Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
61
N:o 37.
Uppläst och godkändt hos Första Kammaren den 11 april 1888.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändring i gällande
bestämmelser, om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
(Lagutekottets utlåtande n:o 29).
Till Konungen.
I sitt den 21 december 1870 afgifna betänkande förklarade den
af Eders Kongl. Maj it tillsatta komité för undersökning rörande skogsförhållandena
i Norrland sig anse en inskränkning i rättigheten att för
viss tid upplåta mark för skogsbruk icke allenast vara af tillståndet
inom Norrland rättfärdigad, utan med tvingande magt påkallad. I
synnerhet vore detta, enligt komiténs tanke, förhållandet beträffande det
så ofta anlitade sättet att upplåta afverkningsrätt till skog, utan att
jorden tillika afsöndrades. Det menliga inflytande dessa upplåtelser
redan utöfvat och utan tvifvel än vidare komme att utöfva, såväl å skogarnes
bestånd, som i flera andra afseenden, gjorde det till en angelä
-
02
Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
genhet af framstående vigt, att tiden för djdika upplåtelser begränsades,
så att åtminstone en efterkommande hemmansegare, som önskade sjelf
öfvertaga hushållningen med sin skog, icke måtte genom föregående
aftal derifrån alltför länge hindras. I öfverensstämmelse med dessa
åsigter föreslog komitén, bland annat, att upplåtelse af afverkningsrätt
till skog på viss tid, utan att jorden tillika afsöndrades, ej måtte få
ske för längre tid än högst tio år.
Uti det yttrande, som då varande skogsstyrelsen på nådig befallning
afgaf öfver skogskomiténs betänkande och förslag rörande
skogsväsendet i de norra länen, anförde skogsstyrelsen, bland annat,
att hvad anginge skogsköp med flerårig afverkningsrätt, det ej borde
förbises, att dylika köp vore nödvändiga för tillgodogörande af de skogstillgångar,
som i och för utdrifning, strömrensning och flottning fordrade
så betydliga kostnader, att en hemmansinnehafvare ej mägtade
anskaffa dertill nödiga medel, och hvilka skogstillgångar utan dessa köp
mången gång skulle gagnlöst förspillas. Dock kunde å andra sidan ej
heller bestridas att skogsköpen, då afverkningskontrakten ej innefattade
lämplig föreskrift om minimidimension för afverkningsbart virke, ofta
medförde en skogssköfling, hvilken vore så mycket mera att beklaga,
som afverkningsrätten merendels upplåtits på den betydliga tiden af
femtio år, under hvilken tid efterkommande således vore hindrade att
disponera öfver skogen och att dermed iakttaga en sparsammare hushållning.
I anledning häraf instämde skogsstyrelsen med komitén rörande
behöfligheten att inskränka den tid, hvarunder afverkningsrätt
finge upplåtas; men, då de ofvan omförmälda kostnaderna understundom
vore så bet}rdliga att köparen, för att jemte skälig vinst erhålla
godtgörelse för dessa, kunde behöfva lika lång afverkningstid som den,
under hvilken kronoparker enligt § 19 utsyningsförordningen finge upplåtas,
ansåg skogsstyrelsen, att samma tid äfven borde bestämmmas
såsom maximum för afverkningsrätt å här ifrågavarande skogar.
Frågan om inskränkning af tiden för beståndet af skogsafverkningskontrakt
har sedermera vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet,
men har hittills icke föranledt, någon lagstiftningsåtgärd.
Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, har
för sin del funnit sig öfvertygad om nödvändigheten af en lagbestämmelse
i antydda syfte. Riksdagen föreställer sig dock, hufvudsakligen
på de af skogsstyrelsen anförda skäl, att en tid af tio år såsom maximum
möjligen skulle vara för kort. Ett sådant maximum synes likväl
i hvarje fall icke böra sättas högre än tjugu år.
68
Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
Riksdagen får följaktligen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
gällande bestämmelser om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, att
aftal om afverkningsrätt till skog icke må gälla för längre tid än högst
tjugu år.
Stockholm den 11 april 1888.
Med undersåtlig vördnad:
l