JConstitutionsntskottels Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1889, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet öfverlemnad
motion, n:o 1, liar herr P. Andersson i Högkil föreslagit:

»att i stället för sista stycket i § 60 riksdagsordningen må införas:

Omröstning skall ske öppet efter namnupprop. Befinnas rösterna
lika delade, afgöre talmannen;

att senare delen af § 65 riksdagsordningen »för att vid sådan omröstning
-----genast förstöras» må ändras och erhålla följande

lydelse:

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas lika
delade, afgöre talmannen i Andra Kammaren; samt

att i sammanhang dermed § 75 riksdagsordningen erhåller följande
lydelse:

Vid alla val, Indika alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages etc.
etc. likasom förut.»

Till stöd för den föreslagna grundlagsändringen framhåller motionären,
bland annat, hurusom karakteren af Riksdagens förhandlingar vore den, att
de skulle vara offentliga. Riksdagstrycket vore tillgängligt för allmänheten,
diskussionerna inom kamrarne vore offentliga och allt, som derunder yttrades,
förvarades i protokollen; men vid det slutliga afgörandet af en stridsfråga
kunde riksdagsmannen dölja sig bakom den slutna voteringssedel!! och insvepa
sig i ett hemlighetsmakeri, som stode i uppenbar strid med karakteren af en
fullständig offentlighet. Att öppet och ärligt uttala sin öfvertygelse vore
Bih. till Riksd. Prof. 1889. 3 Samt. 2 Käft. 1

0

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 2.

kärt för hvarje sjelfständig, redbar och tänkande man; för riksdagsmannen
vore det en skyldighet. Man borde derför sätta honom i tillfälle att äfven
vid omröstningar öppet afgifva sin röst och visa, att det hos honom funnes
en man bakom ordet. Det allt mer ökade intresse, hvarmed allmänheten omfattade
Riksdagens förhandlingar, berättigade densamma till att kunna erhålla
fullständig kännedom så väl om det sätt, hvarpå besluten inom Riksdagen
tillkomme, som ock om hvarje särskild riksdagsmans åsigter i de på dagordningen
stående frågorna. Enligt motionärens förmenande hade allmänna
opinionens kraf på öppen omröstning inom Riksdagen år från år ökats
och komme fortfarande att ökas. Dessutom hade nyssnämnda omröstningssätt
häfd i åtskilliga, af motionären uppgiga, främmande stater och hade der på
ett tillfredsställande sätt bestått profvet.

Motioner med samma syftemål hafva blifvit väckta vid nio föregående
riksdagar, nemligen åren 1867, 1873, 1875, 1879, 1881, 1882, 1884, 1885 och
1886, utan att någonsin hafva lyckats tillvinna sig understöd af konstitutionsutskottet
eller bifall af någon utaf Riksdagens kamrar.

Emot den föreslagna grundlagsändringen har under frågans föregående
behandling hufvudsakligen blifvit anfördt:

Äfven om ur rent teoretisk synpunkt åtskilliga skäl kunde anföras
för det öppna omröstningssättet, såsom det naturligaste och mest manliga, måste
likväl frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af dess praktiska gagn för
det allmänna. Företräde torde då höra tillerkännas det nu stadgade omröstningssättet,
som i vida högre grad än det föreslagna gjorde det möjligt
för en representant att, oberoende af hvarje påtryckning, som i mera grannlaga
och ömtåliga frågor kunde tänkas inverka på en i allmänhet sjelfständig
man, fatta sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse, om denna ock
vore stridande mot deras, med hvilka han vanligen är liktänkande, eller mot
den mening, som för tillfallet ville gälla såsom den allmänna. Ett uppdrag,
så omfattande som representantens, måste gifvas af förtroende till och kännedom
om representantens karakter och tänkesätt i allmänhet, icke allenast på
grund af den visshet, man kunde ega om hans röst i en eller annan fråga.
För öfiigt antoge i en mängd vigtiga frågor debatterna i kamrarne karakteren
af öppen omröstning. Den tidsbesparing, som understundom väntades
blifva en följd af det öppna omröstningssättet, vore tvifvelaktig, enär det
snarare kunde antagas, att representanterna då vida mera än hittills skulle
anse sig böra särskild! motivera, hvarför de deltagit i det ena eller andra
beslutet. Detta skulle otvifvelaktigt blifva händelsen, om en ledamot i följd
af skäl och upplysningar, framstälda under öfverläggningen inom den kammare,
han tillhörde, skulle finna sig pligtig att frångå en mening, för hvilken
han röstat inpm utskott, förutsatt att han icke, just på grund af den öppna

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 2.

3

omröstningen, ansåge sig tvungen att, för undvikande af beskyllningen om
bristande fasthet i grundsatser, vidblifva en mening, hvars läglighet lian
fått giltiga skäl att betvifla. Hvad som till stöd för den öppna omröstningen
åberopats från förhållandet inom utländska nationalrepresentationer, kunde
först då tillerkännas någon egentlig vigt, om det ådagalades, att den främmande
plägseden med ''.fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden. I allt
fall hade det icke visat sig, att det hos oss häfdvunna omröstningssättet
medfört några olägenheter. Särskilt berättigade icke det sätt, hvarpå svenska
folkets ombud hittills utöfvat Riksdagens beslutanderätt, till det påståendet,
att en öfvergång till den öppna omröstningen vore af behofvet påkallad.
Beträffande dessutom det föreslagna sättet för frågors afgörande, när rösterna
befunnes lika delade, så syntes detta sätt vara mindre lämpligt, vid det förhållande
att talmännen utnämnas af Konungen.

Med hänsyn till hvad sålunda under sakens föregående behandling mot
förslaget blifvit anfördt, och då det dervid jemväl visat'' sig, att den ifrågavarande
grundlagsändringen inom Riksdagen tillvunnit sig ganska ringa
sympatier, hemställer utskottet,

att herr Anderssons föreliggande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1889.

På utskottets vägnar:
O. BERGRIS.