BevillningsutskotteAs Betänkande H:o 9.
1
N:o 9.
Ant till Rikscl. kansli den 11 april 1888, kl. 10 f. m.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till
utskottet hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen, får utskottet
jemlik! 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 17, anför herr
A. H. Öländer, under åberopande af ett den 3 december 1886 af
Kong!. Magt, meddeladt utslag, hvarigenom Korsnäs sågverksaktiebolag
tillerkänts rätt att från sin beskattningsbara inkomst afräkna värdet
af de från bolagets egna och arrenderade skogar i rörelsen använda
sågtimmerträd, att motionären icke kunde uppfatta den tolkning af bevillningsförordningens
föreskrifter, som fått sitt uttryck genom berörda
utslag, o„ch att icke heller lagstiftaren någonsin torde hafva tänkt sig
en dylik tillämpning af desamma. Enligt motionärens åsigt kunde
intet tvifvel förefinnas derom, att bevillningsförordningens mening vore,
att all genom träförädling uppkommen vinst vore beskattningsbar, och
de vid sågverken eller utskeppningsorterna uppgjorda bokslut kunde
väl ej anses såsom vinst upptaga annat än hvad som verkligen vore
vinst, sedan alla för så väl råvara som arbete häfda kostnader blifvit
afdragna. Då emellertid bevillningsförordningen, på sätt omnämnda
utslag utvisade, kunnat på annat vis tolkas, måste i dess härom
Bill. till Bikscl. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 9 Hälft. 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
meddelade stadgande]! förefinnas något fel eller någon otydlighet, som
det vore af vigt att få aflägsnad för att förhindra, att den mest inkomstbringande
industrien inom riket skulle kunna undandraga sig beskattning
för större delen af sin vinst till betydlig förlust för stat och
kommun.
På grund häraf hemställer motionären,
att Riksdagen ville besluta följande tillägg i 10 § 3 mom. bevillningsförordningen
i fråga om de kostnader och utgifter, för hvilka vid
beräkning af inkomst utaf kapital och arbete afdrag icke må ega rum,
nemligen »e) för värdet af det vid sågverksrörelse och trävaruexport
använda virke från arrenderade skogar».
Motionären anhåller derjemte, att bevillningsutskottet måtte vidtaga
den ändring i formuleringen af berörda lagförslag, som kunde
anses nödig, allenast det med motionen angifna syfte uppnåddes.
Det af motionären åberopade Kongl. Maj:ts utslag innehåller i
hufvudsak, att då i Korsnäs sågverksaktiebolags vinst enligt 1883 års
bokslut, utgörande 381,003 kronor 34 öre, jemväl inginge värdet af
de från bolagets egna och arrenderade skogar i rörelsen under året
använda 301,107 stycken sågtimmerträd, beräknade till ett värde af
eu krona för hvarje träd, men nämnda värde måste anses vara att
hänföra till sådan afkastning af fast egendom, som vore genom fastighetsbevillning
beskattad, detsamma icke borde inräknas i bolagets beskattningsbara
inkomst; och bestämdes i följd häraf denna, sedan i
bevillningsförordningen medgifvet afdrag af 5 procent af taxeringsvärdet
å de fastigheter, som för bolagets rörelse användes, jemväl egt
rum, till allenast 54,818 kronor.
Utskottet erkänner till fullo befogenheten af de anmärkningar,
som motionären framstält mot detta utslag, hvithet emellertid, enligt
hvad framgår af en den 28 oktober 1887 af Kongl. Maj:t gifven nådig
resolution i fråga om bemälda bolags beskattning för år 1885, haft
sin grund i ofullständiga uppgifter angående bolagets verkliga vinst.
Då bolaget nemligen vid beskattningen för sistnämnda år framstälde
yrkande att åtnjuta afdrag för värdet af de under året i rörelsen använda
sågtimmerträd, utgörande tillhopa 283,950 stycken, med en krona
för hvarje träd, bifölls detta yrkande visserligen af kammarrätten, hvaremot
Kongl. Maj:t genom ofvannämnda resolution förklarade, att som,
enligt hvad dåmera blifvit upplyst, vid afslutandet af Korsnäs sågverksaktiebolags
räkenskaper för år 1884 iakttagits, att, innan vinsten
utförts, afdrag för värdet af det under året från egna eller arrenderade
skogar använda timret egt rum med 268,801 kronor 95 öre, samt bo
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
3
laget således icke kunde anses berättigad! att ytterligare vid beräkning
af den beskattningsbara vinsten njuta afdrag med en krona för hvarje
timmerträd, som under året från egna eller arrenderade skogar försågats,
Kongl. Maj:t pröfvade skäligt att, med ändring af kammarrättens
utslag, bestämma, att bolaget skulle för år 1885 erlägga bevillning af
inkomst för tillhopa 306,654 kronor.
Liknande beslut meddelades af Kongl. Maj:t deri 9 september 1887
på underdåniga besvär i fråga om beloppet af den Stora Kopparbergs
bergslag för år 1885 påförda bevillning för inkomst af rörelse.
Af berörda resolutioner framgår sålunda, så väl att det af motionären
omförmälda utslag tillkommit under det antagande, att något
afdrag för de af bolaget i dess rörelse använda timmer icke blifvit
gjordt i bolagets räkenskaper, som ock att enligt gällande bevillningsförordning
all genom träföhädling uppkommen vinst är underkastad
beskattning. Då vid sådant förhållande den grund, hvarpå motionärens
förslag är bygdt, numera förfallit, hemställer utskottet,
l:o
att herr Öländers ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti motion, n:o 148, inom Andra Kammaren anför herr W. Farup, med
hvilken sex af kammarens ledamöter instämt, under hänvisande till sina
vid förlidet års båda riksdagar inom Andra Kammaren väckta motioner,
n:is 123 och 86, att motionären fortfarande hyste den åsigt, att, om
ock jordegaren nu som förr betalade skatt för sin jord och erlade
fastighetsbevillning, detta icke kunde i ringaste mån inverka på annan
persons hvarken rättigheter eller skyldigheter att svara för bevillning
å en inkomst, som icke hade något med jordbruket, jordbruksafkastningen
eller jordegarens beskattuingsförhållanden att göra.
På grund häraf hemställer motionären,
att till gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 måtte fogas en
punkt af följande innehåll: »inkomst genom skogsafverkning eller försäljning
af skog å annans mark», samt att äfvenledes till samma förordnings
§ 12 måtte fogas ett moment af följande lydelse: »innehafvare
af rätt till afverkning af skog å annans mark för inkomst deraf:
der skogen är belägen».
Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet måtte vidtaga
de ändringar i motionen, som utskottet kunde anse behöfliga, dock
med bibehållande af det i motionen uttalade syfte.
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
Förslag i enahanda rigtning hafva liera gånger varit väckta
utan att kunna vinna Riksdagens bifall. Vid förlidet års den 2 maj
sammanträdande Riksdag, vid hvilken herr Farup framstält enahanda
förslag, samt herr Näsman väckt motion af liknande syftning
som herr Öländers ofvan berörda motion, hemstälde utskottet, att
nämnda motioner ej måtte till någon annan Riksdagens åtgärd föranleda,
än att Riksdagen — under åberopande att gällande bevillningsförordning
vid tillämpningen visat sig i afseende på det sätt, hvarpå
skogs- och sågverksrörelse beskattas, gifva anledning till tolkning, som
kunde synas oegentlig — ville hos Kong!. Maj:t i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Magt täcktes rörande dessa förhållanden låta åstadkomma utredning
och utarbeta samt för nästa års Riksdag framlägga förslag till
förtydligande af bevillningsförordningens stadganden om det sätt, hvarpå
vinst af så väl skogsafverkning som sågverksrörelse lämpligast borde
beskattas, särskildt med afseende fäst på de olika kommuners fordringar,
inom Indika sådan rörelse till sina skilda delar bedrifves.
Den af utskottet omförmälda tolkning åsyftade, såsom bekant, ofvanberörda
den 3 december 1886 af Kongl. Maj:t angående beskattning af
Korsnäs sågverksaktiebolag meddelade utslag. Oegentlighet-en i berörda
utslag beror, såsom utskottet här ofvan framhållit, på den omständigheten,
att det belopp, som enligt bokslutet upptogs såsom vinst, icke
ansågs såsom bolagets verkliga behållning af rörelsen, sedan alla kostnader
derför blifvit afdragna, samt på grund häraf ej i sin helhet underkastades
beskattning. Hvad åter angår det skäl, som af Kongl.
Maj:t anfördes till grund för bolagets rätt att från det beskattningsbara
inkomstbeloppet afräkna värdet af de i rörelsen använda sågtimmerträd,
eller att dessa redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattade,
torde denna grundsats enligt utskottets förmenande vara fullt vigtig
samt tillämplig så väl vid skogsafverkning som sågverksrörelse.
I den till 1883 års Riksdag aflåtna kongl. proposition med förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
föreslog Kongl. Magt, i enlighet med skatteregleringskomiténs förslag,
att skogsafverkning skulle särskildt beskattas genom inkomstbevillning,
och onekligt är, att många skäl tala för en sådan lösning
af den omtvistade frågan, huru växande skog bör beskattas.
Att åter, på sätt motionären föreslagit, låta den tillfälliga omständigheten,
huruvida eganderätten till jorden och rättighet till utverkning
af å densamma växande skog äro förenade hos samma person eller
fördelade å skilda händer, afgöra, huruvida denna skogsafverkning
skall särskildt beskattas för inkomst eller icke, anser utskottet ej vara
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 5
välbetänkt. Såsom en uppenbar obillighet måste det nemligen enligt
utskottets åsigt anses, att, sedan skogen måhända först efter årtionden
utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital samt under hela
denna tid varit underkastad fastighetsbevinning, afkastningen af skogen
sedermera beskattas genom särskild inkomstbevillning. En dylik dubbel
beskattning kan svårligen anses rättvis.
Beträffande derefter motionärens förslag i andra punkten, kan ett
sådant stadgande som det af motionären föreslagna visserligen ur
kommunalbeskattningens synpunkt anses önskvärd i vissa delar af landet
särskildt i Norrland, men skulle enligt utskottets åsigt leda till
allt för orimliga inkonseqvenser för att vara praktiskt utförbart.
Inkomst af skogsafverkning kan naturligen erhållas antingen genom
försäljning af den afverkade skogen, då inkomsten lätt kan beräknas,
eller ock, såsom vanligen är förhållandet i de norrländska länen, genom
det afverkade timrets förädling, då inkomsten af skogsafverkningen
först kan beräknas, sedan den förädlade produkten blifvit försåld och
försäljningssumman influtit. Då detta ofta inträffar först flera år efter
afverkningen, måste det för ett sågverksbolag, som måhända innehar
afverkningsrättigheter inom ett stort antal socknar, blifva skäligen
svårt, för att ej säga omöjligt, att kunna lemna tillförlitliga uppgifter
å den inkomst, som i hvar och en af de olika socknarne belöper å
sjelfva afverkningen.
| jr^Oafsedt de praktiska svårigheter, hvartill ett sådant stadgande
som det föreslagna sålunda skulle föranleda, komme detta jemväl i
strid med den allmänna regeln, att inkomst af rörelse skall beskattas
å den eller de orter, der rörelse eller yrke eller någon hufvudsaklig gren
deraf på ett mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning idkas.
Då skogsafverkning eger rum för ett sågverks räkning, kan nemligen
sågverksrörelsen naturligen icke anses drifvas å alla de ställen, der
sågverksegaren förser sig med den nödiga råvaran. Enligt en sådan
åsigt skulle, såsom man yttrat, jemväl en qvarnegare beskattas å alla
de orter, der han hemtar den spanmål, som han för sin industri behöfver.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
2:o
att herr Farups ifrågavarande motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 27, påpekar herr
P. Ersson i Vestlandaholm, att stads- och landsförsamlingar ofta utgjorde
ett pastorat, samt att löneförmånerna vid sådant förhållande utginge
till pastor så val från land som stad, ja, ofta nog med större
delen från landet, men att då pastor i sådana sammansatta församlingar
vanligen vore bosatt i staden samt der mantalsskrifven, så taxerades
han för hela lönen i staden; att likaså der flera landsförsamlingar vore
sammanslagna till ett pastorat, kunde pastor bo i en mindre församling
inom pastoratet och der uppbära en mindre del af sin lön, men ändock
der bevillningstaxeras för hela löneinkomsten. En sådan taxering syntes
icke vara rättvis, utan ansåge motionären, att då en prestman åtnjöt
lön från flera församlingar, han ock borde taxeras i de olika församlingarna,
eftersom lön från dem utginge. Ett i detta afseende rådande
missförhållande, som på de olika orterna inom riket framkallat ett berättigadt
missnöje, blefve härigenom afhjelpt.
Med anledning häraf hemställer motionären, att Riksdagen ville
besluta ett tillägg till sista punkten i bevillningsförordningens 12 §, så
lydande:
Prestman, som erhåller lön från flera församlingar, taxeras i
hvarje sådan till det belopp han derstädes uppbär. År prestman för
sin lön berättigad till bevillningsafdrag, beräknas detta på de olika församlingarna
i förhållande till den del af lönen, som från dem utgår.
Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet måtte göra
de ändringar i formuleringen af ofvanstående yrkande, som kunde anses
erforderliga, blott syftemålet vunnes.
Motioner i samma rigtning som den förevarande hafva vid flera
föregående riksdagar blifvit väckta utan att kunna tillvinna sig Riksdagens
bifall. Med anledning af eu år 1883 af herr A. P. Danielson
härom väckt motion }fltrade bevillningsutskottet bland annat följande:
»Utskottet har ej heller nu funnit något vara anfördt, som kunnat
rubba utskottets förr uttalade åsigt om det ifrågasatta stadgandets
olämplighet. Oafsedt de många praktiska svårigheter, som detsamma
skulle medföra, lär någon giltig grund knappast kunna påvisas, hvarför
den föreslagna åtgärden icke med lika fog borde utsträckas till andra
löntagare än prester, som från skilda kommuner uppbära löneinkomster,
såsom distriktsläkare, veterinärläkare in. fl., hvarigenom dock uppenbarligen
enheten i taxeringssystemet på det betänkligaste skulle förryckas.
I sjelfva verket torde också den obillighet, som i förevarande fall förmenats
ligga i bevillningsförordningens stadgande!!, mera vara skenbar
än verklig och hafva sin egentliga grund i det rent yttre samband,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.
7
som hos oss eger rum emellan den allmänna bevillningen och den
kommunala beskattningen. Om man nemligen äfven i vissa fall, såsom
t. ex. då fråga är om bolag, fabriksegare m. fl., hvilka icke blott under
utöfvandet af sin rörelse eller näring komma i åtnjutande af de fördelar,
dem kommun i allmänhet bereder sina medlemmar, utan äfven
oftast inom kommunen sysselsätta arbetare, som kunna falla dess fattigvård
till last, måste medgifva det berättigade i kommunens fordran att
utaf en inom densamma förvärfvad inkomst erhålla något skattebidrag,
så torde deremot eu dylik fordran icke eg a något skäl för sig, då,
såsom i förevarande fall, en motsvarande fördel af de kommunala inrättningarne
eller börda för kommunen icke kan påvisas.»
Utskottet, som till fullo instämmer häri, har ej något vidare skäl
att tillägga.
Utskottet hemställer sålunda,
3:o
att herr Erssons ifrågavarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I)å först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen
upptagna procent- och sifferbelopp, kommer utskottet att
framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, hvartill förhållandena föranleda samt i sammanhang
härmed till behandling upptaga en af herr Mankell inom Första Kammaren
väckt motion, n:o 46, angående tilläggsbevillning för fyllande
af brist vid statsregleringen för år 1889; hvilket utskottet
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 10 april 1888.
På utskottets vägnar:
ER, GUSP. BOSTRÖM.
Reservation
vid 3:dje punkten af herr J. P. Nilsson i Käggla,