Riksdagens Skrifvelse N-.o 36.

51

N:o 36.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 april 1888.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år
1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1886.

(Statsutskottets utlåtande n:o 26.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1886 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande
verk och myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar bos Eders Kongl.
Magt andragit, får Riksdagen i nedannämnda ämnen anföra följande:

Utrikesdepartementet.

Vid granskningen af utrikesdepartementets räkenskaper för år
1886 hafva revisorerne anmärkt, bland annat, att flera i räkenskaperna

52

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

affärda belopp, utgörande kostnadsersättningar till embets- eller tjensteman
i departementet för resor, företagna förnämligast utom landet,
verificerats med summariska qvittenser, utfärdade af de personer, Indika
företagit dessa resor; och ehuru detta redogörelsesätt visserligen stode
i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 7 inom. 6 af gällande instruktion
för embets- och tjenstemännen i utrikesdepartementet af den
8 november 1878, hade revisorerne, enär utrikesdepartementets utgifter
— de s. k. hemliga utgifterna undantagna — icke syntes mera än andra
allmänna verks och inrättningars böra undandragas fullständig granskning
och kontroll, velat ifrågasätta, huruvida icke eu sådan ändring i
berörda föreskrifter angående verificeringen af utrikesdepartementets utgifter
lämpligen kunde vidtagas, att denna verificering måtte blifva i
ouiförmälda hänseenden fullständigad.

Till närmare upplysning rörande grunderna för de i förenämnda
instruktion intagna föreskrifter i afseende å verificeringen af kostnadsräkningar
till embets- och tjenstemän i utrikesdepartementet för tjensteresor,
har chefen för departementets kameralafdelning med anledning af
revisorernes omförmälda framställning erinrat, att Rikets ständer i skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 17 september 1863 anmält sig bifalla, att,
enär en i detalj genomförd och verificerad redogörelse för kostnader,
bestridda utom riket, icke kunde åstadkommas, samt då de extra utgifterna
skedde genom Kongl. Maj:ts beskickningar, nyssnämnda utgifter
skulle få på det sätt redovisas, att behöriga qvitton af de personer,
hvilka från utrikesdepartementets kameralafdelning emottagit medel för
berörda ändamål, skulle anses vara såsom verifikationer tillfyllestgörande;
och då hvad Rikets Ständer sålunda anfört fortfarande syntes hafva
full giltighet, förefunnes enligt kameralchefens förmenande, icke skäl
att vidtaga ändring i de med afseende å verifikation af ifrågavarande
utgifter gällande föreskrifter.

Enligt hvad Riksdagen inhemtat, har Eders Kongl. Maj:t under
innevarande år i förut gällande reglemente, hvarefter Eders Kongl.
Maj:ts sändebud och ministrar samt öfrige diplomatiske embets- och
tjenstemän vid utrikes beskickningar ega åtnjuta traktamente, ekiperings-
och respenningar m. m., gjort sådan ändring, att hädanefter
chargé d’affaires och legationssekreterare komma att för resa mellan
Stockholm och beskickningsorten erhålla ersättning i ett för allt med
vissa i reglementet upptagna belopp. Till följd häraf torde anledningar
till anmärkningar af sådan beskaffenhet, som de af revisorerne i omförmälda
hänseende gjorda, komma att för framtiden i väsentlig män
minskas.

53

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

I anförda reglemente med deruti gjorda ändringar och tillägg
är emellertid vidare föreskrifvet, dels att ifrågavarande embets- och
tjensteman skola för resa från en beskickuingsort till eu annan eller
till andra än de i reglementet nämnda orter erhålla ersättning antingen
enligt ingifven godkänd räkning eller med viss för hvarje fall särskildt
läststäld summa, dels oek att för annan tjensteresa, som diplomatisk
embets- eller tjensteman erhåller befallning att företaga, kostnaden skall
ersättas antingen efter ingifven och af ministern för utrikes ärendena
godkänd räkning eller efter de grunder, som Eders Kongl. Maj:t finner
godt i allmänhet eller för särskildt fall fastställa.

Då sålunda vid redogörelsen för de kostnader, som sistnämnda
slags resor föranleda, kunna förekomma räkningar af samma beskaffenhet
som de af revisorerne omförrnälda, samt, på sätt revisorerne framhållit,
dylika kostnader synas böra i vanlig ordning verificeras, får
Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj: t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke föreskrifter må kunna meddelas till fullständigt afhjelpande
af den utaf revisorerne anmärkta brist i förenämnda räkenskapers
verificering.

Statens jernvägstralik.

Enligt eu revisorerne meddelad uppgift åtnjöte femtiofem vid
statens jernvägar anstälde läkare stående fribiljetter, gällande under
hela året å samtliga statsbanelinierna. Då för ombesörjandet af jernvägspersonalens
sjukvård de för detta ändamål anstälde läkare vore
hänvisade till vissa distrikt, hade revisorerne icke funnit den utsträckta
rätt till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven, vara af något
tjenstens behof påkallad.

I sammanhang härmed hafva revisorerne uttalat önskvärdheten
af, att beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,
särskildt i fråga om stående fribiljetter, gällande under hela
året å samtliga statsbanelinier, och i synnerhet då fråga förekomme om
beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kongl. brefvet
af den 8 september 1882 nämnda fall.

Jemte meddelande att det önskningsmål revisorerne framhållit
rörande inskränkning i beviljandet af fribiljetter redan blifvit uppmärksammadt,
såsom det framginge af en till styrelsen för statens jernvägstrafik
den 31 sistlidne december aflåten skrifvelse från statsrådet och
chefen för civildepartementet, har bemälde styrelse, i ett med anled -

54

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

ning af revisorer nes framställningar i fråga om förvaltningen af statens
jernvägstrafik afgifvet utlåtande, beträffande de till jernvägsläkarne
utlemnade fribiljetter erinrat, att, om ock ifrågavarande läkare ej behöfde
för vården om jernvägspersonalen resa utom det distrikt eller
den sektion, der denna personal vore placerad, förmånen af fribiljett
å hela satsbanenätet likväl ej vore att anse såsom ett obefogadt gunstbevis,
utan utgjorde en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbure,
och hade gjort det möjligt att sätta sjelfva läkarearfvodet så lågt som
det för närvarande vore. Härigenom hade sålunda en afsevärd besparing
uppkommit i jernvägstrafikens utgifter för läkarevård, månfaldigt
större än den ringa inkomst jernvägen skulle uppbära, om läkarne i de
sällsynta fall, då deras praktik tilläte dem resa utom sitt distrikt, skulle
lösa biljetter; och borde det äfven omförmälas, att åtskillige af de
läkare, som anlitades för personalens sjukvård, icke uppbure någon
annan ersättning än nämnde fribiljett Enligt

hvad trafikstyrelsen upplyst, utgör förmånen af fribiljett
å hela statsbanenätet en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbära,
och för åtskilliga bland dem den enda ersättning, de såsom jernvägsläkare
åtnjuta. Detta aflöningssätt synes emellertid ej allenast strida
mot de grunder, som i allmänhet blifvit följda vid bestämmande af
löneförmåner för statens tjenstemän, utan äfven innebära den anmärkningsvärda
oegentlighet, att ju mer en läkare är stadd på resa utom
sitt tjenstgöringsområde och sålunda underlåter att tjenstgöra, desto
större fördel är han i tillfälle att tillvinna sig af de med befattningen
förenade förmånerna. Riksdagen anser följaktligen, i likhet med revisorerne,
att den utsträckta rätt till fribiljetter, som medgifvits jernvägsläkare,
icke bör för dem bibehållas. Rigtigast vore visserligen, enligt
Riksdagens förmenande, att de vid statens jernvägstrafik anstälde läkare
icke beviljades rättighet att resa fritt å statsjernvägarne vid andra resor
än dem, de såsom jernvägsläkare företaga. Men då ett konseqvent tilllämpande
af denna åsigt måhända torde komma att medföra praktiska
svårigheter, har Riksdagen icke velat framställa förslag i sådan rigtning.
Deremot har Riksdagen funnit läkares rätt till fribiljett åtminstone böra
inskränkas till det distrikt, inom hvilket jernvägspersonalens sjukvård
är honom anförtrodd; och får med anledning häraf Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke den
rätt till fribiljetter å statsbanorna, som hittills medgifvits de vid statens
jernvägstrafik anstälde läkare, må för hvarje läkare inskränkas till det
distrikt, inom hvilket han såsom jernvägsläkare tjenstgör.

Riksdagens Skrifvelse N:o 36. 55

Genom styrelsens för statens jernvägstrafik cirkulär den 30 april
1881 angående rese- och traktamentsersättning till tjensteman och betjente
vid jernvägsdistrikten hade föreskrifvits, att ersättning för transport
af reseeffekter icke skall utgå till tjensteman vid tjensteresa inom
det distrikt, han tillhörde, samt ej heller till stationsskrifvare och betjent,
vare sig han vore stadd i tjensteresa inom eller utom det distrikt, han
tillhörde.

T betraktande af det särskilda förhållande, att jernvägens tjensteman
under sina tjensteresor å statens jernvägar ej kunde betraktas
som resande i vanlig mening, hade det synts revisorerne, som de då
bort kunna påräkna biträde af jernvägens vid stationerna anstälda,
dem underordnade transportpersonal vid transport af sina etfekter.
Revisorerne hade derför velat ifrågasätta, huruvida icke omförmälda,
endast den lägre personalen omfattande undantag från i resereglementet
medgifna rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter äfven
borde utsträckas till öfrige vid statens jernvägar anstälde tjenstemän
i alla de fall, då under uppehåll i resan bostad funnes att tillgå i stationens
omedelbara närhet.

I ofvan åberopade utlåtande har styrelsen för statens jernvägstrafik,
jemte förmälan att alla tjensteman vid distrikten, och således äfven
stationsskrifvare, egde åtnjuta ersättning för transport af reseeffekter
vid resor utom det distrikt de tillhörde, men deremot icke, med undantag
af afdelningsföreståndare och deras assistenter, vid resor inom
distriktet, anfört, att ofvanberörda och öfriga inskränkningar i de genom
resereglementet stadgade ersättningar gjorts i statsbanornas intresse
och med beaktande af de förhållanden, hvarunder tjensteresor af olika
befattningshafvande gemenligen företoges. De enda tjensteinnehafvare
vid distrikten, för hvilka resereglementet oförändradt tillämpades, vore
nämnde afdelningsföreståndare och assistenter, och detta af det skäl,
att, dessa tjenstemän, hvilka hade att öfvervaka, huru tjensten sköttes
å alla delar af deras merendels vidsträckta områden, icke borde af
något slags ekonomiska betänkligheter afhållas från, utan snarare böra
uppmuntras att tidt och ofta företaga resor för att utöfva inspektion
och på ort och ställe taga reda på ställningar och förhållanden. Visserligen
hade revisorerne antydt, att tjenstemännen skulle kunna påräkna
biträde af dem underordnad personal för transport af deras effekter,
men härvid ville styrelselsen dels erinra, att det egentligen endast vore
trafikdirektören eller hans assistent, som å den station, derifrån han
afrest eller dit han anlände, anträffade honom underordnad personal,
dels såsom en vigtig grundsats, till hvars förbiseende man icke borde

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

öppna någon anledning, framhålla, att jernvägsbetjening icke borde af
öfverordnad anlitas för enskild tjenst.

Hvad styrelsen för statens jern vägstrafik sålunda upplyst och
anfört, synes icke innebära fullgiltiga skäl för afböjande af den utaf
revisorerne ifrågasatta förändringen i gällande bestämmelser angående
jernvägstjenstemännens rätt att uppbära ersättning för transport af reseffekter;
och då Riksdagen funnit denna förändring lämplig, får Riksdagen
anhålla att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom
den för den lägre jernvägspersonalen gjorda inskränkning i
rätten att uppbära ersättning för transport af reseeffekter må, på sätt
revisorerne ifrågasatt, tillämpas äfven i afseende å öfrige vid statens
jernvägar anstälde tjensteman.

Då statens jernvägstrafiks räkenskaper icke lemnade upplysning
om kostnaden för de s. k. kurirtågen, hafva revisorerne förmält sig
icke hafva kunnat bilda sig ett omdöme om, huru vida dessa tågs anordnande
förorsakat förlust eller medfört vinst. Det hade dock synts
revisorerne kunna ifrågasättas, om verkligen persontrafiken inom vårt
land ännu nått den utveckling, att den kunde anses betinga att, på
sätt nu under eu del af året egde rum, två snabbgående tåg skulle
dagligen med endast omkring tre timmars tidskilnad befara den långa
vägsträckan emellan Stockholm och Malmö.

1 denna fråga har styrelsen för statens jernvägstrafik först anmält,
att på framstäf begäran till revisorerne lemnats en approximativ uppgift
öfver intägter och utgifter för ifrågavarande tåg under år 1886.
Väl hade data saknats för att kunna exakt angifva, huru många resande
begagnat kurirtågen, och det derför att särskilda slag af biljetter
icke försåldes till dessa tåg, utan till dem utlemnades vanliga snälltågsbiljetter,
hvadan resande, som köpt sådan biljett å station vid en linie,
der kurirtåg icke ginge, kunde vid anslutningsstation öfvergå till kurirtåg,
och likaledes en med kurirtåg börjad resa kunde fortsättas med
snälltåg, och skilnad således icke kunde göras mellan kurirtågs- och
snälltågsresande. Men som kurirtågen faktiskt varit lika mycket anlitade
som andra snabbgående tåg i motsvarande vagnklasser, kunde
de statistiska uppgifterna öfver freqvensen å snälltågen, i hvilka kurirtågen
äfven inbegrepes, med fullt fog läggas till grund för beräk -

57

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

ningen af intägten å kurirtågen, och som dessa uppgifter gåfve vid
handen, att under de månader juni—september, kurirtågen det året
lupo, snälltågen i l:a och 2:a vagnklasserna varit begagnade af i medeltal
15,5 resande, som erlagt tillsammans 1 krona per kilometer, så
kunde, med tillägg af den afgift som betaltes för postvagn och af
vederbörlig andel af afgifterna för resgodsöfvervigt, inkomsten för
kurirtågen med allt skäl uppskattas till 1 krona 15 öre per kilometer.
Kostnaderna åter kunde, beräknade efter samma grunder som användes
i den utredning, styrelsen framlagt i underdånig promemoria år 1883,
då frågan väcktes om inrättande af särskilda snabbare tåg för personocb
postbefordringen med synnerligt afseende på förbindelsen med utlandet,
och ökade dels i förhållande till det större antal vagnar dessa
tåg numera innehölle, dels med vederbörligt belopp för sjelfva banans
slitning, högst antagas till 84 öre pr kilometer. Sistnämnda belopp
understege med 21 öre medelintägten per kilometer, och styrelsen ansåge
sig derför berättigad uttala, att dessa tåg, så länge de inskränktes
till den tid af året, då personfreqvensen vore störst, icke blott betäckte
sina kostnader, utan ock lemnade en behållning utöfver de direkta utgifterna
till bestridande af en del af jernvägens allmänna kostnader.

Men det vore icke ensamt den omedelbara inkomsten för jernvägen,
som borde vara bestämmande för befogenheten af dessa tåg,
utan fastmer den större betydelse en snabb förbindelse med utlandet
hade för det egna landet i sin helhet genom sin förmåga att framkalla
trafik och uppmuntra personer, som förut hållits tillbaka af tanken på
resans besvärligheter och den med densamma förenade tidsförlust, till
att besöka äfven ganska aflägsna orter, som genom den beqvämare
kommunikationen gjorts lättare tillgängliga. Också tydde redan flera
tecken derpå, att de anordningar, som på senare åren vidtagits för att
underlätta resorna till och från utlandet, oaktadt de tryckta tiderna,
redan verkat i den rigtning, som dermed åsyftats, och det lede intet
tvifvel, att, äfven om man tills vidare stannade vid hvad som hittills
åtgjorts, samfärdseln med de utländska kulturländerna skulle blifva
allt lifligare och i alla afseenden inbringande. Frågan vore nu, huru
vida icke denna förbindelse skulle nöjaktigt kunna tillgodoses med ett
snabbgående tåg mellan hufvudstaden och den för personrörelsen vigtigaste
utfartsorten Malmö. Huru denna fråga skulle besvaras, berodde
naturligtvis derpå, huru vida ett bantåg å den svenska sidan kunde
ställas i nöjaktig anslutning till de stora person- och postförande bantågen
å kontinenten. Hufvudpunkterna för dessa senare bantåg vore,
hvad trafiken med norden beträffade, Berlin och Hamburg. För en så
Bill. till Riksd. Prof. 1888. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 2 Raft. 8

58

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

vidt möjligt oafbruten förbindelse med den förra staden och de derifrån
utgående eller dit anländande tågen fordrades, att å svenska sidan
bantåget komme tidigt på morgonen till Malmö och afginge från
Malmö sent på aftonen; för anslutningen åter med Hamburgertågen
borde det svenska tåget inträffa i Malmö vid middagstiden och afgå
derifrån strax på eftermiddagen. Vore nu det enda svenska tågets tidtabell
så uppstäld, att de resande kunde i Malmö å den ena leden
omedelbart fortsätta sin färd, måste tydligen de, som hade att färdas
å den andra leden, nödgas vänta fem till sju timmar, innan de kunde
anträda sin färd vidare. Samma betydliga afbrott skulle äfven uppstå
för posten, på hvars ostörda fortskaffande det läge så mycken vigt.

Derjemte vore ock att taga i betraktande, att de direkta tågen
mellan Malmö och Stockholm betjenade äfven personbefordringen mellan
talrika inrikes orter, belägna så väl vid statsbanan som vid de
många till denna anslutande enskilda jernvägarne; och det vore, hvad
dessa senare beträffade, nödigt att de inträffade vid de olika föreningsstationerna
på sådana tider, att resande och post kunde befordras vidare
utan allt för stort dröjsmål. Att det vore omöjligt att under den
de! af året, då personfreqvensen vore lifligast, lösa dessa uppgifter på
ett nöjaktigt sätt med ett enda tåg, torde derför inses; och styrelsen
ansåge för sin del att, så länge de för vår samfärdsel med utlandet
bestämmande stora europeiska bantågens turer vore ordnade såsom för
närvarande vore fallet, kurirtåg mellan Malmö och Stockholm borde
under sommarmånaderna bibehållas jemte snälltåget, och det äfven af
det skäl, att tillströmningen af resande å sagda linie då ej sällan vore
så stor, att icke alla kunde medtagas å ett tåg utan men för den för
tåget faststälda hastigheten. I afseende på dessa tågs hittillsvarande
anordning ville styrelsen, med anledning af hvad revisorerne uppgifvit.
om den korta tidskilnaden mellan de i samma rigtning löpande tågen,
erinra att, om ock blott tre timmar läge mellan tiderna för kurirtågets
och snälltågets afgång från Stockholm, likväl, till följd af tågens olika
fart, tidskilnaden dem emellan alltjemt ökades, så att de inträffade i
Malmö med omkring 7 timmars mellantid, och att af samma orsak tidskilnaden
mellan de båda uppgående tågen utgjorde fem till sex timmar.

Då, med hänsyn till den nedgående inkomsten från statens jernvägar,
allvarlig omtanke bör egnas åt hvarje åtgärd, som kan bidraga
till ett gynsammare resultat ,af jernvägstrafiken, samt, på sätt revisorerne
anfört, det torde kunna ifrågasättas, huru vida trafikförhållandena
inom vårt land med nödvändighet påkalla, att tvenne snabbgående tåg
skola under sommartiden dagligen befara den långa vägsträckan mel -

59

Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

lan Stockholm och Malmö, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke ettdera af de två
snabbgående tåg, som en del af året befara jernvägslinien Stockholm—
Malmö och åter, må kunna utan allt för stor olägenhet indragas.

Läroanstalterna för öfveråriga döfstnmma.

Revisorerne, som af räkenskaperna inhemtat, att såsom arfvode
för räkenskapsföringen vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfsturnma
under revisionsåret till anstaltens föreståndare utbetalts tillsammans
226 kronor 51 öre, hafva, enär i kongl. brefvet den 18 september
1885 angående anslag till ifrågavarande anstalt för år 1886
arfvode för ofvanberörda arbete icke upptagits, ifrågasatt omförmälda
utgifts behörighet.

Genom utslag den 11 november 1887 på de besvär, direktionen
öfver ifrågavarande läroanstalt anfört öfver kammarrättens den 17 nästforegångne
februari meddelade utslag, hvarigenom, med anledning af
inom vederbörande revisionsafdelning gjord anmärkning angående ett
till aflönande af en räkenskapsförare vid anstalten utbetaldt belopp,
kammarrätten faststält det anmärkta beloppet till betalning af direktionen
för samma anstalt, har Eders Kong!. Maj:t förklarat sig finna
kammarrättens utslag lagligen grundad!, men, med afseende å hvad i
målet förekommit, medgifvit att frågan om återbetalning af större del
af det anmärkta beloppet än det revisionen i kammarrätten tillkommande
anmärkningsarfvode finge förfalla.

Jemte åberopande af Eders Kongl. Maj:ts omförmälda utslag har
direktionen för ifrågavarande anstalt dels hänfört sig till en af direktionen
i samma ämne den 6 juli 1887 afgifven förklaring, deri direktionen
uttalat den mening, att bland föreståndarens för anstalten åligganden
icke inginge skyldigheten att föra anstaltens räkenskaper,
hvadan särskild ersättning för räkenskapsföringen måste utgå, dels ock
anfört, att Eders Kongl. Maj:t genom kongl. brefvet den 11 november
1887 bifallit direktionens i afgifvet förslag angående användande af
statsanslaget till anstalten för år 1888 gjorda hemställan om ett visst
belopp af räntemedlen till arfvode åt anstaltens räkenskapsförare.

Riksdagen anser sig böra framhålla befogenheten af revisorernes
omförmälda framställning, hvars rigtighet vinner särskild bekräftelse
deraf, att Eders Kongl. Maj:t förklarat kammarrättens gillande af en i
enahanda hänseende gjord anmärkning vara lagligen grundad!; och då

60 Riksdagens Skrifvelse N:o 36.

Riksdagen förestält sig, att berörda anstalts direktion, som enligt kong!,
brefvet den 22 november 1877 eger att bestämma föreståndarens åligganden,
är oförhindrad att uppdraga åt honom att utan särskild ersättning
ombesörja räkenskapsföringen, hvilket. bestyr han synes hittills
hafva kunnat utan olägenhet förena med sina öfriga göromål vid
anstalten, har Riksdagen funnit sig böra ifrågasätta, huru vida den af
revisorerne anmärkta, denna anstalts föreståndare beredda särskilda
tillökning i löneförmåner må vara af förhållandena påkallad.

Vid granskning af 1885 års räkenskaper för läroanstalten för
öfveråriga döfstumma i Bollnäs anmärkte statsrevisorerne år 1886, att
ersättning utgått för uppgörande af berörda räkenskaper. Till svar å
denna anmärkning meddelade anstaltens styrelse, att, enär jemväl
kammarrätten gjort enahanda anmärkning vid 1884 års räkenskaper, så
väl detta som 1885 års utgift för räkenskapsföring skulle godtskrifvas
1886 års räkenskap.

Då alltså utgift af förevarande art hädanefter icke torde förekomma
vid döfstummeanstalten i Bollnäs samt i afseende å den tredje
af rikets döfstummeanstalter, eller anstalten i Skara, anmärkning rörande
utgift för räkenskapsföringen icke af revisorerne framstälts och
följaktligen antagas kan, att sådan utgift ej heller derstädes under år
1886 förekommit, synes häri ett ytterligare skäl föreligga för beaktande
af revisorernes förevarande framställning. I allt fall synes enahanda
förfaringssätt i detta hänseende böra ega rum vid alla dessa likartade
läroanstalter. Riksdagen får derför anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huru vida för framtiden särskildt arfvode
för räkenskapsföring må böra föreståndarne för läroanstalterna för
öfveråriga döfstumma tillerkäunas.

Stockholm den 14 april 1888.

Med undersåtlig vördnad: