10
Riksdagens Skrifvelse N:o 4.3.
N:o 43.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1888.
—■ — — — Andra Kammaren den 2 —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändrade föreskrifter
i fråga om arfvode för konkursbos förvaltning.
(Lagutskottets utlåtande n:o 22 punkt 2 samt memorial n:o 42.)
Till Konungen.
Enligt G7 § konkurslagen ega borgenärerna sjelfva bestämma
arfvodet för konkursboets förvaltning. Om någon borgenär eller gäldenären
anser det bestämda arfvodet för högt, pröfvas detsamma af
domstolen.
Under de senare åren har missnöje med rättens ombudsmansinstitutionen
på ett oförtydbart sätt framträdt; och torde hufvudsakliga
anledningen dertill vara att söka i de dryga kostnader, som konkursförvaltningen
medför, särskild! genom arfvodet till rättens ombudsman.
Att man härvid mera fäst sig vid arfvodet till den sistnämnde än vid
arfvodet till gode männen och sysslomännen har väl sin grund deri,
att desses besvär med förvaltningen i de flesta fall är större än rättens
ombudsmans. Men otvifvelaktigt inträffa ofta fall, då äfven gode männens
och sysslomännens arfvode bestämmes oskäligt högt.
Med afseende härå kan visserligen erinras, att enligt ofvan anförda
lagrum borgenärerna ega sjelfva bestämma arfvodet för konkursboets
förvaltning samt att, om någon borgenär eller gäldenären anser
Il
Riksdagens Skrifvelse N:o 43.
arfvodet för högt, rätten eger att derom bestämma. Men genom erfarenheten
är ådagalagdt, att dessa föreskrifter icke innefatta tillräckligt
korrektiv mot arfvodets uppdrifvande till oskäligt belopp. Sysslomannen
äro nästan alltid sjelfve fordringsegare, ofta de, som hafva
största fordringarne, och kunna med lätthet skaffa sig så många fullmagter,
att de bestämma beslutet. Rättens ombudsman åter har i följd af
föreskriften, att hans arfvode i regel skall utgöra eu tredjedel af hela
arfvodet för konkursförvaltningen, ett gemensamt intresse med sysslomännen,
hvilket möjligen afhåller honom från att verka för arfvodets
nedsättande. År ett borgenärsbeslut en gång åvägabragt, förefaller
det en enskild borgenär motbjudande och besvärligt att klaga deröfver,
och gäldenären befinner sig väl oftast i en så grannlaga ställning
till sysslomännen, att- han icke vill inlåta sig på en sådan åtgärd.
Till förekommande af arfvodets oskäliga uppdrifvande lärer det
således vara nödigt att vidtaga någon ändring i konkurslagens föreskrifter.
I sådant afseende har blifvit föreslaget, att arfvodet för
konkursförvaltningen skulle utgå i visst förhållande till försäljningssumman
för konkursboets egendom med någon olikhet i beräkningen
för fast och lös egendom samt med sådan begränsning, att arfvodet
icke i något fall skulle få uppgå till högre belopp än 5,000 kronor.
Man kan emot detta förslag erinra, att arbetet och omtanken
med konkursförvaltningen icke alltid stå i direkt förhållande till de
förvaltade beloppens storlek, och redan genom konkurslagens nuvarande
lydelse är ju öppet lemnadt att bestämma arfvodet till visst för
hundrade. Ett annat sätt vore att arfvodet bestämmes särskildt för
rättens ombudsman och särskildt för gode männen och sysslomännen
samt att borgenärernas beslut om det förra alltid af godo männen eller
sysslomännen underställes domstolens pröfning.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen, hos hvilken
framställning i ämnet skett, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i
gällande konkurslag i syfte att medelst bestämda föreskrifter i afseende
å arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma att samma arfvode
kan uppdrifvas till oskäligt belopp. Stockholm den 2 maj 1888.
Med undersåtlig vördnad: