Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1889, kl. 7 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvud titel, omfattande anslagen till pensionsoch
indragnings staterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

Civilstatens pensionskassa

l:o) Beträffande denna anslagstitel har Kongl. Maj:t icke föreslagit
någon förändring, men uti en inom Riksdagens Andra Kammare
af herr I. Månsson m. fl. väckt motion (n:o 143) har yrkats, att Riksdagen
måtte besluta, att statsbidragen till civilstatens pension sinrättning,
utgörande tillhopa 119,271 kronor, måtte statsverket besparas och
således icke under år 1890 tillfalla nämnda pensionsinrättning, eller,
om detta icke kunde bifallas, att statsutskottet, dit motionärerna anhållit
att motionen måtte remitteras, ville vid pröfning af ärendet föreslå de
delar af ofvanstående summa, som rätteligen kunde och borde indragas
och sålunda ej åt civilstatens pensionsinrättning utanordnas.

Till stöd för bemälda framställning hafva motionärerna till en
början erinrat, att uti innevarande års riksstat uppförts bidrag från
statsverket till civilstatens pensionskassa med 112,286 kronor, nemligen:

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afl!. 8 Höft. 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

åt pensionsstaten för civila embete- och tjensteman . . 37,500 kronor,

dito för deras enkor och omyndiga barn ....................... 45,000 ,,

ersättning för mistade löneinnehållningar ........................ 2,246

dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar ...... 6,540 „

för pensionering af kommissionslandtmätarejemte enkor

och barn.......................... 7,200 ,,

för dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och

skogsskolorna .............................................................. 9,000 „

för dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska
högskolan ............................................................... 3,500 „

för dito af vissa embets- och tjensteman samt betjente

vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .................... 1,300 ,,

Summa 112,286 kronor.

Dessutom vore i 1887 års inkomststat för pensionskassan upptaget,
under namn af vakans- och liggetidsbesparingar utaf civila embeten
och tjenster, ett belopp af 6,985 kronor.

Civilstatens pensionskassas tillgångar hade emellertid år efter år
så högst betydligt ökats, att samtliga inrättningens fonder och kassor
vid 1887 års slut uppginge till en summa af 11,104,597 kronor 35 öre.
Vid sagda års början utgjorde behållningen 10,778,070 kronor 24 öre,
hvadan en ökning af 326,527 kronor 11 öre under året uppkommit.
Jemförde man kassans ställning under de tio sista åren, så visades, då
tillgångarne vore vid 1877 års slut 7,372,252 kronor 86 öre och vid
1887 års slut 11,104,597 kronor 35 öre, att en ökning uppstått af
3,732,344 kronor 49 öre; och såge man vidare på ställningen för de
senare trettio åren, så uppkomme en tillökning af 8,093,048 kronor 83 öre.

Den årliga ökningen af kassans tillgångar hade under lång följd
af år varit omkring 300,000 kronor, men oftast derutöfver, och detta
oaktadt inrättningen under senare tider betydligt hårdare anlitats.
Sålunda hade till följd af 1877 års reglering pensionsbeloppen för så
väl tjenstemän och betjente som deras enkor och barn blifvit förhöjda
med minst 50 procent, liksom åtskilliga delegare uppflyttats till högre
pensionsklass.

Ifrågavarande inrättning hade, utom allmänna enke- och pupillfonden,
en kapital- och lifförsäkringsanstalt samt en s. k. enskild enkeoch
pupillfond, till hvilken senare den årligen lemnade stora bidrag
och hvilka bidrag år efter år ökats, så att, då det år 1878 utgjorde
68,970 kronor 52 öre, detsamma år 1887 utgått med icke mindre än
179,068 kronor 80 öre. Tjenstemannafonden hade icke allenast tålt
vid detta, utan derjemte burit hela den stora förvaltningskostnaden för

B

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

samtliga kassor, hvilken kostnad under år 1887 uppgått till det betydliga
beloppet af 70,334 kronor 78 öre, hvarförutom fonden lemnat
det stora öfverskottet.

Under sådana förhållanden har det synts motionärerna, som om
ej, åtminstone för det närvarande, något statsbidrag borde utgå till ifrågavarande
pensionsinrättning.

Nu gällande reglementen för civilstatens pensionsinrättning och
civilstatens enke- och pupillkassa äro af Kong], Makt utfärdade den
28 september 1883.

Civilstatens pensionsinrättning, som tillkommit på grund af Riksens
Ständers skrifvelse den 2 september 1823, har allt sedan dess åtnjutit
årligt bidrag af statsverket. För innevarande år utgår detta bidrag
med 119,271 kronor 50 öre, hvaraf dock endast 112,286 kronor äro i
riksstat^ uppförda samt återstoden 6,985 kronor 50 öre utgöres af
ersättningen för den pensionsinrättningen tillförene anslagna inkomst
af vakans- och liggetidsbesparingar utaf civila embeten och tjänster.
Redan i berörda skrifvelse förklarade emellertid Riksens Ständer att i
den mån kassan vunne förkofran, så att den med mindre bidrag kunde
bestå, statens tillskott skulle upphöra förr än delegarnes.

I likhet med motionärerna har utskottet ansett att då, såsom
ofvan visats, pensionsinrättningens tillgångar tillvuxit under åren 1877
—1887 med 3,732,344 kronor 49 öre och under åren 1857—1887 med
8,093,048 kronor 83 öre eller på de sista trettio åren mer än tredubblats,
den tidpunkt nu torde vara inne, då tillses bör, huruvida statens bidrag
till pensionsinrättningen längre kan anses för densamma behöfligt.

Af civilstatens pensionsinrättning förvaltas, utom åtskilliga för
särskilda ändamål donerade smärre fonder,, allmäna enke- och pupillfonden,
tjenstemannafonden och enskilda enke- och pupiilfonden. Allmänna
enke- och pupillfondens tillgångar utgöras af det årliga statsanslag
af 45,000 kronor, hvarmed åtföljer förbindelse för fonden att i
afseende å civila embete- och tjenstemäns enkor och barn uppfylla den
pensioneringsskyldighet, som, enligt kongl. kungörelsen den 29 juni
1798, förut ålegat statsverket. Pensioner från denna fond utgå utan
hänsyn till om mannen eller fadern varit delegare i civilstatens pensionsinrättning.
Fonden användes således icke af pensionsinrättningen
för dess ändamål, utan endast disponeras af densamma i enlighet med
stadgade bestämmelser. Tjenstemannafonden, som vid 1887 års slut
uppgick till 9,254,289 kronor 62 öre, har till uppgift att bereda pen -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

sion åt de tjensteinnehafvare, som i pensionsinrättningen vunnit delaktighet.
Till densamma bidraga dels delegarne med 2 procent af den
pension, som tillkommer dem från pensionsinrättningen och som vanligen
uppgår till hälften af den pension, de åtnjuta från allmänna
indragningsstaten, dels ock staten med det årliga anslaget till pensionsinrättningen
efter afdrag af de 45,000 kronor, som gå till allmänna
enke- och pupillfonden. Enskilda enke- och pupillfonden åter, som
det åligger att bestrida pensioneringen af enkor och barn efter delegarne
i civilstatens pensionsinrättning, har under en följd af år uppgått
till oförändradt belopp af 282,300 kronor 48 öre. Till densamma
bidraga delegarne med 5 procent af den pension, som tillkommer dem
från pensionsinrättningen. Detta bidrag är emellertid icke tillräckligt
för den stora pensioneringen från denna fond, hvarför fonden allt sedan
1833 årligen med Kongl. Maj:ts tillstånd erhållit erforderligt tillskott
från tjenstemannafonden, hvilket tillskott först utgick med 20,000
rdr bco och år 1887, efter nästan ständig ökning, utgjordes af 179,068
kronor 80 öre.

För att belysa pensionsinrättuingens och i synnerhet tjenstemannafondens
samt enskilda enke- och pupillfondens ställning under
de senaste fem år, 1883 —1887, för hvilka fullständig redogörelse föreligger
i statsrevisorernas berättelser, vill utskottet ur dessa berättelser
meddela följande siffror:

Civilstatens pensionsinrältnings tillgångar:

vid

1883

års

slut.........................

........................ kronor 9,671,985: 66

77

1884

77

77 ............................

........................... „ 10,076,090: 76

77

1885

77

77 .........................

..........................., 10,445,749: 6 1

77

1886

77

77 ............................

............................ „ 10,778,070: 24

77

1887

77

77 ...........................

.......................... „ 11,104,597: 35

Tjenstetid anna fondens tillgångar:

vid

1883

års

slut..............................

............................. kronor

8,112,676:

87

77

1884

77

77 ...............................

77

8,425,489:

97

77

1885

77

77 .............................

............................. 77

8,730,910:

6 2

77

1886

77

77 .............................

............................ 77

8,996,030:

94

77

1887

77

77 ..............................

........................... 77

9,254,289:

6 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

5

år 1883
„ 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887

Delegarnes bidrag till tjenstemannafonden:

................................................................... kronor 80,870: 4 6

....................... „ 83,059: 12

.................................................................... „ 75,879: 91

.................................................................... „ 73,725: 40

...................................................................... „ 72,480: 75

år

11

11

11

ii

1883

1884

1885

1886
1887

Statens bidrag till tjenstemannaf onden:

................................................................. kronor 72,971: 50

................................................................... „ 74,271: 50

................................................................... ,, 74,271: 50

.................................................................. „ 74,271: 50

................................................................. „ 74,271: 50

Pensionsutgifter från tjenstemannaf onden:

år 1883
„ 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887

kronor 75,193: 33

„ 79,978: 33

„ 84,933: 34

„ 88,383: 34

„ 90,975: Öl

Förvaltningskostnader, bestridda af jenstemannaf''onden:

är 1883
„ 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887

kronor 44,897: 46

„ 47,546: 28

„ 47,552: 43

„ 51,876: 26

„ 70,334: 7 8

Tjenstemannaf ondens tillskott till enskilda enke- och pupillfonden:

år 1883

n

1884

kronor 143,146: 40
„ 125,151: 06

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

år 1885 .

.......................................................... kronor

148,907:

06

„ 1886 .

........................................................... 11

175,058:

23

„ 1887 ..

........................................................... 11

179,068:

80

öfverskott å tjenstemannaf onden:

år 1883 .

........................................................... kronor

281,422:

99

„ 1884.

......................................................... 11

312,813:

10

„ 1885..

........................................................ 11

305,420:

65

„ 1886 ..

.......................................................... jy

265,120:

32

„ 1887 ..

......................................................... 11

258,258:

68

Enskilda enke- och pupillfondens tillgångar:

vid 1883

års

slut...

.......................................................... kronor

282,300:

48

„ 1884

n

........................................................... ii

282,300:

48

„ 1885

u

11 .....

.......................................................... ii

282,300:

48

„ 1886

n

11 .....

.......................................................... n

282,300:

48

„ 1887

n

11 ••••

......................................................... ii

282,300:

48

Delegarnes

bidrag till enskilda enke- och pupillfonden:

år 1883

....................................................... kronor

148,340:

4 6

„ 1884

.......................................................... ?!

184,796:

53

„ 1885

........................................................... 11

180,910:

38

„ 1886

........................................................... 1!

180,691:

94

„ 1887

.......................................................... 1 >

182,626:

19

Tjenstemannafondens tillskott till enskilda enke- och pupillfonden:

Se härofvan.

Pensionsutgifter från enskilda enke- och pupillfonden:

år 1883
1884

11

kronor 313,555: 33
„ 330,374: 16

Statsutskottets Utlåtande N:o 10,

7

år 1885
„ 1886
„ 1887

kronor 347,677: 46

375,041: 12
388,521: 43

Enligt utskottets förmenande är civilstatens pensionsinrättnings
hufvudsakliga uppgift att bereda pension åt de tjensteinnehafvare, som
i pensionsinrättningen vunnit delaktighet. Den största delen af dess
tillgångar tillhöra ock den fond, tjenstemannafonden, som har att fylla
denna uppgift. Under det pensionsrättningens samtliga tillgångar vid
1887 års slut utgjorde 11,104,597 kronor 35 öre, belöpte sig deraf
9,254,289 kronor 62 öre ensamt på tjenstemannafonden. Denna fond
har sedan länge vunnit den tillväxt, att densamma med sina räntevinster
och delegarnes bidrag kunnat, utan något statens tillskott, bestrida
fonden åliggande pensionering, hvilket tydligen framgår af det
förhållande att fonden årligen lemnat icke blott bidrag till enskilda
enke- och pupillfonden utan äfven öfverskott, hvilka såväl det förra
som det senare varit mångfaldigt större än det bidrag tjenstemannafonden
från statsverket mottagit. Vid betraktande af redogörelsen för
t. ex. 1887 års förvaltning finner man nemligen att under det till
tjenstemannafonden berörda år influtit i räntevinster och andra inkomster
466,644 kronor 88 öre, i delegareafgifter 72,480 kronor 75 öre
och i statsbidrag 74,271 kronor 50 öre eller tillsammans 613,397 kronor
13 öre, fondens utgifter för pensioner under samma tid varit endast
90,975 kronor 1 öre, hvadan ett öfverskott af 522,422 kronor 12
öre uppstått, af hvilket öfverskott 70,334 kronor 78 öre användts till
gäldande af pensionsinrättningens samtliga förvaltningskostnader, 8,677
kronor 30 öre åtgått för reparationskostnader å pensionsinrättningens
fasta egendom, 179,068 kronor 80 öre öfverlemnats till enskilda enkeoch
pupillfonden, samt återstoden 258,258 kronor 68 öre tillagts tjenstemannafonden
såsom besparing.

Då således från tjenstemannafonden årligen till enskilda enkeoch
pupillfonden lemnats ett tillskott, mera än dubbelt så stort som
statens bidrag till tjenstemannafonden, är det uppenbart ej mindre,
såsom ofvan framhållits, att statens bidrag icke varit för tjenstemannafondens
behof erforderligt, än äfven att samma bidrag i sjelfva verket
icke kommit tjenstemannafonden utan enskilda enke- och pupillfonden
till godo. Men till sådant ändamål har af Riksens Ständer och af Riksdagen
det år efter år anvisade anslaget näppeligen varit afsedt. Den
tillökning af mer än 50 procent i pensionerna från enskilda enke- och
pupillfonden, som under de senaste åren egt rum, har också åstadkommits
icke så mycket med hänsyn till ökade delegareafgifter till fon -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

den som med afseende å det bidrag, som från tjenstemannafonden varit
att förvänta, hvarom jemväl civilstatens fullmägtiges senaste berättelse
till Kongl. Maj:t tydligen vittnar.

Ett sådant tillskjutande af betydliga belopp från tjenstemannafondens
öfverskott till enskilda enke- och pupillfonden har naturligen
icke varit för pensionsinrättningens hufvuduppgift främjande. Enär beloppet
af hvarje pension från civilstatens pensionsinrättning för närvarande
uppgår i medeltal till endast omkring hälften af beloppet utaf
motsvarande pension från allmänna indragningsstaten, tjena de fleste
i pensionsinrättningen delaktige tjensteinnehafvare qvar till 65 år för
att afgå med pension från allmänna indragningsstaten. Men i samma
mån som pensionerna från civilstatens pensionsinrättning kunnat ökas
till mera likhet med pensionerna från allmänna indragningsstaten, i
samma mån hade det gifvetvis för tjensteinnehafvarne varit mera begärligt
att före 65 års ålder afgå med pension från civilstatens pensionsinrättning,
hvaraf åter följt att flera pensioner å allmänna indragningsstaten
blifvit statsverket besparade. Enligt utskottets åsigt hade
alltså de årliga öfverskotten å tjenstemannafonden lämpligare bort användas
till någon förhöjning i de från denna fond utgående pensionerna
än öfverlåtits till enskilda enke- och pupillfonden. Hade pensioneringen
från sistnämnda fond icke enligt gällande grunder kunnat ega
rum förutan bidrag från tjenstemannafonden, hade derför antingen pensionerna
bort något minskas eller delegareafgifterna till enskilda enkeoch
pupillfonden bort ökas.

Af hvad sålunda blifvit ådagalagdt synes det utskottet framgå,
att civilstatens pensionsinrättning numera vunnit sådan förkofran, att
den torde, utan bidrag af statsverket, åtminstone till hela det belopp,
hvarmed detsamma nu utgår, fylla sin hufvudsakliga uppgift och genom
upphörande med öfverflyttningarna af öfverskott från tjenstemannafonden
till enskilda enke- och pupillfonden kunna så vidare utvecklas,
att såsom afsedt varit, pensioneringen från allmänna indragningsstaten
af embets- och tjenstemän samt betjente kan i någon mån förminskas.

Denna pensionering har enligt hvad utskottet inhemtat, under
åren 1883—1887 uppgått till följande belopp:

kronor 1,012,713: 09.

„ 1,060,284: 29.

„ 1,097,718: 26.

„ 1,183,376: 04.

„ 1,239,505: 88.

ar

1883

1884

1885

1886
1887

Statsutskottets, Utlåtande N:o 10.

9

Utekottet anser emellertid ett beslut i frågan böra föregås af en
utredning till utrönande bland annat deraf, huruvida icke en lindring
i statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjensteman
samt betjente lämpligast skulle beredas genom förändring af grunderna
för civilstatens pensionsinrättning.

Redan tillförene hafva vid riksdagen framställningar gjorts i
syfte att genom vidsträcktare användande af civilstatens pensionsinrättnings
alltjemt växande tillgångar åstadkomma minskning i statens
utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän. Så t. ex.
föreslogs uti en inom Första Kammaren vid 1871 års riksdag väckt
motion, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t göra framställning om
ett sådant ordnande af det civila pensionsväsendet, att, utan statens
betungande, embets- och tjenstemän, i stället för pension å allmänna
indragningsstaten måtte beredas tillfälle till en motsvarande lifränta i
civilstatens pensionsinrättning; att de civila stater, som icke egde delaktighet
i denna pensionsinrättning, måtte vinna en sådan, samt att
nämnda inrättning måtte undergå ombildning efter de i motionen anförda
grunder, som Riksdagen funne för godt godkänna.

Med anledning af berörda motion aflät Riksdagen eu skrifvelse
till Kongl. Maj: t, hvari Riksdagen anförde, att enligt dess åsigt en
lindring i statens utgifter för pensioneringen kunde åvägabringas derigenom,
att civilstatens pensionsinrättning så ordnades, att densamma
kunde öfvertaga hela bestyret med civile tjenstemäns pensionering,
hvilket jemväl varit det syftemål, som med inrättningens bildande vant
afsedt. Utom det oegentliga deruti, att tjenstemän pensionerades dels
från allmänna indragningsstaten och dels från eu särskild af statsmedel
understödd pensionsfond, vore det, enligt Riksdagens mening, en misshushållning
att, oaktadt staten åtagit sig att från allmänna indragningsstaten
pensionera embets- och tjenstemän, likväl på samma gång med
statsmedel understödja en annan, till en del på delegarnes bidrag grundad
fond af den beskaffenhet, att den i anseende till de derifrån utgående
pensionernas otillräcklighet allt mindre och mindre för sitt
afsedda ändamål anlitades. Riksdagen anhöll derför, att Kongl. Maj:t
täcktes tillse om och på hvad sätt civilstatens pensionsinrättning måtte
kunna så ordnas, att den sattes i stånd att helt och hållet öfvertaga
samtlige civile tjenstemäns pensionering, så att dylik pensionering
från allmänna indragningsstaten komme att upphöra.

Uti det utlåtande, som civilstatens fullmägtige af Kongl. Maj:t anbefaldes
att i anledning af berörda framställning afgifva, erkände fullmägtige
giltigheten af hvad Riksdagen anfört derom, att pensionsinrättBih.
till Iliksd. Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afä. S Raft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ningen, sådan densamma för det dåvarande vore ordnad, hvarken uppfylde
hela det dermed afsedda ändamål eller kunde anses bereda staten
fördelar fullt motsvarande de statsbidrag, som till inrättningen utginge,
samt förmälde sig på grund deraf finna, att pensionsinrättningen icke
borde undandraga sig, om det påkallades och inrättningen dertill sattes
i stånd, att, på sätt Riksdagen afsett, helt och hållet öfvertaga samtliga
civile tjenstemäns pensionering, hvarjemte fullmägtige för sin del
medgåfvo, att till underlättande af det syftemåls ernående, som Riksdagen
uppstält, öfverskotten af pensionsinrättningens inkomster utöfver
dess utgifter finge för framtiden användas till minskning af statsverkets
utgifter för de civila tjenstemännens pensionering.

Med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse föreslog Kongl.
Maj:t i statsverkspropositionen vid 1873 års riksdag att, emot det samtliga
de pensioner, hvilka efter ingången af nästföljande statsregleringsperiod
enligt stadgade grunder skulle för civile embets- och tjensteman,
som tillika vore delegare i civilstatens pensionsinrättning, vid
afsked ur statens tjenst uppföras å allmänna indragningsstaten, i stället
utbetalades af nämnda pensionsinrättning, ett anslag till samma inrättning
af 300,000 kronor matte å ordinarie stat upptagas att utgå,
till dess pensionsinrättningen antagligen kunde utan detta bidrag fullgöra
pensioneringen till civile embets- och tjensteman, då anslaget
skulle utbytas mot ett kreditiv, hvarigenom pensionsinrättningen försäkrades
att, i händelse af brist, erhålla af statsmedel hvad som erfordrades
för att den måtte kunna bestrida de densamma enligt gällande
föreskrifter åliggande utbetalningar utan att tillgripa samlade
fonder.

Med afslag å denna Kongl. Maj:ts framställning beslöt Andra
Kammaren, i enlighet med statsutskottets i frågan gjorda hemställan,
att anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige män
undersöka och utreda, huruvida icke på något annat sätt pensioneringen
af civile embets- och tjenstemän skulle kunna ändamålsenligt
ordnas med tillgodogörande af de hos civilstatens pensionsinrättning
samlade fonder eller eljest med inskränkning i de kostnader statsverket
för det dåvarande finge för nämnda inrättning vidkännas. Första Kammaren
afslog deremot såväl Kongl. Maj:ts framställning som statsutskottets
hemställan.

Af denna redogörelse för hvad vid 1871 och 1873 årens riksdagar
i frågan förekommit framgår, att Kongl. Maj:t och Riksdagen
varit ense derom, att pensioneringen af civile embets- och tjenstemän
borde bättre ordnas och att detta kunde ske genom förändrade bestämmelser
i fråga om civilstatens pensionsinrättning. Endast beträf -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

11

fande det lämpligaste sättet för uppnående af detta önskningsmål kar
enighet icke vunnits.

Sedan nämnda tid hafva statens utgifter för pensionering af
civile embets- och tjenstemän än ytterligare förökats, och civilstatens
pensionsinrättnings tillgångar än vidare tillvuxit, oaktadt en betydande
del af dem, såsom utskottet kärofvan visat, användts till för inrättningens
hufvuduppgift främmande ändamål.

Den mest verkande orsaken till denna tillväxt har, som bekant,
varit stadgandet i § 11 af pensionsinrättningens reglemente, af innehåll,
att den, som afgår ur tjenst med åtnjutande af pension på rikets
allmänna indragningsstat, ej eger rätt att af pensionsinrättniugen undfå
pension. Dä, såsom härofvan framhållits, de flesta delegare i civilstatens
pensionsinrättning, på grund af otillräckligheten af den pension
de vid 55 års ålder från inrättningen kunna erhålla, tjena qvar i statens
tjenst, till dess de varda berättigade till pension på allmänna indragningsstaten,
blifva de pensioner, desse delegare från pensionsinrättningen
skulle hafva åtnjutit, pensionsinrättningen besparade.

Genom upphäfvande af berörda stadgande i pensionsinrättningens
reglemente skulle, enligt utskottets åsigt, en utväg öppnas att med
vidsträcktare tillgodogörande af pensionsinrättningens tillgångar bereda
statsverket önskvärd lindring i utgifterna för pensionering af civile
embets- och tjenstemän. Denna utväg har också inom Riksdagen tillförene
blifvit uppmärksammad, i det vid 1868 års riksdag motion
väcktes derom att de till pension från civilstatens pensionsinrättning
berättigade embets- och tjenstemän, hvilka derefter anmälde sig till
erhållande af pension från allmänna indragningsstaten, icke skulle af
statsverket utbekomma större del af den dem tillkommande pension,
än det belopp, hvarmed densamma öfversköte den pension, som för
den pensionssökande embets- eller tjenstemannen funnes i reglementet
för civilstatens pensionsinrättning bestämd och hvilken han skulle ega
att uti nämnda inrättning lyfta. Denna framställning föranledde emellertid
icke någon Riksdagens åtgärd.

Såsom af ofvaustående framgår, anser utskottet sig icke nu kunna
tillstyrka indragning af de till civilstatens pensionsinrättning utgående
statsbidrag. Deremot anser utskottet den föreliggande motionen skäligen
böra föranleda en utredning af civilstatens pensionsinrättnings
uppkomst, utveckling och nuvarande ställning, dervid dels torde böra
tagas under öfvervägande, huruvida och i hvilken mån statens bidrag
till pensionsinrättningen fortfarande må kunna vara för densamma erforderligt,
äfvensom huruvida icke anordningar kunna vidtagas till
förebyggande af de ofvan omförmälda oegentligheter i pensionsinrätt -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ningens förvaltning, som synas förrycka pensionsinrättningens hufvudsakliga
uppgift, dels ock synes böra utrönas, huruvida icke genom
förändring i grunderna för pension sinrättningen på ofvan antydda eller
möjligen annat sätt en önskvärd minskning i statens utgifter för pensionering
af civile embets- och tjenstemän samt betjente må kunna
åstadkommas.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med anledning af Herr I.
Månssons in. fl. förevarande motion, hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en
utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning
och behof och i sammanhang dermed taga under
öfvervägande, huruvida icke genom förändrade bestämmelser
angående samma pensionsinrättning minskning
i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch
tjenstemän samt betjente må kunna beredas, samt
till Riksdagen snarast möjligt inkomma med det förslag,
som af berörda utredning kan föranledas.

Bidrag till folkskolelärarnes pensionering.

2:o) Kongl. Maj: t har i propositionen angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagit, att, på det vederbörande pensionärer i folkskolelärarnes
pensionsinrättning, folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
samt lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa måtte
kunna få pensionerna kostnadsfritt sig tillsända, det såsom bidrag till
folkskolelärarnes pensionering beviljade anslag, 357,427 kronor, måtte
höjas till 359,773 kronor, eller med 2,346 kronor, samt att af nämnda
anslag måtte användas dels 1,000 kronor såsom missräkningspenningar
åt den vid folkskolelärarnes pensionsinrättning anstälde kassör och bokhållare,
dels 1,400 kronor till förhöjning af pensionsinrättningens anslag
för extra biträden, renskrifning m. m.

Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 21 december 1888 (bil. 1 sid. 13) inhemtas,
att, sedan Riksdagen i skrifvelse den 6 juli 1887 anhållit, att Kongl.
Maj:t, efter vederbörande myndigheters hörande, täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke sådana anordningar kunde träffas, att pensionerna
från såväl folkskolelärarnes pensionsinrättning som folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa blefve, utan kostnad för pensionstagarne,
till dem utbetalade, Kongl. Maj:t anbefalt direktionen öfver nämnda
pensionsinrättning, som tillika förvaltade såväl folkskolelärarnes enke -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

13

och pupillkassa som elementarlärarnes enke- och pupillkassa, att i
ärendet sig yttra.

Direktionen hade vid öfvervägande deraf kommit till den åsigt,
att hvad Riksdagen önskat möjligen skulle kunna vinnas derigenom,
att pensionsutbetalningarne förlädes helt och hållet till pensionsinrättningen,
så att pensionstagare skulle ega att antingen sjelf eller genom
ombud lyfta pensionsbeloppet hos inrättningen eller ock få detsamma
sig under vissa vilkor med posten kostnadsfritt tillsändt under uppgifven
adress i rekommenderadt eller assureradt tjenstebref, men att
rättigheten för pensionstagarne att i landtränterierna utbekomma pensionerna
borde samtidigt helt och hållet upphöra.

För att få pensionen med posten kostnadsfritt sig tillsänd skulle
det åligga pensionstagare att i rekommenderadt bref till direktionen
insända dels pensionsbrefvet. för påteckning, så framt han ej föredroge
att hafva detta i pensionsinrättningens förvar qvarliggande, dels behörigt
prestbevis och dels qvitto å pensionsbeloppet.

Till ytterligare lättnad för såväl pensionstagarne som vederbörande
presterskap skulle direktionen samtidigt med hvarje pensionsliqvid
öfversända för nästa utbetalningstermin afsedda blanketter till
såväl pensionstagarens qvitto som prestbetyget. Den pensionstagare,
som icke af ett eller annat skäl föredroge att sjelf eller genom ombud
lyfta pensionen i pensionsinrättningen, skulle således få afhemta densamma
å närmaste postanstalt- och utan att i regeln derför behöfva
vidkännas annan kostnad än porto- och rekommendationsafgift för de
föreskrift^ handlingarnes insändande till pensionsinrättningen.

Då pensionerna från folkskolelärarnes pensionsinrättning helt och
hållet bekostades af staten och kommunerna, samt pensioneringen från
både folkskolelärarnes och elementarlärarnes enke- och pupillkassor
till väsentlig del uppehölles genom bidrag af statsmedel, syntes det
direktionen ej vara för mycket begärdt, att pensionärerna för pensionernas
utbekommande underkastade sig åtminstone nämnda obetydliga
utgift.

Genom den nya anordningen skulle emellertid göromålen i pensionsinrättningen
komma att i väsentlig mån ökas. Öfver dessa ökade
göromåls beskaffenhet och omfattning hade direktionen lemnat eu fullständig
utredning samt tillika meddelat uppgift å de kostnader, som
deraf skulle föranledas.

Direktionen hade i dessa hänseenden anfört, bland annat, att antalet
af pensionärer i alla tre pensionskassorna, som för närvarande
lyftade sina pensioner i ränterierna, utgjorde 886, och antalet af dem,
hvilka utbekomma pensionerna genom brefvexling med pensionsinrätt -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ningen, 289; att med all säkerhet kunde antagas, att, om direktionens
förslag gillades, begge dessa kategorier, utgörande tillhopa 1,175
pensionärer, skulle begära att få pensionerna sig tillsända med posten;
att åt de 150 pensionärer, som sjelfve eller genom ombud lyftade sina
pensioner i pensionsinrättningen, åtminstone alla de, som ej vore bosatta
i hufvudstaden eller dess omedelbara granskap, antagligen komme
att anlita denna viga och billiga utväg; att af de nytillträdande pensionärerna,
utgörande för alla tre kassorna i medeltal omkring 100 årligen,
de allra flesta likaledes torde komma att göra detsamma; och
att göromålen skulle ökas icke blott genom öfvertagandet af skyldigheten
att med posten öfversända pensioner till det betydande antal
pensionärer, som nu på annan väg utfinge sina pensioner, utan äfven
derigenom att beloppet af de utgående pensionerna, som nu belöpte
sig till mera än 555,000 kronor, vore i ständig och ganska stark stegring.
I sistnämnda afseende hade direktionen anfört, att enligt en af
professor D. G. Lindhagen uppgjord beräkning pensionsbeloppet ensamt
för folkskolelärarnes pensionsinrättning komme att år 1915 uppgå
till öfver 1,000,000 kronor.

Då emellertid endast en del af denna tillväxt i göromålen skulle
på eu gång inträda, hade direktionen icke heller ansett sig böra för
närvarande ifrågasätta större tillökning i förvaltningsanslaget, än som
vore oundgängligen nödvändig för den närmaste framtiden, men dock
velat framhålla, hurusom en sådan tillökning tid efter annan i mån af
göromålens tillväxt måste komma att påkallas.

Rörande behofvet för den närmaste framtiden anfördes, att den
af tjenstemännen, som komme att i främsta rummet få sina göromål
tillökade, vore innehafvaren af kassörs- och bokhållaretjensten. Hans
aflöningsförmåner utginge enligt den för pensionsinrättningen den 31
maj 1888 faststälda stat med lön 1,500 kronor, tjenstgöringspenningar
1,000 kronor samt ett ålderstillägg af 500 kronor efter fem års väl
vitsordad tjenstgöring.

I dessa så nyligen faststälda aflöningsbelopp hade direktionen ej
ansett sig böra föreslå någon ändring men hemstält, att, i händelse
förslaget vunne bifall, i staten måtte såsom missräkningspenningar för
kassören uppföras ett belopp af 1,000 kronor. Denna aflöningsform,
som i allmänhet inginge i aflöningsförmånerna för kassörer hos penningeförvaltande
verk och inrättningar, syntes så mycket lämpligare,
som kassörens göromål blefve trägnare och ansvarsfullare samt svårigheten
större att undgå missräkningar vid det mångdubblade antalet
omedelbara, pensionsutbetalniugar och försändelser, helst dessa oftast
måste ske i ojemna tal af kronor och ören.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

15

Vidare skulle den föreslagna förändringen göra det redan nu för
handen varande behofvet af en vid tiderna för pensionsutbetalningarne
anstäld särskild kassakontrollant, som tillika under öfriga tiden afåret
kunde tillhandagå med erforderligt amanuensbiträde, alldeles oafvisligt.
Med anledning häraf hade direktionen anhållit, att anslaget till extra
biträden, renskrifning, ved, ljus, skrifmaterialier m. m. måtte ökas med
1,400 kronor för att lemna tillgång till godtgörelse åt en kassakontrollant
och amanuens, hvilken godtgörelse förslagsvis beräknats till 1,000
kronor, och derjemte för den ökade utgiften till expenser, som förslagets
genomförande komme att föranleda.

Om den ifrågasatta tillökningen i pensionsinrättningens stat, 2,400
kronor, icke skulle kunna beredas, hade direktionen icke sett någon
möjlighet att, i det syfte Riksdagen önskat, vidtaga någon förändring
i sättet för pensionernas utbetalning.

Genom en anordning i enlighet med direktionens förslag, kunde,
enligt statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet åsigt,
Riksdagens anhållan uppfyllas, så att endast eu ringa kostnad för

porto och rekommendationsafgift vid insändandet af erforderliga handlingar
komme att drabba pensionstagarne, och emot direktionens begäran
om ett ökadt anslag af 2,400 kronor för att besörja pensions utdelningen

på det föreslagna sättet syntes honom ej vara något att

erinra.

I anledning af Kongl. Maj:ts proposition till 1888 års Riksdag
att godkänna aflöningsstat för de vid ofvannämnda tre kassor anstälda
tjensteman och vaktmästare samt att för beredande af pension från
folkskolelärarnes pensionsinrättning åt dessa tjensteman och vaktmästare
höja det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering utgående
belopp med 927 kronor, beslöt Riksdagen, att, för beredande af
pension åt tjenstemännen och vaktmästaren, det såsom bidrag till

folkskolelärares pensionering utgående belopp, 356,500 kronor, skulle
höjas med det belopp, högst 927 kronor, som vid uträkning, verkstäld
på Kongl. Maj:ts föranstaltande af sakkunnig person, kunde finnas erforderligt
på grund af den af Riksdagen förändrade lönestaten.

Sedan Kongl. Maj:t anbefalt direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning att låta genom lämplig person ombesörja utredning
angående det erforderliga beloppet, hade direktionen till Kongl. Maj:t
öfveriemnat och åberopat eu af professoren Lindhagen i ämnet verkstäld
uträkning, af hvilken framginge, att det årliga statsbidrag, som
från och med år 1889 erfordrades för bekostande af tjensteinnehafvarnes
egen pensionering utgjorde 873 kronor, eller 54 kronor mindre
än det af Riksdagen för ändamålet anvisade maximibeloppet. Följ -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

aktligen erfordrades icke såsom nytt anslag 2,400 kronor, utan rätteligen
2,346 kronor.

Den med anledning af Riksdagens skrifvelse den 6 juli 1887 nu
föreslagna anordning för pensionernas utbetalande från folkskolelärarnes
pensionsinrättning, folkskolelärarnes enke- och pupillkassa samt
lararnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa har synts utskottet
vara förenad med större kostnader, än att dessa kunna anses
uppväga de fördelar, som med densamma torde vinnas. Dessa kostnader,
hvilka för det närvarande ansetts kräfva en förhöjning af 2,400
kronor i bidraget till folkskolelärares pensionering, komma, enligt hvad
direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning förklarat, att i
mån af kassornas utveckling än ytterligare ökas. Under sådana förhållanden
har utskottet ansett lämpligast att pensionstagarne, Indika
till ingen eller ringa del bidraga till pensioneringen, fortfarande sjelfve
vidkännas den jemförelsevis obetydliga kostnad, som med pensionernas
utbekommande är förenad.

... Uå ^et 1888 års Riksdag beviljade statsbidrag, 927 kronor,
till bekostande af tjenstinnehafvarnes vid ifrågavarande kassor egen
pensionering, efter verkstäld uträkning befunnits med 54 kronor öfverstiga
det verkliga behofvet, torde bidraget till folkskolelärarnes pensionering,
som af Riksdagen med nämnda 927 kronor förhöjts, böra, i
enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, minskas med 54 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning
om höjning af det såsom bidrag till folkskolelärares
pensionering beviljade anslag å 357,427
kronor, må fastställa detta anslag till ett med 54
kronor minskadt belopp af 357,373 kronor.

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

pedagogier, seminarier m. m.

„ ^•°) Under denna anslagstitel har Kongl. Maj:t föreslagit, att det

såsom bidrag till pensionering af enkor och barn‘efter lärare vid allmänna
läroverk, pedagogier, seminarier m. m. anvisade belopp, 68,816
kronor, måtte minskas med 65 kronor till 68,751 kronor.

Beträffande orsaken till denna minskning meddelas i statsrådsprotokollet
(bil. 1 sid. 17 och 18) att, sedan i anledning af Kongl.

aj.ts framställning till 1888 års Riksdag att godkänna aflöningsstat
för de vid folkskolelärarnes pensionsinrättning, folkskolelärarnes enke -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

17

och pupillkassa samt lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa
anstälda tjensteman och vaktmästare samt att för beredande af
pension åt bemälda tjenstemäns och vaktmästares enkor och barn höja
det såsom bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid
allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m. anvisade belopp med
345 kronor, Riksdagen beslutit, att, för beredande af pension åt samma
tjenstemäns och vaktmästares enkor och barn, det såsom bidrag till
pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk m. in.
utgående belopp af 68,471 kronor skulle höjas med det belopp, högst
345 kronor, som vid uträkning, verkstäld på Kongl. Maj:ts föranstaltande
af sakkunnig person, kunde finnas erforderligt på grund af den
af Riksdagen förändrade lönestaten, hade Kongl. Maj:t, anbefalt direktionen
öfver folkskollärarnes pensionsinrättning att låta genom lämplig
person ombesörja utredning angående det erforderliga beloppet.

Till åtlydnad deraf hade direktionen till Kongl. Maj:t öfverlemna!
och åberopat den i nästförestående punkt omförmälda, af professoren
Lindhagen i ämnet verkstälda uträkning, af hvilken framgiuge, att det
årliga statsbidrag, som från och med år 1889 erfordrades för bekostande
af tjensteinnehafvarnes enkors och barns pensionering, utgjorde 280
kronor eller 65 kronor mindre än det af Riksdagen anvisade maximibeloppet.

Efter inhemtande deraf hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Vadstena krigsmanshuskassa.

4:o) Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning och under hänvisning till hvad det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 12 januari
1889 i ämnet innehåller, hemställer utskottet,

att anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa,
244,025 kronor, må i riksstaten för år 1890 minskas
med värdet af de till kassan återgångna afgälderna
af hemmanen Ofverby n:o 2 Ostergården och Ryckelsby,
i jemnt krontal utgörande 385 kronor, till 243,640
kronor.

Bill. titt Rilcsd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Allmänna indragningsstaten.

corpsen
C. A. E.
Uggla.

r-i.]

itlnndéroffi- 6:0) Med anledning af en utaf fångvårdsstyrelsen, på anhållan af
ceren vid '' underofficeren vid kronoarbetscorpsen Claes Adolf Emil Uggla gjord
kronoarbets- framställning, har Kongl. Maj:t föreslagit, att denne måtte från och med
månaden näst efter den, då han erhölle afsked från underofficersbefattningen
vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, under sin återstående lefnad
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 600 kronor.

_Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden den 4 december 1888 (bil. 2 sid. 20 och 21)
iuhemtas,

att underofficeren Uggla, som vore född den 15 mars 1820, den
30 april 1839 antagits till volontär vid Vestgötadals regemente, der
han tjenat till år 1845, då han anstälts såsom sergeant vid kronoarbetscorpsen
å Karlsborg;

att han alltsedan nämnda tid haft anställning vid nämnda corps
och sedan 1872 varit kommenderad vid corpsens station å Tjurkö;

att hans aflöningsförmåner för närvarande utginge med enahanda
belopp, som före fastställande år 1882 af ny lönestat för en del af
bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna tillkommit de vid centralfängelserna
anstälda underofficerare, eller med lön 700 kronor, beklädnadsbidrag
80 kronor jemte två ålderstillägg 100 kronor, tillsammans
880 kronor, hvartill komme en årlig gratifikation, som under senare
tiden uppgått till 150 kronor; samt

att, enligt intyg af vederbörande läkare, underofficeren Ugglas
krafter nu vore till följd af hans ålder så nedsatta, att han icke ansåges
kunna till fullo bestrida sin tjenst.

Vid sin framställning i ämnet hade fångvårdsstyrelsen erinrat,
att Ugglas vederlikar vid centralfängelserna, jemlik! nyssnämnda lönestat,
vore berättigade erhålla pension till belopp af 600 kronor, motsvarande
lön och två ålderstillägg. Den år 1882 faststälda lönestaten
för en del af bevakningspersonalen vid fångvården afsåge emellertid
ej de underofficerare, som vore anstälda vid kronoarbetscorpsen. Orsaken
till att dessa befattningar ej ansetts böra uppföras å ordinarie
stat hade varit den, att kronoarbetscorpsen antagits komma att under
den närmaste framtiden underkastas reglering. Efter 1882 års riksdag
hade någon ändring uti ifrågavarande afseende icke blifvit vidtagen,
och underofficerarne vid kronoarbetscorpsen, hvilkas löner fortfarande
utginge af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, egde följ -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

19

aktligen icke på grund af nu gällande bestämmelser rätt till pension
å allmänna indragningsstaten.

Statskontoret, hvars underdåniga utlåtande i frågan infordrats,
hade tillstyrkt fångvårdsstyrelsens framställning, under anförande, bland
annat, hurusom Uggla uppnått en högre lefnadsålder samt varit vida
längre tid i statens och fångvårdens tjenst anstäld, än som jemlikt
1882 års Riksdags beslut föreskrifvits i afseende å hans vederlikar vid
centralfängelserna såsom vilkor för att desse skulle komma i åtnjutande
af pension till nu ifrågasatta belopp.

Utskottet hemställer,

att Kong!. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

6:o) Med anledning af fångvårdsstyrelsens efter anhållan af direktören
vid kronohäktet i Ystad (Jarl Erik Thorssons enka Betty Thorsson
derom gjorda framställning har Kong!. Maj:t föreslagit, att bemälde
Carl Erik Thorssons minderåriga barn Erik Konrad, Anna Abrahamina,
Signe Margot, Betty Hildur och Lilly Wilhelmina måtte uppföras å allmänna
indragningsstaten till åtnjutande af ett årligt understöd af 60
kronor hvardera, att utgå från och med innevarande år intill dess de
hvart för sig uppnått 18 år.

Af statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den 31
december 1888 (bil. 3 sid. 22 och 23) inhemtas,

att direktören Thorsson, som var född 1841, blifvit anstäld den
31 mars 1863 såsom förste vaktknekt vid kronohäktet i Norrköping
och den 20 december 1867 såsom vaktmästare vid länsfängelset i Kalmar,
hvarefter han af fångvårdsstyrelsen den 31 december 1875 konstituerats
till direktör vid kronohäktet i Vestervik och den 19 november
1877 transporterats till direktör vid kronohäktet i Ystad, hvilken befattning
han fortfarande innehaft till sin död den 27 augusti 1888;

att Thorsson, enligt vederbörande pastors intyg, efterlemna^ jemte
enkan, fem minderåriga barn, nemligen sonen Erik Konrad, född den
12 november 1875, samt döttrarna Anna Abrahamina, född den 21
mars 1877, Signe Margot, född den 1 november 1878, Betty Hildur,
född den 5 juni 1880, och Lilly Wilhelmina, född den 26 maj 1885;

att bouppteckningen efter den aflidne upptoge tillgångar till värde
af 2,953 kronor 72 öre samt skulder till belopp af 2,960 kronor 86
öre, hvarförutom pastor i församlingen intygat, att den aflidnes efterlemnade
familj befunne sig i mycket torftiga omständigheter;

att enkan Thorsson, som vore berättigad till pension af 300 kro -

Ang. understöd
å allmänna
indragningsstaten
för
fängelsedirektören

G■ E. Thorssons
minderåriga
barn.

''[5.]

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

nor från civilstatens pensionsinrättning, sedan flere år tillbaka, enligt
hvad läkare intygat, lede af en obotlig knäledsåkomma, som i hög grad
försvårade gåendet, och i allmänhet vore klen till helsa och krafter,
så att hennes arbetsförmåga i ej oväsentlig grad vore förminskad; samt

att, jemlikt ett af läkaren vid det fängelse, der Thorsson varit
austäld, afgifvet. utlåtande, de sjukdomar, lungsot och sockersjuka,
livilka förorsakat Thorssons död, utvecklats under inverkan dels deraf,
att Thorsson under långvariga reparationer af fängelset nästan oafbrutet
sjelf varit närvarande för arbetets öfvervakande och dagligen måst
inandas dam och osund luft, dels af den omständigheten att det rum
i fängelsebyggnaden, som Thorsson från 1877 till 1886 begagnat till
expeditionslokal, varit ytterst kallt och fuktigt samt besväradt af''golfdrag.

Fångvårdsstyrelsen, som vitsordat, att direktören Thorsson under
sin tjenstgöring vid fångvården ådagalagt nit, duglighet och omtanke,
hade i sin framställning till Kongl. Maj:t i ärendet erinrat, hurusom
Riksdagen år 1882 till aflidne direktören vid länsfängelset i Örebro
F. W. Hjorts 6 minderåriga barn beviljat ett årligt understöd af 75
kronor för hvartdera, att utgå intill dess de hvart för sig uppnått 18 år.

Med hänsyn till de ömmande omstäudigheter, hvari, enligt hvad
sålunda blifvit upplyst, direktören Thorssons efterlemnade familj befinner
sig, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Ang. pension 7:o) Med anledning af en af chefen för Svea artilleriregemente
t°ten°HnCR gjord och af generalfälttygmästare!! och chefen för artilleriet tillstyrkt
Liedholm. framställning har Kongl. Maj:t föreslagit, att löjtnanten vid nämnda
[6.] regemente Herman Rudolf Liedholm måtte från och med månaden näst
efter den, uti hvilken afsked honom beviljades, under sin återstående
lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af
1,000 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 31 december
1888 (bil. 4 sid. 26) inhemtas, att Liedholm vore född den 24
april 1850 och kommit i tjenst den 9 juni 1871 samt att han, på sätt
ett af provinsialläkaren J. Stenström den 21 oktober 1888 utfärdadt,
intyg utvisade, lede af obotlig hjernsjukdom, som gjorde honom till
tjenstgöring oförmögen.

Då Liedholm emellertid icke ingått på den genom kongl. brefvet
den 22 juni 1877 faststälda nya pensionsstat för arméns befäl m. fl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

2]

och sålunda icke kunde utan ansökning från tj en sten entledigas, hade
chefen för Svea artilleriregemente hemstält, att Kongl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för Liedholms öfverflyttande å allmänna indragningsstaten
mot åtnjutande af hans löjtnantslön, 1,200 kronor, såsom pension.

Arméförvaltningen och statskontoret hade i häröfver infordrade
utlåtanden hvar för sig tillstyrkt, att proposition måtte aflåtas till Riksdagen
om Liedholms öfverflyttande på allmänna indragningsstaten, men
ansett högre pension icke kunna för honom ifrågasättas, än hvad som
motsvarade sammanlagda beloppet af pension och fyllnadspension för
löjtnant af lista klassen enligt de nya pensionsgrunderna, eller 1,000
kronor.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och enär Liedholms
förmyndare uti eu för utskottet företedd förbindelse af den 14 februari
1889 utfäst sig att, derest den af Kongl. Maj:t för Liedholm äskade
pension honom beviljas, för honom begära afsked ur tjensten, hemställer
utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

8:o) Med anledning af en utaf chefen för Jemkande fältjägarecorps
gjord, af generalbefälhafvare!! i vederbörande militärdistrikt till- ten P. J. W.
styrkt framställning har Kongl. Maj:t föreslagit, att sergeanten vid Liljefelt.
nämnda corps Per Johan Wenzel Liljefelt måtte från och med månaden L
näst efter den, uti hvilken afsked honom beviljades, under sin återstående
lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af 510 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 31 december
1888 (bil. 5 sid. 28) inhemtas, att Liljefelt, som vore född den
22 januari 1854 och varit i tjenst sedan den 7 juli 1871, enligt
ett af regementsläkaren E. Warodell den 8 oktober 1888 utfärdadt
intyg, under årets vapenöfning å Frösö läger ådragit sig ett svårt
kompliceradt benbrott å venstra underbenet, i följd hvaraf han, sedan
eu amputation blifvit nödvändig, vore för all framtid till krigstjenst
oduglig; samt att Liljefelt, som vore gift, hade tre barn och befunne
sig i knappa omständigheter.

I infordradt utlåtande hade arméförvaltningen anfört, att då Liljefelt
vore endast 34 år gammal samt antagligen skulle komma att i
sysslan qvarstå, till olägenhet för tjenstgöringen inom corpsen med
dess fåtaliga befäl, derest han icke genom särskild åtgärd bereddes
utväg att från tjensten afgå, arméförvaltningen funne sig böra hem -

oo

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension
åt navigationsskoleläraren

O. Offerman.
[8-]

ställa om proposition till Riksdagen, att Liljefelt — som icke kunde hänföras
till de i § 8 af kongl. cirkuläret om arméns nya pensionsreglering
den 22 juni 1877 omförmälda löntagare, som för otjenstbarhet
kunde utan ansökning entledigas med pension å allmänna indragningsstaten
— måtte förklaras berättigad att från och med månaden näst
efter den, uti hvilken afsked efter begäran honom meddelades, få under
sin återstående lifstid njuta pension från nyssnämnda stat med det
honom jemlikt § 1 i åberopade kongl. cirkulär tillkommande pensionsbelopp
af 510 kronor; i hvilken hemställan jemväl statskontoret instämt.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

9:o) Uppå derom gjord, af marinförvaltningen förordad ansökan
har Kongl. Maj:t föreslagit, att läraren vid navigationsskolan i Vestervik
Olof Offerman måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder
han erhölle afsked från sin lärarebefattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension af
1,500 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 7 december
1888 (bil. 6 sid. 31) inhemtas, att Offerman, som vore född den 24
december 1820 och den 1 maj 1838 blifvit såsom jungman anstäld vid
flottan, efter flera väl vitsordade kommenderingar den 27 december
1849 befordrats till öfverkonstapel samt den 9 september 1859 erhållit
förordnande såsom underlärare vid navigationsskolan i Vestervik, hvilken
befattning han, som den 15 juni 1864 tagit afsked från krigstjensten,
fortfarande utöfvade.

Till stöd för framställningen hade marinförvaltningen anfört: att
Oftermans aflöning uppginge till 2,000 kronor, ett ålderstillägg å 500
kronor deri inberäknadt; att han icke uppbure pension från amiralitetskrigsmanskassan;
samt att i kongl. reglementet för navigationsskolorna
den 1 juni 1877 stadgats pensionsrätt allenast för föreståndare för sådan
skola, hvilken, när han uppnått 65 lefuads- och 35 tjensteår, vore
förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå; på grund hvaraf marinförvaltningen, enär
sökanden, enligt hvad skolans direktion vitsordat, med nit och skicklighet
fullgjort sina åligganden, hemstält, att eu årlig pension af 1,500
kronor måtte sökanden beredas från allmänna indragningsstaten, att
utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle
afsked från sin lärarebefattning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

cyo
40

Efter erhållen remiss hade jemväl statskontoret yttrat sig i ärendet
och med afseende å sökandens höga ålder samt då lian, jemlik!
ingifvet läkarebetyg, lede af kronisk mag- och tarmkatarr med deraf
så försvagade krafter, att han för närvarande vore och äfven för framtiden
torde blifva oförmögen att sköta sin lärarebefattning, funnit sig
böra tillstyrka bifall till hvad marinförvaltuingen hemstält.

Enär Offerman, derest han qvarstanna! vid flottan, sannolikt icke
skulle hafva kunnat bekomma större pension än 1,000 kronor, har utskottet
ansett sig icke böra tillstyrka beviljande af pension åt Offerman
till högre belopp än nyssnämnda; hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att läraren vid navigationsskolan
i Vestervik Olof Offerman, må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han erhåller afsked från
sin lärarebefattning, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 1,000 kronor.

10:o) Kongl. Makt har vidare föreslagit, att kamreraren i land!- Äng• ka™re''
bruksakadernien Carl Selin måtte berättigas att från och med år 1890 Selins uppårligen
under sin lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära 1,050 .förande å
kronor. stat.

Rörande denna fråga hänvisas i statsrådsprotokollet till det vid [9.J
sjette hufvudtiteln fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden den 12
januari 1889 sid. 18, der densamma förekommer i samband med förslaget
till inrättande af eu landtbruksstyrelse.

Af sistnämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att Selin, som vore
född den 16 januari 1817 och sedan den 1 april 1872 bestridt kamrerarebefattningen
vid landtbruksakademien, i denna befattning årligen
uppbure af statsmedel 1,050 kronor och af akademiens egna medel 450
kronor; samt att Selin, som icke egde rätt till pension från allmänna
indragningsstaten, enligt statsrådet och chefens för civildepartementet
åsigt, syntes böra beredas godtgörelse från nämnda stat för det belopp,

1,050 kronor, hvaraf han gånge i mistning, om statens bidrag till landtbruksakademien
och förvaltningskomitén inskränktes på sätt departementschefen
ifrågasatt.

Då hvad sålunda inhemtats icke synes gifva skälig anledning till
beviljande af den föreslagna pensionen, och i öfrigt saknats den utredning,
som plägar föregå Kongl. Maj:ts framställningar af denna
beskaffenhet, hemställer utskottet,

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

för hämd™ ll:o) Uppå derom gjord ansökan bär Kongl. Maj:t föreslagit att

skrifvaren G■ häradsskrifvaren i Norra Roslags fögderi af Stockholms län Gustaf
Fredrik Tranéus måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder
han med pension från civilstatens pensionsinrättning erhölle
afsked från häradsskrifvaretjensten, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstateu åtnjuta fyllnadspension till så stort belopp,
att detta tillsammans med pensionen från nämnda inrättning kom me
att, utgöra 2,000 kronor, eller 800 kronor årligen.

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
civilärenden den 21 december 1888 (bil. 7 sid. 33) inhemtas:

att, Tranéus, som vore född den 17 juli 1827, blifvit den 30 juni
1848 i statens tjenst antagen och den 10 februari 1860 utnämnts till
sin nu innehaivaude tjenst samt att enligt ett af provinsialläkaren C.
G. Hofvander den 14 september innevarande år utfärdadt, betyg Tranéus,
som under eu följd af år lidit af kontraktur i högra handens fjerde och
femte fingrar i förening med nervös darrning i nämnda hand och kramp
i fingrarne samt tid efter annan återkommande blodkongestion i hjernan,
åtföljd af medvetslöshet och konvulsioner, numera till följd af
ofvannämnda sedan år 1886 oftare påkommande slagartade anfall blifvit
till kroppskrafter och själsförmögenheter så försvagad, att, han för
all framtid vore oförmögen att sköta sin tjenst;

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län tillstyrkt
ansökningen, under anförande att Tranéus alltsedan den 6 februari
1865, med undantag af tre dagar under september år 1867, åtnjutit
tjenstledighet; att det icke kunde vara lämpligt, att en ordinarie tjenst,
som redan i nära 24 år uppehållits på förordnande, fortfarande skulle
bestridas af en svagt aflönad vikarie, medan lönen utginge till den
sjuke ordinarie innehafvaren; att genom bifall till den gjorda ansökningen
statsverket tillskyndades den fördelen att till Tranéi pensionering
erhålla bidrag från civilstatens pensionsinrättning med ej mindre
än 1,200 kronor, under det att Tranéus, om han qvarstode vid sin
tjenst, till juli månad 1892, blefve berättigad att helt och hållet af
statsmedel uppbära en pension af 2,000 kronor;

samt att statskontoret i mfordradt utlåtande i ämnet, jemte upplysning,
att aflöningen för ifrågavarande häradsskrifvaretjenst utgjorde
lön 2,000 kronor, tjenstgöringspenningar 950 kronor samt ålderstillägg
efter 10 års tjenstgöring 500 kronor, hvaraf Tranéus dock ej kommit

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

i åtnjutande, ansett sig böra förorda bifall till deri gjorda framställningen.

Efter hvad sålunda blifvit inhemtadt hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

12:o) Med anledning af en utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande j*''™on
i Vesterbottens län, på anhållan af landskontoristen i nämnda län IZdorisieu
Georg Gustaf Lundmark, gjord framställning, har Kongl. Maj:t föreslå- (tgit,
att Lundmark måtte från och med månaden näst efter den, under j

hvilken afsked från landskontoristtjensten honom beviljades, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 1,000 kronor.

Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet (bil. 7
sid. 35—37) inhemtas:

att sökanden, som vore född den 3 december 1827 och den 26
februari 1849 antagits till extra ordinarie landskontorist samt den 24
december 1861 utnämnts till sin innehafvande landskontoristtjenst,
enligt ett af stads- och lasarettsläkaren Brissman den 21 sistlidne september
utfärdadt läkarebetyg, småningom efter två honom öfvergångna
slaganfall fått sina kropps- och själskrafter så nedsatta, att han blott
med svårighet kunde gående lemna sitt rum, endast otydligt och svårfattligt
förmådde uttala enstaka ord samt öfver hufvud icke kunde
sysselsätta sig med något mera ansträngande tankearbete samt att på
grund häraf och då någon väsentlig förbättring i Lundmarks helsotillstånd
icke vore att förvänta, han vore fullkomligt oförmögen icke
blott för närvarande utan ock under hela sin återstående lifstid att
sköta sin tjenst eller dermed taga befattning.

Till stöd för den gjorda framställningen hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
åberopat, att Lundmark, så länge helsa och krafter
sådant medgifvit, med största flit och pligttrohet fullgjort sina åligganden,
men att han, såsom nu af sjukdom alldeles oförmögen till tjenstgöring,
från och med den 16 januari 1888 åtnjöte och fortfarande
komme att åtnjuta tjenstledighet samt att han af ekonomiska skäl vore
i högsta behof af den sökta pensionen.

I infordradt utlåtande hade statskontoret anfört, att Lundmark,
hvilken i statens tjenst tillbragt 38 år eller längre tid än som fordrades
för rätt att vid afskedstagandet komma i åtnjutande af pension å
allmänna indragningsstaten, först efter en tid af mer än fem år uppnådde
den för dylik rättighet stadgade lefnadsålder, att, enligt hvad

liili. till Riksd. Frot. 1880. 4 Sami, 1 Afd. 8 Hult. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Aiuj. pension
för landskontoristen

A. P. Hans -

son.

20

direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning meddelat, Lundmark,
enär han inbetalt årliga avgifter till nämnda pensionsinrättning för
allenast 25 är 8 månader, icke vore berättigad till pension derifrån,
samt att han såsom landskontorist egde enligt gällande stat åtnjuta,
förutom tjenstgöringspenningar 500 kronor, i lön 700 kronor samt i
ålderstillägg derå 300 kronor; och hade statskontoret, med afseende
å läkarebetygets innehåll, sökandens väl vitsordade tjenstgöring och
det styrkta behofvet af den sökta pensionen samt då det icke vore
lämpligt, att tjensten under flere år uppehölles genom vikarie, ansett
sig böra tillstyrka bifall till Lundmarks ansökning.

Enär Riksdagen i liknande fall i allmänhet icke plägat bevilja
tjenstinnehafvare högre belopp i pension än 80 procent af deras lön
med ålderstillägg och senast år 1887 tillerkänt 1 andskanslisten C. R.
Stiegler, som åtnjutit samma löneförmåner som Lundmark, pension till
belopp af 800 kronor, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att landskontoristen i Vesterbottens
län Georg Gustaf Lundmark må från och med
månaden näst efter den, under hvilken afsked från
landskontoristtjensten varder honom beviljadt, under
sin återstående lifstid på allmänna iudragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 800 kronor.

13:o) Med anledning af en utaf Kong!. Maj:ts befallninghafvande
i Hallands län, på ansökning af landskontoristen i nämnda län Anders
Petter Hansson gjord framställning, har Kongl. Maj:t föreslagit, att
Hansson måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder afsked
från landskontoristtjensten honom beviljades, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till så stort belopp,
att detta tillsammans med det understöd från civilstatens pensionsinrättning,
hvartill han vore berättigad, komme att uppgå till 700 kronor,
eller 475 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 21 december 1888
(bil. 7 sid. 38) upplyses, att Hansson, hvilken vore född den 27 mars
1855 och i maj månad år 1874 antagits till extra ordinarie landskontorist
samt den 31 december 1878 utnämnts till sin nu innehafvande
befattning, under största delen af tiden efter början af år 1883 varit
i följd af sjukdom oförmögen att förrätta sin tjenst samt att sjukdomen
enligt af stadsläkaren i Laholm P. Söderberg utfärdadt betyg förklarats
vara obotligt ryggmärgslidande, som helt och hållet omöjliggjorde
tjenstgöring.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

27

Till stöd . för framställningen hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
med erinran att Hansson, oaktadt han åtnjöte ständig tjenstledighet,
egde uppbära hela sin lön, anfört att det redan nu visat sig
förenadt med svårighet och i längden torde blifva omöjligt att för de
med befattningen törenade tjenstgöringspenningar uppehålla tjenstfri
genom fullt skicklig och lämplig vikarie; att Hansson utom sin lön icke
egde medel till sitt uppehälle; samt att Hansson, så länge helsa och
krafter stått honom bi, nitiskt och pligttroget skött sin tjenst.

Vidare framgår af nämnda statsrådsprotokoll dels att statskontoret
i infordradt utlåtande, med erinran att aflöningen för landskontorist
utgjordes af lön 700 kronor och tjenstgöringspenningar 500 kronor
samt ålderstillägg till lönen 300 kronor, hvaraf Hansson dock icke
kommit i åtnjutande, ansett sig böra tillstyrka bifall till Kong!. Maj:ts
befallningshafvandes framställning, dels att civilstatens pensionsinrättning
tillkännagifvit, att Hansson vore berättigad att, såsom underhåll
af pensionsinrättningen, åtnjuta för sin öfriga lifstid 225 kronor årligen
från och med månaden näst efter den, hvarunder afsked från landskon
toristtjensten blefve honom beviljadt.

I likhet med Kongl. Maj:t har utskottet ansett pension böra
Hansson tilldelas. Men då Hansson nu i lön åtnjuter 700 kronor,
torde, i enlighet med den af Riksdagen hittills i allmänhet följda grundsats,
att pension icke bör beviljas tjensteinnehafvare till högre belopp
än 80 procent af deras lön med ålderstillägg, den för Hansson föreslagna
pension skäligen böra till 600 kronor nedsättas och således
utgå med 375 kronor från allmänna indragningsstaten.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att landskontoristen i Hallands
län Anders Petter Hansson må från och med månaden
näst efter den, hvarunder afsked från landskontoristtjensten
varder honom beviljadt, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension
till så stort belopp, att detta tillsammans med
det understöd från civilstatens pensionsinrättning, hvartill
1 ''»an är berättigad, kommer att uppgå till 600
kronor, eller 375 kronor årligen.

14:o) Sedan kommissionslandtmätaren i Elfsborgs län Otto Fredrik
Beckmarck hos landtlikäteristyrelsen anhållit om utverkande af pension
åtBhonom af allmänna medel, har Kong!. Maj:t, uppå derom af st.yrel -

Ang. pension
för kominissionshuidtwiitoren
O.
F. Beckmarek.

113.]

28

Statsutskottets Utlåtande N:c 10.

sen gjord framställning, föreslagit, att Beckmarck måtte från och med
månaden näst efter den, hvarunder han erhölle afsked från tjensten,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension
till så stort belopp, att detta tillhopa med det understöd från
civilstatens pensionsinrättning, hvartill han vore berättigad, komme att
uppgå till 1,350 kronor, eller 900 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet (bil. 7 sid. 39 och 40) inhemtas, att Beckmarck,
som vore född den 5 mars 1832 och år 1849 antagits till landtmäterielev,
blifvit konstiluerad till landtmäteriauskultant den 18 juni
1852 och till vice kommissionslandtmätare den 17 maj 1858 samt utnämnts
till kommissionslandtmätare den 14 maj 1868; att, enligt ett
af stadsläkaren i AliDgsås V. Högselius den 31 sistlidne augusti utfärdadt
intyg, Beckmarck till följd af hjernblödning, hvaraf han träffats
i augusti månad år 1887, vore så förlamad i högra sidans arm och
ben, att han vore oförmögen att vidare sköta sin tjenst och att han
icke kunde återvinna sin helsa; samt att Beckmarck, som vore gift
och hade en oförsörjd son. född år 1871, jemlikt ett af borgmästaren
i Alingsås meddeladt intyg, deruti förre ledamoten af Riksdagens
Andra Kammare Sven Andreasson i Tollered instämt, befunne sig i
särdeles tryckande och behöfvande omständigheter.

I sin till Kongl. Maj:t i ämnet aflåtna skrifvelse hade landtmäteristyrelsen
anfört, att Beckmarck i mer än 30 år såsom landtmätare på
eget ansvar varit, mycket verksam och städse åtnjutit förtroende af allmänheten
inom orten, der han tjenstgjort; att han sannolikt genom ansträngningar
i tjensten ådragit sig den obotliga sjukdom, hvaraf han
lede; samt att han saknade andra medel för sitt uppehälle än den ringa
pension från civilstatens pensionsinrättning af 450 kronor årligen, hvartill
han, enligt hvad styrelsen inhemtat, vore efter erhållet afsked från
kommissionslandtmätarebefattningen för sin återstående lifstid berättigad;
och hade styrelsen, på grund häraf och ehuru Beckmarck blifvit senast
år 1877, bötfäld för fel och försummelser i tjensten, hemstält, att
Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att medgifva Beckmarck pension
till samma belopp, Kongl. Magt nu äskat. Anbefaldt att i ärendet sig
yttra hade statskontoret —jemte meddelande att, enligthvad statskontoret
inhemtat, Beckmarck, hvilken icke till civilstatens pensionsinrättning
erlagt afgifter för mer än 20 år, ej kunde, utan att inbetala sådana för
sin öfriga tjenstetid, från nämnda inrättning komma i åtnjutande af
annan än sjuklighetspension till ofvan omförmälda belopp af 450 kronor,
samt att Beckmarck först efter en tid af något mera än åtta år uppnådde
den enligt kongl. brefvet den 12 juni 1885 för kommissions1
andlmätares rät t till pension af 1,600 kronor stadgade lefnadBålder,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

29

men uppfylt öfriga vilkor för erhållande af dylik pension — förordat
landtmäteristyrelsens hemställan.

Då, enligt hvad sålunda inhemtats, Beck marek sannolikt genom
ansträngningar i tennsten ådragit sig obotlig sjukdom, som gör honom
oförmögen att vidare sköta sin tjenst, har utskottet ansett, att någon
pension, utöfver det understöd han från civilstatens pensionsinrättning
eger uppbära, bör honom beviljas. Det af Kongl. Maj:t i sådant hänseende
äskade belopp, 900 kronor, har utskottet dock, med hänsyn till
att Beckmarek icke har någon större familj att försörja, ansett skäligen
kunna till 750 kronor nedsättas, hvarigenom Beckmarek komme att i
pension åtnjuta sammanlagdt 1,200 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att kommissionslandtmätaren Otto
Fredrik Beckmarek må från och med månaden näst
efter den, hvarunder han erhåller afsked från tjensten,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta pension till så stort belopp, att detta
tillhopa med det understöd från civilstatens pensionsinrättning,
hvartill han är berättigad, kommer att uppgå
till 1,200 kronor, eller 750 kronor årligen.

15:o) Uppå derom af landtmäteristyrelsen gjord framställning har
Kongl. Maj:t föreslagit, att en hvar af nedannämnde vid storskiftesoch
afvittringsverken anstälde tjenstemän måtte, dock med vilkor att
rätt till pension såsom kommissionslandtmätare ej måtte honom tillkomma,
från och med månaden näst efter den, hvarunder han, i följd
deraf att hans befattning vid storskiftes- eller afvittringsverken blefve
öfverflödig, erhölle afsked från nämnda verk, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till följande
belopp:

d) storskifteslandtmätaren i Kopparbergs län
Edvin Theojil Didrikson ..................................................... kronor 2,000: —

b) afvittringslandtmätarerx i Norrbottens län

Claes Wilhelm Holmström .................................................. » 2,000: —

och c) afvittringslandtmätaren i sistnämnda län

Magnus Alsterlund .............................................................. » 1,600: —

Såsom af statsrådsprotokollet (bil. 7 sid. 41) inhemtas, hade statsrådet
och chefen för civildepartementet vid ärendets föredragning inför
Kongl. Maj:t till en början erinrat, att Riksdagen enligt skrifvelse

Ang. pension
för visso,
stnrskiftesuch
afvittringslandtmätare.

[14.j

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

den 19 maj 1875 medgifvit, att storskiftes- och afvittringslandtmätare,
som tjenat 30 år, deraf minst 25 år vid storskiftes- eller afvittringsverken,
vid uppnådda 60 lefnadsår berättigades att på allmänna indragningsstaten
undfå pension till årligt belopp af 2,000 kronor, dock
att storskiftes- eller afvittringslandtmätare, hvilken tillika vore kommissionslandtmätare
och i sistnämnda egenskap efter afskedstagande
från storskiftes- eller afvittringslandtmätarebefattningen qvarstode så
länge, att han jemväl såsom kommissionslandtmätare fullgjort de för
pension på allmänna indragningsstaten stadgade vilkor, finge från denna
stat åtnjuta pension endast för den af tjensterna, som berättigade till
högsta pensionsbeloppet.

Den 9 sistlidne oktober hade landtmäteristyrelsen, med förmälan att
storskiftes- och afvittringsverket inom landets nordliga delar under de
närmast följande åren blefve afslutadt och att i alla händelser storskiftes-
och afvittringsarbetena efter utgången af år 1889 komme att
så väsentligt minskas, att åtskilliga af de vid dessa arbeten anstälde
landtmätare vid sistnämnda tidpunkt eller kort derefter måste entledigas,
gjort framställning om beredande af pension åt åtskillig^ vid ifrågavarande
arbeten anstälde tjensteman, hvilka enligt Riksdagens nyssberörda
skrifvelse ännu icke voro till pension berättigade.

Departementschefen har emellertid icke ansett giltig anledning
förefinnas att redan nu upptaga frågan om pensionering för flera än
ofvannämnda tre landtmätare Didrikson, Holmström och Alsterlund,
hvilka icke kunde finna användning längre än till slutet af år 1889
eller kort derefter.

Angående dessa tre tjensteman meddelas i statsrådsprotokollet
(sid. 44):

att Didrikson uppnått eu lefnadsålder af öfver 57 år och tjenat
vid landtmäteristaten öfver 35 4 år, deraf såsom storskifteslandtmätare
24 år 8 månader; att han såsom skiftes- och storskifteslandtmätare
varit mycket verksam och med utmärkt skicklighet fullgjort sina
åligganden; att enär han numera vore sjuklig — hvilket ock bestyrktes
af ett af landtmäteristyrelsen insändt läkarebetyg, utvisande att
Didrikson lede åt mångårig diabetes och hjertsjukdom med deraf på
sista åren beroende fel i blodomloppet samt att hans helsotillstånd för
närvarande vore sådant, att han borde befrias från den ansträngande
verksamhet, som medföljde kaus tjenstgöring som storskifteslandtmätare
— han måhända svårligen kunde stå ut med storskiftesarbetena,
till dess de blefvo afskräde, men att hans arbete med fördel kunde användas
till 1889 års utgång eller någon tid derefter, såvida hans helsotillstånd
icke väsentligen försämrades;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

31

att Holmström uppnått en ålder af mer än 56 4 år och tjena! vid
landtmäteristaten 28 i år, deraf såsom afvittringslandtmätare öfver 27
år; att han med utmärkt nit och skicklighet fullgjort sina åligganden
vid afvittringsverket; samt att hans arbete vid detta verk sannolikt
kunde användas till 1889 års slut;

samt att Alsterlund uppnått eu lefnadsålder af 52 år och eu
tjenstetid vid landtmäteristaten af mer än 25 i år, deraf såsom afvittringslandtmätare
25 >• år; att han fullgjort sina åligganden vid afvittringsverket
med utmärkt nit och skicklighet; samt att han sannolikt
kunde till utgången af år 1889 användas vid detta verk.

För att dessa tjensteman skulle vara enligt Riksdagens skrifvelse
den 19 maj 1875 berättigade till eu pension af 2,000 kronor komme
således att vid 1889 års slut fattas för Didrikson ej fullt 3 lefnadsår
och 4 månaders tjenstetid vid storskiftesverket, för Holmström, hvilken
tjenat vid afvittringsverket längre tid än som för pension enligt nyssnämnda
skrifvelse erfordrades, ej fullt 3 4 lefnadsår och 1 4 års tjenstetid
vid landtmäteristaten, samt för Alsterlund, hvilkens tjenstetid vid
afvittringsverket likaledes öfverskrede den erforderliga, 7 f lefnadsår
och ej fullt 4 4 tjensteår vid landtmäteristaten.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har det synts utskottet
billigt, att ifrågavarande storskiftes- och afvittringslandtmätare vid
upphörande af deras verksamhet såsom sådana beviljas någon pension.
Men då de dervid i afseende såväl å lefnadsålder som å tjenstetid icke
uppfylla vilkoren för rätt att såsom storskiftes- eller afvittringslandtmätare
åtnjuta pension af 2,000 kronor från allmänna indragningsstaten,
anser utskottet dem icke heller hafva skäliga anspråk på erhållande
af pension till nämnda belopp. Enligt utskottets förmenande torde
derför de för Didrikson och Holmström föreslagna pensionsbeloppen
lämpligen böra nedsättas till 1,600 kronor hvardera, och då, beträffande
Alsterland, för denne fattas icke mindre än 7 f- lefnads- och omkring
4| tjenstår för att kunna komma i åtnjutande af nyssberörda
rätt till pension, torde den för honom nu föreslagna pensionen skäligen
böra bestämmas till 1,200 kronor.

Till den af utskottet sålunda tillstyrkta nedsättning i de af Kongl.
Maj:t för Holmström och Alsterlund föreslagna pensionsbelopp förefinnes
ännu ett skäl. Såsom kapten i Norrbottens fältjägarecorps’
reserv åtnjuter nemligen den förre redan nu pension till belopp af
2,240 kronor och såsom major vid nämnda corps lärer den senare, vid
erhållande af afsked från beställning på stat vid armén, blifva berättigad
till pension af 2,800 kronor. Sedan från dessa pensionsbelopp, i
enlighet med stadgade bestämmelser, afdragits 5 af de utaf utskottet

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension
för distrikt*
inget <iörm

H. E. Lundborg*
enka.

[15-]

för Holmström och Alsterlund föreslagna pensionsbelopp, komma deras
pensioner att uppgå: den förres till sammanlagdt 3,200 kronor och den
senares till sammanlagdt 3,520 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Kong], Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att en hvar af nedannämnde vid
storskiftes- och afvittringsverken anstälde tjenstemän
må, dock med vilkor att rätt till pension såsom
kommissionslandtmätare ej må honom tillkomma, från
och med månaden näst efter den, hvarunder han, i
följd deraf att hans befattning vid storskiftes- eller
afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller afsked
från nämnda verk, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till

följande belopp:

a) storskifteslandtmätaren i
Kopparbergs län Edvin Theofil

Didrikson ........................................... kronor 1,600: —

b) afvittringslandtmätaren i
Norrbottens län Claes Wilhelm

Holmström............................................. ,, 1,600: —

och c) afvittringslandtmätaren i

sistnämnda län Magnus Alsterlund „ 1,200: —

16:o) Med anledning af en utaf distriktingeniören vid statens
jern vägsbyggnader, majoren vid väg- och vattenbyggnadscorpsen m.
m. Herman Emanuel Lundborgs enka Maria Vilhelmina Lundborg, född
Löhman, gjord, af jernvägsstyrelsen öfverlemnad ansökning har Kongl.
Maj:t föreslagit, att enkan Lundborg måtte, så länge hon förblelve enka,
från allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension till belopp af
600 kronor att utgå från och med 1889 års ingång.

Af statsrådsprotokollet (bil. 7 sid. 46 och 47) inhemtas, att sökanden
uppnått en ålder af öfver 51 år; att Lundborg efterlemnat sju af
giftet med sökanden födda barn, af hvilka fyra voro omyndiga och det
yngsta födt år 1877; att behållningen i boet enligt bouppteckningen
utgjorde allenast 6,026 kronor 37 öre, deribland lösörepersedlar till
värde af omkring 3,000 kronor, samt att af makarne Lundborgs tre
myndiga barn intet befunne sig i den lefnadsställning, att från dess
sida något bidrag till moderns eller de omyndiga syskonens underhåll
vore att påräkna;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

33

att Lundborg, som år 1855 anstalts såsom nivellör vid statens
jernvägsbyggnader och år 1860 befordrats till stationsingeniör, i sistnämnda
egenskap tjenstgjort vid nordvestra, södra och norra stambanorna
till maj månad 1872, då han lemnat statens jernvägsbyggnader;
att han börjat å nyo derstädes tjenstgöra i mars månad 1877, då
han antagits till distriktsingeniör; att han i denna befattning, som han
innehaft till sin den 23 juni 1888 inträffade död, ledt arbetena vid en
del af norra stambanan samt vid statsbanorna Söderhamn—Kilafors
och Hudiksvall—Ljusdal; att Lundborg under den tid af sammanlagdt
28 år, han sålunda varit anstäld vid statens jernvägsbyggnader, med
oförtröttadt nit, redbarhet och duglighet utfört alla de honom anförtrodda
magtpåliggande och ansvarsfulla uppdrag; och att, med hänsyn
till den långvariga och mödosamma samt för landet gagnande
verksamhet, hvaråt Lundborg i lifstiden egnat sig, och i betraktande
af den bekymmersamma belägenhet, hvari den efterlemnade enkan
genom mannens oförmodade frånfälle blifvit bragt utan andra tillgångar
till försörjning för sig och de omyndiga barnen, än behållningen
i dödsboet, jernvägsstyrelsen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att bevilja sökanden en årlig pension af 1,000 kronor, att
åtnjutas från och med år 1889 och så länge sökanden lefde ogift;

samt att statskontoret, med afseende å hvad ansökningshandlingarna
innehölle och jernvägsstyrelsen anfört, samt då Lundborg i lifstiden
icke innehaft sådan anställning i statens tjenst, att han kunnat
bereda enka och barn pensionsrätt i någon af de för sådant ändamål
för statens tjenstemän inrättade kassor, jemväl för sin del ansett, att
åt enkan Lundborg borde beredas något understöd, hvars belopp statskontoret
likväl, vid jemförelse med dylika tillförene af Riksdagen beviljade
pensioner, ansåge icke böra bestämmas högre än 600 kronor.

Då, äfven om majoren Lundborg icke innehaft sådan anställning i
statens tjenst, att han kunnat bereda enka och barn pensionsrätt i
någon af de för sådant ändamål för statens tjenstemän inrättade kassor,
andra sätt icke saknats, på hvilka det varit honom möjligt att, med
den höga aflöning han såsom distriktsingeniör vid statens jernvägsbyggnader
uppburit, i någon mån sörja för sin talrika familjs framtid,
har utskottet, jemväl med hänsyn till att tre af makarnes barn nått
myndig ålder och boet visar en behållning af omkring 6.000 kronor,
ansett det af Kongl. Maj:^ för enkan Lundborg äskade pensionsbelopp
skäligen böra till 300 kronor nedsättas; hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att disriktsingeniören vid statens
Bih. till Biksd Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

jernvägsbyggnader, majoren vid väg- och vattenbyggnadscorpsen
m. m. Herman Emanuel Lundborgs
enka Maria Vilhelmina Lundborg, född Löhman, må,
så länge hon förblifver enka, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension till belopp af 300
kronor, att utgå från och med 1889 års ingång.

Ang. pension 17:o) Uppå derom gjord ansökan har Kong!. Magt föreslagit, att

altulrien J. förste aktuarien i statistiska centralbyrån, filosofie doktorn John August
A. C. Hell- Constantin Hellstenius’ enka Hilda Sofia Charlotta Hellstenius, född Carlson,
sfeWrw. e-,w måtte, så länge hon förblefve enka, från allmänna indragningsstaten

L åtnjuta en årlig pension till belopp af 400 kronor, att utgå från och

med ingången af år 1889.

Såsom af statsrådsprotokollet, bil. 7 sid. 48 och 49, inhemtas,
hade enkan Hellstenius, som, född den 2 juli 1845, i sitt äktenskap
egde en oförsörjd son, samt enligt intyg af professorerna A. Anderson
och M. Salin under en följd af år lidit och fortfarande lede af en sjukdom,
hvilken medförde stor allmän svaghet och gjorde henne oförmögen
att åtaga sig någon ansträngande och ihållande sysselsättning, måst
till fordringsegarnes förnöjande afträda boet efter sin man och vore
numera för sitt eget uppehälle och sin sons uppfostran uteslutande
hänvisad till en från civilstatens pensionsinrättning utgående pension,
uppgående under de tre närmaste åren till allenast 300 kronor och
derefter till 600 kronor om året.

Till stöd för ansökningen hade öfverdirektören och chefen för
statistiska centralbyrån, som vid öfverlemnande af densamma tillstyrkt
beviljande af en pension af 600 kronor om året, hufvudsakligen anfört,
att Hellstenius, hvilken, född år 1834, efter aflagda lärdomsprof vid
Upsala universitet, promoverats till filosofie doktor, blifvit anstäld den
13 oktober 1860 såsom extra ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket
derstädes och sedermera såsom ordinarie amanuens, hvarefter
han den 27 januari 1862 utnämnts till docent i fäderneslandets
historia; att Hellstenius, efter 9 års verksamhet vid universitetet, derunder
han med offentligt understöd företagit flera in- och utländska
resor för arkiv- och biblioteksstudier, den 15 oktober 1869 förordnats
att bestrida en aktuariebefattning vid statistiska centralbyrån, hvarefter
han, efter förnyade förordnanden å samma tjenst, den 18 november
1870 erhållit fullmagt å tjensten; att han innehaft berörda tjenst till
den 13 april 1877, då han från densamma, på ansökning, erhåliit afsked
för att öfvertaga befattningen såsom verkställande direktör vid centraltryckeriet
i Stockholm; att Hellstenius, som redan den 15 oktober

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

35

1875 förordnats att vara ledamot af förberedande skattejemkningskomitén
och att jemväl såsom sekreterare biträda komitén, särskildt
vid uppgörandet af statistiska öfversigter, som för komiténs arbeten
funnes nödiga, den 28 oktober 1879 kallats till sekreterare hos den då
sammanträdande skatteregleringskomitén; att han den 17 februari 1880
åter inträdt i statistiska centralbyrån, i det han då utnämnts till förste
aktuarie derstädes, hvilken befattning han innehaft till sin död; samt
att Hellstenius, förutom att han såsom ordinarie tjensteman i statistiska
centralbyrån utarbetat eller deltagit i utarbetandet af en mängd af
byråns publikationer, såsom många årgångar af sammandragen af länsstyrelsernas
femåi-sberättelser, af jordbruksstatistiken, af valstatistiken
m. m., jemväl i öfrigt utvecklat en omfattande skriftställareverksamhet,
hufvudsakligast åt historiskt och statistiskt innehåll.

Statskontoret, hvars yttrande i ämnet infordrats, hade äfven
funnit sökanden vara i behof af något ytterligare bidrag utöfver förutnämnda
pension och hemstält, att sökanden finge å allmänna indragningss-taten
tillerkännas en årlig pension af 400 kronor.

Då Hellstenius’ enka redan från civilstatens pensionsinrättning
uppbär pension till belopp åt 300 kronor, hvilket belopp inom få år
kommer att fördubblas, samt Hellstenius efterlemnat utom enkan endast
en son, som hunnit den ålder, då han bör kunna i någon mån bidraga
till sin försörjning, har utskottet ansett det af Kongl. Maj:t äskade
beloppet skäligen böra till 300 kronor nedsättas; hvarför utskottet
hemställer,

att Kongl. Maj:t.s förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att förste aktuarien i statistiska
centralbyrån, filosofie doktor John August Constantin
Hellstenius’ enka Hilda Sofia Charlotta Hellstenius,
född Carlson, må, 6å länge hon förblifver enka, från
allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension
till belopp af 300 kronor, att utgå från och med ingången
af år 1889.

18:o) Uppå derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t vidare föreslagit,
att materialvakten vid statens jernvägsbyggnader Carl M.
Carlson måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han
från anställning vid statens jernvägsbyggnader entledigades, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 500 kronor.

Ang. pension
för materialvakten
C. M■
Carlson.

[17-]

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension
för setninariiläraren
C. J.
Dahlberq.

[18.J

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 31 sistlidne december,
bil. 8 sid 50, inhemtas:

att Carlson, som vore född den 2 juli 1819, allt sedan år 1857
varit anstäld vid statens jernvägsbyggnader och att han på ett utmärkt
och nitiskt sätt fullgjort sina åligganden;

att jernvägsstyrelsen, som med skrifvelse till Kongl. Maj:t öfverlemnat
Carlsons ansökning med dertill hörande handlingar, anfört, att
Carlsons tjenstgöring, hvilken af hans närmaste förmän väl vitsordats,
i den närmaste framtiden måste upphöra, enär hans arbetsduglighet i följd
af den höga ålder, han nu uppnått, icke längre kunde påräknas motsvara
de kraf, som derpå måste ställas från byggnadsbefälets sida, samt
framhållit, att Carlsons långt framskridna lefnadsålder måste för honom
medföra stor svårighet att bereda sig utvägar till försörjning genom
annat lefnadsyrke, på grund hvaraf styrelsen hemstält om proposition
till Riksdagen, att en årlig pension af 500 kronor, motsvarande 40
procent af det belopp, hvartill Carlsons aflöning under en följd af år
uppgått, måtte af statsmedel anvisas, att till Carlson under hans återstående
lifstid utgå från den tid, då hans anställning vid statens jernvägsbyggnader
upphörde;

samt att statskontoret i infordradt utlåtande — under erinran
att sökanden icke varit i tillfälle att bereda sig pensionsrätt i någon
af de för civile tjenstemän och betjente inrättade, med statsmedel
understödda pensionsinrättningar — tillstyrkt bifall till ansökningen,
på sätt jernvägsstyrelsen hemstält.

Då icke, af hvad sålunda inhemtats, framgår, att Carlson lider
af sjukdom, som gör honom till arbete oförmögen, och således antagas
måste, att han fortfarande, om ock på grund af sin ålder i mindre
mån, kan bidraga till sitt uppehälle, har utskottet ansett eu årlig pension
af 250 kronor vara för Carlson skälig; hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att materialvakten vid statens
jernvägsbyggnader Carl M. Carlson må från och med
månaden näst efter den, hvarunder han entledigas
från anställning vid statens jervägsbyggnader, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 250 kronor.

19:o) På derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t föreslagit,
att läraren i trädgårdsskötsel vid folkskolelärareseminariet i Linköping
Carl Johan Dahlberg måtte från och med månaden näst efter den, i

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

37

hvilken afsked från nämnda befattning honom beviljades, under sin
återstående lifstid å allmänna indragniugsstaten åtnjuta en årlig pension
af 1,000 kronor.

Såsom af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21
december 1888 (bil. 9 sid. 52 och 53) inhemtas, hade Dahlberg, som,
född den 8 februari 1824, numera till följd af genom läkarebetyg styrkt
sjukdom (kronisk magkatarr och blodbrist) icke kunde uppehålla de
till hans tjenstebefattning hörande åligganden, till stöd för sin ansökning
åberopat, att han, som räknade 17 tjensteår såsom folkskolelärare
och 20 -J- år såsom lärare vid seminarium, skulle, om han bibehållit
den förra tjensten, under år 1881 varit berättigad till full pension
från folkskolelärarnes pensionsinrät.tning, att det vore obilligt, om den
omständigheten, att sökanden öfvertagit en lärarebefattning vid seminarium,
hvilken erfordrade icke allenast pedagogisk vana utan äfven
den högre insigt i ett af folkskolans öfningsämnen, som vore behöflig
för handledande af blifvande folkskolelärare, skulle hafva beröfvat
honom afl sådan förmån, samt att, enär den lön, sökanden åtnjutit, varit
otillräcklig för hans och hans familjs lefnadskostnader, han under sin
tjenstetid vid seminariet blifvit försatt i eu brydsam ekonomisk ställning.

Af förutnämnda statsrådsprotokoll framgår vidare, att Dahlberg efter
aflagd organist- och kyrkosångareexamen vid musikaliska akademien
blifvit den 5 oktober 1851 antagen till klockare och organist samt
skollärare i Skönberga församling, från hvilka befattningar han den 28
november 1869 på begäran erhållit afsked, efter att den 1 juli 1868
hafva tillträdt sin nu innehafvande läraretjenst vid folkskolelärareseminariet
i Linköping, dertill han af domkapitlet i Linköping redan den
13 november 1867 förordnats. Statskontoret hade i infordradt utlåtande
anfört, att sökandens aflöning utgjordes af arfvode till belopp af 900
kronor och tillökning deri med 100 kronor enligt kongl. brefvet den
29 maj 1874 eller sammanlagdt 1,000 kronor, att någon rättighet till
pension å allmänna indragningsstaten icke vore i författningarne medgifven
lärare i trädgårdsskötsel vid folkskolelärareseminarierna, men
att, då Dahlberg uppnått en ålder af nära 65 år, varit anstäld i allmän
tjenst under 37 år, deraf mer än 20 år i nu innehafvande beställning
samt enligt bifogadt läkarebetyg vore till följd af försvagade krafter
mindre förmögen att sina åligganden såsom lärare fullgöra, statskontoret
ansåge, att pensionsförmån å allmänna indragningsstaten borde
honom beredas till belopp, motsvarande den aflöning af 1,000 kronor,
han nu egde uppbära.

Till stöd för sin anhållan har Dahlberg åberopat, bland annat,
att om han bibehållit den tjenst såsom folkskolelärare, han vid er -

38

Statsutikottets Utlåtande N:o 10.

hållande af sin nu innehafvande befattning lemnat, han under år 1881
vant berättigad till full pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning.
. Då Dahlberg emellertid, enligt hvad utskottet inhemtat, i sådant
fall icke skulle hafva erhållit högre pension än 450 kronor, har utskottet
ansett den af Kongl. Maj:t för Dahlberg föreslagna pension,
1,000 kronor, eller lika stort belopp som Dahlberg nu uppbär i arfvode,
lämpligen böra till 700 kronor nedsättas, hvarför utskottet hemställer,

att Kong], Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att läraren i trädgårdsskötsel vid
folkskolelärareseminariet i Linköping Carl Johan Dahlberg
må från och med månaden näst efter den, i
hvilken afsked från nämnda befattning honom beviljas,
under sin återstående lifstid å allmänna indraguingsstaten
åtnjuta en årlig pension af 700 kronor.

Aför mediko- . 20:o) Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t

filosofie kan- vidare föreslagit, att mediko-filosofie kandidaten Johan Adolf Wilhelm
dlyyteHäger- Hägerstrand måtte från och med 1889 års början under sin återstående
strand. lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 600
[19.] kronor.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet (bil. 9 sid. 54) meddelas, hade
Hägerstrand till stöd för sin ansökning åberopat, att'' han, som vore
född den 18 juli 182o, från den 22 oktober 1855 till den 15 november
1887 merendels innehaft förordnanden att tjenstgöra såsom läkare
på olika ställen inom riket, senast i Pajala distrikt af Norrbottens län;
att han för denna tjenstgöring ofta fått vidkännas betydliga flyttningskostnader
och kunnat göra föga besparing på sin aflöning, som gemenligen
utgjort 5 kronor om dagen; att, sedan han, som enligt läkarebetyget
ådragit sig muskel- och ledgångsreumatism, hvaraf han lede stort
men, samt. i öfrigt till helsa och krafter mycket försvagad, icke hade
någon utsigt, att vidare blifva anstäld såsom läkare, sökanden flyttat
till Söderköping och blifvit inhyst hos en fattig, ogift syster, hvilken
med knapp nöd förmådde genom handarbete försörja sig sjelf; samt
att den lilla besparing, Hägerstrand under sin tjenstgöring kunnat
åstadkomma, efter flyttningen från Pajala åtgått, hvadan, på sätt omförmälda
prestbetyg jemväl utvisade, Hägerstrand, som hade hemortsrätt
i Pajala församling, numera vore helt och hållet obemedlad och
ur stånd att genom arbete sjelf förskaffa sig sitt uppehälle samt ej
heller kunde påräkna bidrag dertill af sina närmaste slägtingar, hvilka
jemväl vore medellösa.

Uti häröfver infordradt utlåtande hade medicinalstyrelsen anfört,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

39

att. Hägerstrand under lång tid af sundhetskollegium och medicinalstyrelsen
användts till tjenstgöring såsom extra läkare inom distrikt,
så aflägsna och besvärliga och med en i förhållande till arbetet och
ansträngningarne så ringa aflöning, att icke någon annan läkare, vid
den förut mindre rika tillgången på dertill behöriga personer, velat
söka läkarebefattningarne i dessa distrikt eller mottaga förordnanden
derstädes; att Hägerstrand sålunda såsom extra läkare tjenstgjort under
åren 1876—1881 i Lycksele distrikt af Vesterbott.ens län samt under
åren 1882 —1887 i Sveriges nordligaste läkaredistrikt, Pajala, hvarest
tjenstgöringen vore till följd af mycket långa tjensteresor ytterst besvärlig
och mödosam; äfvensom att han städse sökt att efter sin förmåga
med nit och duglighet fullgöra de honom lemnade läkareförordnaden.
På grund häraf hade medicinalstyrelsen tillstyrkt den gjorda
ansökningen.

Jemväl statskontoret, hvars yttrande i ämnet infordrats, hade med
hänsyn till de i detta fall förekomna särskilda omständigheter förordat
bifall till ansökningen.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.

21:o) På grund af en utaf styrelsen för Chalmers’ tekniska läro- Ang. pension
anstalt i Göteborg derom gjord framställning bär Kongl. Maj:t föreslagit fbturen
att vaktmästaren vid nämnda läroanstalt Anders Alexander Andersson a. A. Andersmåtte
från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle af- ]

sked från sin befattning å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension ~
till belopp af 500 kronor årligen.

Med hänvisning till statsrådsprotokollet (bil. 9 sid. 55 och 56),
hvaraf bland annat framgår, att Andersson, som uppnått eu ålder af
58 år och under 29 år på, af läroanstaltens styrelse vitsordadt, förtjenstfullt
sätt skött sina åligganden, numera lede af obotlig blindhet,
samt att några medel till Anderssons pensionering icke stode till
styrelsens förfogande, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

22:o) Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts derom gjorda fram- Ang.under ställning

och under erinran, att Riksdagen under en följd af år för behöfvande6

ändamålet beviljat lika stort belopp, hemställer utskottet, folkskole lärare.

[2L]

Anq. öfverflyttning
på
indragningsstaten
af
bokhållaren
F. Tor in
samt kammarskrifvarne
friherre
S. G.
L. af Wetterstedt
och■

J. F. K.
Monthan.

[22.1

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

att å allmänna indragningsstaten må för år
1890 anvisas ett anslag af 10,000 kronor, att enligt
de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, användas till understöd af högst 250 kronor
åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka
oförvitligen skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked
före år 1867.

„ 23.o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit, att följande tjenstemän

pa statskontorets gamla stat, nemligen bokhållaren Fredrik Torén samt
kammarskrifvarne friherre Sten Gustaf Ludvig af Wetterstedt och Johan
Mias Enoch Montlian, måtte å allmänna indragningsstaten öfverflyttas med
ratt att derifrån årligen uppbära, Torén ett belopp af 2.200 kronor
samt friherre af Wetterstedt och Monthan hvardera ett belopp af 1,600
. kronor, dock att, derest någondera af dem framdeles skulle vinna belordian
till annan tjenst å rikets stat, det å indragningsstaten för honom
uppförda anslag skulle minskas med ett belopp, svarande mot den
nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp,
upphöra att utgå.

Såsom af statsrådsprotokollet öfver finansärenden • den 12 januari
innevarande år (sid. 7 och 8) inhemtas, vore desse tre tjenstemän, enigt
kongl. brefvet den 22 december 1876, berättigade att såsom öfvertalige
tjenstemän, under tjenstledighet från den 1 januari 1877 tills
vidare, qvarstå vid sina da å statskontorets ordinarie stat innehafvande
önei med. rättighet att äfven under tjenstledigheten uppbära hela lö*enj
hvarjemte i sammanhang dermed bestämdes, att lönerna skulle
utgå från det till genomförande af statskontorets nya organisation anvisade
extra anslag.

m / ^ eme^ertid ifrågavarande tjenstemän numera uppnått en ålder:
loren al mera än 68 år, friherre af Wetterstedt af mera än 71 år och
Monthan af öfver 62 år samt varit anstälde i statens tjenst, Torén mera
an 44 år friherre af Wetterstedt öfver 51 år och Monthan mera än
b ar och då deras inkallande i tjenstgöring numera icke lämpligen
kunde ifrågasättas, hade statskontoret hemstält, att de måtte hos "instundande
Riksdag föreslås till uppförande med sina innehafvande löner
a allmänna indragningsstaten, samt att förty det hittills å extra stat
uppförda anslaget till genomförande af statskontorets nya organisation
5,400 kronor, icke vidare måtte äskas.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Kongl. Majrts förevarande framställning
af Riksdagen bifallas.

ma

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

41

24:o) Med anledning af derom gjord ansökning har Kong], Maj:t Ans- vision
föreslagit, att förre kamererare!! vid de kongl. teatrarne Gustaf Fredrik kamreraren
Törner måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han vid de kon9l
Uånträdde anställning vid kongl. operan, under sin återstående lifstid a^RTörner

uppbära en årlig pension från allmänna indragningsstaten af 2,000
kronor.

Till den närmare utredning i detta ämne, som återfinnes i statsrådsprotokollet
å sid. 9—11, tillåter sig utskottet hänvisa.

Då ett bifall till större eller mindre del af förevarande förslag
lätt skulle kunna föranleda till framställande af eu mängd liknande
anspråk, och då frågan om kong], operans ordnande för framtiden ännu
är oafgjord, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

[23.1

25:o) Uti eu inom Riksdagens Första Kammare väckt motion

n:o

30) har herr H. Glad son yrkat, att Riksdagen måtte besluta, att
begrafningshjelp finge utbetalas i enlighet med de i statskontorets utlåtande
den 4 november 1877 angifna grunder eller ock, derest, i saknad
af fullständig utredning i fråga om beloppet, definitivt beslut ansåges
icke böra af Riksdagen fattas, att Riksdagen måtte förnya den
framställning, som innefattas i den skrifvelse, 1877 års Riksdag aflåtit.

Enligt hvad motionären till eu början erinrat, stadgades genom
kongl. kungörelse den 17 september 1851, att den s. k. begrafningshjelp,
statens ernbets- och tjenstemän vore pligtige att till statsverket
afstå, med rättighet för deras sterbhus att återfå beloppet, skulle upphöra
för framtiden, men att de ernbets- och tjenstemän, som förut måst
afstå visst, stadgadt belopp, icke berättigats att sjelfve återbekomma
medlen.

o

År 1877 anhöll Riksdagen hos Kongl. Maj:t om utredning, dels
huruvida så kunde anordnas, att genom utbetalning på en gång af all
begrafningshjelp bestyret med pröfning af dylika frågor kunde för
framtiden upphöra, dels ock hvilka uppoffringar från statens sida af
en sådan åtgärd påkallades.

Uti infordrad t och den 9 november 1878 afgifvet utlåtande tillstyrkte
Kongl. Maj:ts och rikets statskontor, »att ernbets- och tjenstemän
samt betjente, hvilka för sina sterbhus grundlagt rätt till begrafningshjelp,
. måtte berättigas, att då de, utan att från civilstatens pensionsinrättning,
arméns pensionskassa eller amiralitetskrigsmanskassan
uppbära pension för sin återstående lifstid, till allmänna indragningsBih.
till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 6

Ane), utbetalande
i
vissa fall af
till begrafningshjelp

afsedda innehållningar
ii
löner.

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

staten öfverflyttas, begrafningshjelpen sjelfve återbekomma, och hemstälde
statskontoret, att anslaget till allmänna indragningsstaten »borde
förhöjas med 100,000 kronor»; utgiften beräknades till 104,130 kronor
30 öre».

Kongl. Maj:t ansåg dock, att Riksdagens skrifvelse icke borde till
någon vidare åtgärd föranleda.

På sätt utskottet inhemtat hafva utgifterna för begrafningshjelp
under åren 1866—1887 utgjort:

år 1866

9?

’1

11

11

11

11

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

1867

1868

1869

1870

1871

1872

1873

1874

1875

1876

1877

1878

1879

1880
1881
1882

1883

1884

1885

1886
1887

kronor

27,722:

50

11

24,305:

14

11

21,226:

74

11

40,182:

01

11

21,566:

1 1

11

18,621:

6 0

11

28,040:

65

11

20,894:

4 1

11

17,797:

60

11

22,475:

09

11

21,344:

72

1?

17,168:

42

11

25,490:

50

11

13,924:

20

11

19,999:

54

11

13,235:

25

11

14,950:

41

11

9,368:

2 8

11

24,637:

65

11

7,507:

78

11

21,327:

57

11

8,549:

68

Då, sedan Kongl. Maj:t förklarat 1877 års Riksdags skrifvelse i
ämnet icke till någon åtgärd föranleda, några nya skäl för det beslut,
motionären nu föreslagit Riksdagen att fatta, icke tillkommit, utan
fastmer för hvarje år allt färre personer hafva hos statsverket innestående
för begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner, hemställer
utskottet,

att herr Claesons förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

43

26:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion
(n:o 168) har herr L. P. Larsson i Berga yrkat, att Riksdagen måtte
bevil ja förre stationsinspektoren Klas Pontus Arnoldson en från allmänna
pensionsstaten utgående ersättning för mistmngen åt den pension, som
egentligen bort och fortfarande borde till honom utgå från statensjernvägstrafiks
pensionsinrättning.

Till stöd för berörda framställning har motionären åberopat,

att Arnoldson varit anstäld vid statens jernvägstrafik i 21 (tjuguett)
år, deraf 10 (tio) år som ordinarie stationsinspektor, då han den
1 oktober 1881 för sjuklighet frånträdde denna sin tjenst, som med
utmärkt beröm vitsordats af vederbörande öfverbefäl;

att han den 10 augusti samma år af nämnda skäl begärt pension
från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, hvaraf han från dess
början varit betalande delegare;

att denna begäran afslagits, emedan herr Arnoldson sjelf anhållit-
om afsked, hvarför på honom icke ordagrant kunnat tillämpas
pensionsreglementets § 6, som lydde:

»Berättigad till pension är delegare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, ådragen genom
tjenst-utofning vid statens jernvägstrafik, icke vidare kan sin
befattning behörigen sköta och för den skull af styrelsen afskedas; b)

som efter minst 10 (tio) tjenstår i ordinarie anställning vid
statens jernvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd
af sjuklighet, icke ådragen genom tjensteutöfning, eller till
följd af ålderdomssvaghet icke kan sin befattning behörigen
sköta.»

samt att Arnoldson som följd af detta afslag förlorat äfven sin
deleganderätt i enkekassan, till hvilken han likaledes från dess början
erlagt stadgade. afgifter.

Emellertid hade, enligt motionärens förmenande, af vid motionen
fogade läkarebetyg visat sig, att Arnoldson bort afskedas för sjuklighet,
i synnerhet som denna genom sin beskaffenhet uppenbarligen varit
ytterst farlig för hans magtpåliggande och ansvarsfulla befattning och
lätt kunnat föranleda fruktansvärda olyckor.

Arnoldson hade alltså blott genom eu sträng tolkning af åberopade
föreskrift i pensionsreglementet hittills beröfvats sin för öfrigt i
allo lagliga rätt, hvilken häri genom vederbörandes fasthållande af
denna tolkning icke lyckats få erkänd, då han den 20 sistlidne december
i anledning al tilltagande sjuklighet, som utarmat honom och hans

Ang. pension
åt förre stationsinspektoren
K. 1’.
Arnoldson.

44

St åt std skott ds Utlåtande N:o 10.

talrika familj, förnyat sin ansökan om pension hos direktionen för statens
jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Utaf till motionen hörande handlingar har utskottet i öfrigt. inhe
Hitåt:

att Arnoldson, som i egenskap af tjensteman haft anställning
vid statens jern vägstrafik under tiden från och med den 15 oktober
1860 till den 1 oktober 1881, under loppet af åren 1866, 1868, 1877
och 1881 af styrelsen för statens jern vägstrafik erhållit tjenstledighet
för helsans vård under en tid af minst två månader hvarje gång;

att, enligt ett af medicine doktorn E. G. Johnson den 3 december
1888 utgifvet läkarebetyg, Arnoldson sedan 13 mars 1884 af Johnson
vårdats för neurasteni, första gången under mer än ett års tid,
sedermera på hösten 1885 och våren 1886 samt våren 1888, att med
största grad af sannolikhet detta sjukdomstillstånd förefunnits redan
långt före den tid, då Johnson fått honom under sin vård, och att
hans nuvarande tillstånd vore sådant, att han vore oförmögen att under
längre tid konseqvent genomföra något mera ansträngande arbete;

att trafikdirektören vid statens jernvägar G. K. Troili, uti ett den
15 juli 1875 afgifvet intyg, vitsordat, att Arnoldson under sin då
femtonåriga tjenstetid vid statens jern vägstrafik städse med nit och
omtanke fullgjort sina åligganden till förmäns belåtenhet, haft intresse
för tjensten, som bevisats genom hans till trycket befordrade taxearbeten,
och att han derför på det bästa kunde förordas till hvar och
en som kunde vara i behof af hans tjenst;

att öfverdirektören vid statens jernvägstrafik J. E. M. Hahr, i
ett den 23 juli 1875 utfärdadt intyg, betygat, att Arnoldson under den
tid han varit vid statens jernvägstrafik anstäld fullgjort honom åliggande
göromål till vederbörande trafikbefäls belåtenhet, hvarför hans
tjenstgöring kunde på fördelaktigt sätt vitsordas;

att, enligt hvad sekreteraren vid statens jernvägstrafiks pensionsinrättning
intygat, Arnoldson varit delegare i statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning och statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa
från och med den 26 oktober 1872 till och med den 30 september
1881, att han under denna tid fullgjort stadgade delegareafgifter till
kassorna, hvilka afgifter under tiden från och med januari 1876 till
och med september 1881 erlagts i förhållande till en årlig medelaflöning
af 1,725 kronor, och att, om Arnoldson vid september månads utgång
år 1881 blifvit ur statens jernvägstrafiks tjenst entledigad med rätt till
pension, sådan pension skolat utgå på grund af § 6 mom. a i ofvannämnda
reglemente, med 604 kronor och, enligt mom. b i samma §,
med 552 kronor;

Statsutskottets (Jlåtancle N:o 10.

45

samt att Arnoldson, enligt ett af pastorn och kommunalstyrelsens
ordförande i Bränkyrka församling den 28 februari innevarande år afgifvet
intyg, vore född 1844, att han jemte sin hustru och 8 oförsörjda
barn, nemligen 1 son och 7 döttrar, vore inom nämnda församling
kyrko- och mantalsskrifven, att han vore välfräjdad och åtnjöte medborgerligt
förtroende, samt att han, soni, efter det. hans helsa i väsentlig
grad försvagats, befunne sig med sin familj i synnerligen bekymmersamma
ekonomiska vilkor.

Härjemte har till utskottet aflemnats eu så lydande handling:
»Med anledning af hos Riksdagen väckt förslag om tilldelande af pension
till f. d. stationsinspektoren K. P. Arnoldson och enär måhända
jemte hvad som förut genom två särskilda intyg på begäran meddelats
i afseende å beloppet af Arnoldsons pension från statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, om* rätt till sådan pension tillkommit Arnoldson,
upplysningsvis och för jemförelses skull borde angifvas de pensionsbelopp,
som under lika förutsättning kunde hafva tillkommit Arnoldson
enligt bestämmelserna i nu gällande reglemente för pensionsinrättningen,
derest detsamma, såsom utfärdadt efter Arnoldsons entledigande ur
tjenst, icke saknade tillämplighet på honom, meddelas härmed i sådant
hänseende, att, om pension från och med oktober 1881 kunnat tillkomma
Arnoldson enligt samma beräkningsgrunder, som genom det
nya reglementet faststälts, densamma skulle hafva utgått, under förutsatt
tillämplighet af reglementets § 6 mom. b. med 648 kronor och
enligt samma paragrafs mom. a. med minst 900 kronor.

Stockholm den 15 mars 1889.

I). Kruhs.

Pensionsinrättuingeus sekreterare.;/

Med afseende å den i hög grad nödstälda belägenhet, i hvilken
Arnoldson med sin talrika familj, enligt hvad sålunda blifvit utrönt,
befinner sig, och då Arnoldson i 21 år varit i statens ordinarie tjenst
anstäld och jemväl under 9 år betalt stadgade delegareafgifter till statens
jernvägstrafiks pensionsinrättning och statens jernvägstrafiks enkeoch
pupillkassa, har utskottet ansett skäligt, att någon pension honom
beviljas. Och torde dervid beloppet lämpligen till 600 kronor bestämmas.

Utskottet hemställer derför,

att förre stationsinspektoren Klas Pontus Arnoldson
må från allmänna indragningsstaten åtnjuta
eu årlig pension till belopp af 600 kronor att utgå
från och med ingången af är 1889.

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ulf allmänna 27 :o). Kong]. Maj: t h ar föreslagit, att, för vinnande af jemn slut indragnings■

summa å de ordinarie anslagen under hufvudtiteln, det kontanta anslaget
till allmänna indragniugsstaten måtte höjas med 504 kronor
L •-! eller från 1,599,698 kronor till 1,600,202 kronor, då med inberäkning
af den under anslaget ingående ersättning för indragen indelning m. m.,
hvilken ersättning hädanefter borde på grund af pensionstagares med
fleres afgång uppföras med ett från 6,400 till 600 kronor minskadt
belopp, anslagets slutsumma skulle blifva 1,600,802 kronor.

Beträffande den föreslagna minskningen i anslaget till berörda ersättning
inhemtas af statsrådsprotokollet sid. 11, att, enligt hvad statskontoret
anmält, utgifterna från det under allmänna indragniugsstaten
uppförda anslag till »ersättning för indragen indelning m. m. på förslag»,
6,400 kronor, till följd af pensionstagares med fleres afgång betydligt
minskats, så att desamma enligt 1887 *års rikshufvudbok samt
efter iakttagande af under år 1888 inträffade förändringar numera
uppginge till endast 574 kronor 71 öre, med afseende hvarå anslaget
hädanefter borde uppföras med ett i jemnadt tal till 600 kronor nedsatt
belopp.

Utskottet hemställer,

a) att det under allmänna indragningsstaten
uppförda anslag till »ersättning för indragen indelning
m. in. på förslag», 6,400 kronor, må minskas
till 600 kronor; och

b) att utskottet vid uppgörande af riksstaten
för år 1890 må ega att i det kontanta anslaget till
allmänna indragningsstaten vidtaga den jemkning,
som för jemnande af riksstatens slutsumma kan blifva
erforderlig.

Extra anslag.

Ang. behof vet
af kreditiv
för år 1890
för upprätthållande
af
arméns pensionskassas

pensionering

in. in.

f25.1

ar

28:o). Slutligen har Kongl. Maj:t föreslagit, att å extra stat för
1890 måtte anvisas ett kreditiv af 1,375,000 kronor att användas
dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande vederlag för de till statsverket
indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner i enlighet
med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners
utgående;

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

47

äfvensom att livad af de till pensioneringen under år 1889 anslagna
medel kunde blifva oanvändt måtte få för det kommande årets
pensionering användas.

Såsom af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 12
oktober 1888 (bil. 10 sid. 59 och följande) inhemtas, har statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t till en början erinrat, hurusom Riksdagen i skrifvelse
den 7 juli 1887 yttrat, att, då det höga anslag, som dittills utgått
till arméns pensionskassa, för år 1888 måst höjas och, efter hvad
Riksdagen inhemtat, anledning vore att befara, att, om nu gällande
bestämmelser bibehölles, detsamma inom eu snar framtid komrne att
ytterligare förhöjas, Riksdagen ansett angeläget vara att uttala önskvärdheten
af . åtgärders vidtagande för att motverka sådan ytterligare
höjning. Enligt nu gällande bestämmelser vore officerare af kompaniofficers
grad under vissa vilkor vid 50 års ålder berättigade och vid
53 års ålder förpligtade att afgå med pension. Om icke de fleste, så
dock ett flertal af dem besute, enligt Riksdagens åsigt, vid sistnämnda
ålder otvifvelaktigt ännu den kraft och uthållighet, att de, utan men
för härens krigsduglighet, skulle kunna qvarstå i tjensten ännu någon
tid, t. ex. till 55 års ålder eller till samma ålder som deras vederlikar
vid flottan. Det hade vidare synts Riksdagen ej obilligt, om de officerare,
som derefter antoges, ålades att i någon högre mån än nu bidraga
till sin framtida pensionering, så att åtminstone det bidrag af
kreditivet, som utginge till upprätthållandet af arméns pensionskassas
egen pensionering, måtte kunna nedsättas. På antydda sätt skulle,
enligt Riksdagens förmenande, det utan olägenhet kunna låta sig göra
att åstadkomma, om icke eu minskning i anslagets nuvarande belopp,
så åtminstone eu motvigt mot eu ytterligare förhöjning deraf.

På grund af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t dels anbefalt arméns
militära myndigheter att afgifva yttranden öfver den af Riksdagen
ifrågasatta ändringen med afseende å pensionsåldern för kompaniofficerare,
dels föranstaltat om utredning, i hvad mån armébefälets
nuvarande bidrag till dess pensionering, med hänsyn till pensionsbeloppens
storlek och tidpunkten för pensions erhållande, understege
de enahanda afgifter, delegare i andra med arméns pensionskassa likstälda
kassor och pensionsinrättningar hade att för undfående af pension
erlägga, samt dels infordrat direktionens öfver arméns pensionskassa
yttrande öfver Riksdagens framställning.

Af den utredning i ämnet, som sålunda erhållits, framginge såsom
i statsrådsprotokollet å sid. 60 meddelas, att af arméns 56 militärmyndigheter
endast 5 — och det hufvudsakligast af hänsyn till de

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

enskilda tjenstemännens ekonomi — tillstyrkt den af Riksdagen ifrågasatta
förändringen beträffande kompaniofficerarnes pensionsålder, men
att alla de öfriga militärmyndigheterna i sina yttranden på det kraftigaste
afstyrkt bifall till det framstälda förslaget.

Såsom skäl härför hade de, såsom af statsrådsprotokollet sid.
60—63 inhemta^, hufvudsakligast anfört, att de åldersgränser, som i
kongl. cirkuläret den 22 juni 1877 vore upptagna, tillkommit på grund
af en lång erfarenhet, som visat nödvändigheten för arméns hållande
i tjenstbart skick af att, såsom skett, begränsa officerarnes af kompaniofficersgraden
berättigade qvarstående i tjenst, samt att långt ifrån att
sedan dess ändrade förhållanden inträdt, som kunde göra det välbetänkt
att i den af Riksdagen angifna rigtning ändra ofvan omförmälda
bestämmelser, taktikens utveckling under de senare åren snarare talade
för ett motsatt tillvägagående. Vida större kraf än förr stäldes
numera på kompanichefernas initiativ, beslutsamhet, handlingskraft,
uthållighet och lättrörlighet och endast få personer egde enligt hvad
erfarenheten utvisade, vid en ålder af öfver 50 lefnadsår nog kroppslig
styrka, lättrörlighet och uthållighet för att rätt kunna utöfva en
kompanichefstjenst. Denna erfarenhet vore ändock icke vunnen under
förhållanden, som liknade dem i fält, ty endast undantagsvis vore bär
i landet tillfälle att so fältstarka afdelningar uppträda och att under
längre öfningar pröfva, till hvilken grad kompanichefernas krafter under
sådan tjenstgöring togos i anspråk. Hvarje stadgande, hvilket
såsom regel medgåfve officerare af kompaniofficersgrad att längre än
till uppnådda 53 års ålder qvarstå med anställning på stat skulle derför
enligt militärmyndigheternas förmenande, bidraga att göra hären
mindre krigsduglig.

Någon likställighet i afseende å fordringarna på fysisk uthållighet
kunde icke anses förefinnas mellan landt- och sjöofficeren. Den
förres hvardagslif i fält vore nemligen i afseende å kroppsansträngningar
i ingen mån jemförbart med gradkamratens vid flottan och dennes
i kroppsligt afseende föga ansträngande sysslor å det med alla fredslifvets
beqvämligheter utrustade fartyg, öfver hvilket han förde befälet
eller eljest vore anstäld.

Frågan om tidpunkten för kompaniofficerarnes tvungna afgång
vore emellertid icke den vigtigaste. Saken hade äfven en annan sida,
som vore af vida större betydelse. Såsom i statsrådsprotokollet å sid.
63 och 70 meddelas, hade de svenska pensioneringsbestämmelserna ett
dubbelt mål, nemligen dels att bereda statens tjenare på ålderdomen
ett i ekonomiskt afseende något så när sorgfritt lif, dels att skaffa
armén en reserv af befäl, afsedd att under krig bestrida de många -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

49

Landa befattningar utanför den mobiliserade fälthären, bvilka då måste
förefinnas, och för hvilkas upprätthållande, derest icke reservbefäl vore
påräkneligt, det i ordinarie tjenst varande befälet måste tagas i anspråk.
Pensionerna för arméns befäl vore sålunda, i olikhet med pensionerna
för statens öfrige embets- och tjensteman, icke uteslutande
en pension, utan i främsta rummet ett slags halfsold, som utbetaltes
under fredens dagar för en tjenstgöring, som staten ärnade under krig
utkräfva. Ett framskjutande af tiden för kompaniofficerarnes tvungna
afgång skulle på grund häraf blifva en åtgärd, hvarigenom arméns
tillgång på disponibla reservofficerare skulle inskränkas, en inskränkning
som blefve af desto större betydelse, som den komme att träffa
den yngsta och kraftigaste gruppen af reservofficerare.

I fråga åter om förslaget att höja pensionsafgifterna för de officerare,
som framdeles inträdde i tjenst, syntes en åtgärd i detta syfte ej
heller leda till det af Riksdagen önskade resultatet. Såsom af statsrådsprotokollet
(sid. 64—66 och 72) inhemtas, vore dels armébefälets
årsafgifter för sin egen pensionering högre än de som öfriga statens
embets- och tjenstemän erlade, med undantag af personalen vid statens
jernvägstrafik och telegrafverkets stationer, dels vore, enligt departementschefens
förmenande, den summa, 24,572 kronor 85 öre, hvilken,
på sätt direktionen för arméns pensionskassa upplyst, skulle kunna
vinnas genom att höja officerarnes vid armén pensionsbidrag från 4
procent till 5 procent, den högsta procentsats, som rimligen kunde ifrågasättas,
icke af sådan betydenhet, — i synnerhet som den först efter
32 år kunde vinnas — att det för dess skull kunde vara skäl vidtaga
eu åtgärd, som, utom det att den upphäfde den likställighet i pensionsförmåner,
som hittills egt rum emellan arméns och flottans officerare,
skulle leda till ytterligare betungande af en grupp tjenstemän, som
redan nu i detta afseende droge större bördor än de flesta öfriga.

Då beslutet om de nya pensionsgrunderria fattades, hade man
emellertid, såsom departementschefen till statsrådsprotokollet (sid. 67)
anfört, ingalunda förbisett att kreditivet för upprätthållandet af arméns
pensionering kunde komma att stiga till den höjd, som nu uppnåtts.
1 det betänkande, som afgafs af komitén för upprättande af förslag angående
pensioneringen af arméns befäl och underbefäl den 27 januari
1876 och som på sin tid delgafs Riksdagen, hade exempelvis samtliga
utgifterna för upprätthållande af arméns pensionering enligt de af
komiterade angifna, sedermera af Riksdagen i hufvudsak antagna grunder
antagits komma att för åren 1888 och. 1889 uppgå till 1,853,216 kronor
för det förra och 1,944,141 kronor för det senare. Komiterade utgingo,
Bih. till lli/csd. Frat. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

som bekant, från den förutsättningen, att staten mot öfvertagande af
arméns pensionskassas samtliga tillgångar och deraf härflytande inkomster,
skulle sjelf öfvertaga pensioneringen och följaktligen ansvara
så väl för de förut från nämnda kassa utgående pensioner som för de
föreslagna fyllnadspensionerna. Kassans inkomster utgjoj-de enligt 1875
års bokslut, det sista som var känd! år 1877, då den nya pensionslagen
slutligen antogs, 447,698 kronor 72 öre. Skilnaden emellan å ena sidan
1,853,216 kronor och sistnämnda summa, eller 1,405,517 kronor 28 öre,
och å andra sidan 1,944,141 kronor och samma summa, eller 1,496,442
kronor 28 öre, skulle alltså, enligt nämnda utredning, beteckna den
förra statens utgifter för arméns pensionering under år 1888 och den
sistnämnda enahanda utgifter under år 1889. Enligt riksstaten för
innevarande år utginge emellertid kreditivet för upprätthållande af
arméns pensionskassas egen pensionering samt till fyllnadspensioner
med 1,125,000 kronor samt vore i riksstaten för 1889 bestämdt till
1,325,000 kronor. De af pensionskomiterade gjorda beräkningarne
hade alltså underskridits med i rundt tal 280,000 kronor för år 1888
och 170,000 kronor för år 1889, en omständighet, som, enligt departementschefens
åsigt, förtjenade så mycket större uppmärksamhet, då, som
bekant, möjligen uppstående brist i de för bestridande af arméns pensionskassas
egen pensionering afsedda tillgångar fyldes ur nämnda
kreditiv, och arméns pensionskassa, i likhet med andra dylika kassor,
under de senare åren i följd af räntans nedgående fått vidkännas en
ej obetydlig minskning i sina egna inkomster.

På hufvudsakligen här ofvan anförda skäl har departementschefen
ansett sig icke kunna dela Riksdagens uppfattning beträffande lämpligheten
af de af Riksdagen föreslagna åtgärder till förekommande af
kreditivets höjning, utan hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes finna Riksdagens
förevarande framställning icke kunna till någon vidare åtgärd
föranleda.

Hvad beträffade beloppet af det kreditiv, som för år 1890 kunde
blifva erforderligt för ofvannämnda ändamål, hade direktionen för
arméns pensionkassa anfört, att, ehuru pensionkassans egna inkomster
i följd af numera erhållen lägre ränta å kassans utlånade kapital i
ganska väsentlig mån minskats, direktionen dock, på grund af den
ökade afgång bland pensionstagarne, som under innevarande år egt rum
och som häntydde på ett hädanefter snabbare närmande till den tidpunkt,
då förhållandet emellan tillkomne och afgångne pensionstagare
blefve normalt, ansett sig kunna antaga, att för 1890 års anslagsbehof
en förhöjning af endast 50,000 kronor i kreditivet vore erforderlig; och
som kreditivet för år 1889 vore bestämdt till 1,325,000 kronor, hade

51

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

direktionen hemstält,. att Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
under förut vanliga vilkor bestämma kreditivet för år 1890 till 1,375,000
kronor, hvilken framställning departementschefen understödt.

Såsom af statsrådsprotokollet framgår, hafva arméns militärmyndigheter
ej varit ense i de yttranden, de afgifvit rörande den af Riksdagen
ifrågasatta framflyttningen af tiden för kompaniofficerarnes pensionsålder.
I en del af dessa utlåtanden anföras, enligt hvad utskottet
inhemtat, ganska afsevärda skäl för denna förändring af nu gällande
bestämmelser. Utskottet anser sig derför ej kunna finna Riksdagens
år 1887 i detta ämne gjorda framställning vara på ett afgörande sätt
besvarad genom hvad i statsrådsprotokollet derom anförts. Ehuru
utskottet således anser Riksdagen eg a grundad anledning förvänta, att
dess ifrågavarande framställning i hela dess omfattning göres till föremål
för ytterligare ompröfning, kan detta förhållande ej föranleda
minskning i det nu befintliga anslagsbehofvet, och utskottet finner sig
så mycket mindre böra föreslå någon nedsättning i det af Kongl.
Maj:t begärda belopp som förevarande extra anslag måste underkastas
hvarje Riksdags förnyade pröfning.

Utskottet hemställer alltså,

att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, Riksdagen
må å extra stat för år 1890 anvisa ett kreditiv
af 1,375,000 kronor att användas dels till upprätthållande
af armens pensionskassas egen pensionering
med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande
vederlag för de till statsverket indragna
rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner i
enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för
sådana pensioners utgående;

äfvensom medgifva, att hvad af de till pensioneringen
under år 1889 anslagna medel kan blifva
oanvändt får för det kommande årets pensionering
användas.

Stockholm den 21 mars 1889.

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

Vid punkten 2:o (angående bidrag till folkskolelärarnes pensionering): af

herr friherre B. A. Leijonhufvud.

vid punkten 10:o (angående kamreraren C. Selins uppförande å
indragningsstat):

af herrar E. V. R. L. Königsfvidt, P. J■ von E/trenheim, och C.
E. Casparsson.

vid punkten 16:o (angående pension åt distriktsingeniören, majoren
H. E. Lundborgs enka):

af herrar F. Boström, C. E. Casparsson, R. G. von Hedenberg, A.
Bohnstedt, A. G. Svedelius och C. IV. von Schidzenheirn, Indika yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

vid punkten 26:o (angående pension åt förre stationsinspektoren
K. P. Arnoldson):

af herrar grefve G. Sparre, F. Boström, P. J. von Ehrenheim, C. E.
Casparsson och vice talmannen L. O. Larsson, Indika anselt, att motionen
i ämnet icke bort af utskottet tillstyrkas.

vid punkten 28:o (angående arméns pensionskassa):

af herr friherre B. A. Leijonhufvud, som yttrat: »Då jag finner
den i statsrådsprotokollet lemnade utredning fullt upplysande och tillfredsställande
nödgas jag reservera mig mot utskottets motivering och
föreslår enkelt bifall till Kongl. Maj:ts framställning.»

Herrar grefve E. C. A. Piper, H. P. P. Tamm och 0. IV. Odelberg,
hafva begärt få antecknadt, att de ej inom utskottet deltagit i
behandlingen af denna hufvudtitel, herr F. Boström, att han ej närvarit
vid behandlingen af punkten l:o, angående civilstatens pensionskassa.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

53

Bilaga till punkten 26:o) af statsutskottets utlåtande n:o 10, angående
pension åt förre stationsinspektoren K. P. Arnoldson.

Att dåvarande'' stationsinspektoren vid Tumba herr K. P. Arnoldson
under åren 187B—1881 flere gånger anlitade mig såsom läkare
vid jernvägen med anledning af diverse rubbningar inom digestionsorganen
och en i sammanhang med dessa stående tilltagande nervös
svag-het, och att han år 1881 vid mer än ett tillfälle förklarade sig

O / ...

omöjligen kunna fortfara att sköta sitt befäl vid jernvägen, enär han
ständigt fruktade att någon olycka skulle inträffa till följd af en yrsel
eller svindelkänsla, som var förbunden med den allt mer ökade svagheten;
att denna svaghet eller nervretlighet vid förhanden varande
disposition kunnat framkallas och underhållas genom den ständiga
spänning jernvägstjensten för dess befäl medför, och att han anseende
sig sjelf såsom ständigt farlig för trafikens säkerhet under inflytande
af denna känsla af bristande nervkraft måste, om ej tillfälle erbjöd sig
att få transport, till någon mindre magtpåliggande befattning, begära
afsked såsom icke vidare i stånd att behörigen sköta tjensten, intygas
härmed på heder och samvete af
Visby den 7 december 1888.

Ernst Björkman,

Provinsialläkare i Vipby distrikt,
f. d. läkare vid statens jernvägar.

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Ny anvisning.

Underofficeren vid kronoarbetscorpsen Claes Adolf Emil Uggla,

Kronor.

ö.

pension ................................................................................................

Afiidne direktören vid kronokäktet i Ystad Carl Erik Thorssons minder-åriga barn Erik Konrad, Anna Abrakamina, Signe Margot, Betty
Hildur och Lilly Vilhelmina ett årligt understöd af 60 kronor

600

hvardera................................................................................................

300

—

Löjtnanten vid Svea artilleriregemente Herman Rudolf Liedholm, pension
Sergeanten vid Jemtlands fältjägarecorps Per Johan Wenzel Liljefelt,

1,000

—

pension ................................................................................................

510

—

Läraren vid navigationsskolan i Yestervik Olof Offerman, pension........

Häradsskrifvaren i Norra Roslags fögderi Gustaf Fredrik Tranéus,

1,000

—

fyllnadspension ....................................................................................

800

—

Landskontoristen i Yesterbottens län Georg Gustaf Lundmark, pension

800

—

Landskontoristen i Hallands län Anders Petter Hansson, pension........

Kommissionslandtmätaren i Elfsborgs län Otto Fredrik Beckmark,

375

—

pension ................................................................................................

Storskifteslandtmätaren i Kopparbergs län Edvin Theofil Didrikson,

750

—

pension ................................................................................................

Afvittringslandtmätaren i Norrbottens län Claes Wilhelm Holmström,

1,600

—

pension ................................................................................................

1,600

—

Afvittringslandtmätaren i Norrbottens län Magnus Alsterlund ............

Distriktsingeniören vid statens jernvägsbyggnader, majoren vid väg- och
vattenbyggnadscorpsen m. m. Herman Emanuel Lundborgs enka

1,200

Maria Wilhelmina Lundborg, född Löhman, pension ....................

Förste aktuarieu i statistiska centralbyrån filosofie doktorn John
August Constantin Hellstenius’ enka Hilda Sofia Charlotta Hell-

300

stenius, född Carlson, pension............................................................

300

—

Transport

11,135

—

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

oo

Transport

Materialvakten vid statens jeruviigsbyggnader Carl M. Carlson, pension
Läraren i trädgårdsskötsel vid folkskolelarareseminariet i Linköping

Carl Jolian Dahlberg, pension............................................................

Med i ko-filosofie kandidaten Jolian Adolf Wilhelm Hägerstrand, pension
Vaktmästaren vid Chalmers’ tekniska

Alexander Andersson, pension........

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före 18(57........

Tjenstemäunen på statskontorets gamla stat:

Bokhållaren Fredrik Torén .............................................................

Kammarskrifvaren friherre Sten Gustaf Ludvig af Wetterstedt

Kammarskrifvaren Johan Elias Enoch Montlian ........................

Förre stationsinspektoren Klas Pontus Arnoldson, pension................

äroanstalt i Göteborg Anders

Summa

Is. ronor.

11,135

10,000

2.200

29.185

56

Statsutskottets Utlåtande N:o It).

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1SS9

års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant..

Ersättning lör
indragen indel-ning in. ni., på
förslå//.

Summa.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

112,286

—

—

112,286

—

100,428

—

— —

—

100,428

—

244,025

— —

—

244,025

—

219,470

219,470

j 676,209

—

676,209 —

Pensions- tush

A. Pensions -

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman ....

Dito för deras enkor och omyndiga barn ................

Ersättning för mistade löneinnehållningar................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...
För pensionering af kommissionslandtmätare jemte
För dito af tjensteman och betjente vill skogsstaten
För dito af föreståndare, lärare och betjente vid
För dito af embets- och tjensteman samt betjente
uppbära lön på ordinarie stat äfvensom af deras
Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter

Vadstena krigsmanslmskassa. Nuvarande belopp........

Minskas med värdet af de till kassan återgångna
Amiralitetskrigsmanskassau:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden ................................................

„ gratialfonden ....................................................

„ pensionering af flottans befäl och underbefäl
„ dito af flottans och lotsverkets gemenskap
daglönare å f. d. timmermans- och handtstarjsanslag.
...................................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

57

Litt. B.

riksstatens Nionde hufvudtitel.

LJragningsstaterna,

staten.

deras enkor och barn
och skogsskolorna ......

37.500

45,000

2,240

6,540

7,200

9,000

tekniska högskolan........................................ 3,500: —

vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka

enkor och barn ............................................ 1,300: —

beta! och underbefäl med vederlikar ...
aigalderna af två hemman ....................

4,640

28,080

67,708

36,320: —
16,650: —

244,025

385

52,970:

med vederlikar, förslagsanslag................ 100,000: —

(deraf högst 9,030 kronor till den för
verksstaterna inrättade invalidstat), för.
................................................................... 66,500: —

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning ■
kontant.

Ersättning för
indragen indelning
m. m., på
förslag.

Kronor.

112,286 j 100,

428!-

I

243,640i.

Transport

Bill. till Jtilcsd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft.

219,4701-67 5^824j~

Kronor.

! °-

Summa.

Kronor. I

112,286|—i

| j

100,428 —|
243,640 —

—! 219,470j

675,8241-

58

■Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1889

års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Ersättning för i j

indragen indel- ! Summa,

ning in. m., pa 1
förslag. ''

Kronor. ; ö.

j

Kronor.

ö. | Kronor. i ö.

1 ; i

676,209! —

___

— 676,209 —

60,350!—

— —

— 60,350 —

4,000 —

— —

—1 4,000! —

78,000—

— —

78,000 -

08,816:—

—! 68,816 —

357,427—

—j 357,427—1

Invalidhusfonden................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsBidrag
till handelsflottans pensiousanstalt, att af tullBidrag
till pensionering af enkor och barn efter lärare

Nuvarande belopp ........................................................

Minskas med ................................................................

Bidrag till folkskolelärares pensionering. Nuvarande
Minskas med................................................................

63,500 —. — — j—
6,000 — — — i—

63,500j —
6,000| —

S:gr

1,314,3012 j — |--

—

| 1,314,302|—

1,599,698

1

i

i

i

i

—| 6,400

i

1,606,098

—

8:aJ 2,914,000 —| 6,400|—j

2,920,400

_

1

Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa ....
Bidrag till kongl. teatrarnes pensionskassor................

B. Allmänna

Till diverse föremål, förslagsanslag.

Anvisningen i kontant ökas för jemnande af samtlige
ningen för indragen indelning m. m. minskas med

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

59

Förslag till blifvande riksstat:

Ersättning för
Anvisning i j indragen indelkontant.
ning in. m., på

. förslag.

Summa.

anslag................................................

medlen direkt utgå, förslagsanslag

Kronor. : ö.

Kronor. | ö.

j Kronor.

5.

Transport

675,824 —

i

675,824

—

60,350 —

_ _ j_

60,350

_

4.000: —

_ i

4,000

78,000]—

i

78,000

seminarier m. m.

j

....... 68,816: —

!

....... 65: —

68,751]—

_ _ I_

68,751

—

....... 357,427: —

!

!

....... 54: —

357,373 —

i

357,373

_

...............................

63,500 —

_ _ J_

63,500

6,000 —

i

6.000

—

Säger

1,313,7981—

— — j—

1,313,798

—

indragningsstaten.

kufvudtitlarnes slutsumma med 504 kronor och ersätt5,
800 kronor ....................................................................

1,600,202]—

Summa | 2,914,000|-

600

1,600,802

600]—| 2,914,600

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatens Nionde

hufvudtitel.

Kronor.

ö.

Pensionsstaten

För upprätthållandet af arméns pensionskassas egen pensionering
samt till fyllnadspensioner, kreditiv ................................................

1,375,0001 -

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.