Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

1

Nko 12.

Ank. till Kiksd. kansli den 1 maj 1889, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § 89 regeringsformen.

Med anförande af åtskilliga från olika områden af statslifvet herntade
exempel, hvilka gå ut på att visa, det Konungen med formelt stöd
af § 89 regeringsformen skulle hafva tillegnat sig lagstiftningen angående
ämnen, som, enligt grundlagsstiftarens mening, bort antingen helt
och hållet tillhöra Riksdagens afgörande eller åtminstone kräfva dess
medverkan, har herr L. O. Smith i en inom Första Kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet öfverlemnad motion, n:o 58, föreslagit, att
sagda § 89 regeringsformen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Riksdagen ege att gemensamt med Konungen stifta, förändra, förklara
och upphäfva lagar och författningar, som röra rikets allmänna
hushållning eller grunderna för allmänna inrättningar af alla slag. Dervid
förfares på sätt i §§ 87 och 88 om stiftande och förklaring af
civil- och kriminallag stadgas; dock att högsta domstolens yttrande ej
behöfver inhemtas, utom beträffande de i sådana lagar ingående stadganden
af civil- eller kriminallags natur.»

Ett alldeles lika lydande förslag har framstälts af samme motionär
i fjerde punkten af hans inom Första Kammaren väckta, till utskottet
jemväl remitterade motion, n:o 54, hvilken emellertid icke innehåller en
så utförlig motivering som förenämnda motion n:o 58.

Bill. till Riksd. Prot. 1889. 8 Sami. 7 Haft.

1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Den fråga, som i omförmälda motioner beröres, är den lagstiftningsrätt
i ämnen, hvilka rikets allmänna hushållning angå, och i fråga om
grunderna för allmänna inrättningar af alla slag, som enligt det grundlagsstadgande,
hvars ändring motionären föreslår, tillkommer Konungen
att ensam utöfva, för så vidt han ej vill åt Riksdagen öfverlemna att i
denna rätts utöfning med honom deltaga.

Den rätt, som svenske Konungen allt sedan den tid, då de till ett
rike förenade landskapen började sammanslutas genom gemensamma lagbestämmelser,
har innehaft att i vissa fall ensam stifta lag, egde vid
införandet af vårt nu rådande statsskick eu sådan utsträckning, att den
omfattade alla ämnen, hvarom icke i grundlag, allmän lag eller särskilda
ståndsprivilegier var stadgadt. Gränsen emellan det lagstiftningsområde,
som tillhörde Konungen ensam, och det, som tillhörde honom och Riksdagen
gemensamt, var således då rent formel, rent yttre. Under arbetet
på 1734 års lag hade emellertid den uppfattningen börjat göra sig gällande,
att gränsen emellan de ifrågavarande lagstiftningsområdena borde
bestämmas med hänsyn till lagstiftningens innehåll, ej till dess form,
och i enlighet med denna uppfattning stadgades år 1809 att, medan
ämnen af konstitutionel, civil, kriminal och kyrko-lags natur skulle tillhöra
det för Konung och Riksdag gemensamma lagstiftningsområdet, skulle
ämnen af ekonomisk och administrativ natur tillhöra det område, som
var föidbehållet Konungens rätt att ensam lagstifta.

På samma gång man härigenom inskränkte det åt Konungen förbehållna
området inom lagstiftningen, hade man emellertid mellan detta
område och det motsatta uppdragit en gräns, som var af den art, att
det i många fall ej kan med bestämdhet sägas, hvar den i verkligheten
går; och det har icke kunnat undvikas, att i ekonomiska författningar
stundom införts stadganden af civillags natur, likasom i civillagen ingått
föreskrifter, som enligt sitt begrepp äro af ekonomisk eller administrativ
art. I följd häraf saknas enligt utskottets åsigt ingalunda giltiga grunder
för den meningen, att åt Riksdagen bör tillerkännas befogenhet att
taga del i den ekonomiska lagstiftningen, för så vidt en dylik befogenhet
låter sig förena med den grundsatsen, att den styrande magten skall
eg a rätt att, äfven med inskränkning i vissa fall af den enskildes fria
åtgöranden, stifta sådana lagar, som afse att förekomma eller förmildra
faror, som i den ena eller andra formen hota statens eller den enskildes
väl.

Motionärens förslag anser sig utskottet emellertid icke kunna understödja,
alldenstund deraf skulle följa så väl ett fullständigt upphäfvande
af Konungens ekonomiska lagstiftningsmagt som borttagande af hans

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

3

administrativa lagstiftningsmagt i sådan omfattning, att en verklig styrelse
skulle komma att snart sagdt omöjliggöras.

Utskottet anser ej heller nödigt eller skäligt att med anledning af
motionen föreslå någon bestämmelse rörande inskränkning i Konungens
nu ifrågavarande magt. Dels är nemligen denna magt redan väsentligen
begränsad genom Riksdagens rätt att deltaga i den allmänna lagstiftningen,
likasom genom dess magt med afseende på beskattningen
och statsreederingen; dels ådagalägger en undersökning af den konstitutionella
utveckling, som egt rum efter år 1809, med all erforderlig tydlighet,
att, likasom Riksdagens magt i det hela, så har ock dess inflytande
på det ekonomiska och administrativa lagstiftningsområdet mer
och mer gjort sig gällande. Vid olika tillfällen hafva nemligen särskilda
delar af det ekonomiska och administrativa lagstiftningsområdet
öfverflyttats till området för Konungens och Riksdagens gemensamma
lagstiftningsmagt, och med afseende på de delar, der detta ej skett, har
det visat sig, att Konungen allt mer och mer tagit hänsyn till de framställningar,
som af Riksdagen blifvit gjorda. Då ingen anledning finnes
att betvifla, att denna utveckling fortfarande skall komma att gå i samma
rigtning, äfven om det åsyftade målet möjligen skulle uppnås något
långsammare, än en eller annan kan anse lämpligt, så synes det icke
vara nödigt att med afseende på grundlagens bestämmelser om Konungens
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt göra någon ändring. I
ingen händelse anser utskottet en dylik ändring böra ske utan sammanhang
med ändringar i andra af regeringsformens stadganden. Då nemligen
grundlagsstiftarne vid afvägandet af magtfördelningen mellan
Konung och Riksdag bestämde denna fördelning på sådant sätt, att
Konungen erhöll sin ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt
mot att Riksdagen erhöll sin utsträckta finansmagt, anser utskottet
ändring af stadgandena i det ena hänseendet böra betinga ändring äfven
i det andra.

Vid öfvervägande'' af dessa omständigheter, som äfven vid föregående
tillfällen, nemligen åren 1867, 1869, 1884, 1885 och 1886, då efter nya
riksdagsordningens införande frågan om en närmare begränsning eller
upphäfvande af Konungens ekonomiska lagstiftningsmagt varit föremål
för utskottets behandling, blifvit af utskottet åberopade mot eu förändring
af § 89 regeringsformen, finner utskottet icke heller nu anledning
förefinnas att vidtaga den af motionären föreslagna grundlagsändringen,
och detta så mycket mindre, som förslag i samma rigtning,
hvilka dock icke varit så vidtgående som motionärens, icke någonsin
lyckats vinna större tillslutning inom riksdagen.

4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 12.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att herr Smiths ifrågavarande motion icke måtte
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1889.

På utskottets vägnar:

O. BERGIUS.

Herr Ivar Månsson har begärt få antecknadt, att han i följd af
tjenstledighet från riksdagsgöromålen varit förhindrad att deltaga i detta
ärendes behandling inom utskottet.