Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

I

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1888, kl. C e. m.

betänkande, i anledning aj odekla mot toner om upphäfvande af
gällande förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden.

Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade två inom Första
Kammaren väckta motioner, nemligen n:o 78 af herr J. E. Nyström,
om upphäfvande af gällande förordning angående Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m., samt n:o 79 af
grefve Strölaf eif, om eventuelt upphäfvande af samma förordning; och
får utskottet i anledning deraf nu afgifva utlåtande i ämnet.

Herr Nyström andrager i sin motion följande:

»Då kong! förordningen den 29 maj 1874 med deri sedermera
genom kongl. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar, angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, eller
den s. k. mellanrikslagen, enligt hvad som deremot förekom vid sistlidet
års majriksdag, är i många hänseenden och deribland, hvad förlängda
uppsägningstiden till två år beträffar, ofördelaktig för Sverige;
och då, till följd af nu vid riksdagen väsentligt förhöjda eller åsätta
tullsatser, samma lag eller förordning ej kan böra få lända till efterrättelse
för längre tid än nämnda tvenne år, enär antagligen nog stort
lidande hinner tillfogas Sverige endast under denna tid, efter som
Norge har egentligen blott finanstullar, men Sverige deremot nu höga
skyddstullar, får jag, såsom eu följd deraf, att Riksdagen numera antagit
de väsentligaste tullar ne, vördsamt föreslå:

Bih. till Iiiksd. Prof. 1888. 5 Sami. 1 Afd. In Höft.

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

l:o att Riksdagen behagade för sin del upphäfva mellanrikslagen
af den 29 maj 1874 med deri genom kongl. förordningen den 1 juli
1887 skedda ändringar; och

2:o att Riksdagen, för den händelse ny mellanrikslag anses kunna
och böra ifrågakomma, sedan Sveriges och Norges tullförhållanden nu
blifvit så högst olika, måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga frågan i öfvervägande och inleda erforderliga
underhandlingar med Norge samt sedermera afgifva förslag till en ny
mellanrikslag, innehållande bland annat stadganden om att s. k. skilnadstullar
skola i regel erläggas.»

Grefve Strömfelts motion är af följande lydelse:

»Under den diskussion, som förlidet år egde rum angående förändrad
lydelse af åtskilliga paragrafer i kongl. förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden af
den 29 maj 1874», upplystes, att den då föreslagna, sedermera antagna
förändringen i några fall icke tillgodosåg ett och annat svenskt fullt
berättigadt intresse, hvadan antagandet redan då af en ganska hög
minoritet ansågs vådligt. Ån mer otillfredsställande, ja, rent af skadlig
för Sverige står denna s. k. mellanrikslag nu, då Riksdagen fattat
beslut, som genom denna förordning i dess närvarande skick göras ej
allenast illusoriska utan delvis komma att, med Norges i lagen tillförsäkrade
rätt, verka förstörande på en del svensk industri.

Svenska folket har derför rätt att fordra och förvänta både snara
och genomgripande förändringar i sagda förordning jemte de ändringar
deraf, som innehållas i kongl. förordningen af den 1 juli 1887.

Då emellertid underhandlingar kunna stranda, och kongl. förordningen
af den 1 juli 1887 bestämmer 2 års uppsägningstid, samt
mången svensk industri, genom lång tidsutdrägt med nämnda förändringars
vidtagande, kan tillfogas ohjelplig skada, anser jag att redan
nu någon åtgärd bör vidtagas för att minska denna fara, hvadan jag
tillåter mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade besluta lemna Kongl. Maj:t uppdrag att
— derest de underhandlingar angående nödiga ändringar i den s. k.
mellanrikslagen, som Riksdagen väntar att Kongl. Magt, så fort ske
kan, vill inleda med den kongl. norska regeringen, icke leda till sådant
antagligt resultat, att detsamma kan föreläggas svenska Riksdagen och
norska stortinget till antagande år 1889 — förklara de kongl. förordningarne
af den 29 maj 1874 och den 1 juli 1887 angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden upphäfda.»

Redan under den tid Norge var förenadt med Danmark funnos

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

bestämmelser träffade rörande gränshandeln emellan förstnämnda land
och Sverige. Efter genomförandet af föreningen emellan Sverige och
Norge ansågos emellertid nämnda bestämmelser icke vidare motsvara
den ställning, de båda rikena för framtiden skulle komma att intaga
till hvarandra, utan utbyttes genom kongl. förordningen den 24 maj
(14 juni) 1815, antagen såsom lag i Norge den 25 oktober samma år,
mot andra, mera öfverensstämmande med gemenskapen mellan de båda
länderna och afsedda att, såsom det heter i ingressen till berörda förordning,
»lätta och befrämja Segelfarten och Waruwexeln dem emellan»
samt att »bringa deras ömsesidiga handelsrättigheter till den möjligaste
likhet». Den 24 maj 1825 utgafs i Sverige en ny kongl. förordning
angående de förenade rikenas ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
i Norge motsvarad af lagen den 4 augusti 1827, uti hvilken
förordning friare grundsatser med afseende å dessa förhållanden gjorde
sig gällande. Med några partiella förändringar gälde sedermera 1825
års förordning ända till år 1874, då eu ny mellanrikslag utkom den
29 maj, hvilken lag ännu gäller med de ändringar deri, som, på Kongl.
Maj:ts förslag, af sisthållne Riksdag antogos och kungjordes den 1
juli 1887.

Att Sveriges och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden
icke böra i de olika rikena vara underkastade samma bestämmelser,
som der gälla för främmande länder i allmänhet, finner utskottet
sjelfkärt. Den sammanslutning i politiskt hänseende, hvilken
till de båda ländernas gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan
mer än sjuttio år egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra
ett närmande mellan de båda folken äfven i andra afseenden.
En otvungen och liflig kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög
grad bidraga till föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål.
Hvarje åtgärd, som innebär ett underlättande af denna samfärdsel, är
derför från unionel synpunkt högst önskvärd. Också har man städse
sökt göra handeln mellan de förenade rikena så fri, som det är möjligt
med hänsyn till de båda ländernas olika tullagstiftning. I Norge
går denna nästan uteslutande ut på att skaffa staten inkomster genom
höga finanstullar. Hos oss har deremot berörda lagstiftning alltid haft
äfven ett annat syfte, nemligen att bereda skydd åt vigtiga industrigrenar.
Denna systematiska olikhet i tullagstiftningen påkallar naturligen
från svensk sida den fordran på fördraget om handelsgemenskapen
mellan länderna, eller den s. k. mellanrikslagen, att bestämmelserna
deri ej få vara af den beskaffenhet, att det ändamål, den svenska tulllagstiftningen
vill vinna, i ett eller annat hänseende omintetgöres,

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

eller, med andra ord, att norske instruiidkare till sina svenska yrkeskamraters
skada skörda obehörig vinst på de svenska- skyddstullarne.

Redan förr liar detta någon gång varit händelsen, såsom t. ex.
i fråga om linne- och annan textilindustri, men uppenbarligen kommer
i mycket högre grad att så blifva fallet hädanefter, sedan vid denna
riksdag skyddstullsystemet i Sverige erhållit en betydligt större tillämpning,
särskilt i fråga om våra vigtigaste näringar, jordbruket och
bergshandteringen, och derför är det också, enligt utskottets förmenande,
numera oundgängligen nödvändigt, att mellanrikslagen skyndsamligen
undergår den omarbetning, som betingas af de olika system, hvarpå
de båda ländernas tullagstiftning är grundad.

Det är emellertid icke endast de af denna Riksdag beslutade ändringar
i vår tullagstiftning, som göra en omarbetning af bestämmelserna
i mellanrikslagen önskvärd. Redan bestämmelsernas nuvarande
beskaffenhet påkallar, enligt utskottets åsigt, en revision af lagen,
oberoende af den utsträckning, skyddstullsystemet i vårt land vunnit,
sedan lagen nästlidna år i vissa delar omarbetades. Till stöd för denna
uppfattning åberopar utskottet hvad reservanterna vid sisthållne riksdags
bevillningsutskotts betänkande n:o 9 anförde emot bifall till Kong],
Maj:ts till nämnda Riksdag aflåtna proposition angående förändrad lydelse
af åtskilliga paragrafer i den s. k. mellanrikslagen af den 29
maj 1874, hvilken proposition, på utskottets tillstyrkan, af'' Riksdagen
antogs.

Reservanterna erinrade till en början, att det icke kunde anses
vara i förslaget tillfredsställande uttryckt hvad som borde förstås med
svenska eller norska naturalster och tillverkningar. Det påvisades, att
utom de i 3. § uppräknade operationerna flere andra kunde tänkas,
hvilka lika litet som de angifna borde få anses göra en i Norge af
utländska ämnen tillverkad vara till norsk tillverkning. I reservationen
ådagalades vidare, att flere industrigrenar, särskildt linneväfnadsindustrien,
hade att från Norge utstå en ojemn och obillig konkurrens,
beroende på den stora skilnaden i tullbeloppen i Sverige och i Norge
för linnegarn. Slutligen anmärktes det ofördelaktiga deri, att förslaget
upptoge lagens uppsägningstid till två år i stället för dittills gällande
ett år. Med afseende härå anförde reservanterna följande: »Då enligt
vår ofvan uttalade uppfattning § 3 i förslaget, om den antoges, beröfvar
oss hvarje rätt till pröfning af en varas egenskap af svensk
eller norsk produkt i annat afseende än huru vida densamma faller
under de uppräknade undantagen, men vi på goda grunder ej kunna
anse dessa undantag uttömmande, så utgör just detta förhållande enligt
vår åsigt ett fullgiltig''! skäl att icke förlänga uppsägningstiden.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 5

Inskränkningen i vår befogenhet att genom tolkning modifiera lagens
tillämpning bör utgöra en kraftig maning att ej på samma gång inskränka
möjligheten att genom lagens uppsägning få af densamma
härflytande allt för tryckande olägenheter hastigt undanröjda. Det synes
äfven ur den synpunkten mindre följdrigtigt att stipulera två års uppsägningstid,
att våra tarifftraktater löpa med endast ett års uppsägning,
ehuru de förpligtelse!-, som dessa traktater ålägga oss, äro vida mer
bestämda och deras fördelar och olägenheter lättare att beräkna, då de
endast omfatta vissa artiklar, än verkningarna af det svensk-norska
fördraget, som kunna ingripa på snart sagdt alla näringslifvets områden.
Såsom allmän praktisk klokhetsregel torde äfven gälla, att ju mer
oberäkneliga följderna af en öfverenskommelse äro, desto vigtigare är
det att snart kunna blifva löst från densamma.»

Af hvad utskottet här ofvan yttrat framgår, att utskottet anser
den s. k. mellanrikslagen i dess nuvarande skick icke kunna bibehållas.
Utskottet har dock ej ansett sig böra tillstyrka Riksdagen en sådan
åtgärd, som den af herr Nyström förordade, eller lagens omedelbara
upphäfvande. Ett dylikt beslut, i all synnerhet med den lydelse herr
Nyström föreslagit, skulle i Norge kunna väcka den berättigade förmodan,
att svenska Riksdagen ansåge en mellanrikslag öfverflödig. Till
en sådan uppfattning vill utskottet icke i någon mån bidraga. Utskottet
anser för sin de! att, på sätt grefve Strömfelt i sin motion yrkat, lagens
uppsägande från svensk sida icke skall ske förr, än det visat sig, att
underhandlingar med Norge icke ledt till något resultat. Att hos
Kong], Maj:t anhålla om inledande af underhandlingar med norska
regeringen om införande af sådana bestämmelser i mellanrikslagen,
hvilka stå i full öfverensstämmelse med den svenska tullagstiftningens
ändamål, anser utskottet vara den naturligaste och lämpligaste åtgärden
från svensk sida. Med hänsyn dertill att lagens uppsägningstid
utgör två år, torde emellertid Kongl. Magt böra bemyndigas att, derest
det visar sig, att underhandlingarna icke leda till önskadt resultat,
uppsäga lagen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Nyströms,
men med anslutning till grefve Strömfelts ofvanberörda
motion, i underdånig skrifvelse dels anhålla, att Kongl.
Maj: t med anledning af de beslut, Riksdagen fattatom
ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske kan, inleda
underhandlingar med norska regeringen om så -

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

dana bestämmeler i den s. k. mellanrikslagen, hvilka
af Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet
påkallas, dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att, derest
de inledda underhandlingarna icke synas leda till det
åsyftade målet, uppsäga ifrågavarande lag med enhanda
verkan, som hade Sverige för sin del fattat ett
af Norges samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande.

Stockholm den 6 maj 1888.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herr Nyström, med hvilken herrar J. P. Nilsson och L. Börjesson
instämt: »Emot utskottets förslag att, med afstyrkande af min

motion om mellanrikslagens upphäfvande och inledandet af underhandlingar
för erhållandet af en ny lag, öfverlemna åt Kongl. Maj:t på
obestämd tid att, derest underhandlingarna stranda, uppsäga lagen,
måste jag reservera mig, emedan de nu inträdda olika tullförhållandena
af i Sverige höga skyddstullar och i Norge låga, inga eller endast
finanstullar, icke, utan stor skada för Sverige, medgifva något uppskof
med lagens upphäfvande, eller att derför skall dröja intill dess att
utskottets föreslagna underhandlingar efter längre tids förlopp må hända
stranda och en uppsägning i alla fall blifver nödvändig.

Uppsäges nu icke lagen, blir den autagligen gällande minst i tre
år hädanefter, eller ett år mera än som enligt lagen oundgängligen
fordras. Sverige får derigenom tåla och fördraga längre tid än som
behöfs, ibland annat:

att Norge kan införa all sin spanmål, malen eller omalen, landvägen
till Sverige utan att erlägga någon tull, och sjövägen mot half

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17, 7

tull, men taga från utlandet sitt spanmålsbehof emot endast 22 öres tull
per 100 kilo;

att Norge, som har inga tullar på tackjern, götmetall, jern i
stänger och knippor, kan införa tullfritt till Sverige, der tullen är 80
öre för tackjern, 2 kronor för götmetall och 2 kronor 56 öre för jern
i stänger och knippor, utländskt tackjern, förädladt i Norge till gjutgods,
utländsk götmetall, förädlad i Norge till jern i stänger och knippor,
samt utländskt jern i stänger och knippor, förädladt i Norge till plåt
och spik;

att utländskt fläsk och kött, som äro tullfria i Norge, men nu
åsatts 20 och 7 öres tull per kilo i Sverige, kunna, efter förädling till
ex. till korf in. in. i Norge, införas tullfria i Sverige;

att Sveriges linindustri, som drager mångfaldigt högre tull än
den norska, och hvilken tull skilnad ensamt betäcker väflön och en
rimlig förtjenst på varan, går under;

att mellanrikslagens bestämmelser i 4 §, om tullfri införsel af
vissa qvantiteter tull underkastade in- och utländska varor, gynna
oskäligt en del orters invånare, under det andra icke hafva några
motsvarande fördelar;

att mellanrikslagen hindrar Riksdagen sätta i verkställighet mot
Norge till äfventyrs blifvande förbud mot införsel af margarinsmör;

och att mellanrikslagen i anmärkta och i många andra hänseenden
tillintetgör i hög grad verkan af det införda skyddssystemet.

Ej kan det väl under dessa förhållanden vara i Sveriges sanna
intresse att dröja en dag längre än de två år, som oundgängligen och
ledsamt nog behöfvas för att lagarne skola hafva upphört att gälla.

Jag anser derför, att utskottet hade bort tillstyrka bifall till min
motion, och får i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed föreslå,

att Riksdagen behagade för sin del upphäfva
mellanrikslagen af den 29 maj 1874 med derigenom
kongl. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar,
i syfte att erhålla ny mellanrikslag, lämpad efter de
vid denna riksdag fattade beslut om nya och förhöjda
tullars införande, samt anhålla att Kongl. Maj:t
så fort ske kan, ville inleda underhandlingar med
den norska regeringen, så att, om möjligt, förslag till
mellanrikslag förelägges svenska Riksdagen och norska
stortinget till antagande år 1889.

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:c 17.

af herrar E. W. Carlson och A. E. Pettersson: »§ 18 i kongi. förordningen
af den 1 juli 1887 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, är af följande lydelse:

»Denna förordning skall träda i kraft denna dag, då ock motsvarande
föreskrifter blifva för Norge gällande. Den fortfar att gälla
till dess för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit,
sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma för
sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut.»

Då de af utskottet föreslagna underhandlingar efter längre tids
förlopp kunna stranda, och en uppsägning i alla fall blifva nödvändig,
har jag biträdt den mening, som ansett att Riksdagen redan nu bort
uppsäga mellanrikslagen i syfte att under uppsägningstiden underhandla
om nödiga ändringar, och att utskottets hemställan för den skull bort
hafva följande lydelse:

Att Riksdagen behagade för sin del upphäfva
mellanrikslagen af den 29 maj 1874 med deri genom
kongi. förordningen den 1 juli 1887 skedda ändringar,
i syfte att erhålla ny mellanrikslag, lämpad efter de
vid denna riksdag fattade beslut om nya och förhöjda
tullars införande, samt anhålla att Kongi. Maj:t, så
fort ske kan, ville inleda underhandlingar med den
norska regeringen, så att, om möjligt, förslag till
mellanrikslag förelägges svenska Riksdagen och norska
stortinget till antagande år 1889.

Herr Boström har anhållit att få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYC KEKI-AKTIEBOLAG, 1888.