Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Eiksd. kansli den 21 Mars 1888. kl. 6 e. in.

Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kangl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till ny banklag.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 133, hafva herrar
M. '' Dahn och L. Jönsson i Sandby föreslagit, att Riksdagen måtte i
skiifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att förslag till ny banklag, i syfte
att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt må upphöra och riks,
banken ensam öfvertaga hela sedelutgifningen, snarast möjligt varder
för Riksdagen framlagdt. Till stöd härför hafva motionärerna hufvudsakligen
anfört, hurusom den allmänna uppfattningen i detta ämne melodi
mer blifvit den, att, huru välsignelsebringande de enskilda bankerna
än verkat, de dock numera i sin egenskap af sedelutgifvande, sedan
riksbanken vunnit så stor utveckling, vore obehöfliga och stode i vägen
för riksbankens ombildning till en hela sedelutgifningen ombesörjande
centralbank, hvilken uppfattning funnit sitt uttryck i de allt oftare
återkommande framställningarna om afdelningskontor i landsorterna,
bankovinstens bevarande för riksbankens eget ändamål och senast i
förändringen af 5 och 6 §§ af reglementet för riksbanken, hvarigenom
ett rigtigare bestämmande af sedelstocken i förening med en utvidgning
af sedelutgifningen åstadkommits.

Denna motion har af Andra Kammaren hänvisats till lagutskottet;
och har i öfverensstämmelse med § 47 riksdagsordningen behandlats
af sammansatt banko- och lagutskott.

Bill. Ull Biksd. Prof. 1888. 6 Sami. 2 Afd. 1 Hatt.

1

2

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Det sålunda sammansatta utskottet har ansett sig böra före frågans
slutliga pröfning inhemta fullmägtiges i riksbanken yttrande i ämnet,
hvilket yttrande är af följande lydelse:

»Att rätten till utgifvande af banksedlar bör ifrån de enskilda
bankerna öfvergå till riksbanken ensam, hafva fullmägtige redan förut
framhållit såsom önskvärdt. I afseende härå torde det göra till fyllest
att hänvisa till de utlåtanden, som af fullmägtige afgifvits dels öfver
bankkomiténs af 1882—83 yttrande och förslag, dels ock öfver herr S.
Johnssons m. fl. vid 1885 års riksdag väckta motion i ämnet. Fullmägtige
vidhålla fortfarande sin sålunda uttalade åsigt derom, att från
synpunkten af riksbankens förmåga eller styrka att ensam öfvertaga
sedelutgifningen intet hinder synes möta för att snart erhålla en slutlig
lösning i det syfte motionärerna angifvit af den sedan länge på dagordningen
stående så kallade bankfrågan, samt att den allmänna rörelsen
icke bör befaras deraf komma att lida någon rubbning i sin jemna
fortgång, om reformen genomföres varsamt och med iakttagande af
hvad i öfrigt kan finnas lämpligt. Dessutom tillåta sig fullmägtige
erinra att, sedan frågan sist behandlades, genom den år 1887 vidtagna
ändringen af §§ 5 och 6 i bankoreglementet riksbankens sedelutgifningsrätt
blifvit i ej ringa mån utvidgad. På frågan, inom hvilken tid och
under hvilka förutsättningar i ena eller andra afseendet den sålunda
föreslagna åtgärden må anses böra vidtagas, hafva fullmägtige så mycket
mindre anledning att inlåta sig, som densamma icke i motionen blifvit
till pröfning upptagen.»

Från fullmägtiges beslut att afgifva ofvan intagna yttrande var,
enligt utskottet tillhandakommet utdrag af fullmägtiges protokoll, en af
fullmägtige skiljaktig och yttrade:

»Efter min uppfattning är visserligen en icke oväsentlig inskränkning
i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt önsklig, men ett
fullständigt upphäfvande af denna rätt under den närmare framtiden
synes mig från den allmänna rörelsens synpunkt betänkligt,
äfvensom lätteligen kunna föranleda en sådan inskränkning af bankverksamheten
i lokalt afseende, att orter, som äro mera aflägset belägna
från större affärsplatser, blifva beröfvade de lättnader, hvaraf
de för närvarande äro i åtnjutande. Endast erfarenheten om de
verkningar, som en inskränkning i den enskilda sedelutgifningsrätten
framkallar, kan efter min tanke gifva tillförlitlig ledning för bedömandet
af följderna af denna sedelutgifningsrätts fullständiga upphäfvande.
Då härtill kommer, att denna fråga icke heller bör skiljas
från frågan om de förändringar i riksbankens organisation, som sär -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

3

skridt af senaste bankkomité blifvit dermed satt i sammanhang, anser
jag mig sakna anledning att förorda det i den remitterade motionen
väckta förslag.»

Då utskottet nu går att afgifva utlåtande öfver det väckta förslaget,
vill utskottet till en början erinra, att Kongl. Maj:t enligt § 27
mom. 1 i kungörelsen den 12 juni 1874 kan, när Kongl. Magt finner
skäligt, förordna om upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å tio kronor, såsom redan skett med femkronesedlarne.
Frågan härom är alltså på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Riksdagen
har sedermera, på sätt ock af motionärerna framhållits, genom ändringar
i reglementet för riksbanken vidtagit de åtgärder, hvilka på
Riksdagen ensam berott, för att bereda möjlighet till en ytterligare
minskning af de enskilda bankernas sedelutgifning; och, på sätt fallna
ägtige i sitt ofvan intagna utlåtande öfver den föreliggande motionen
anfört, torde numera något hinder för upphörande af de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt icke möta från synpunkten af riksbankens
förmåga att ensam öfvertaga all sedelutgifning i riket.

I anledning af Riksdagens skrifvelse den 19 april 1881 har Kongl.
Maj:t låtit utarbeta förslag till ny banklagstiftning, som framlades
för 1886 års Riksdag, och, då meningarna vid nämnda riksdag visat sig
så delade i fråga om grunderna härför, att en fullständig lagstiftning
i ämnet då icke kunde åstadkommas, genom proposition den 14 februari
1887 till Riksdagen öfverlemnat nya lagförslag i samma ämne. Dessa
förslag kommo dock, i följd af Riksdagens upplösning, icke under pröfning
och hafva derefter af lätt insedda, af bankfrågan oberoende skäl
icke blifvit för Riksdagen framlagda. Behofvet af ifrågavarande lagstiftning
qvarstår emellertid; och ehuru frågan derom kan sägas hafva
i viss män inträdt i ett förändradt läge derigenom att, på sätt Kongl.
Maj ris dåvarande rådgifvare ansett sig böra tillstyrka, förlängd oktroj
meddelats åtskilliga enskilda banker, synes man kunna med fullt fog
antaga, att Kongl. Magt fortfarande egnar den vigtiga frågan erforderlig
uppmärksamhet och icke lärer underlåta att så snart som möjligt
framställa densamma till Riksdagens pröfning. Vid sådant förhållande
kan utskottet, som i allo delar motionärens åsigt om önskvärdheten af
eu fullständig ny banklagstiftning, icke inse, att aflåtamdet af en skrifvelse
i ämnet skulle gifva detsamma någon ny belysning eller under

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

för handen varande förhållanden föra frågan framåt mot sin väntade
lösning.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då utskottet håller
före, att begagnandet af Kongl. Maj:ts initiativ till ärendets slutliga
afgörande icke lärer längre än som finnes erforderligt fördröjas, får
utskottet hemställa,

att hvad herrar M. Dalin och L. Jönsson i nu
föreliggande motion föreslagit icke för närvarande
måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 21 mars 1888.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

Stockholm, K. L. Beckman, 1888.