Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli d. 27 febr. 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning af väckta motioner om
ändrad lydelse af $ 3 i kongl. förordningen angående
mantals- och skattskrifning ar nes förrättande den 20 juli
1861.

Mom. 1 i ofvannämnda § 3 är af följande lydelse:

»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo eller hemvist. Härvid iaktta ges
såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera
stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller före nästa
fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt för att öfvertaga
gård, lägenhet eller rörelse eller för att inträda i utöfning af tjenstebefattning,
bör der mantalsskrifvas, tillika med de personer, som honom dit medfölja;
hvadan han jemväl härom skall vid mantalsskrifningen i afflyttningsorten
förete upplysning.

Ej må någon samtidigt vara på mer än ett ställe mantalsskrifven.»

Uti inom Andra Kammaren väckta motioner, iris 38 och 131, hafva
herrar 8. J. Kardell och C. J. Jakobson, med hvilken senare tre af kammarens
ledamöter instämt, föreslagit ändring i berörda stadgande.

Herr Kardell anför, att till följd af nämnda bestämmelse kunde förmögnare
personer låta mantalsskrifva sig i kommuner, livilka. underkastat sig endast
obetydliga eller inga uppoffringar för allmänna ändamål och sålunda hade
endast obetydliga kommunalskatter, medan de sjelfve året om eller större
delen deraf vistades i kommuner, som påkostat betydande belopp för allmänna
Bill. till Riksd. Prot. 1889. o Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

''f

ändamål. De kunde sålunda der framlefva ett behagligt parasitlif, njutande
af alla de förmåner, som der utförda allmänna inrättningar och arbeten,
såsom dyrbara skolor, planteringar och promenader, dränering och vattenledning,
brandsläckningsväsen och polis m. in., beredde utan att med ett öre
bidraga till ortens kommunalutskylder, som derför så mycket tyngre drabbade
de der mantalsskrifne invånarne.

Det vore enligt motionärens åsigt öfverflödigt att mycket orda om det
orimliga i ett dylikt förhållande. Den eller de fastigheter, som en person egde
i andra kommuner, hade sina särskilda onera till dessa kommuner, Indika i följd
deraf finge hvad dem med rätta tillkomme. Men mantalsskrifningen gälde personen
och icke jorden. Det borde derför icke tillåtas honom att, under förebärande
att han vore ett slags bihang till någon sin egendom, undandraga sig att
till den kommun, der han vistades, erlägga de utskylder, som i sjelfva verket
blott utgjorde betalningen för de fördelar, som der komma honom till del.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte ingå till
Konungen med eu underdånig anhållan, att Konungen täcktes låta utarbeta
och utfärda en sådan förändring i nu gällande mantalsskrifningsförordning,
§ 3 mom. 1, som gör det omöjligt för eu person att låta mantalsskrifva sig
på eu annan ort, än der han, i följd af sitt vistande, bör anses ega sitt
egentliga bo och hemvist.

Herr Jakobson påpekar jemväl de af herr Kardell anmärkta förhållanden
samt anför derjemte, att det icke så sällan inträffade, att då en part
i rättegångsväg sökte en annan vid domstol, inom hvars domvärjo motparten
bodde och vistades, han vid målets handläggning möttes med den invändning
från motpartens sida, att denne vore mantals- osh skattskrifven å annan ort,
på grund hvaraf han icke kunde åläggas ingå i svaromål. Vidare hade händt,
att sökanden utverkade sig då ny stämning ä sin vederpart till det forum,
hvartill den senare uppgifvit sig höra, men som då svaranden, å mellantiden
inträffad mantalsskrifningsförrättning, låtit mantalsskrifva sig ä annan ort än
den han förut uppgifvit, ja, till och med å den ort, hvarest han först söktes,
så gjordes samma invändning och han gånge för andra gången fri från skyldigheten
att ingå i svaromål.

Med anledning häraf föreslår herr Jakobson:

att orden: »härvid iakttages så väl att den, hvilken innehar fast egendom
eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf
bestämma och anmäla, på hvilketdera stället han bör mantalsskrifvas» måtte
utgå ur moment 1 § 3 i Kong! Maj ds nådiga förordning af den 20 juli*
1861 angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande.

Med anledning af en i enahanda syfte vid 1871 års riksdag väckt
motion yttrade bevillningsutskottet:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

3

»Vid 1868 års riksdag- uttalade bevillningsutskottet den mening, att
förordningens föreskrift i afseende å valfrihet vid mantalsskrifningsortens
bestämmande för dem, som innehafva fast egendom eller idka rörelse inom
särskilda mantalsskrifningsdistrikt, antagligen endast afsåg att, till undvikande
af hvarje villrådighet och tvist angående rätta mantalsskrifningsorten för
sådan person, som för sina angelägenheters vårdande under olika tider måste
uppehålla sig å särskilda orter, öfverlemna åt honom sjelf att anmäla, hvarest
han det följande året komme att hafva bo och hemvist och följaktligen borde
mantalsskrifvas, men deremot icke att, med åsidosättande af den i första
punkten af samma § 3 uttalade grundsats, eller att en hvar skall mantalsskrifvas
der han har eller, i följd af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo
och hemvist, för sådan person medgifva någon ovilkorlig frihet att bestämma
orten, der han vill i mantalslängd upptecknas, utan afseende om han å denna
ort verkligen kan och hör anses hafva bo och hemvist.

Då likväl eu dylik tolkning af berörda föreskrift vore långt ifrån
allmän, och eu alltför vidsträckt tillämpning af densamma hade gifvit instegat
den föreställning, att de nämnda kategorierna af fastighetsinnehafvare, eller
rörelseidkare, verkligen egde en dylik ovilkorlig frihet, föreslog utskottet vid
sagda riksdag, att det af § 3 mom. 1, som innefattar bestämmelsen om valfrihet
angående mantalsskrifningsorten, skulle ur förordningen utgå och i
densamma endast intagas den allmänna grundsatsen, att en hvar skall mantals-
och skattskrifvas der han bor, eller i följd af sitt vistande bör anses
hafva sitt bo och hemvist. Detta förslag, som i Andra Kammaren godkändes
utan votering, föll likväl i Första Kammaren, hufvudsakligen på den
grund, att detsamma ansågs innebära väl stor inskränkning- i en dyrbar personlig-
rättighet, hvilken icke kunde sägas tillskynda staten någon skada eller
förlust, samt att, om äfven afseende å kommunernas intresse ansågs påkalla
någon ändring i nu gällande stadgande, detta intresse likväl icke skulle fullt
tillgodoses genom den föreslagna bestämmelsen, hvilken endast skulle framkalla
andra förvecklingar och olägenheter.

Åt'' såväl förhandlingarne vid 1868 års riksdag som af motionärens
nu gjorda framställning finner utskottet otvetydigt, att ifrågavarande bestämmelse
i § 3 mom. 1 icke endast fortfarande gafvel- anledning till hvad
den just bör anses hafva velat förekomma, nemligen villrådighet och tvister
angående rätta mantalsskrifningsorten, hvilket äfven ytterligare bekräftas af
det kända förhållande, att myndigheter, Indika det tillkommer att afgöra
dylika frågor, olika uppfattat och tillämpat stadgandet, utan äfven föranleder
från flera kommuners sida icke oberättigadt klagomål. Det synes följaktligen
angeläget att söka erhålla en sådan föreskrift, att all villrådighet och olikhet
i afseende å tillämpningen deraf måtte så hos allmänheten som vederbörande

é Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

myndigheter undanrödjas, äfvensom att, så vidt möjligt, dervid måtte tillgodoses
kommunernas fordran att af de personel-, Indika inom dem äro boende
och draga fördel af deras allmänna inrättningar, äfven få uppbära
skäliga skattebidrag.

Ett förslag i sådant syfte hade må hända bort af utskottet framläggas,
och utskottet skulle icke heller hafva undandragit sig denna skyldighet,
derest utskottet icke funnit ett omarbetande af författningen jemväl i andra
delar erforderligt. Det kan nemligen icke förnekas, att författningen i
flera fäll saknar önskvärd tydlighet och bestämdhet, äfvensom att densamma,
till tiden äldre än våra kommunallagar, med dessa saknar full öfverensstämmelse.
» — — —

»Dylika anmärkningar skulle lätteligen kunna mångfaldigas, men torde
icke vara erforderliga för att bereda erkännande åt den inom båda kamrarne
vid sistlidna riksdag uttalade åsigt, i hvilken utskottet instämmer, att
nemligen mantalsskrifningsförordningen erfordrade en snar och allmän revision.
Då likväl en omarbetning af denna författning förutsätter en föregående
vidlyftig utredning, hvilken utskottet tror icke kunna fullt nöjaktigt verkställas
af någon annan än Kongl. Maj:t, som ensam är i tillfälle att genom
vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar, som eu vid tillämpningen
af nu gällande författning vunnen erfarenhet gifver vid handen, så hemställer
utskottet: att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta förordningen af den 20 juli 1861, angående mantalsoch
skattskrifningens förrättande, undergå sådan omarbetning, att dess särskilda
föreskrifter erhålla nödig klarhet och bestämdhet och bringas i öfverensstämmelse
ej mindre sins emellan än äfven med de förordningen berörande
stadganden i författningarne angående dels kommunalstyrelse, dels allmänna
bevillningen; samt att Kongl. Maj:t ville derefter till Riksdagen framlägga
förslag till ny författning i ämnet.»

Sedan Riksdagen, med bifall till utskottets berörda hemställan, den 24
mars 1871 aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t, nedsattes i anledning häraf
den 21 december samma år en komité, hvilken följande år afgaf förslag till
ny mantalsskrifningsförordning. Öfver detta förslag infordrades underdåniga
utlåtanden af kammarrätten och Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande,
hvarefter, och sedan desse inkommit med yttranden, Kong!. Maj:t den 16 juni
1874 anbefalde den s. k. landsstatskomitén att jemväl inkomma med utlåtande
öfver berörda förslag. Med anledning häraf afgaf nämnda komité den 13
oktober 1875 fullständigt förslag till ny förordning i ämnet, och remitterades
detta förslag till kammarrätten, som den 27 februari 1880 deröfver afgaf
underdånigt utlåtande. Med ledning af dessa förarbeten utfärdades den 27
oktober 1882 en förordning om mantals- och skattskrifningens förrättande i

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Stockholm och den 14 december 1883 förordning om mantals- och skattskrifning
samt kyrkoskrifning i Göteborg. Något förslag till allmän ny mantalsskrifningsförordning
har deremot ännu icke blifvit framstäldt.

Beträffande det af motionärerna omförmälda stadgande, vidhåller utskottet
sin åsigt om önskvärdheten deraf att detsamma erhåller nödig klarhet och
bestämdhet, men anser det, då Riksdagen redan hos Kong!. Maj:t anhållit
om framläggande af förslag till ny mantalsskrifningsförordning, olämpligt att
nu i nämnda hänseende vidtaga någon förändring. Då emellertid behofvet af
att snart erhålla eu ny mantalsskrifningsförordning allt mera gör sig gällande,
anser utskottet sig ega anledning tillstyrka, att Riksdagen aflåter skrifvelse
till Kong]. Maj:t med förnyad anhållan om framläggande af förslag till ny
förordning i ämnet.

Utskottet hemställer sålunda,

att herrar Kardells och Jakobsons ofvan omförmälda
motioner ej måtte till någon annan Riksdagens åtgärd
föranleda, än att Riksdagen, under åberopande af sin skrifvelse
den 24 mars 1871, i skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta samt, om
möjligt, till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning
angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande.

Stockholm den 26 februari 1889.

På utskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.