Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

1

N:o 37.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen i fråga om beredande
af tryggad besittningsrätt åt innehafvarne af
vissa ä kronans utarrenderade egendomar befintliga lägenheter;
gifven Stockholms slott den 19 Mars 1888.

I underdånig skrifvelse den 12 Maj 1886 har Riksdagen anhållit,
att Kong]. Maj:t ville låta utreda, om och i hvad mån de å kronans
utarrenderade jordbruksegendomar bosatte lägenhetsinnehafvare, hvilka
före tillämpningen af Kongl. kungörelsen den 10 November 1882 angående
förändrade grunder för förvaltningen af kronans domäner uppfört
och bebodde dem sjelfva tillhöriga byggnader, kunde beredas någon
tids tryggad besittning af de lägenheter, de innehade, samt till Riksdagen
afgifva de förslag, som af denna utredning kunde föranledas.

Efter att i anledning häraf hafva hört vederbörande, vill Kongl.
Maj:t, under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för denna dag, härmed föreslå Riksdagen att medgifva:

att då Kong], Domänstyrelsen vid pröfning af arrendeförslag å
kronoegendom, som blifvit efter 1889 års början uppgjordt, finner lägenhetsinnehafvare,
som å egendomen bebor honom sjelf tillhöriga, före
den 1 Januari 1883 uppförda byggnader, kunna utan men för egendomens
skötsel vid lägenheten bibehållas, Domänstyrelsen må ega bland
arrendevilkoren intaga sådana bestämmelser, hvarigenom lägenhetsinnehafvaren
och hans hustru förbehålles att mot utgörande till arrendator!!
af afgäld, som i sammanhang härmed af Domänstyrelsen varder faststäld,
qvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om de så länge
lefva och Domänstyrelsen ej under arrendetiden på grund af deras
uppförande eller underlåtenhet att utgöra afgälden finner anledning dem
Bill. till Piksd. Prof. 1888. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft. 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

genom uppsägning från lägenheten skilja, äfvensom att Domänstyrelsen
jemväl må ega att beträffande sådan lägenhet, hvilken Domänstyrelsen
anser för egendomen, hvarå den finnes, medföra gagn, meddela så
beskaffad! stadgande, att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens
utgång göres oberoende af innehafvarens frånfälle eller lägenhetens
öfverlåtande på annan person.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

8

Utdrag af ''protokollet öfver finans ärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 19

Mars 1888.

Närvarande:

Hane Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

EHRENSVÅRD,

Statsråden: Lovén,

Friherre von Otter,
von Krusenstjkrna,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Lönegren.

Chefen för finansdepartementet Statsrådet Friherre von Essen
anförde:

»1 22:dra punkten af nådiga kungörelsen den 10 November 1882,
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
stadgas, att arrendator ej eger att utan Domänstyrelsens medgifvande
borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya, och
att arrendator ej heller eger att utan Domänstyrelsens medgifvande
pålägga egendomens torpare afgäld eller besvär utöfver hvad som vid
egendomens uppskattning blifvit af uppskattningsnämnden bestämdt.

Den tryggade besittningsrätt och det skydd mot oskäligt hårda
kontraktsvilkor, som genom dessa bestämmelser hlifvit beredda, sträcker

4

Konyl. May.ts Nåd. Proposition N:o 37.

sig endast till innehafvare af sådana torp, hvilka tillkommit i författningsenlig
ordning. I underdånig skrifvelse af den 12 Maj 1886 har
Riksdagen fästat uppmärksamheten derpå, att å statens utarrenderade
egendomar äfven finnas lägenhetsinnehafvare, hvilka å egendomarne
uppfört egna bostäder och odlat mark kring bostäderna, utan att i allmänhet
kunna åberopa laglig rätt till besittningen af den mark, de
bebygt och brukat, samt att den omständighet, att dessa lägenhetsinnehafvare
i god tro under en följd af år innehaft och nedlagt arbete på
denna mark, innebure giltig anledning till att åt dem i någon mån
bereddes skydd i deras af markens fortfarande besittning beroende
ekonomiska ställning. Denna klass af torpare kunde äfven antagas vara
så talrik, att omsorgen om densamma syntes böra vara en för det allmänna
vigtig angelägenhet. Riksdagen hade visserligen icke förbisett,
att genom legalisering för någon viss tid af dessa torpares besittning
af de lägenheter, de utan laglig rätt innehade, vissa olägenheter skulle
kunna uppstå, men om det ifrågasatta skyddet i besittningen, afseende
allenast dem bland ifrågavarande lägenhetsinnehafvare, som före tillämpningen
af nådiga kungörelsen den 10 November 1882 bebygt sina lägenheter,
icke komme att medföra ständig besittningsrätt, utan endast
omfatta en jemförelsevis kortare tid, eller tiden under lägenhetsinneliafvarnes
och deras hustrurs lifstid, borde berörda, småningom försvinnande
olägenheter icke tilläggas allt för stor betydelse. Om tillika vid
lägenhetsinnehafvarnes qvarsittande å lägenheterna alltid fastades det
vilkor, att de skulle erlägga sina utskylder i rätt tid samt icke göra
sig skyldiga till olaglighet och förargelseväckande uppförande, skulle
derigenom beredas ett skydd för att arrendatorerne ej blefve mycket
besvärade af de qvarboende lägenhetsinnehafvarne.

På grund af hvad Riksdagen sålunda anfört anhöll Riksdagen,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån de å
kronans utarrenderade jordbruksegendomar bosatta lägenshetsinuehafvare,
hvilka före tillämpningen af ofvanberörda nådiga kungörelse den
10 November 1882 uppfört och bebodde dem sjelfva tillhöriga byggnader,
måtte kunna beredas någon tids tryggad besittning af de lägenheter,
de innehade, samt till Riksdagen afgifva de förslag, som af bemälda
utredning kunde föranledas.

öfver denna Riksdagens skrifvelse har Domänstyrelsen den 30
sistlidne December afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och dervid
tillika öfverlemnat inhemtade yttranden i ämnet från Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i rikets samtliga län.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa utlåtanden, yttrade
departementschefen vidare:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37. 5

»Af länsstyrelserna hafva de i Södermanlands, Vennlands och
Jemtlands län afstyrka vidtagandet af åtgärder i det af Riksdagen antydda
syfte, enär det ifrågasatta medgifvandet ansetts komma ej mindre
att medföra åtskilliga olägenheter för arrendatorerne och skada för
egendomarne genom skogsåverkan in. in. än äfven att verka nedtryckande
på arrendevärdena. Länsstyrelsen i Kalmar län har visserligen
ansett eu lagbestämmelse i det angifna syftet hvarken lämplig
eller ens behöflig, men dock medgifvit, att ömmande fall kunna förekomma,
då skydd för lägenhetsinnehafvare vore påkalladt och lämpligen
borde beredas. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län har allenast anmält, att någon kronan tillhörig utarrenderad
jordegendom numera ej finnes inom länet. Öfriga länsstyrelser hafva
deremot biträdt Riksdagens framställning och afgifvit förslag till de
vilkor och begränsningar, under hvilka tryggad besittningsrätt borde
de ifrågavarande lägenhetsinnehafvarne medgifvas, dervid visserligen
för åtskilliga län, hvarest allenast ett ringa fåtal lägenheter af omförmälda
slag uppgifvits förekomma, åtgärden icke ansetts af något större
behof påkallad. Inom andra län åter förekomma dylika lägenheter till
ett ganska betydligt antal, sålunda inom Jönköpings län 301, inom
Kronobergs län 278 och inom Malmöhus län 366, hvarjemte inom
Kristianstads län ett mycket stort antal lägenheter af detta slag lärer
förefinnas, med afseende hvarå den föreslagna lagstiftningsåtgärden för
dessa landsdelar förmenats ega icke ringa betydelse.

För egen del har Domänstyrelsen anfört, att då sådana lägenheter,
som afsåges i Riksdagens skrifvelse, icke blifvit i författningsenlig
ordning anlagda, utan tillkommit genom indelningshafvares öfverskridande
af sina rättigheter såsom boställshafvare eller med tillåtelse af
arrendator i strid mot 8 kapitlet 5 § Byggningabalken eller möjligen
utan något slags medgifvande, Styrelsen hittills vid upprättande af arrendekontrakt
å kronoegendom ansett sig ej böra taga någon hänsyn till de
å egendomen befintliga lägenheter af ifrågavarande slag, utan endast
i arrendekontraktet infört, jemte förbud mot backstugas uppförande, en
allmän föreskrift, att så beskaffad byggnad, som vid arrendets början
kunde å egendomen förefinnas, borde vid dåvarande innehafvarens afflyttning
eller eljest vid hans frånfälle bortskaffas från egendomen. Blott
i ytterst få fall, då vid arrendeuppskattning af vederbörande förrättningsmän
särskildt talande skäl derför anförts, hade Styrelsen i arrendekontraktet
intagit stadgande!! i syfte att inskränka arrendatorns fria
dispositionsrätt med afseende å lägenheter af förevarande beskaffenhet.
I dessa fall hade för Styrelsen varit bestämmande, att kronans fördel
icke i någon mån åsidosattes genom lägenheternas bibehållande.

6

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

Att förhållandet ofta komme att blifva annorlunda, om en tryggad
besittningsrätt i den omfattning Riksdagens skrifvelse förutsatte skulle
beredas lägenhetsinneliafvare, ansåge Styrelsen uppenbart och medgåfves
äfven i skrifvelsen. De obehag, för hvilka en arrendator kunde blifva
utsatt derigenom att å egendomen funnes bosatta personer, som han i
händelse af missämja ej egde från egendomen bortskaffa, vöre, såsom
några af länsstyrelserna framhållit, af mångahanda slag; och säkerligen
skulle, om å en egendom förefunnes ett större antal sådana lägenhetsinnehafvare,
detta verka afskräckande å spekulanter på arrendet. Då
emellertid af länsstyrelsernas utlåtanden syntes, att den klass af samhällsmedlemmar,
som nu afsåges, åtminstone i vissa län vore ganska
talrik, kunde det vara af vigt för det allmänna att äfven med någon
uppoffring i inkomster bereda till densamma hörande personer ett skydd,
hvarförutan de i många fall hotades af ekonomisk undergång. Styrelsen
tilläte sig likväl erinra, att då i nu gällande arrendekontrakt, med
undantag af det fåtal, hvarom förut nämnts, arrendatorernes rätt att
med lägenheterna förfara efter godtfinnande icke blifvit, inskränkt, de
stadganden till skydd för lägenhetsinnehafvarne, som af Riksdagens
skrifvelse kunde blifva eu följd, icke kunde tillämpas förr än i sammanhang
med nya arrendekontrakts utfärdande; och som de bestämmelser
i nämnda syfte, som i kontrakten komme att inflyta, måste grundas på
de upplysningar och utredningar, som vid arrendeuppskattningarne meddelades,
kunde hvad Riksdagen i detta ärende komme att besluta icke
blifva gällande i afseende på andra egendomar än sådana, för hvilkas
förnyade utarrendering arrendeuppskattning komme att ske efter tiden
för offentliggörandet af Eders Kong!. Maj:ts och Riksdagens beslut. Då
nu arrendeuppskattningarne vanligen skedde på våren och försommaren,
så att de flesta, om icke alla, dylika uppskattningar, som borde under
innevarande år förrättas, antagligen vore hållna, när beslut i ärendet
kunde vara att förvänta, och då dessutom eu viss tidpunkt borde bestämmas
för förändringens genomförande, syntes det Styrelsen såsom
ett uttryckligt förklarande vore erforderligt, att hvad i frågan komme
att beslutas skulle tillämpas vid de arrendevärderingar, som komme att
ega rum från och med år 1889.

Vid Riksdagens framställning i ämnet har emellertid Domänstyrelsen
gjort vissa erinringar.

Af riksdagsskrifvelsen syntes framgå, att det ifrågasatta skyddet
skulle komma alla innehafvare af sådana lägenheter, som deri åsyftades,
utan undantag till godo. Af en del hos Styrelsen pröfvade förslag
till egendomars utarrendering hade likväl inhemtats, att lägenheter
funnits å inegorna till verkligt hinder för egendomarnes ändamåls -

7

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

enliga brukande eller ock haft sådant läge å andra delar af egendomarne,
att deras bibehållande skulle utgöra hinder för egendomarnes
förbättring genom nyodlingars verkställande. Då dylika lägenheter
vore egendomarne till verklig skada, ansåge Styrelsen det ifrågasatta
skyddet icke böra utsträckas jemväl till innehafvarne deraf, utan borde
dessa i sammanhang med egendomarnes förnyade utarrendering uppsägas
till afflyttning i laga ordning.

De lägenhetsinnehafvare, som enligt Riksdagens skrifvelse skulle
komma i åtnjutande af den deri åsyftade förmån, vore sådana, som före
tillämpningen af nådiga kungörelsen den 10 November 1882 uppfört
och bebodde dem sjelfva tillhöriga byggnader. Härmed borde dock
enligt Domänstyrelsens mening ej förstås, att endast de personer, som
sjelfva låtit före den bestämda tiden å lägenheter af ifrågavarande slag
uppföra sina byggnader, skulle blifva delaktiga af skyddet, utan syntes
detta böra få anses lika mycket afsedt för dem, som genom köp eller
på annat sätt blifvit egare af de utaf dem bebodda byggnader och
hvilka ej kunde antagas vara i mindre grad än de ursprunglige egarne
för sin existens beroende deraf att lägenheterna finge bibehållas.

Riksdagens underdåniga skrifvelse antydde, att besittningsrätten
skulle utsträckas till lägenhetsinnehafvarnes lifstid. Genom intagandet
af en sådan bestämmelse i arrendekontraktet om en egendom skulle
föranledas den oformlighet, att då lägenhetsinnehafvares lifstid öfversteg
arrendetiden, hvilket ofta nog kunde inträffa, arrendekontraktet
komme att innehålla stadgande, som hade giltighet längre tid än den,
för hvilken kontraktet gälde; och ehuru derigenom visserligen några
olägenheter för arrendatorn icke komme att uppstå, skulle likväl vid
egendomens förnyade utarrendering det missförhållande uppkomma, att
Domänstyrelsen då vore bunden och icke kunde, om egendomen genom
odlingar och andra förbättringar undergått den förändring, att lägenhetens
borttagande vore för egendomens ändamålsenliga skötsel en nödvändighet,
uppsäga lägenhetsinnehafvarne till afflyttning. Styrelsen ansåge
af dessa skäl lägenhetsinnehafvarnes besittningsrätt icke böra i
arrendekontrakten dem tillförsäkras för längre tid än till arrendeperiodens
slut, om de så länge lefde, men Styrelsen likväl berättigas att,
derest lägenhetsinnehafvarnes lifstid skulle öfverstiga arrendeperioden,
då medgifva förlängd besittningsrätt, om sådant vid egendomens förnyade
utarrendering utan skada för egendomen kunde ske, och bestämma
vilkoren derför.

Bland de ifrågavarande lägenheterna funnes emellertid sådana, som
långt ifrån att vara egendomarne till skada tvärtom förhöjde deras
värde genom den inkomst de beredde direkt arrendatorn och indirekt

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

kronan. Till sådana vore att hänföra industriela anläggningar, sommarbostäder,
en del lägenheter, likstälda med torp, och bebygga tomter
vid större jernvägsstationer m. in. I afseende å dessa slags lägenheter
borde icke allenast genom kontrakten beredas innehafvarne skydd mot
arrendator!!, utan ock för Domänstyrelsen vara angeläget, att lägenheterna
å egendomarne bibehölles oberoende deraf, att innehafvare doge
eller att eljest ombyte af innehafvare egde ruin. Att meddela särskilda
stadgande!! om dylika lägenheter syntes Styrelsen ej vara lämpligt eller
behöflig!, utan vore det enligt Styrelsens mening tillfyllest, att Styrelsen
bemyndigades att i arrendekontrakten bereda innehafvare af
lägenheterna sådan besittningsrätt under arrendetiden, att de blefve
oförhindrade att dem till annan öfverlåta.

Till förekommande deraf att arrendatorerne ej måtte varda för
mycket besvärade af de på egendomarne qvarboende lägenhetsinnehafvarne
hade i Riksdagens skrifvelse antydts, att vid dessas qvarsittande
alltid skulle fästas det vilkor, att de skulle erlägga sina utskylder i rätttid
samt icke göra sig skyldiga till olaglighet och förargelseväckande
uppförande. Flere af länsstyrelserna hade härförutom föreslagit ytterligare
vilkor för qvarsittandet, såsom att lägenhetsinnehafvare icke finge
göra sig saker till oloflig jagt, skogsåverkan eller annan olaglighet,
icke hysa främmande personer, icke anlägga eldfarlig inrättning i närheten
af hemmanets åbyggnader, icke göra sig förfallen till ansvar
för nesligt brott eller för mot arrendatorn föröfvad förbrytelse, ej företaga
något, som strede mot allmän ordning, in. m. Äfven Domänstyrelsen
funne dessa vilkor i allmänhet vara sådana, att öfverträdelse deraf
borde utgöra giltig anledning till innehafvarnes skiljande från lägenheterna,
men ausåge tillika, att vilkorens bestämmande borde helt och
hållet öfverlemnas åt Styrelsen.

Styrelsen kunde nemligen icke finna lämpligt, att genom mer
eller mindre detaljerad! tillägg till nådiga kungörelsen den 10 November
1882 eller eljest genom allmän författning vilkoren bestämdes för
lägenhetsinnehafvarnes qvarboende, enär dels lägenheternas tillvaro
grundade sig å en olaglighet och sådan icke borde genom allmän författning
erhålla ens sken af laglighet, dels besittningsrätten i allmänhet
vore afsedd att endast blifva öfvergående och icke för en längre
framtid beståndande. Enligt Styrelsens förmenande vore det ej ens
lämpligt, att vilkoren för besittningsrättens åtnjutande af Riksdagen
eller Eders Kongl. Maj:t faststäldes för att tjena Styrelsen till efterrättelse.
Skulle så blifva förhållandet, blefve följden, att frågan om en
lägenhetsinnehafvares skiljande från lägenheten skulle i de flesta fäll
blifva beroende på domstols pröfning med åtföljande tidsutdrägt och

9

Kongl. Maj:ts Nåd.- Proposition N:o 37.

kostnader såväl för kronan som arrendatorn och lägenhetsinnehafvaren.
Nödvändigt blefve ock i sådant fall, att särskilda kontrakt om besittningsrätten
med lägenhetsinnehafvarne af Domänstyrelsen eller annan
myndighet upprättades, en åtgärd, som enligt Styrelsens uppfattning
dels vore obehöflig och dels skulle föranleda till ett högst betydligt
ökadt arbete. Nu ifrågavarande vilkor vore dessutom afsedda att tjena
till skydd för arrendatorn mot lägenhetsinnehafvarne, men detta skydd
kunde beredas honom tillfyllest derigenom att Styrelsen förbehölles rätt
att, när till Styrelsens kännedom genom anmälan från arrendatorn eller
annan kommit, att lägenhetsinnehafvare gjort sig saker till lagbrott
eller förseelser af sådan beskaffenhet, att Styrelsen funne honom icke
längre böra få å egendomen qvarbo, derifrån låta uppsäga honom till
afflyttning, dock mot åtnjutande af i lag stadgad fardag, på det rådrum
måtte lemnas inuehafvaren att bortflytta sina byggnader.

De vilkor, som deremot oundvikligen påkallades af Riksdagens
skrifvelse, vore sådana, som beredde skydd för lägenhetsinnehafvaren
mot arrendatorns magtmissbruk, och i sådant afseende ansåge Domänstyrelsen
till förekommande af tvistigheter såväl mellan kronan och
arrendatorn som mellan denne och lägenhetsinnehafvaren vara nödigt,
att i arrendekontrakten lägenhetsinnehafvare förbehölles att under
arrendetiden hafva dem tillhöriga byggnader å egendomen qvarstående
och begagna de egoområden, som de vid arrendeperiodens ingående
innehade, mot utgörande till arrendatorn af den afgäld eller de dagsverken,
som Domänstyrelsen i kontraktet bestämde, med rätt för Styrelsen
att, när anledning dertill kunde förekomma, låta till afflyttning
uppsäga lägenhetsinnehafvare, utan att arrendatorn i sådant fall eller i
händelse någon af lägenhetsinnehafvarne skulle brista i utgörande af
sina utskylder eller onera till arrendatorn eller om någon af innehafvarne
skulle bortflytta utan förut skedd uppsägning å Styrelsens
sida egde att för den minskning i inkomst, som deraf blefve en följd,
erhålla afkortning i arrendet eller annan ersättning af kronan. Med
sådana stadganden borde å ena sidan lägenhetsinnehafvaren komma i
tillräckligt oberoende af arrendatorn och å andra sidan arrendatorn
icke äfventyra att nödgas på egorna hafva personer, som beginge olagligheter
eller förde ett förargelseväckande lefnadssätt eller störde grannsämjan
i större grad.

Gfifvet vore, att till ledning för de kontraktsbestämmelser, som
af Domänstyrelsen skulle komma att meddelas, vid arrendeuppskattningarne
å arrendelediga kronoegendomar noggranna upplysningar måste
förskaffas och meddelas om lägenheternas tillkomst in. in., men hvad
dervid skulle iakttagas borde icke, enligt Domänstyrelsens förmenande,
JBih. till llilcsd. Prof. 1888. 1 Sami. 1 Afd. 18 llåft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd.-Proposition N:o 37.

utgöra föremål för Eders Kongl. Maj:ts eller Riksdagens bestämmande,
utan borde på Domänstyrelsen ankomma att meddela till efterrättelse
de föreskrifter, som kunde vara erforderliga.

Att en åtgärd, hvarigenom åt sådana lägenhetsinnehafvare å kronans
utarrenderade egendomar, hvilka icke för sitt innehaf kunna
åberopa någon laglig grund, körnare att beredas tryggad besittning
till deras lägenheter, måste ej mindre för vederbörande arrendatorer
än äfven för kronan medföra åtskilliga olägenheter är redan i Riksdagens
skrifvelse i ämnet framhållet och har af flertalet bland de hörda
myndigheterna blifvit ytterligare betouadt. Gent emot denna omständighet,
hvilken för öfrigt ligger i sakens natur, står dock å andra
sidan det sakförhållande, att, enligt hvad af åtskillige bland Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit upplyst, de ifrågavarande
lägenhetsinnehafvarne inom vissa landsdelar utgöra en ganska talrik
samhällsklass, hvars hela ekonomiska tillvaro är beroende af den fortfarande
besittningen af lägenheter, som i de flesta fall åtkommits och
innehafvas under en af bristande författningskunskap alstrad föreställning
om besittningens laglighet. Afgörandet om det ifrågasatta medgifvandet
må kunna lemnas synes mig derföre bero af en pröfning,
huruvida de omförmälda olägenheterna äro åt den betydenhet, att staten
derigenom må finna sig förhindrad att till lägenhetsinnehafvarne
taga den hänsyn, hvartill han såsom jordegare under andra förhållanden
bort känna sig af billighetsskäl manad. Af den i ärendet verkstälda
utredning torde Eders Kongl. Maj:t finna ådagalagdt, att en
ovilkorligt lemnad försäkran om tryggad besittningsrätt för samtliga
hithörande lägenhetsinnehafvare skulle på arrendeförhållandena i de
orter, der sådana lägenheter förekomma i större myckenhet, utöfva en
alltför menlig inverkan för att eu sådan försäkran bör kunna ifrågakomma.
Om deremot, på sätt Domänstyrelsen föreslagit, åt denna
styrelse uppdroges att pröfva och afgöra, i hvilka fall tryggad besittningsrätt
må utan allt för stort men för egendomens skötsel kunna
lägenhetsinnehafvare beredas, och denna besittningsrätt tillika ej göres
fastare, än att lägenhetsinnehafvare, som genom sitt uppförande visar
sig icke motsvara det tillmötesgående, som från statens sida blifvit
mot honom ådagalagdt, må kunna från lägenheten uppsägas, synas
mig de med åtgärden förenade olägenheter varda inskränkta inom ett
så begränsadt mått, att desamma icke böra tillmätas afgörande betydelse.

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition R:o 37.

Då jag alltså finner mig böra tillstyrka, att tryggad besittningsrätt
må inom de af Domänstyrelsen angifna gränser de ifrågavarande
lägenhetsinnehafvarne beredas, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t ville, i enlighet med hvad Domänstyrelsen hemstält, i
nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva,

att då Domänstyrelsen vid pröfning af arrendeförslag å kronoegendom,
som blifvit efter 1889 års början uppgjordt, finner lägenhetsinnehafvare,
som å egendomen bebor honom sjelf tillhöriga, före den
1 Januari 1883 uppförda byggnader, kunna utan men för egendomens
skötsel vid lägenheten bibehållas, Domänstyrelsen må ega bland arrendevilkoren
intaga sådana bestämmelser, hvarigenom lägenhetsinnehafvaren
och hans hustru förbehålles att mot utgörande till arrendatorn af
afgäld, som i sammanhang härmed af Domänst3^relsen varder faststäld,
qvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om de så länge lefva
och Domänstyrelsen ej under arrendetiden på grund af deras uppförande
eller underlåtenhet att utgöra afgälden finner anledning dem
genom uppsägning från lägenheten skilja, äfvensom att Domänstyrelsen
jemväl må ega att beträffande sådan lägenhet, hvilken Domänstyrelsen
anser för egendomen, hvarå den finnes, medföra gagn, meddela så
beskaffadt stadgande, att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens
utgång göres oberoende af innehafvarens frånfälle eller lägenhetens
öfverlåtande på annan person.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan litt. — — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Hjalmar Retlig.