Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

Ji:o 44.

An k. till Riksd. kansli den 17 april 1888, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kong!,. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall åt värnpligtige för inställelse vid inskrifning
sförrättning ar och samlingsplatser.

(l:a U. A.)

Under åberopande ad bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 19 mars 1888, har Kong!. Maj:t i en till Riksdagen
aflåten proposition af samma dag (n:o 34) föreslagit Riksdagen att
medgifva, att till värnpligtig, hvilken för inställelse vid inskrifningsförrättning
eller, vid färd till de årliga vapenöfningarna, för inställelse å samlingsplats
i hemorten hade att från hemvistet tillryggalägga mera än 5 mil och
förut icke gjort sig skyldig till förfallolös utevaro från dylik förrättning
eller vapenöfning, vid hvilken han varit pligtig infinna sig, måtte för så väl
fram- som återresan från anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar få
utbetalas godtgörelse med 50 öre för hvarje Överskjutande mil.

Såsom af ofvan nämnda statsrådsprotokoll inhemtas, har statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl.
Maj:t, anfört, att det enligt gällande författningar ålåge beväringsmän att
utan ersättning frän det allmännas sida inställa sig vid inskrifningsförrättningar
äfvensom vid de så kallade samlingsplatserna i hemorterna, der de
mottoges af vederbörande befäl för att sedan i samlad trupp afföras till de
olika regementenas öfningsplatser. Uppenbart vore emellertid, att med den
olikhet i de administrativa områdenas storlek, som i vårt land vore rådande,

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

denna skyldighet måste i synnerligen olika grad komma att tynga på landets
värnpligtiga befolkning. Under det att i södra och mellersta Sverige knappast
någon ort torde finnas, der afståndet från en sockens olika delar till den
gemensamma samlingsplatsen, hvilken i regeln också vore den, hvarest inskrifningarna
förrättades, betydligt öfverstege en vanlig dagsmarsch, vore
förhållandet helt annat i de nordliga provinserna. Särskilt lappmarkssocknarne,
hvilkas befolkning, såsom bekant, innan den nya vänpligtslagen
trädde i kraft, var fritagen från all värnpligtsskyldighet, vore i detta afseende
uti en synnerligen ogynsam ställning.

Dessa omständigheter hade äfven behjertats af Kong!. Maj:ts befallningshafvande
i de båda nordligaste länen och manat dem att göra framställningar
i ämnet. Af dessa framställningar framginge, bland annat, att,
enär åtskilliga beväringsmän hade att tillryggalägga ända till SO mil för
färden till och från vederbörlig samlingsplats, och då dertill komme, att
ifrågavarande färder oftast måste företagas under sjelfva källossningen, då
en resa i dessa trakter erbjöde de största svårigheter, Kongl. Maj:ts bemälde
befallningshafvande funnit all billighet tala för, att ersättning för inställelsen
måtte beredas de värnpligtig^, som tillhörde nyssnämnda socknar, och
i sådant afseende föreslagit, att de af dem, som bodde på längre afstånd än
5 mil från samlingsplats, måtte vid färd till sådan erhålla godtgörelse med
40 öre för hvarje öfverskjutande mil.

Syftet med dessa framställningar har departementschefen funnit synnerligen
beaktansvärdt. Då emellertid förhållanden, likartade med dem, på hvilka
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de båda nordligaste länen stödt sina förslag,
torde förefinnas jemväl inom flera af rikets öfriga län, syntes det departementschefen
lämpligt, att de föreskrifter i ämnet, som kunde komma
till stånd, erhölle giltighet för hela landet. Att dervid, på sätt Kong!.
Maj:ts befallningshafvande i Yesterbottens län föreslagit, något visst afstånd
borde bestämmas, som värnpligtig vid färder af ifrågavarande slag hade att
tillryggalägga utan ersättning, torde sä mycket snarare falla af sig sjelf,
som någon förändring i hithörande bestämmelser icke egt rum genom den
nya värnpligtslagens trädande i kraft, och skyldigheten att på egen bekostnad
inställa sig vid inskrifningsförrättning och samlingsplats sålunda icke
vore någon nyhet i vår lagstiftning. Jemväl i fråga om måttet af detta afstånd
vore departementschefen ense med Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande.
Med vår landtbefolknings vanor torde en dagsmarsch för en gång
om 5 mil icke vara någon sällsynthet, och om såsom regel faststäldes, att värnpligtig
skulle vara skyldig utan godtgörelse inställa sig vid inskrifningsförrättning
och samlingsplats, under förutsättning att derför erforderlig marsch
kunde fullgöras på en dag, torde naturligtvis något afseende icke kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

7

fästas dervid, att marschen vore något längre eller kortare. Deremot syntes

ersättningen, när sådan komme i fråga, böra sättas något högre än Kongl.

Maj.ts befallningshafvande i Vesterbottens län föreslagit, eller till 50 öre.
Äfven med detta belopp måste den beväringsman, som önskade komma i åtnjutande
af ett dagtraktamente utaf 1 krona 50 öre, motsvarande den marschaflöning,
som vid marschen från samlings- till öfningsplatsen under vissa förhållanden
komme honom till del, färdas 3 mil om dagen, eller mera än tågande
trupp i regeln tillryggalägger, då en längre, flere dagar fortgående

marsch vore i fråga. Slutligen torde af lätt insedda skäl böra stadgas, att

värnpligtig, som förut förfallolöst uteblifvit från inskrifningsförrättning eller
vapenöfning, dervid han haft skyldighet inställa sig, icke måtte komma i åtnjutande
af den ersättning, som nu ifrågasatts.

Hvad kostnaden för den tilltänkta anordningen beträffade, torde densamma
icke blifva betydlig. Enligt med ledning af statistiska uppgifter gjorda
beräkningar (se statsrådsprotokollet sid. 3) skulle hela ersättningen för inskrifningsförrättningen
inom Vesterbottens län komma att uppgå till 700 kronor
och för de båda öfningsmötena till 1,400 kronor, eller sammanlagdt 2,100
kronor. I Norrbottens län, hvars lappmai’ksbefolkning vore ännu glesare än
den i Vesterbottens län, torde en jemförelsevis vida mindre summa behöfva
tagas i anspråk, och äfven om inom Jemtlands, Kopparbergs och Vennlands län
en och annan socken förefunnes, på hvilkas värnpligtige de ifrågasatta bestämmelserna
kunde vinna tillämpning, torde dock hela ersättningsbeloppet
antagligen ej komma att uppgå till tre gånger den summa, som för Vesterbottens
län angifvits. I rundt tal torde alltså 6,000 kronor kunna anses
härtill erforderliga, och torde vara sjelffallet, att summan, derest förslaget
blefve antaget, anvisades till utgående från förslagsanslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar.

Utskottet, som i öfrigt icke funnit något att erinra emot det föreliggande
förslaget, har dock ansett, att, enär värnpligtig, som har mer eller
mindre tillfälligt hemvist å annan ort än mantalsskrifningsorten, naturligen
icke bör hafva ersättning — utöfver den som skulle tillkommit honom, om
han uppehållit sig å mantalsskrifningsorten — för sin inställelse vid inskrifningsförrättning
eller vid samlingsplats för färd till vapenöfning, det ifrågasatta
stadgandet bör förtydligas sålunda, att detsamma varder tillämpligt
endast i det fall, att värnpligtig har att från hemvistet i mantalsskrifningsorten
tillryggalägga mera än 5 mil.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att till värnpligtig, hvilken för inställelse vid

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

inskrifningsförrättning eller, vid färd till de årliga vapenöfningarne,
för inställelse å samlingsplats i hemorten har
att från hemvistet i mantalsskrifningsorten tillryggalägga
mera än 5 mil och förut icke gjort sig skyldig till förfallolös
utevaro frän dylik förrättning eller vapenöfning,
vid hvilken han varit pligtig infinna sig, må för så väl
fram- som återresan från anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar få utbetalas godtgörelse med 50 öre för
hvarje Överskjutande mil.

Stockholm den 17 april 1888.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.