Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

3

N.O 7.

Ant. till Riksd. kansli den 13 mars 1889, kl. 12 inidd.

Bevillningsutskottets betänkande, angående bevillning saf:gifter för
särskilda förmåner och rättigheter.

Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tvenne inom Andra
Kammaren väckta motioner om ändring i kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 16 maj
1884, får jemlikt § 40 riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

I § 6 af ofvannämnda förordning stadgas bland annat:

Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och
skattskrifven svensk undersåte, som reser omkring i landet och för
egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel
samt med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor att framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten
till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig
uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga
etthundra kronor för rättigheten att under en tid af högst tre månader
idka dylik handel; åliggande det honom att, derest han efter nämnda
tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

kronor i månaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en
gång eller för minst en månad om sänder, men alltid för full månad,
inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der han vid
betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften
vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga
reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillsändas, för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och
hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra kronor, dels å fyratio
kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af
hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften
behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska
varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med etthundra
till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas
af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och
fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,
.hvarest förbrytelsen blifvit begången.

I motion, n:o 54, anför herr G. W. Lyth, att det af ofvan intagna
stadgande tydligt framginge, att en i utlandet bosatt svensk undersåte,
som låtit sig någonstädes här i riket mantals- och skattskrifvas, kunde,
utan att erlägga ofvannämnda bevillning af etthundra kronor, få här i
landet resa omkring, bjuda ut och försälja utländska varor. Han undginge
äfven allt som oftast hvarje som helst bevillningsafgift, emedan
han, såsom bosatt i utlandet, icke kunde af myndigheterna anträffas,
och dessa alltså icke blifvit i tillfälle att utfå den honom påförda bevillningsafgift.
Exempel på att ock så tillgått funnes i mängd, och
att härutinnan förelåge en uppenbar orättvisa mot landets öfriga
skattdragande befolkning, läge i öppen dag.

Beträffande vidare den bevillningsafgift af 100 kronor för rättigheten
att under 3 månaders vistande här idka försäljning af utländska
varor, så syntes denna vara allt för låg, då man betänkte, att en enda
utländsk handelsresande ofta på en dag afslutade handel om utländska
varor till belopp af tio till tjugutusen kronor, försäljningsbelopp som
flere af våra inhemska handlande och industriidkare ofta nog på ett
helt år icke vore i stånd att uppnå. Klart vore, att i synnerhet våra
inhemska industrigrenar på ett mycket betänkligt sätt skulle vara af
sådant abnormt förhållande djupt berörda.

I sammanhang härmed påpekar motionären, att i ofvannämnda §

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

5

6 stadgades vidare, att utländing kunde, mot erläggande af fyratio
kronor i månaden, få förlänga sina handelsoperationer här i riket,
hvilket stadgande syntes motionären otydligt och gåfve anledning till
olika tolkning. Så t. ex. egde här i Stockholm den praxis rum, att om
en utländing, som erlagt den stadgade bevillningen af 100 kronor för
de första tre månaderna af året, efter den tiden afbröt sina handelsoperationer,
reste ur riket men återkom 3 å 4 månader derefter och
ånyo begärde handelsrättigheter för en månad, så måste han erlägga
ny bevillning med 100 kronor. Så borde väl också detta lagstadgande
tillämpas, men att så icke skett öfverallt i riket, bevisades deraf, att
om t. ex. i Göteborg en utländsk handelsresande, som derstädes eu
gång under kalenderåret erlagt 100 kronor för 3 månaders handelsrättigheter,
omedelbart efter den tidens slut begåfve sig ur riket och
sedan några månader derefter återkom dit och begärde dylika rättigheter
för 1 månad, så beskattades han der med endast 40 kronor.
Ett förtydligande af detta stadgande vore sålunda i allt fall nödvändigt.

Slutligen, hvad anginge stadgandet i § 6, att utländing eller med
utländing likstäld svensk undersåte, som beträddes med att olofligen
bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skulle jemte afgiftens
erläggande bota från och med etthundra till och med femhundra kronor,
så syntes dessa bötesbelopp vara allt för lindriga. Otaliga klagomål
öfver så låga bötesbelopp för dylik lagöfverträdelse hade alltjemt försports
från svenska handlande och industriidkare, och det vore i sanning
hög tid att i någon mån försöka stäfja sådana utländska handelsresandes
olagliga tillvägagåenden.

Det förekomme dessutom rätt ofta, att utländsk handelsresande,
som blifvit för oloflig handel ådömd böter, undandrog sig att ställa
säkerhet för och betala vare sig böter eller bevillning, utan helt enkelt
begaf sig ur riket, uraktlåtande att fullgöra hvad honom af domstol
ålagts. Myndigheterna stode alldeles rättslösa gent emot en sådan person,
emedan det i lag icke vore föreskrifvet, huru med honom i sådant
fall skulle förfaras. Det syntes dock, som skulle person, som blifvit
dömd till ansvar för en dylik förbrytelse, till dess han stält nöjaktig
säkerhet för böter och bevillningsafgift, kunna anses och behandlas
som okänd person, på sätt § 19 punkten 7 i kongl. förordningen om
strafflagens införande af den 16 februari 1864 stadgade, och såmedelst
förhindras att sig ur riket begifva, innan han fullgjort hvad honom af''
domstol blifvit ådömdt.

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte besluta,
att ofvannämnda § 6 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 6. Utländing eller i utlandet bosatt, bär i riket icke mantalsoch
skattskrifven svensk undersåte eller såsom sådan icke har erlagt bevillning
saf gift för nästföregående år efter en årlig inkomst af minst tiotusen
kronor, som reser omkring i landet för egen eller, såsom utskickad,
för annans räkning till inledande af handel samt med eller
utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, att
framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten till riket, till
närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge
han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor i
kalendermånaden för rättigheten att under den tiden idka dylik handel;
åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rättighet
utöfva, förskottsvis betala ytterligare etthundra kronor likaledes
i kalendermånaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en
gång eller för minst en månad i sänder, men alltid för full kalendermånad
inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der
han vid betalningstiden sig uppehåller, skolande qvittenset å den erlagda
afgiften vara meddeladt å trjmkta blanketter, som, efter vederbörliga
reqvisitioner böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillsändas, för att kronans uppbördsmän i städerna tillhandahållas,
och hvilka blanketter, som skola lyda å etthundra kronor hvardera,
böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af hvad gällande
författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstäld svensk undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften
behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska
varor, skall, jemte afgiftens erläggande bota från och med tvåhundra
till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas
af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och
fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,
hvarest förbrjdelsen blifvit begången.

Utländing eller med, honom, hvad ofvan är sagdt, likstäld svensk undersåte,
som, för oloflig handel med varor, blifvit ådömd böter, må, till
dess han stält nöjaktig säkerhet för böter och bevillning saf gift, anses och
behandlas som okänd person, på sätt § 19 punkt 1 i kongl. förordningen
om strafflagens införande af den 16 februari 1864 stadgar, derest ej domstolen,
, der åtalet handlägges, annorlunda förordnar.

De sålunda uppburna bevillningsmedlen —: — — — — —--

(allt det följande i denna § oförändradt.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

7

Bevillningen af utländska handlande och handelsexpediter, hvilken
enligt bevillningsstadgan af den 6 april 1858 utgjorde för de första
tre månaderna 50 riksdaler riksmynt och för hvarje månad derutöfver
20 riksdaler riksmynt, höjdes uti bevillningsstadgan af den 18 maj 1861
till sitt nuvarande belopp. Genom bevillningsstadgan af den 15 oktober
1880 påbjöds äfven för infödda men här i riket icke mantalsskrifna
handlande och handelsexpediter skyldighet att utgöra enahanda bevillning.

Vid 1862—1863 årens riksdag hemstälde dåvarande bevillningsutskott,
att Rikets Ständer måtte besluta, att den särskilda bevillningen
af utländska handlande och handelsexpediter skulle upphöra att vidare
utgå, och bifölls detta förslag jemväl af preste- och borgarestånden,
men afslogs af de öfriga stånden, hvarefter frågan föll i förstärkt bevillningsutskott.
Vid följande riksdag 1865—1866 gjorde Kongl. Maj:t
i nådig proposition framställning, att ifrågavarande afgifter måtte till
beloppen nedsättas från 100 till 50 riksdaler för de första tre månaderna
och från 40 till 20 riksdaler för hvarje följande månad. Denna
framställning blef dock endast af borgareståndet bifallen.

I fråga om denna bevillningsskyldighet bestämmes i art. 17 af den med
Frankrike den 30 december 1881 afslutade handelstraktat att franska handelsresande
icke skola inom de förenade rikena vara underkastade högre
särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som derstädes erlägges
af inhemska handelsresande af samma kategori, äfvensom att en afgift
till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge
drabbar franska handelsresande, må i Frankrike påläggas svenska eller
norska handelsresande. Härjemte hade Kongl. Maj:t genom en vid
traktaten fogad särskild deklaration förbundit sig att för 1882 års
Riksdag framlägga förslag i syfte att bestämma den särskilda yrkesafgiften
för såväl utländska som infödda inom riket icke mantalsskrifna
handelsresande till halfva beloppet af den afgift, som vore dem ålagd
i Sverige, och aflät Kongl. Maj:t till nämnda Riksdag proposition om
dylik nedsättning uti ifrågavarande bevillningsafgift. Under erinran att
fullständigt förslag till ny bevillningsstadga snart komme att blifva
föremål för Riksdagens pröfning samt att det sålunda syntes mindre
lämpligt att derförinnan vidtaga någon förändring i nämnda stadga,
afstyrkte utskottet bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och blef utskottets
hemställan jemväl bifallen af Riksdagen.

I skatteregleringskomiténs den 13 december samma år afgifna
betänkande angående skatteförhållandena i riket föreslog komitén, att
nämnda bevillning måtte bestämmas till 200 kronor för första månaden

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

och 80 kronor för hvarje följande månad, samt anförde såsom skäl
härtill, att ehuru officiella uppgifter saknades för bedömande af den
omfattning, i hvilken affärer af ifrågavarande art inom riket bedrifvits,
likasom i hvad mån sådana affärer uppgjorts med andra än köpmän,
det dock torde vara visst, att denna form för affärers inledande och
afslutande under senare tider vunnit betydande utveckling och ofta antoge
proportioner, som ej stode i rimligt förhållande till de derför
stadgade afgifter. Komiténs förslag vann emellertid ej Kongl. Maj:ts
bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid 1883 års riksdag ånyo sitt föregående
år framstälda förslag om ifrågavarande bevillningsafgifts nedsättande
till dess halfva belopp, och erinrade Kongl. Maj:t härvid, att franska
regeringen, med anledning af den utgång förslaget erhållit vid 1882
års riksdag, funnit sig föranlåten att för svenska handelsresande, som
uppehölle sig i Frankrike, bestämma en särskild afgift motsvarande
den som i Sverige affordrades franska handelsresande, samt att Kongl.
Maj:t befarat, att den undantagsställning, hvari svenska handelresande
i Frankrike sålunda blifvit försatta i förhållande till andra nationer,
skulle komma att utöfva ett menligt inflytande på våra exportörers
ställning på den franska marknaden, så mycket mera ofördelaktigt som
Frankrike vore en af de största afnämarne af våra förnämsta exportartiklar,
trä och jern. I bevillningsutskottets betänkande häröfver
yttrade utskottet bland annat:

»Med fullt erkännande af den omtanke för den svenska utrikeshandeln,
som legat till grund för Kongl. Majits förslag, vågar dock
utskottet betvifla, att ofvannämnda af Frankrikes regering vidtagna
åtgärd kan innebära någon synnerlig fara för vår export till nämnda
land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära nemligen aftal rörande export
af trä och jern till Frankrike ytterst sällan om ens någonsin
afslutas genom handelsresande; utan sker'' detta antingen genom korrespondens
mellan exportören och affärsmän i afsättningsorterna eller
vid personliga besök i dessa orter af exportören eller sådana hans
ombud, som ej kunna falla under rubriken handelsresande. För vår
öfriga export till Frankrike torde ej heller något större antal handelsresande
användas. — — — — — — — — — — — — — — —

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och då erfarenheten
visat, att den nuvarande storleken af ifrågavarande afgift ingalunda
afhåller utländska handelsresande från att i stort antal besöka vårt land,
har utskottet ansett samma afgift åtminstone icke böra nedsättas, hvarför
utskottet vill tillstyrka den nuvarande afgiftens bibehållande)).

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 7.

9

Denna utskottets hemställan blef jemväl af båda kamrarne bifallen.

Då hvad skatteregleringskomitén i frågan anfört torde ega full
giltighet, har utskottet, som till fullo instämmer i hvad bevillningsutskottet
vid 1883 års riksdag yttrade, ansett en höjning af ifrågavarande
afgift nu lämpligen kunna företagas, och har utskottet dervid
funnit sig böra tillstyrka, såväl att afgiften i enlighet med motionärens
förslag bestämmes till 100 kronor i hvarje månad som ock att den,
på sätt motionären jemväl hemstält, skall beräknas efter kalendermånad.
I anledning af omförmälda bestämmelse i art. 17 af den franska handelstraktaten
erinrar utskottet, att ifrågavarande bevillningsafgift, enligt
hvad här ofvan påpekats, numera under vissa förutsättningar jemväl
utgår af svenska undersåtar, samt att nämnda traktatsbestämmelse sålunda,
lika litet som den föranledde upphäfvandet af sagda afgift, kan
lägga hinder i vägen för densammas höjande.

Då vid 1880 års riksdag, på sätt ofvan omförmälts, beslöts, att
ifrågavarande bevillningsafgift jämväl skulle erläggas af svensk i utlandet
bosatt undersåte, som ej vore här i riket mantals- och skattskrifven,
uttalades inom Andra Kammaren den åsigt, att ett dylikt
stadgande icke skulle medföra åsyftad verkan, då sådan handelsresande
väl kunde låta mantalsskrifva sig här i riket men sedermera undandraga
sig bevillning. Att denna farhåga icke varit ogrundad, torde
efter den erfarenhet, som vunnits, numera icke kunna bestridas, och
anser utskottet lika med motionären önskvärdt, att berörda missbruk
förebygges. För vinnande af detta mål har motionären föreslagit, att
sådan handelsresande skall för att undgå ifrågavarande särskilda bevillningsafgift
hafva för nästföregående år erlagt en bevillning för en uppskattad
inkomst af minst 10,000 kronor. Detta förslag har utskottet
dock ej kunnat biträda, enär genom ett dylikt stadgande svensk undersåte,
som erlagt sina utskylder, ehuru för ett mindre belopp än 10,000
kronor, skulle obehörigen underkastas en särskild bevillning till följd
af den omständigheten att han är utom riket boende. Deremot anser
utskottet det lämpligen kunna föreskrifvas, att dylik handelsresande
skall för vinnande af nämnda förmån hafva erlagt allmän bevillning till
svenska staten för det år, hvarför uppbörd af sådan bevillning senast
egt ruin, utan att någon bestämmelse meddelas om den inkomst, hvarför
bevillning skall erläggas. Ifall ett dylikt stadgande beslutas, torde rubriken
till förevarande §, som nu har följande lydelse, »Bevillningsafgift
af utländska eller andra här i riket icke mantalsskrifna handlande och
handelsexpediter» böra förändras till »Bevillningsafgift af vissa handlande
och handelsexpediter».

Bill. till Riksd. Prof,. 188D. 5 Sami. 1 Afä. 5 Höft.

2

in

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Enligt nu gällande föreskrifter äro handelsresande af ifrågavarande
kategori ej skyldige att hos myndigheten å den ort, der handel slutas,
förete intyg derom, att de erlagt den stadgade afgiften. Till följd
häraf och då någon skyldighet naturligen ej förefinnes för vederbörande
myndighet att affordra alla handelsresande, som passera orten,
sådant intyg, har det, enligt hvad utskottet erfarit, ofta inträffat, att
dylika handelsresande, som ej erlagt nämnda afgift, kunna idka sin
rörelse utan att något åtal derå följt. Utskottet har ansett nödvändigt,
att detta missförhållande undanrödjes, och har utskottet derför vid behandlingen
af förevarande motion funnit sig böra hemställa, att i mom.
2 af ifrågavarande § införes stadgande derom, att handelsresande skall,
innan handel å någon ort inledes, för vederbörande polismyndighet
styrka, att lian erlagt den stadgade afgiften, samt att bevis derom skall
på begäran af myndigheten meddelas.

Beträffande derefter motionärens förslag att böternas minimibelopp
skall höjas från 100 till 200 kronor, har utskottet, med hänsyn dertill
att straffbarheten vid förbrytelser af ifrågavarande slag kan vara i
högst betydlig mån olika, ansett skäl ej förefinnas att inskränka den
nuvarande strafflatituden.

Motionären har slutligen föreslagit ett tillägg till ifrågavarande §
af här ofvan intagen lydelse. I det af motionären åberopade lagrum
stadgas: »Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn
eller sin hemort eller mot hvilken skäl förekommer att hans uppgift
derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseende
vinnes, i häkte tagas, ändå att brott, hvarför han misstänkes, endast
med fängelse eller böter belagdt är». Att i det af motionären föreslagna
fall tillämpa den i förestående lagrum polismyndighet meddelade
rätt att verkställa häktning skulle, enligt utskottets mening, strida
icke blott mot allmänna lagens bestämmelser om häktning, utan äfven
mot de principer, hvarpå lagstiftningen i detta ämne hvilar. Utskottet
kan derför icke förorda motionärens förslag härutinnan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen i anledning af herr Lyths ifrågavarande
motion måtte besluta, att rubriken till samt
de 2 första styckena af § 6 i kongl. förordningen
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter den 16 maj 1884 skola erhålla följande
förändrade lydelse:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

1 !

E) Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.

§ 6.

Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte,
som icke för det av, hvarför upphörd af bevillning
till svenska staten senast egt ruin, allmän bevillning
erlagt, skall, då han reser omkring i landet och
för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning
till inledande af handel, med eller utan varuprof,
bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten
till riket till närmaste kronouppbördsman i
stad aflemna skriftlig uppgift huru länge han ämnar
här qvarstanna samt dervid för rättigheten att idka
dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad,
ehvad han vill under hela månaden eller blott en del
deraf begagna sig. af rättigheten, erlägga etthundra kronor,
hvilken afgift skall antingen för längre tid på
en gång. eller för minst en månad i sänder, inbetalas
till kronans uppbördsman i stad inom det
län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande
qvittenset a den erlagda afgiften vara meddela^!.
å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga
inqvisition^!’, böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillsändas, för att kronans uppbördsmän
i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,
som skola lyda å etthundra kronor hvardera,
böla innehålla erinran om behörigt iakttagande af
hvad gällande författningar i afseende å dylik handel
stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad
häi ofvan är sagdt, likstälde svenske undersåte,
som utbjuder eller slutar handel om utländska varor,
skall, innan handel ä någon ort inledes, för vederbörande
polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlaqt
den stadgadt afgiften, och skall bevis om sådan anmälan
af myndigheten på begäran meddelas. Beträdes
någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock un -

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

derlätit att hos vederbörande polismyndighet förete bevis
om afgiftens erläggande med att idka dylik handel,
böte från och med etthundra till och med femhundra
kronor, och vare han derjemte i förstnämnda fall
skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den
olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas
af poliskammare, der sådan finnes, och eljest
af allmän domstol; och fördelas de adömda böterna
lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen
blifvit begången.

I § 7 af ofvannämnda förordning stadgas, att utländsk man eller
qvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot inträdesafgift, för egen
räkning gifver konsert eller annan musikalisk tillställning, uppförer
skådespel, förevisar konstridning, lindansning, mekaniska eller andra
konster, kosmoramor, panoramor och andra optiska konststycken, vaxkabinetter,
samlingar af djur och naturalier m. m., erlägger för hvarje
särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel eller annan föreställning
gifves, i Stockholm och Göteborg, tre kronor och å annan ort
inom riket en krona femtio öre.

I motion, n:o 102, anlör herr C. Th. vanberg, att det vore uppenbart,
att denna afgift icke stode i något rimligt förhållande till den
vinst, som i vissa af de angifna fallen gjordes, synnerligast. i de
större städerna. I hufvudstaden hade också ett bolag’ kunnat, bildas,
hvilket låtit uppföra en högst kostsam byggnad i akt och mening, att
stadens invånare och resande måtte komma i tillfälle att hela niet om
vara i åtnjutande af det nöje, som konstridning och lindansning med
flere akrobatiska konster beredde den allmänhet, hvilken för dessa
konstarter hyste intresse. Å andra sidan måste medgifvas, att genom
afgiftens bestämmande till ett visst och oföränderligt belopp underlättades
uppbörden och redovisningen af densamma, och så länge denna
afgift, såsom nu, odelad inginge till statens kassa, torde stora, för att
icke säga oöfvervinneliga svårigheter möta att uppställa sådana regler,
att afgiften blef afpassad efter den högst olika inkomst, som uppstode
af de omförmälda, delvis med hvarandra icke jemförliga produktionerna.
Motionären hade derför förestält sig, att enda möjligheten att i fråga
härom komma till ett mera rättvist beskattningsresultat skulle bestå
deri, att afgift för de uti förordningen uppräknade fall tillfölle till
någon del vederbörande kommun, hvilken skulle ega att inom eu viss,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

13

lagstadgad begränsning bestämma beloppet af den afgift, som borde
utgöras för, såsom i förordningen sägs, »hvarje särskild konsert eller
hvarje dag, då skådespel eller annan föreställning gifves». Genom
att åt kommunerna lemnades en sålunda begränsad beskattningsrätt i
dessa tall, kunde en efter förhållandena och särskilda omständigheter
å hvarje ort lämpad afgift bestämmas, och derigenom kunde också en
behörig åtskilnad emellan de olika prestationernas och deras utöfvares
relativa värde iakttagas, så att t. ex. en musikalisk eller dramatisk
artist icke sattes i en för sådana artister föga smickrande jembredd
med lindansare och förevisare af djursamlingar m. fl. Det afgiftsbelopp,
som i angifva fall borde högst erläggas, syntes kunna bestämmas
till tio procent i Stockholm och öfriga städer, som ej i landsting
deltoge, och till hälften af sagda belopp å öfriga orter inom riket af
bruttoinkomsten för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel
eller annan föreställning gåfves. På hvarje kommun borde äfven
få ankomma att, jemte skattens bestämmande, besluta om användande
för kommunens behof af den kommunen tillfallande andel samt att
meddela nödiga föreskrifter för uppbörden och redovisningen af dessa
medel äfvensom att vidtaga de verkställighetsåtgärder, hvilka i öfrigt
kunde vara erforderliga.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att, med ändring af § 7
uti ofvannämnda förordning, stadgas:

»Utländsk man eller qvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot
inträdesafgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk
tillställning, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning,
mekaniska eller andra konster, kosmoramor, panoramor och andra optiska
konststycken, vaxkabinetter, samlingar af djur och naturalier
in. m., erlägger i Stockholm och andra städer, som ej i landsting deltaga,
högst tio procent och å annan ort inom riket högst fem procent
af bruttoinkomsten för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då
skådespel eller annan föreställning gifves. Beräknas afgiften efter
annan grund, må den ej öfverstiga hvad nu stadgadt är.

Hälften af denna afgift tillfaller den kommun, hvarest konserten,
skådespelet eller föreställningen gifves; och må på kommunen ankomma
att, med nu stadgade begränsning, bestämma afgiftens belopp och besluta
om användande för kommunens behof af den kommunen tillfallande
andel samt att meddela nödiga föreskrifter för uppbörden och redovisningen
af inflytande medel äfvensom att vidtaga de åtgärder, som för
verkställighet af kommunens beslut i öfrigt kunna vara erforderliga.»

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 A/d. 5 Haft. 3

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Härjemte påpekar motionären, att för den händelse hans förslag
antages, måste jemväl företagas ändring i viss mån af eller tillägg till
de i paragrafen förekommande föreskrifter rörande det, som konsertgifvare,
teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare hafva att iakttaga,
samt beträffande kontrollen å afgiftens behöriga erläggande och
redovisande.

Ehuru utskottet till fullo behjertar det med motionen afsedda sjrfte,
har utskottet funnit sig ej kunna förorda motionärens förslag. Att, såsom
motionären föreslagit, tilldela kommunerna andel af en bevillningsafgift
torde nemligen icke låta sig göra, och lika med motionären håller
utskottet före, att så länge afgiften ingår odelad till staten, stora praktiska
svårigheter skulle uppstå genom afgiftens fastställande till vissa procent
af bruttoinkomsten. Inom utskottet har vid frågans behandling framstälts
det förslag att låta afgiften fortfarande utgå med bestämdt belopp,
men att detta skulle höjas. Utskottet har likväl ansett en sådan
åtgärd ej billigtvis kunna vidtagas, då derigenom företrädesvis de
mindre inkomstbringande föreställningarne skulle betungas, och erinrar
utskottet i sammanhang härmed, att skatteregleringskomitén i sitt ofvannämnda
betänkande om skatteförhållandena i riket ansett någon höjning
af ifrågavarande afgift icke böra ega rum.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o) att herr Svanbergs ifrågavarande motion ej
måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 mars 1889.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Herr Boström har på grund af ledighet från riksdagsgöromålen
icke inom utskottet deltagit i handläggningen af de i detta betänkande
omhandlade frågor.

Herrar Sederholm och J. Rundbäck hafva anhållit att få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.