14
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
N:o 23.
Ank. till Eiksd. kansli den 21 Febr. 1888, kl. 4 e. ro.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga mindre kr om eg end omar.
(I. A.)
Under åberopande af bilagdt protokoll öfver finansärenden för den
31 december 1887 har Kongl. Maj:t i en samma dag afgifven proposition
(n:o 3) föreslagit Riksdagen att medgifva:
att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland
belägna, under förvaltning af kongl. domänstyrelsen stälda och för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemnade
mer än 200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det måtte bero af
Kongl. Maj: t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida
egendomen fortfarande borde för kronan bibehållas eller till
större eller mindre del försäljas; samt
att, der Kongl. Maj:t pröfvade försäljning böra ega rum, densamma
måtte ske i den ordning och under de vilkor, som enligt kongl. brefvet
den 29 maj 1874 gälde för försäljning af mindre hemman och
lägenheter, med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser,
Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall,
för försäljningen meddela;
dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skulle
användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark;
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
15
Indika medel borde inlevereras till riksgäldskontoret och der bokföras
på sätt vore stadgadt angående köpeskillingarne för de kronoegendomar,
som säljas enligt kong!, brefvet den 29 maj 1874.
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling denna proposition
blifvit hänvisad, lår till en början erinra om det vid 1874 års riksdag
lattade beslut, hvarigenom Riksdagen på framställning af Kongl. Maj:t
medgal, att sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning
stälda och för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter,
för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor,
och hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig skogstillgång
eller af annan särskild anledning påkallades, finge, i den mån
derom gällande arrendekontrakter efter uppsägning eller eljest närmade
sig sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter Kongl. Maj:t kunde
finna lämpligt meddela, på offentlig auktion försäljas till den högstbjudande
under vilkor att köpare, som sådant åstundade, skulle eg a
att, efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen
under loppet af 6 år med Ve årligen, så vida han för fullgörandet deraf
vid auktionstillfället stälde säkerhet; att högsta anbudets antaglighet
komme att underställas Kongl. Maj:ts pröfning; att försäljningen skulle
ega rum utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta,
som utginge endast af kronoskatteegendomar; samt att, sedan köpebref
utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna skulle komma att
i jordeboken upptagas under titel »utsockne eller allmänt frälse» och
lör betecknande af denna deras natur påföras ränta till kronan i likhet
med andra frälsehemman i orten.
Detta beslut, meddeladt vederbörande till efterrättelse genom kongl.
brefvet den 20 maj 1874, har sedermera, på Riksdagens derom gjorda
framställning, enligt kongl. brefvet den 6 juni 1879 vunnit tillämpning
jemväl å de egendomar med enahanda arrendeinkomst, hvilka efter den
29 maj 1874 kommit under kammarkollegii eller numera domänstyrelsens
förvaltning. Riksdagen har vidare, år 1885, lemnat sitt bifall till
ett af Kongl. Maj:t framstäldt förslag, att, när fråga uppstode om försäljning
af kronolägenhet, hvilken ej varit för statsverkets räkning utarrenderad,
men som uppenbarligen vore eller vid verkstäld arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke
kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor, det finge ankomma
på Kongl. Maj:t att bestämma om lägenhetens försäljning under de i
förenämnda kongl. bref af den 29 maj 1874 stadgade vilkor.
Slutligen har Riksdagen ock, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, jemlik! skrifvelse den 14 juni 1887 medgifvit, att,
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
med några få undantag, kronans samtliga, i de norrländska länen belägna
utarrenderade jordegendomar, hvilkas arrenden öfverstiga ''200
kronor, men ej 500 kronor, och hvilkas bibehållande i sill helhet eller
delvis åt kronan icke af befintlig skogstillgång eller annan särskild
anledning påkallas, må, i den mån arrendekontrakten efter uppsägning
eller eljest närma sig sitt slut, å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas under de i kongl. brefvet den 29 maj 18/4 bestämda
vilkor och med iakttagande att, der egendom tillhörande skogsmark
undantages från försäljning, den till försäljning af sedda delen af egendomen,
före dess utbjudande, värderas i den ordning, som är stadgad
för arrendeuppskattningar.
Det hufvudsakligen bestämmande skälet för samtliga omförmälda
försäljningsbesluten synes, enligt hvad herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i förenämnda statsrådsprotokoll anfört, hafva vant
insigten om det olämpliga för staten att i sin ego för utarrendering
bibehålla egendomar, för hvilka, i följd af deras obetydlighet eller från
andra kronoegendomar aflägsna läge, förvaltningskostnaderna ställa sig
alltför ogynsamt i förhållande till arrendeafkastningen. Samma skäl
skulle utan tvifvel, om än icke i lika hög grad, kunna åberopas för
försäljning jemväl i mellersta och södra Sverige af en stor del domäner
med arrende, öfverstigande 200 kronor. 4 örslag i sådant syfte
hade ock varit af Kongl. Magt framstäldt vid 1882 års riksdag, då
Riksdagens medgifvande begärdes att, vid inträffande arrendeledighet
af sådana, för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, för hvilka
årliga arrendeafgiften utgjorde mer än 200 kronor, men icke öfverstege
500 kronor, det skulle få bero af Kongl. Magt att efter pröfning
i hvarje särskild! fall förordna, huruvida sådan egendom borde
fortfarande för kronan bibehållas eller till större eller mindre del säljas.
Detta förslag, som bifölls af Riksdagens Andra Kammare, blef
emellertid afslaget af Första Kammaren.
Enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, hafva intill 1887 års
slut kronoegendomar till följd af Riksdagens anförda beslut blifvit försålda
till ett antal af 275,'' för hvilka egendomar, bevillningstaxerade
till 764,868 kronor 99 öre och förut utarrenderade för tillhopa 25,881
kronor 59 öre jemte städja till belopp af 2,089 kronor 37 öre, betingats
i köpeskilling 1,469,688 kronor 6 öre. Dessa siffror gåfvo vid
handen, att sammanlagda köpeskillingarne för de intill nämnda tid
sålda kronoegendomarne uppginge till nära dubbla beloppet af egendomarnes
taxeringsvärden vid tiden för försäljningen, medan den årliga
arrendeafkomst, staten före försäljningen uppburit af samma egendomar,
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
17
motsvarade icke fullt 2 procent af hela köpesumman. Äfven under de
tryckta konjunkturer för jordbruket, hvilka varit rådande under de
senaste åren, hade de till försäljning utbjudna kronoegendomarne i
allmänhet betingat i förhållande till taxeringsvärden och arrendeafgifter
höga pris, och endast mindre ofta hade inträffat, att tillfredsställande
köpeanbud icke erhållits, hvilket då vanligen berott af särskilda omständigheter,
såsom att den utbjudna egendomen varit obebyggd eller i
vanhäfd eller ock att en allmännare misstro till den närmaste framtiden
gjort sig gällande hos invånarne inom vissa trakter af landet.
Detta förhållande, samtidigt med att, vid domäners utbjudande på nytt
arrende, arrendebeloppen i icke obetydlig grad nedgått, och att bland
kronans arrendatorer ett allmännare betryck gjort sig gällande, som
nödgat statsmagterna att icke blott eftergifva en del af sistlidet års
arrende, utan äfven bevilja flertalet arrendatorer rätt att före kontraktstidens
utgång afträda sina arrenden —- en rätt hvaraf ock ett ganska
stort antal arrendatorer begagnat sig — syntes gifva stöd för den
uppfattning, att åtminstone de mindre jordbruksdomänerna icke i kronans
ego lemnade den afkomst, som enskilda egare vore i stånd att
afvinna desamma.
Så väl flertalet af Kongl. Mapts befallningshafvande som domänstyrelsen
hade i afgifna utlåtanden tillstyrkt, att den nu ifrågasatta
försäljningen måtte omfatta de domäner, för hvilka arrendet utginge
med belopp från 200 till och med 500 kronor. Den utredning domänstyrelsen
lemna! rörande de egendomar, som tillhörde denna kategori,
syntes emellertid, efter hvad herr statsrådet vidare anfört, gifva anledning
att åtminstone icke för närvarande låta försäljningen erhålla
en fullt så stor omfattning. Enligt hvad .domänstyrelsen upplyst utgjorde
de domäner, hvilkas arrenden uppginge till mer än 200 men
icke utöfver 500 kronor, ett antal af 921, taxerings värderade till
8,192,900 kronor och lemnande i årligt arrende 318,709 kronor So öre.
Fördelade man dessa egendomar i grupper allt efter som arrendeafgiften
stannade inom belopp af 300 kronor, 400 kronor eller 500
kronor, uppkomme enligt de uppgifter, domänstyrelsen lemna!, följande
resultat:
Antal. Taxeringsvärde, Arrende,
kronor. kronor.
egendomar med arrendeaf 200—300 kronor 297 1,967,480: — 73,713: 43.
» » » » 300—400 » 323 3,038,780:— 110,145:66.
» » » » 400—500 » 301 3,186,640:— 134,850:74.
Summa 921 8,192,900:— 318,709:83.
Bih. till Biksd. Prat. 1888. 4 Sami. 1 A/d. 12 Raft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
Det framginge häraf, att,'' medan arrendeafgiften i förhållande till
taxeringsvärdet utgjorde i medeltal för egendomarne i den första gruppen
3,74 och för egendomarne i den andra gruppen 3,62 procent, samma
procenttal i fråga om egendomarne i den tredje gruppen uppginge till 4,2.
Ehuru taxeringsvärdet icke vore att anse såsom en fullt tillförlitlig
mätare af egendomarnes verkliga värde hvar för sig, borde man likväl
af den meddelade uppgiften kunna draga den slutsats, att de egendomar,
som tillhörde den omförmälda tredje gruppen, i sin helhet lemnade
en jemförelsevis god afkomst. Det stora antal, hvartill enligt nu
lemnad uppgift egendomarne inom de tre grupperna tillsammans uppginge,
gåfve ock anledning befara, att, om försäljningen nu utsträcktes
till- egendomarne inom alla tre grupperna, ett ofördelaktigt förhållande
möjligen skulle uppstå emellan antalet utbjudna egendomar å ena sidan
och antalet spekulanter med tillräcklig köpstyrka å den andra. Det
syntes derför vara skäl att åtminstone icke för närvarande utsträcka
försäljningen längre än till egendomar, tillhörande de båda första
grupperna, hvilka inneslöte tillsammans 620 egendomar med taxeringsvärde
af 5,006,260 kronor och årligt arrende till belopp af 183,859
kronor 9 öre.
Nu, lika litet som vid de föregående tillfällen, då Kongl. Maj:t och
Riksdagen fattat beslut i fråga om domäners afyttrande, borde, enligt
herr statsrådets mening, försäljning uppställas såsom ovilkorlig regel,
utan pröfning få ega rum beträffande hvarje särskild domän, huruvida densamma
borde försäljas eller af någon anledning åt kronan bibehållas.
Denna pröfning blefve naturligen, i den mån den komme att gälla domäner
med högre värde, af ökad betydelse och fordrade hänsyn till åtskilliga
omständigheter, vid hvilka det icke ansetts nödigt att fästa
någon synnerlig vigt, då fråga varit om smärre lägenheter, hvarvid
pröfningen i allmänhet inskränkts till en undersökning, huruvida lägenheten
varit lämplig att helt eller delvis tagas i anspråk för skogsväsendet^
räkning eller behöflig för annat särskildt statsändamål. Sålunda
torde, förutom då anledning af nu anförd beskaffenhet förekomme till
egendoms bibehållande, försäljning icke böra eg a rum, då egendom ansåges
med fördel kunna sammanslås under ett arrende med angränsande
dylik egendom, då till följd af egendoms läge eller andra omständigheter
det med visshet kunde förutses, att densamma inom den
närmare framtiden skulle erhålla ett väsentligen ökadt värde, eller då
på grund af särskilda förhållanden egendoms bibehållande såsom jordbruksdomän
kunde anses vara kronan till synnerlig fördel o. s. v.
Ofvan meddelade uppgifter angående resultatet af den redan verk -
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
19
stälda försäljningen af kronoegendomar torde otvetydigt ådagalägga,
att denna försäljning varit en finansielt rigtig åtgärd, hvars betydelse
i sådant hänseende ytterligare ökats genom den omständighet, att en
jemförelsevis betydande del af arrendeinkomsten för de smärre jordbruksdomänerna
måste åtgå till förvaltningskostnader. Det gynsamma
ekonomiska resultat, den hittills skedda försäljningen sålunda medfört,
synes emellertid äfven vara att förvänta af en försäljning i större omfattning.
Med afseende härå och i enlighet med hvad statsutskottet
flerfaldigt gånger vid behandling af frågor utaf enahanda beskaffenhet
som den nu föreliggande framhållit, får utskottet, som ej heller förbisett
den betydelse i socialt hänseende, ett vidgadt tillfälle för mindre
bemedlade jordbrukare att förvärfva eganderätt till jord kan innebära,
uttala den åsigt, att en utsträckt försäljning af de för statsverkets räkning
utarrenderade egendomarne synes medföra stor fördel för det allmänna.
Frågan om huru långt denna försäljning under närvarande förhållanden
lämpligen bör sträckas torde måhända vara föremål för olika
meningar; men - då nu icke föreligger förslag till försäljning i större
omfattning än till egendomar, som lemna 400 kronor i arrende, har
utskottet saknat anledning till annat yttrande härutinnan, än att utskottet
finner sig böra tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t i detta hänseende
föreslagit.
1 afseende å ifrågavarande försäljning af kronoegendomar har
Kongl. Maj:t, såsom ofvan är meddeladt, hemstält, att densamma måtte
ske i den ordning och under de vilkor, som enligt kongl. brefvet den
29 maj 1874 gälla för försäljning af mindre hemman och lägenheter,
med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde
finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela.
Vid öfvervägande af hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, har utskottet
tillika till behandling förehaft en af herr G. W. Svensson i Rydaholm
inom Andra Kammaren väckt, till utskottet remitterad motion
(ruo 166), hvari hemställes, att Riksdagen, vid bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande proposition, måtte besluta, att den, som vid tiden för försäljningen
på arrende innehade någon af de i Kongl. Maj:ts proposition
afsedda egendomar, måtte tillerkännas rättighet antingen att öfvertaga
hemmanet mot det åsätta saluvärdet eller ock mot det vid försäljningen
gjorda högsta anbudet under förutsättning, att i öfrig! stipulerade vilkor
uppfyldes samt att egendomen blifvit af arrendator!! väl häfdad.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
Enligt hvad i ofvan åberopade statsrådsprotokoll meddelas, hade
Kong!. Majt:s befallningshafvande i Kalmar län i afgifvet yttrande i
förevarande ämne hemstält, bland annat, att arrendator måtte tillerkännas
optionsrätt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad bemälde motionär
nu föreslagit, och hade med anledning häraf domänstyrelsen i sitt utlåtande
i ärendet anmärkt, att genom den sålunda ifrågasatta rättigheten
för arrendator att öfvertaga annans köpeanbud å egendom, som
till försäljning utbjudits, spekulanter otvifvelaktigt komme att afhållas
från försäljningsauktionerna och köpeskillingarne sålunda att nedtryckas,
hvarför domänstyrelsen afstyrkt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
berörda hemställan.
I likhet med herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som instämt i domänstyrelsens omförmälda afstyrkande, anser utskottet
den ifrågasatta optionsrätten icke böra ifrågakomma, och torde samma
skäl äfven gälla för ogillande af motionärens förslag om rättighet för
afgående arrendator att öfvertaga kronoegendom emot det åsätta saluvärdet.
Då utskottet alltså ansett sig böra afstyrka motionärens omförmälda
framställning, har utskottet, som'' icke haft något att erinra
emot hvad Kongl. Maj:t i fråga om sättet och ordningen för ifrågavarande
försäljning föreslagit, funnit sig böra biträda Kongl. Maj:ts
förslag i denna del.
Hvad slutligen beträffar dispositionen af de medel, som komma
att inflyta för de till försäljning föreslagna egendomarne, har herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet till förenämnda statsrådsprotokoll
anfört, att då herr statsrådet nu åter upptagit frågan om
en utsträckt försäljning af jordbruksdomäner i mellersta och södra
Sverige, hade herr statsrådet härvid, oafsedt de skäl i öfrigt, som talade
för en dylik åtgärd, förnämligast varit ledd af öfvertygelsen om vigten
att i större omfattning, än som kunnat ske med hittills tillgängliga
medel, åt staten förvärfva mark, som bure skog eller egnade sig till
skogsbörd. Om än i en senare tid i åtskilliga delar af landet ett stigande
intresse för skogsvården framträdt, kunde det icke förnekas, att den
enskilda skoghushållningen mångenstädes vore långt ifrån tillfredsställande;
och särskilt vore det under närvarande förhållanden, då jordbruket
lemnade en minskad afkastning, att befara, att de enskilda skogarne
skulle anlitas utöfver deras produktionsförmåga. Det kunde sålunda
tagas för gifvet, att det enskilda skogskapitalet, hvaraf i öfrigt
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
21
en icke ringa del medtagits och fortfarande medtoges för odlingsändarn
ål, efter hand korame att nedgå; men i samma mån växte ock betydelsen
af statens skogar. Med rigtig uppfattning häraf hade man i
utlandet länge sträfvat att i möjligaste mån utvidga statsskogarne. En
jemförelse af svenska och utländska skogsförhållanden visade ock, att
knappast något annat land i Europa hade att framvisa eu i förhållande
till landets hela skogsområde så ringa areal af allmänna skogar som
Sverige. Enligt en tabell, som vidfogats domänstyrelsens den 26 maj
1885 afgifna utlåtande i fråga om lagstiftning för den enskilda skogshushållningen,
utgjorde de allmänna skogarne i vårt land endast 16,07
procent af landets hela skogbärande areal, medan exempelvis samma
slags skogar af den skogbärande marken upptogo i Finland 58, i Ryssland
63,3, i Preussen 44,9, i Danmark 18,2 och i Norge 25,oo procent.
Sveriges underlägsenhet i detta hänseende, som i synnerhet vore betydande
i landets sydligare och mellersta delar, der statsskogarne knappast
uppginge till 6 procent af utmarken, syntes så mycket mer beaktansvärd,
som vårt land i högre grad än de flesta andra europeiska
länder vore och för framtiden måste blifva hänvisadt att ur skogarne
hemta en väsentlig del af sina inkomster. Förvärfvandet för statens
räkning af större områden för skogskultur egde äfven i ett annat afseende
en ganska stor betydelse, i det att uppdragande och tillhandahållande
af virke af gröfre dimensioner derigenom möjliggjordes. Frågan
om uttagande af den största möjliga behållning af skogsafkastningen
genom användandet af kortare eller längre omloppstid vore visserligen
icke ännu löst, men det lede intet tvifvel, att mången enskild
skogsegare af brist på förlagsmedel eller för tillfällig vinst nödgades
afverka sin skog, så snart virket uppnått för sågning användbara dimensioner,
hvaremot staten alltid hade förmåga att afvakta den mest
gynsamma tidpunkten för afverkning af de slag af virke, som bäst
lönade skogsodlarens möda.
Sedan år 1874, då tillgångar för skogsköp först bereddes dels
genom den då beslutade försäljningen af smärre kronoegendomar och
dels genom ökning af reservationsanslaget till skogsväsendet, hade för
kronans räkning blifvit inköpta eller beslut fattats om inköp af områden
med en sammanlagd areal af omkring 45,300 hektar; och hade
härtill åtgått dels af reservationsanslaget till skogsväsendet 524,082
kronor 61 öre dels af influtna medel för sålda kronoegendomar 726,209
kronor 54 öre, hvarutöfver till betäckande af ännu icke utbetalda köpeskillingar
anvisningar å influtna och inflytande medel för sålda kronolägenheter
blifvit gjorda med tillsammans 397,355 kronor 79 öre.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 33.
Äfven med den ökning i försäljningsmedlen, som borde blifva en
följd af det vid senaste riksdag fattade beslutet om försäljning af
kronoegendomar i Norrland, kunde det inflytande köpeskillingsbeloppet
icke beräknas i medeltal för år till mer än omkring 150,000 kronor;
och då reservationsanslaget till skogsväsendet numera till den allra hufvudsakligaste
delen erfordrades för att bestrida utgifterna för de allmänna
skogarnes skötsel, i följd hvaraf ock detta anslag under de senast
förflutna åren kunnat till då afslutade skogsköp bidraga allenast
med hvad som åtgått till sjelfva köpeomkostnaderna, vore sålunda de
tillgångar, som stode till Kongl. Maj:ts förfogande för köp af skogsmark,
mycket begränsade. Att för detta ändamål bereda ökade medel
hade synts herr statsrådet desto mer önskligt, som, på sätt domänstyrelsen
påpekat och äfven framginge af de till stj^relsen ingångna
försäljningsanbuden, den närvarande tidpunkten erbjöde synnerligen
gynsamma tillfällen att för måttliga pris åt kronan förvärfva lämpliga
skogsområden.
Utskottet, som delar den inom Riksdagen ofta uttalade mening, att
försäljning af statsverkets jordbruksdomäner icke bör ega rum, med
mindre annan fast egendom till motsvarande värde åt kronan förvärfvas,
har funnit det ändamål, hvartill Riksdagen ansett de genom hittills
beslutade försäljningar af kronoegendomar inflytande köpeskillingarna
böra användas, eller inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark, fortfarande böra tillgodoses äfven med de medel, hvilka
genom den nu ifrågasatta, utsträckta försäljningen varda disponibla;
och har utskottet alltså velat förorda jemväl hvad Kongl. Maj:t i detta
hänseende föreslagit.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:
l:o) att Riksdagen må medgifva:
att vid inträffande arrendelägenhet af sådana söder
om Norrland belägna, under förvaltning af domänstyrelsen
stälda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvilka i arrende lemna mer än
200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det må bero
af Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje
fall, förordna, huruvida egendomen fortfarande bör
för kronan bibehållas eller till större eller mindre del
försäljas; och
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
23
att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning böra ega
rum, densamma må ske i den ordning och under de
vilkor, som enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874
gälla för försäljning af mindre hemman och lägenheter,
med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser,
Kongl. Magt kan finna lämpligt att, i allmänhet
eller i vissa fall, för försäljningen meddela;
dock under vilkor att de genom försäljning inflytande
medel skola användas för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark; lärande
medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och der
bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarne
för de kronoegendomar, som säljas enligt kongl.
brefvet den 29 maj 1874; samt
2:o) att herr G. W. Svenssons ofvan omförmälda
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 februari 1888.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservation
af herrar Carl Ifvarsson, Nils Petersson, Johannes Jonson, Piss Olof Larsson,
Sven Nilsson, Anders Persson, A. P. Danielson, J. Andersson, L. P.
Mallmin, H. Andersson, L. F. Odell och A. Petersson, hvilka yrkat, att
den del af förestående utlåtande, som afser användande 1 af de genom
den föreslagna försäljningen inflytande medlen, samt utskottets hemställan
i ämnet skulle erhålla följande innehåll och lydelse:
»I en till 1882 års Riksdag afgifven proposition, hvari äskats Riksdagens
medgifvande till försäljning af kronoegendomar, för hvilka årliga
arrendeafgiften vore högre än 200 kronor men icke öfverstege
500 kronor, föreslog Kongl. Maj:t, att de genom försäljningen inflytande
medlen måtte, intill dess annorlunda kunde af Kongl. Maj:t och
Riksdagen beslutas, öfverlemnas till riksgäldskontoret för att genom
uppköp af obligationer eller på annat sätt användas till afbetalning å
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 33.
statens för jernvägsbyggnader upptagna lån. Denna framställning tillstyrktes
af statsutskottet; men då förslaget, som bifölls af Andra Kammaren,
blef af Första Kammaren afslaget, förföll frågan vid nämnda
riksdag. Äfven under 1884 års riksdag gjorde statsutskottet i utlåtande
angående utsträckt försäljning af jordbruksdomäner framställning om
de inflytande köpeskillingarnas användande för sistnämnda ändamål;
och saknar utskottet anledning att nu frångå den af utskottet i detta
ämne sålunda tvenne gånger uttalade åsigt.
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af frågan om aflåtande till
1882 års Riksdag af proposition i förevarande ämne yttrade dåvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet, med afseende å dispositionen
af köpeskillingarne för försålda kronoegendomar, att det icke
syntes böra ifrågakomma, att de medel, som komme att inflyta för de
egendomar, om hvilkas försäljning då väcktes förslag, skulle användas
på samma sätt som köpeskillingarna för de egendomar, hvilkas försäljning
redan då påginge, eller till inköp af skogbärande eller till skogsodling
tjenlig mark. De till Kongl. Maj:ts förfogande redan stälda
försäljningsmedlen tillika med de belopp, som kunde disponeras af
reservationsanslaget till skogsväsendet, borde blifva tillräckliga för de
skogsinköp, hvartill lägliga tillfällen kunde erbjuda sig inom orter, der
förvärfvandet af skog för kronans räkning syntes böra eftersträfvas.
Icke heller kunde det, enligt herr statsrådets åsigt, anses lämpligt, att,
om kronan af hän de sig en del af sina jordbruksfastigheter i det särskilda
syftet att begränsa området för denna förvaltningsgren, inköpa
andra dylika egendomar i de såldas ställe. Fasthölle man vid önskan
att för ifrågavarande tillgång fortfarande bibehålla karakteren af fast
egendom, men ansåge det icke böra ifrågakomma att för de inflytande
försäljningsmedlen inköpa vare sig andra jordbruksegendomar eller
skogsmark, syntes det ligga nära till hands att, såsom motionärer inom
Riksdagen vid flera tillfällen föreslagit, använda försäljningsmedlen för
afbetalning å statens för jernvägsbyggnader upptagna lån. Då den sålunda
tillkomna skulden i sjelfva verket vore att betrakta såsom en
ogulden del af de utgifter, med hvilka jernvägarnes åstadkommande
varit förenad!, och jernvägarne följaktligen först i den mån berörda
skuld infriades kunde anses vara en statens ograverade egendom, måste
det erkännas, att genom do ifrågavarande försäljningsmedlens användning
på nu angifvet sätt staten, i stället för de fastigheter, den afhände
sig, förvärfvade en annan fast egendom, som med hänsyn till förändrade
förhållanden måste anses i värde och betydelse åtminstone fullt
jemförlig med den sålda. På samma gång således de, hvilka strängt
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
25
påyrkade, att kronans fasta egendom måtte bibehållas oförminskad,
borde med en sådan disposition af medlen finna sig tillfredsstälde,
skulle derigenom äfven vinnas den synnerligen beaktansvärda fördelen
af en hastigare minskning i den utländska statsskulden.
Dessa skäl för de genom en utsträckt försäljning af jordbruksdomäner
inflytande medlens användande till afbetalning å statens för
jernvägsbyggnader upptagna lån finner utskottet fortfarande ega full
giltighet. Det anförda yttrandet att de till Kongl. Maj:ts förfogande
redan stälda försäljningsmedlen tillika med det belopp, som kunde
disponeras af reservationsanslaget till skogsväsendet, borde blifva tillräckliga
för de skogsköp, som borde förekomma, torde hafva vunnit ökad
betydelse genom den ytterligare tillgång för samma ändamål, som kommer
att uppstå med anledning af nästlidne Riksdags beslut om försäljning
af de norrländska jordegendomarne och köpeskillingarnes användande
på enahanda sätt, som är bestämdt i fråga om förut beslutade
egendomsförsäljningar. I allt fall föreställer sig utskottet, att inköpen
af skogsmark för statens räkning böra bedrifvas med största varsamhet.
De dryga kostnader, skogarnes skötsel och vård medföra, samt den
långa tidrymd, som, till följd af skogarnes af vårt lands klimatiska
förhållanden föranledda långsamma återväxt måste förflyta, innan de
å inköp af skogsmark nedlagda medel kunna beräknas lemna någon
afkastning, torde gifva skälig anledning att ifrågasätta, huruvida dessa
inköp ur finansiel synpunkt komma att lemna gynsamma resultat, och
följaktligen äfven mana till att icke för detta ändamål anvisa allt för
stora summor.
Då utskottet sålunda anser att de genom den nu föreslagna försäljningen
inflytande medlen höra öfverlemnas till riksgäldskontor^ för
att genom uppköp af obligationer eller pa annat sätt användas till afbetalning
å statens för jernvägsbyggnader upptagna lån, har utskottet,
på sätt äfven blifvit af statsutskottet vid 1882 års. riksdag framhållet,
velat uttala den mening, att de för dessa försäljningsmedel inköpta
obligationer torde böra makuleras, på det att än tydligare må framgå,
att med ifrågavarande försäljning afsetts, att staten må i stället för
egendom, som icke lemnar skälig afkastning och hvars förvaltning medför
alltför dryga kostnader, afbörda sig skuld å annan statens fasta
egendom.
Bill. till Iiiksd. Prof. 1888. å Sami. 1 Afd. 12 Hälft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 23.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:
l:o) att Riksdagen må medgifva:
att vid inträffande arrendeledighet af sådana söder
om Norrland belägna, under förvaltning af kongl.
domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemna mer
än 200 kronor, men icke utöfver 400 kronor, det må
bero af Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i
hvarje fall, förordna, huruvida egendomen fortfarande
bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre
del försäljas; och
att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning böra
ega rum, densamma må ske i den ordning och under
de vilkor, som enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874
gälla för försäljning af mindre hemman och ''lägenheter,
med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser,
Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, i
allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;
dock under vilkor att de genom denna försäljning
inflytande medel må öfverlemnas till riksgäldskontoret
för att genom uppköp af obligationer eller på annat
sätt användas till afbetalning å statens för jernvägsbyggnader
upptagna lån; samt
2:o) att herr G. W. Svenssons ofvan omförmälda
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
))
Stockholm, K. L. Beckman, 1888.