10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
N:o 14.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1889, kl. 12 inidd.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring af gällande grundlagsbestämmelser om behandlingen
af ministeriella ärenden och kommandomål.
Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen
icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende,
och såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter
ega att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden. Vissa mål
äro emellertid, i följd af deras särskilda beskaffenhet, enligt § 7, undantagna
från föredragning i statsrådet, och särskilda föreskrifter om deras
behandling meddelade. Dessa äro de ministeriella ärendena och kommandomålen.
Ministeriella ärenden, hvarmed, enligt § 11, förstås alla de, som
angå rikets förhållande till främmande magter, skola nemligen föredragas
inför Konungen af ministern för utrikes ärendena, i närvaro af statsministern
och någon annan statsrådets ledamot eller, der ministern för
utrikes ärendena tillika är statsminister, två andre tillkallade statsrådsledamöter.
I den följande § 12 tillägges, att Konungen eger att ingå i
afhandlingar och förbund med främmande magter, sedan han, i den
ordning § 11 stadgar, hört der nämnde ledamöter af statsrådet; och är
jemväl för utnämningen af sändebud hos främmande magter och tjenstemän
vid beskickningarne i § 32 föreskrifven samma form som för
ministeriella måls behandling.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
11
Kommandomål åter, hvarmed, enligt § 15, förstås sådana, som
Konungen, i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands
och sjös, omedelbarligen besörjer, afgöras af Konungen i närvaro endast
af den bland krigsdepartementens chefer, till hvars departement ärendet
hörer.
Vid alla de af Konungen i regeringsärenden fattade beslut är vidare
bunden en konstitutionel ansvarighet för den eller dem af hans rådgifvare,
i livilkas närvaro afgörandet skett, derest desse icke pligtenligt
utöfvat sina embeten. Ett måls egenskap af ministerielt ärende eller
kommandomål verkar således ingen ändring i statsrådens konstitutionella
ansvarighet. Deremot har denna egenskap betydelse för den undersökning
om statsrådens förhållande i embetet, som det tillkommer lagtima
riksdags konstitutionsutskott att företaga. Under det att nemligen
konstitutionsutskottet, enligt § 105 regeringsformen, jemförd med § 38
riksdagsordningen, eger äska alla de protokoll, som i statsrådet blifvit
förda öfver andra mål än ministeriella ärenden och kommandomål, så
föreskrifves i afseende å protokollen angående dessa båda slag af ärenden,
att de må kunna fordras endast i det, som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser.
Uti två inom Första Kammaren väckta, till konstitutionsutskottet
öfverlernnade motioner, ribs 55 och 57, har herr L. O. Smith utvecklat
de grunder, enligt hvilka det, efter hans åsigt, vore nödvändigt, att för
behandlingen af ministeriella ärenden och kommandomål föreskrefves
samma konstitutionella former, som i allmänhet måste iakttagas, när
Konungen fattar beslut i ett regeringsärende, äfvensom att konstitutionsutskottets
rätt att taga kännedom om statsrådens embetsförvaltning utsträcktes
till alla mål af de nämnda båda slagen, och icke vore inskränkt
till sådana, som af konstitutionsutskottet särskildt uppgåfves.
Då ifrågavarande motioner hänvisa till hvarandra, samt de föreslagna
ändringarne delvis angå samma grundlagsparagrafer, har utskottet
ansett lämpligt att i samma utlåtande afgifva yttrande öfver dem båda.
I motionen n:o 55 hemställer herr Smith:
att § 11 regeringsformen förändras till följande lydelse:
»Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter, skola af ministern för utrikes ärendena
beredas och inför Konungen i statsrådet föredragas. Alla meddelanden
i ministeriella mål till främmande magt eller Konungens sändebud i
utlandet skola, efter föregående behandling i statsrådet, utan afseende
å ärendets beskaffenhet ske genom ministern för utrikes ärendena»;
att § 12 regeringsformen må erhålla denna lydelse:
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
»Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande
magt ingå, sedan, enligt 8 §, statsrådet deröfver blifvit hördt, dock att
Riksdagens konstitutionella rätt i aftal med främmande magt förbehålles,
der den af detsamma beröres»;
att § 7 regeringsformen förändras sålunda:
»Alla regeringsärenden skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras»;
att § 105 regeringsformen erhåller följande förändrade lydelse:
»Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll, som
uti statsrådet blifvit förda»;
att orden: »Med undantag af dem, som angå ministeriella ärenden
och kommandomål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser kunna fordras», i § 38 riksdagsordningen,
skola uteslutas;
att § 32 regeringsformen upphäfves;
att orden: »inom riket» i första punkten af § 28 regeringsformen
uteslutas.
I motionen n:o 57 föreslår herr Smith:
att ur § 7 regeringsformen uteslutas orden: »med undantag af sådana,
som i 11 och 15 §§ omförmälas»;
att § 15 regeringsformen upphäfves;
att ur § 38 regeringsformen uteslutas orden: »utom i kommandomål»;
att
ur § 105 regeringsformen uteslutas orden: »utom dem, som
angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast i det, som
rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras»;
att ur § 38 riksdagsordningen uteslutas orden: »med undantag af
dem, som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast
i hvad som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser, kunna
fordras»;
hvarjemte motionären, utan att framställa något yrkande, uttalar
såsom sin mening, att, i händelse af bifall till hans i sistnämnda motion
väckta förslag, orden: »eller den embetsman, som i kommandomål
Konungen råd gifvit», samt orden: »Konungens rådgifvare i kommandomål»
i § 106 regeringsformen, äfvensom orden: »i de fall, här nedanföre
stadgas» i § 4 af samma grundlag lära blifva öfverflödiga och
böra utgå.
Två alldeles lika lydande förslag hafva framstälts af samme motionär
i första och tredje punkterna af hans inom Första Kammaren väckta,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
13
till utskottet jemväl remitterade motion, n:o 54, hvilken emellertid icke
innehåller en så utförlig motivering, som omförmälda motioner, n:is 55
och 57.
Hvad först beträffar motionen n:o 55, så öfverensstämma de deri
framlagda grundlagsändringsförslagen i hufvudsak med dem, som vid
1884 års riksdag af herr Hedin väcktes, till beredande af säkrare garantier
för diplomatiska ärendens behandling. Sistnämnda motion blef af konstitutionsutskottet
afstyrkt, på den grund, att vid nästföregående riksdag
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antagits ett af utskottet
afgifvet förslag till ändring af §§ 11, 12 och 32 regeringsformen, hvilket
förslag föranledts af en af herr Asklöf väckt motion, deruti alla de af
herr Hedin framstälda hufvudsakliga yrkandena funnos upptagna. Vid
sådant förhållande ansåg utskottet någon annan lagförändring icke skäligen
böra ifrågakomma än den, som det hvilande förslaget innebar.
Herr Hedins förslag blef visserligen antaget af Andra Kammaren, men
förkastadt af Första Kammaren. Vid 1885 års riksdag antogs förenämnda
hvilande förslag, hvilket jemväl af Konungen godkändes, i följd
hvaraf nyss omförmälda paragrafer i regeringsformen erhöllo sin nuvarande
lydelse. I stället för att de ärenden, som angå vårt förhållande
till främmande magter, enligt regeringsformens ursprungliga lydelse, af
Konungen afgjorts efter föredragning af ministern för utrikes ärendena,
i närvaro af blott en annan ledamot af statsrådet, blef nu formen för
deras behandling den, som här ofvan af utskottet angifvits.
Då således grundlagen i hithörande delar nyligen blifvit ändrad,
samt Riksdagen i sammanhang dermed ogillat förslag, hvilka gått i
samma riktning, som de nu föreliggande, finner utskottet redan af detta
skäl sig icke böra understödja desamma. Utskottet vill emellertid
framhålla några särskilda betänkligheter mot ett antagande af motionärens
förslag.
Det har förut vid behandlingen af förslag om ändring af § 12 regeringsformen
i det syfte, att Konungen skulle före ingåendet af afhandlingar
och förbund med främmande magter höra hela statsrådet,
blifvit inom Riksdagen och af konstitutionsutskottet anmärkt, att, då
den norska grundlagen innehåller, att alla protokoll, som föras inför
norska regeringen, skola delgifvas storthinget, samt norska regeringens
utlåtande enligt regeln måste inhemtas i alla de frågor angående afhandlingar
och förbund med främmande magter, hvilka i sammansatt
statsråd behandlas, deraf skulle uppstå den följd, att norska storthinget
finge del af dessa samma frågor, om hvilka emellertid svenska riksdagen
icke erhölle någon kännedom. Denna anmärkning eger, enligt utskottets
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
åsigt, fortfarande giltighet. Då dessutom icke utan fara för bibehållandet
af det goda förståndet med främmande magter den tystnad kan
äfventyras, som försigtigheten oftast bjuder att iakttaga angående vigtigare
diplomatiska underhandlingar, synes det icke under alla förhållanden
vara lämpligt, att kännedomen derom sprides vare sig bland medlemmar
af svenska riksdagen eller norska storthinget.
Från synpunkten af bestående unionella förhållanden framträder
ännu en betänklighet mot antagandet af motionärens förslag. Ministeriella
ärenden, såsom i allmänhet rörande båda rikena, skulle, för den
händelse motionärens förslag antoges, enligt § 5 riksakten, behandlas i
sammansatt statsråd. Häraf blefve en följd, att det norska statsrådet,
dels derigenom att de medlemmar af detsamma, som åtfölja Konungen,
hafva säte i ett dylikt statsråd, dels ock derigenom att den i Norge
varande regeringens betänkande skall inhemtas i mål, som förekomma i
sammansatt statsråd, erhölle ett väsentligen ökadt inflytande på afgörandet
af sådana mål. Men att öka Norges inflytande i fråga om behandlingen
af ämnen, som röra de förenade rikenas förhållande till främmande
magter, utan att på samma gång de stadganden förändras, som
angå Norges deltagande i det gemensamma försvaret, kan utskottet icke
finna tillrådligt.
Till sist vill utskottet påpeka det olämpliga deruti, att, enligt § 11
regeringsformen, sådan dess lydelse af motionären föreslagits, alla meddelanden
i ministeriella mål till Konungens sändebud i utlandet skulle
först behandlas i statsrådet, innan ministern för utrikes ärendena finge
aflåta någon skrifvelse till sändebudet. Att vid hvarje stadium af en
diplomatisk förhandling höra det unionella statsrådet skulle, med afseende
på den skyndsamhet, som vid dylika ärendens handläggning ofta
måste iakttagas, stundom finnas olämpligt, må hända till och med overkställbart.
Den föreslagna åtgärden synes vara så mycket mindre nödvändig,
som ministern för utrikes ärendena, enär saken till slut skulle
handläggas i ett unionelt statsråd, måste redan på förhand hafva förskaffat
sig kännedom om och taga hänsyn till de åsigter, som äro herskande
inom begge rikenas statsråd, för att icke i det afgörande ögonblicket
sakna understöd af sina kolleger. Utskottet anser dessutom, att
föregående muntliga eller skriftliga meddelanden emellan utrikesministern
och Kongl. Maj:ts sändebud i utlandet eller härvarande främmande
beskickningar oftast torde vara att betrakta såsom eu sådan ärendenas
beredning, som jemlikt § 10 tillkommer föredraganden. Innehåller meddelandet
till sändebudet endast »föreskrifter och erinringar om verkställighet
af utfärdade beslut», synes åläggandet för nämnde minister att
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
15
föredraga detsamma i statsrådet komma att ej stå väl tillsammans med
§ 38 regeringsformen, enligt hvilken dylika föreskrifter och erinringar
»må af departementschefer omedelbarligen kunna till vederbörande expedieras».
Vidkommande härefter motionen ruo 57, så synes den deri föreslagna
behandlingen af kommandomål icke vara nödig.
Att uppgifva hvilka ärenden rätteligen äro att hänföra till kommandomål,
låter sig svårligen göra utan ett allt för vidlyftigt uppräknande,
ty begreppet har hufvudsakligen blifvit genom praxis bestämdt.
I en kongl. proposition af den 31 mars 1818 till rikets ständer angifvas
emellertid kommandomål såsom »sådana enkla militäriska mål, som icke
efter grundlagen höra till föredragning i statsrådet och statssekreterarnes
expedition; icke leda till stiftande af nya, icke till ändring, förklaring
eller rubbning af gällande lagar och allmänna ekonomiska författningar,
eller uti dispositioner af allmänna medel». Dessa grundsatser
hade redan fått sitt uttryck i kongl. instruktionen den 24 januari 1815
angående de göromål, som i fredstid då ålågo generaladjutanten för
armén, hvilken före år 1840 var Konungens rådgifvare i dithörande
kommandomål. Jemföres nämnda instruktion med senare utfärdade föreskrifter,
visar sig, att till kommandomål höra, bland annat, expedierandet
af alla ordres inom armén om truppers uppbrott och marsch; verkställigheten
af gällande reglementen; meddelandet af tjenstledighet; utfärdande.
af instruktioner för officerare, åt hvilka uppdragas särskilda
beskickningar i militära ändamål; approbation å modeller för arméns
beklädnad och ekipering.
Då kommandomålen således afse rena verkställighetsföreskrifter,
synes det icke vara af behofvet påkalladt, ej heller lämpligt, att för
deras behandling stadga andra, mer betungande, former än de gällande,
helst chefen för vederbörande krigsdepartement numera föredrager kommandomålen
och således alltid skall öfvervaka, att intet regeringsärende,
som hör till handläggning i statsrådet, föredrages såsom kommandomål.
Dessutom är under vissa förutsättningar i afseende på dessa mål ett särskilt
förfarande föreskrifvet. Finner nemligen Konungens rådgifvare i
kommandomål, att de företag, Konungen åsyftar, äro af en vådlig retning
eller omfattning eller grundade på ovissa medel att dem utföra,
åligger det honom att föreslå, att två eller flere af närvarande högre
militäre embetsman måtte tillkallas för att bilda ett krigsråd. Bifaller
Konungen detta förslag, har krigsrådet att till protokoll anföra sina tankar
om den föreliggande frågan. Det lärer väl knappast kunna antagas,
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
att Konungen företager en åtgärd, som blifvit afstyrkt af vederbörande
departementschef jemte en dylik nämnd.
Motionärens förslag att utsträcka konstitutionsutskottets granskningsrätt
till alla kommandomål som inför Konungen föredragas, skulle medföra
en skyldighet, hvilken nu icke finnes, nemligen att öfver dessa mål
protokoll alltid måste föras. Då den skyndsamhet, hvarmed dylika mål
ofta behöfva afgöras, genom eu sådan omgång kunde tillspillogifvas, vill
utskottet icke tillstyrka eu föreskrift om ovilkorlig skyldighet till protokollsföring
i hithörande mål, liksom utskottet icke finner en vidsträcktare
granskningsrätt än som med afseende på dem redan är stadgad,
vara erforderlig.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:
l:o att herr Smiths ifrågavarande motion n:o 55
icke måtte någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2:o att herr Smiths ifrågavarande motion n:o 57
icke måtte någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 maj 1889.
På utskottets vägnar:
O. BERGIUS.
Stockholm, Tvär Hseggströms boktryckeri, 1889.