Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 24 febr. 1888, kl. 7 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft dels Ivongl.
Maj:ts nådiga proposition n:o 2, angående förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
samt i tullsatserna för bränvin och tobak, i hvad
densamma afser bränvinstillverkningsskatten, dels ock tvenne till utskottet
hörande motioner rörande vilkoren för tillverkning af bränvin,
får utskottet jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva utlåtande.

I nu gällande förordning angående vilkoren för tillverkning af
bränvin af den 13 juli 1887 stadgas rörande skatt å tillverkadt bränvin
följande:

§ io.

1. För bränvin, tillverkadt inom landet, skall efter afdrag af
två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 40 öre
för hvarje liter af normalstyrka, hvarmed förstås bränvin, som vid
+ 15° å Celsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.

3. Vid utförsel af bränvin må, efter hvad särskildt finnes stadgadt,
åtnjutas restitution med 40,8 öre för hvarje liter renadt och med
40 öre för hvarje liter icke renadt bränvin af normalstyrka.

4. Då bränvin under de vilkor och den kontroll, Kongl. Maj:t
vill föreskrifva, göres till förtäring obrukbart (denatureras) för att, användas
för tekniskt eller vetenskapligt behof, må restitution åtnjutas
med 40 öre för hvarje liter bränvin af normalstyrka; dock medgifves
ej restitution för bränvin, som användes till tvål, parfym eller, med

Bih. till Riksd. Rrot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

undantag af ättika, till fabrikater, afsedda att förtäras. Denatureradt
bränvin är ej underkastadt försäljningsafgift.

Uti sin förevarande proposition har Kongl. Maj:t, under åberopande
af ett vid Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof fogadt protokoll öfver finansärenden för
den 12 sistlidne januari äfvensom ett nu ifrågavarande proposition
bilagdt protokoll öfver finansärenden för samma dag, i fråga om bränvinstillverkningsskatten
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till förändrad lydelse af ofvan omförmälda lagrum:

§ 10.

1. För bränvin, tillverkadt inom landet, skall efter afdrag af
två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 45 öre
för hvarje liter af normalstyrka, hvanned förstås bränvin, som vid
+ 15° å Celsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.

3. Vid utförsel af bränvin må, efter hvad särskildt finnes stadgadt,
åtnjutas restitution med 45,9 öre för hvarje liter renadt och
med 45 öre för hvarje liter icke renadt bränvin af normalstyrka.

4. Då bränvin under de vilkor och den kontroll, Kongl. Maj:t
vill föreskrifva, göres till förtäring obrukbart (denatureras) för att användas
för tekniskt eller vetenskapligt behof, må restitution åtnjutas
med 45 öre för hvarje liter bränvin af normalstyrka; dock medgifves
ej restitution för bränvin, som användes till tvål, parfym eller, med
undantag af ättika, till fabrikater afsedda att förtäras. Denatureradt
bränvin är ej underkastadt försäljningsafgift.

I sammanhang härmed föreslår Kongl. Maj:t:

att hvad sålunda i afseende å förhöjningen af tillverkningsafgiften
stadgas skall träda i kraft från och med den dag, som, efter
det Riksdagen i ämnet fattat beslut, af Kongl. Maj:t kungöres, samt
bestämmelserna angående den förhöjda restitutionen vid utförsel tilllämpas
från och med den 1 januari 1889; dock att hittills gällande
skatt af 40 öre litern må erläggas ej mindre för det bränvin, som vid
den tid, då den förhöjda afgiften träder i kraft, redan är disponerad!,
än äfven, så vida betalning erlägges före den 1 oktober 1888, för det
bränvin, som vid den tid, då den förhöjda tillverkningsafgiften träder
i kraft, obeskattadt qvarligger å brännerinederlag eller allmänt bränvinsnederlag.

Såsom skäl för den sålunda föreslagna förhöjningen af bränvinstillverkningsafgiften
har uti ofvan först omförmälda statsrådsprotokoll
förutvarande chefen för finansdepartementet anfört bland annat: altför

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

fyllande i vårt land af ett ökadt behof af statsinkomster syntes skatt å
malt eller maltdrycker samt en högre beskattning å bränvin och tobak
företrädesvis lämpliga; att då emellertid kontrollen öfver maltskattens
utgörande skulle erfordra en alldeles ny och ganska vidlyftig anordning
samt anställande af eu stor personal, samt i betraktande jemväl deraf,
att Öl mera än bränvin och tobak utgjorde ett näringsmedel, de senare
i första hand borde tillitas; att, beträffande beskattning af bränvin,
förbrukningen deraf, sedan afdrag likväl skett för det bränvin, som
efter verkstäld denaturering användes för tekniskt eller vetenskapligt
behof och således ej medförde någon statsinkomt, enligt uppgift från
statskontoret kunde anses utgöra omkring 31,400,000 liter om året,
hvilket motsvarade en tillverkningsskatt af omkring 12,500,000 kronor;
att tillverkningen under år 1887 visserligen uppgått till 34,438,867,5
liter, men att, ehuru de sex senaste årens tillverkning efter afdrag
af omkring 11 millioner liter å nederlag skulle berättiga till antagandet
af en årlig förbrukning till belopp af närmare 34 millioner liter, försigtigheten
dock kräfde att under nuvarande förhållanden ej beräkna
eu högre förbrukning än den minsta möjliga antagliga. En förhöjning
af tillverkningsskatten från 40 till 45 öre skulle således inbringa en
ökad statsinkomst af omkring 1,570,000 kronor.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 65, angående
förhöjning i bränvinstillverkningsskatten samt i tullsatserna för bränvin
och sprit anför herr E. W. Wretlind, med hvilken 45 af kammarens
ledamöter sig förenat, att då en höjd tillverkningsskatt städse
varit ett bland de verksammaste medlen att på lagstiftningens väg motverka
bränvinsbruket, samt då ropet i landet på ytterligare afbräck
i bränvinsväldets magt ständigt fortginge, man enligt motionärens åsigt
i nykterhetens och sedlighetens intresse borde fortgå på den beträdda
vägen, som hittills visat sig verksam, samt ytterligare öka bränvinstillverkningsskatten.
Om denna höjdes med j- af sitt nuvarande belopp,
så orsakades deraf ingen känbart ökad utgift för den, som endast
undantagsvis eller i små qvantiteter begagnade bränvin, men för
yrkessuparen blefve häraf en åtminstone så pass känbar skatt, att den
borde kunna förmå honom att i någon mån lägga hämmande band på
sin dåliga valla.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen ville för sin del besluta en förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
från nuvarande 40 öre till 50 öre per liter.

Då Kongl. Maj:ts ofvaunämnda proposition och berörda af herr
Wretlind väckta motion, ehuru ämnade att tillgodose skilda intressen,

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

likväl båda afse ett höjande af bränvinstillverkningsskatten, har utskottet
förehaft dem till gemensam behandling.

Det till stöd för Kongl. Maj:ts proposition åberopade skäl, eller
ett ökadt behof af statsinkomster, synes utskottet numera hafva förfallit.
Genom de nyligen af Riksdagen beslutade tullsatser å spannmål
och produkter deraf torde nemligen åt statsverket beredas en inkomst,
som otvifvelaktigt kommer att fullt motsvara den, som kunnat
tillskyndas staten genom den af Kongl. Maj:t ifrågasatta förhöjning i
bränvinstillverkningsskatten.

Beträffande derefter herr Wretlinds motion, så behjertar utskottet
till fullo det med motionen afsedda ändamål, men anser likväl flera
skäl tala emot ett ytterligare höjande af den redan betjMliga tillverkningsskatten
å bränvin. Ifrågavarande skatt, som före 1855 års lagstiftning
utgått efter pannerymden med olika afgifter allt efter redskapens
beräknade större eller mindre afverkningsförmåga, faststäldes
genom berörda lagstiftning till 16 skillingar banko för hvarje tillverkad
kanna sexgradigt bränvin, men höjdes redan år 1857 till 60 öre för
hvarje kanna bränvin af 50 procent styrka vid 15 graders värme efter
Celsii termometer. Med afseende å nödvändigheten af ökade inkomster
för fyllande af uppkomna statsbehof blef tillverkningsafgiften vid 1867
års riksdag höjd till 70 öre samt på grund af Riksdagens år 1871
fattade beslut ytterligare höjd till 80 öre för hvarje kanna. Vid 1879
års riksdag, till hvilken Kongl. Maj:t i nådig proposition hemstält, att
tillverkningsafgiften å bränvin i anledning af befarad statsbrist måtte
höjas med 40 öre eller bestämmas till 1 krona 20 öre för hvarje kanna,
höjdes tillverkningsskatten till 1 krona por kanna, hvarefter genom
1882 års förordning, jemte det att det metriska systemets mått- och
vigtbestämmelser infördes i bränvinslagstiftningen, afgiften bestämdes
till 40 öre per liter eller 1 krona 4,6 8 öre per kanna.

Skatten å tillverkadt bränvin har sålunda, såsom häraf framgår, från
år 1855 blifvit höjd med icke mindre än 54,6 8 öre, eller till mer än dess
dubbla belopp, och hafva dessa förhöjningar merendels haft sin orsak
i statens behof af ökade inkomster. Då sådan anledning nu icke är
för handen, och då, enligt utskottets uppfattning, nykterheten i vårt
land alltjemt gått framåt icke blott eller förnämligast genom vidtagna
lagstiftningsåtgärder utan genom en vunnen klarare insigt af det förderfliga
och skadliga i rusdryckers missbruk, anser utskottet skäl nu
ej förefinnas till den föreslagna åtgärden. Utskottet vill dessutom
påpeka, att det med motionen afsedda ändamål, eller nykterhetens
befrämjande, icke torde i nämnvärd grad kunna vinnas derigenom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

att bränvinet fördyras med ett jemförelsevis så ringa belopp som 1.0
öre för liter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

l:o.

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, såvidt
densamma afser förhöjning af bränvinstillverkningsskatten,
icke måtte vinna Riksdagens bifall; samt

2:o.

att icke heller herr Wretlinds förevarande motion
måtte af Riksdagen bifallas.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 119, anför herr
vice talmannen S. Nilsson i Efveröd, under åberopande af motiveringen
till sin vid förlidet års andra riksdag väckta motion, n:o 88, att det
till följd af de under senare åren allt lägre prisen å spannmål blifvit
möjligt för bränvinstillverkarne i landet att af hvete, råg, majs och
melass, som till hufvudsakligaste delen införskrefves från utlandet,
bereda eu högst betydande del af det i landet tillverkade bränvin.
Genom det öfverskott, som härigenom uppkommit, hade vållats ett betydligt
prisfall å bränvin, hvilket i sin ordning gjort, att priset å

potatis sjunkit, så att det under tiden från den 1 oktober förlidet år

vexlat mellan 2 kronor 50 öre och 3 kronor för 9 kubikfot. Uppen bart

vore, att detta förhållande, ehuru likgiltigt för bränvinstillverkaren,
skulle verka i högsta grad skadligt för jordbruket.

Den senast utgifna officiella statistiken öfver bränvinstillverkningen
i landet utvisade, att under tillverkningsåret 1884—1885 till beredning
af bränvin användts: 720,402 kilogram hvete, 6,524,950 kilogram
råg, 15,695,651 kilogram majs samt 2,189,636 kilogram ärter,
ris, darry och melass samt för året 1885—1886: 387,685 kilogram
hvete, 7,891,153 kilogram råg, 12,573,603 kilogram majs samt 1,173,415
kilogram ris och melass — allt hufvudsakligen utländska produkter,
af hvilka erhållits mer än en tredjedel af landets hela tillverkning.
Äfven under de nuvarande låga prisen på potatis användes utländska
sädesslag för tillverkning af bränvin, ehuru icke i så stor mängd som
under föregående år.

Anledning förefunnes visserligen att antaga, att tull, som vid
förlidet års riksdag blifvit åsatt majs, nu skulle åsättas jemväl andra
sädesslag, men då de blifvande tullsatserna enligt motionärens åsigt

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:c 2.

sannolikt korame att blifva bestämda i närmaste öfverensstämmelse med
bevillningsutskottets förslag förra året, funnes ingen säkerhet derför, att
någon minskning i användningen af utländsk spanmål för bränvinstillverkning
skulle följa. Under dylika förhållanden funnes ingen annan utväg
till att uppnå det af motionären afsedda syfte än förbud att tillverka
bränvin af sådana slag af spanmål, som ej vore nödvändiga dertill.
Motionären föreslår fördenskull, att Riksdagen måtte besluta följande
tillägg till § 3 i gällande förordning angående tillverkning af bränvin:

Äfven må användas alla slags råämnen utom hvete, råg, majs,
ris eller andra sådana, som äro af beskaffenhet, att de icke kunna inom
landet allmänligen alstras.

Herr vice talmannen anför vidare, att då man nu hade den förhoppningen,
att bränvinskonsumtionen fortfarande skulle minskas, och
öfverproduktion af bränvin således äfven framdeles vore att befara, måste
man tillse, genom hvilka medel denna öfverproduktion lämpligen borde
kunna minskas äfven på annat sätt än nyss föreslagna. Med tanken
på att bränvinstillverkningen i främsta rummet borde bevaras såsom
binäring till jordbruket, och för att förebygga, att de små brännerierna,
som bedrifvas hufvudsakligen för jordbruksnäringens befrämjande, duka
under i täflan med de större, som mera äro afsedda för fabrikshandtering
än till jordbrukets bästa, och äfven för att derigenom föranleda
minskning i bränvinstillverkningen i landet, föreslår motionären den
förändring i ofvan nämnda förordning,

att i dess § 11 siffran 5,000 måtte ändras till 3,000, och att
följaktligen den, som i dagligt medeltal under tillverkningsåret tillverkar
mer än 3,000 liter beskattbart bränvin, skall för öfverskottet erlägga
10 öre högre skatt för hvarje liter sådant bränvin än den skatt,
som i § 10 bestämmes.

Herr vice talmannen framhåller härefter, hurusom bränvinstillverkningen,
ehuru en af statsverkets största inkomstkällor, likväl i
afseende å försäljningen af den genom densamma vunna produkten är
besvärad af större inskränkningar och tvångsbestämmelser än någon
annan näring. Med anledning häraf, och då för närvarande någon utsigt
att få dessa inskränkningar upphäfda icke syntes vara för handen,
anser motionären att man ej kan anses vara obillig i sina anspråk,
om man begär här likasom i andra länder, der bränvinstillverkning
drifves i stor skala, att staten gör något för att underlätta exporten
af varan till utlandet och dymedelst i viss mån aflyfter de band, som
äro lagda på denna näring. Då nu en ytterligare skatteförhöjning å
bränvinstillverkningen af Kongl. Maj: t blifvit ifrågasatt för fyllande af
statskassans behof, och brännerinäringen, i fall förslaget antoges, der -

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 2. 7

igenom blefve ytterligare försvårad, men Riksdagen efter all sannolikhet
komme att finna andra utvägar för fyllande af detta statens behof, hemställer
motionären, att den nu föreslagna skatteförhöjningen i stället
måtte få användas för befrämjande af export af bränvin till utlandet,
samt föreslår derföre,

att 3:dje momentet af 10:de paragrafen i ofvannämnda förordning
måtte få den förändrade lydelsen, att vid utförsel af bränvin må, efter
hvad särskildt derom blifvit stadgadt, en restitution åtnjutas af 6 öre
för hvarje liter renadt och 5 öre för hvarje liter icke renadt bränvin
vid normalstyrka utöfver den skatt, som kan varda antagen.

Uti den af Kongl. Maj:t förlidet år till Riksdagen framstälda proposition
n:o 34, om antagande af ny förordning angående bränvinstillverkning,
hade, såsom bekant, intagits ett stadgande af enahanda lydelse
som första punkten i nu förevarande motion med undantag deraf,
att hvete och råg ej omnämndes i Kongl. Maj:ts förslag. Detta förslagbifölls
jemväl af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren, med
bifall till bevillningsutskottets derom gjorda hemställan, afslog förslaget.

I utskottets betänkande häröfver yttras bland annat: »Kongl.

Maj:ts förslag om förbud för tillverkning af majs och dylika råämnen
finner utskottet leda till ett allt för strängt förmynderskap, då det,
huru omsorgsfullt eu näring än är begränsad, dock bör stå hvar och
en fritt att välja det råmaterial, han finner för näringens utvecklingfördelaktigast.
Ett ej ovigtig!, skäl för att underlåta att stadga ett
sådant förbud torde äfven vara, att ett stort antal af brännerierna i
landet äro helt och hållet hänvisade att bränna af majs och dylika i
Kongl. Maj:ts förslag afsedda ämnen, då potatis icke kan med fördel
och i tillräcklig mängd för dem erhållas, hvarför dessa brännerier,
derest ett sådant ifrågasatt förbud infördes i förordningen, icke kunde
längre uppehållas och i och med nedläggandet af rörelsen blefve nästan
värdelösa för egaren.»

Utskottet, som till fullo instämmer häri, vill härförutom erinra,
att genom en sådan åtgärd som den af motionären föreslagna skulle
jordbrukaren beröfvas möjligheten att kunna för bränvinstillverkning
använda dylik spannmål, som blifvit skadad eller eljest vore af dålig
beskaffenhet.

I allt fall synas utskottet de skål, som kunna tala för det af herr
vice talmannen väckta förslag, numera hafva betydligt förlorat sin kraft,
sedan tull blifvit åsatt all slags spanmål. 1 olikhet med motionären
anser nemligen utskottet, att tullsatserna, ehuru bestämda »i närmaste
öfverensstämmelse med bevillningsutskottets förslag förra året», likväl
skola med säkerhet medföra jemväl det resultat, att användningen af

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

utländsk spanmål för bränvinstillverkning* kommer att i betydlig man
minskas. I anledning häraf får utskottet hemställa,

3:o.

att ifrågavarande förslag till ändring i § 3 af
förordningen angående vilkoren för tillverkning af
bränvin måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

§ 11 mom. 1 i nu gällande förordning angående tillverkning
af bränvin lyder sålunda:

Har tillverkningen icke uppgått till 8,000 liter beskattningsbart
bränvin för hela den tid tillverkningsrätten gält, då skall förutom stadgad
skatt erläggas en afgift af 10 öre för hvarje liter, hvarmed det.
tillverkade litertalet understiger nämnda belopp; och likaledes skall, i
händelse tillverkningen ej uppgått till 500 liter eller öfverstigit 5,000
liter i medeltal för hvarje tillverkningsdygn, utgå en afgift af 10 öre
för hvarje liter, hvarmed det tillverkade bränvinet understiger ett efter
en medeltillverkning af 500 liter beräknadt tillverkningsbelopp eller
öfverstiger en medeltillverkning, beräknad efter 5,000 liter för hvarje
tillverkningsdygn. Dessa utgifter skola dock ej utgå, då tillverkningsrättens
upphörande grundar sig på anmälan efter olyckshändelse, hvarom
i § 6 sägs, eller Kongl. Majits derom meddelade föreskrift; och
ankomme på Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida eller i hvad män befrielse
från desamma må medgifvas, då bränvinet erhålles såsom biprodukt
vid annan tillverkning.

Enligt 1855 års tillverkningslag voro de lägsta och högsta tillåtna
dagliga tillverkningsbeloppen 300 och 1,000 kannor. Dessa gränser
ändrades sedermera år 1871 och bestämdes då till 200 och 1,200 kannor
motsvarande 520 och 3,140 liter. Den af Kongl. Maj:t år 1877 tillsatta
komité för afgifvande af förslag till förändrad bränvinslagstiftning föreslog
häri en ytterligare utsträckning genom samma gränsers fastställande
till 100 och 2,400 kannor eller 260 och 6,280 liter, och blef den
af komitén sålunda med afseende å förhöjningen af tillverkningsbeloppet
uttalade princip godkänd af Kongl. Maj:t, men ansågs en förhöjning
till mer än 5,000 liter icke vara af nöden, och blef detta belopp
jemväl i 1882 års tillverkningslag föreskrifvet såsom det högsta

tillåtna. _ , .

Med anledning af herr vice talmannens i 2:dra punkten af sin
förevarande motion väckta förslag, att nedsätta berörda belopp till 3,000
liter, har utskottet från finansdepartementets kontroll- och justerings -

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

byrå förskaffat sig uppgift å antalet af de brännerier, som i dagligt
medeltal tillverka mer än 3,000 liter, och har utskottet deraf inhemtat,
att deras antal under det senast förflutna tillverkningsåret utgjort endast
10, samt att af dessa ej flera än 3 tillverkat något öfver 4,000 liter. Förklaringen
till detta ringa antal torde delvis få sökas i den omständigheten,
att de flesta brännerier blifvit anlagda före år 1882 och sålunda
icke i något fall beräknade att kunna tillverka mer än 1,200 kannor
i dagligt medeltal.

Då emellertid samtliga under nämnda tid i gång varande brännerier
i riket uppgingo till ett antal af 184, samt således endast något
öfver 5 procent deraf öfverskredo det dagliga tillverkningsbelopp af
3,000 liter, hvilket motionären föreslagit såsom det högsta tillåtna, anser
utskottet, som nu ej vill ingå i pröfning af det mer eller mindre
önskvärda deri att bränvinstillverkningen, på sätt sker, allt mer koncentrerar
sig i få och stora fabriker, att den af motionären föreslagna
åtgärd åtminstone för närvarande icke är af behofvet påkallad.

Utskottet hemställer följaktligen,

4:o.

att förevarande förslag till ändring i § 11 mom.
1 af oftanämnda förordning icke för närvarande måtte
af Riksdagen bifallas.

Beträffande slutligen herr vice talmannens förslag om förhöjd
restitution vid utförsel af bränvin, har berörda förslag, såsom motionen
utvisar, blifvit framstäldt under förutsättning, att Kongl. Maj:ts ofvan
omförmälda nådiga proposition angående förhöjning i bränvinstillverkningsskatten
blefve af Riksdagen antagen. Som utskottet, på sätt här
ofvan omförmäles, afstyrkt bifall till berörda kongl. proposition, kan utskottet
sålunda i afseende å bemälda af motionären väckta förslag endast
hemställa, att detsamma af Riksdagen lemnas utan afseende. Som utskottet
emellertid, jemväl för den händelse Kongl. Maj:ts berörda proposition
vinner Riksdagens bifall, anser ifrågavarande förslag vara af beskaffenhet
att icke böra af Riksdagen bifallas, har utskottet icke velat underlåta
att nu öfver detsamma afgifva utlåtande.

Då restitution vid utförsel af bränvin genom kongl. kungörelse
den 7 december 1866 för första gången medgafs i vårt land, afsåg
denna endast det bevisligen utförda bränvinet, utan att någon hänsyn
togs till den minskning, som vid bränvinets förädling till sprit uppkom,
och stadgades i följd häraf, att restitution fick åtnjutas endast
Bill. till Riksd. Prot. 1888. 5 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 2

10

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 2.

till lika belopp med tillverkningsskatten. Genom kongl. kungörelse
den 24 maj 1872 gjordes härutinnan den ändring, att vid utförsel af
bränvin, hvarå skatten emellertid blifvit höjd till 80. öre, restitution
skulle åtnjutas med 81,7 öre för hvarje kanna renadt bränvin eller
sådant som vid 15 graders värme efter Celsii termometer uppgick till
93 procent alkohol eller derutöfver, hvaremot för råbränvinet restitution
naturligen endast utgick med samma belopp som tillverkningsafgiften
eller 80 öre.

Enligt öu gällande grundsats åtnjutes restitution för renadt bränvin-
med tillverkningsafgiften, tillökad med 2 procent eller 40,8 öre,
och har Kongl. Maj:t i sin ofvanberörda proposition, i händelse Riksdagen
beslöte bränvinstillverkningsskattens höjande till 45 öre för liter,
föreslagit, att jemnlikt nämnda grundsats restitution måtte åtnjutas med
45,9 öre för hvarje liter renadt bränvin. Enligt herr vice talmannens
förslag skulle sålunda bränvinstillverkaren förutom restitution beviljas
en exportpremie af 5,l öre för hvarje liter renadt och 5 öre för hvarje
liter icke renadt bränvin. Då råvarupriset för bränvin, på sätt förutvarande
chefen för finansdepartementet i sitt Kongl. Maj:ts ofvanberörda
proposition bifogade yttrande till statsrådsprotokollet anfört, för närvarande
icke torde kunna beräknas till mer än 10 öre för en liter af
normalstyrka, skulle sålunda genom ifrågavarande förslag bränvinstillverkaren
meddelas förmånen af en exportpremie å ej mindre än
50 procent af värdet å råvaran.

Till ett dylikt uppmuntrande från statens sida af bränvinstillverkningen
anser utskottet skäl icke förefinnas, och anser sig utskottet
desto mindre böra förorda en dylik åtgärd, som förmånen af exportpremie
tillförene icke i vårt land tilldelats någon annan näring.

På grund häraf får utskottet hemställa,

5:o.

att herr vice talmannen S. Nilssons ifrågavarande
förslag måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 24 februari 1888.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

11

Reservation:

af herr Lithander: »Då jag icke kunnat deltaga i det afstyrkande
utlåtande, hvilket bevillningsutskottet afgifvit i afseende på herr Wretlinds
motion, n:o 65, utan ansett mjg böra reservera mig mot detsamma,
får jag i korthet angifva skälen dertill.

Sannolikt vill ingen bestrida, att dryckenskapen vållat menskligheten
flera och större olyckor, än någon kan fatta eller beskrifva, samt
att just bränvinet bragt ett oräkneligt stort antal svenska medborgare
uti elände och förorsakat sorgliga händelser, hvilka ofta varit ödeläggande
för de familjers lycka, som deraf drabbats.

Det har emellertid ingifvit hopp om en bättre framtid för Sverige
i detta afseende, att statsmagterna, sedan flera tiotal af år tillbaka,
med framgång sökt minska förbrukningen af bränvin genom att hårdt
beskatta såväl tillverkning som försäljning af denna skadliga spritdryck.

Motionären, som på goda grunder anser att man ännu icke hunnit
gränsen för denna beskattning, enär den icke kunnat nedbringa den
årliga förbrukningen af bränvin under den enorma qvantiteten af 31
millioner liter, begär att man skall taga ett ytterligare steg på den
beträdda vägen genom att ånyo höja tillverkningsskatten med 10 öre
per liter och åsätta motsvarande tull på importerade spritdrycker. —
Alldenstund jag icke kan godkänna att hänsyn tages vare sig till den
större eller mindre inkomst statskassan kan erhålla af bränvinsskatter,
eller till brännerinäringens bestånd, utan endast härvidlag vill uppställa
nykterhetens befrämjande såsom mål, har jag icke kunnat underlåta
att biträda motionärens förslag.»