Bankoutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Biksd. kansli den 5 mars 1889, kl. l/2 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckt motion om ett kreditiv åt
jernkontoret till jernhandteringens gagn.

Till utskottet har hänvisats en i Första Kammaren af herr Reuterswärd
väckt motion (n:o 26), hvari, på anförda skäl föreslagits,

att Riksdagen måtte besluta att af riksbankens medel för jernhandteringens
gagn ställa till jernkontorets disposition ett kreditiv af fem
millioner kronor under vilkor:

T. o att brukssocieteten på sin allmänna ordinarie sammankomst under
nästkommande juni månad genom sina fullmägtige ikläder sig fullt ansvar
för såväl de belopp, som af ifrågavarande kreditiv komma att lyftas, som
för upplupna räntor, beräknade efter samma räntefot, som vid riksbankens
utlåning emot färdiga jerneffekter samtidigt tillämpas för tre månaders lån,
samt att dervid folioafgift icke beräknas;

*2:o att den utlåning, som jernkontoret med dessa medel kommer att
bedrifva, sker enligt reglemente, som, af brukssocieteten förslagsvis upprättadt,
blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt;

3:o att förvaltningen af dessa medel, enligt sålunda uppgjordt reglemente,
ombesörjes af jernkontorets fullmägtige jemte tre af Kongl. Maj:t
förordnade personer; och

4:o att brukssocieteten förbinder sig att inom utgången af år 1894
hafva återbetalt allt hvad af kreditivet blifvit lyftadt jemte ränta.

öfver motionen hafva med anledning af erhållen remiss fullmägtige
i riksbanken afgifvit yttrande, hvari anförts följande:

Bill. till Riksd. Prot. 1889. 6 Sami. 1 Afd. 4 Höft.

2

Bankoutskottets Utlåtande N:o 7.

»Om förslaget Unge bedömas endast från synpunkten af riksbankens
förmåga att utan egentlig olägenhet kunna från sitt rörelsekapital afsöndra
och för längre tid binda det ifrågasatta beloppet af 5,000,000 kronor, borde
väl icke någon betänklighet möta att tillstyrka detsamma. Genom de år
från år för riksbanken behållna dels betydande delar af dess årsvinster,
dels äfven hela sådana, har riksbankens kapital nu vuxit till en betydenhet,
som synes icke allenast fullt motsvara bankens behof i och för den
bankverksamhet den tillkommer att under vanliga förhållanden drifva, utan
äfven bör sätta den i stånd att, när omständigheterna så fordra, på sådant
sätt som en väl ordnad bankverksamhet förutsätter, kraftigt kunna ingripa
till upprätthållande af rörelsens och det nationella arbetets obehindrade
fortgång, äfven om dervid icke förbises, att i och med rörelsens successiva
utveckling bankens förmåga att förse den med nödiga liqvidationsmedel
måste stärkas. Men denna synpunkt får enligt fullmägtiges åsigt
icke vara den afgörande för den nu föreliggande frågan. Erinras bör nemligen,
huru riksbankens fonder för icke så särdeles länge sedan voro till
betydande del anvisade till olika särskilda ändamål och vid dessa för år
bundna. Exempelvis torde i detta afseende få anföras de s. k. skiftes- och
odlingslånen, lånen till landt- och stadsfastigheter, kreditiv till manufakturernas
och fabrikernas understödjande, de flerfaldiga försträckningarne
till olika städer och korporationer för vissa deras särskilda ändamål o. s. v.
Småningom lyckades dock den åsigt arbeta sig fram, att genom ett dylikt
förfarande icke allenast dömdes riksbanken till ständig vanmagt i afseende
å dess skyldigheter mot rörelsen och näringarne i allmänhet, utan äfven
kunde blottställas dess egen säkerhet och dermed dess första pligt, upprätthållandet
af myntvärdet, och i samma mån denna åsigt lyckades göra
sig gällande afstod man alltmer'';! från att använda riksbanken till dylik
särskild förläggareverksamhet och indrog det ena efter det andra af anslagen
dertill. Det nu remitterade förslaget innehåller, såsom redan nämnts,
visserligen icke något, som i och för sig sjelf och såsom ett enstaka undantagsfall
betraktadt borde kunna vålla riksbanken svårighet eller fara, men
det utgör ett afsteg från det under senare tid följda förfaringssättet och en
återgång till det forna af Riksdagen utdömda, hvilken fullmägtige icke finna
sig kunna tillstyrka.

Slutligen önska fullmägtige få fästa utskottets uppmärksamhet derå,
att det remitterade förslaget, sådant det nu föreligger, icke gifver fullmägtige
möjlighet att kunna tillräckligt pröfva arten eller värdet af den säkerhet
för det ifrågasatta kreditivet, som skulle komma att lemnas, hvilken
pröfning dock är fullmägtiges pligt, vare sig frågan är om större eller
mindre försträckningar af riksbankens medel.»

Bankoutskottets Utlåtande N:o 7.

3

Utskottet, som instämmer i de af fullmägtige sålunda uttalade åsigter
och ej har något att tillägga till hvad af dem blifvit i förevarande afseende
yttradt, får på grund häraf hemställa,

att herr Reuterswärds förevarande motion ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1889.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

*