16
Riksdagens Skrifvelse JV:o 46.
N:o 46.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 maj 1888.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående omarbetning af förordningen
den 12 februari 1864 om hvad i afseende ä
passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bär.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 11.
Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 8.)
Till Konungen.
Hos Riksdagen har blifvit framhållet behofvet deraf att kongl.
förordningen den 12 februari 1864, angående hvad i afseende å passagerareångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör,
blefve omarbetad, så att den bättre motsvarade nutidens kraf, till stöd
hvarför blifvit anfördt, bland annat, att förordningen vore till sina bestämmelser
i åtskilliga fall föråldrad; att nutida ångfartyg vore af en
annan konstruktion, än då författningen utgafs, hvarförutom maskiner
och pannor undergått mycket stora ändringar, i följd hvaraf författningens
föreskrifter angående gamla pannors ompröfning ej längre vore
tillfyllestgörande; att bestämmelsen angående passagerareantal uppfattades
olika, så att samma fartyg vid en besigtningsförrättning erhållit
rättighet att föra ett betydligt större antal passagerare, än hvad
af besigtningsman på annan plats blifvit medgifvet; samt att ej andra
ångfartyg än sådana, som undergått föreskrifven besigtning, finge föra
passagerare, hvaraf följden blifvit, att då besättningar utsändes till
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 46.
utomlands liggande fartyg, hvilket ganska ofta förekomme, dessa ej
kunnat sändas med svenska lastångare, ehuru direkt lägenhet förefunnits,
utan måst sändas med andra nationers fartyg till närmaste hamn,
kvilket mången gång fördubblat kostnaderna — ett förhållande, så mycket
oegentligare, som samma fartyg hade skyldighet att till Sverige medtaga
sjöfolk som passagerare.
I nämnda förordnings § 8 stadgas, bland annat, att ångpannor å
passagerareångfartyg skola omprofvas, då vederbörande besigtningsmän
eller inspektörer till följd af uppkomna bristfälligheter eller efter större
reparationer anse sådant erforderligt, samt senast inom loppet af fem
år. Detta stadgande torde visserligen kunna anses hafva motsvarat
sitt ändamål vid den tid för snart tjugofem år sedan, då förordningen
tillkom och då endast pannor med lågt ångtryck begagnades, men enär
de pannor, hvilka numera å ångfartyg användas, i allmänhet äro afsedda
för ett vida högre ångtryck, än vid tiden för förordningens tillkomst,
anser Riksdagen, att förordningens bestämmelser angående ompröfning
af de i passagerareångfartyg befintliga ångpannor ej längre
äro tillfyllestgörande, samt att ändrade föreskrifter i detta ''afseende
äro erforderliga.
Föreskrifterna angående det antal passagerare, som å ångfartyg
må föras, innefattas i förordningens 19:de paragraf. Då dessa föreskrifter
emellertid lära tolkas väsentligen olika på olika ställen och,
till följd af denna skiljaktighet i tolkning och tillämpning af förordningen
vid särskilda tillfällen, ganska beaktansvärda olägenheter lära
uppstått, finner Riksdagen förändrade och mera fullständiga stadgande!!
angående passagerareantalets bestämmande vara af behofvet särdeles
påkallade.
Angående passagerareångfartygs besigtning stadgas dels i förordningens
12:te paragraf, att dylikt fartyg skall hvarje år, innan första
resan dermed företages, eller, derest resorna under vintern fortsättas,
inom loppet åt ett år undersökas och pröfvas af tre besigtningsmän,
af hvilka en skall vara kunnig i skeppsbyggeri, eu i ångmaskiners
sammansättning och skötsel samt en i sjömanskap, dels ock i 14:de
paragrafen att, derest besigtningsmäu ej äro förordnade å den ort,
hvarifrån ångfartyg första gången om året afgår, sådant ej må hindra
passagerares medtagande; dock att fartyget skall undergå föreskrifven
besigtning vid framkomst till destinationsorten eller, om fartygets befälhafvare
sådant föredrager, å annat ställe, som under resan anlöpes och
der besigtningsmän äro tillsatta. Då icke några andra ångfartyg äro
berättigade att medtaga passagerare till större eller mindre antal, än
sådana, hvilka undergått föreskrifven besigtning, men § 60 mom. 2 af
Bill. till Riksd. Prof. 1888. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Iläft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 46.
nu gällande sjölag den 23 februari 1864 innehåller stadgande derom,
att å svenska fartyg skall, till sådant antal och mot sådan betalning,
som af Konungen bestämmes, emottagas sjöfolk, hvars hemsändande
det åligger konsulerna att besörja — ett stadgande, hvilket jemväl
återfinnes i § 36 af komiterades förslag till ny sjölag samt lag angående
nya sjölagens införande in. m. deri 22 februari 1887 — synes
häraf framgå, att svenska fartyg i vissa fall hafva lagstadgad skyldighet
att från utlandet hemföra passagerare till Sverige, antingen de
undergått den i 1864 års förordning föreskrifna besigtning eller ej,
men deremot, enligt § 12 af samma förordning äro förhindrade att medtaga
passagerare från Sverige till utlandet, derest de ej undergått sådan
besigtning. En förändring härutinnan, hvarigenom likformighet i
berörda afseende åstadkommes mellan härifrån afgående och hit ankommande
ångfartyg, synes Riksdagen vara synnerligen önskvärd.
Redan den under år 1877 tillsatta komité för utarbetande af förslag
till ändringar och tillägg i sjölagen, hvilken komité verkstält en
af motiv åtföljd fullständig omarbetning af förordningen angående
passagerareångfartyg, uttalade den åsigt, att hvarje åtgärd af staten
till bevarande af menniskolif måste vara så fullständig som omständigheterna
tillåta, hvarför komiterade ansågo att förordningen af den
12 februari 1864, hvilken »hade sin rot i eu tid, då ångfartygsflottan
företrädesvis var em insjö-, kanal- och kustflotta)), icke vidare vore tillfredsställande.
På grund af hvad sålunda blifvit anförd t och då vid företagen
granskning af förordningen dessutom befunnits, att densamma äfven i
åtskilliga andra delar än de ofvan påvisade är mindre tidsenlig och
tarfvar förändring får Riksdagen anhålla att ifrågavarande förordning
af den 12 februari 1864 måtte omarbetas, så att den bättre motsvarar
nutidens fordringar. Stockholm den 5 maj 1888.