12

Riksdagens Skrifvelse N:o 60.

*

N:o 60.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 juli 1887.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om ersättning af statsmedel
åt eg are af skatte/rälsehemman, hvars ränta icke
blifvit af statsverket inlöst.

(Statsutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Genom kongl. förordningen den 11 september 1885 stadgades,
att de räntor å skatfefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva
kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings
ego och icke blifvit med jordeganderätten förenade, skulle, i
mån som vederbörande egare derom framstälda anbud, för statsverkets
räkning inlösas, samt vidare att vederbörande egare, som ville begagna
sig af den i förordningen bestämda inlösen, borde inom ett år från
författningens dag derom göra anmälan hos kammarkollegium eller
Eders Kong!. Majtts befallningshafvande.

Den vid Eders Kongl. Maj:ts till innevarande Riksdag aflåta proposition
angående statsverkets tillstånd och behof fogade finansplan
gifver vid handen, att inom den i anförda förordning bestämda tid
saluanbud i förenämnda afseende inkommit till en beräknad sammanlagd
lösesumma af 2,884,232 kronor 75 öre, under det att statens utgifter
för inlösen af ifrågavarande utskylder jemte kronotionde, som
innehafves under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldig -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o CO.

het till skattesåld kronoegendom beräknats till närmare 4,000,000 kronor;
och då den väsentligaste delen af sistnämnda utgiftssumma utan
tvifvel är beräknad för skattefrälseräntornas inlösen, torde häraf uppenbarligen
framgå, att en stor del af dessa räntor icke blifvit inom den
bestämda tiden anmäld till inlösen. Genom innevarande Riksdags beslut
i fråga om förlängd tid för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor
in. m. lära visserligen ännu en del dylika räntor komma att statsverket
till inlösen hembjudas; men i allt fall torde åtskilliga egare till
skattefrälseräntor underlåta att anmäla räntorna till inlösen, och under
alla förhållanden synes denna inlösen, derom anmälningar enligt nämnda
beslut må afgifvas intill 1888 års utgång, komma att till följd af den
mödosamma utredning, som måste föregå densamma, först efter ytterligare
ett eller annat år kunna till alla delar verkställas.

Vid sådant förhållande och då ju beslutet om inlösen för statsverket
af skattefrälseräntorna hufvudsakligen är föranledt af deri på
rättvisa och billighet grundade åsigt, att ifrågavarande räntegifvare,
hvilkas räntor, oberoende af deras samtycke, öfverlåtits från kronan
i enskild ego, må komma i åtnjutande af samma lindring, som under
senare tider kommit öfrige räntegifvare till del, har Riksdagen efter
det i enskilda motioner fråga derom hos Riksdagen väckts, ansett
ersättning böra beviljas egare till skattefrälsehemman, hvilkas ränta
icke blifvit af statsverket inlöst.

Egare af skattefrälsehemman, hvilkas ränta blifvit af staten inlöst,
hafva derigenom, och då hemmanen i och med denna inlösen erhållit
kronoskatte natur, dels berättigats att erlägga räntan efter dess
omsättning i penningar och fixering samt dels kommit i åtnjutande af
den beslutade afskrifningen med 30 procent å grundskatterna.

Hvad ränteomsättningen i penningar beträffar, synes det för nu
ifrågavarande ändamål oj behöfligt att fatta ett beslut, som skulle nödvändiggöra
uträkningar i berörda hänseende beträffande de oinlösta
s k åt te träl ser äi hörna. Eu dylik omsättning kan naturligtvis i fråga om
dessa räntor ej af staten föreskrifvas. Den skulle således icke blifva
effektiv, utan företagas endast för alt tjena till ledning vid beräkning
af en jemförelsevis ringa del af den ersättning, som borde räutegifvarne
beredas, och utan tvifvel, genom de för densammas bestämmande
erforderliga uträkningar, föranleda större arbete och svårigheter, än
som komme att motsvaras af den förmån för räntegifvare, som af densamma
skulle kunna följa.

Deremot har Riksdagen ansett, att enahanda förmån, som genom
afskrifning af 30 procent å grundskatterna blifvit innehafvare aföfriga

Riksdagens Skrifvelse N:o 60.

skattehemman
till del.

beredd, äfven må komma egare af skatt efrälséhemman

Vid öfvervägande af det. sätt, hvarpå en sådan skattelindring må

c.. . ........7 '' T DXYUMWIUUllI

kunna omformälda räntegifvare beredas, har Riksdagen funnit de

klaste
ersättning,

utväg

n en -

vara, att desse skattskyldige må af staten tillerkännas en
motsvarande 30 procent af värdet af de skattefrälseräntor,
laiueegarna utbetalt.

. ^enna godtgörelse till räntegifvare, hvilkens inlösbara ränta icke
bni vit af statsverket från vederbörande ränteegare inlöst, synes Riksdagen
dock icke höra beräknas retroaktivt, utan har Riksdagen ansett
den tid, från hvilken räntegifvarne må komma i åtnjutande af den
ifrågasätta skattelindringen, böra beräknas från början af nästkommande
år 1888.

Hvad angår den utgift för statsverket, som genom den ifrågasatta
ersättningen till vissa egare af skattefrälsehemman skulle föranledas,
så kali nu icke närmare beräknas det belopp, hvartill vare sig de ännu
kvarstående eller de vid innevarande års slut oinlösta skattefrälseräutorna
kunna uppgå. Men, enligt hvad ofvan meddelats, har statens
utgift för inlösen af samtliga skattefrälseräntor m. m. beräknats till
nät mate 4,000,000 kronor, och äro anmälningar om inlösen inkomna
för räntor till beräknad löscsumma af i rundt tal 2,880,000 kronor.
Man toide kunna antaga, att största delen af dessa räntor bl ifver under
innevarande år inlösta, då vid årets slut skulle återstå oinlösta
skattefrälseräntor till värde af omkring 1,200,000 kronor. Om denna
summa beräknas såsom räntornas kapitalvärde, motsvarar densamma,
el tor eu räntefot al fyra för hundrade, årliga utskylder till belopp af
48,000 kronor, och för att bereda dessa en lindring, motsvarande den
med trettio procent gjorda afskrifningen å grundskatterna, skulle alltså
erfoidras^eu årlig statsutgift af 14- å 15,000 kronor, hvilken dock successivt
i män af räntors inlösen komme att nedgå. Något särskild! anslag
har Riksdagen dock icke ansett sig böra för detta ändamål i riksstånd!
uppföra, utan torde, i likhet med hvad vid det af 1885 års Riksdag
fattade beslutet om skattefrälseräntornas inlösen egde ruin, statskontoret
erhålla bemyndigande att förskjuta hvad som erfordras för
ifrågavarande godtgörelse till vissa räntegifvare, och de förskjutna beloppen
sedermera anmälas hos Riksdagen till ersättande.

Riksdagen har alltså beslutat, att egare till skattefrälsehemman,
hvilkas skattefrälseräntor icke bli fv i t inom 1887 års utgång af statsverket
från vederbörande ränteegare inlösta, må berättigas att af statsmedel
erhålla ersättning med trettio procent af de skattefrälseräntor,

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 60.

de kunna visa sig hafva efter nämnda tid till ränteegarne utgifvit;
samt att de belopp, som för omförmälda ändamål kunna ifrågakomma
att af statsmedel gäldas, må förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter
förskotten böra hos Riksdagen till ersättande anmälas.

Stockholm den 5 juli 1887.

Med undersåtlig vördnad: