Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
1
N:o 38.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen i fråga om eftergift
ä 1887 års arrende för en del kr ono eg endomar samt
om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k.
skilnadsarrenden; gifven Stockholms slott den 6 April 1888.
Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för denna dag vill Kongl Maj:t härmed föreslå Riksdagen att medgifva:
dels att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar må
å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio
procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara
obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;
arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden
bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;
arrenden af Malmö och Kristianstads hospitaler förut tillhöriga
hemman och lägenheter;
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena TV mantal Brännårby i Södermanlands län,
Bill. till Riksd. Prot. 1888. 1 Samt. 1 Afd. 19 Häft. 1
2 Kongl. Maj.is Nåd. Vroposition N:o 38.
b mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och \ mantal Gräsöna i
Skaraborgs län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;
samt
andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels och att, der för kronoegendom, med afseende hvarå rätt
till arrendets uppsägning enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887
egt rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skall utgöras af förutvarande
arrendator, denne må, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt
på grund af vanhäfd, befrias från utgifvande af skiliiadsarrendet för
den tid af arrrendeperioden, som den 14 Mars 1889 återstår.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl, nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
F. v. Essen.
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 38.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 April
1888.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehkensvård,
Statsråden: Boven,
Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Lönegren.
Chefen för finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anförde:
»Under sistlidet år hafva från ett större antal kronoarrendatorer
i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands,
Örebro, Vestmanlands och Kopparbergs län ingifvits lika lydande underdåniga
ansökningar, deri sökandena anfört:
att sedan början af innevarande decennium priset å landtmannaprodukter
årligen fallit, så att för närvarande priset å spanmålen nedgått
till omkring hälften af det pris, som gälde år 1880;
att samtidigt produktionskostnaderna icke minskats, utan snarare
4 Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition 1S:o 38.
ökats, hvartill den årligen alltmer tilltagande emigrationen mägt.igt bidragit;
att,
då arrendeafgifterna dels helt och hållet och dels till största
delen vore bestämda i penningar och icke, såsom fordom, i spannmål,
följden häraf blifvit, att arrendeafgifterna numera för arrendatorerne
stälde sig ruinerande högt i förhållande till de pris, hvartill landtbrukets
produkter kunde afyttras;
att, om deremot arrendeafgiften vore bestämd i spanmål, att lösas
efter gångbart pris, och sålunda stigande eller fallande i samma mån
som spanmålspriserna stege eller folie, en kronoarrendator kunde, oberoende
af konjunkturerna, beräkna, huru stor andel af skörden, som
behöfde afsättas för betäckande af arrendeliqviden, hvaraf åter blefve
en följd, att han under alla förhållanden kunde disponera återstoden
af skörden till betäckande af sina öfriga utgifter;
samt att, såsom förhållandet nu vore, då arrendeafgiften helt och
hållet eller till största delen utginge i bestämdt penningebelopp utan
hänsyn till gällande spanmålspriser, ofta nog till följd af det ofantliga
prisfallet å spanmål hela eller åtminstone största delen af grödan
måste åtgå till betäckande af arrendeliqviden, så att högst obetydligt
blefve qvar till betalande af produktionskostnader, skatter m. m.;
Och hafva, med åberopande häraf, sökandena anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t måtte i proposition till innevarande års Riksdag föreslå:
dels att den kontanta delen af arrendeafgiften måtte omsättas i
spanmål för hvarje arrende särskilt efter det vid arrendets ingående
gällande tioårsmedelmarkegångspriset och den sålunda i spanmål förvandlade
arrendeafgiften få lösas efter löpande årets markegångspris;
dels att vid blifvande utarrendering^ arrendeafgiften måtte bestämmas
i spanmål, att lösas efter löpande årets markegångspris;
dels ock att äfven arrendeafgiften för år 1887 måtte få beräknas
efter dessa grunder.
För den händelse Eders Kongl. Maj:t icke skulle finna skäl bifalla
denna framställning, hafva sökandena alternativt anhållit, att
proposition måtte till Riksdagen aflåtas om trettio procents nedsättning
i arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888, hvartill sökandena
ansett skäl desto hellre förefinnas, som den rätt att efter uppsägning
frånträda arrende, hvilken medgifvits genom nådiga kungörelsen den
13 Juli 1887, först år 1889 vunne tillämpning.
Sökandena hafva slutligen äfven framstält begäran derom, att
arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888 måtte, såsom för år 1886
egt rum, få erläggas i två terminer; och torde jag beträffande denna
del af den underdåniga ansökningen få erinra, att densamma varit
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 5
föremål för nådig pröfning den 10 sistlidne Februari, då Eders Kongl.
Maj:t fann godt bemyndiga Sine Befallningshafvande i ofvannämnda län
att, hvar inom sitt län, på ansökning af vederbörande arrendator af sådan
för statsverkets räkning utarrenderad egendom, hvilkens arrendetid icke
med då löpande arrendeår utginge, meddela anstånd med erläggande
af löpande årets arrende sålunda, att, så vida ena hälften deraf betalades,
jemlikt nådiga kungörelsen den 17 December 1886, före den
14 nästkommande Mars, med betalning af andra hälften finge anstå
sist till den 1 nästpåföljande Oktober, dock under vilkor att arrendelöftesmännen
skriftligen förklarade sig, oaktadt anståndet, vidblifva sin
löftesansvarighet för arrendets fulla gäldande.
Från sjutton arrendatorer i Kristianstads och Malmöhus län har
ingifvits en särskild ansökning, som, i öfrigt öfverensstämmande med
de nu omförmälda, skiljer sig från desamma endast deruti, att ansökningen
synes åsyfta penningearrendets förvandling i spanmål icke efter
tioårigt medelmarkegångspris, utan efter det pris å spanmål, som i allmänhet
var gällande, då arrendet ingicks.
Öfver de berörda ansökningarne har ej mindre Domänstyrelsen,
efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers yttranden, än äfven
Statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.»
Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa utlåtanden och
i sammanhang dermed anmält en af fem kronoarrendatorer i Östergötlands
län, hvilka afslutat sina arrenden efter ingången af år 1884
och i följd deraf icke fått åtnjuta den vid sistlidne riksdag åtskilliga
kronoarrendatorer medgifna eftergift å 1886 års arrende, gjord underdånig
ansökning om penningearrendenas utbytande mot spanmålsarrenden
efter enahanda grunder, som angifvits i de ofvan först omförmälda
ansökningarne, eller alternativt om tjugo procents nedsättning
å arrendeafgifterna för åren 1887 och 1888, jemte Domänstyrelsens
öfver denna ansökning afgifna utlåtande, yttrade departementschefen
vidare:
»Samtliga de nu omförmälda underdåniga ansökningarne afse i
främsta rummet att bereda nuvarande arrendatorer, hvilka utgöra penningearrenden,
lindring i deras vilkor på det sätt, att peuniugeafgifterna
skulle efter billiga grunder omsättas i spanmål och derefter arrendespanmålen
få för hvarje år lösas med penningar efter då gällande
pris; i sammanhang hvarmed sökandena påyrkat, att för framtiden
arrendeafgiften för kronans jordbruksdomäner måtte varda bestämd i
spanmål, att lösas efter löpande årets pris.
Ett förslag i dylik rigtning förelåg äfven år 1887 till behandling,
då afgifvet af Domänstyrelsen, som i underdånig skrifvelse den
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
19 November 1886 uttalade den åsigt, att det betryck, i hvilket en
stor del af kronans arrendatorer då befunne sig, i väsentlig män framkallats
deraf, att arrendeafgifterna vore bestämda i penningar eller, i
de fall då naturaarrenden ännu på grund af äldre kontrakt utgjordes,
arrendatorerne i allmänhet hade att lösa naturapersedlarne efter medelmarkegång.
Medan i följd af det inträffade prisfallet å jordbruksalster
inkomsten af den arrenderade jorden allt mer och mer nedgått, hade
arrendeafgiften antingen, der den vore bestämd i penningar, förblifvit
oförändrad eller, då densamma utgjordes i naturapersedlar med lösen
efter medelmarkegång, endast i jemförelsevis ringa mån minskats, enär
medelmarkegångspriset först efter hand rönte någon märkbarare inverkan
af de fallande årsprisen. Den lindring, hvaraf under sådana
förhållanden åtskilliga arrendatorer vore i behof, borde efter Domänstyrelsens
åsigt beredas genom permingearrendenas omsättning i spanmål
och naturapersedlarnes erläggande med lösen efter årsmarkegång,
hvarvid likväl, i betraktande deraf att hvarje jordbruksegendom lemnade
sin brukare någon inkomst, som icke vore beroende af spanmålsmarknadens
vexlingar, en del af arrendeafgiften borde bestämmas i
penningar. Styrelsen föreslog på grund häraf, att, med vissa undantag,
de arrendatorer af kronans egendomar, hvilka erlade naturaarrenden,
att lösas efter medelmarkegångspris, eller penningearrenden eller
båda dessa slags arrenden, skulle för år 1886 och återstående arrendetiden
medgifvas sådan omsättning af arrendena, att \ af den lösen, som
för naturaarrendena borde enligt kontrakten utgå för år 1886, äfvensom
£ af penningearrendena fixerades såsom arrendeafgift i penningar, samt
återstående f förvandlades för hvarje län efter medium af årsprisen
enligt markegångstaxan Ditt. A. för åren 1876—1885 såsom omsättningsgrund
till spanmål, }s råg, | korn och } hafre, att för hvarje år
lösas efter det i vederbörlig ordning faststälda årspris Litt. A. i markegångstaxan.
På enahanda grunder hemstälde Domänstyrelsen beträffande framtida
utarrenderingar, att, med bibehållande för fiske och annan till jordegendom
ej hänförlig lägenhet af föreskriften i 10:de punkten i uådiga
kungörelsen den 10 November 1882 angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner att arrende skall sättas i
penningar, måtte för utarrendering af jordegendom stadgas, att arrendet
skulle bestämmas antingen i spanmål af de slag, Domänstyrelsen bestämde,
och penningar eller ock i spanmål och smör jemte penningar,
naturapersedlarne att lösas efter det under löpande arrendeår faststälda
årspris Litt. A. enligt markegångstaxan.
Då dessa Domänstyrelsens förslag den 15 April 1887 inför Eders
?
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
Kong!. Maj:t anmäldes, erinrade då varande chefen för finansdepartementet,
att, om det än finge erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande till
större eller mindre del i spanmål medförde den fördel att göra arrendatorerne
mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, det dock syntes
föga lämpligt att, endast på grund deraf att under en kortare årsföljd
spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan år 1871
tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar borde beräknas
och utgöras uteslutande i penningar; att då, i öfverensstämmelse
med de beslut, som förut fattats rörande grundräntans och tiondens
omsättning i penningar, de äldre persedelarrendena år 1871 utbyttes
mot penningearrenden, denna åtgärd framkallats icke mindre af
behofvet att åstadkomma förenkling i uppbörds- och redogörelseverket,
än af vunnen erfarenhet om olägenheterna af det förra betalningssättet,
såsom försvårande möjligheten så väl för arrendatorerne att kalkylera
sina utgifter som för kronan att beräkna sina inkomster; samt att penningens
betydelse såsom värdemätare sedan den tiden icke minskats,
men väl ökats, hvilket gälde särskild! beträffande jordbruket, då numera
icke blott jordbrukarens alla utskylder och en stor del af hans
lefnadsom kostnader utginge i penningar, utan till resultatet af hans
ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer medverkade, hvilka icke egde
något sammanhang med prisen å jordbrukets alster eller kunde till
sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen såsom värdemätare.
Särskild! anmärktes emot den föreslagna återgången till persedelarrenden,
betraktad såsom medel att bereda arrendeinnehafvarne lindring,
att, i all synnerhet om arrendespanmålen skulle lösas efter det löpande
årets markegångspris, det ingalunda alltid skulle komma att inträffa,
att arrendet blefve lägst, då svårigheten att utgöra detsamma vore för
arrendator!! störst. Oaktadt det inflytande, den utländska spanmålsimporten
utöfvade på sädespriserna inom landet, kunde det nemligen
antagas såsom visst, att åtminstone i de orter, som vore i saknad af
ett mera utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsnare belägna från
importorterna, eu allmännare missväxt eller felslagen skörd på vidsträcktare
områden skulle föranleda stegring i årsmarkegången å spanmålen,
medförande i sin ordning ökade arrendebelopp just vid ett
tillfälle, då arrendatorernes betalningsförmåga vore minskad. Efter
att vidare hafva påvisat, i hvilken hög grad arrendebeloppen, om Domänstyrelsens
förslag blefve bifallet, kunde antagas år från år komma
att vexla äfven under jemförelsevis likartade skördeförhållanden, förklarade
sig departementschefen icke kunna förorda Domänstyrelsens
förslag vare sig om då utgående penningearrendens omsättning i spanmål
eller om naturaarrendens återinförande vid framtida utarrendering;
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
och utföll Eders Kongl. Maj:ts beslut i ämnet i öfverensstämmelse med
den af departementschefen sålunda uttalade mening.
Icke heller hos Riksdagen, der sedermera Domänstyrelsens berörda
förslag upptogos af enskilde motionärer, tillvunno sig dessa förslag
godkännande; hvaremot Riksdagen fann godt, i enlighet med derom
af Eders Kongl. ,Maj:t den 15 April 1887 aflåten nådig proposition,
medgifva kronans arrendatorer, med vissa undantag, dels eftergift
å 1886 års arrende med tio procent, dels rätt att inom viss tid uppsäga
sina arrenden till upphörande den 14 Mars 1889.
Erån det förslag till beredande af lindring i de nuvarande arrendatorernes
vilkor, som, enligt hvad jag omförmält, nästlidet år afgafs
af Domänstyrelsen, skiljer sig det af sökandena nu framstälda hufvudsakligast
deri, att, då enligt Domänstyrelsens förslag penningeafgifternas
förvandling till spanmål skulle ske efter medium af årsmarkegångsprisen
för åren 1876—1885, såsom omsättningsgrund föreslagits
af flertalet sökande det vid tiden för arrendets ingående gällande tioårsmedelmarkegångspris
och i den särskilda ansökningen från arrendatorer
i Kristianstads och Malmöhus län det vid arrendeaftalets afslutande
gällande årspris. Medan vid tillämpning af Domänstyrelsens förslag
en nedsättning skulle uppkommit i 1886 års arrenden, vexlande
från 13,7 till 23,2 procent af arrendeafgiften, skulle, enligt hos Styrelsen
verkstäld utredning, den af sökandena begärda omsättning leda
derhän, att nu utgående penningearrenden för år 1887 komme att, allt
efter den olika omsättningsgrund, som blifvit af sökandena ifrågasatt,
nedbringas i ena fallet med minst 31,6 8, men i allmänhet med 40 till
50 procent eller till och med derutöfver och i andra fallet med minst
21,8, men i allmänhet 30 till 40 procent och för några arrenden med
än högre belopp.
Vid en framställning, hvars godkännande skulle medföra sådana
resultat, lärer, såsom Domänstyrelsen ock erinrat, icke kunna fästas
något afseende.
Beträffande sökandenas framställning om återinförande af spanmålsarrenden
vid framtida utarrendering har Domänstyrelsen, med erinran
om sitt år 1886 i sådant syfte afgifna förslag, anfört, att Styrelsen
af hvad sedermera förekommit icke hade anledning frångå detta
förslag och fortfarande ansåge, att, i händelse ett dylikt förslag genomfördes,
derigenom skulle undanrödjas sådana missförhållanden, som föranledt
de nu föreliggande ansökningarne och som, derest penningearrenden
fortfarande bibehölles, säkerligen skulle jemväl i framtiden yppa
sig och framkalla anspråk af lika art med de nu ifrågavarande.
Då frågan om en återgång till naturaarrenden så nyss som
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
under nästlidet år vant föremål för pröfning och det förslag härom,
som då förelåg, afgifvet af den myndighet, under hvilken kronans
arrendeväsen lyder, icke tillvann sig vare sig Eders Kongl. Maj:ts
eller Riksdagens gillande, torde det, såsom äfven åtskilliga länsstyrelser
erinrat, icke böra ifrågakomma att nu med anledning af de förevarande
ansökningarne upptaga denna fråga till ny behandling. Äfven om
förhållandena framgent skulle utveckla sig derhän, att naturaarrenden
för kronans egendomar kunde anses böra i större eller mindre omfattning
återinföras, synes mig den erfarenhet, som hittills vunnits om
det sedan år 1871 stadgade betalningssättets företräden eller olägenheter
i jemförelse med dot förut gällande, icke vara tillräcklig att
lör närvarande berättiga till eu dylik åtgärd. Med den departementschef,
som under nästlidet år inför Eders Kongl. Maj:t yttrade sig i
frågan, delar jag den uppfattning, att ett system, hvars fördelar vid
dess införande och sedermera under en längre tid varit erkända, icke
bör utdömas endast derföre att under några följande år på grund af
förhållanden, som icke kunnat förutses, olägenheter af detsamma framträda
Uppfattningen om behofvet och lämpligheten af en återgång
till naturaarrenden kan icke heller anses hafva vunnit den stadga och
allmännare anslutning, att deruti kan finnas anledning att nu vidtaga
en så genomgripande förändring i arrendelagstiftningen. Under sådana
förhållanden bör det icke kunna vara annat än önskligt, att frågan
får ännu någon tid hvila, hvartill i öfrigt särskilda anledningar svnas
mig förefinnas dels i de beslutade spanmålstullarne, hvilkas inverkan
på arrendatorernes ställning torde böra afvaktas, dels i saknaden ad ett
efter tillförlitliga grunder bestämdt årspris å spanmål, att vid återinförande
af spanmålsarrenden läggas till grund för arrendespanrnålens
lösning. Nu likasom vid frågans behandling sistlidet år har uppmärksamheten
fästats derå, att de i markegångstaxa!! under Kitt. A. upptagna
prisen å spanmål, hvilka äro afsedda att beteckna de i verkligheten
gällande prisen under det löpande året, på ett långt ifrån tillfredsställande
sätt motsvara denna sin bestämmelse, i det att desamma,
grundade på priskuranter upprättade i Oktober, fastställas redan i
November månad, medan försäljningen af årets gröda hufvudsakligen
eger rum först i December eller under påföljande Januari och Februari
månader, vid hvilken tid spanmålspriserna i orten först kunna sägas
hafva vunnit stadga. Äfven i andra hänseenden, såsom i fråga om sättet
för upprättandet af de priskuranter, som ligga till grund för prisbestämningen
m. in., kunna de nu gällande bestämmelserna för den ifrågavarande
markegångssättningen icke anses uppfylla de fordringar, som torde böra
ställas på densamma, ifall statens arrendeinkomst skulle göras deraf beBih.
till RiJcsd Prof. 1888. 1 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
roende. En återgång till spanmålsarrenden lärer derföre under alla
förhållanden nödvändigtvis böra föregås af en förändring i stadgandena
för markegångssättningen, för hvilket ändamål en särskild utredning
af vederbörande myndigheter skulle erfordras.
Derest Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med den af mig
nu uttalade mening, skulle finna de underdåniga ansökningarne i omhandlade
delar icke böra föranleda någon åtgärd, återstår det att taga
under pröfning sökandenas alternativt framstälda begäran om afdrag
å 1887 och 1888 årens arrenden.
Med den eftergift, som sistlidet år medgafs å 1886 års arrende,
afsågs att för arrendatorerne i någon mån lindra de ekonomiska svårigheter,
hvilka för dem uppkommit genom det inträffade starka prisfallet
å jordbrukets produkter. Då följderna af detta prisfall ansågos
mer eller mindre känbart hafva träffat den stora mängden af arrendatorer,
utsträcktes eftergiften till samtliga kronoarrenden i riket med
undantag endast af
dels arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början
och hvilka således tillkommit sedan den hufvudsakliga försämringen i
konjukturerna för jordbruket redan inträdt;
dels följande arrenden, i afseende å hvilka prisfallet å jordbruksprodukter
saknade betydelse eller redan inverkat tillräckligt för att
göra ytterligare nedsättning i arrendeafgiften obehöflig eller hvilka,
oaktadt de rådande konjunkturerna, måste anses för innehafvarne fördelaktiga,
nemligen:
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom
icke hänförliga, särskild!, utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;
arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden
bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;
arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga
hemman och lägenheter; samt
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län och af indragna
pipareboställena x\f mantal Brännårby i Södermanlands län, {- mantal Lilla
Holgryte i Jönköpings län och l mantal Gräsöna i Skaraborgs län;
dqls ock arrenden, hvilka uppbures och redovisades åt indelningshafvare
eller eljest icke inginge omedelbart till statsverket, i hvilka
arrenden nedsättning icke kunde ske utan att kränka vederbörande indelningshafvares
rätt eller rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten
vidtagits.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.
Den nu sökta eftergiften har, i hvad densamma afser det nu löpande,
nyss ingångna an^endeåret, afstyrkts af samtliga de i ärendet hörda
myndigheterna, med undantag af några få länsstyrelser; och då behofvet
af en eftergift å den ifrågavarande, först under år 1889 förfallande
arrendeliqviden är beroende af förhållanden, hvilka nu icke äro kända
eller kunna bedömas, lärer den underdåniga ansökningen i denna del
icke böra vinna något afseende.
Sökandenas begäran om afdrag å 1887 års arrende har deremot i
allmänhet vunnit vederbörande myndigheters understöd. Af länsstyrelserna
hafva endast Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands
och Hallands län uttalat sig bestämdt afstyrkande, den förra länsstyrelsen
under framhållande att, sedan genom nådiga kungörelsen den
13 Juli 1887 tillfälle blifvit beredt de arrendatorer, som sådant önskade,
att efter uppsägning lemna sina arrenden, hvarje ytterligare eftergift
i form af nedsättning i ett eller flera års arrendeafgift saknade fog
samt att en sådan eftergift skulle för arrendatorerne inom länet i en
stor mängd fall blifva en obehöflig skänk. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Hallands län har, i ungefärlig öfverensstämmelse härmed,
grundat sitt afstyrkande derå, att arrendatorerne inom detta län,
af hvilka icke någon begagnat den i nyssberörda kungörelse medgifna
uppsägningsrätt, i allmänhet befunne sig i sådan ställning, att anledning
till nedsättning i deras arrenden icke förefunnes. Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län har, ehuru de arrenden,
sökandena från detta län hade att erlägga, äfven under närvarande förhållanden
ingalunda vore att anse för höga, likväl hemstält, att, derest
en allmännare eftergift å 1887 års arrende blefve medgifven, denna
måtte få komma äfven länets arrendatorer till del.
Samtliga öfriga länsstyrelser hafva, med åberopande af de fortfarande
tryckta priserna, på grund hvaraf arrendatorernes ställning
oaktadt den merändels goda spanmålsskörd, som år 1887 erhållits, icke
undergått någon, åtminstone mer afsevärd förbättring, tillstyrkt, att en
nedsättning i nämnda års arrende måtte beviljas, dervid likväl vissa
skiljaktigheter yppats i fråga om så väl den utsträckning, eftergiften
borde erhålla, som eftergiftens belopp. Sålunda hafva Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Örebro och Kopparbergs län ansett, att,
med iakttagande af de gränser i öfrigt, som bestämdes för den nästlidet
år förunnade eftergiften, nedsättning borde medgifvas endast de
arrendatorer, hvilka derom gjort ansökning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vestmanlands län har från eftergift velat undantaga,
förutom de arrendatorer, som icke erhöllo nedsättning för år 1886, äfven
dem, hvilka egt rätt att uppsäga sina arrenden enligt nådiga kungö
-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
relsen den 13 Juli 1887, men icke begagnat sig af denna rätt och i
följd deraf borde anses hafva förklarat sig fortfarande åtnöjas med sina
arrenden, sådana de nu vore bestämda. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms län åter har ansett eftergiften böra, utöfver
hvad som skedde nästlidet år, utsträckas så, att den finge åtnjutas icke
allenast för alla före år 1884 ingångna arrenden, utan äfven, med afseende
å jemväl senare betingade dryga arrendebelopp, för arrenden,
hvilka, afskräde efter 1884 års ingång, tagit sin början midfastan sistnämnda
år eller vid samma tid år 1885.
Eftergiftens belopp har af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Kristianstads län, med fästadt afseende å de förluster, hvaraf länets
arrendatorer drabbats genom den inom länet rådande svinpesten, föreslagits
till 20 procent, medan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län, som på grund af skördeförhållanden och
gällande priser ansett lindringen för år 1887 böra blifva något större
än för föregående år, ifrågasatt en eftergift med 15 procent.
De länsstyrelser, hvilka eljest uttalat sig för nedsättning i 1887
års arrende, hafva sammanstämmande hemstält, att denna nedsättning
måtte beviljas i enahanda utsträckning och med samma belopp af 10
procent som för år 1886, och har denna hemställan biträdts af så väl
Domänstyrelsen som Statskontoret.
Det torde icke kunna förnekas, att de ogynsamma konjunkturer
för jordbruket, hvilka utgjorde anledningen till den beviljade eftergiften
å 1886 års arrende, i ungefärligen lika mått varit för handen under
det senast förflutna arrendeåret. Väl har skörden derunder på de
flesta ställen utfallit fördelaktigare än för år 1886; men fördelen häraf
torde åtminstone i det närmaste hafva uppvägts deraf, att till
följd af. ytterligare prisfall å jordbrukets produkter skörden fått realiseras
till pris, som understigit dem, hvilka erhöllos under det föregående
året. Att följaktligen behof af lindring vid gäldande af 1887
års arrende förefinnes i ungefärligen samma grad, som då arrendatorerne
hade att erlägga arrendeafgiften för år 1886, synes mig påtagligt. Detta
har också i allmänhet blifvit af vederbörande myndigheter vitsordadt;
men man har å andra sidan framhållit, att efter de medgifvanden, som
vid sistlidne riksdag gjordes arrendatorerne, skäl att bevilja ytterligare
eftergifter i mer eller mindre grad saknades.
Så har, på sätt jag nyss nämnt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vestmanlands län ansett underlåtenhet att begagna den år
1887 medgitna uppsägningsrätten höra utesluta från allt vidare anspråk
på eftergift, och samma uppfattning har äfven uttalats i den underdåniga
skrifvelse al den 5 Juli nämnda år, hvaruti Riksdagen anmälde
13
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
sina då fattade beslut om arrendeväsendet, Den omständighet att en
arrendator icke begagnat medgifvandet att uppsäga arrendet torde dock
icke böra uppfattas såsom ett ovilkorlig! bevis, att skäl till en sådan
åtgärd saknats. Åtskilliga förhållanden kunna nemligen hafva återhållit
honom från uppsägning, oaktadt det arrende, han haft att betala, varit
högre, än att en motsvarande afkomst kunde hemtas af den arrenderade
egendomen. I en af de föreliggande ansökningarne hafva påpekats
några dylika omständigheter, såsom att på egendomens förbättring betydliga
kostnader blifvit nedlagda, för Indika all utsigt till ersättning
skulle genom arrendets uppsägning gått förlorad, att endast få år af
arrendetiden återstått och att under nuvarande tryckta konjunkturer
svårigheter skulle mött att vid afflytta!ngen realisera lösören och inventarier.
Flera andra omständigheter skulle, såsom Domänstyrelsen
erinrat, kunna uppgifvas, hvilka torde hafva på en del arrendatorer
utöfvat samma återhållande verkan, och bland dessa har säkerligen det
band, som fäster jordbrukaren vid den af honom brukade jorden, varit
den icke minst verksamma. Öfvertygad som jag derföre är, att äfven
bland de arrendatorer, hvilka, oaktadt de egt uppsägningsrätt, bibehållit
sina arrenden, ett stort antal finnes, som har att kämpa med ekonomiska
svårigheter, kan jag icke dela den uppfattning, att underlåtenhet
att begagna uppsägningsrätten skulle utgöra eu bestämd anledning att
förvägra all vidare lindring i arrendevilkoren, der sådan eljest kan anses
påkallad, och detta så mycket mindre som kronan utan tvifvel har ett
större intresse i att underlätta svårigheterna för de arrendatorer, hvilka
bibehålla sina arrenden, än för dem, som uppsagt sina arrenden till
upphörande.
Snarare skulle, efter min åsigt, anledning kunna förefinn as att vägra
ytterligare eftergift åt de arrendatorer, som begagnat uppsägningsrätten
och hvilka genom den sålunda för eu kortare eller längre följd af år
vunna befrielsen från en för hög arrendeafgift kommit i åtnjutande af
en så stor förmån, att det väl kunde ifrågasättas, att de under återstående
arrendetiden erlade sitt arrende fullt. Antagligen befinna sig dock
dessa arrendatorer i sådan ställning, att eftergift äfven å 1887 års arrende
är för dem alla mycket väl behöflig; men om, såsom vederbörande
myndigheter nästan utan undantag tillstyrkt och äfven jag anser lämpligt,
eu sådan eftergift för dem beviljas, synes mig fullt skäl förefinnas
att låta denna eftergift komma äfven sådana arrendatorer till godo,
hvilka för framtiden qvarstå vid sina arrenden. Bland desse senare
finnas säkerligen icke så få, för hvilka något egentligt behof af lindring
icke föreligger och som derföre skäligen borde från eftergiftens åtnjutande
uteslutas. Eu sådan uteslutning skulle dock förutsätta eu pröfning
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
i hvarje särskild! fall, huruvida behof af lindring verkligen förefunnes
eller icke; men, såsom det framhölls vid arrendefrågans behandling
nästlidet år, skulle en dylik pröfning möta så stora och, hvad åstadkommandet
af ett fullt rättvist resultat angår, snart sagdt oöfvervirmeliga
svårigheter, att hvarje tanke derpå torde böra uppgifvas. Icke
heller lärer det, med kännedom om det sätt, hvarpå petitioner af det
nu föreliggande slaget pläga tillkomma, kunna anses lämpligt ått, på
sätt några länsstyrelser tillstyrkt, göra eftergiften beroende deraf, att
ansökning derom blifvit gjord. Jag sluter mig derföre och oaktadt
inom de norrländska länen, derifrån någon ansökning om lindring icke
ingått, arrendatorernes ställning torde vara jemförelsevis gynsam, till
den åsigt, som omfattats • af så väl flertalet länsstyrelser som Domänstyrelsen
och Statskontoret, eller att den eftergift, som nu kan blifva
beviljad, bör omfatta samtliga kronans arrendatorer med endast de
undantag, som gälde för nedsättningen i 1886 års arrende.
Anledning att, på sätt eu del sökande begärt och Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län ifrågasatt, utsträcka denna
eftergift äfven till arrenden, tillkomna efter 1884 års början, synes mig
saknas, då det skäl, hvaraf eftergiften betingas, eller att arrendeaftalen
afslutats på en tid, då priserna å jordbruksprodukter voro väsentligt
högre än för närvarande, icke här föreligger och, hvad särskild! angår
de ifrågavarande sökandena, deras arrenden, enligt hvad Domänstyrelsen
meddelat, i allmänhet äro långt ifrån för höga.
Eftergiftens belopp torde lämpligen få sättas till enahanda belopp
som för år 1886, eller till tio procent.
Jag anser mig här böra erinra, att Eders Kongl. Maj:t, i fråga
om tillämpningen af det sistlidet år fattade beslutet om nedsättning i
1886 års arrendeafgift, under den 11 November 1887 funnit godt förklara,
att den, hvilken arrenderat kronoegendom under sådana förhållanden,
att han skulle varit berättigad till nedsättning i arrendeafgiften,
derest han fortfarande innehaft egendomen, men i anseende till kontraktets
förverkande blifvit från arrendet skild, skulle ega att å den
honom och hans löftesmän till betalning åliggande skilnaden mellan
det utfästa och nuvarande arrendet njuta afdrag med tio procent, beräknade
å det af honom utfästa arrendet, derest nye arrendator!! ej vore
berättigad till nedsättning, men å den nämnda skilnaden, om nye arrendatorn
egde njuta afdrag å sitt arrende. Af den sålunda meddelade
nådiga förklaringen torde följa, att, derest nedsättning nu beviljas i
1887 års arrendeafgift, denna nedsättning bör på det sätt förklaringen
innehåller vinna tillämpning äfven å skilnadsarrenden, som föregående
arrendeinnehafvare och deras löftesmän hafva att för samma år utgöra
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Enligt livad Statskontoret meddelat, kan den nu af mig förordade
eftergiften å 1887 års arrende, inberäknadt hvad som belöper på
skilnadsarrenden, antagas uppgå till ett belopp af 250,000 kronor i
jemn ad t tal, hvarmed alltså arrendemedlen för året skulle komma att
minskas. Da vid afgifvande i sistlidne Januari månad af statsverkspropositionen
till innevarande års Riksdag statsverkets inkomster och
utgifter för år 1887 beräknades komma att ungefärligen motsvara hvarandra,
är det antagligt, att den ifrågavarande nedsättningen skulle
komma att i 1887 års stat medföra en brist. Till betäckande af denna
brist, derest en sådan verkligen skulle uppstå, torde emellertid kunna
påräknas öfverskott å innevarande års stat, då efter de nu beslutade
förhöjningarne i vissa tullsatser och i bränvinstillverkningsskatten
inkomsterna af dessa skattetitlar säkerligen komma att betydligt öfverstiga
de beräknade beloppen.
I sammanhang med det förevarande ärendet anhåller jag att få
underställa Eders Kongl. Majds pröfning en annan fråga, som dermed
eger ett visst samband.
De ogynsamma konjunkturer, som under en följd af år varit
rådande för jordbruket, hafva äfven visat sin verkan deruti, att ett
stort antal arrendatorer nödgats, merendels i följd af bristande möjlighet
att ställa förnyad borgen för arrendeskyldigheterna, när den förut
aflemnade löftesförbindelsen utlöpt, frånträda sina arrenden. De egendomar,
som af dem innehafts på arrende, hafva derefter för den återstående
kontraktstiden upplåtits på nytt arrende, med förbindelse för
förre arrendator!! att till kontraktstidens slut erlägga det belopp, hvarmed
den nya arrendeafgiften understigit det af honom utfästa arrendebeloppet.
Då vid dessa arrendeupplåtelser arrendeafgiften oftast nedgått
ganska väsentligt, har kronan efter hand fått fordringar i dylika
s. k. skilnadsarrenden, hvilka uppgå till ett betydligt belopp.
Sedan genom den förut omförmälda kungörelsen den 13 Juli
1887 rättighet medgifvits åtskilliga kronans arrendatorer att uppsäga
sina arrenden till upphörande den 14 Mars 1889, har Eders Kongl.
Maj:t i ett den 22 December nästlidet år handlagdt ärende, deruti
befrielse från fortsatt utgifvande af skilnadsarrende blifvit sökt, funnit
godt förklara, att af nämnda nådiga kungörelse följde, att för egendom,
i afseende hvarå den i kungörelsen medgift^ uppsägningsrätt begagnats,
arrende icke borde efter den 14 Mars 1889 utgå med högre
16
Kongl. Maj:ts A ad. Proposition N:o 38.
belopp, än vid ny utarrendering af egendomen betingats, och således
skilnadsarrende af föregående innehafvare icke vidare utgöras.
Samtidigt med omförmälda ärende förelåg till behandling i finansdepartementet
äfven en ansökning om eftergift af skilnadsarrende fölen
kronoegendom, hvars nuvarande arrendator väl egt, men icke begagnat
uppsägningsrätt enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887;
och hade i utlåtanden öfver denna ansökning så väl Domänstyrelsen
som Statskontoret tillstyrkt, att den sökta befrielsen måtte, räknadt
från midfastan 1889, beviljas. Dåvarande chefen för finansdepartementet,
hvilken ansåg det höra komma under öfvervägande, huruvida,
derest sökanden i enlighet med myndigheternas hemställan blefve för
tiden från den 14 Mars 1889 befriad från vidare ansvarighet för honom
åliggande skilnadsarrende, en sådan befrielse kunde böra meddelas
äfven i de öfriga fall, der skyldighet att erlägga skilnadsarrende
ålåge förutvarande arrendator-, hvilka, om de fortfarande varit innehafvare
af arrendet, varit berättigade till uppsägning enligt nådiga kungörelsen
den 13 Juli 1887, anmodade i anledning häraf, under erinran
om Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda förklaring af den 22 December
1887, Domänstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida
en allmännare befrielse från erläggande af skilnadsarrenden, på
sätt departementschefen antydt, kunde böra medgifvas, samt dervid
meddela utredning rörande den inverkan, eu sådan åtgärd komme afl
utöfva på arrendemedlen.
Det sålunda begärda utlåtandet har af Domänstyrelsen afgifvits
i underdånig skrifvelse den 9 nästlidne Mars, dermed Styrelsen tillika
öfverlemnat eu förteckning å samtliga de skilnadsarrenden, som åligga
förutvarande innehafvare af arrenden, med afseende hvarå uppsägningsrätt
enligt kungörelsen den 13 Juli 1887 kunnat begagnas. Denna
förteckning utvisar, att dylika skilnadsarrenden skola för år 1889 utgöras
för 272 egendomar med tillsammans 139,143 kronor 34 öre i penningar
jemte 4,167,3 kubikfot råg, 3,757,9 kubikfot korn, 1,035,1 kubikfot
hafre, 40 centner 95 skålpund smör och 71 centner hö, att lösas med
penningar efter i kontrakten gifna bestämmelser, samt att dessa skilnadsarrendebelopp
sedermera år efter år i följd af arrendeperiodernas
utlöpande minskas och upphöra med år 1902, under hvilket år skilnadsarrenden
skola erläggas endast för 3 egendomar med tillhopa 921
kronor. Med erinran att, på grund af hittills vunnen erfarenhet, det.
icke vore att förvänta, att kronans berörda fordringar skulle till mer
än en försvinnande bråkdel kunna hos vederbörande uttagas, har
Domänstyrelsen vidare anfört, att anledningarne till de uppkomna
skilnadsarrendena varit arrenderättens förverkande antingen till följd
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
af underlåtenhet å arrendator^ sida att inom kontraktsenlig tid förnya
borgen eller, i enstaka fall, vanhäfd å den arrenderade egendomen.
Att efterskänka skilnadsarrende för arrendator, som genom vanhäfd
tillskyndat egendomen skada, ansåge Styrelsen icke böra ifrågakomma.
Hvad åter beträffade de skilnadsarrenden, som tillkommit genom arrendatorns
uraktlåtenhet att förnya borgen, måste det förutsättas, att
denna uraktlåtenhet haft sin orsak i arrendatorns under arrendetiden
försämrade ekonomiska ställning, föranledd antingen deraf att det utfästa
arrendet från början varit för högt eller ock af under arrendetiden
inträffade ogynsamma konjunkturer. Då nu åt arrendatorer, som
af sådana anledningar kommit i betryck, genom kungörelsen den 13
Juli 1887 medgifvits rätt att uppsäga sina arrenden till upphörande
den 14 Mars 1889 med befrielse från skyldighet att ansvara för den
arrendeskilnad, som vid egendomarnes förnyade utarrendering från
nämnda dag kunde uppstå och otvifvelaktigt vore att förvänta i afseende
å flertalet af de egendomar, för hvilka uppsägningsrätten begagnats,
syntes det Domänstyrelsen, att billigheten fordrade, det enahanda
befrielse från den 14 Mars 1889 komme äfven de förutvarande arrendatorer
till godo, hvilka genom oförmåga att förnya borgen nödgats afträda
sina arrenden före tillämpningen af den åberopade kungörelsen.
Styrelsen har på grund häraf hemstält, att i alla de fall, der
skyldighet att erlägga skilnadsarrende åligger förutvarande arrendator,
denne måtte, så vidt det förverkade arrendet kunnat, om det fortfarit,
uppsägas enligt kungörelsen den 13 Juli 1887 och orsaken till arrendekontraktets
förverkande ej varit vanhäfd, beviljas eftergift af skilnadsarrendet
för den tid af löpande arrendeperiod, som folie efter den 14
Mars 1889. Då emellertid de arrendatorer, som förverkat sina arrenden,
om de än kunde göra anspråk på samma förmån, som genom
den medgifna uppsägningsrätten stått qvarvarande arrendatorer öppen,
dock ej borde försättas i en bättre ställning än desse, har Domänstyrelsen
tillika ifrågasatt, att vid den föreslagna eftergiften, åtminstone
så vidt anginge egendomar, i afseende å hvilka uppsägningsrätt
ej begagnats, skulle fästas det vilkor, att arrendeskilnaden skulle betalas
fullt intill den 14 Mars 1889. I händelse ett sådant vilkor stadgades,
hölle Styrelsen antagligt, att många af de betalningsskyldige,
af hvilka staten eljest saknade utsigt att utbekomma sin fordran,
skulle, isynnerhet om de under senare åren förverkat sina arrendena
hvilket vore förhållandet med de fleste, anstränga sig till det ytterst,
för att genom inbetalning af arrendeskilnad intill sistnämnde dag vinna
befrielse från kraf för tiden derefter.
Bih. till Rilcsd. Prot. 1888. 1 Sand. 1 Afd. 19 Höft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
I hvad Domänstyrelsen sålunda hemstält har Statskontoret, hvars
yttrande sedermera inhemtats, instämt med endast den afvikelse, att
arrendeskilnadens fulla erläggande intill den 14 Mars 1889 enligt Statskontorets
åsigt icke borde göras till vilkor för den föreslagna eftergiften.
Då, enligt Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda beslut den 22
December 1887, af den för arrendatorerne medgifna uppsägningsrättens
begagnande följde, att efter midfastan 1889 arrende icke skulle utgå
med högre belopp, än som vid ny utarrendering efter uppsägningen
betingats, och således i de fall, der uppsägning egt rum, arrendeskilnadens
erläggande intill den 14 Mars 1889 icke utgjorde vilkor för
att derefter åtnjuta befrielse från vidare ansvarighet, funne Statskontoret
obilligt, om i de fall, der uppsägning icke skett, ett dylikt vilkor
skulle stadgas och således en del förutvarande arrendatorer komma i
sämre ställning endast till följd af nuvarande arrendeinnehafvares underlåtenhet
att begagna ett honom lemnadt medgifvande. Den inkomst,
som Domänstyrelsen, under förutsättning af ett sådant vilkor, ansett
böra tillflyta statsverket, antoge Statskontoret icke komma att uppgå
till något afsevärdt belopp.
Anspråk på eftergift af skilnadsarrenden hafva äfven fram stälts
i eu af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län
insänd ansökning från åtskillig^ förutvarande arrendatorer inom detta
län, hvilka dervid likaledes framhållit, hurusom det tillfälle, som genom
den år 1887 beviljade uppsägningsrätten förunnats nuvarande arrendatorer
att frigöra sig från sina arrendeförbindelser, borde komma äfven
de förutvarande, ännu betalningsskyldige arrendatorerne till godo.
Det kan svårligen förnekas, att, då nuvarande arrendatorer af en
del kronans egendomar blifvit satta i tillfälle att genom uppsägning
vinna befrielse från de alltför dryga förbindelser till kronan de kunna
hafva iklädt sig, starka billighetsskäl tala för, att en motsvarande förmån
må få åtnjutas äfven af de förutvarande arrendatorer af dessa egendomar,
hvilka hafva att för desamma utgöra skilnadsarrenden och som,
derest de icke i följd af oförmåga att fullgöra förbindelser, hvilka varit
än mer betungande, nödgats vid en tidigare tidpunkt frånträda sina
arrenden, nu skulle dragit fördelen af den medgifna uppsägningsrätten.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda förklaring den 22 December
1887 bör en sådan förmån anses i’edan tillkomma alla de till utgörande af
skilnadsarrende förbundne, hvilkas efterträdare i arrendet begagnat den
för arrendatorerne medgifna uppsägningsrätten. Att sålunda en del af
de förutvarande arrendatorer, hvilka det ålegat att utgöra skilnadsarrenden,
blifvit derifrån befriade, medan åliggandet qvarstår för andra,
utan att annan grund för en sådan skiljaktig behandling föreligger, än
19
Kong!. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.
att nuvarande arrendeinnehafvaren i ena fallet uppsagt arrendet, men
i andra fallet funnit för sig lämpligt att bibehålla detsamma, kan icke
annat än öka de redan förut talande skälen för att bevilja befrielse
från vidare ansvarsskyldighet äfven åt de fortfarande till betalning af
skilnadsarrende förbundne.
Den ekonomiska betydelsen häraf för kronan torde ock vara af
eu mycket ringa betydenhet. Väl uppgår, enligt den af Domänstyrelsen
öfverlemnade förteckning, kronans fordran i sådana skilnadsarrenden,
förteckningen upptager, sammanlagdt för alla de år arrendena skulle
efter den 14 Mars 1889 utgå till närmare 1,200,000 kronor. Häri ingå
dock sådana skilnadsarrenden, å hvilka Eders Kong!. Majits förklaring af
den 22 December 1887 eger tillämpning, med omkring 175,000 kronor,
och ett skilnadsarrende till belopp af 10,880 kronor för en på grund af
vanhäfd afträdd egendom, hvars förutvarande arrendator af vederbörande
myndigheter på skäl, hvilka synas mig giltiga, ansetts böra från befrielse
undantagas. Afräknas berörda två belopp, utvisar återstoden,
omkring 1,000,000 kronor, det belopp, om hvars eftergifvande här är
fråga. Med all säkerhet eger dock denna kronans fordran icke ens närmelsevis
det värde, siffrorna beteckna. På grund af så väl myndigheternas
utlåtanden som de upplysningar, jag eljest varit i tillfälle inhemta, anser
jag det kunna tagas för visst, att endast en ytterst ringa del af dessa
skilnadsarrenden skulle kunna påräknas inflyta. Ett särskildt stöd för
denna uppfattning lemna de upplysningar, som med anledning af den
omförmälda ansökningen från förutvarande arrendatorer i Östergötlands
län vederbörande uppbördsman och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lemuat rörande i räkenskaperna för detta län bokförda fordringar
i skilnadsarrenden, hvaraf framgår, att knappast någon af de
betalningsskyldige är att anse såsom vederhäftig.
Jag hyser derföre för min del ingen tvekan att förorda de ifrågavarande
skilnadsarrendenas eftergifvande, räknadt från den 14 Mars
1889, men anser, lika med Statskontoret, icke skäl att vid en sådan
eftergift fästa det af Domänstyrelsen ifrågasatta vilkoret. Då för den
arrendatorerne medgifna uppsägningsrätten icke uppstälts såsom vilkor,
att desse skulle betala arrendeafgiften fullt till tideu för arrendets upphörande,
utan förmånerna af uppsägningsrätten få af dem njutas till
godo, äfven om de icke skulle förmå att fullgöra sina förbindelser för
återstående arrendetiden, synes konseqvensen fordra att icke heller för
förutvarande arrendatorer göra befrielsen från skilnadsarrende beroende
deraf, att de kunna åstadkomma full liqvid för sin skuld intill den tid,
då befrielsen inträder. Uppställandet af ett dylikt vilkor synes mig så
mycket mindre lämpligt, som jag befarar, att ett så ringa antal af dem,
20
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38-
vilkoret komme att gälla, skulle kunna uppfylla detsamma, att hela den
nu ifrågasatta åtgärden blefve förfelad och såsom följd deraf de till största
delen värdelösa arrendefordringarne komme att fortfarande utan allt
gagn belasta kronans räkenskaper.
På sätt Statskontoret erinrat, skulle den ifrågasatta eftergiften
icke påkalla någon ändring i beräkningen af arrendemedlen i den stat
för år 1889, som blifvit innevarande års Riksdag förelagd. Afdrag har
nemligen vid denna beräkning skett för ett arrendeskilnadsbelopp, som
icke synnerligen understiger hela kronans fordran för året i dylika arrenden,
och inkomsttiteln i öfrigt beräknats under förutsättning att
minskning deri komme att uppstå.
Åberopande hvad jag nu så i ena som andra hänseendet anfört,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig
proposition föreslå Riksdagen att medgifva,
dels att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar må
å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift med tio
procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara
obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras kontant,
att afkortas å 1887 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden, nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jorbruksegendom icke
hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom qvarnar,
sågar, hus och tomter m. m.;
arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden
bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;
arrenden af Malmö och Kristianstads hospitaler förut tillhöriga
hemman och lägenheter;
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena År mantal Brännårby i Södermanlands län,
I- mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och \ mantal Gräsöna i Skaraborgs
län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;
samt
andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
21
Kong!,. Maj.ts Nåd. Proposition No 38.
dels ock att, der för kronoegendom, med afseende hvarå rätt till
arrendets uppsägning enligt nådiga kungörelsen den 13 Juli 1887 egt
rum, men icke begagnats, skilnadsarrende skall utgöras af förutvarande
arrendator, denne må, så vidt han icke förverkat sitt kontrakt på grund
af vanhäfd, befrias från utgifvande af skilnadsarrendet för den tid af
arrendeperioden, som den 14 Mars 1889 återstår.»
Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gälla
och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hugo Malm.
Bill. till RiJcsd. Prot. 1888. 1 Sami 1 Afd. 19 Häft.
4