Konstitutionsutskottets Memorial K:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Eiksd. kansli den 8 mars 1888, kl. 1 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad, granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan början af 1887 års till
den 2 maj inkallade lagtima riksdag och intill början af den innevarande
i statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:
Justitiedepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till och
med den 12 januari 1888;
Justitieärenden från och med den 6 maj 1887 till och med den 31
december samma år;
Utrikesdepartementsärenden från och med den 13 maj 1887 till och
med den 12 januari 1888;
Landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till
och med den 14 januari 1888;
Sjöförsvarsdepartementsärenden från och med den 4 maj 1887 till
och med den 12 januari 1888;
Civildepartementsärenden från och med den 4 maj 1887 till och
med den 14 januari 1888;
Finansdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till och
med den 14 januari 1888; samt
Ecklesiastikdepartementsärenden från och med den 6 maj 1887 till
och med den 12 januari 1888.
Bill. till Rihd. Prut. 1888. 8 Pa ml. 2 Käft.
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 3.
Vid den, jemlikt grundlagarnes stadgande, företagna, numera fullbordade
granskningen af dessa protokoll
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet
tillämpa 106 § regeringsformen; hvaremot utskottet
ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet
på nedan nämnda ärende, hvilket omförmäles dels i
protokollet öfver civilärenden, hållet den 7 oktober
1887 inför den under Hans Maj:t Konungens frånvaro
i nåder tillförordnade regering, bestående af dåvarande
herr statsministern Themptander, herrar statsråden
Loven och friherre von Offer samt dåvarande herr
statsrådet Richert, af Indika herr statsrådet Loven,
enligt hvad af protokollet öfver civilärenden för den
4 i samma månad inhemtas, förordnats att förestå
civildepartementet, dels ock i protokollet öfver finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen den 18
november 1887 i närvaro af statsrådets samtlige ledamöter,
dåvarande herr statsministern Themptander,
herr ministern för utrikesärendena grefve Ehrensvärd,
herrar statsråden Loven, friherre von Offer och von
Krusenstjerna samt dåvarande herrar statsråden von
Steyern, Hammarskjöld, Richert, friherre Tamm och friherre
Peyron, af hvilka friherre Tamm var chef för
finansdepartementet:
Sedan redaktörerna Ossian Jeurling och Anders Jeurling samt
grosshandlaren C. A. Söderlund i underdånig ansökning, som den 29
september 1887 ingifvits till Kongl. Maj:t, anhållit om fastställelse å
förslag till ordning för »Aktiebolaget Stadsposten», hvars uppgifna
ändamål, enligt 1 § i förslaget, vore att »inom Stockholm och möjligen
någon annan åt'' rikets städer ombesörja distribution af tidningar och
tidskrifter samt befordra lättare försändelser af alla slag», blef denna
ansökning förenämnde den 7 oktober föredragen inför den tillförordnade
regeringen, dervid samtliga närvarande statsråden beslöto fastställa
ordning för aktiebolaget Stadsposten, med förklarande tillika,
»att, derest den till bolagets uppgifna ändamål hörande befordran af
lättare försändelser vore ämnad att jemväl omfatta bref eller brefkort,
Kongl. Maj:t ville på särskild anmälan af bolaget bestämma de vilkor,
under hvilka dylik befordran finge eg a rum».
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
Å bolagets vägnar anmälde derefter Anders Jeurling i en till Kongl.
Maj:t den 26 oktober ingifven skrift, att bolaget hade för afsigt till
befordran mottaga äfven bref och brefkort, samt anhöll i sammanhang
dermed, att Kongl. Maj:t täcktes bestämma de närmare vilkoren för
bolagets verksamhet uti nu ifrågavarande afseende.
Efter det generalpoststyrelsen genom nådig remiss af sistnämnde
dag fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda
framställning, infordrade generalpoststyrelsen yttrande i ärendet af
postdirektören i Stockholm. I det utlåtande, postdirektören i anledning
deraf den 31 oktober afgaf, har postdirektören, med förklarande
att det icke torde tillkomma honom att bedöma i hvad mån en verksamhet
af den beskaffenhet, ansökningen afsåge, kunde komme att
träda postverkets regale för nära, fäst uppmärksamheten, bland annat,
derpå huru som den af bolaget tilltänkta anordningen med särskilda,
bolaget tillhörande breflådor, anbragta i samma stad, omvexlande med
eller vid sidan af postverkets breflådor, utan tvifvel skulle, trots lådornas
skiljaktiga yttre, i många fall leda till förvexlingar vid aflemnande!
af försändelser, så att i bolagets lådor komme att nedläggas försändelser,
hvilka vore afsedda för befordran genom postverket och tvärtom;
åberopande postdirektören, till stöd för det berättigade i en dylik farhåga,
erfarenheten om förvexlingar i hufvudstaden af bref- och korsbandslådor,
ja, till och med brandskåp. Komme derjemte bolaget att
utgifva särskilda värdetecken till frankering af de försändelser, som
till befordran anförtroddes detsamma, vore äfven att befara, det förvexlingar
emellan dessa värdetecken och postverkets frimärken skulle
uppstå. Den korresponderande allmänheten, som komme att röna
olägenhet af dröjsmålet i de försändelsers fortkomst, hvilka nedlades
i för dem icke afsedda breflådor, kunde dessutom få vidkännas förlust
på de värdetecken, bolaget tillätes afyttra, för den händelse bolaget
skulle blifva oförmöget att fullgöra sina förbindelser.
Till dessa betänkligheter fogade postdirektören ytterligare sådana,
som uppväxte ur fruktan för, att flera bref och brefkort skulle från
annan ort försändas i gemensamt omslag under bolagets adress, i ändamål
att de särskilda försändelserna sedermera skulle af bolaget distribueras
— ett förfarande, hvartill anordning i skilda städer af stadspost
skulle gifva ökad lockelse, i synnerhet om afgifterna för befordran
genom stadsposten af lokala bref och brefkort komme att sättas lägre
än den afgift, som i sådant hänseende af postverket fordrades.
Slutligen framhöll postdirektören, dels att föreskrift borde meddelas,
huru det skulle förhållas med sådana till postbefordran aflemnade
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
försändelser, hvilka, i brist på uppgift om adressaternas bostad eller
af annan orsak, icke kunde behörigen beställas, dels ock att, derest
bolaget tillätes befordra jemväl försändelser, som vore rekommenderade
eller assurerade, ersättningsskyldighet måtte stadgas för bolaget, i
händelse förlust af eller skada å dylik försändelse uppkomme.
Generalpoststyrelsen, som i ett den 3 november 1887 afgifvet, den
15 i samma månad kongl. finansdepartementet tillhandakommet underdånigt
utlåtande vidare utvecklade de af postdirektören i Stockholm
framhållna betänkligheterna mot befordran genom stadsposten af bref
och bref kort, yttrade tillika, att, ur synpunkten af postverkets intresse,
generalpoststyrelsen icke kunde annat än anse det synnerligen önskligt,
att från de särskilda slag af försändelser, som kunde komma att af
stadsposten befordras, bref och brefkort blefve uteslutna. Derest
emellertid Kongl. Maj:t, med afseende ej mindre derå, att postregalet
hittills icke skulle blifvit utsträckt till försändelser af nu ifrågavarande
slag, än äfven å öfriga i saken förekomna omständigheter, funne hinder
icke böra möta för befordran genom bolaget af jemväl bref och brefkort,
hemstälde generalpoststyrelsen om meddelande af nödiga föreskrifter
för utöfvande af bolagets berörda verksamhet, i hvilket afseende
jemväl förslag af generalpoststyrelsen afgafs.
Efter det sökanden den 16 november inkommit med en ytterligare
skrift i anledning af generalpoststyrelsens utlåtande, blef ärendet den
18 i samma månad inför Hans Maj:t Konungen föredraget. 1 enlighet
med hvad statsrådet dervid i underdånighet tillstyrkte, behagade Hans
Maj:t Konungen i afseende å den befordran af bref och brefkort, aktiebolaget
Stadsposten tillkännagifvit sig hafva för afsigt att besörja,
stadga följande vilkor och bestämmelser: »att dylik befordran genom
bolaget tills vidare finge ega rum endast inom Stockholm; att de lådor,
som å allmänna ställen af bolaget användes för uppsamling af försändelser,
äfvensom de märken till bevis om förutbetald befordringsafgift
och de brefkort, hvilka komme att af bolaget tillhandahållas allmänheten,
skulle gifvas sådant utseende, att anledning icke uppkomme till
förvexling med postverkets uppsamlingslådor, frimärken och brefkort,
i hvilket afseende bolaget hade att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
generalpoststyrelsen funne erforderliga; att, då i uppsamlingslåda,
som af bolaget begagnades, anträffades försändelse med påskrift,
utmärkande afsändarens önskan, att försändelsen skulle rekommenderas
eller assureras eller postförskott derå meddelas, eller försändelse, hvilken,
utan att vara försedd med dylik påskrift, vore adresserad till ort
utom Stockholm, eller som, stöld till adressat inom hufvudstaden, vore
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
försedd med postverkets frimärken eller frankostämpel, sådan försändelse
skulle genom bolagets försorg ofördröjligen aflemnas å Stockholms
centralpostkontor; att, om åter i postverkets uppsamlingslådor
nedlades till adressat inom Stockholm stridt bref eller brefkort, hvilket
icke vore försedt med postverkets frimärke eller frankostämpel eller
med sådan påskrift, som i nästföregående punkt omförmäldes, men
hvarå bolagets frimärke funnes anbragt, dylikt bref eller brefkort skulle
behandlas såsom ofrankeradt, så vidt icke bolaget i förväg förbundit
sig att, emot erläggande af stadgadt lokalporto, utlösa sådana försändelser,
med skyldighet att befordra desamma till adressaten, i hvilket
fall brefvet eller brefkortet skulle på dylika vilkor å hufvudstadens
centralpostkontor tillhandahållas bolaget; att, derest till bolaget från
annan ort ankomme i gemensamt omslag inneslutna bref eller brefkort,
stälda till annan än bolaget, dessa icke finge af bolaget till vederbörande
adressater utdelas, utan skulle för behandling i enlighet med
postförfattningarne genast aflemnas till Stockholms centralpostkontor,
vid påföljd, om sådant icke af bolaget iakttoges, att, på sätt från bolagets
sida medgifvits, rättighet att vidare besörja befordran af bref
eller brefkort, på underdånig anmälan af generalpoststyrelsen, blefve
bolaget frånhänd; samt att bolaget skulle vara underkastadt tillämpning
af den förändrade lagstiftning, som beträffande rätt för enskilda att
befordra bref eller brefkort ''eller med hänsyn till förekommande af
frimärkens efterbildning kunde varda införd.»
Hvad som vid behandlingen af detta ärende till en början synes
anmärkningsvärdt, är tillförordnade chefens för civildepartementet underlåtenhet
att, innan ärendet inför den kongl. regeringen föredrogs, bereda
detsamma på sätt 10 § regeringsformen stadgar, nemligen genom
nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk. Visserligen
afsåg den ansökning, som var föremål för den kongl. regeringens
pröfning, endast stadfästelse af ordning för ett aktiebolag, men den
omständigheten synes, åtminstone i detta fall, icke hafva bort göra inhemtandet
af sådana upplysningar öfverflödigt. Då enligt förordningen
om aktiebolag den 6 oktober 1848 Kongl. Maj:t eger att vid sökt fastställelse
af ordning för ett dylikt bolag, utöfver en pröfning af bolagsordningens
öfverensstämmelse med nämnde lag, tillse, ej mindre huruvida
beskaffenheten af bolagets rörelse fordrade särskilda bestämmelser,
än äfven om anledning funnes att vägra stadfästelse af bolagsordningen,
så måste denna vidsträckta pröfningsrätt antagas åsyfta, bland annat,
att förhindra uppkomsten af företag, som eljest tilläfventyrs skulle
komma att bedrifvas i strid mot gällande författningar, till men för
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
staten eller enskilde. När helst anledning funnes att antaga, det ett
bolags verksamhet kunde medföra dylika följder, föreställer sig utskottet,
att den beredning, som borde föregå frågan om bolagsordningens fastställande,
icke kunde anses uttömd med ett enkelt konstaterande af,
att lagen om aktiebolag icke blifvit trädd för nära, utan att beredningen
borde innefatta äfven en undersökning om huru bolagets uppnå
fn a ändamål kunde komma att stå tillsamman med statens och en
0
skildes
berättigade intressen.
Här synes utskottet just föreligga ett fall, med afseende på hvars
behandling en sådan särskild varsamhet varit af nöden. Sökandena hade
1 förslaget till bolagsordning uppgifvit, att deras verksamhet var ämnad
att omfatta, utom annat, »befordran af lättare försändelser af alla slag».
Redan det omfattande innehållet i dessa ordalag i förening med bolagets
benämning Stadsposten antyder afsigten att inrätta en komrnunikationsanstalt,
som kan utsträckas att omfatta befordran äfven af
lokalbref; och att den kongl. regeringens ledamöter insett denna möjlighet,
framgår tydligen af den anvisning, som i sammanhang med fastställelsen
af bolagsordningen lemnats sökandena. Vid sådant förhållande
hade så mycket större skäl förefunnits att, innan ansökningen pröfvades,
anbefalla generalpoststyrelsen att öfver densamma afgifva yttrande.
Utskottet håller vidare före, att sjelfva beslutet om bolagsordningens
fastställande, såvidt derigenom bolaget berättigats att ombesörja
befordran af bref och bref kort, är af beskaffenhet att dels förnärma
statens rätt att genom postverket verkställa sådan postbefordran, dels
ock kunna leda till inskränkning i Riksdagens grundlagsenliga rätt att
bestämma öfver postmedlen, som äro att till bevillning hänföra.
Ända till senare tid har visserligen postverket, som, allt från sin
grundläggning under Drottning Christinas tid, betraktats såsom en
statsanslag, ombesörjt befordran af bref och andra försändelser endast
emellan olika orter, derunder regeringarne städse varit måna ätt, såsom
det heter i kongl. kanslikollegii den 16 februari 1707 utfärdade instruktion
för postmästare i riket utom Stockholm, förbehålla Konungen
»Post Inteckten, efter Postväsendet är des Regale», om hvilken uppfattning
för öfrig! vittna dels, från postverkets tidigaste dagar, vid
sidan af många andra uttalanden, den, i anledning af gjordt försök till
en enskild postgångs inrättande, i rådsprotokollet lör den 20 september
1660 lemnade förklaring, att sådant icke kunde tillåtas, enär »verket
endast Unge drifvas indultu regis», dels ock, från vår tid, de i kongl.
kungörelserna den 26 oktober 1860 och den 29 september 1876 samt
allmänna poststadgan den 31 december 1881 meddelade bestämmelser
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
7
om ansvar för obehörig- brefbefordran å jernvägar samt med ångbåtar
och diligenser. Men postverket har småningom utvidgat sin verksamhet
till att omfatta befordran af äfven lokalbref, d. v. s. sådana bref, som
å postanstalt behandlas utan att med post- eller landtbrefbärare fortbeställas.
Denna gren af dess verksamhet har vuxit fram ur och utvecklat
sig samtidigt med kringbärandet af ankomna postförsändelser.
Bestyret härmed tillhörde nemligen från början icke postverket, utan
Unge korrespondenterna, med ledning af uthängda kartor, hvilka upptogo
namnen å alla de personer, till hvilka bref ankommit, sjelfve eller
genom ombud afhemta dessa bref. Sedan redan under det sjuttonde
århundradet i hufvudstaden blifvit infördt bruket att genom särskildt
antagne brefdragare låta till adressater, hvilkas bostad var känd, hembära
ankomna försändelser, beslöt Kongl. Magt år 1848 att med denna
bref bäring låta förena en lokalbrefpost för hufvudstaden. Införandet
under år 1855 af frimärken och det deraf föranledda inrättandet af
breflådor a allmänna platser verkade till en väsentlig utvidgning af
lokalbrefvexlingen, hvaraf å andra sidan blef en följd, att i så väl
Stockholm som Göteborg särskilde, af postverket aflönade brefbärare
för lokalbrefvens utdelande måste anställas. A alla öfriga inrikes orter
ankom det emellertid fortfarande antingen på vederbörande postförvaltare
att, för egen räkning, genom personer, som af dem antogos
och aflönades, besörja kringbärandet af anlända bref mot betingad ersättning
af korrespondenterna, eller ock på de sistnämnde att sjelfve
derom foga tjenliga anstalter.
Detta förhållande förändrades, då genom ett kongl. bref år 1861
det förordnades, att särskilde, af postverket aflönade brefbärare borde
anställas i de större städer, der någon betydligare lokalkorrespondens
kunde vara att påräkna, äfvensom å sådana orter, der i öfrigt oftare
påkallades biträde för transport emellan postanstalt och järnvägsstation,
diligenskontor eller ångbåt, samt att å alla dessa orter portot för lokalbrefven,
3 öre, borde indragas till postkassan. Tillfälle till lokalbrefvexling
bereddes hädanefter i allt vidsträcktare omfång. Befordringsafgiften
utgjorde intill utgången af år 1882 fortfarande endast 3 öre,
men detta porto blef nämnda år, i sammanhang med upphäfvande af
brefbärareafgiften, som likaledes utgjorde 3 öre, af Riksdagen höjdt
till 6 öre. . Enligt kongl. kungörelsen den 5 juli 1884 har afgiften för
lokalbref, i öfverensstämmelse med Riksdagens derom fattade beslut,
blifvit nedsatt till fem öre, eller hälften af portot för vanliga bref med
samma vigt; hvarjemte Kong], Maj:t uti skrifvelse till generalpoststyrelsen
af samma dag förklarat, att från och med 1885 års ingång af
-
8
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
giften för alla bref, hvilka genom postverkets förmedling utvexlades,
skulle ingå till postkassan.
Den lemnade öfversigten af lokalbrefvexlingens utveckling i vårt
land gifver vid handen, att postverket från början icke tagit någon
befattning med försändelser af ifrågavarande slag, utan att deras befordran
varit helt och hållet den enskildes angelägenhet. Då det
emellertid visade sig, att den korresponderande allmänheten icke var
mägtig att på ett tillfredsställande sätt sjelf tillgodose sitt intresse uti
ifrågavarande afseende, måste postverket vidga sin uppgift med beställandet
af äfven lokalförsändelser, först i rikets två största och
sedan i de öfriga städerna. Riksdagen med sin bevillningsrätt bestämde
i ett sammanhang portot för lokalbref på samma sätt som för
vanliga bref; och när afgiften för de senare sänktes, biel en liknande
åtgärd vidtagen med portot för de förra.
Då således Kong!. Maj:t och Riksdag, hvar och en med den befogenhet
honom tillkommer, ordnat och bestämt afgiften för befordran
af lokalbref, synes det utskottet vara uppenbart, att postverkets regale
numera blifvit utsträckt till befordran af jemväl sådana bref, som vexlas
emellan personer, hvilka uppehålla sig i samma stad, köping eller
by — för så vidt nemligen staten på den ifrågavarande platsen vidtagit
anstalter för en dylik form af postalisk verksamhet.
Under slika omständigheter kan meddelandet af tillstånd för ett
bolag att vid sidan af postverket betjena allmänheten med befordran
af lokalbref svårligen betraktas'' annorlunda än såsom ett eftergifvande
af postverkets eller statens rätt på detta område; och det är ej lätt
att öfverse de följder, till hvilka ett konseqvent genomförande af den
princip, enligt hvilken stadsposten fick blifva en verklighet, skulle
kunna leda.
Om postverket så kringskäres af enskilde, som yrkesmessigt utöfva
postverket tillkommande funktioner, torde det ej kunna fylla den
kulturuppgift, det har sig förelagd och som kanske mer än andra
hänsyn gjort det till en nödvändighet i alla civiliserade länder att af
postväsendet skapa en statsanstalt. Just på det att äfven sådana delar
af ett land, som icke gifva den privata företagsamheten tillräckligt
säker eller ens någon utsigt till vinst, äfven må kunna blifva delaktiga
af förmånen af eu regelmessig och ständigt tillgänglig anstalt för
spridande af underrättelser, måste företaget så ordnas, att kostnaderna
för de litet gifvande eller förlustbringande postlinierna blifva betäckta
med öfverskotten från hufvudcentra. Men endast om postväsendet
skyddas påse in statens uteslutande rätt, kan eu dylik utjemning blifva
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
9
möjlig, och alla delar af ett land tillförsäkras välgerningarna af ett
ordnadt postväsende. Genom konkurrens från enskildes sida å de
platser, der postafgifterna ymnigt flyta till, minskas emellertid postverkets
förmåga att göra uppoffringar för de trakter, hvilka den privata
företagsamheten med sina kapital under klok beräkning undflyr.
Det är att tillse, att det svenska postväsendet för framtiden icke blifver
utsatt för eu sådan konkurrens, som nu ställes i utsigt, om företag
af samma beskaffenhet som stadsposten skulle blifva allmänna.
Enligt 60 § regeringsformen räknas postmedlen, såsom förut blifvit
antydt, till bevillningarna, och öfver dessa har Riksdagen ensam
att bestämma. Det kan således icke tillkomma Kongl. Maj:t att i administrativ
väg, utan Riksdagens hörande, inskränka betydelsen och
verkan af denna bevillningsrätt genom att gifva sanktion åt företag,
som hafva till följd, att staten beröfvas någon del af hvad genom
den ifrågavarande bevillningen eljest skulle ingått till statskassan.
Om inkomster, som af Riksdagen beräknats skola till statsverket inflyta,
under dylika förhållanden komma enskilde till godo, kunna nemligen
rubbningar i riksstaten inträda, hvilket så mycket säkrare är att
befara, som postverkets utgifter för lokalpostföringen i liufvudstaden
fortfarande torde blifva i det närmaste oförändrade, under det inkomsterna
af samma rörelsegren otvifvelaktigt komma att väsentligt nedgå.
Regeringsbeslutet af den 7 oktober innehåller, förutom sjelfva fastställelsen
af bolagsordningen, tillika förklarande, att Kongl. Maj:t ville
på anmälan af sökandena bestämma de vilkor, hvarunder befordran af
bref och bref kort Unge ega rum. Ett så beskaffadt förklarande anser
utskottet i ärendets dåvarande skick hafva varit mindre väl betänkt och
ur många synpunkter olämpligt. Det är att antaga, att detta på förhand
gjorda uttalande icke allenast föranledt generalpoststyrelsen att ej
ingå i närmare utredning af statens uteslutande rätt i nämnda afseende,
utan ock varit egnadt att utöfva ett ogynsamt inflytande på ärendets
fortsatta behandling hos regeringen.
Då emellertid, sedan generalpoststyrelsens utlåtande inkommit, och
deraf tydligen framgått, i huru hög grad skada och olägenhet för
staten skulle uppkomma genom rätt för enskildt bolag att på det föreslagna
sättet befordra bref och bref kort, hade enligt utskottets förmenande,
på grund, af ofvan anförda omständigheter, tillräcklig anledning
förefunnits att vid ärendets slutliga behandling vidtaga sådana åtgärder
och bestämma sådana inskränkningar vid tillämpningen af den redan
meddelade fastställelse^ att utöfningen af bolagets rörelse icke kommit
i strid emot statens intresse och Riksdagens grundlagsenliga rätt.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1888.
o
Sami.
^ Käft.
9
O
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
De vilkor och bestämmelser, som stadgades i afseende å befordran
genom bolaget af bref och brefkort, synas endast åsyftat att reglera
denna bolagets rörelse till förminskande af vissa praktiska olägenheter,
hvilka af rörelsen kunde uppkomma för postverket och allmänheten,
men voro icke af beskaffenhet att i någon mån skydda postverket mot
en täflan, som under alla förhållanden måste göra afbräck i dess verksamhet,
men hvars verkningar kunnat i väsentlig grad förebyggas, om
förbud meddelats bolaget att utgifva tryckta värdetecken eller i priset
på sina tjänster underbjuda postverket. Medgifvandet för bolaget att
använda sådana värdetecken synes betänkligt jemväl af den anledning,
att dessa lätteligen kunde komma att af allmänheten betraktas såsom
myntrepresentativ, hvarför dock icke någon säkerhet af bolaget ens
erbjudits.
Hvad sålunda rörande behandlingen af ifrågavarande
ärende blifvit anmärkt, får utskottet, jemlikt
107 § regeringsformen, för Riksdagen tillkännagifva.
Stockholm deri 8 mars 1887.
På utskottets vägnar:
O. BERGRIS.
Reservationer:
Ro) af herr Bergms, med hvilken herrar Caspavsson, Gilljam, Foster
och Swartling förenat sig:
»Med utskottet är jag ense i fråga om anmärkningen mot den af
kongl. regeringen den 7 oktober 1887 meddelade fastställelse af ordning
för aktiebolaget Stadsposten; men vid det förhållande att denna
fastställelse tydligen innefattar tillstånd för bolaget att befordra jemväl
bref och brefkort, anser jag, att ärendets senare behandling icke bör
föranleda anmärkning enligt 107 § regeringsformen»;
2:6) af herr Rydin, som ansåg »att do statsrådsmedlemmar, som,
utan att hafva deltagit i regeringsbeslutet den 7 oktober nästlidet år,
blott bevistat sammanträdet den derpå följde 18 november, icke borde
hemfalla under den gjorda anmärkningen»;
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
11
3:o) af herrar Norén, Larsson, Ivar Månsson, Nilsson, Svensson i
Bossgården och Sjöberg:
»Vid läsning af statsrådsprotokollen öfver justitiedepartementsärenden
halva vi funnit, att häradshöfdingen för Gotlands södra härad C. B.
Lindroth, på grund af ansökan, den 26 maj 1887 erhållit Kongl. Maj:t$
tillstånd att bo i staden Visby, som är belägen utom domsagans gräns. I
detta ärende hafva domsagans invånare blifvit hörde, och vid behörigen
hållet sammanträde derom voro 27 socknar representerade genom ombud,
af hvilka 21 bestämdt protesterade emot, att domaren måtte få
taga sin bostad i staden Visby, och 6 uttalade sin önskan vara, att
domaren helst måtte bosätta sig antingen i boställsvåningen å tingsstället
eller i dess närhet, men hellre i Visby än i någon af häradets
utkanter. Härvid bör bemärkas, att dessa 6 socknar, hvars ombud på
dylikt sätt gjort nämnda medgifvande, sannolikt äro belägna i domsagans
nordliga del.
Då nu domaren enligt lag är skyldig bo inom domsagan, och i
detta fall sa godt som alla ombuden för befolkningen uttalat sig vara
emot den gjorda underdåniga framställningen, såsom varande till skada
för dem, så synes oss, att ej nödig omtanke af Kongl. Maj:ts rådgifvare
härvidlag blifvit fäst vid invånarnes i nämnda domsaga sannskyldiga
nytta och bästa. Detta så mycket mera, som, då häradet eller
tingslaget är mellan 9 å 10 mil i längd, och staden Visby belägen Vin
mil utom dess nordligaste gräns, det skall i allmänhet vara förenadt
med synnerlig kostnad och obehag för häradsborna, att domaren bor
derstädes. A tingshuset, som är beläget ungefär i inbiten af domsagan,
lins boställsvåning på 5 å 6 rum, hvarest domaren städse förut haft
sin bostad, hvarförutom finnas i samma hus till hans och biträdens disposition
tvenne rum, hvilka häradsborna blefvo 1886 ålagde möblera
efter domarens önskan, hvadan tjenlig bostad för domaren ej saknats
inom tingslaget.
Al dessa skäl hafva vi ansett, att utskottet bort i sitt betänkande
anmärkt eller erinrat om ifrågavarande ärende, på det ej i framtiden
dylika medgifvanden måtte komma till stånd i strid mot menighets bestämdt
uttalade vilja och till dess skada»;
4:o) af herrar Lnger, Norén, Larsson, Ivar Månsson, Pehrsson,
Svensson i Bossgården och Widström:
»Sedan genom värnpligtslagen den 5 juni 1885 blifvit bestämdt
bland annat att, för de värnpligtiges inskrifning, riket skulle indelas
uti vis t antal inskrifuingsområden samt dessa åter uti bataljons-, kompani-
ch afdelningsområden, samt 1886 års Riksdag anvisat 150,000
12
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
kronor på extra stat för tillämpning under år 1887 af värnpligtslagens
föreskrifter i berörda afseende, blef af Kong! Maj:t vid 1887 års. sejlare
riksdagssammanträde äskadt enahanda anslag för de värnpligtiges
inskrifning och redovisning utaf Riksdagen bifallet endast till belopp
af 77,500 kronor, att på extra stat för 1888 utgå.
Enligt statsrådsprotokollet för den 4 oktober 1887 har, på hemställan
af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet
Ryding, sistnämnda af Riksdagen anvisade belopp blifvit sålunda disponeradt,
att deraf tilldelats ersättning dels åt kompaniområdesbefälet
inom de till Hallands, Vesternorrlands och Blekinge bataljoner hörande
inskrifningsområden, hvilkas officerare icke både skyldighet att vara
inom sina områden boende, och dels åt samtlige afdelningsområdesbefälhafvare,
hvartill antagits icke tjenstgöringsskyldige officerare eller
civile personer.
Deremot och då det af Riksdagen för ändamålet använda anslag
icke lemnade tillgång att åt öfrige kompaniområdesbefälhafvare bereda
ersättning för deras befattning med inskrifningsväsendet, men, enligt
departementschefens mening, kompanichefer eller andre i tjenst varande
officerare, hvilka enligt af Kongl. Maj:t meddelad nådig föreskrift
borde öfvertaga befattningen såsom kompaniområdesbefälhafvare, icke
vore skyldige att åtaga sig sålunda ökad tjenstgöring utan särskild
ersättning, och det ej heller ansags lämpligt att dem emellan under
hvarderas expeditionstur fördela nämnda tjenstgöring, bär departementschefen,
i likhet med statsrådets öfrige vid föredragningen närvarande
ledamöter, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva,
att bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 27 maj 1881 angående
de grunder, hvarefter resekostnads- och traktamentsersättning
för armén tillhörande personer skall vid vissa kommenderingar och
förrättningar utgå, skulle tillämpas jemväl i det fall, att officer tillhörande
indelta armén eller Vermlands fältjägarecorps blifvit, jemlik!
bestämmelserna i nådiga generalordern den 4 september 1886, kommenderad
att tjenstgöra som kompaniområdesbefälhafvare, hvarvid dock
borde iakttagas, dels att traktamentsberäkningen skulle vidtaga från
kommenderingens början, dels att dagtraktamente skulle utgå till kapten
med 3 kronor och till löjtnant med 2 kronor, dels ock att officer, som
af egen regemente- eller korpschef blifvit kommenderad bestrida
dylik befattning, icke skulle vara berättigad åtnjuta dagtraktamente för
den tid, han samtidigt fört eller, enligt gällande bestämmelser, bort
föra kompaniexpeditionen i det kompani, vid hvilket han är anstäld,
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 2.
13
, nä ve.“®om stadga, att de till följd häraf uppkommande kostnader
skulle gaidas åt anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar.
Med skäl torde kunna ifrågasättas, dels huruvida icke arméns office!are.
’ hansyn till den i sammanhang med löneregleringen för armén
ar 1875 gjorda bestämmelse om skyldighet för dem att underkasta
sig de forandnngar i tjenstgöring och löneförmåner, hvilka eu omorganisation
af landtforsvaret kunde göra erforderliga, äro pligtige att utan
särskild ersättning ombesörja de göromål, som Kongl. Maj:t må kunna
finna for godt att åt dem öfverlemna i och för verkställigheten af den
nya_ varnpligtslagen, åtminstone i de fall der tjenstgöring utom kompaniomradet
icke ifrågakommer, och dels om ej'' en lämplig fördelning
a dessa göromål skulle kunnat emellan kompanicheferne åvägabringas,
till dess erfarenheten visade huru härmed borde slutligen ordnas, Men
™V°“ 1 framstå rummet synes oss vara anmärkningsvärdt är det
förhållande att, sedan det af Kongl. Maj:t för detta särskilda ändamål
egal da anslag bhfvit af Riksdagen till beloppet nedsatt, statsrådets
ledamöter tillstyrkt Kongl. Magt att, förutom det sålunda anvisade
beloppet, använda medel af ett anslag, som lemnats för annat ändamål,
eller beväringsmanskapets vapenöfningar, till följd hvaraf detta senare
anslag, såsom varande ett förslagsanslag, kan komma att till beloppet
oihojas utöfver hvad som eljest varit erforderligt. Hade statsrådet
tillförene vant af den mening, att detta ordinarie anslag kunnat anvandas
försatt bereda ersättning för inskrifning och rullföring af värn
pWPi.
Sa sknlle statsrådet uppenbarligen ej tillstyrkt Kongl. Makt
att harfor begära extra anslag. & ''
Då enligt vår mening, statsrådets nu anmärkta förfarande icke är
med gällande grundlag förenligt och således ej kan lända till rikets
sannskyldiga nytta, hafva vi ansett oss böra, genom denna vår reservation
emot utskottets i ärendet fattade beslut, låta statsrådets förtal
ande härutinnan till Riksdagens kännedom kornmal); samt
5:oj af herrar Norén, Svensson i Bossgården och Widström, beträftemheer
l«97agfogen f df? 1 statsrådsprotokollet för den 16 sepbåten
Göte ^ ^ °mf°rmaIda ärende ^gående byggande af pansar.
Bih. Ull Riksd. Prof. 1888. 3 Barn!. 2 Käft.
3
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o
Härjemte hafva herrar Ivar Månsson och Pehrsson begärt få anteckna^.
, Månsson, att han icke deltagit i den slutliga handläggningen
af det under inom. 5 omförmälda ärende, och Pehrsson, att. han varit
förhindrad deltaga i handläggningen af såväl nyssnämnda ärende som
det, hvithet under mom. 3 anmärkts.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1888.