Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

9

N:o 59.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 juli 1887.
__ — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om utsträckning af
tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor och
af kronotionde, som innehafves under enskild eg ander ätt.

(Statsutskottets utlåtande n:o 43.)

Till Konungen.

Sedan Riksdagen jemlik! skrifvelse den 12 maj 1885 bifallit Eders
Kongl. Maj:ts den 20 februari samma år nflåtna proposition angående
inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet till skatfesåld kronoegendom,
har Eders Kongl. Maj:t den 11 september samma år utfärdat
förordning i ämnet. I denna förordning stadgas, bland annat, att
vederbörande egare till förenämnda räntor, tionde eller rätt till arbete
eller hofveri, hvilka ville begagna sig af den bestämda inlösen, skulle
inom ett år från den dag, författningen utfärdades, derom göra anmälan
hos kammarkollegium eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Inom Riksdagen hafva nu förslag blifvit väckta om utsträckning
af den sålunda bestämda tiden för anmälan om skattefrälseräntors och
kronotiondes inlösen af statsverket, och såsom skäl har hufvudsakligen
anförts, dels att det visat sig, att åtskilliga egare till dylika räntor,
hvilka önskat få desamma af statsverket inlösta, af olika orsaker varit
förhindrade att, inom den föreskrifua tiden inkomma med vederBih.
till Riksd. Prof. 1887. B 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 15 Höft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 5.9.

börlig anmälan i ämnet, dels att i ett uppgifvet, fall å utländsk ort
boende personer, hvilka tillsammans egde skattefrälseräntor från omkring
tjugu frälsehemman inom Halland, så sent erhållit underrättelse
om den medgifna rätten till räntornas inlösen, att de icke hunnit inom
den bestämda tiden vidtaga de för sådant ändamål erforderliga åtgärder,
och dels, att endast ett ringa antal anmälningar angående inlösen
af kronotionde inom den i förordningen bestämda tiden inkommit,
sannolikt, i följd af förbiseende angående förordningens föreskrifter;
och hade i alla dessa fall de skattskyldige rånte- och tiondegifvarne
icke kunnat komma i åtnjutande af den lindring i utskylder, som varit
ansedd att beredas dem genom den beslutade inlösen till staten af
skattefrälseräntor och i enskild ego befintlig kronotionde.

Af den vid Eders Korigl. Maj:ts till innevarande Riksdag aflåtna
statsverksproposition fogade finansplan inhemtas, bland annat, att inom
den i ofvanberörda förordning föreskrifna tid för inlösen af skattefrälseräntor
m. m. inkommit saluanbud till eu beräknad sammanlagd lösesumma
af 2,884,232 kronor 75 öre; och enligt en Riksdagen meddelad
uppgift hade till inlösen af skattefrälseräntor m. m. intill den 8 nästlidne
juni från statskontoret utanordnats ett belopp af 1,067,390 kronor.
Då i den framställning, som lag till grund för 1885 års Riksdags
beslut i detta ämne, förutsattes, att statens utgift för de ifrågavarande
utskyldernas inlösen skulle komma att uppgå till närmare 4,000,000
kronor, torde häraf framgå, att en stor del af skattefrälseräntornas och
kronotiondens egare icke inom den utsatta tiden inkommit med anmälningar
om räntornas och tiondens inlösen.

Vid behandlingen under 1885 års riksdag af frågan om inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde och arbelsskyldigheter framhölls, att
man i. första rummet borde söka att medelst frivilliga aftal med ränteoch
tiondeegarne till staten återförvärfva berörda utskylder, och att
man, endast i den mån sådant visade sig icke kunna ske, borde tillgripa
andra utvägar.

Enligt hvad inom Riksdagen framhållits, lära utsigter förefinnas,
att åtskilliga rånte- och tiondeegare, hvilka af olika anledningar icke
inom den förelagda tiden vidtagit de i nämnda förordning föreskrifna
åtgärder för skattefrälseräntornas och kronotiondens inlösen, skulle inkomma
med vederbörlig anmälan till sådan inlösen, derest ytterligare
lid dertill dem medgafves; och då sålunda tillfälle fortfarande torde kunna
beredas för staten att på frivillighetens väg förvärfva många i enskildes
händer ännu befintliga rättigheter af ifrågavarande slag, har Riksdagen
ansett eu utsträckning i tiden för förenämnda anmälan vara af
förhållandena påkallad.

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Men då å andra sidan det måste vara önskvärdt att ifrågavarande
angelägenheter må blifva så snart som möjligt ordnade, har Riksdagen
förestält sig, att det ytterligare rådrum, som synes böra medgifvas för
anmälan om skattefrälseräntors och kronotiondes inlösen, icke bör göras
allt för långt, och af sådan anledning funnit den förlängda tid,
inom hvilken sådan anmälan må kunna ske, icke böra utsträckas längre
än till utgången af år 1888.

På grund af hvad sålunda förekommit har Riksdagen beslutat,

att den genom kongl. förordningen den 11 september
1885 bestämda inlösen af skattefrälseräntor och
af kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt,
må fortfarande ega rum, derest vederbörande
egare, som vill begagna sig af denna inlösen, derom
i den ordning, samma författning stadgar, gör anmälan
inom utgången af år 1888.

Stockholm den 5 juli 1887.

Med undersåtlig vördnad: