Bankoutskottets Memorial N:o 11.

17

N:0 11.

Ank. till Eiksd. kansli den 6 maj 1889, kl. 3 e. m.

Memorial, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af
ränta ä ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid
uttaget penningebelopi).

Hos utskottet har ogifta Anna Sandborg gjort följande framställning: »Den

1 april 1879 insatte jag mot 4V? proc. ränta å deposition i
riksbanken 5,000 kronor. Då jag den 1 april innevarande år instälde
mig i banken att lyfta den från insättningsdagen upplupna räntan,
erhöll jag till min ^stora bestörtning det svar att, enär dylika bevis
blifvit af riksbanken genom annons i tidningarne uppsagda till betalning
den 1 februari 1881, det företedda beviset, om hvars uppsägning jag
varit i fullkomlig okunnighet, ej löpte med ränta längre än till sistnämnda
dag.

Omförmälda belopp bar jag förvärfvat mig genom besparingar å
den lön af oftast ej mer än 60 kronor för år, som jag i egenskap af
tjenarinna bos enskilda uppburit såsom ersättning för ett sträfsam^
arbete sedan mitt 15:de år. Hvad jag sålunda besparade insatte jag
efter band i sparbanken, derifrån jag år 1879 uttog medlen och deponerade
dem i riksbanken. Som jag nu är 69 år och ej i tillfälle att
kunna med mitt arbete i nämnvärd män förtjena något för mitt lifsuppehälle,
framgår häraf tydligen, att under sådana förhållanden den
Bih. till Riksd. Prof. 1880. 6'' Sami. 1 Afl. 7 Käft. 3

18

Barikoutskoitets Memorial N:o 11.

uppkomna ränteförlusten, som enligt verkstäld uträkning uppgår till
omkring 1,600 kronor, är för mig högst känbar. Ehuru jag mer än
en gång varit i behof af att uttaga ränta, har jag dock, med tanken
på, att bespara så mycket som möjligt till min ålderdom för att ej då
behöfva taga andra menniskors hjelpsamhet i anspråk och i förlitande
på att den utfästa räntan under alla omständigheter skulle komma mig
till godo, försakat och förbjudit mig det nödvändigaste.

Om jag, som ej är van att läsa tidningar, fått kännedom om eller
kunnat ana, att depositionsbeviset, oaktadt någon påteckning om uppsägning
ej derå var gjord, skulle kunna komma att löpa utan ränta,
hade jag, hvars hufvudsyfte var att hafva medlen säkert placerade,
naturligtvis anhållit få omsätta detsamma mot den lägre ränta, som
riksbanken funnit skäligt bestämma för dylika depositioner; och sådant
hade helt säkert ej förvägrats mig.

Öfvertygad om att riksbanken ej önskar göra någon vinst genom
min okunnighet och på grund af de i denna sak förekommande omständigheter,
som jag vågar hoppas måtte finnas behjertansvärda, får
jag ödmjukligen anhålla, att ränta för ifrågavarande medel måtte beredas
mig till belopp motsvarande hvad mig skulle hafva tillgodokommit,
derest omsättning af beviset egt rum.»

Öfver berörda ansökning hörde, hafva fullmägtige förklarat att, om
ock beviljande af den äskade förmånen af högst gällande ränta under
de tider beloppet innestått, oaktadt uppsagdt, icke öfverensstämmer med
det förfaringssätt, som i allmänhet i dylika fall iakttages, fullmägtige
likväl med afseende å förekommande omständigheter icke anse hinder
möta för att sökandens anhållan må blifva beviljad.

Ehuru i förevarande fall fråga ej är om någon riksbankens fordran
eller om eftergift i vanlig bemärkelse, har utskottet likväl, då saken
rörer utbetalning af medel, hvartill riksbanken, med den lydelse ifrågavarande
slags depositionsbevis eger, ej torde kunna lagligen tillförbindas,
funnit sig böra härmedelst underställa ärendet Riksdagens
pröfning och får dervid till en början meddela att, på sätt framgår
af intyg, lemnadt af vederböx-ande tjensteman i riksbanken, sökandens
uppgift om tiden för utfärdande af omförmälda, med n:o 11,641 försedda
och med 4Va proc. ränta förskrifna depositionsbevis, är rigtig;
att detsamma blifvit af riksbanken genom kungörelse uppsagdt till
infriande den 1 februari 1881 och derefter löpt utan ränta; att om
sökanden, med uppmärksammande af denna och sedermera af riksbanken
gjord uppsägning af 4 proc.-depositionerna, begärt och erhållit
nya depositionsbevis, ränta skulle hafva tillgodokommit henne med

Bankoutshottets Memorial N:o 11.

19

beräkning från och med sistnämnda tidpunkt af dels 4 proc. dels 3 Va
proc. för år samt att utom nu ifrågavarande bevis intet sådant med
förskrifven 4V2 proc. ränta, af riksbanken utfärdadt återstår oinfriadt.

Då det vill synas vara alldeles otvetydigt, att sökanden, som är
född 1820 och sålunda uppnått en ganska hög lefnadsålder, varit i
fullkomlig okunnighet om den skedda uppsägningen med dess påföljd,
och att försummelsen att uttaga upplupen ränta förorsakats af oförstånd
i afsigt att genom räntans läggande till kapitalet öka detsamma, och
då å andra sidan riksbanken ostridigt under hela tiden innehaft medlen
i fråga, å hvilka den ursprungligen utfäst sig att betala ränta, samt
den uppsägning, som från dess sida skett, i afseende å sådana mer
obetydliga belopp som det nu förevarande ingalunda kunnat hafva till
syfte att alldeles afsåga sig depositionen i fråga utan blott att bestämma
eu lägre räntesats, som sålunda äfven skulle hafva tillämpats
för sökanden, om hon aktgifvit på och förstått den i allmänna tidningarne
af riksbanken införda kungörelse i ämnet och till följd deraf
anmält sig för depositionsbevisets omskrifvande, så har utskottet för
sin del ansett, att, om ock riksbanken ej kan juridiskt åläggas att
lemna ränta för berörda medel, dock från billighetssynpunkt sedt alla
skäl tala för att i förevarande fall sådan ej må förvägras, hvadan utskottet,
som tillika finner lämpligt, att någon viss tid bestämmes, hvarinom
förhållandena med ifrågavarande bevis böra vara ordnade, velat
hos Riksdagen hemställa,

att å ifrågavarande den 1 april 1879 utfärdade
depositionsbevis n:o 11,641 ränta må, oaktadt detsamma
efter å riksbankens sida verkstäld uppsägning
varit till betalning förfallet, af bankens medel erläggas
med belopp, motsvarande hvad deponenten skulle
hafva tillgodokommit, derest å förfallotid omskrifning
af beviset egt rum, dock att för tiden efter den 1
juni innevarande år någon ränta för berörda deposition
ej godtgöres.

Stockholm den 6 maj 1889.

På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.