Bevillning sutskottets Betänkande N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Eiksd. kansli den 6 mars 1889, kl. 12 midd.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning af väckta motioner
om utförselstull å jernmalm.
Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade fyra särskilda motioner,
innehållande yrkande om utförselstull å jernmalm, nemligen tre
från Första Kammaren, n:o 4'' af herr af Burén, n:o 19 af herr Reuterswärd
och n:o 33 af herr Ericsson, samt en från Andra Kammaren, n:o
155 af herr G. de Laval m. fl. Härjemte har från Första Kammaren
till utskottet öfverlemnats ett i anledning af omförmälda motioner af
herr Hedlund inom Kammaren afgifvet yttrande.
Flerr af Buren, hvilken yrkar, att å svensk jernmalm måtte sättas
en utförselstull af 100 öre för 100 kilogram, anför till stöd derför hufvudsakligen
följande. Inom Europa är det endast Ryssland, Spanien och
Sverige, som hafva jernmalm tillräckligt för eget behof och derutöfver,
hvaremot alla öfriga länder måste importera jernmalm. Den spanska
malmen är enligt tillgängliga upplysningar snart slut och från Ryssland
torde det blifva allt för dyrt att hemta jernmalm. Sverige skall derför
komma att med afseende å jernmalm intaga en framstående plats gent
emot andra jernproducerande länder. I denna landets stora tillgång på
göda och rika jernmalmer, passande för bessemer- och martintillverkning,
och andra länders brist derpå ser motionären en räddning för den
svenska jernhandteringen. I dennas intresse måste det ligga att icke
genom malmexport befordra öfverproduktion af jern i utlandet. Att
exportera landets jernmalm såsom sådan vore ju för öfrigt redan i och
för sig en stor nationalförlust. I stället för att genom export af våra
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 4 Raft. 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
rikaste jernmalmer fylla bristen på god och rik jernmalm i utlandet,
böra vi med alla till buds stående medel motarbeta en dylik export.
Herr Reuterswärds motion, med hvilken herr G. de Lavals m. fl.
i allt väsentligt öfverensstämmer, är af följande lydelse:
»Olika mot Sveriges och Europas alla öfriga större malmlager, som
i allmänhet ligga under jord och måst uppletas samt derför med skäl
fått hamn af malmfyndigheter och gifvit verklig anledning till inmutning,
uppstiga Lapplands största jernmalmberg till betydlig höjd öfver den
kala och öde slätten, så att de på flera mils afstånd lära synas mot
horisonten, medan deras mörka färg och tindrande ytor lätt skilja dem
från alla andra berg.
Detta har gjort, att de redan varit kända i 150 år samt under
denna tid varit föremål för undersökning, inmutning och brytning, som
dock alltid måst afstanna, hufvudsakligen på grund af bristande kommunikationer.
Hvad som först stälde dessa malmbergs ofantliga värde i sin rätta
dager var den officiella undersökning, som under loppet af år 1874
föreslogs af landshöfdingeembetet i Norrbottens län och tillstyrktes af
vederbörande auktoriteter samt år 1875 på Kongl. Maj:ts befallning
utfördes af geologiska byrån.
Denna undersökning visade, att ensamt vid. de tre malmbergen Gellivara,
Kirunavara och Luossavara finnes ofvan jord. en tillgång aj nitton
milliarder centner jernmalm utaf omkring sjuttio procents jernhalt.
Hvad som ytterligare ger ökad betydelse åt den oerhörda tillgången
på och den ovanligt höga jernhalten hos dessa malmer är, att en stor
del af malmen från Luossavara och Kirunavara samt från stora fält i
Gellivara är ganska fri från fosfor och svafvel samt derför passar bättre
för tillverkning af stål och äfven af finare jern än malmen från de flesta
af utlandets nu i stort brutna lager. Dessutom finnas andra vidsträckta
delar af dessa malmfält, som hålla 2—3 procent fosfor. Ur dessa malmer
kan genom lämplig förädlingsmetod vinnas icke blott ett för många
ändamål dugligt jern, men äfven ur deras slagg de största rikedomar
af fosforsyra, ett af jordbrukets vigtigaste gödningsämnen. Dessutom
finnas i Gellivara malmberg stora tillgångar af ren Apatit, just det mineral,
hvari fosforsyran rikligast förefinnes.
Den ständigt ökade jerntillverkningen inom vestra Europas flesta
länder och Nordamerikas Förenta Stater hemtar redan från utlandet år
för år ökade qvantiteter jernmalm. Denna malm har förut samlats från
skilda håll, från Uba, Norra Afrika och Spanien, men tages nu nästan
uteslutande från de rika malmfälten vid Bilbao.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 3
Denna ständigt stegrade konsumtion har dock haft till följd, att
lagren der blifvit i betänklig grad åtgångna, hvilket ock lär vara fallet
med de större, för det mesta långt mindre jernhaltiga malmlagren i
England, Förenta Staterna, Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg.
Till följd af denna minskade tillgång på råvaran, malm, måste
sannolikt det allmänna priset å jern inom få decennier komma att stiga
betydligt. Ty då man under senare årtionden fruktlöst ansträngt sig
för att uppleta ny tillgång på större lager af jernmalm inom åtkomliga
delar af verlden, är ej troligt, att detta sökande nu skall krönas med
större framgång.
Under sådana förhållanden var det ej oväntadt att förliden höst
från England höra ett malmsyndikat der vara under bildning, afsedt att
omfatta våra lappska malmfält och de förnämsta grufvorna vid Bilbao.
Men när hela återstående tillgången af malm i Bilbaofältet, år 1883
uppskattades till omkring 50 millioner tons och derifrån sedan årligen
utförts 2>llr—4 millioner tons, skulle de vara tömda inom 10 år härefter.
Turen skulle sedan hufvudsakligen komma till våra lappska malmfält.
Men med en årlig förbrukning af 4 millioner tons skulle det dröja minst
200 år, innan man ens hunnit bryta hvad malm i dem finnes ofvan jord.
Många år innan Kongl. Maj:t den 8 december 1882, med förbigående
af sökande, som ville bilda ett uteslutande svenskt bolag, gaf
åt andra svenskar koncession å Lule—Ofotens jernväg med rätt att på
utländingar öfverflytta denna koncession, var det för en hvar klart, att
om de lappska malmtillgångarna vid den tidpunkt, då de spanska malmlagren
blifvit tömda, genom jernvägsförbindelse vore tillgängliga för
verldsmarknaden, skulle på dem kunna skördas stora rikedomar. Lika
tydligt är äfven, att om priset på dessa malmer, hvilka utan tvifvel
blifva oumbärliga för de stora jernproducerande länderna, höjes genom
en exporttull, kommer äfven det allmänna priset på jern att stiga, hvilket
skulle lända vårt land i öfrigt till stor fördel.
Under olika tider hafva skilda åsigter gjort sig gällande, om dessa
outtömliga malmtillgångar borde uteslutande behållas för inhemsk företagsamhet
eller lemnas åt utländingar. Medan under de senare åren allt
gjorts att åt utländingar upplåta dessa skatter, hyste både regering och
Riksdag i äldre tider helt andra tänkesätt.
Sålunda erbjöd sig ju ett engelskt bolag att köpa Gellivara-godsen
af konung Carl Johan, som då egde dem. Men han afslog det, enär
han ej ville låta en så stor svensk possession råka i utländsk hand och
fruktade främmande intrång inom en aflägsen gränsort. Detta var dock
vid en tid, då jernvägarnes betydelse för samfärdseln var okänd.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
Långt senare, eller vid 1853—1854 års riksdag, då frihandelns
teorier mera allmänt började bryta sig fram och lemnade vigtiga spår
i tulltaxan, ansåg man sig dock behöfva hålla qvar exportförbud på
malm, som först vid följande riksdag utbyttes mot eu exporttull af 50
öre för centner. Riksdagen aflat härom den 23 september 1854 följande
märkliga skrifvelse till Kongl. Magt:
»Ehuru malm, nu till utförsel förbuden, svårligen skulle, till följd
af den dryga forslingskostnaden, kunna under nuvarande förhållanden
blifva föremål för betydligare utförsel, äfven om denna emot låg tull
frigåfves, hafva riksens ständer likväl funnit betänkligt att i detta fall
tillämpa den grundsats i afseende å förbudens upphäfvande, hvilken
riksens ständer eljest omfattat. Förhållandena kunde nemligen förändras
och exempelvis våra nordligaste jernmalmsstreck komma i annans
ego och göras till föremål för vidsträckt bearbetning samt dymedelst en
malmutförsel framkallas, som kunde sätta rikare länders jernindustri i
tillfälle att på verldsmarknaden uttränga härstädes beredt jern. — Möjligheten
af en sådan händelse hafva riksens ständer ansett böra föranleda
utförselförbudets bibehållande, desto hellre som malmutförsel under
vanliga förhållanden icke lär komma att ega rum, och således ett
uttryckligt förbudsstadgande icke skäligen kan anses förnärma någon
inhemsk industrigren. — Då Eders Maj:t emellertid äskat bestämmande
af eventuella tullafgifter å nu förbudna artiklar, hafva riksens ständer,
med bibehållande för sin del af utförselförbudet å malm, rå och osmält,
ej specificerad, bestämt den eventuella utförseltullen derå till 1 riksdaler
pr skeppund stapelstadsvigt.»
Många af i denna skrifvelse framlagda skäl gälla ännu, ja, några
af dem i än högre grad än förut, enär utländingen på grund af förbättrade
metoder nu bättre än förr kan ur sämre malmer framställa ett
jern, som på flera håll börjat uttränga det svenska.
Nu har redan den af 1853—1854 års Riksdag förutsedda möjlighet
inträffat. Detta gör oss till en pligt att fullfölja deras kloka och förutseende
plan, desto mera då det nu gäller icke blott att skydda vår
näst jordbruket och trävarurörelsen vigtigaste handtering, men äfven
att på samma gång skapa betydande inkomster för staten.
Under sådana förhållanden vore det ej väl betänkt, om staten utan
minsta ersättning tilläte ett utländskt syndikat att tillgodogöra sig värt
lands på detta område rikaste skatter och på samma gång skada vår
egen sjunkande jernindustri.
Detta desto mer, då intet hindrar Sverige att, så som sig bör,
genom lämplig exporttull draga fördel af dessa rikedomar. I en tid,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 5
då statens kraf på individen ständigt växa, och denne redan nu blott
med stor svårighet förmår bära dagens tunga, har Riksdagen, synes oss,
ej rätt att för landet åsidosätta en inkomst, som inom tjugu år sannolikt
kan uppgå till lika inånga millioner kronor om året.
Lyckligtvis hafva statsmagterna ej genom ens minsta antydan om
framtida frihet från exporttull på jernmalm bundit eller minskat svenska
folkets rätt att i en vanlig skattefråga handla efter som landets
allmänna bästa och jernhandteringens fördel det fordra.
Vi hafva här blott att räkna med Lule—Ofotens jernvägs-aktiebolag
samt med de enskilde svenska män, som inmutat hela malmberg, sedan
långa tider kända, och på hvilka staten just satt värde genom en officiel
uppskattning af deras tillgångar.
Hvad beträffar nämnda jernvägsbolag, så lärer det redan från sin
första stund fört ett vanskligt lif och har endast genom Kongl. Maj:ts
undseende kunnat börja malmtrakt på en icke lagligen afsynad bana.
Dess, såsom mig synes, djerfva och trots flera officiella vederläggningar
upprepade försök att visa sig åtnjuta svenska statens garanti äro i för
friskt minne att behöfva upprepas samt böra äfven gifva regeringen
goda skäl att härefter med största stränghet öfvervaka det punktliga
uppfyllandet af hvarje vilkor i dess redan allt för gynsamma koncession.
Man har talat vidt och bredt om, huru Lule—Ofotens jernväg
skulle komma att i hög grad gagna främst hela Norrbotten, dernäst
egare af skog och sågverk i Norrland samt gifva rikligt arbete åt våra
grufarbetare. Men så som koncessionen nu är affattad, kunna vi ej
finna annat, än att denna bana skall göra Sverige ganska ringa, om ens
något gagn till väl behöflig motvigt mot de många och stora politiska
vådor, den manar fram öfver värnlös och aflägsen bygd.
Ty enligt mom. 7 i jernvägsbolagets koncession har detta rätt att
mot allmänheten hålla en frakttaxa, som med 25 procent öfverstiger
den högsta här i landet å någon enskild jernväg tillämpade. När man
besinnar, att vid korta och mest för persontrafik afsedda banor taxan
för frakt af vissa slags gods — helst af ringa betydelse för dessa banor
— ibland sättes så hög att den, redan utan någon vidare stegring med
25 procent, skulle omöjliggöra all frakt på större afstånd, inses tydligt,
att en dylik taxa på Lule—-Ofotens jernväg måste göra all godstrafik
beroende af godtycket hos ett utländskt bolag, som naturligt skall bruka
denna sin rätt till att utestänga all täflan och derigenom efter hand slå
under sig allt af värde inom jernvägens trafikområde.
Den ekonomiska vådan häraf ligger öppen deri, att bolaget redan
lyckats förvärfva sig rättigheten att bearbeta Gellivara, Kirunavara och
6 Bevillningsutskottets Betänkande AT:o 5.
Luossavara. Derigenom torde jemväl åtkomsten af Lapplands öfriga
värdefulla grufvor blifva en tidsfråga för bolaget. Det kan ej vara skäl,
att Riksdagen stillatigande låter ett bolag, bestående af för vårt lands
intressen främmande utländingar, utöfva en sådan verksamhet inom denna
aflägsna bygd.
Bolaget har redan tydligt visat sina afsigter genom sitt till Kongl.
Maj:t ingifna förslag till trafiktaxa, hvari det brukat sin i förut nämnda
mom. 7 medgifna rätt derhän att, enligt trafikstyrelsens utlåtande i
frågan, jernmalm skulle från Gellivara till Luleå för 192 kilometers frakt
belastas med samma afgift, till hvilken den enligt statsbanans taxa kunde
fraktas, 1,200 kil., d. v. s. ända från Luleå till Stockholm, samt att
frakt af t. ex. rundvirke, som från Bräcke till Sundsvall (126 kil.)
kostar 32 öre, skulle för samma afstånd på Lule—Ofotens jernväg draga
en frakt af 104 öre.
På g;oda skäl uttalar sig derför trafikstyrelsen i sitt nämnda utlåtande
af 9 april 1888 sålunda:
»Med stöd af hvad nu blifvit i underdånighet anfördt, håller trafikstyrelsen
före, att någon transport af malmer och trävaror å Lule—-Ofotens jernväg icke är möjlig med de fraktafgifter, som i det ingifna
taxeförslaget uppgifvits, samt att närmaste följden af en fastställelse
utaf berörda afgifter skulle blifva, att jernvägens egare med uteslutande
af alla andra blefve i tillfälle att bedrifva malmbrytning och trävarurörelse
i de trakter, som omgifva banan.»
Att Lule—Ofotens jernvägsbolag anser sig skola skörda stor vinst
af dessa förhållanden, synes bäst genom dess den 14 december 1888
till Kongl. Maj:t ingifna anbud, att svenska staten redan år 1904 skulle
eventuelt komma i besittning af dess jernväg. I mom. 8 erbjuder sig
nemligen bolaget att från början af år 1892 (sjelft amortera sin bana
genom att) vid slutet af hvarje kalenderhalfår inbetala till C. J. Hatnbro
& Son i London 6 shillings sterling för hvarje ton jernmalm, som
under då förflutna halfår utförts från Luleå eller Ofoten.
Fastän Kongl. Maj:t afböjt nämnda anbud, visar det dock, att bolaget
kan utan afsaknad skänka bort 6 shillings pr ton, hvithet vidare
anger, att det för egen del beräknar en mycket större vinst på sin
malm. Bolaget inser nogsamt, att, i mån som Spaniens malmtillgång
börjar tryta, det på samma gång kan betydligt höja sitt pris å de rika
lappska malmerna, så att det förutom nämnda amortering kan göra stor
vinst på sin malmexport. Af detta skäl anser jag bolaget äfven tåla
vid högre tull än de 6 shillings pr ton, som det oombedt velat skänka
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 7
till svenska staten, detta desto mer, då den af detsamma erbjudna hastiga
amorteringen ej vidare kommer i fråga.
Då det ej kan lida tvifvel, att en storartad export af billig jernmalm
från dessa nordliga trakter kommer att än ytterligare försvåra
vår redan tryckta jernhandtering, anser jag det vara af största vigt att
Riksdagen, i hvad på densamma ankommer, vidtager sådana åtgärder,
att staten af dessa malmrikedomar bereder landet de största möjliga
fördelar.»
Herr Reuterswärd förordar en utförselstull af minst 70, högst 100
öre pr 100 kilogram, och herr G. de Laval m. fl. en dylik tull af minst
1 krona för 100 kilogram.
Herr Ericsson finner, att, om dessa förslag vunne Riksdags och
regerings bifall, redan häfdvunna rättigheter derigenom skulle våldföras,
och mellersta Sveriges grufegare betagas förmånen af att kunna söka
afsättning på utländsk ort af en arbetsprodukt, som på flera gruffält
hopas utan att finna afsättning. Motionären fortsätter derefter:
»En inskränkning i afsättningen måste ovilkorligen medföra inskränkning
i arbetstillgång inom de orter, hvarest grufvorna äro belägna —
en effekt af tullskydd, som hittills åtminstone icke ansetts öfverensstämmande
med tullskyddsvännernas program.
Det torde vara välbekant, att jernprocenten af allra största delen af
mellersta Sveriges jernmalmer ligger omkring 50. Det enda land, som
hittills genom sin närbelägenhet kunnat draga någon nytta af dessa
svaga malmer, är vårt gamla brödraland Finland, hvilket land äfven
efter dess afskiljande från Sverige haft traktatsenlig rätt att derifrån
erhålla sitt malmbehof. Deremot veta vi, att norrbottensmalmerna hålla
70 procent jern och derutöfver. Det förefaller mig derför icke nyttigt,
rättvist och billigt att skära den nyttiga och till äfventyrs rent skadliga
malmexporten öfver en kärn, hvarför jag, med förbigående af vidare
utredning i frågan, hvartill jag för öfrigt i sinom tid är beredd, får
föreslå,
att, vid export af jernmalm, all malm, som vid profning af taget
generalprof håller 60 procent jern eller derutöfver, skall beläggas med
en utförselstull af 50 öre pr 100 kilogram, men all malm under 60
procent jernhalt tills vidare vara tullfri.»
Sveriges export af jernmalm har utgjort:
åren 1873—1877 i årligt medeltal ..... 20,754,286 kilogram
» 1878—1882 » -> » ..... 20,050,257
» 1883—1887 » » » ..... 33,802,541 »
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
O
År 1888, det första år Gellivara-malm utfördes, steg exporten till
117.350.000 kilogram, hvaraf ensamt från Luleå utskeppades i rundt tal
70.650.000 kilogram.
Det är visserligen sant, att sistlidna års utförsel af Gellivara-malm
icke var af sådan betydenhet, att den medfört någon af de utaf motionärerna
befarade vådorna för den svenska jernhandteringen, men de
resultat, som vunnits öfver allt, der Gellivara-malm användts, gifva otvetydigt
vid handen, att norrbottensmalmerna hafva en stor framtid för
sig. Redan nu utbjudes på den engelska jernmarknaden Gellivara-tackjern
och noteras till pris, som under nuvarande förhållanden måste anses
särdeles gynsamma. Af alla tecken att döma synes också det utländska
jernvägsbolag, hvilket förvärfvat rättighet att under en längre följd af
år bryta dessa malmer, med ifver rusta sig för utskeppning af malm i
en efter våra förhållanden oerhörd skala.
Att en dylik export af jernmalm skall, såsom motionärerna påpeka,
lända vår urgamla bergshandtering till stort men, om icke alldeles undergräfva
dess bestånd, anser utskottet ligga i öppen dag. Förarbetningen
af dessa rika malmer böra vi på allt sätt söka förbehålla åt vårt
eget land, och detta så mycket hellre, som det för den svenska bergshandteringen
måste vara ödesdigert, om på verldsmarknaden kan till
jemförelsevis billigt pris utbjudas en malm, hvaraf frambringas ett jern
af den beskaffenhet, att det kan uthärda en täflan med det svenska.
Engelske fackmän hafva ock redan till fullo insett betydelsen af norrbottensmalmernas
införande på marknaden. Eu ansedd engelsk tidskrift
för grufdrift hänvisar bland annat på den ökade konkurrens, som grufegarne
i England skola komma att utstå, men anser dem dock kunna
finna någon tröst i sin sorg deröfver i det förhållandet, att Gellivaragrufvorna
arbetas af ett engelskt bolag, deras malm transporteras i
engelska fartyg och smältes i engelska masugnar.
Det är dock icke endast från bergshandteringens synpunkt, som
förevarande fråga kan betraktas. Det gifves äfven en annan, den, hvilken
framhållits af herr Hedlund i hans ofvanberörda yttrande, hvarur utskottet
anser sig böra här intaga följande:
»1 Sverige likasom i andra länder hafva en gång våra obegagnade
tillgångar i jord, skog och malmverk förklarats för regula, kronans egendom,
nemligen frän den tid, då de ännu icke voro gjorda till enskild
egendom. Hade nu dessa bergverk fortfarande varit regale, så hade
också kronan haft full rätt att för deras bearbetning upptaga en afgift,
som engelsmännen kalla »royalty». Genom vår inmutningslag, som verkat
godt för vårt land, men som ur eganderättens synpunkt kan anses be
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 9
synnerlig, har kronan åt enskilde afhändt sig och måste afhända sig
eganderätten och framför allt brukningsrätten till dessa egendomar. På
detta sätt har kronans rättighet att uppbära »royalty» för inmutade
malmgångar upphört. Men om hon kunde återfå denna rättighet på en
annan väg, hvartill måhända en billig utförselstull kunde vara tjenlig,
och om kronan derigenom kunde beredas inkomst, så synes det mig, att
man derigenom icke öfverträdt lagen för det fria utbytet, åtminstone
icke mer än som vore fullt rättmätigt. Då beror det dock på huru
högt beloppet af denna royalty sättes. Nu hafva egarne af jernvägen
der uppe hembjudit denna åt staten till inlösen, hvarvid man beräknat,
att staten skulle få jernvägen för intet, då amorteringen deraf skulle
betäckas genom en afgift på malmbrytningen af 6 pence (skall vara: 6
shillings) per ton. Då man tillika förklarat, att detta icke skulle hindra
afsättningen, så låter det ju säga sig, att kronan icke vill låta denna
inkomst gå i främmande händer utan förbehåller sig den sjelf».
Den af herr Hedlund sålunda framhållna principen synes utskottet
så mycket mer beaktansvärd, som genom utförandet af malmen ur landet
försvinner ett kapital, hvilket icke kan återförvärfvas, utan för alltid
blifver borta, en omständighet, som för öfrigt i och för sig manar till
åtgärder, afseende att förhindra misshushållning med en stor nationalrikedom.
Emot utförselstull å jernmalm anföres emellertid, att en dylik tull
skulle blifva menlig för de grufegare i mellersta Sverige, hvilka redan
nu exportera sådan malm. Herr Ericsson, hvilkens motion åsyftar att
undanrödja denna olägenhet, har till utredning i frågan meddelat utskottet
följande. Ur Stripa grufva i Lindes socken hafva under de sista
tjugu åren uppfordrats 500,000 till 700,000 centner jernmalm, en qvantitet,
som vida öfverstigit egarnes behof. Öfverskottet har hittills med
temlig lätthet kunnat säljas till andra orter, särskildt Finland. Under
åren 1873—1887 har från Stripa grufva exporterats i medeltal 60,000
centner jernmalm om året. Priset å denna malm har i Köping varit
minst 40 öre per centner. Då brytningskostnaden i genomsnitt utgjort
12 öre och frakten till Köping 16 öre per centner, återstår alltså en
nettovinst af 12 öre per centner, eller 7,200 kronor om året. Från
Grängesberget hafva öfver Oxelösund utskeppats år 1887 22,321 tons och
år 1888 36,000 tons fosforhaltig jernmalm. Jernvägsfrakterna öfver
Frövi—Ludvika, Köping—Hult och Flen—Oxelösundsbanorna utgöra omkring
4 kronor 10 öre per ton, eller för 1888 tillsammans 147,600
kronor. Då utförselstull å jernmalm skulle omintetgöra denna export,
komme alltså en dylik tull att för nämnda banor betyda en minskad
|
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
inkomst af 147,600 kronor. Grufegarnes, arbetarnes och ortens förlust
torde kunna beräknas till ungefär samma belopp.
Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr P. Holm har jemväl
till utskottet öfverlemnat en framställning i detta ämne, undertecknad
af några personer från Norberg. Med förmälan att den jernmalmsqvantitet,
som från Norbergs bergslag under de sista 20 åren exporterats
— hufvudsakligen till Finland — vissa år uppgått ända till en half
million centner, eller 20,000 tons, uttalas i skrivelser) den åsigt, att
denna export genom åsättande af utförselstull skulle komma att upphöra,
synnerligast som malmen vore fattig. Men om grufdriften skulle
kunna uppehållas, tålde malmbrytningen icke någon inskränkning. Det
vore derför af vigt, att bergslaget finge behålla nämnda lilla export.
Slutligen har ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr P. A.
H. Stjernspetz meddelat utskottet en till honom stäld skrifvelse i ämnet
från åtskiilige grufarbetare i Grängesberg och Örebro läns bergslag,
hvilken skrifvelse hufvudsakligen är af samma innehåll som den af herr
Holm till utskottet öfverlemnade.
Utan att underskatta den ofördelaktiga inverkan en utförselstull å
jernmalm skulle medföra för grufhandteringen inom vissa trakter af
mellersta Sverige, kan utskottet likväl icke vid afgörandet af föreliggande
fråga tillmäta denna inverkan någon synnerlig vigt. År 1886
brötos i Sverige, enligt den officiella statistiken, 20,409,975 centner eller
867,423,958 kilogram jernmalm. Samma år utfördes 19,288,017 kilogram,
eller något öfver två procent af hela den brutna qvantiteten. Skilnaden
emellan dessa qvantiteter, eller 848,135,941 kilogram, åtgick till fyllande
af vår egen jernhandterings behof af malm. Nämnda siffror visa, att
jernhandteringens kraf äro de ojemförligt vigtigaste. Exporten af jernmalm
från mellersta Sverige är icke af sådan betydelse för landet i dess
helhet, att omsorgen om bevarandet af de vilkor, hvarunder denna
export för närvarande arbetar, bör lägga hinder i vägen för en åtgärd,
som för bergshandteringen i stort sedt är till båtnad. En tillbakagång
af vår jernhandtering torde för öfrigt för grufdriften i mellersta Sverige
innebära en vida större våda än upphörandet af den malmexport, som
hittills egt rum derifrån, och skulle helt säkert medföra en denna export
betydligt öfverstigande minskning i malmbrytningen.
På grund häraf och då herr Ericssons förslag, enligt hvad från sakkunnigt
håll blifvit utskottet meddeladt, skulle — hvilket för öfrigt
säger sig sjelft — om det också läte sig genomföra, erbjuda stora
praktiska svårigheter och vara förenadt med betydande kostnader, har
utskottet icke ansett sig kunna hos Riksdagen förorda detsamma. Der
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 11
emot har utskottet beslutit tillstyrka Riksdagen att å all jernmalm, som
ur landet utföres, sätta en afgift, lika för så väl rikare som fattigare
malm.
I fråga om denna afgifts belopp har utskottet funnit de af motionärerne
föreslagna tullsatserna, såsom innebärande rent af exportförbud,
allt för höga. För sin del har utskottet stannat vid en tullsats af 30
öre för 100 kilogram. Då Luleå—Ofotens jernvägsbolag i sitt den 14
december 1888 till Kongl. Maj:t ingifna anbud, att svenska staten ar
1904 skulle eventuelt komma i besittning af dess jernväg, erbjudit sig
att från början af år 1892 afstå 6 shillings per ton, motsvarande ungefär 55
öre för 100''kilogram, utvisar detta, såsom jemväl i herrar Reuterswärds
och de Lavals m. fl. motioner påpekas, att bolagets vinst måste skattas
till minst nämnda belopp, men antagligen är ännu större. Om statsverket
af denna vinst tager 30 öre för 100 kilogram, återstår dock för
bolaget 2 kronor 50 öre per ton. Det af utskottet föreslagna beloppet
kan således icke, enligt bolagets egna beräkningar, sägas omöjliggöra
affärens drifvande.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen måtte, med afslag å herr Ericssons
motion, på det sätt bifalla öfriga i ämnet väckta
motioner, att Riksdagen beslutar, att jernmalm skall
vid utförsel åsättas en tullafgift af 30 öre för 100
kilogram.
Stockholm den 4 mars 1889.
På utskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
Reservationer:
af herrar E. G. Boström, friherre Barnekow, Fock, Lithander, Sederholm
och Tham: »Emot utskottets beslut att tillstyrka Riksdagen att åsätta
jernmalm vid utförsel en tullafgift af 30 öre för 100 kilogram, få vi härmed
anmäla vår reservation.
Äfven vi skulle icke hafva motsatt oss, att en afgift pålägges den
jernmalm, som ur landet utföres, om vi ej varit öfvertygade derom, att
Sveriges med Frankrike och Spanien ingångna handelstraktater lägga
bestämda hinder i vägen derför.
I art. 4 i traktaten med Frankrike heter det, att i afseende å utförseln
af varor från Frankrike till de förenade rikena samt tvärt om
må icke föreskrifvas en mindre gynsam behandling än den för närvarande
gällande. Om nu en vara, hvilken vid traktaternas afslutande
utfördes utan erläggande af någon afgift, får en sådan sig åsatt, lärer
det väl svårligen kunna förnekas, att icke denna vara vid utförseln
underkastas en ogynsainmare behandling än förut. Att ifrågavarande
art. i traktaten jemväl afsåg att förhindra påläggandet af utförselsafgift
eller höjande af redan befintlig dylik afgift, framgår nogsamt af hvad
som förekom vid de underhandlingar, hvilka föregingo afslutandet af
handelstraktaten med Frankrike den 14 februari 1865, ur hvilken traktat
artikeln ordagrant intagits i nu gällande traktat af den 30 december
1881.
Till utskottet har hans excellens herr ministern för utrikes ärendena,
på nådigste befallning, öfverlemnat utdrag ur protokoll öfver ett blandadt
utrikes-, civil- och finansdepartementsärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i sammansatt svenskt och norskt statsråd å Stockholms slott
den 2 februari 1865, och har hans excellens derjemte tillkännagifvit, att
enligt nådigt beslut hinder ej möter för protokollsutdragets offentliggörande.
Af detta protokollsutdrag inhemtas, att statsministern för utrikes
ärendena, gemensamt med cheferna för civil- och finansdepartementen i
underdånighet föredrog:
»Angående art. 4 i kejserliga franska regeringens förslag till handelstraktat,
innehållande bestämmelser derom att, med vissa undantag,
utförseln af varor från den ena af de kontraherande staterna till den
andra, skulle helt och hållet befrias från alla afgifter, att de franske
underhandlarne förmält, att de väl icke ville ovilkorligen yrka på denna
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 18
artikels affattande i enlighet med den af dem föreslagna redaktion, men
att de å andra sidan ej heller kunde åtnöja sig med ett blott förklarande
till protokollet af Kongl. Maj:ts minister, att han vore öfvertygad
derom, att någon afsigt icke hos norska regeringen funnes att
förhöja de i Norge påbjudna utförselstullar, enär, om det ej medgåfves,
att en bestämmelse härom finge uti sjelfva traktaten inflyta, detta med
skäl kunde tydas så, som om man å de förenade rikenas sida hyste
hemliga afsigter, till hvilkas genomförande Frankrike ej kunde antagas
vilja samtycka, samt att de franske underhandlarne derför nu yrkade ej
allenast att Norge skulle förbinda sig att icke, under det traktaten egde
gällande kraft, höja der påbjudna utförselstullar, utan ock att Sverige
skulle förpligta sig att under samma tid ej pålägga några dylika tullar,
eller korteligen att de i afseende å dessa tullar i de förenade rikena
nu bestående förhållanden skulle uti sjelfva traktaten omförmälas och
genom densamma bekräftas.
Med anledning häraf yttrade nu hans excellens herr statsministern
för utrikes ärendena i underdånighet följande:
Hvad härefter angår utförselstullarne, i fråga hvarom de franske
underhandlarne uttalat den förmodan, att det beslut, som angående dem
varit fattadt, afsåge att bereda Ivongl. Maj:ts regering tillfälle att genomdrifva
hemliga afsigter, som ej öfverensstämde med Frankrikes önskningar,
så och ehuru, på sätt protokollet för den 4 sistlidne januari
tillfyllest utvisar, detta ingalunda är förhållandet, och det följaktligen
af sådan anledning ej kan vara nödigt att de förenade rikena ikläda
sig mera bestämda eller vidsträckta förbindelser uti berörda hänseende,
likväl och som de franske underhandlarne emellertid af nämnda anledning
fordrat, att de nu i afseende å dessa tullar uti de förenade rikena
bestående förhållanden skulle uti sjelfva traktaten bekräftas, samt det
icke torde vara Eders Kongl. Maj:ts vilja att uti dessa förhållanden,
hvarken för Sveriges eller för Norges del, åstadkomma någon förändring,
hemställer jag, huru önskligt det än af andra, förut uppgifna skäl varit,
att dessa tullar ej blifvit uti traktaten omförmälda, att Kongl. Maj:ts
minister måtte få berättigas att medgifva intagandet uti traktaten af eu
bestämmelse innebärande att under traktatstiden några utförselstullar ej
skola i Sverige påläggas, och de i Norge påbjudna dylika tullar ej förhöjas.
Uti hvad af hans excellens herr statsministern för utrikes ärendena
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
sålunda blifvit föreslaget och hemstäldt, instämde öfrige närvarande ledamöter
af det svenska statsrådet.»
Hvad sålunda blifvit i underdånighet föreslaget och hemstäldt, behagade
Kongl. Maj:t i nåder gilla och godkänna samt anbefalla, att instruktioner
i enlighet dermed skulle medelst telegraf till ministern i
Paris genast expedieras.
Härigenom synes det oss vara till fullo ådagalagdt, att art. 4 i
traktaten med Frankrike, hvilkens bestämmelser ordagrant återfinnas i
art. 6 i traktaten med Spanien, icke medgifver Sverige att pålägga
någon vara utförselsafgift. Man har emellertid anmärkt, att innehållet af
art. 11 i traktaten med Frankrike, i traktaten med Spanien motsvarad
af art. 7, gifver stöd åt den uppfattningen, att sådan afgift skulle kunna
föreskrifvas, allenast densamma tillämpades på alla nationer. Berörda
art. 11 är af följande lydelse:
»De höga fördragslutande parterna tillförsäkra hvarandra ömsesidigt,
i allt hvad införsel, utförsel och transitoförsändning angår, samma behandling,
som tillkommer den mest gynnade nation. Hvardera parten
förbinder sig att låta den andra komma i åtnjutande af hvarje förmån,
privilegium eller nedsättning i tulltarifferna vid införseln eller utförseln
af de i denna traktat omförmälda eller icke omförmälda artiklar, som
den kan komma att medgifva en tredje magt. De höga fördragslutande
parterna förbinda sig derjemte att icke mot hvarandra bestämma någon
afgift eller något införsels- eller utförselsförbud, som icke på samma
gång kommer att tillämpas på öfriga nationer».
Enligt vår uppfattning afser denna artikel att tillförsäkra de fördragslutande
länderna i alla afseenden samma ställning till hvarandra
som den mest gynnade nation. Det har blifvit upplyst, att vid underhandlingarna
de franska ombuden samtidigt med art. 4 framlade förslag
till redaktion af ifrågavarande artikel, hvilket, förslag, utan att föranleda
något meningsutbyte, oförändradt ingick som art. 10 i 1865 års
traktat och derifrån som art. 11 i den nu gällande traktaten. Detta
förhållande gifver otvetydigt vid handen, att artikelns innehåll på intet
sätt ansågs kunna upphäfva det ifrågasatta allmänna förbudet mot bestående
exporttullars höjning eller införandet af nya.
Till följd af denna vår åsigt om omöjligheten att nu pålägga utförselsafgift
hafva vi icke ingått i pröfning af en eventuel dylik afgifts
rätta belopp, utan inskränka vi oss till det yrkande, att ifrågavarande
motioner för närvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda»;
-
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
af herrar Forssman och Stephens: »Som enligt de upplysningar, hvilka
blifvit utskottet meddelade, åsättande af exporttull på jernmalm strider
mot franska handelstraktaten, och, enligt § 2 mellanrikslagen, för varor,
som ifrån ena till andra riket landvägen utföras, hvarken utförselstull
eller transitoafgift må ega rum, finna vi häruti tillräcklig anledning motsätta
oss bifall till motionerna och hemställa således, utan att anföra
vidare skäl, att samtliga motioner angående åsättande af utförselstull å
jernmalm måtte af Riksdagen lemnas utan afseende»;
af herr Wallberg: »Ehuru jag deltagit i det beslut, hvartill utskottsmajoriteten
kommit, anser jag, att, då olika meningar uppstått huru vida
gällande tariff-traktater medgifva åsättande af en sådan afgift å utförd
malm, utskottet bort jemte beslutet om malmtull i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att, derest gällande traktater skulle lägga hinder i vägen
för tillämpning af ett sådant beslut, Ivongl. Maj:t då ville, om så lämpligt
anses, söka utverka medgifvande dertill, ett medgifvande som torde
kunna utverkas så mycket lättare som hvarken Frankrike eller Spanien
importerar malm från vårt land.
Jag anser derför, att utskottet jemte förslaget om afgift å exporterad
malm bort föreslå, att, derest gällande tariff-traktater icke anses
medgifva en sådan afgifts påläggande, utan medgifvande af den eller de
stater med hvilka de ingåtts, Kongl. Maj:t då ville, om så lämpligt anses,
söka utverka sådant medgifvande».
Herrar Cederschiöld, A. E. Petersson och Sandwall hafva anhållit att
få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling
inom utskottet, den förstnämnde på grund af sjukdom och de båda sistnämnde
på grund af beviljad ledighet från riksdagsgöromålen.