Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Kiksd. kansli den 14 mars 1888, kl. 2 e. m.
Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till
utskottet hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet jemlik.
40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.
§ 26 i ofvannämnda förordning är af följande lydelse:
1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före
sön- eller helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7
eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 7 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej
fortfara längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.
3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af
bränvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.
4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande derom förordna.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdi.
Bih. till Riksd. Frot. 1888. ö Sami. 1 Åfd. 5 Raft. I
2
Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 6.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 47, anför herr P.
Waldenström, med hvilken 34 af kammarens ledamöter sig förenat,
att den närvarande nykterhetsrörelsen, hvars mål vore dryckenskapens
fullständiga utrotande, väntade att lagstiftningen hädanefter som hittills
skulle befordra hennes verksamhet genom åtgärder, som, stödda på en
till nykterhetssakens förmån allt mer växande folkopinion, så långt
möjligt vore, inskränkte tillfällena att åtkomma rusdrycker. Det torde
icke vara tvifvel underkastadt, att om en allmän folkomröstning i nykterlietsfrågan
skulle anställas i vårt land, så skulle denna folkomröstning
med förkrossande majoritet uttala sig för mycket kraftiga åtgärder
till bränvinshandelns inskränkande. Man behöfde derför icke alls vara
rädd, att införandet af ytterligare inskränkande bestämmelser utöfver
de redan förefintliga skulle, såsom icke uppburet af det allmänna tänkesättet,
blifva utan gagn.
Då de inskränkande bestämmelserna i vår bränvinsförsäljningslagstiftning
afsåge att förekomma bränvinets missbrukande, och det väl i
allmänhet kunde antagas, att inga andra än de, som missbrukade bräm
vin, stälde sina steg till utskänkningsstället så tidigt som klockan 7
på morgonen; då det väl vidare vore att förutse, att det så tidiga besöket
skulle hafva till följd (icke blott åtföljas af utan direkt vålla)
upprepade besök under dagens lopp, så borde utan tvifvel tiden för
utskänkningens början väsentligen framflyttas. Säkert vore nog ock,
att om den framflyttades t. ex. till klockan 9, så skulle den »ordentlige»
bränvinsförbrukaren deraf icke alls erfara någon olägenhet, vare
sig för sin kassa eller sin helsa eller sin arbetsförmåga eller sin husliga
trefnad. Endast för den oordentlige kunde det komma att kännas
sugande att vänta så länge, och just för hans bästa vore det, som
framflyttningen skulle ske.
Men skulle tiden för utskänkningens begynnelse, som nu vore
klockan 7, framflyttas till klockan 9, så vore naturligt, att tiden för
bränvinsminuthandelns början, som nu är klockan 8, äfven måste framflyttas
till klockan 9.
Hvad anginge utskänkning under sön- och helgdagar, hoppades
motionären, att det icke skulle dröja länge, innan den blefve absolut
förbjuden såväl i stad som på landet. Då emellertid tiden derför kanske
ännu icke vore inne, kunde man åtminstone begära, att den enligt
Kongl. Maj:ts förslag vid 1885 års riksdag inskränktes till tre timmar
vid middagstiden. I sammanhang dermed torde det icke heller anses
för mycket begärdt, att utskänkningen i likhet med minuthandeln
icke tillätes fortgå längre än till klockan 7 eftermiddagen på dag, som
närmast föreginge sön- eller helgdag.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
3
Hvad slutligen beträffade Konungens befallningshafvandes befogenhet,
så borde det tillkomma honom, icke att medgifva dispens från
lagens bestämmelser, men väl att, der oordningar förekomme, för
dessas stäfjande besluta ytterligare inskränkningar. Dock borde det i
sådana fall först och främst vara kommunalstyrelsens sak att ingripa
och först i andra hand Konungens befallningshafvandes. Det borde
nemligen icke ligga i den senares magt att, om kommunalstyrelsen
ansåge inskränkningar af behofvet påkallade, förhindra dessas genomförande.
På grund häraf hemställer motionären:
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 26 af kongl. förordningen
den 29 maj 1885 angående vilkoren för försäljning af bränvin
må få erhålla följande förändrade tydelse:
1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 9 förmiddagen till klockan 9 eftermiddagen utom å dagen
före sön- och helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan
7 eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping icke fortfara
längre än till klockan 10 eftermiddagen och å landet till klockan 8
eftermiddagen utom å dagen före sön- eller helgdag, då den ej, vare
sig i stad eller på landet, må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.
3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin tillåten
endast vid middagstiden åt spisande gäster under högst tre timmar,
som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens
hörande bestämmas.
4. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna § bestämda
tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande befinnas erforderliga,
eger kommunalstyrelsen att derom besluta. Underlåter kommunalstyrelsen
det, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan saken
till pröfning upptaga samt sådan inskränkning i försäljningstiden bestämma,
som han finner nödig.
5. Under tid för allmän gudstjenst skall bränvinsförsäljningsställe
alltid vara stängdt.
I nådig proposition till 1885 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t
följande stadgande!! rörande tiden för minuthandel med och utskänkning
af bränvin:
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
1. Minuthandel med bränvin må ega rum söckendagar från klockan
8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- och
helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söckendagar begynna tidigast
klockan 6 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej
fortfara längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen,
men vare å dagen näst före sön- eller helgdag ej medgifven efter
klockan 7 eftermiddagen.
3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin i stad
tillåten endast vid middagstiden under högst tre timmar, som af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens hörande bestämmas.
4. På landet vare å sön- och helgdagar all annan bränvinsutskänkning
förbjuden än på gästgifvaregårdar åt resande.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
6. Skulle ytterligare inskränkning i de här ofvan i denna § bestämda
tiderna för bränvinsutskänknings utöfvande befinnas erforderlig,
eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att på framställning af
kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande
derom besluta.
Detta förslag vann ej i oförändrad form Riksdagens bifall, utan
gjordes deruti väsentliga förändringar, nemligen dels beträffande utskänkning
under sön- och helgdagar, hvarom stadgades, att den i allmänhet
är tillåten endast vid måltid åt spisande gäster, dels i fråga
om rättighet för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att medgifva utskänkningstidens
utsträckning på grund af särskilda omständigheter.
Genom de af Riksdagen vidtagna förändringarna erhöllo bestämmelserna
i fråga en hög grad af tänjbarhet, hvilket både förutsågs och
af erfarenheten bekräftats. Det yttrades, att den pröfningsrätt, som
blifvit lagd i embetsmyndighetens hand, kunde utöfvas så, att hvad
lagen velat göra till undantag blefve regel, hvarigenom det med lagbestämmelsen
åsyftade gagnet komme att förfelas. Äfven uttalades
den förmodan, att endast en viss kategori af utskänkningsställen skulle
komma att frikallas från de allmänna föreskrifterna. Ehuruväl undantag
från dessa torde vara meddelade i rätt många städer, synnerligast
i de större, torde dock det sätt, hvarpå 1885 års försäljningsförordning
tillämpats i hufvudstaden, företrädesvis vara egnadt att bevisa
rigtigheten af det nyss fälda omdömet om de af Riksdagen vidtagna
ändringarna i Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition.
På framställning af Stockholms stadsfullmägtige har nemligen öfverståthållareembetet
i de särskilda ordningsföreskrifter, som utöfver ord
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
5
ningsstadgan för rikets städer äro gällande för Stockholm, enligt kungörelse
den 9 oktober 1885 stadgat som följer:
§ 21. I fråga om utsträckning af den tid, hvarunder bränvinsförsäljning
enligt lag är i allmänhet tillåten, skall med iakttagande, att
tunder gudstjenst utskänkningsställe alltid skall vara tillstängdt, följande
lända till efterrättelse i staden och å dess område, nemligen:
a) Å sön- och helgdagar vare utskärning äfven annorledes än
vid måltid åt spisande gäster tillåten på eftermiddagen mellan klockan
4 och klockan 10;
b) Utskänkniugsidkare, som förmenar att för hans ställe särskilda
omständigheter föranleda behof af ytterligare utsträckning i försäljningstiden,
må med begäran om sådan utsträckning vända sig till öfverståthållareembetet,
som då i ärendet beslutar med iakttagande:
att för tid efter klockan 12 på natten utskänkning icke medgifves,
så framt den icke pröfvas erforderlig för festligt samqväm å ställe,
som vid tillfället icke är upplåtet för allmänheten; samt
att sön- och helgdagar utskänkning annorledes än vid måltid åt
spisande gäster icke tillätes före klockan 4 e. m.
Således har i Stockholm genom ordningsstadga gjorts till regel
hvad som bort vara undantag, och kommunalstyrelsen har en gång
för alla till öfverståthållareembetet öfverlåtit rättigheten att besluta
om ytterligare utsträckning i försäljningstiden. Denna rättighet har
utöfvats på sådant sätt, att nästan alla utskänkare af bränvin, som
derom göra anmälan, få fortsätta till klockan 12 på natten. Antalet
af de af Stockholms utskänkningsaktiebolag för försäljningsåret 1887 —
1888 öfverlåtna rättigheter till utskänkning i Stockholm och dess område
utgör, enligt hvad utskottet inhemtat, 81, och hafva ej mindre än
56 af nämnda rättighetsinnehafvare erhållit tillstånd att såväl söcknesom
sön- och helgdagar idka utskänkning till klockan 12 på natten.
För alla dessa måste sålunda »särskilda omständigheter» hafva ansetts
förekomma. Men om också ordalydelsen i § 26 mom. 4 af försäljningsförordningen
möjliggör en sådan tolkning som den, hvilken blifvit
i hufvudstaden tillämpad, synes dock detta knappast kunna hafva varit
Riksdagens mening.
En förändring i förordningens bestämmelser, hvarigenom godtycklighet
vid densammas tillämpning i nämnda afseenden i mindre
grad än hittills gjorde sig gällande, kan derför icke annat än anses i
hög grad önskvärd. Någon inskränkning i de nu medgifna försäljningstiderna
torde deremot, isynnerhet om en dylik förändring kommer
till stånd, icke vara af behofvet påkallad. Då erfarenheten visat, att
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
bestämmelser, som ej medgifva något undantag i fråga om utskakning
å sön- och helgdag eller utsträckning af tiden för utskänkning
på aftnarne, hafva föga utsigt att vinna Riksdagens bifall, har utskottet
icke funnit sig böra tillstyrka motionärens härom framstälda
förslag. Den begränsning åter af undantagen, till förmån för hvilken
utskottet nyss uttalat sig, synes kunna vinnas på den väg, att rättighet
att utskänka bränvin å sön- och helgdag eller efter den i allmänhet
bestämda tiden underkastas särskild beskattning eller göres beroende
af andra vilkor.
Men då utskottet är i saknad af erforderliga uppgifter angående
meddelade rättigheter till undantag från bestämmelserna i § 26 af
försäljningsförordningen, och då den utredning, som måste föregå
affattandet af ett förslag i ofvan angifna rigtning, är allt för vidtyftig
för att kunna af utskottet under riksdagens lopp medhinnas, hemställer
utskottet,
l:o
att Riksdagen måtte, med afslag å herr P. Waldenströms
förevarande motion, i underdånig skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för nästa Riksdag framlägga förslag till förändrad
lydelse af § 26 i kongl. förordningen angående vildren
för försäljning af bränvin m. m. den 29 maj
1885, samt att vid affattande af förslaget måtte tagas i
öfvervägande, huruvida icke undantag i fråga om utskänkning
å sön- och helgdag samt efter den i allmänhet
tillåtna tiden på aftnarne kunde antingen
göras beroende af särskild afgift eller på annat sätt
inskränkas.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 153, anför herr A.
Waldenström, att, då enligt § 1 mom. 2 i nu gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin allt hvad i förordningen stadgades
om försäljning af bränvin skulle med endast ett undantag, rörande
bränvinets beskaffenhet och styrka, gälla äfven för sprit samt andra
brända eller distillerade spirituösa drycker äfvensom för drycker,
hvilka äro dermed tillagade och hålla eu högre alkoholhalt än 25 procent,
så följde af sistberörda stadgande, jemfördt med bestämmelsen i
§ 26 mom. 3, att innehafvare af utskänkningsrättighet strafflöst kunde
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
7
å sön- och helgdagar vid måltider åt spisande gäster utskänka icke
blott bränvin utan äfven alla andra slag af spirituösa drycker.
Lika visst som det vore att lagbudet gäckats, icke af en och annan
utan af många, kanske flertalet af dem, som på sön- och helgdagar
besökte utskänkningsställen, lika visst vore, att man skrattat, väl
icke åt det ärliga bemödandet att hejda fylleriet, men åt lagbudets
form, som med den mest sällsporda lätthet lemnade rum för gäckeri.
Svårt vore ock att förstå, hvarför denna form, oaktadt dess otillfredsställande
beskaffenhet påpekats, blifvit använd, då det uppenbarligen
icke kunnat vara förenad!, med minsta svårighet att klart och tydligt
uttrycka, att å sön- och helgdag bränvin, och ingen annan spritdryck
än bränvin, må vid måltid åt spisande gäst utskänkas, i hvilket fall
lagbudet näppeligen kunnat kringgås.
Med anledning häraf hemställer motionären:
att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 mom. 2 i kongl.
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin in. in. skall
erhålla följande förändrade lydelse :
»Hvad i denna förordning är stadgadt om försäljning af bränvin
skall, med undantag af dels den försäljning, som i § 26 inom. 3 omförmäles,
dels och föreskriften i § 33 om bränvinets beskaffenhet och
styrka, gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade ineller
utländska spirituösa drycker, äfvensom för drycker, Indika äro
dermed tillagade och hålla en högre alkoholhalt än 25 procent.»
Med anledning af förevarande förslag vill utskottet endast fästa
uppmärksamheten derpå, att ett sådant tillägg till § 1 inom. 2, som
motionären föreslagit, skulle medföra det af motionären säkerligen
icke afsedda resultat, att försäljningsförordningen icke komme att innehålla
något som helst stadgande angående utskänkning å sön- och
helgdag af andra spirituösa drycker än bränvin.
Nämnda omständighet innefattar för utskottet tillräckligt skäl att
hemställa,
2:o
att herr A. Waldenströms ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I motion, n:o 158 inom Andra Kammaren, anför herr G. A.
Wändahl, att det okufliga begäret efter berusningsmedel hade, enligt
hvad vid domstolaime förda åtal och från en del orter inom landet
till riksdagsmän inkomna klagomål gåfve vid handen, hos en del in
-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
divider gått så långt, att det börjat yttra sig i förtärandet af för utvärtes
och tekniska ändamål använda och i allmänna handeln befintliga
fabrikat, i synnerhet s. k. eau de Cologne samt polityr. Ehuru lagstiftningens
ingripande häremot skulle kunna tyckas väl minutiös, så
och då verkligen upprörande tilldragelser i synnerhet vid marknader
egt rum, och den om dylika varors egentliga beståndsdelar okunnige
lätt kunde ådraga sig obotlig skada, föreslår motionären, att Riksdagen
för sin del ville besluta följande tillägg till § 27 af gällande bränvinsförsäljningsförordning:
Hvarken
å apotek eller i allmänna handeln må tekniska fabrikat
(parfymer eller s. k. eau de Colognej, som innehålla sprit, utlemnas
eller försäljas, der anledning förekommer att antaga, att desamma skola
såsom rusgifvande medel användas.
Utskottet vill till en början i formelt hänseende anmärka, att ett
stadgande sådant som det föreslagna rätteligen borde hafva sin plats
i 36 och ej, såsom motionären föreslagit, 27 § i försäljningsförordningen.
Beträffande motionen i öfrigt erinrar utskottet, att, om dylika af motionären
omförmälda tekniska fabrikat innehålla 25 procent alkohol eller
derutöfver, de, jemlikt stadgandet i § 1 mom. 2 af nämnda förordning,
hemfalla under bestämmelserna i denna, samt att sålunda, i fall dylika
drycker allmänt användas såsom rusgifvande medel, straff för oloflig
försäljning af spirituösa kan ådömas den, som i uppenbar brottslig
afsigt idkar dylik försäljning. Att förordningen jemväl blifvit så tilllämpad
framgår af en i högsta domstolens minnesbok för år 1878 gjord
anteckning derom, att en landthandlare, som, innan kong!, förordningen
den 8 december 1876 angående handel med mther samt mther- eller
sprithaltiga läkemedel blef gällande, sålt Hoffmans droppar (en del
sether och tre delar koncentrerad sprit) till myckenhet af högst 10 ort.
hvarje gång, blifvit, sedan häradsrätten vitsordat, att sadana droppar i
orten allmänt begagnades för tillredande af rusgifvande dryck, fäld till
ansvar för oloflig utskänkning af spirituösa. Vid sådant förhållande
hemställer utskottet,
3:o.
att herr Wändahls förevarande motion måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.
§ 33 i försäljningsförordningen lyder sålunda:
»Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.1
9
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent,
för ej vid minutering eller utskänkning till salu hållas.»
Angående ^ nedsättning af den sålunda föreskrift^ minsta tillåtna
alkoholhalt hafva vid innevarande riksdag motioner blifvit väckta inom
Första Kammaren af herrar Tli. Ekenman och Wieselgren samt inom
Andra Kammaren af herr E. W. Carlson.
Herr Tli. Ekeninan anför i sin motion n:o 7, att det vore nu mera
fullt konstateradt, att alkohol verkade i vida högre, grad förstörande å
den menskliga organismen då den förtärdes i mera koncentrerad form
än mera utspädd. Dertill komme, att retelsen att använda rusdrycker
blefve mycket större för den vid sådana ovane, om de första försöken
att begagna dessa skedde med synnerligen starka spritdrycker, såsom
nu i regel i följd af lagstadgandet måste ske, än om dervid användes
svagare. Lagstiftningen, som ju i främsta rummet å detta område skulle
åsyfta inskränkande af spritdryckers missbruk, borde väl åtminstone ej,
såsom nu i detta hänseende vore fallet, rent af inbjuda till sådant. Allt
detta hade emellertid så ofta blifvit framhållet, att mägtiga skäl måste
föi efinnas, hvarför lagstadgandet bibehållits. Så vidt motionären af
föregående riksdagsförhandlingar inhemtat, inskränkte sig dessa dock
hufvud sakligast till tva. Det ena vore ömheten mot de obemedlade,
att de skulle få full valuta för sina penningar genom antagandet, att
priset å bränvin i små qvantiteter skulle blifva lika högt antingen
bränvinet vore starkt eller svagt; men dervid förbisåge man den å
varupris i allmänhet reglerande verkan, som konkurrensen medförde.
Det andra skälet, som i viss mån nära sammanhängde med det första,
vore, att bränvinsbolagen i städerna skulle sålunda kunna tillskyndas
en större vinst på bränvinsförsäljningen. Motionären ansåge dock, att
med den lätthet man nu hade att köpa sin vara, der den billigast erhölles,
sagda bolag lika litet som enskilda personer skulle, af samma
skäl. som förut angifvits, kunna — i följd af den föreslagna lagförändringen
— tillskansa sig en obehörig vinst.
o På grund häraf hemställer motionären, att ofvan intagna § måtte
erhålla följande lydelse:
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 40 procent,
får ej vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.
Under åberopande af motiveringen till sin vid riksdagen den 15
januari 5 mars 1887 väckta motion, n:o 28 inom Andra Kammaren, föreslår
herr Wieselgren i sin motion, n:o 14, att Riksdagen måtte besluta
sådan ändring af ifrågavarande §, att densamma erhåller följande lydelse:
Bill. till Rifad. Birot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne eller
som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till minst 35 procent,
får ej vid minutering eller utskänkning till salu hållas.
Herr Carlson hemställer i sin motion, n:r 110, att ifrågavarande
§ måtte erhålla enahanda lydelse som den af herr Ekenman föreslagna,
samt anför till stöd härför, att det nu torde vara temligen allmänt
kändt, att, enligt läkares och vetenskapsmäns enstämmiga påstående,
bränvinets skadlighet för helsan ökades i den -män dess alkoholhalt
stege; att det likaledes vore bekant, att icke något annat land genom
lag anbefalde till supares begagnande så starkt bränvin som 46 procent,
samt att, vid köp af andra spirituösa drycker, såsom konjak, arrak
eller punsch, m. in., köparen egde att sjelf bestämma, antingen han
önskade en starkare eller svagare vara. På grund häraf och då sjelfva
alkoholhalten utgjorde det väsentligaste eggelsemedlet, som komme
drinkare eller omåttliga supare att önska allt starkare och starkare bränvin,
så borde, enligt motionärens uppfattning, lagstiftningen gå i den
rigtningen att göra bränvinet svagare, hvarigenom det blefve mindre
skadligt för supare och sannolikt äfven mindre begärligt.
i 1855 års bränvinsförordning stadgades, att bränvin, som hölls
till salu, skulle vara renadt från finkelolja samt af minst 5 graders
styrka, motsvarande 46 procent alkohol, hvilken senare beräkning genom
kongl. förordning den 27 november 1859 blef den gällande.
Angående bränvinets styrka fans derförinnan bestämmelse endast i
afseende å Stockholm, och föreskrefs härom i en den 16 juli 1831 af
öfverståthållareembetet utfärdad kungörelse, att »bränvin icke må på
stadens näringsställen utminuteras, som i gradtal håller mindre än 4
grader på gamla profvaren» eller 43 procent alkohol.
Anledningen till berörda stadganden är att söka i den dåliga beskaffenheten
af det bränvin, som vid denna tid, till stor del genom den
s. k. husbehofsbränningen, tillverkades. För att förebygga dettas alltför
menliga inverkan på helsan ansågs nemligen nödvändigt föreskrifva
att bränvinet skulle såväl vara renadt från finkelolja som ock ega en
viss alkoholhalt. Enligt hvad senare forskningar ostridigt gifvit vid
handen, beror emellertid bränvinets skadlighet för helsan äfvensom dess
rusgifvande egenskap hufvudsakligen just på mängden af den i bränvinet
förekommande alkohol. I sanitärt hänseende har det sålunda ett
icke obetydligt inflytande, om alkoholhalten nedsänkes några procent,
och ju lägre den bestämmes desto bättre i dylikt hänseende.
Förslag i sådan rigtning hafva också såsom bekant varit föremål
för Riksdagens pröfning. Vid 1885 års riksdag väcktes motion af herr
Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 5.
11
Wieselgren, att den lägsta tillåtna alkoholhalten skulle bestämmas till
36 procent, men afslogs detta förslag af begge kamrarne. Vid den
riksdag, som sammanträdde den 2 maj 1887, föreslog bevillningsutskottet
af eget initiativ, att alkoholhalten måtte nedsättas till 40
procent. Detta afslogs af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren
beslöt en nedsättning utöfver hvad utskottet föreslagit eller till 35
procent. Det framhölls dervid inom Andra Kammaren mot utskottets
förslag, dels att en sådan reform ej skulle gagna nykterhetens sak,
enär bränvinssuparen icke skulle låta sig nöjas med samma qvantitet
af det svagare bränvinet som af en starkare vara, dels ock att i så
fall priset för det svagare bränvinet blefve detsamma som förut för
det starkare, samt att häraf jemväl blefve en följd, att städernas inkomst
af bränvinsförsäljningen komme att ännu mer ökas.
Beträffande det förstnämnda skälet anser utskottet det vara utom
allt tvifvel, att en nedsättning af alkoholhalten skulle i betydlig mån
bidraga till nykterhetens befrämjande. Det torde nemligen vara obestridligt,
att ju starkare bränvinet är, desto mer retande och berusande
är det också, och desto större blifver jemväl frestelsen att icke åtnöjas
med en sup utan låta den efterföljas af flera.
Hvad derefter angår ■ påståendet, att varan genom eu dylik reform
skulle fördyras, torde väl sannolikheten af en sådan påföljd med skäl
kunna ifrågasättas. Då naturligen starkare bränvin jemväl fortfarande
kommer att finnas till salu, torde det blifva en naturlig följd deraf, att
dylikt bränvin måste betinga ett högre pris än det af flera procent
lägre styrka. För närvarande finnas såsom bekant i minuthandeln
bränvin af 46 och 49 procent styrka, och under det att det senare i
Stockholm betalas med 1 krona per liter, kostar det förstnämnda 8 öre
mindre, eller 92 öre för samma qvantitet. Enligt denna beräkning
skulle sålunda eu liter bränvin af 40 procent alkohol ej betinga högre
pris än 76 öre. Något förhöjdt pris samt deraf härflytande större inkomster
för städerna torde sålunda icke behöfva befaras. Utskottet
vill dessutom påpeka, att, äfven om detta skulle blifva händelsen, vinsten
häraf ej endast tillfaller städerna, utan att jemväl landsbygdskommunerna
häraf bekomma andel, hvars belopp genom 1885 års lagstiftning
blifvit i ej obetydlig mån ökadt.
Man har jemväl sagt — och framhölls äfven af bevillningsutskottet
vid 1885 års riksdag -— att det saknas hvarje ledning att
på uttalanden af några sakkunnige personer grunda ett förslag om
procenttalets nedsättande till något visst lägre belopp. Någon dylik
utredning torde svårligen låta sig göra samt ej heller vara af nöden.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
Hufvudsaken är, att den lios oss öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsättes
åtminstone något, och ett tillräckligt bevis, att detta utan olägenhet
kan göras, torde väl ligga i det faktum, att i intet annat europeiskt
land lagen föreskrifver en så hög alkoholhalt som den hos oss påbjudna.
Särskild!, vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att i Finland, der
tillförene jemväl stadgats en alkoholhalt af 46 procent, denna genom
1885 års landtdags beslut blifvit nedsatt till 40 procent.
En dylik bestämmelse jemväl hos oss torde vara i hög grad önskvärd,
hvaremot en nedsättning till 35 procent, på sätt herr Wieselgren
föreslagit, enligt utskottets åsigt är en alltför stor reform för att på
en gång böra vidtagas.
Utskottet vill slutligen påpeka, att det i § 33 af försäljningsförordningen
förekommande uttrycket »minutering» icke torde vara fullt
egentligt utan böra i öfverensstämmelse med det uttryckssätt, förordningen
använder i § 1, ersättas med ordet »minuthandel».
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt samt under åberopande
i öfrigt af de i motionerna anförda skäl får utskottet hemställa
4:o
att Riksdagen måtte, med afslag å herr Wieselgrens
förevarande motion, jemlikt de af herrar Ekenman
och Carlson väckta motioner besluta, att § 33 i
gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin erhåller följande lydelse:
Bränvin, som är försatt med något för helsan
skadligt ämne eller som icke är renadt eller hvars
styrka ej uppgår till minst 40 procent, får ej vid minuthandel
eller utskänkning till salu hållas.
Stockholm den 13 mars 1888.
På utskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.
13
Reservationer:
Vid l:sta punkten:
af herr E. G. Boström, med hvilken herrar Almström, E. W. Carlson
och Cederschiöld instämt:
Utskottets motivering i denna punkt har jag ej kunnat biträda.
Enligt min uppfattning innebär den ett ogillande af det sätt, hvarpå
vederbörande i Stockholm förfarit i fråga om ordnandet af utskänkningen,
hvartill, så vidt mig är veterligt, anledning ej förefinnes..
af herrar Reuterswärd och Th. Ekenman, hvilka ansett, att i den
af utskottet förordade skrifvelsen till Kongl. Maj:t bort framhållas
önskvärdheten af en väsentlig inskränkning i den nu medgifna tiden
för minuthandels- och utskänkningsställenas öppenhållande i allmänhet
och särskildt derhän, att tiden för deras öppnande om morgnarne blefve
framflyttad.
Vid 2tära punkten:
af herr E. G. Boström: Då utskottet i föregående punkt föreslagit
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t angående bränvinsförsäljningslagen, anser
jag, att äfven det missförhållande, hvarpå motionären fäst uppmärksamhet,
bort i skrifvelsen omnämnas.
Vid 4:dé punkten:
af herrar J. P. Nilsson och A. Svensson i Lösen.
Herrar Lithander och J. E. Nyström hafva anhållit att få antecknande
att de icke inom utskottet deltagit i behandlingen af de i detta
betänkande omhandlade frågor.
Bih. till Riksd. Prot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft.
3