Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1889, kl. 12 midd.
Bevillningsutskottets betänkande angående vilkoren för försäljning
af bränvin.
Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet
hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet jemlikt 40 §
riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.
§ 10 mom. 1 och § 11 mom. 1 i ofvannämnda förordning äro af
följande lydelse.
§ 10.
1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan
tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre
derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta
den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inhemte, innan april månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,
inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden
Bih. till Riksd. Prof. 1889. ö Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget
utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts
befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande till känna.
§ 11.
1. De enligt näst föregående paragraf medgifna försäljningsrättigheterna
i socknen varde derefter inom augusti månads utgång på offentlig
auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudne för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämda tid af högst tre ar åt den eller dem, som
åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i
sänder utbjudas. Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid göras,
och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och
lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
Uti tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 10 och 65,
föreslås af herrar M. Zachrison och J. P. Jansson i Saxhyttan, att den
i § 11 omförmälda auktion skall förrättas af vederbörande länsman, samt
att den kommunalnämnden tillerkända rätt att pröfva samt antaga eller
förkasta de vid auktionen gjorda anbuden öfverflyttas å Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, och föreslår hr Zachrison härjemte, att i slutet af
§11 mom. 1 införes det stadgande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, huruvida utskänkning tillåtes eller icke, jemväl skall delgifvas
länsmannen.
Herr Zachrison anför i sin motion bland annat:
»Sedan i den ordning, i 10 § stadgas, blifvit bestämdt, att rätt till
försäljning af bränvin må utöfvas i socken på landet, ankommer det
sålunda, enligt 11 §, på socknens kommunalnämnd att, efter hållen auktion
å rättigheten, pröfva de dervid gjorda anbuden samt dem, med
afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet, än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta. Detta förhållande,
att kommunalnämnd eger att i nu sagda ordning antaga försäljningsman,
har föranledt ett så beskaffadt missbruk, att kommunalnämnd, efter aftal
med någon spekulant före auktionen, att denne skall mot erläggande af
viss summa till kommunen erhålla försäljningsrättigheten, antagit samme
spekulant till försäljningsman, oaktadt denne vid auktionen för rättigheten
åtagit sig afgift för mindre litertal, än annan för rörelsens utöfvande
lika lämplig spekulant. Sålunda hör det, för att anföra exempel,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. B
till de hemligheter, som icke kunna undandragas offentligheten, att, i
följd af omförmälda tillvägagående, i en socken i Elfsborgs län, hvarest
försäljningsinannen till kommunens kassa erlägger 7,000 kronor årligen,
den enligt auktionen bestämda skatten utgör allenast 675 kronor; att
i en annan socken i samma län, der kommunalkassan årligen åtnjuter
4,100 kronor af försäljningsinannen, denne i skatt erlägger endast 1,090
kronor 50 öre o. s. v.
Det sålunda omförmälda sättet för handhafvande! af ifrågavarande
angelägenhet, hvilket kommunalnämnderna i landet lära i ganska stor
utsträckning låtit komma sig till last, är naturligtvis i främsta rummet
egnadt att hämma konkurrensen vid auktionerna. Blotta tillvaron af ett
med kommunalnämnden träffadt aftal om försäljningsrättighetens upplåtande
till viss person är nemligen, vid det förhållande att ett dylikt
aftal vanligen är före auktionen kunnigt, verksamt att från täflan dervid
afhålla andra spekulanter än den, som kommunalnämnden förbundit sig
antaga till försäljningsman. Väl kan annan spekulant, som gjort högre
anbud än denne och pröfvas för rörelsens bedrifvande lämplig, genom
besvär öfver nämndens beslut hos Konungens befallningshafvande, få försäljningsrätten
sig tillerkänd, men erfarenheten har visat, att, detta
oaktadt och ehuru naturligen den spekulant, som förbundit sig att,
utöfver den lagliga skatten, till kommunen erlägga betydlig afgift, icke
kunnat för rättigheten i skatt erbjuda ens närmelsevis dess värde, andre
spekulanters anbud dock vanligen varit obetydligt högre.
Äro spekulanterna, såsom ofta nog inträffar, endast tvenne, är nemligen
påtagligt, att någon egentlig täflan dem emellan icke kan komma
i fråga: begge finna sig af eget intresse manade att erbjuda så ringa
skatt som möjligt; den af nämnden gynnade spekulantenjhar dess mindre
anledning inlåta sig på någon täflan, som det är för honom likgiltigt,
huru vida han stannar för högsta anbudet eller icke; och för den andre
spekulantens syftemål — att genom besvär få rättigheten sig tillerkänd
— är tillfyllest allenast att hans anbud, det må i öfrigt vara huru lågt
som helst, är det högsta, som afgifvits.
Finnas åter flere spekulanter, så skulle väl vid första påseendet vilja
synas, som ett af nämnden med en bland dem träffadt aftal af angifna beskaffenheten
icke borde menligt inverka på täflingen mellan de öfriga.
Men sådant är dock icke förhållandet. Den kännedom, som dessa spekulanter
ega, att försäljningsrättigheten kan af dem erhållas allenast
medelst rättegång, gör dem tveksamma att för rättigheten i skatt erbjuda
dess verkliga värde. Härtill bidrager ock i sin mån, att de ganska väl
inse sig kunna befara, att, derest rättigheten af dem förvärfvas, de magt
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
egande i socknen, såsom gengäld för såmedelst vållad förlust af påräknad
vinst för kommunen, skola söka lägga åtskilliga svårigheter i vägen för
rörelsens fördelaktiga bedrifvande.
Efter hvad sålunda blifvit anfördt, må anses ovedersägligt att under
alla förhållanden det ifrågavarande missbruket verkar till oskälig minskning
i den skatt, som till lagenlig fördelning bör för bränvinsförsäljningen
på landet utgå; men af samma missbruk föranledes vidare att ett, af
bränvinslagstiftningens ändamål — superiets hämmande — i betydlig
mån förfelas. Det allmänt kända förhållandet, att en del socknar veta
att af der bedrifna bränvinsförsäljning bereda sig otillbörlig vinst, utgör
nemligen eu frestelse för andra socknar att söka i enahanda ordning
förskaffa sig ekonomiska fördelar. Då nu utsigten af en dylik otillbörlig
vinst i mången socken också utgjort den enda anledningen dertill, att
frågan om bränvinsförsäljningens bedrifvande der blifvit väckt och sådan
försäljning der kommit till stånd, är sålunda det påpekade missbruket
en orsak dertill, att flera försäljningsställen, än behofvet kräfver, å landet
inrättas, med den påföljd att derigenom underlättad tillgång till rusdrycker
föranleder deras missbruk i långt större omfattning, än som
eljest blefve fallet. — — — — — — — — — •— •— — — — — —
När härtill kommer att ett för lumpen vinnings skull bedrifvet
kringgående af lagens bud måste, helst då det, såsom i förevarande fall,
sker med nästan oblyg öppenhet och är allmänneligen kunnigt, utöfva
en skadlig inverkan till förslappande af känslan för lagens helgd, har
jag funnit mig manad att till Riksdagens behjertande framställa behofvet
af sådan förändring af lagstiftningen i ämnet, hvarigenom det ifrågakornna
missbruket varder, så vidt möjligt är, förhindradt.
Detta syftemål skulle, såsom jag föreställer mig, hufvudsakligen vinnas,
derest de uti ifrågavarande hänseende för landet gällande stadganden
bringades till ungefärlig öfverensstämmelse med hvad härutinnan finnes
för stad föreskrifvet. Enligt 9 § i förordningen är det i stad icke dess,
kommunalnämnden på landet motsvarande, kommunala myndighet, drätselkammaren,
utan den offentliga myndigheten, magistraten, som det tillkommer
att hålla auktion å bränvinsförsäljningsrättighet och att pröfva
dervid gjorda anbud. Om nu för landet, i nära öfverensstämmelse härmed,
stadgades, att sådan auktion borde förrättas af länsmannen i orten
och att Konungens befallningshafvande skulle pröfva dervid skeende
anbud, så skulle, såsom jag föreställer mig, det af mig påpekade missförhållandet
undanrödjas och den bästa garanti vinnas för en oveldig
behandling af saken.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5
Herr Jansson anför:
»Då uti förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker bestämdes, att
rättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier, äfvensom
för minuthandelsställena i socknen skulle på offentlig auktion
försäljas och tillika åt hvilken de afgifter för utskänkning af eller minuthandel
med bränvin skulle tillfalla, var det utan tvifvel meningen att
förebygga, att socken, inom hvilken sådan försäljning bedrifves, skulle
kunna tillegna sig någon enskild vinst af rörelsen. Men detta oaktadt
har dock en del socknar, inom hvilka försäljningen af spirituösa drycker
eger rum, kommit i åtnjutande af hufvudsakliga delen af vinsten på det
sätt, att vid den auktion, som hålles å försäljningsrättigheten, kommunalnämnden
antager ett anbud, som efter hemligt aftal aifgifves af någon
dess ledamot eller annan person, som förbundit sig att till socknen afstå
den genom rörelsen uppkommande vinsten, och hvilket anbud då vanligtvis
icke öfverstiger det stadgade minimum, hvarunder rättigheten ej
får försäljas.
Den ögonskenliga vinst som kommunalnämnden på detta sätt bereder
socknen, torde just utgöra egentliga driffjädern till fattande af beslut
att bifalla frågan om inrättande eller bibehållande af försäljningsställen
för handel med spirituösa drycker. Om möjligheten för socken att på
ofvan antydda sätt åtkomma en vinst af rörelsen borttages, tror jag, att
många sådana försäljningsställen skulle blifva indragna, ty jag finner
ingen anledning förmoda, att kommuner skulle vara benägna att upplåta
utskänknings- och minuteringsställen, utan att deraf få draga någon
större vinst än en annan socken, som lede mindre af de skadliga följder
en sådan handtering i större grad inedförer å den trakt der den är belägen.
För i dem, som i likhet med mig hyser den åsigten, att tiden är inne
att åtminstone från landsbygden förvisa den spirituösa handeln, måste
det derför vara angeläget att erhålla sådan ändring i gällande förordning,
angående vilkoren för försäljning af bränvin, att, vid afgörande inom
socken af väckt fråga om sådan handel skall ega rum eller icke, vinstbegäret
ej måtte få något inflytande.»
Det torde icke, såvidt utskottet har sig bekant, kunna förnekas, att
det missbruk, hvilket motionärerna med sina förslag velat förhindra,
bedrifves inom åtskilliga kommuner, och delar utskottet till fullo motionärernas
åsigt om nödvändigheten af en förändring härutinnan. Utskottet,
som jemväl anser den af motionärerne föreslagna åtgärd vara den för ändamålet
mest lämpliga, hänvisar till de i motionerna anförda skäl och vill
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
blott ytterligare betona ett par af dessa, som enligt utskottets förmenande
kraftigast tala för den ifrågasatta förändringen. Det vill sålunda
synas utskottet såsom höjdt öfver allt tvifvel, att härigenom en verklig
konkurrens mellan de vid auktionen täflande skulle komma till stånd
samt hvarje rörelse sålunda blifva beskattad i mån af sin omfattning.
Vidare torde det i nykterhetens intresse vara af största vigt att få en
dylik förändring genomförd, då det torde vara uppenbart, att, såsom
motionärerne påpekat, utsigten att erhålla en ekonomisk vinst ofta varit
den enda anledningen dertill att utskänkningsställen kommit till stånd
å landet.
Genom ett dylikt stadgande som det föreslagna skulle jemväl, såsom
herr Zachrison anmärkt, likformighet i nämnda hänseende vinnas mellan
land och stad, då rättigheten att pröfva de vid dylik auktion i stad
gjorda anbud, såsom bekant, tillhör magistraten.
Ehuru utskottet sålunda lika med motionärerne anser önskvärdt, att
ifrågavarande rättighet öfverflyttas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
har utskottet likväl ansett lämpligt, att tillfälle beredes kommunalnämnden
att yttra sig med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet
och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
1;0)
att Riksdagen måtte besluta, att § 10 mom. 1 och
§ 11 mom. 1 i gällande förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin skola erhålla följande förändrade
lydelse:
§ io.
1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning
än den, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri,
må i socken å landet idkas, göre derom framställning
hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af mars månad det år, då försäljningen skall
börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet af samma
månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall
till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta
den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet
öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman. Denne
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
inhemte, innan april månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen
af kommunalstämma ogillad, förfalle frågan. Har åter
kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände, inom tre
veckor från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden
kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts
befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det
kommunalnämndens ordförande och vederbörande länsman
till känna.
§ 11.
1. De enligt näst föregående paragraf medgifna
försäljningsrättigheterna i socknen varde derefter inom
augusti månads utgång af länsmannen på offentlig
auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom
kungörelse i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudna
för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som
åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid
allenast en rättighet i sänder utbjudas. Länsmannen
insände derefter utan dröjsmål det vid auktionen förda
protokoll till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ege
att, efter kommunalnämndens hörande, pröfva de gjorda
anbuden och dem, med afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven å den
erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
Enligt § 22 i ofvannämnda förordning skola de afgifter, som inflyta
för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i
stad, äfvensom den nettovinst, som bolag i stad skall afstå, fördelas på
följande sätt:
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
För Stockholms stad:
åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret.
För annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret.
För stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret.
Uti en inom Andra Kammaren framstäld motion, n:o 151, föreslår
herr J. Eklund, att nämnda afgifter måtte fördelas på följande sätt:
För Stockholms stad:
sju tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret.
g
Bevillningautslcottets Betänkande N:o 2.
För annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret.
För stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
tre tiondedelar tillfalla staden;
tre tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
två tiondedelar tillfalla staden;
tre tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret.
I motionen anföres bland annat:
»För att belysa de stora företräden, som städerna ega framför landsbygden,
tillåter jag mig ur »Bidrag till Sveriges officiella statistik rörande
kommunernas fattigvård och finanser», som nyligen är utdelad,
anföra följande:
o
År 1886 hade rikets 91 städer en inkomst af:
utskänknings- och minuteringsafgift......... Kr. 1,167,144: —
dertill vinst å bolag för utskänkning
och minutering ....................................... » 2,159,161:— 3,326,305: —
Samma år hade dessa städer en folkmängd af resp. 824,357 invånare.
Tänker man sig sagda inkomst 3,326,305 kronor lika fördelad
mellan hvarje person, så falla 4 kronor 3,5 öre på hvarje individ.
Beträffande rikets 8 köpingar, så hade dessa en inkomst af:
Bill. till Rilcsd. Prat. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 2 Haft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
»utskänknings- och minuteringsafgift» af............ Kr. 9,153: —
dertill vinst å bolag för iskänkning och minutering.
............................................................... » 47,608: — 56,761: —
Dessa köpingar hade sagda år ett invånareantal af 9,126 personer.
Fördelas vinsten 56,761 kronor dem emellan, så falla cirka 6 kronor
22 öre på hvarje individ.
Tages återigen beräkningen från en annan synpunkt med stöd af
»Finansdepartementets kontroll och Justeringsbyråns berättelse för tillverkningsåret
1885—1886», så framgår deraf, att af de 5,775,955 kronor
85 öre, som sagda bränvinsutskänknings- och minuteringsrörelse inbringat,
är denna vinst på så sätt fördelad att:
landstingen erhållit....................................... Kr. 974,140: 78
hushållningssällskapen ................................ » 728,543: 88
stadskommunerna ......................................... » 3,235,611: 80
landsbygdskommunerna .............................. » 724,079: 20
provisioner m. m........................................... » 113,580: 19 5,775,955: 85
Häraf finner man, att landsbygden med ett invånareantal af 3,883,706
personer har haft en inkomst af — blott 18,6 öre pr individ, då stadsoch
köpingskominunerna med ett sammanlagdt invånareantal af 833,483
personer deremot haft en inkomst af 3 kronor 88,2 öre per individ.
Utgifterna för fattigvården utgjorde, enligt statistiska centralbyråns
berättelse år 1886:
I städerna:
För |
hus och inventarier ............. |
.............. Kr. 632,434: — |
)> |
vård och underhåll ............ |
............. » 2,446,288: — |
» |
arbetsmaterialier ................... |
............. » 99,990: — |
» |
aflöning ..................................... |
.............. » 272,619: — |
» |
öfriga omkostnader ............. |
............ » 199,844: — |
3,651,175: —
Den del af inkomsten för bränvinsförsäljningen, som tillfallit städerna,
uppgår enligt här ofvan intagen fördelning till Kr. 3,235,611: 80
eller 88,7 % af budgeten.
Ä landsbygden:
sammanlagda utgifterna............................................................ Kr. 5,634,853: —
Den del af inkomsten för bränvinsförsäljningen, som tillfallit landsbygdskommunerna,
uppgår enligt här ofvan intagen fördelning till
Kr. 724,079: 20 eller blott 12,9 % af budgeten.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 11
Då man vidare besinnar att, enligt anförda berättelser, bränvinshandeln
fortfar att allt mer och mer koncentreras i städerna och tillkomsten
af nya rättigheter på landsbygden är mycket sällsynt, då merendels
så väl kommunal- som stadsmyndigheter motsätta sig uppkomsten
af sådana, så är en ändring af nöden.»
Ehuru utskottet lika med motionären anser önskvärdt, att en rättvisare
fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen än den nuvarande kommer
till stånd, har utskottet likväl med hänsyn dertill, att en betydlig reform
i afseende härå genomfördes endast för några år sedan genom 1885 års
lagstiftning samt någon på officiella uppgifter grundad erfarenhet ännu
ej kunnat vinnas angående de belopp, som under de senaste åren tillfallit
städerna och landsbygdskommunerna af nämnda medel, ansett en
ytterligare förändring i det af motionären uppgifna hänseende ännu ej
lämpligen böra ega rum; och hemställer utskottet fördenskull,
2:o)
att herr Eklunds ifrågavarande motion icke för
närvarande måtte af Riksdagen bifallas.
I motion n:o 121 inom Andra Kammaren hemställer herr G. Mellin,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att den andel af bränvinsförsäljningsmedlen,
som, enligt nu gällande förordning, utgår till hushållningssällskapen,
måtte i stället öfverflyttas till och åtnjutas af landstingen.
Till stöd för detta förslag anför motionären:
»Genom förordningen om landsting hafva länen uti denna institution
erhållit en s. k. sjelfstyrelse, hvilken utan tvifvel allt ifrån sin tillkomst
uträttat mycket nyttigt och godt, till främjande af framåtskridandet i
allmännyttiga anstalter.
Denna utveckling hade dock troligen kunnat blifva långt större, om
landstingen haft till sitt förfogande flera medel, än den beskattningsrätt,
som landstingen innehafva; men, i anseende till denna beskattningsrätts
tryckande och ömtåliga beskaffenhet, kunna och böra landstingen
icke, utan att iakttaga största varsamhet, tillgripa densamma.
Då emellertid landstinget, såsom en ordnad, laglig institution, sammansatt,
på sätt landstingsförordningen utvisar, genom inom de respektive
orterna folkvalda ombud, utan tvifvel lika väl, om ej bättre än hushållningssällskapen,
kan verka för orternas fromma och väl, anser jag,
att den del af bränvinsförsäljningsmedlen, som nu utgår till hushållnings
-
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
sällskapen, bör till landstingen öfverlåtas, hvarigenom landstingsinstitutionen
helt visst skulle kunna utveckla en ännu större, mera mångsidig
och gagnande verksamhet.
Att icke någon märkbar rubbning uti hushållningssällskapens verksamhet
härigenom skulle uppstå, vågar jag försäkra, i synnerhet som
det, sedan den senaste förordningen om bränvinsförsäljningsmedlens fördelning
trädt i tillämplighet, redan visat sig, att somliga landsting
lemnat anslag till hushållningssällskapen för främjande eller uppehållande
af sådan verksamhet och sådana anstalter, hvilka landsting ansett för
länet nyttiga; och som båda ifrågavarande institutioner äro tillräckligt
väl kända, torde icke i denna fråga vidare behöfva anföras.»
Genom de förändrade bestämmelser angående fördelningen af
bränvinsförsäljriingsmedlen, som infördes genom 1885 års lagstiftning,
blef den hushållningssällskapen tillkommande andel af dessa medel ej
obetydligt reducerad, så att, på sätt af utskottets betänkande vid
nämnda års riksdag inhemtas, berörda medel, hvilka 1882—1883 utgått
med 797,823 kronor, skulle, beräknade efter bestämmelserna i 1885 års
försäljningsförordning, hafva utgjort allenast 645,044 kronor, hvaremot
den å landstingen belöpande andel skulle ifrån 633,208 kronor enligt
samma beräkning hafva ökats till 901,892 kronor. Härförutom erinrar
utskottet, att dessa medel utgöra hushållningssällskapens hufvudsakliga
inkomstkälla samt att många hushållningssällskap i förlitande å sina af
bränvinshandeln härflytande inkomster iklädt sig åtskilliga förpligtelser.
Vid sådant förhållande och då någon anmärkning mot det sätt, hvarpå
hushållningssällskapen användt ifrågavarande medel, icke med fog torde
kunna framställas, hemställer utskottet,
3:o)
att herr G. Mellins ifrågavarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, anför herr
E. P. Jonsson i Myre, under hänvisande till sex motionen bilagda kommunalstämmoprotokoll,
att s. k. eau de cologne, som tillverkades i olika
sorter, af hvilka somliga till en stor del bestode af bränvin jemte en
och annan tillsats, som skingrade spritlukten och i dess ställe lemnade
en s. k. eau de cologne-lukt, å flera orter inom landet börjat begagnas
såsom rusdryck; att denna dryck vore för helsan skadligare än andra
sprirituösa drycker; samt att åklagare flerstädes framstält åtal mot hand
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 13
lande, som låtit försälja eau de cologne till personer, hvilka användt
det till berusning, men att åtalen, enär förbud mot försäljning deraf
saknat stöd i lag, lemnats utan vidare påföljd,
På grund häraf hemställer motionären,
det Riksdagen måtte för sin del besluta, att handel med eau de
cologne må ställas under samma kontroll och lagbestämmelser, som äro
stadgade för handel med bränvin och andra spritdrycker, eller göras
likställig med handel af Hoffmanns droppar.
Vid förlidet års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion af
herr G. A. Wändahl derom, att i försäljningsförordningen skulle införas
ett stadgande af innehåll, att tekniska fabrikat (parfymer eller s. k. eau
de cologne), som innehölle sprit, icke skulle få å apotek eller i allmänna
handeln utlemnas eller försäljas, der anledning förekomme att antaga,
att desamma skulle såsom rusgifvande medel användas.
I utskottets häröfver afgifna betänkande yttrade utskottet:
»Utskottet erinrar, att, om dylika af motionären omförmälda tekniska
fabrikat innehålla 25 procent alkohol eller derutöfver, de, jemlikt
stadgandet i § 1 mom. 2 af försäljningsförordningen hemfalla under bestämmelserna
i denna, samt att sålunda, i fall dylika drycker allmänt
användas såsom rusgifvande medel, straff för oloflig försäljning af spirituösa
kan ådömas den, som i uppenbar brottslig afsigt idkar dylik försäljning.
Att förordningen jemväl blifvit så tillämpad framgår af en i
högsta domstolens minnesbok för år 1878 gjord anteckning derom, att
en landthandlare, som, innan kongl. förordningen den 8 december 1876
angående handel med asther samt sether- eller sprithaltiga läkemedel blef
gällande, sålt Hoffmanns droppar (en del sether och tre delar koncentrerad
sprit) till myckenhet af högst 10 ort hvarje gång, blifvit, sedan
häradsrätten vitsordat, att sådana droppar i orten allmänt begagnades
för tillredande af rusgifvande dryck, fäld till ansvar för oloflig utskänkning
af spirituösa.»
Utkottet, som ej funnit skäl att frångå sin då uttalade åsigt, anser
sig hvad beträffar motionärens hemställan om att likställa handel med
eau de cologne med försäljning af bränvin, endast behöfva påpeka omöjligheten
af ett sådant stadgande. Att, såsom motionären uppgifver,
flera åtal för försäljning af eau de cologne icke föranledt någon ansvarspåföljd,
torde väl hafva berott på svårigheten att i dylika mål kunna
anskaffa erforderlig bevisning.
Beträffande den af motionären omförmälda handel med s. k, Hoffmanns
droppar stadgades visserligen genom kongl. förordningen den 8
december 1876 straff för försäljning eller utlemnande å apotek af dylika
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
droppar, der anledning förekoinrne att antaga, att de skulle såsom rusgifvande
medel användas, men torde i afseende härå böra uppmärksammas,
att dylika droppar endast få å apotek försäljas. Oafsedt svårigheten
att bestämma hvad som bör hänföras under benämningen eau de
cologne, lärer handeln dermed icke kunna inskränkas till apoteken
allena. Att åter införa en dylik straffbestämmelse jemväl i afseende å
den allmänna handeln med eau de cologne vore enligt utskottets åsigt
ett allt för stort ingrepp i näringsfriheten, för att utskottet skulle
kunna förorda detsamma.
På grund häraf och då, såsom utskottet framhållit, försäljningsförordningen,
om den tillämpas, lemnar tillräckligt skydd mot det af motionären
påpekade missbruk, hemställer utskottet,
4:o)
att herr E. P. Jonssons ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 februari 1889.
På utskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.
Reservationer:
Vid l:sta ''punkten:
af herr Söderberg, hvilken ansett, att, då de af motionärerne omförmälda
exempel å det af dem anmärkta missbruk säkerligen endast
vore enstaka fall, tillfyllestgörande skäl saknades för en åtgärd att från
-
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
taga kommunalnämnderna rättigheten att, efter pröfning af de vid auktionerna
gjorda anbud, dessa antaga eller förkasta, samt att, om man
ändock ville söka förekomma dylikt missbruk, det i detta afseende vore
nog att föreskrifva, att kommunalnämnden skulle vara skyldig att antaga
det högsta anbudet, för så vidt icke grundade anmärkningar förekomme
mot den bjudandes behörighet eller lämplighet.
Vid 2:dra punkten:
af herr Forssman: »Ehuru mot hvarje fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen
anmärkningar sannolikt kunna göras, anser jag utskottet
saknat skäl, att redan nu yttra sig för önskvärdheten af ändring i fördelningen,
utan att utskottet på något sätt visat, att en rättvisare fördelning
kan astadkommas med bibehållande af nuvarande försäljningssystem.
»
af herr J. Rundbäck.
Herr J. Eliasson har anhållit att få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af detta betänkande inom utskottet.