Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ant. till Iliksd. kansli den 1 maj 1889, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § 13 regeringsformen.

På det att vårt folk icke mot sin vilja måtte indragas i krigiska
förvecklingar, äfvensom att upprigtigheten af vår önskan att bevara
freden måtte tydligt framstå och derigenom hvarje anspråk från andra
magters sida på allians med oss tillbakavisas, har herr L. O. Smith, i
samband med andra förslag till grundlagsändringar, hvilka afse mera
betryggande former än de nuvarande för behandlingen af ärenden, som
angå rikets förhållande till främmande magter, inom Första Kammaren
väckt en till konstitutionsutskottet öfverlemnad motion, n:o 56, af innehåll: »att

regeringsformens § 13 må erhålla följande förändrade lydelse:

Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan Riksdagens, genom
båda kamrarnes sammanstämmande beslut, meddelade samtycke till
Konungens derom afgifna proposition.»

Ett alldeles lika lydande förslag har framstälts af samme motionär
i andra punkten af hans inom Första Kammaren väckta, till utskottet
jemväl remitterade motion, n:o 54, hvilken emellertid icke innehåller en
så utförlig motivering som förenämnda motion n:o 56.

Då betydelsen af detta ändringsförslag hufvudsakligen beror deraf,
huru vida nu gällande föreskrifter om besluts fattande i afseende på krig
och fred samt om anskaffande af de till ett krigs utförande nödiga finansiella
hjelpmedel innefatta tillräckliga garantier mot en förhastad krigsförklaring,
tillåter sig utskottet att erinra om de bestämmelser, vår

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

konstitutionella rätt i dessa afseenden innehåller, dervid utskottet till en
början vill redogöra för och något belysa de omständigheter, under
hvilka Konungen kan besluta och utföra ett krig.

Enligt § 13 regeringsformen, jemförd med § 4 riksakten, åligger
det Konungen, när han vill börja krig, att till ett utomordentligt statsråd
sammankalla det svenska statsrådets samtlige ledamöter jemte norske
statsministern och de tvenne i Stockholm varande norske statsråden, der
förelägga ej mindre fullständiga berättelser om rikenas tillstånd i anseende
till finanser, försvarsanstalter med mera, jemte af regeringen i
Norge rörande detta ämne afgifvet betänkande, än äfven de skäl och
omständigheter, som uti frågan böra förekomma till öfvervägande. Statsrådets
ledamöter skola deruppå, hvar för sig med den ansvarighet grundlagarne
stadga, till protokollet afgifva sina yttranden; hvarefter slutligen
Konungen fattar det beslut, som lian för rikena finner nyttigast. Bestämmer
sig Konungen dervid för krig, eger han dock ej medel, som i
någon nämnvärd mån förslå till dess utförande. Han får icke, emot
stadgandet i § 65 regeringsformen, till bestridande af krigskostnaderna
använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade anslagssummor.
I §§ 73 och 74 regeringsformen är det dessutom Konungen förbjudet
icke blott att fordra eller uppbära nya pålagor, utskrifva manskap eller
varor, utan Riksdagens fria vilja och samtycke, utan ock att upptaga
någon annan gärd till utförande af ett uppkommet krig än det sammanskott
af födande varor, som i en landsort kan blifva erforderligt till
krigsfolks underhållande under tåg eller marsch, när de särskilda orter,
der detta tåg sker, icke förmå förse trupperna med nödigt uppehälle;
och får ej ens detta ske, utan att gärden genast med penningar åt statsmedlen
de levererande betalas efter faststälda markegångspris och med
förhöjning deri till hälften af deras belopp. Slutligen får Konungen
icke, mot §§ 76, 77 och 80 regeringsformen, utan Riksdagens samtycke,
upptaga statslån eller eljest belasta riket med ny gäld eller bereda sig
medel genom afhändande af kronans egendom eller vidtaga åtgärder,
som medföra en tillökning i bördorna för rikets försvar. Följaktligen
är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad till de i § 63
regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvenne s. k. kreditiv,
hvilkas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje år bestämma.
Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets försvar eller
andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar
deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen nödigt. Det
andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga utgifterna för härens
mobilisering i händelse af påkommande krigsfara, men, såsom det hittills

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

7

blifvit till beloppet bestämdt, helt och hållet otillräckligt för någon som
helst krigsoperation af mera omfattande natur, får af Konungen lyftas
vid infallande krig, först sedan han hört statsrådet in pleno och sammankallat
Riksdagen; och är det fullmägtige i riksgäldskontor förbjudet
att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens
kyrkor vederbörligen kungjord. Den statsrådets ledamot, som tillstyrker
Konungen att bryta mot något af nu åberopade grundlagsbud eller
underlåter att deremot göra föreställningar, straffas med einbetets förlust
jemte ovärdighet eller obehörighet att i rikets tjenst nyttjas.

Denna redogörelse torde ådagalägga, att utöfvandet af Konungens
rätt att börja krig är förbundet med många omvägar och inskränkningar,
hvilka af lagstiftaren föreskrifvits i anledning af de vådor, för
hvilka landet kan blottställas genom följderna af ett obetänkt krig. Den
föregående omsorgsfulla utredningen angående landets tillstånd, ej blott
i afseende på det, som mera omedelbart tages i anspråk för krigets
utförande, än äfven beträffande den allmänna ekonomiska ställningen,
hvilken är af betydelse för fortsättandet af ett redan påbörjadt krig;
otillräckligheten af de medel, öfver hvilka Konungen för krigiska ändamål
sjelfständigt förfogar; samt till sist det ansvar, som kan drabba de
rådgifvare, hvilka icke afstyrkt ett krig, som utan skada för landet
kunnat undvikas, dessa omständigheter innebära, enligt utskottets förmenande,
ganska betryggande garantier för, att Konungen icke skall
inleda ett krig, som han icke anser vara för riket oundvikligt, och för
hvilket han icke kan påräkna understöd af Riksdagen. Till följd häraf
lärer man icke kunna bestrida rigtigheten af det yttrande, som förekommer
i konstitutionsutskottets vid 1809 års riksdag afgifna memorial
med förslag till regeringsform, nemligen att vådligheten af den ifrågavarande
magten försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfningen
deraf alltid är förbunden.

De till skydd mot en obetänksam krigsförklaring för närvarande
gällande föreskrifter hafva ansetts så tillfyllestgörande, att man till och
med funnit sig böra under särskilda omständigheter i en viss punkt
eftergifva desamma, hvilket inhemtas af den år 1865 i nåder förordnade
unionskomiténs betänkande, deri komitén, under § 21 i förslaget till
föreningsakt, säger, att komitén trott föreskriften derom, att Konungen
skulle inhemta fullständiga berättelser angående rikenas tillstånd, böra
inskränkas till de fall, då tiden det tilläte, helst erfarenheten hade visat,
att val emellan krig eller offensiv allians med en krigförande magt
stundom förelädes mindre stater med så kort rådrum, att dem ej leranades
tid att iakttaga så vidlyftiga former, som riksaktens 4 § fordrar.

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13.

För sin del hafva 1809 års lagstiftare, i öfverensstämmelse med
konstitutionsutskottets uttalande, öfverlemnat bestämmanderätten öfver
så väl krig som fred åt Konungen. Uti sitt nyss nämnda memorial anförde
nemligen utskottet i afseende härpå följande: >;Att Konungen ju må
emot en fiendes anfall freda och frälsa riket, derom kan ej något tvifvel
uppstå. Skulle då Hans rättighet att göra krig inskränkas, så blefve
denna inskränkning gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter
möjligheten att bestämma skilnaden emellan ett sådant krig och det
nödtvungna försvarets. Hvari må då denna skilnad sökas? Icke i det
första krigiska steget, ty en regent, som ser sitt land hotadt med anfall
från en angränsande magt, och som genom hastiga rustningar och ett
dristigt slag kan förekomma fienden, bör väl icke derföre anses hafva
fört sitt land i ett krig, hvars våda han endast afböjt. Deremot gifvas
visserligen flere anfallssätt, än det enda att med väpnad styrka intränga
på en annan stats område. De flesta krig äro började i kabinetten,
innan de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra, om den regent,
som först eller den som sist låter sina trupper marschera, är den angripande,
eller, såsom begge i sina manifester bevisa, den sig försvarande?
Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen förolämpar
den andre, eller denne, som med vapen hamnar sig, är den verklige
fredsförstöraren? Och om grundlagarne förbjuda en Konung att göra krig,
hvad hindrar den krigslystne monarken att förmå sina grannar till ett
fredsbrott? Genom öfningsläger, anstälda nära deras gränser, genom
tvetydiga underhandlingar, öppnade i samma stund med deras fiender,
genom misshandlande af. deras sändebud, genom ohöfvisk brefvexling,
genom återsända ordnar, med få ord, genom oräkneliga sätt att väcka
misstankar och missnöjen, skall Han omsider vinna sitt ändamål.»

De nu återgifna orden torde ega full tillämplighet på föreliggande
förslag, som naturligtvis afser, att den ifrågasatta inskränkningen skulle
gälla endast för anfallskrig. Motionärens förslag innefattar således, efter
utskottets förmenande, icke kraftigare garantier för fredens bevarande,
än den nu gällande lagstiftningen erbjuder.

För öfrigt är det ingen egenhet för Sverige, att magten öfver krig
och fred tillkommer landets Konung. Samma förhållande eger rum i
alla monarkier; ty såsom något undantag kan icke anses, att tyska rikets
kejsare för en krigsförklaring i rikets namn har behof af förbundsrådets
samtycke, då förbundsrådet, såsom bekant, är en representation för
regeringarne i de stater, hvilka utgöra tyska riket.

Går utskottet härefter öfver till en framställning af de konstitutionella
former, som böra iakttagas vid behandlingen af frågor angående

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 13. 9

freds slutande, så visar sig, att dessa äro något enklare än de, som
föreskrifvas i afseende på beslut om begynnande af krig. Riksakten,
som, efter hvad ofvan omförmälts, för sistnämnda händelse anbefaller
infordrandet af eu berättelse om rikenas tillstånd, saknar en dylik bestämmelse
för frågan om fredsslut, likasom denna lag öfver hufvud icke
i vidsträcktare mån yttrar sig om rätten att sluta fred, än att den tillkommer
Konungen. Såsom ett ämne, hvilket angår både Sverige och
Norge, skall emellertid frågan om fred, på grund af § 5 riksakten, behandlas
i sammansatt statsråd, i hvilket, jemlikt § 13 regeringsformen,
svenska statsrådets samtlige ledamöter skola vara tillstädes, dervid
Konungen, likasom när afgörandet gäller krig, efter en särskild motivering
meddelar sitt beslut.

Äfven beträffande vilkoren för fred skulle nu, enligt motionärens
förslag, till stöd för hvilket i denna del likväl inga skäl anföras, Riksdagen
meddela sitt samtycke. Ett dylikt stadgande, hvars syftemål
torde vara att bereda landet de möjligast fördelaktiga fredsvilkor, synes
emellertid föga verksamt i angifna rigtning. Följer segern våra vapen,
lärer Konungen heller icke afstå från segerns högsta pris; lider deremot
vår krigshär ett afgörande nederlag, torde fienden sjelf komma att bestämma
storleken af sitt byte — i båda fallen oberoende af, hvilken
mening Riksdagen derutinnan uttalar. För öfrigt håller utskottet före,
att, äfven enligt nu gällande bestämmelser, Konungen, i det olyckliga
fall att fredsslutet ålägger några uppoffringar, så vidt sig göra låter,
bereder sig tillfälle att inhemta Riksdagens samtycke till dem.

Till de grunder, som sålunda blifvit af utskottet anförda mot motionärens
förslag i dess särskilda delar, kommer jemväl den betänkligheten,
att detsamma icke tager hänsyn till de emellan de förenade rikena bestående
förhållanden, i hvilka en rubbning skulle inträda, derest Konungen,
genom ändring i svensk grundlag, lede inskränkning i en rätt, som
är honom tillerkänd i norsk grundlag och riksakten, utan att i dessa
lagar samtidigt en liknande förändring företoges.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att herr Smiths ifrågavarande motion icke måtte
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1889.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Bill. till Rilesd. Prof, 1889. 3 Sami. 7 Häft.

2