Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 febr. 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande, angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft de till utskottet
hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, får utskottet jemlikt 40 §
riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 146, föreslår herr
P. Truedsson, att Riksdagen måtte besluta, att 3 § af Kongl. Maj:ts
nådiga förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 13
juli 1887 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 3.

För bränvinstillverkning må begagnas redskap af hvilken storlek
och beskaffenhet som helst med allenast de inskränkningar, som för
kontrollens handhafvande äro eller varda föreskrifna.

Alla slags råämnen må vid sådan tillverkning användas med undantag
af hvete, råg och majs.

Till stöd för sitt förslag anför motionären bland annat:

»För att minska den ännu alltjemt oerhörda bränvinsflod, som härjar
vårt fädernesland, hafva åtskilliga medel med större eller mindre fram Bih.

till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

trång anlitats. En utväg, som hittills icke försökts, men som likväl utan
tvifvel skulle kunna leda åtminstone ett stycke på väg till det af alla
efterlängtade målet, vore, enligt min tanke, att söka förekomma bränvinsbränning
af det allmännaste och för billigaste pris tillgängliga råämnet,
spanmålen. Denna tanke torde utan tvifvel hafva legat till grund
för det förbud att i landet införa majs, som man någon gång föreslagit,
ehuru denna sistnämnda medfört den olägenheten, att man derigenom
utestänger ett billigt och godt foderämne.

Sedan numera de tvenne senaste Riksdagarne åsatt tull å hvete, råg
och majs m. fl. spanmålsslag, borde man kunnat vänta en åtminstone i
någon mån minskad användning af spanmål till bränvinsbränning. Ty värr
synes denna förhoppning komma att svikas. Alltjemt importeras till vårt
land ofantliga qvantiteter spanmål, synnerligast majs, i direkt syfte att
låta den vandra i bränvinspannan. Stora skeppslaster med majs äro,
enligt hvad man har sig bekant, på väg, destinerade till de svenska
brännerierna. Att det icke kan vara i nykterhetens intresse att pa sådant
sätt indirekt importera bränvin och sålunda öka bränvinsfloden, faller
af sig sjelf. Att det icke kan vara till gagn för svenska jordbruket, år
lika uppenbart. Hvarje nykterhets- och fosterlandsvän måste med grämelse
åse, hurusom ofantliga qvantiteter spanmål »förädlas» till svenskt
bränvin, att konsumeras i landet till skada för vårt folk i moraliskt,
ekonomiskt och sanitärt hänseende.»

Förslag i liknande syfte som förevarande motion hafva förut framstälts
men utan att kunna vinna Riksdagens bifall. I Kongl. Maj:ts till
1887 års den 2 maj sammanträdande Riksdag aflåtna proposition med
förslao- till ny tillverkningsförordning föreslogs sålunda förbud mot att
vid bränvinstillverkning använda majs, ris eller andra sådana råämnen,
som voro af beskaffenhet att ej kunna inom landet allmänligen alstras.
I anledning af detta förslag yttrade bevillningsutskottet vid nämnda riksdag
bland annat:

»Kongl. Maj:ts förslag om förbud för tillverkning af majs och dylika
råämnen finner utskottet leda till ett allt för strängt förmynderskap, då det,
huru omsorgsfullt eu näring än är begränsad, dock bör stå hvar och en
fritt att välja det råmaterial, han finner för näringens utveckling fördelaktigast.
Ett ej ovigtigt skäl för att underlåta att stadga . ett sådant
förbud torde äfven vara, att ett stort antal af brännerierna i landet äro
helt och hållet hänvisade att bränna af majs och dylika i Kongl. Maj:ts
förslag afsedda ämnen, då potatis icke kan med fördel och i tillräcklig
mängd för dem erhållas, hvarför dessa brännerier, derest ett sådant
ifrågasatt förbud infördes i förordningen, icke kunde längre uppehållas

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 8

och i och med nedläggandet af rörelsen blefve nästan värdelösa för
egaren.»

Kongl. Maj:ts berörda förslag upptogs vid förlidet års riksdag af
herr S. Nilsson i Efveröd i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o
119, och föreslog herr S. Nilsson dessutom, att förbudet jemväl måtte
omfatta hvete och råg. I utskottets betänkande häröfver åberopade utskottet
de af bevillningsutskottet vid nyssnämnda riksdag anförda skäl
samt erinrade derutöfver, dels att genom ett dylikt stadgande jordbrukaren
skulle beröfvas möjligheten att kunna för bränvinstillverkning använda
spanmål af ifrågavarande slag, som blifvit skadad eller eljest vore
af dålig beskaffenhet, dels ock att de skäl, som förut kunnat tala för
ett dylikt stadgande, betydligt förlorat sin kraft, sedan tull blifvit åsatt
all slags spanmål.

I hvad sålunda blifvit anfördt instämmer utskottet till fullo samt
vill härtill blott foga den anmärkningen, att bränvinstillverkningen i riket
icke under den senare tiden tilltagit utan fast mer i betydlig mån nedgått.

Då under tiden från den 1 oktober 1887 till den 15 februari 1888
tillverkades 20,389,116,2 liter bränvin, tillverkades under tiden 1 oktober
1888—15 februari 1889 endast 15,837,000,5 liter.

Utskottet hemställer,

Do

att herr P. Truedssons förevarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt nu gällande förordning angående vilkoren för tillverkning af
bränvin eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande bestämma det tillsyningsman
vid nederlag tillkommande arfvode, hvaremot enligt 1882 års förordning
nederlagsafgift var bestämd att utgå med visst belopp, eller
3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter bränvin af 50 procent
styrka.

Under erinran att det. nu kunde inträffa, att man ålades att för ett
mindre qvantum bränvin på nederlag betala lika mycket som för ett
mångdubbelt större, samt att det jemväl inträffat, att tillverkaren fått
för 12,000 liter i nederlagsafgift betala 140 kronor, eller öfver 1 öre per
liter, föreslår i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 130, herr
C. J. Jakobson, med hvilken herr Nils Jönsson instämt, att Riksdagen
måtte besluta, att arfvodet till tillsyningsman vid bränvinsnederlag må
bestämmas i likhet med hvad af Kongl. Maj:ts nådiga förordning an -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o /.

gående vilkoren för tillverkning af bränvin den 2 juni 1882 stadgats,
eller 3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter.

Med anledning af förevarande motion vill utskottet här erinra om
de skäl till den genom 1887 års tillverkningsförordning vidtagna förändring
i bestämmelserna angående tillsyningsmans arfvode, som anföras
i det vid Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet fogade statsrådsprotokoll.
I nämnda hänseende anfördes af chefen för finansdepartementet: »För

närvarande åtnjuter tillsyningsman vid bränvinsnederlag, då
han ej tillika är kontrollör, arfvode till belopp af fyra kronor för hvarje
förrättning samt ersättning för skjuts med mera. Godtgörelsen bekostas
i allmänhet af staten, men af nederlagsinnehafvaren, då förrättning på
hans begäran förekommit mer än en gång i veckan. Såsom ersättning
för statens kostnader erlägger nederlagets innehafvare nederlagsafgift,
som, enligt närmare bestämmelser i § 16 mom. 4 af förordningen den 2
juni 1882, erlägges med 3 kronor 75 öre för hvarje helt tusental liter
bränvin. Vissa år hafva nederlagsafgifterna icke förslagit till betäckande
af tillsyningsmännens aflöning, andra år har kronan åter haft något
öfverskott. Under åren 1874—1884 utgjorde sammanlagdt nederlagsafgifterna
.................................................................................... kronor 361,623:

och omkostnaderna................................

således utgjorde öfverskottet ...........

eller i medeltal 3,846 kronor om
således är ytterst oväsentlig, äro

319,317

.................. kronor 42,306: —

året. Ehuru statskassans behållning
dock tillverkarnes omkostnader för

nederlagen högre, än hvad de skäligen borde vara, hvilket icke kan
undgå att väcka missnöje. Under de nämnda åren kostade vid 141
nederlag hvarje uttag af bränvin: vid 4 mindre än tio kronor, vid 15
mellan tio och tjugu kronor, vid 16 mellan tjugu och trettio kronor,
vid 27 mellan trettio och femtio kronor, vid 41 mellan femtio och hundra
kronor samt vid 38 öfver etthundra kronor. Det är visserligen sant,
att detta är kostnaden icke blott för uttag af bränvin från nederlag,
utan äfven för tillsyn och räkenskapsföring, men i allt fall synes beloppet
vara för högt, och sannolikt torde vara, att en del deraf åtgår
till kostnader, som genom en annan anordning skulle kunna undvikas.
Det synes vidare vara obilligt, att innehafvarne af de större nederlagen
skola genom deras större afgifter bidraga till aflönande af tillsyningsman
vid de mindre eller sådana, der blott en ringa mängd bränvin är upplagd.
Det nuvarande stadgandet medför äfven nödvändigheten att bestämma
en minimiqvantitet, som bör vara å nederlag upplagd. Alla

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

dessa olägenheter skulle undanrödjas, om, såsom i förslaget iakttagits,
tillverkaren, med befrielse från nederlagsafgiften, ålägges att godtgöra
tillsyningsmans arfvode med belopp, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eger bestämma, i hvilket fall tillsyningsmannen sannolikt ej
kommer att anlitas oftare, än omständigheterna kräfva, och ersättningen
att motsvara den verkliga kostnaden. Härigenom skulle ock besparas
allt besvär med debitering af nederlagsafgift samt författande, verificerande
och granskning af tillsyningsmäns räkningar. Den nu ifrågasatta
anordningen har äfven i allmänhet lemnats utan anmärkning af Eders
Kongl. Majrts befallningshafvande, om än en eller annan af dem uttalat
betänkligheter.»

Enligt hvad utskottet inhemtat, synes nederlagsafgiften, på sätt
Kongl. Maj:t med sitt förslag afsett, hafva i betydlig mån nedgått, men
utskottet vill ej bestrida, att i något enstaka fall afgiften för nederlag,
der endast en obetydlig qvantitet bränvin förefinnes, möjligen kan,
såsom motionären påpekat, till följd af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
föreskrifter om sättet för afgiftens beräknande utgå med högre belopp,
än som enligt förut gällande bestämmelser skulle blifvit fallet.
Någon anledning att på grund häraf återgå till det genom 1882 års förordning
föreskrifna sättet för arfvodets bestämmande synes utskottet
ikväl ej förefinnas, utan hemställer utskottet,

2:o

att herr Jakobsons ifrågavarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 februari 1889.

På utskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

2