast förefaller, att i dessa liksom i afseende å öfriga
anskaffningar för allmänt eller enskildt behof inköpspriset rättas efter
det pris, som vid anskaffningstiden i allmänhet är gällande, och hvilket
ju till följd af många derpå inverkande omständigheter tid efter annan
vexlar; och i samma mån priset å hästar i allmänhet inom landet sjunker
eller stiger, i samma mån måste bestämmandet af ett visst minirnipris
för hästars inköpande vara för kronan mer eller mindre ofördelaktigt.
Då således den nu gällande föreskriften om lägsta inköpspris, som får
för remont vid de värfvade beridna regementena erläggas, enligt utskottets
förmenande, länder till ökade kostnader för dessa regementens
remontering, har utskottet, på sätt revisorerne ifrågasatt, ansett denna
föreskrift lämpligen böra upphäfvas. På grund häraf får utskottet, som
saknat anledning att nu ingå i pröfning af frågan, huruvida ej äfven
stadgandet om maximipris vid förenämnda inköp lämpligen borde upphöra,
hemställa,

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

att Riksdagen må hos Kong!. Maj:t, anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke den i § 10 af reglementet angående besörjandet
af remonteringen för värfvade kavalleriet, artilleriet
och fortifikationen af den 20 februari 1885 meddelade
bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för
remont erläggas, må böra upphäfvas.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 116. Uti. pag. 394—423.)

Angående Revisorerne, som vid granskning af Stockholms stads kronoräken och*’redovis-

skaper och länens landsböcker för år 1887 funnit, att den bevillningsninn
af de afgift, hvilken skall af enskild sedelutgifvande bank erläggas, i allmänhet
vande lian- icke influtit å den tid, då sådant författningsenligt bort ske, hafva, då,
kemus bevill- enligt hvad räkenskaperna utvisat, olika uppfattning varit rådande
nindsUo''f- angående rätta tidpunkten för indrifning och redovisning af ifrågavarande
bevillningsafgift, fäst uppmärksamhet å förhållandet, på det
att ett förtydligande af gällande föreskrifter i omförmälda hänseenden
måtte kunna åvägabringas; och hafva öfver denna revisorernas framställning
utlåtanden infordrats från öfverståfhållureembetet och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i sexton särskilda län, hvilka myndigheter
uttalat väsentligt olika åsigter i frågan.

Då förevarande ämne nära berör de frågor, hvilka skola undergå
förberedande behandling inom bevillningsutskottet, har statsutskottet
ansett nödigt att sammanträda med nämnda utskott för öfverläggning
om detta ärende; och lärer det sålunda sammansatta utskottet framdeles
komma att afgifva utlåtande i ämnet; hvilket statsutskottet här endast
skolat för Riksdagen

anmäla.

Statens jernvägstrafik.

§ fi (Rev.

ber. pag. 132—134. Uti. pag. 425—427.)

Afö!''t°ensfe€r Sedan Riksdagen i skrifvelse den 28 april 1877 anhållit, att Kongl.

männen vid Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning

statens jern- tjenstebefattningar vid statens iernvägstrafik borde vara med fördelen
v elusiv cert It • o

af fri bostad vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler förenade,

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

13

samt derefter så väl i berörda hänseende som i de med denna fråga
sammanhängande öfriga omständigheter meddela de föreskrifter, Kongl.
Maj:t kunde finna för ändamålet tjenlig^, har, enligt hvad revisorerne
omförmäla, Kongl. Maj:t, efter jernvägstrafikstyrelsens hörande, genom
kongl. brefvet den 23 december 1880 i fråga om embets- och tjenstemännens
rätt att åtnjuta fri bostad föreskrifvit, bland annat:

att fri bostad vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik
tillhörig eller uti någon i närheten af Stockholms centralstation belägen,
för ändamålet förhyrd lägenhet tillkommer chefen för samt öfverdirektör
i styrelsen för statens jernvägstrafik;

att enahanda förmån af fri bostad uti jern vägens egna eller i närheten
deraf belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter ock må, der
styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,
tillkomma åtskilliga tjenstemän vid distrikten, såsom afdelningsföreståndare
och hans assistent, baningeniör, stationsinspektor m. fl.;

att bostadens storlek bestämmes af styrelsen, med iakttagande
af de närmare föreskrifter i afseende på antalet af rum m. m., som uti
samma kongl. bref finnas meddelade;

att med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand; samt
att embets- och tjenstemän vid distrikten, livilka ej åtnjuta fri
bostad, ega uppbära inqvarteringsersättning, utgörande 20 procent af
årliga arfvodet, tjenstgöringspenningarne deri inbegripna, för dem, som
äro stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och 15 procent för
derå, som äro annorstädes stationerade.

Med ledning af särskilda, från jernvägstrafikstyrelsen på begäran
meddelade uppgifter angående de hyresbelopp, som utgifvas för de af
bemälda styrelse förhyrda och till bostäder åt jernvägstjenstemän upplåtna
lägenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, hafva revisorerne
låtit upprätta en öfversigt öfver åtskilliga i nämnda städer stationerade
jernvägstjenstemäns kontanta aflöning samt beloppet al den hyra, som
för de åt dem anskaffade bostäder erlades, eller den inqvarteringsersättning,
som af dem uppbars, hvilken öfversigt, som finnes i revisionsberättelsen
intagen, gåfve vid handen:

att de hyresbelopp, som erlades, i förhållande till den kontanta
aflöuingen stälde sig betydligt högre, än hvad som i allmänhet personer
med motsvarande inkomster plägade betala i hyra;

att bland jernvägstjenstemän med lika stor kontant aflöning somliga
åtnjöte fri bostad uti hyrd lägenhet jemte vedbrand, medan andra
deremot allenast finge uppbära en till vissa procent utaf aflöningen beräknad
inqvarteringsersättning, som oftast betydligt understege beloppet
af den hyra, hvilken för de förres bostad erlades; samt

14

Statsutskottets Utlåtande N-.o 20.

att omförmäld a hyresbelopp i förhållande till de hyror, som för
lika stora lägenheter i angifna städer i allmänhet erlades, vore väl höga.

Revisorerne, som ansåge det önskvärdt, att förmånen af förhyrd
bostad inskränktes till de tjensteman, hvilka i och för sin tjenstgöring
med nödvändighet vore i behof af bostad i tjenstelokalens omedelbara
närhet, hade velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på omförmälda förhållande,
på det att icke blott en inskränkning i angifna rigtning måtte
kunna åvägabringas, utan äfven, der förhyrande af boställslägenheter
vore oundgängligen behöfligt, det för framtiden måtte tillses, att hyresbeloppen
komme att stå i skäligt förhållande till den kontanta aflöning,
som vederbörande tjensteman åtnjöte.

Beträffande sist anförda förhållande, som vexlade så, att i ett af
de af revisorerne uppgifna fallen hyresbeloppet stege så högt som till
50 procent men för öfrigt vexlade mellan 20 och 40 procent af aflöningen,
har jernvägsstyrelsen i afgifvet utlåtande i anledning af revisorernes
omförmälda framställning framhållit svårigheten att inom för
trånga gränser reglera detsamma, först och främst derför att här ifrågavarande
bostäder måste i regeln förhyras i jernvägens omedelbara närhet
och med hänsyn mindre till lägenhets erhållande för möjligast
billiga pris än till nödvändigheten att erhålla den så beskaffad, att
det med lägenhetens förhyrande afsedda ändamålet af jernvägstjenstens
främjande bäst blefve ernådt. Ständiga vexlingar i nämnda förhållande
mellan arfvodes- och hyresbelopp vore för öfrigt i följd af ändringar i
tjenstemännens kontanta aflöningsbelopp, som betingades af desses rörlighet
mellan olika, inom stundom vidt skilda gränser liggande arfvodesklasser,
hvilka exempelvis för stationsinspektorer vexlade mellan 1,200
och 3,600 kronor, hvarjemte boställslägenheternas olika hyresvärden
på olika orter och i olika delar inom samma kommun måste i sin mån
bidraga att försvåra fixerandet af meranämnda förhållande så, att det
i hvarje enskildt fall kunde synas nätt och jemnt tillfredsställa alla
skäliga fordringar. Sin pligt att tillse, att utgifter af förevarande slag
med tillbörlig sparsamhet bestriddes och ej stegrades öfver den måtta, som
af för handen varande omständigheter i enskilda fall påkallades, ansåge
sig styrelsen icke hafva vid något tillfälle försummat, och genom cirkulär,
som till vederbörande utfärdats den 26 sistlidne oktober, hade
särskild! för sådant ändamål föreskrifvits, att, innan framställning hos
styrelsen göres om förhyrande af bostadslägenhet, vederbörande afdelningsföreståndare
skall inhemta upplysningar om det billigaste pris,
för hvilket lämplig lägenhet kan hyras, och, derest tillgång finnes å
flera lägenheter, å dem infordra anbud, hvilka anbud skola å orter, der
tidning utgilves, infordras genom annons, som i tidningen införes tre

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

15

gånger eller flere, om så anses nödigt, att afdelningsföreståndaren skall
hos styrelsen redogöra för inkomna anbud och, om han finner sig
böra förorda antagandet af annat anbud än det lägsta, uppgifva orsaken
dertill, samt att han skall tid efter annan undersöka, huruvida prisen
å för jernvägens räkning förhyrda bostäder äro högre än allmänt
gängse hyresbelopp å dermed jemförlig^! andra lägenheter inom samma
ort, och i sådant fall vidtaga nödiga åtgärder för hyrornas nedbringande.
Och skulle styrelsen icke underlåta att vaka öfver efterlefvandet af
dessa föreskrifter.

Revisorerne hade för öfrig!., enligt hvad jernvägsstyrelsen vidare
anfört, framstält yttrande i syfte derhän, att styrelsens befogenhet att
åt vissa tjenstemän upplåta fri bostad i lägenhet, som i jernvägens
närhet förhyrts, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken
nödvändigt eller fördelaktigt, måtte inskränkas dertill att förmånen af
hyrd bostad endast tillkomme tjensteman, som i och för sin tjenstgöring
vore med nödvändighet i behof af bostad i tjenstelokalens omedelbara
närhet. Vid detta yttrandes framställning syntes revisorerne hafva förbisett
den olikhet, som egde rum mellan jernvägstjenst och tjenstgöring
vid statens embetsverk i allmänhet, deruti nemligen, att, medan
utöfvande! af befattning i statens tjenst i regeln blott kräfde tjensteinaunens
närvaro på embetsrummet. eller förrättningsorten vissa timmar
på dagen, så att han, med undantag af de stunder han möjligen
behöfde offra på förberedande arbeten, kunde disponera mellantiderna
huru honom godt syntes, jernvägstrafiken deremot påginge hela dagen
från tidigt på morgonen till sent på qvällen eller till och med, såsom
på större delen af jernvägsnätet vore fallet, under hela dygnets lopp,
i följd hvaraf de högre tjenstemän, som hade tillsynen deröfver och
ledningen deraf, måste vara så vidt som möjligt städse redo att ingripa,
och, eftersom i påkommande fall erforderliga anordningar icke
tålde något uppskof, alltid vara att utan svårighet anträffa, vare sig
dag eller natt, samt till hands att vidtaga de åtgärder, som ögonblicket
kräfde. Under sådant förhållande läge det magt uppå, att
tjenstemannen i fråga bodde i jernvägens närhet, och det kunde ej
motsägas, att en person, som hade sitt hemvist i närheten af sitt
tjensteområde, mera oaflåtlig! och med större intresse deltoge i alla
tjenstens detaljer, än om han genom att bo på aflägsnare håll vissa
tider undandroges de intryck, som eu pågående verksamhet inom hans
fack alltid utöfvade.

En inskränkning i den antydda rigtningen, hvarigenom styrelsen
skulle beröfvas möjligheten att åt tjensteman bereda förmånen af fri
bostad i förhyrd lägenhet, då sådant befunnes vara för jernvägen för -

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Ang. åstadkommande

af jemvigt
mellan postsparbankens

inkomster
och utgifter.

delaktig!, kunde derföre, enligt styrelsens förmenande, blott leda till
skada för jernvägstjensten.

Då, efter hvad jern vägsstyrelsen meddelat, bemälda styrelse numera
vidtagit åtgärder i det af revisorerne hufvudsakligen afsedda
syfte att dels nedbringa hyrorna för de bostadslägenheter, hvilka för
jernvägstjenstemän förhyras, och dels ställa hyresbeloppen i mera skäligt
förhållande till vederbörande tjenstemäns kontanta aflöning, samt
alltså det torde kunna emotses, att de af revisorerne påpekade oegentligheter
i förevarande hänseenden varda, der så ske kan, rättade, har
utskottet endast ansett sig böra förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Postsparbanken.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 186, 187. — Uti. pag. 434—443.)

Revisorerne, som af postsparbankens räkenskaper inhemtat, att
sparbankens skulder utöfver tillgångarne till revisionsårets början utgjort,
184,175 kronor 63 öre och vid dess slut 224,857 kronor 93 öre,
samt att skulderna alltså under revisionsåret ökats med 40,682 kronor
30 öre, hafva å detta förhållande fäst Riksdagens uppmärksamhet, på
det att någon åtgärd måtte vidtagas till åstadkommande af jemvigt i
postsparbankens affärsställning; i hvilket afseende revisorerne ifrågasatt,
huruvida icke nedsättning i den ränta, som efter beräkning af 3,6
procent tillgodofördes delegarne i sparbanken, skulle kunna ske, hvarjemte
revisorerne förestält sig, att besparing i förvaltningskostnaderna
borde kunna åstadkommas.

I sin berättelse hafva revisorerne i fråga om postsparbankens
förvaltningskostnader vidare förmält, att sparbankens styrelse, jemlik t
förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883,
skall utgöras af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra
ledamöter, nemligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som är föredragande
för ärenden rörande postsparbanken, en af Konungen särskild
förordnad ledamot samt en af fullmägtige i riksbanken och en af full -mägtige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnde ledamöter bemälde
fullmägtige hvar för sig inom sig utse, samt att genom kongl. brefvet
den 21 mars 1884 bestämts, att en hvar af de tre ledamöter, som
jemte ordföranden och föredragande byråchefen utgöra postsparbankens
styrelse, skulle tillsvidare årligen åtnjuta ett arfvode af 600 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 29. 17

samt att ordföranden hos postsparbankens styrelse skulle under det
första förvaltningsåret, räknadt från den 15 augusti 18S4, få, med afseende
å de särdeles trägna göromål, bemälde ordförande derunder
haft att fullgöra, uppbära ett arfvode af i,800 kronor, hvilka samtliga
arfvoden skulle, på sätt i § 19 af förordningen angående postsparbank
stadgades, utgå af den räntevinst, som på postsparbankens rörelse uppstode;
hvarefter genom kongl. brefvet den 12 december 1884 ordföranden
förklarats berättigad att fortfarande tillsvidare uppbära enahanda
arfvode till belopp af 2,800 kronor.

Det generalpostdirektören sålunda tillagda arfvode, hvilket ursprungligen
afsetts såsom en tillfällig godtgörelse för särskilda bestyr,
men sedermera antagit naturen af en stadigvarande löneinkomst, både
emellertid förefallit revisorerne vara allt för högt, helst de generalpostdirektören
i egenskap af ordförande i postsparbanken tillkommande
göromål i hufvudsak torde nära sammanfalla med de embetsåligganden,
han såsom chef för rikets postverk hade att utföra.

I det af styrelsen för postsparbanken med anledning af revisorernes
nu omförmälda framställning afgifna utlåtande, till hvilket utskottet
i öfrigt får hänvisa, har styrelsen, bland annat, anfört, att då genom
Kongl. Majits och Riksdagens under år 1883 fattade beslut en postsparbank
för riket inrättades, afsedd att träda i verksamhet med 1884
års ingång, hade väl knappast någon, som satt sig in i denna vigtiga
fråga, gjort sig förhoppning derom, att de kostnader, som blefve förbundna
med sparbankens förvaltning, skulle under de första åren af
bankens verksamhet kunna betäckas af bankens vinst. Om i allmänhet
hvarje nytt affärsföretag måste kräfva sin utvecklingstid, under
hvilken dess intressenter ej sällan nödgades för företagets bestånd
och förkofran tillskjuta medel, under förhoppning att dessa skulle i
sinom tid återgäldas, så torde en dylik utvecklingstid vara ännu mera
af nöden för en institution af den beskaffenhet som postsparbanken,
hvilken väl ej finge betraktas såsom tillkommen för beredande åt
någon omedelbar vinst åt staten, utan fasthellre vore afsedd för ett
vida högre syfte, det att hos folket väcka och uppmuntra hågen till
sparsamhet genom att underlätta tillfällena dertill. Också hade genom
§ 19 af kongl. förordningen den 22 juni 1883 angående eu postsparbank
för riket stadgats, att, så länge den räntevinst, som kunde uppkomma
på postsparbankens rörelse, ej lemnade full tillgång till bestridande
af de med bankens förvaltning förenade utgifter, af postverket
skulle förskjutas hvad utöfver räntevinsten erfordrades. Antagligt vore
nemligen, att den räntevinst, som härflöte af rörelsen vid en postsparbank,
ej kunde under de första åren, innan ännu kännedom om
Bill. till Riksd. Prot. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 19 Raft.

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

bankens fördelar blifvit allmännare spridd, uppgå till något afsevärdt
belopp, medan deremot, till föl jd af kostnaderna för sj elfva organisationen,
utgifterna för bankens skötsel blefve under de första åren större än
sedermera, i synnerhet som den erfarenhet angående göromålens behöriga
skötande, som under tiden vunnes, åstadkomine förbättring i
arbetsmetoderna med deraf härflytande minskning i utgifterna.

Vid det förhållande, att under de sex år postsparbanken verkat,
inkomsterna alltjemt ökats och utgifterna jemförelsevis minskats, kunde
tvifvel ej uppstå derom att, derest postsparbankens verksamhet finge
ostördt fortgå såsom hittills, dess inkomster och utgifter skulle i en
nära framtid komma i jemvigt samt postsparbanken äfven snart nog
blifva satt i tillfälle att till postverket återgälda hvad derifrån förskjutits.

Erfarenheten från främmande länders postsparbanker gåfve äfven
vid handen att, om, såsom naturligt vore, de första årens inkomster ej
varit tillräckliga att betäcka förvaltningsutgifterna, en jemvigt snart
nog inträdt mellan inkomsts- och utgiftsbeloppen, hvarefter sedermera
uppkommit ej obetydliga öfverskott. Att den tidrymd, som åtginge,
innan de med svenska postsparbankens förvaltning förenade utgifter
till fullo betäcktes af dess inkomster, blefve ett eller annat år längre,
än hvad förhållandet varit inom åtskilliga utländska postsparbanker,
vore tydligen beroende på det vid vårt lands postsparbank, i jemförelse
med de utländska postsparbankerna, låga medelinsättningsbeloppet,
hvilken omständighet åter otvifvelaktigt härledde sig dels från det
med postsparbankens idé fullkomligt öfverensstämmande, men till ett
mindre gynsamt ekonomiskt resultat ländande förhållande, att flertalet
af de insättningar, som ega rum, verkstäldes af barn, dels ock deraf
att insättningsbeloppets maximum blifvit af 1883 års Riksdag inskränkt
från föreslagna 2,000 kronor till 1,000 kronor, ett belopp, som understege
maximibeloppet inom samtliga utländska postsparbanker med
undantag af finska postsparbanken.

Om emellertid postsparbanken skulle blifva mer och mer använd
samt lända vårt folk till gagn och på samma gång lemna ett i finansielt
hänseende gynsamt resultat, så kunde, enligt postsparbanksstyrelsens
mening, sådant endast ske, derest några störande afbrott ej komme
att ingripa i dess verksamhet. Ett dylikt afbrott vore dock, om, såsom
revisorerne ifrågastält, i syfte allenast att åstadkommma jemvigt i
bankens affärsställning, inlåningsräntan blefve nedsatt.

Den allmänhet, som en postsparbank vore afsedd att betjena, utgjordes
till hufvudsaklig del af sådana personer, hvilka egde ringa, om
ens någon kännedom om alla de omständigheter, som kunde berättiga
en nedsättning i den räntefot dem utlofvats, och hvilken räntefot

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

19

funnes angifven uti de motböcker, som blifvit dem tillstälda. Vidtagandet
af en sådan åtgärd, hvarigenom ändring dem till skada skedde
uti de stadganden, på grund af hvilka de öfverlemnat sina besparingar
till postsparbanken, borde derföre, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande,
ej eg a rum i annat fall, än då tvingande omständigheter sådant
fordrade, och borde följaktligen eu undersökning verkställas, huruvida,
hvad svenska postsparbanken vidkomme, sådana omständigheter nu
förekomme, som nödvändiggjorde en dylik räntenedsättning.

Då revisorerne ifrågasatt att, för åstadkommande af jemvigt i
postsparbankens affärsställning, postsparbankens inlåningsränta måtte
nedsättas, hade revisorerne tvifvelsutan förestält sig, att en sådan
jemvigt skulle uppnås genom den högre räntevinst, som deraf förmenades
skulle blifva en följd. Detta förutsatte emellertid, att efter en
räntenedsättning allmänheten skulle, i samma utsträckning som nu,
begagna sig af postsparbanken. Ehuru det naturligtvis vore högst
vanskligt att med bestämdhet kunna förutsäga verkningarne af eu förändring
i det af revisorerne antydda syfte, ansåge dock styrelsen,
derest den erfarenhet styrelsen haft under de år postsparbanken varit
i verksamhet får tillmätas någon betydelse för framtiden, att en nedsättning
af postsparbankens inlåningsränta skulle hafva till följd en
minskad anslutning från allmänhetens sida. Visserligen kunde det
tyckas som om för den allmänhet, hvilken använde postsparbanken,
räntan ej borde spela någon rol, då de insatta bespariugarne ej uppginge
till något afsevärdt belopp, men säkert vore att många delegare
satte högre värde på den ränteskilnad, som funnes mellan de enskilda
sparbankerna och postsparbanken, än på den säkerhet, som af postsparbanken
erbjödes, samt på fördelen att kunna vid de flesta postanstalter
i riket insätta och uttaga medel på samma motbok.

Att, då omständigheterna ej syntes nödvändiggöra nedsättning i
postsparbankens inlåningsränta, vidtaga en dylik åtgärd, syntes postspankstyrelsen
föga välbetänkt, om nemligen dermed åsyftades förbättring
af postsparbankens ekonomi. Följden af en åtgärd i det af
revisorerne antydda syfte skulle, enligt styrelsens förmenande, blifva
den, att icke blott insättningsbeloppet minskades, utan äfven en stor
de! af insättande, åtminstone af dem som egde några jemförelsevis
större belopp, från postsparbanken uttoge sina besparingar, hvarigenom
räntevinsten nedginge, utan att förvaltningsutgifterna kunde i motsvarande
mån minskas, och till en långt aflägsen framtid uppskötes
den tidpunkt, då postsparbankens inkomster och utgifter komme i
jemvigt.

För åstadkommande af en dylik jemvigt hade revisorerne vidare

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

stält i fråga, huruvida icke besparing i postsparbankens förvaltningsutgifter
kunde åstadkommas.

Med anledning häraf har styrelsen fäst uppmärksamheten derå,
att de göromål, som förekom me vid en postsparbanks centralförvaltning,
vore af den beskaffenhet, att för deras skötande kräfdes en stor
arbetspersonal, som med ordning och nit fullgjorde de bestyr af mångfaldig
art, som derstädes förekomme. Skedde underlåtenhet härutinnan,
blefve den allmänhet, som betjenade sig af postsparbanken, deraf lidande
ogh komme sådant onekligen att leda dertill, att allmänhetens förtroende
till banken blefve rubbadt.

Slutligen har stju-elsen med afseende å revisorernes framställning
i fråga om det till postsparbankens ordförande utgående arfvode fäst
uppmärksamheten derå att, medan de generalpostdirektören tillhörande
postsparbanksgöromål icke hade något gemensamt med postförvaltningen
i allmänhet, likasom äfven fallet vore med de lånerörelsen angående
ärenden, som jemte flere andra handlades gemensamt af chefen
och ledamöterne i styrelsen, generalpostdirektören icke i sammanhang
med denna tillökning i göromål beredts någon minskning i det arbete,
som i öfrigt honom förut ålegat.

I likhet med revisorerne anser utskottet, att åtgärder borde vidtagas
till åstadkommande af jemvigt i postsparbankens affärsställning
och att i sådant hänseende dels en besparing i förvaltningskostnaderna
borde kunna åvägabringas, särskild! med hänsyn till det arfvode, som
hittills utgått till ordföranden i sparbankens styrelse, och dels nedsättning
ega rum i den ränta, som tillgodoföres delegarne i sparbanken.

I afseende å räntefoten å de i postsparbanken insatta medel yttrade
de angående en allmän postsparbank förordnade komiterade i sitt
den 22 december 1882 afgifna utlåtande, att denna räntefot till en
början borde fastställas till 3,6 procent per år eller 0,3 procent per
månad, hvarigenom, under iakttagande af det utaf komiterade föreslagna,
sedermera af Kong!. Maj:t godkända beräkningssätt, att räntan skulle
löpa från och med månaden näst efter den, då insättningen egt rum,
till den månad, då medlen lyftades, den verkliga räntan icke ansåges
komma att mycket öfverstiga 3,5 procent per år. I sådant fall borde,
enligt komiterades förmenande, erhållas ett öfverskott af minst en half
procent, hvilket vore fullt tillräckligt för bestridande af de med postsparbankens
förvaltning och rörelse förenade utgifter.

Visserligen har postsparbankens styrelse genom kongl. kungörelsen
den 13 juli 1887 erhållit något utvidgad frihet i afseende å placeringen
af sparbankens medel, i det att dessa medel, som ursprungligen
och i enlighet med komiterades förslag finge fruktbargöras allenast genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

21

insättning i riksbanken eller genom inköp af svenska statens eller Sveriges
allmänna hypoteksbanks obligationer, enligt berörda kungörelse
kunna göras räntebärande äfven genom inköp af obligationer, utfärdade af
kommun inom riket eller, intill högst en tredjedel af postsparbankens
medel, mot sådan kommuns skuldebref, under iakttagande i båda fallen
att tillåtelse till lånets upptagande blifvit åt Kongl. Maj:t, meddelad;
men, detta oaktadt, torde, med afseende å den betj^dliga nedgång i
räntan inom landet, som under senare åren egt rum, den genom inlåningsräntans
bestämmande till 3,6 procent och sättet för dess beräkning
ursprungligen förväntade räntevinst, som afsetts för bestridande
af sparbankens förvaltningskostnader, numera icke kunna antagas uppgå
till det för ändamålet erforderliga belopp.

Vid sådant förhållande och då svårigheterna att göra besparingar
fruktbärande alltmer framträda samt sålunda en nedsatt räntefot icke
torde skäligen kunna befaras komma att menligt inverka på allmänhetens
benägenhet att anlita ifrågavarande anstalt, har utskottet velat,
på sätt revisorerne ifrågasatt, tillstyrka eu nedsättning tillsvidare i den
till postsparbankens delegare hittills utgående räntan. Utskottet hemställer
alltså,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke, för åstadkommande af jemvigt mellan postsparbankens
inkomster och utgifter, minskning i sparbankens
förvaltningskostnader må ega rum samt den
ränta, som tillgodoföres delegarne deri, kunna nedsättas.

Tullverket.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 195. — Uti. pag. 448—450.)

Genom kungörelse den 7 maj 1831 har, enligt hvad revisorerne
omförmäla, Kong!. Maj:t förordnat att sjötullrätterna skulle upphöra och
de åligganden, Indika förut tillhört dessa domstolar, öfverflyttas till
rådstufvurätterua; och hade tillika stadgats, att i anseende till den
mängd mål rörande öfverträdelser af tullförfattningarne, som i Stockholm
och Göteborg årligen förekomme, tre af rådstufvurättens ledamöter
i hvardera af nämnda städer skulle utgöra eu särskild afdelning af
rådstufvurätten för upptagande af de frågor, hvilka förut tillhört sjö -

Angåendc
den till Stockholms
rådst
uf vurått utgående
ersättningen
för
handläggning
af tullmål.

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

tullrätterna derstädes. Sedermera hade genom kongl. brefvet den 14
december 1841 blifvit bestämdt, att äfven vid Malmö rådstufvurätt eu
särskild, jemväl af tre ledamöter bestående afdelning skulle bildas för
handläggning af tullmål.

Med anledning af den sålunda beslutade förändringen i tulldomstolarnes
organisation hade Kongl. Maj:t vidare förordnat dels genom
kongl. brefvet den 7 maj 1831, att årliga arfvoden skulle af tullmedlen
utgå till tjenstemännen vid rådstufvurätternas i Stockholm och Göteborg
afdelningar för tullmål med 1,400 riksdaler banko till den förra och
1,100 riksdaler banko till den senare, dels ock genom kongl. brefvet
den 15 februari 1841, att den från tullmedlen utgående ersättningen
till rådstufvurätterna i rikets öfriga städer för handläggningen af tullmål
skulle beräknas till tio riksdaler banko för hvarje med laga slut
afhulpet tullrättegångsmål utöfver ett antal af sex årligen, hvilka sex
mål skulle utan ersättning handläggas; varande vid inrättandet i Malmö
af särskild rådstufvurättsafdelning för tullmål genom kongl. brefvet den
14 december 1841 förordnadt, att den ersättning, som jemlikt kongl.
brefvet den 15 februari samma år komme att för slika måls handläggning
af tullmedlen bestås, skulle lå af afdelningen uppbäras.

Vid förändrad organisation af rådstufvurätterna i Göteborg år
1871 och i Malmö år 1873 hade dessa rådstufvurätters särskilda afdelningar
för tullmål upphört, hvaremot tullafdelningen vid Stockholms
rådstufvurätt fortfarande qvarstode och alltjemt fått uppbära det genom
ofvan nämnda kongl. bref af den 7 maj 1831 dess tjenstemän tillerkända
arfvodesbelopp.

Till rådstufvurätterna i de öfriga städerna, och bland dem efter
år 1871 jemväl Göteborg, utginge ersättning för tullmåls behandling
fortfarande efter den i kongl. brefvet den 15 februari 1841 faststälda
beräkning.

De bidrag, som i förevarande hänseende blifvit under revisionsåret
till rikets städer utbetalta, hade utgjort:

för Stockholms rådstufvurätt .................................. kr. 2,100: —

och för öfriga rådstufvurätter ................................ „ 1,245: —

eller tillsammans kr. 3,345: —

hvartill komme ett arfvode af 50 kronor för år räknadt, som, enligt
hvad revisorerne af generaltullstyrelsens hufvudbok inhemtat, tillagts
en tullvaktmästare i Stockholm för biträde med kallelser till Stockholms
rådstufvurätts afdelning för tullmål.

Då enligt allmänt gällande bestämmelser det ålåge städerna att
gälda hvad till jurisdiktiouen inom stadssamhällena åtginge och ofvan
omförmälda ersättning utgjorde nära nog ensamt undantag härifrån,

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

23

utan att, enligt revisorernes förmenande, grundad anledning funnes till
ett sådant undantag för öfverträdelser af tullförfattningarne, samt då
ifrågavarande utgift alltså syntes böra kunna för statsverket inbesparas,
hade revisorerne velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på densamma.

Med anledning af hvad sålunda blifvit af revisorerne anfördt, har
generaltullstyrelsen i infordradt utlåtande erinrat, bland annat, att, då
det i allmänhet ej ålåge städernas rådstufvurätter att till behandling
upptaga andra rättegångsmål än sådana, hvilka angå uppkommen tvist
eller begånget brott inom städernas jurisdiktion, men, enligt 165 § af
tullstadgan den 2 november 1877, dem blifvit ålagdt att jemväl upptaga
mål, som angå förbrytelser mot tullförfattningarne, hvilka timat eller
upptäckts utom dessa domstolars egentliga jurisdiktion, det borde antagas,
att ett sådant åliggande för städerna, emot hvad i allmän lag
funnes föreskrifvet, ej kunde anses hafva tillkommit utan hänsyn till
den ersättning, som derför bestämts uti förenämnda bref den 7 maj
1831 och 15 februari 1841; samt att, hvad särskildt beträffade ifrågasatt
indragning af ersättningen till Stockholms rådstufvurätts afdelning
för tullmål, denna indragning skulle hafva till följd nämnda afdelnings
upphörande och att tullrättegångsmålen, hvilkas skyndsamma behandling
påkallades af den omständigheten, att de tilltalade merendels vore
sjöfarande och endast helt kort tid uppehölle sig på platsen, i stället
för att, såsom nu egde rum, handläggas på en särskild dag och ensamt
för sig derefter i likhet med andra civila och kriminella mål komme
att genom lottning fördelas mellan rådstufvurättens fyra afdelningar
och upptagas bland det ansenliga antal mål, hvilka handlades vid de
sessioner, som af dessa afdelningar höllos under de flesta dagarne i
veckan, genom hvilken förändrade och för vederbörande parter betungande
anordning för tullrättegångsmålens handläggning det blefve
omöjligt för tullfiskalen i Stockholms tullkammaredistrikt att vid rättegången
utföra tullverkets talan och bevaka dess rätt vid de tillfällen,
då tullmål förekomme samtidigt vid de olika afdelningarne; hvarförutom
de af tullbevakningspersonalen såväl i Stockholm som vid inloppstullslationerna
i Dalarö, Sandhamn och Furusund eller inom Stockholms
vidsträckta skärgård, hvilkas närvaro såsom målsegare eller vittnen
vid rättens sammanträden påkallades, skulle under afvaktan på målens
handläggning nödgas der uppehålla sig större delen af dagen och tullverket
derigenom tillskyndas tillökning i kostnaden för tullbevakningsgöromålens
behöriga bestridande; hvadan styrelsen, på grund af hvad
sålunda anförts, hemstält, att revisorernes framställning icke måtte föranleda
någon åtgärd.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 21).

Ant/, en förut
till tullhus
begagnad
byggnad i
Helsingborg.

Utskottet delar revisorernes uppfattning derom, att skälig anledning
icke synes förefinnas för fortfarande utgående af omförmälda
Stockholms stad beviljade bidrag till kostnaderna för tullmåls behandling,
hvilket bidrag utan tvifvel torde kunna indragas, utan att rättskipningen
må anses komma att lida, helst tullmålen vid Stockholms
rådstufvurätt, hvilka, enligt senaste berättelse angående Stockholms
kommunalförvaltning, i medeltal för åren 1882—1886 utgjort 36 om
året, i allmänhet icke torde komma att uppgå till afsevärdt antal. Och då,
på sätt efter år 1871 egt rum i afseende å staden Göteborg, ersättningen
för tullmåls behandling jemväl vid Stockholms rådstufvurätt synes böra
utgå efter samma beräkning, som jemlikt kongl. brefvet den 15 februari
1841 gäller för den till rådstufvurätterna i rikets öfriga städer i
nämnda hänseende utgående ersättning, har utskottet trott sig böra
hemställa,

att Riksdagen må anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke det till
Stockholms rådstufvurätt jemlikt kong], brefvet den
7 maj 1831 utgående bidrag för tullmåls behandling
må kunna indragas och derefter för sådana måls handläggning
vid nämnda domstol utgå ersättning efter
den i kongl. brefvet den 15 februari 1841 för rådstufvurätterna
i rikets öfriga städer faststälda beräkning.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 196. — Uti. pag. 450.)

Revisorerne, som af tullverkets räkenskaper inhemta!, att år 1887
för reparationer å eu i Helsingborg belägen, förut til! tullhus begagnad
utbetalts tillsammans 3,278 kronor 50 öre, hafva, då denna
tullhusbyggnad numera icke användes för sitt ursprungliga ändamål,
utan vore upplåten till boställslägenheter åt tulltjenstemän i nämnda
stad, ifrågasatt, huruvida icke densamma lämpligen borde för statsverkets
räkning försäljas, helst, enligt hvad generaltullstyrelsen i en
till Kongl. Maj:t den 20 oktober 1887 aflåten skrifvelse anfört, berörda
fastighet på grund af dess fördelaktiga läge syntes kunna betinga ett
pris, som skulle göra dess afyttrande för statsverkets räkning förmånligt
och önskvärd!, samt, efter hvad revisorerne vidare inhemta!, den
nuvarande innehafvaren af tullförvaltaretjensten i Helsingborg vid befattningens
erhållande förklarats underkastad skyldighet, att, derest

Statsuiskotfrls Utlutande .\:o til). 25

försäljning af ifrågavarande fastighet leomme att ega rum, afflytta från
den honom i samma fastighet beredda boställslägenhet.

Generaltullstyrelsen har i häröfver afgifvet yttrande erinrat, att
ifrågavarande lägenheter, enligt kong!, brefvet den 7 december 1833,
varit och fortfarande voro upplåtna till boställe åt tullförvaltaren och
kontrollören derstädes, samt att visserligen nuvarande innehafvaren af
tullförvaltaretjeusten i Helsingborg, vid befattningens erhållande, förklarats
underkastad skyldighet att, derest försäljning af fastigheten
komme att ega rum, afflytta från den honom i samma fastighet beredda
boställslägenhet, men att deremot kontrollören vid tullkammaren blifvit
till sin innehafvande tjenst utnämnd med rättighet att i samma fastighet
under sin tjenstetid åtnjuta förmånen af boställe; vid hvilket förhållande,
och då försäljning af boställslägenheterna ej syntes kunna försiggå,
förrän nuvarande innehafvaren af kontrollörstjensten från sin
befattning afginge eller mot ersättning'' förklarat sig villig afstå från
sagda förmån, revisoreraes framställning om försäljning af berörda
fastighet, enligt styrelsens förmenande, icke borde för närvarande föranleda
någon åtgärd.

För såvidt utskottet kunnat inhemta, åtnjuta omförmälda tjenstemän
förmånen af fria bostäder uti ifrågavarande fastighet utan afdrag
å de dem i öfrigt tillkommande löneinkomster, hvarigenom dem beredts
en bättre ställning än andra tulltjensteman af samma grad inom städerna.
Då emellertid, såsom revisorerne antydt, generaltullstyrelsen
i skrifvelse den 20 oktober 1887 hos Kongl. Maj:t anmält, att berörde
fastighet med afseende å dess fördelaktiga läge synts kunna betinga ett
högt pris och således lämpligen böra, såsom för statsverket obehöflig, afyttras,
samt alltså denna fråga redan blifvit gjord till föremål för Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet, har utskottet endast velat förhållandet för
Riksdagen

omförmäla.

Institutet för blinda.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 292. — Uti. pag. 455.)

Enligt hvad revisorerne erinra, hade, då Kongl. Maj:t i den till
nästlidet års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd
Bill. till Rilcsd. Prot. 1889. 4 Sami 1 Afd. 19 Haft. i

Ang. bidrag
Ull institutet
från landsting
och
studs!,onus li -

lle)''.

Statsutskottets Utlåtande N:o 2U.

26

och behof, vid fråga om bestämmande af stat för blindinstitutet, föreslagit
Riksdagen att beräkna det för elevafgifter vid institutet inflytande
årliga belopp till 15,500 kronor, såsom skäl för denna beräkningmeddelats,
att efter institutets utvidgade verksamhet, hvarigenom der
kunde intagas 100 elever, eller 40 utöfver det först afsedda antalet, äfven
en ökad inkomst af elevafgifter borde kunna beräknas. För hvarje
derstädes intagen elev borde nemligen samma afgift erläggas som vid
blindskolan i Vexiö, eller 300 kronor, dock med bibehållande af det
antal frielever, som enligt förut gällande föreskrifter fått emottagas;
och då större eller mindre bidrag till elevernas underhåll vid nämnda
bliudskola, på derom af Kong! Maj:t gjord framställning, anvisats af
landsting och städer, som ej deltoge i landsting, kunde ock den vissa
förhoppning hysas, att landstingen ej skulle undandraga sig att äfven
för elever, som intogos vid institutet, anvisa medel till underlättande
af kostnaderna för föräldrar, målsmän och kommuner.

I öfverensstämmelse härmed hade Riksdagen, enligt skrifvelse den
11 maj 1888, äfven beräknat ofvannämnda inkomsttitel för institutet
till 15,500 kronor.

Med afseende ä det ringa antalet vid institutet intagna elever,
uppgående till allenast 62, för hvilka, enligt hvad revisorerne inhemta!.
, afgifterna för senaste läsåret uppgått till allenast 5,750 kronor, och
då, för så vidt till revisorernes kännedom kommit, någon framställning
i ämnet icke blifvit gjord hos landstingen och vederbörande stadskommuner,
hafva revisorerne ifrågasatt, om icke åtgärder i berörda afseende
borde vidtagas, hvarigenom elevantalet vid institutet kunde komma
att uppbringas, ej allenast till åstadkommande af jemvigt mellan institutets
beräknade och inflytande inkomster, utan äfven till främjande
af det samhällsvigtiga ändamål, som med ifrågavarande anstalt afsåges.

I häröfver afgifvet utlåtande har direktionen för ifrågavarande
institut, under förklaring att den ville understödja revisorernes omförmälda
framställning, åberopat, att direktionen den 3 oktober nästlidet.
år hos Kongl. Maj:t gjort hemställan, att vederbörande landsting och
stadsstyrelser måtte af Kongl. Maj:t uppmanas att för det angifna ändamålet
med lämpliga belopp anvisa årliga bidrag.

Utskottet, som biträder den af revisorerne i detta ämne uttalade
åsigt, får emellertid, med afseende å hvad direktionen anfört, hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

27

§ 11.

(Rev. ber. pag. 346. — Uti. pag. 459—461.)

Under erinran, hurusom i 6 §1 mom. af gällande resereglemente Ang. ändrinden
11 februari 1881 vore föreskrifvet, att resekostnadsersättning skulle 97ar 1 nallnJlutgå
efter det eller de förut i reglementet angifna olika sätt att färdas, mente.
med skjuts, på ångfartyg eller på jernväg, som för resan verkligen begagnats,
samt att såsom tjenstefel skulle anses, om embets- eller tjensteman
i reseräkning upptoge godtgörelse för ett med högre kostnad förenad!
befordringssätt, än det af honom under resan använda, men att
deremot något stadgande icke vore meddeladt, på grund hvaraf det
kunde anses vara en ovilkorlig skyldighet för embets- eller tjensteman
att vid resor i tjensteärenden begagna det med minsta kostnad förenade
befordringssätt, hafva revisorerne förklarat sig finna ett sådant stadgande
vara behöflig^, och till stöd härför anfört, att vid granskning af
de särskilda räkenskaperna exempelvis förekommit, att till en regementsintendent
under revisionsåret anordnats ersättning för dels fyra under
år 1886 och dels femton under år 1887 verkställa resor fram och åter
mellan Jönköping och Skillingaryd, beräknad efter skjuts för två hästar
jemte åkdonslega, eller 32 kronor 68 öre för hvarje gång, ehuru daglig
jernvägsförbindelse mellan dessa båda orter funnes, och begagnande
af jernvägen i dessa fall skulle hafva medfört eu ej obetydligt mindre
kostnad för statsverket. Och hafva revisorerne med anledning deraf
uttalat önskvärdheten af, att resereglementet ändrades derhän, att det
icke vore embets- eller tjensteman tillåtet att vid resa i tjensteärenden
beräkna ersättning efter skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad
kunde färdas å jernväg eller ångbåt.

Då missbruk af sådan art, som det af revisorerne i detta afseende
omförmälda, om också mindre ofta förekommande, likväl inträffat, har
statskontoret, hvars utlåtande öfver revisorernes omförmälda framställning
blifvit af Kongl. Magt infordradt, anfört att, enligt statskontorets
åsigt, någon åtgärd till förebyggande deraf för framtiden borde vidtagas.
Nyssnämnda af revisorerne föreslagna stadgande kunde dock
vid tillämpningen lätteligen förorsaka uppehåll i resa och ådraga den
resande kostnader, som icke af staten godtgjordes. En embets- eller
tjensteman, som måste företaga eu resa till ett på kortare afstånd från
hans bostad beläget förrättningsställe, kunde nemligen, derest han vore
skyldig afl _för både fram- och återresan begagna sig af befintlig

28

Statsutskott-ds Utlåtande N:o 29.

jernvägs- eller ångbåtsförbindelse, i afvaktan på afgående bantåg eller
ångbåt nödgas vara borta tran sitt hemvist och der möjligen förefintliga
angelägna embetsgöromäl under längre tid än som, derest han egt
begagna skjuts, hade erfordrats. Om afståndet mellan förrättningsmannens
bostad och förrättningsstället vore kortare än en mil, kunde
det sålunda icke tagas för gifvet, att han i hvarje fall skulle kunna med
anlitande af befintlig jernvägs- eller ångbåtsförbindelse på samma dagverkställa
både förrättningen samt resorna fram och åter; men förrättningsmannen
vore för sådan inom nyssnämnda afstånd från sitt hemvist
verkståld förrättning jern likt § 11 mom. 1 i resereglemente! berättigad
till traktamente endast för den tid, som till förrättningen åtgått, äfven
om fram- eller återresan egt rum på annan dag än den för förrättningen
bestämda. Enahanda missförhållande kunde uppstå, då afståndet från
förrättningsmannens bostad till förrättningsstället vore eu mil eller derutöfver
men kortare än tre mil. I sådant fall utginge enligt ofvan åberopade
moment, om resorna tram och åter eller endera af dem verkstälts
å annat dygn, än som till förrättning användts, för dessa resor tillsammans
traktamente för ett dygn. Äfven vid resor mellan olika
förrättningsställen skulle, då afståndet vore kortare än tre mil, den ifrågasatta
bestämmelsen i anseende till afgångstiderna för bantåg eller ångbåt
kunna förorsaka uppehåll med deraf iöljande olägenheter för förrättningsmarmen.

Hvad derefter anginge längre resor än de här ofvau nämnda, hyste
statskontoret betänkligheter mot ett ovilkorlig! stadgande derom, att
förrättningsman icke skulle få beräkna ersättning efter skjuts, då han
med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas med ångbåt.
Det kunde nemligen inträffa, att resan måste företagas under en årstid
eller under förhållanden, då förrättningsmannen, hellre än att underkasta
sig äfventyr et eller obehaget af en färd med ångbåt, funne sig
föranlåten att af egna medel tillskjuta hvad som utöfver resekostnaden
med ångbåt erfordrades för att med skjuts nå bestämmelseorten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt*hade statskontoret endast
i så måtto tillstyrkt afseende å revisorernes ifrågavarande förslag,
att ett tillägg till § 6 i resereglemente! måtte göras derom, att vid
resa, der afståndet mellan förrättningsmannens bostad och förrättningsstället
eller mellan olika förrättningsställen är tre mil eller derutöfver
det icke måtte vara förrättningsman tillåtet att beräkna ersättning efter
skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas
å jernväg.

Vidkommande derefter § 8 mom. 4 af resereglemente^ hvari stadgas,
att, derest den resande färdas pa ångfartyg eller jernväg, han

Statsutskottets Utlåta,nät; N:o 29.

20

jemväl må undfå godtgörelse för den utgift, som transporten af lians
effekter till och från fartyget eller jernvägen kan medföra, hvarje gång
till nedannämnda belopp, nemligen:

l:a, 2:dra och 3:dre klasserna ............................................ 1 krona 50 öre

4:de klassen ......................................................................... 1 krona —

5:te och 6:te klasserna ........................................................— 75 öre,

så och då — ehuru detta stadgande, hvad resa å jernväg beträffade,
borde så tillämpas att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
Kongl. Maj:t uti ett särskildt mål den 12 oktober 1883 förklarat, dylik
godtgörelse borde utgå endast för transport af reseffekter till jernväg
vid en resas början och från jernväg vid eu resas slut eller då afbrott
i resa egt rum för erhållande af nattlogis, men icke under pågående
resa å jern vägsstation, der ombyte af tåg egt rum — i ett betydligt
antal fall, i strid häremot, af vederbörande uppburits ersättning för
transport af reseffekter under pågående resa, då ombyte af tåg egt
rum, hade revisorerne, med hänsyn till den utsträckning, berörda origtiga
tillämpning af resereglemente!: tagit, vidare uttalat önskvärdheten
deraf, att ett allmänt förklarande blefve meddeladt, i syfte att en sådan
tillämpning måtte för framtiden förekommas.

Med tillkännagifvande, att resereglementets sistberörda stadgande
af statskontoret tillämpades i enlighet med Kongl. Maj:ts berörda, den
12 oktober 1883 fattade beslut, sålunda att, då ombyte af tåg skett
under pågående resa, ersättning för transport af effekter icke medgifvits
i andra fall, än då ny biljett måst å en jernvägsstation utlösas
och till följd deraf den resandes polletterade effekter icke utan särskild
kostnad blifvit öfverflyttade från det ena tåget till det andra — hade
statskontoret, i förenämnda utlåtande, enär det visat sig, att föreskrifterna
uti ifrågavarande moment tillämpades olika, hemstält, att eu förklaring
af samma moment måtte varda meddelad i öfverensstämmelse
med beslutet af den 12 oktober 1883.

Utskottet, som delar den af statskontoret i dessa frågor uttalade
uppfattning, får alltså med anledning af revisorernes omförmälda
framställning föreslå,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke tillägg och ändring i gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 lämpligen kunde göras, hvarigenom
bestämda föreskrifter blefve meddelade i det
syfte, statskontoret i sitt utlåtande angående revisorernes
förevarande framställning antyda

Ang. ämbetsverkens
vaktmästares

tjensteåligganden.

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 29

§ 12.

(Rev. ber. pag. 348. — Uti. pag. 463—467.)

Med förmälan att Riksdagens revisorer under de senare åren
flere gånger fäst uppmärksamheten å utgifter, hvilka, bestridda med
embetsverkens expensmedel, innefattat ersättning för särskilda bestyr
och förrättningar, om hvilka ifrågasatts, huruvida de icke bort inbegripas
bland embetsverkens vaktmästares tjensteåligganden och sålunda
af desse utan särskild kostnad för statsverket utföras, hafva revisorerne
meddelat, att äfven vid granskningen af embetsverkens räkenskaper
för år 1887 i många hänseenden förekommit anledning till enahanda
anmärkningar som de antydda, af föregående statsrevisorer framstälda,
i det att, å ena sidan, ersättningar utbetalts för bestyr, hvilka, enligt
revisorernes uppfattning, bort af embetsverkens vaktmästare hafva
utan kostnad för statsverket förrättats, och, å andra sidan, desse vaktmästare
erhållit godtgörelse för verkstälda arbeten, hvilka de synts
hafva bort såsom tjensteåligganden fullgöra utan särskild ersättning;
och hafva revisorerne anfört några exempel på sådana under revisionsåret
från uppgifna myndigheter verkstälda utgifter; hvarjemte revisorerne
med afseende å hvad sålunda meddelats ansett sig böra ifrågasätta,
huruvida icke noggranna föreskrifter borde utfärdas, hvarigenom,
såvidt möjligt vore, blefve bestämdt hvad till embetsverkens vaktmästares
åligganden rätteligen hörer och i hvad mån desse vaktmästare
må kunna eg a att för vissa bestyr uppbära särskild godtgörelse.

Utskottet, som trott, sig finna, att, på sätt revisorerne påpekat,
vissa bestyr, som rätteligen synts hafva bort tillkomma embetsverkens
vaktmästare, blifvit mot särskild godtgörelse af andra personer utförda,
äfvensom att i några fall desse vaktmästare beredts ersättning för
göromål, som skäligen bort innefattas i deras tjensteåligganden, har
likväl ansett betänkligt att föreslå utfärdandet af några allmänna föreskrifter
angående vaktmästarues tjensteåligganden ej allenast med hänsyn
dertill att de göromål, som tillkomma betjeningen, måste inom
olika förvaltningsgrenar gestalta sig väsentligen olika, utan äfven på
grund deraf, att det torde kunna befaras att, derest dessa åligganden
blefve genom ett allmänt gällande reglemente bestämda, detta samma
reglemente skulle för eu mindre tjenstvillig vaktmästare mången gångkunna
innebära tillfälle till att åsidosätta utförandet af erhållna befallningar.
Med afseende härå, och då, sedan uppmärksamheten å dessa
förhållanden under senare åren vid flera tillfällen blifvit väckt, det

Statsutskottets Utlåtande A’:o ''d’J.

31

torde kunna antagas att ifrågavarande tjenstepersonal inom de särskilda
embetsverken varder af vederbörande allvarligen tillhållen att
utföra de göromål, som skäligen kunna densamma åläggas, får utskottet
hemställa,

att revisorernes omförmälda framställning- icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 13.

Hvad för öfrig! blifvit af revisorer^ anmäldt och erinrad! har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad!., dels ej vara af den
vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon
Riksdagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke
hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande.

Stockholm den 8 mars 1881).

På statsutskottets vägnar:

GflTS T AP SPARRE.

Reservationer:

vid § 7 angående åstadkommande af jemvigt mellan postsparbankens
inkomster och utgifter:

af herrar grefve G. Sparre, grefve F. Barnekow, A. (7. Svedelius,
C. Ifvarsson, A. P. Danielson, S. Nilsson och A. Persson:

»Då, på sätt styrelsen för postsparbanken i sitt yttrande ådagalagt,
förhållandet mellan postsparbankens inkomster och utgifter för
hvarje år förbättrats, så att, enligt hvad styrelsen anser otvifvelaktigt,
dessa skola i en nära framtid komma i jemvigt, derest bankens verksamhet
får såsom hittills ostördt fortgå, kunna vi för vår del åtmin -

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

stone för det närvarande, och innan sig visat, om den nu gällande
räntan å allmänna marknaden blir mera stadigvarande eller måhända
kommer att undergå förändring, ej anse det vara välbetänkt, om Riksdagen,
som åt Kongl. Maj:t öfverlemnat att bestämma räntefoten å delegarnes
insättningar, nu skulle genom särskild framställning häruti
ingripa. Det synes oss ganska naturligt, att tillräckligt öfverskott
till omkostnadernas betäckande ej kan uppkomma förr än banken fått
tid att utveckla sig och vinna det omfång, som är nödigt för ett dylikt
öfverskotts intjenande. Deremot synes det oss, att man skulle kunna
befara, att, om räntefoten nedsättes, möjligen ej blott minskade insättningar
utan ock uttagriingar deraf kunna blifva en följd, och om detta
inträffade, skulle räntenedsättningen tvifvelsutan medföra en verkan,
motsatt den, som dermed afsetts, och väsentligen fördröja den tidpunkt,
då inkomsterna och utgifterna komma att gå ihop och staten kan vinna
ersättning för sina derförut gjorda förskott, hvilka i allt fall, jemförda
med postsparbankens stora ändamål, ej synas vara af synnerlig betydelse.

Men då det visserligen är önskvärd!, att jemvigt mellan postsparbankens
inkomster och utgifter må i möjligaste mån och så snart
ske kan åstadkommas, lära de medel, som utan skada för anstalten
kunna dertill bidraga, icke böra åsidosättas, och rigtas i sådant hänseende
uppmärksamheten främst å förvaltningsutgifterna, hvilka måhända
skulle kunna nedbringas.

Vi anse derför utskottet hafva bort hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke, utan menlig inverkan å postsparbankens verksamhet,
åtgärd må kunna vidtagas för åstadkommande,
så vidt sådant redan nu är möjligt, af jemvigt mellan
postsparbankens inkomster och dess utgifter»;

af herr U. P. P. Tamm.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 188‘J.