Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

t

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1888, kl. 7 e. m.

Betänkande, angående bevillning saf gifter för särskilda förmåner och
rättigheter.

Bevillningsutskottet har fått till sig'' hänvisade dels Kong''1. Maj:ts
nadiga proposition n:o 15, angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar,
jemte ett i anledning'' åt samma proposition inom Andra Kammaren af herr
P. Waldenström afgifvet yttrande, dels ock tvenne motioner angående förhöjd
beskattning'' af enskilda banker med sedelutgifningsrätt, och får utskottet
jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Under åberopande af ett berörda kongl. proposition bilagdt protokoll
öfver finansärenden för den 31 december 1887, föreslår Kongl. Maj: t, att,
med ändring af § 8 i kongl. förordningen den 16 maj 1884 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, efter § 7 i berörda
förordning måtte införas två §§ af följande lydelse:

G. Bevillningsafgift af telefoninnehafvare.

§ 8.

För hvarje telefonapparat, som står i förbindelse med en centraltelefonstation
och dertill hörande telefonnät, erlägge innehafvaren årligen en
afgift af tio kronor. Sådan afgift erlägges dock icke för de apparater,
Bih. till Riksd. Prof. 188S. 5 Sami. 1 Afd. 4 Höft. l

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i.

hvilka anordnats af kong], telegrafstyrelsen eller på statens bekostnad inrättas
och underhållas.

Till upplysning vid denna afgifts debitering vare styrelse för telefonbolag
eller telefonförening skyldig att hvarje år i Stockholm före den 1
augusti till öfverståthållareembetet och i öfriga delarne af riket före den 1
november till Kong! Maj:ts befallningshafvande insända uppgift på samtlige
innehafvare af telefonapparater, hvilka under någon del af löpande året varit
förenade med bolagets eller föreningens telefonnät. Af dessa uppgifter meddele
öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande utdrag
till vederbörande tjensteman.

Försummar styrelse för telefonbolag eller förening att inom stadgad
tid insända sådan uppgift, som i näst föregående mom. sägs, böte 5 kronor;
och ege öfverståthållareembetet eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
med föreläggande af lämpligt vite infordra dylik uppgift.

Debitering, uppbörd, afkortning och redovisning.

% 9.

De under litt. A, B, O, D och G omförmälda bevillningsafgifter skola
införas i särskilda längder, hvilkas upprättande åligger på landet häradsskrifvaren
och i stad vederbörande tjensteman; och bör i öfrigt hvad angående
debitering, uppbörd, afkortning och redovisning af bevillning af fast
egendom samt af inkomst är stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse
äfven beträffande nyssnämnda bevillningsafgifter.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, att omförmälda förändringar i förordningen
af den 16 maj 1884 må tillämpas från och med början af år 1889.

Såsom skäl för den sålunda föreslagna skatten anför uti ofvanberörda
statsrådsprotokoll chefen för finansdepartementet, bland annat, följande:

»I underdånigt memorial den 26 augusti 1887 har telegrafstyrelsen
fästat uppmärksamheten å den minskning i telegrafverkets inkomster, som
tog sin början år 1884 och alltjemt är i fortgående.

Totalbeloppet af telegrafverkets inkomster har nemligen under nedannämnda
år utgjort:

år

1883 ...............

.............. kronor 1,350,442:

24,

1884 ...............

.............. » 1,329,927:

25,

1885 ...............

............. » 1,325,127:

32,

1886 ...............

............. » 1,246,527:

69.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

Men för år 1887 antages beloppet ej komina att i nämnvärd mån
öfverstiga 1,200,000 kronor och till enahanda belopp bar telegrafstyrelsen
beräknat 1889 års inkomster.

Under tiden har det ej, trots den bästa vilja, varit möjligt att nedsätta
verkets utgifter i motsvarande mån. De för verket faststälda stater
sluta å följande belopp:

för år

1883 ä...........

......... kronor 1,295,340

» »

1884 »...........

......... ■ 1,297,110

» :>

1885 »...........

......... » 1,291,775

» »

1886 >...........

......... » 1,289,850

» »

1887 »...........

......... :> 1,285,609

» »

1888 »...........

......... » 1,274,358

I det förslag till reglering af telegrafverkets utgifter för år 1889,
hvilket jag inom kort bär att för Eders Kong!. Maj:t. anmäla, har telegrafstyrelsen
beräknat utgifterna till 1,260,000 kronor. För hvarje år blifver
förhållandet således ogynsammare, och från och med innevarande år visar
sig en brist, för hvars betäckande andra statsmedel under en eller annan
form måste anlitas. I sådant afseende bör jag erinra derom, att Eders
Kongl. Maj:t redan den 16 sistlidne september anbefalt statskontoret att af
under händer varande medel anordna och till telegrafstyrelsen i mån af
reqvisition utbetala ett penningeförskott af 50,000 kronor mot skyldighet för
telegrafstyrelsen att återbetala detta förskott af inflytande medel, i den mån
dessa dertill lemna tillgång, hvartill emellertid för närvarande ingen utsigt
förefinnes.

Huruvida någon väsentligare besparing i utgifterna för post- och telegrafverken
skulle vinnas genom dessa verks förening till ett, är en fråga, som
flere gånger varit uppkastad och senast den 9 januari 1882 utgjort föremål
för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, som utföll så, att Eders Kongl. Maj:t
enligt statsrådets hemställan fann framställningen derom ej för det dåvarande
föranleda -vidare åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde då varande
chefen för finansdepartementet hufvudsakligen två skäl: det ena den ökning
i göromålen, som postsparbanksärendena antogos skola pålägga postpersonalen,
och det andra ovissheten om hvilken omgestaltning af formerna för telegrafverksamheten
uppfinningen af telefonen kunde medföra. I sistnämnda afseendet
synes erfarenheten gifva vid handen, att telefonväsendet, långt ifrån
att föranleda en ökning i göromålen för telegrafverkets personal, ledt till ett
minskadt användande af telegrafen. Det är derföre min åsigt att, sedan
ytterligare någon tids erfarenhet vunnits rörande alla på saken inverkande

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

omständigheter, frågan om post- och telegrafverkens förening i ändamål att
derigenom i någon mån nedbringa förvaltningskostnaden bör å nyo tagas under
allvarlig ompröfning. Utan afseende a hvad af en sådan ompröfning kan
framgå, finner jag dock de nuvarande omständigheterna mana till vidtagande
af en annan åtgärd, i öfverensstämmelse med livad telegrafstyrelsen i den
förstomförmälda skrifvelsen hemstält.

Den inträdda betydliga minskningen i telegrafverkets inkomst har uppstått
genom inskränkning af den inrikes telegramvexlingen. Den utländska
telegramvexlingen har nemligen, med undantag endast för år 1884, varit i
ett jemt, om ock obetydligt stigande. Då det bör antagas, att de på telegrafkorrespondensen
inverkande förhållanden, hvilka åstadkommit en förökning
i den utländska korrespondensen, bort göra sig gällande äfven med afseende
på den inländska, vill telegrafstyrelsen söka orsaken till olikheten i någon
omständighet, som pa de båda slagen af telegrafkorrespondens inverkat
olika. Ett sådant inflytande har telefonväsendet utöfvat genom sin konkurrens
med telegrafen i fråga om befordrande af meddelanden inom rikets
gränser. Att det varit just denna konkurrens, som förorsakat den inländska
telegramvexlingens förminskning, synes så mycket mera uppenbart som denna
förminskning först lät sig märka under det år, nemligen 1884, då telefonförbindelser
mellan olika telegraforter började i mera afsevärd grad komma
till stånd. Dessa telefonförbindelsers ytterligare utvidgning har också sedermera
åtföljts af motsvarande minskning af den inrikes telegrafkorrespondensen.

Då det alltså icke torde kunna bestridas, att statsverket lider en ganska
känbar förlust till följd af de enskilda telefoninrättningarnas täflan med statens
telegrafverk, har telegrafstyrelsen uttalat den mening, att staten härför
borde fordra någon ersättning af dem, som draga nytta af telefoninrättningarna.

Telefonväsendet här i landet har som bekant fått utveckla sig med
den allra största frihet, och dä inom representationen på, såsom mig synes,
göda grunder snarare visat sig benägenhet att befordra vidare utsträckning
af denna frihet än motsatsen, synes det icke antagligt, att något förslag att
genom lagbestämmelser inskränka de enskilda telefoninrättningarnas verksamhet
i täflan med sta t stelegrafen skulle vinna framgång. Om nu emellertid
de enskilda telefonnäten allt mer utvidgas, sä att telefonförbindelse erhålles
äfven mellan sins emellan mycket aflägsna orter — och härför finnes numera
icke något tekniskt hinder — lider det icke något tvifvel, att minskningen
i telegrafverkets inkomster varder så stor, att verkets vi dm a gnällande i tidsenligt
skick blir förenadt med känbar uppoffring från statsverkets sida.
Det later sig nemligen icke alltid göra att, så snart eu telegrafstation till

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

5

följd af konkurrens från enskilda telefonledningar upphör att betacka sin
driftkostnad, helt enkelt indraga densamma, ty telefonen kan, enligt hvad
allmänt torde erkännas, åtminstone icke ännu i alla afseenden ersätta telegrafen,
och den allmänna rörelsens intressen skulle derför illa tillgodoses,
om man endast bibehölle sådana telegrafstationer, som bära sig. Dessa senares
antal är jemförelsevis ringa mot antalet af de stationer, der utgifterna öfverskjuta
inkomsterna. Dä nu de enskilda telefonledningarnas täflan med statens
telegrafverk hotar att än mer förminska det fatal af telegrafstationerna, som
hittills lemnat någon behållen inkomst, samt att allt mer öka den brist i
telegrafverkets inkomster, för hvars fyllande andra statsmedel redan måst
anvisas, synes det mig vara hög tid att af telefonväsendet fordra någon
godtgörelse, för de förluster, detsamma vållar statsverket.

I förstberörda underdåniga yttrande har telegrafstyrelsen redogjort för
det sätt, på hvilket telefonväsendet behandlats af de europeiska staterna.

I allmänhet har rätten att anlägga telefonledningar förklarats likaväl
som rätten att anlägga telegraflinier utgöra ett statsmonopol, och staten har
sedan antingen sjelf tagit inrättandet af telefonförbindelser om hand, såsom
i Tyskland och Schweiz, eller ock, såsom i andra länder, gjort rätten dertill
beroende på koncession i hvarje särskilt fall. I de länder, der koncessionssystemet
vunnit tillämpning, har koncessionsinnehafvaren vanligen att erlägga
någon viss årlig afgift till statskassan. Denna afgift utgöres i vissa länder
af en i koncessionen bestämd procent af bruttointägterna på företaget. Sålunda
utgå i England, Frankrike och Ryssland 10 procent af bruttoinkomsten
till staten och i Spanien får koncessionsinnehafvaren afstå ända till 25 procent
af sin bruttoinkomst, hvarjemte han måste underkasta sig att få sitt
telefonnät indraget, derest staten anlägger ett dylikt inom samma trakt. I
andra länder åter, såsom i Belgien, Italien och Österrike, utgår telefonskatten
i form af en viss afgift för hvarje till ett telefonnät hörande ledning
eller apparat. I Belgien är denna afgift bestämd till endast 5 francs (=--= 3 kr.
60 öre) för hvarje abonnent, men staten eger der att efter viss i koncessionen
bestämd tid (högst 25 år) utan ersättning öfvertaga hela anläggningen, hvilken
äfven tidigare kan af staten inlösas mot erläggande af anläggningskostnaden.
I Italien erlägges eu afgift af 15 francs (--= 10 kr. 80 öre) för hvarje
apparat och i Österrike 12 gulden (= ungefär 18 kronor) för hvarje ledning.

I våra grannländer Norge och Finland är visserligen icke någon beskattning
af telefonväsendet införd, men statstelegrafen är der på annat sätt
skyddad mot alltför stor konkurrens af telefoninrättningarne. 1 Norge är
det nemligen icke medgifvet att utan särskild tillåtelse utsträcka en enskild
telefonledning utöfver en stads eller ett härads gränser, och i Finland få dylika
ledningar, der de ej uteslutande afse enskildt bruk, icke anläggas utan

6 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 4.

vederbörlig koncession., deri staten eger förbehålla sig rätt att efter viss tid
inlösa hela anläggningen.

I Danmark äro, sa vidt jag känner, ännu icke några lagbestämmelser
rörande telefonväsendet meddelade, men förslag har varit väckt om införande
af koncessionssystemet.

Vid jemförelse åt ofvan omförmälda i utlandet tillämpade system vid
beskattning af telefonväsendet har telegrafstyrelsen kommit till den slutsats,
att afgiftens läggande på de särskilda telefonapparaterna i hvarje särskildt
telefonnät, vore den för vara förhållanden bäst lämpade skatteformen.

I likhet med telegrafstyrelsen anser jag derför rättast att låta skatten
utgå med ett visst belopp för hvarje telefonapparat.

Då ifrågavarande beskattning naturligen icke bör drabba sadana ledningar,
som anläggas af enskild person och icke äro afsedda för allmänheten,
torde, på sätt telegrafstyrelsen jemväl föreslagit, höra stadgas, att afgift
skall erläggas endast för sådana apparater, som stå i förbindelse med en
centraltelefonstation och dertill hörande telefonnät.

I fråga om afgiftens storlek har telegrafstyrelsen erinrat, att da
abonnementsafgift i England, Frankrike och Ryssland kan uppgå ända till
500 å 600 francs om året, beskattningen med tio procent af abonnementsafgiften
ställer sig ej obetydligt högre än i de länder, der eu bestämd årlig
skatt erlägges. Bland de senare länderna hade väl Belgien den lägsta afgiften,
men der skulle ju anläggningen vid koncessionstidens slut tillfalla
statsverket utan ersättning. Den billigaste afgiften, som någon utländsk
stat kräfde, vore således den italienska med femton francs för hvarje apparat.
I öfverensstämmelse härmed har telegrafstyrelsen föreslagit, att beskattningen
ä de svenska telefonledningarne måtte bestämmas till tio kronor för apparat.
Styrelsen antager, att en sådan beskattning skulle inbringa statsverket 100,000
kronor om året. Och då det uppgifna beloppet af 10 kronor för hvarje
apparat synes lämpligt och billigt, samt den utaf styrelsen beräknade statsinkomsten
synes mig ungefär motsvara den förlust, de enskilda telefonledningarne
för närvarande tillskynda statens telegrafverk, förordar jag det af
styrelsen föreslagna beloppet,

Under förutsättning att statsverket genom beskattning af enskilda
telefonledningar bereddes någon ersättning för den förlust, sådana ledningar
tillskyndade telegrafverket, har telegrafstyrelsen uttalat den åsigt, att tillstånd
till anläggning af enskilda telefonledningar öfver allmän väg och kronans
mark kunde i vidsträcktare mån än hittills vinna nådigt bifall. Telegrafverkets
ledningar borde dock icke undanträngas från de allmänna vägarne,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.

7

å hvilka dessa alltid borde ega företrädesrätt framför enskilda telefonledningar.
Ej heller kunde enskilda telefonledningar tillåtas mellan landets
hufvudorter, såsom Stockholm, Göteborg, Gefle, Norrköping, Sundsvall med
flera ställen; ty eljest skulle telegramvexlingen lida en inskränkning, som
icke kunde uppvägas af de ifrågasatta afgifterna. Anläggning af dylika telefonledningar
borde förbehållas. telegrafverket under de vilkor, nådiga brefvet
den 10 april 1885 för sådant fall bestämmer.

Det återstår ännu att taga i öfvervägande, huruledes uppbörden af
de ifrågavarande afgifterna bör anordnas. Utan tvifvel bör uppbörden ske
genom de vanliga uppbördsmännen, och jag tror densamma kunna anordnas
enklast genom att låta beskattningen utgå under titeln bevillning af särskilda
förmäner och rättigheter, som redan omfattar utgifter af sins emellan särdeles
olika beskaffenhet. Om hvarje styrelse för telefonbolag eller telefonförening
tillförbindes att hvarje år i Stockholm före den 1 augusti till öfverståthållareembetet
och i öfriga delarne af riket före den 1 november till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande insända uppgift å samtlig^ innehafvare af telefonapparater,
hvilka under någon del af löpande året varit förenade med bolagets
eller föreningens telefonnät, blefve Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i tillfälle att deraf lemna del åt vederbörande uppbördsman för
skattens påförande i den vanliga debetsedeln.»

Angående- telefonväsendets utveckling i vårt land erinrar utskottet, att
den första telefonledningen i Sverige anlades i december 1877, samt att uppfinningen
sedermera utvecklade sig med sådan snabbhet, att år 1885 telefonapparaternas
antal i Stockholm och dess granskap uppgick till omkring
4,000, eller eu apparat på hvar 50:de invånare, hvarjemte i 53 af Sveriges
städer funnos telefonnät med ett sammanlagdt antal apparater af 11,122.

Förhållandet mellan antalet telefonapparater och folkmängden var i
Europas förnämsta länder vid slutet af år 1884, enligt en i tidskriften
Delectricien införd tabell, följande:

Kyssland en apparat på hvar 34,874
Frankrike » » 6,811

invånare

Italien »

5,376

»

Storbritannien »

4,273

»

Belgien »

» 2,292

»

Holland »

1,867

»

Schweiz »

755

Sverige »

594

i>

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Såsom häraf framgår, har telefonväsendet icke i något annat euro
peiskt land vunnit en sådan utsträckning som i Sverige, och torde väl
orsaken härtill företrädesvis böra sökas i den omständigheten, att telefonväsendet.
i Sverige, i motsats mot hvad förhållandet varit i andra länder,
fått utveckla sig i nästan fullständig frihet.

Angående telefonväsendets ordnande i vårt land tillåter sig utskottet
att ur ett vid 1886 års riksdag af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o
2 afgifvet betänkande, i anledning af en af herr Ljungman väckt motion om
förslag till lag för meddelande af koncession åt enskilde att anlägga telegrafoch
telefonledningar, här intaga följande:

»Vid början af telefonledningars anläggande här i landet förhöll sig
telegrafstyrelsen temligen obekymrad beträffande den betydelse, den nya uppfinningen
kunde komma att få för telegrafverket. På gjord förfrågan hos
telegrafstyrelsen, om från telegrafverkets sida hinder mötte för anläggande
af telefonledningar i Stockholm, svarade styrelsen den 21 november 1879,
»att något hinder från telegrafverkets sida ej borde möta för åvägabringandet
af en dylik telefonanläggning», och på likaledes gjord framställning om
ifrågasatta anläggningar af telefonnät i Göteborg, Malmö, Norrköping, G-efle,
Jönköping, Örebro och Sundsvall resolverades den 23 juli 1880, »att från
telegrafverkets sida icke förefinnes något hinder för telefonanläggningars
åvägabringande» jemväl ä de angifna orterna. Det dröjde emellertid ej fullt
ett år derefter, förr än telegrafstyrelsen fann sig af den lifiiga privata verksamhet,
som under tiden uppstått, föranledd att den 27 maj 1881 hos Kong!.
Maj:t göra framställning om, att åtgärder borde vidtagas för telefonväsendets
anslutning till statens telegrafverk och att afgiften för telefonens begagnande
måtte sättas så, att de med telefonanläggningarna förenade utgifterna blefve
betäckta inom loppet af fem år, hvadan den årliga afgiften skulle kunna
bestämmas till 80 kronor, då ledningens längd icke öfverstege 2 kilometer,
samt ytterligare 20 kronor för hvarje påbörjad kilometer utöfver de 2 första.
Och hemstälde styrelsen tillika, att till bestridande af kostnaderna för telefonanläggningarna
måtte anvisas ett belopp af högst 100,000 kronor. Den
10 juni 1881 bemyndigade Kong! Maj:t telegrafstyrelsen att anlägga telefonledningar
och stälcle till dess disposition 100,000 kronor ur handels- och sjöfartsfonden
såsom förskott mot 4 procent ränta och med skyldighet att återbetala
1 5 årligen. Den 19 juni 1881 utfärdade telegrafstyrelsen på grund
deraf kungörelse i ämnet och inom årets slut inkommo till telegrafstyrelsen
19 anmälningar om telefonförbindelsers erhållande.

Den 14 april 1882 hemstälde telegrafstyrelsen, att Kong!. Maj:t täcktes
taga under ompröfning, huruvida icke förhållandena påkallade åtgärder i
syftemål, att svenska telegrafverket i likhet med dylika statsinrättningar i

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 9

de allra flesta andra europeiska länder måtte genom lagstiftning betryggas
mot den för staten förlustbringande täflan, som kunde uppstå, derest den
enskilda företagsamheten medgåfves att utan någon inskränkning upprätta
och mot betalning upplåta telegraf-, telefon- eller dermed likartade förbindelser
inom riket, Då denna hemställan ej föranledde till någon Kongl.
Maj:ts åtgärd, gjorde telegrafstyrelsen den 30 mars 1883 ytterligare framställning
om lagstiftning i ämnet, hvarjemte såsom förberedande åtgärd anhölls om
föreskrift derom, att telegraf-, telefon- eller likartade förbindelser ej mätte
af enskild person eller bolag få upprättas å kronans mark eller inom området
för allmän landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som står i förbindelse
med statens telegrafnät, eller för öfrig! inom tio meters afstånd från
befintliga staten tillhöriga telegrafledningar, så framt Kongl. Maj:t ej dertill
för hvarje gång lemnade särskildt tillstånd. Den 20 april 1883 utfärdades
kongl. kungörelse i hufvudsaklig öfverensstämmelse med denna telegrafstyrelsens
anhållan, med uteslutande af bestämmelsen om afståndet från telegrafledning
och företeende af intyg från jordegare, och den 13 juli 1883 fullständigades
denna kungörelse genom en skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik,
såsom svar på af denne den 1 juni gjord framställning i fråga
om tillämpningen. I denna skrifvelse medgifves åt statens och enskilda jernvägsförvaltningar
rätt att åt enskilda bevilja tillstånd att å jernvägsstationernas
expeditioner införa telegraf- och telefonledningar och att derstädes
insätta och begagna derför nödiga apparater.

Den 10 april 1885 bemyndigade Kongl. Maj:t telegrafstyrelsen att,
der så lämpligen kan ske, upprätta telefonförbindelse jemväl mellan orter,
som förut äro med hvarandra i telegrafiskt samband, på vilkor: att telegrafverket
får ersättning för anläggningskostnaden till halfva beloppet före anläggningens
början och återstoden när linien är färdig; att en afgift af 50
öre erlägges för hvarje telefonsamtal under högst 5 minuters tid; att derutöfver
någon ytterligare afgift ej får allmänheten åläggas af kommun, bolag
eller enskilda personer; samt att telegrafstyrelsen mot återgäldande af bekommen
ersättning får upphäfva ^fverenskommelsen.»

Då en sådan skatt som den af Kongl. Maj:t nu föreslagna naturligen
skulle verka hämmande på telefon väsendets utveckling, anser utskottet betänkligt
att utan trängande nödvändighet dymedelst göra afbräck i ett kommunikationsmedel,
hvilket på många ställen blifvit sa godt som oumbärligt
för industrien och affärslifvet, Det är visserligen sant, att i de flesta
europeiska länder staten antingen gjort rätten att anlägga telefonledningar
Bill. till Biksd Blot. 18S8. 5 Sand. 1 Ajcl. 4 Bä) t. 2

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

till ett statsmonopol eller ock ålagt dem en viss beskattning, men en sådan
åtgärd från statens sida har merendels egt rum genast vid telefonväsendets
uppkomst. Hos oss deremot har, såsom ofvan visas, telefonväsendet
fått utveckla sig under förutsättning af fullständig frihet. En nu ålagd
skatt skulle derför här mer än annorstädes kännas tung och obillig. Vid
föregående riksdagar har också vid upprepade tillfällen den åsigt uttalats
och gjort sig gällande, att telefonväsendet icke bör underkastas några inskränkningar
från statens sida utan fortfarande få utveckla sig i största
möjliga frihet.

Beträffande de telefonapparater, som skulle drabbas af den nu föreslagna
skatten, vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten derpå,
att lika obestridligt som det enligt utskottets åsigt är, att de telefoner, som
besörja förbindelsen mellan olika orter, konkurrera med telegrafverket, lika
otvifvelaktigt lär det väl'' få anses, att så icke kan vara förhållandet med
de telefonledningar, som förbinda olika platser inom samma stad. Men då
finnes heller icke någon orsak att, såsom ersättning åt statsverket för minskade
inkomster från telegrafverket, ålägga dylika telefonledningar skatt,

Hvad deremot angår telefonledningar emellan olika orter, torde
dessa ledningar utan allt tvifvel hafva förorsakat minskning i telegrafverkets
inkomster. Någon utredning i hvad mån dylika telefonförbindelser
vant vållande till telegrafverkets under de senare åren alltjemt minskade
inkomster är likväl ej för handen, då det enligt utskottets åsigt icke kan
med säkerhet antagas, att telefonväsendet ensamt varit orsaken dertill. Utskottet
vill i sådant hänseende erinra derom, att likartade minskningar i telegrafverkets
inkomster flera gånger inträffat, innan telefonen var kommen i bruk,
såsom åren 1858, 1865 och 1868 samt jemväl åren 1878 och 1879, då telefonväsendet
i vårt land ännu ej vunnit någon afsevärd utsträckning.

1 sammanhang härmed vill utskottet uttala såsom sin åsigt, att telefonväsendet
icke uteslutande motverkat utan äfven i viss mån befrämjat telegrafkorrespondensen.
Samma åsigt uttalades jemväl vid 1884 års riksdag
af dåvarande chefen för finansdepartementet, som i ett inom Andra Kammaren
hållet anförande härom yttrade: »I de många fall, då fråga varit om att
sätta en statens telegrafstation i stad eller på landsbygden eller vid järnvägsstation
i förbindelse med den omkringliggande nejden, har regeringen
deremot meddelat tillåtelse till utförande af anläggningen, och min tanke är,
att i sådana fall telefonledningar, långt ifrån att medföra något men för telegrafverket,
tvärtom befrämja telegrafkorrespondensen».

I öfrigt anser utskottet det ingalunda vara satt utom allt tvifvel, att
telefonväsendet med nödvändighet måste förorsaka en menlig inverkan på

Bevillningsutshottets Betänkande N:o 4.

II

telegrafverkets finansiella ställning. Det synes nemligen, som om telegrafverkets
utgifter skulle kunna i icke ringa mån minskas genom indragning af
telegrafstationer å eu del orter samt inrättande i deras ställe af telefonstationer,
hvarigenom aflöning åt fackbildade tjensteman m. fl. poster komme
att utgå.

Utskottet vill dessutom erinra, att motioner om förening af post- och
telegrafverken blifvit väckta jemväl vid innevarande riksdag, samt att, för
den händelse denna fråga nu vinner sin lösning i den af motionärerna angifna
rigtning, förvaltningskostnaderna derigenom torde kunna i ej obetydlig mån
nedbringas.

Utskottet, som delar telegrafstyrelsens åsigt af det önskvärda deri, att
telefonförbindelser mellan hufvudorterna för landets affärsrörelse, såsom t, ex.
Stockholm, å ena, samt Göteborg, Gefle, Norrköping och Sundsvall med flera
städer, å andra sidan, blifva upprättade af telegrafverket, vill derjemte såsom
för telegrafverket önskvärdt framhålla, att, ifall koncession till dylika större
telefonledningar meddelas åt enskilda, staten, liksom förhållandet är i Belgien,
förbehåller sig rätt att framdeles inlösa anläggningen.

Blifva dylika tidsenliga reformer vidtagna, skulle derigenom, enligt utskottets
åsigt, den minskning i telegrafverkets inkomster, som telefonväsendet
kan hafva vållat, kunna åtminstone delvis förebyggas. I motsatt fal! åter
torde måhända en skatt af nu föreslagen storlek icke i framtiden mäkta uppfylla
sitt ändamål att hålla telegrafverket skadeslöst för den detsamma genom
telefonväsendet tillskyndade förlust. Någon visshet härutinnan förefinnes i
alla händelser icke, och ligger i denna omständighet enligt utskottets åsigt
ett af de vigtigaste skälen emot en dylik beskattningsåtgärd.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

Bo

att Kong! Maj:ts ifrågavarande proposition icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

J2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Första Kammaren
väckt förslag om förhöjning i den särskilda bevillningsafgiften för enskilda
banker med sedelutgifningsrätt.

Friherre Klinckowström anför härom i sin motion, n:o 12, att de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt vore att anse såsom ett monopol, samt borde
såsom sådant högre än annars beskattas; att enligt nu gällande kongl. förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
för denna de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt endast skattades med 3
krono]'' för hvarje ett tusen kronor af det högsta beloppet af bankens sedlar,
som på en gång under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen, och
att denna beskattning numera ej kunde skattas högre än till omkring 177,000
kronor, samt att eu beskattning af tre procent af ifrågavarande sedelutgifning,
hvars högsta belopp under året 1887 icke torde kunna kalkuleras högre än till
omkring 50,500,000 kronor, icke kunde anses för hög och endast skulle
för sistnämnda år möjligen hafva utgjort 1,338,000 kronor. På grund häraf
hemställer motionären: att § 5 uti gällande kong!, förordning angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter måtte sålunda förändras,
att bevillningsafgiften för enskilda bankers sedelutgifningsrätt skall
utgå, från den 1 januari 1889 och tills vidare, med trettio (30) kronor för
hvarje ett tusen kronor af det högsta belopp af banksedlar, som på en gång,
under näst föregående året varit utlemnade uti rörelsen.

Herr Smith åter anför i sin motion, n:o 29, under åberopande af motiveringen
till sin vid 188H års riksdag väckta motion, n:o 31, att det vore
af allra yttersta vigt för landet att blifva utaf med den enskilda banksedelutgifningen,
så att landets konsumtionsförmåga måtte kunna minskas i sådana
tider, då importen alltför mycket ville öfverstiga exporten; att i betraktande
af den inkomst, som andra länder hemta af medgifven enskild sedelutgifning,
motionären ansäge, att den minsta skatt i förhållande till vår
räntefot, som sedelutgifvande bank borde lemna staten för det sedelbelopp i
medeltal, som banken kunnat hålla ute, borde vara tre procent eller trettio
kronor pr tusen. En dylik skatt af 3 procent på sedelutgifningen skulle
minska bankernas nettovinst med mindre än 14, och då hvarken jordbrukare
eller många industriidkare eller enskilda kapitalister kunde erhålla en sådan
inkomst på sin egen förmögenhet, som i allt fall tillkomme de enskilda bankernas
lottegare, sä borde dessa ej behöfva klaga, synnerligast som de under en följd
af år varit i en lyckligare belägenhet genom sedelutgifningen än andra mindre
gynnade rörelsegrenar. På grund häraf hemställer motionären: att Riksdagen
täcktes ålägga den enskilda banksedelutgifningen en skatt från och med 1889
af 30 kronor pr tusen af det belopp, som i medeltal varit utelöpande, hvilket

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4 13

genom någon lämplig kontroll, som utskottet behagade föreslå, torde fastställas.

I en vid förlidet års andra riksdag väckt motion inom Andra Kammaren
föreslogs, såsom bekant, att den för sedelutgifningen stadgade bevillningsafgift
för högsta under året utelöpande sedelbelopp af 2 kronor per
mille måtte höjas till 20 kronor. Bevillningsutskottet afstyrka förslaget,, men
föreslog en förhöjning i afgiften till 3 kronor. Utkottets sålunda gjorda
förslag afslogs af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren, hvarefter
vid i anledning häraf företagen gemensam votering Riksdagens beslut
Idel'' i öfverensstämmelse med Andra Kammarens, och utfärdades kong! förordning
i ämnet den 28 oktober 1887.

Under de få månader, som sedan dess förflutit, hafva, sä vidt utskottet
har sig bekant, ej tillkommit några nya omständigheter, som kunna föranleda
ett ytterligare höjande af berörda bevillningsafgift. Fastmer torde de
enskilda bankernas allt jemt sjunkande vinst tala emot dylika förslag. Utskottet
erinrar, att, då all annan rörelse och näring under de senaste åren
lidit af ett allmänt betryck, en naturlig följd häraf blifvit, att bankernas
vinst nedgått icke endast till följd af den minskade rörelsen utan äfven ge
nom de förluster, som tidt och ofta drabbat dem. Enligt hvad de vid utskottets
till nyssberörda Riksdag afgifna betänkande fogade tabeller utvisa,
utgjorde de enskilda bankernas nettobehållning under år 1884 6,273,378
krono]'' 54 öre, men nedgick sedermera under år 1885 till 5,947,390 kronor
76 öre samt är 1886 till 5,152,849 kronor 60 öre och torde sannolikt under
år 1887 hafva ytterligare nedgått, Att under sådana förhållanden nu ånyo
öka bankernas beskattning anser utskottet icke vara öfverensstämmande med
rättvisa och billighet.

Deri af motionärerna föreslagna förhöjning till 30 kronor per mille,
eller med icke mindre än 900 procent, anser utskottet vara en alltför våldsam
och i sina följder genomgripande åtgärd. Rubbningar af oberäkneligt
slag skulle derigenom inträda i affärsverksamheten, tv det torde ej vara
tvifvel underkastadt, att samtliga sedelutgifvande banker genast skulle indraga
såväl större delen af sina lån som de flesta af sina afdelningskontor.
Det torde icke heller behöfva påpekas, att det med motionerna afsedda ändamål,
eller att- på beskattningens väg borttaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
säkerligen skulle uppnås. Att på detta sätt beröfva bankerna
en dem genomlagstiftning tillerkänd rätt kan svårligen anses rättmätigt. I
utskottets ofvannämnda betänkande framhölls i afseende härå, hvad utskottet
jemväl nu vill särskildt betona, eller det i högsta grad betänkliga deri att
sålunda använda bevillningsrätten till att helt och hållet omintetgöra hvad

Bih till Riksd. Prot. 1888. 5 Sami 1 Afd. 4 Häft.

3

14

Bevillning stuf skottets Betänkande N:o 4.

som är regleradt genom särskild lagstiftning och som således också endast
genom sådan bör kunna upphäfvas.

Utskottet hemställer följaktligen,

2:o

att ifrågavarande af friherre Klirickowström samt herr
Smith väckta motioner måtte af Riksdagen lemnas utan
afseende.

Stockholm den 5 mars 1888.

På utskottets vägnar:

ER. GUSP. BOSTRÖM.

Reservationer:

åt herrar Boström, Nyström och Anders Svensson mot den af utskottet
vid punkten l:o nyttjade motivering.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.