6
Riksdagens Skrifvelse N:o 5.
N:o 5.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 februari 1887.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af 17 kap.
12 § handelsbalk en.
(Lagutskottets utlåtande n:o 6.)
Till Konungen.
Någon företrädesrätt för kommunalutskylders utgående ur gäldbundet
bo finnes för närvarande icke uti lagen bestämd.
År 1878 antog Riksdagen för sin del en författning, hvarigenom
17 kap. 12 § handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 8 Oktober 1861, skulle erhålla följande ändrade lydelse:
»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för
gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom
utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående
utskylder för samma tid.»
Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, bland
annat, att införandet af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i
allmänhet öfverensstämma med de regler, som borde gälla för eu god
kreditlagstiftning. Med afsende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och
då dels införandet af eu tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga
belopp, som de, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land stundom
uppginge, kunde verka menligt på den allmänna krediten, och
något tvingande behof af en sådan åtgärd hvarom fråga under flere
föregående riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke syntes vara ådagalagdt
allenast genom detta Riksdagens beslut, dels ock syftemålet med
förslagets antagande endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder
för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i
samma egendom såsom för kronans ränta af fast egendom egde rum,
7
Riksdagens Skrifvelse JV:o 5.
fann Eders Kong]. Maj:t, jemlikt skrifvelse af den 8 januari 1879, icke
skäl att till Riksdagens ofvan intagna förslag lemna bifall.
Frågan upptogs ånyo vid 1881 års riksdag; och antog Riksdagen
då för sin del följande
»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Dernäst gånge med förmånsrätt ut:
ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskilt
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt
ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»
Uti den skrifvelse af den 19 april 1881, hvarmed omförmälda förslag
till Eders Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid bristande
betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster kunde
uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt, som
kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin egenskap blifva
så tyst som den, hvilken nu tillkomme en del andra fordringar, enär
kommunalutskylders tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem förutsatt,
och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes, hvarjemte
erinrades, att fastighetskrediten icke berördes af en förmånsrätt, som
skulle gälla efter alla inteckningar.
Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta domstolen äfven
nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,
äfvensom särskildt dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt
i den lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder,
som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller kunnat
gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar kunde leda
till mycket olika resultat, dels ock att, jemlikt 127 § utsökningslagen,
den föreslagna förmånsrätten, så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde
göras gällande, då egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket förringade
betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen.
Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, fann
Eders Kongl. Maj:t, enligt skrifvelse den 20 januari 1882, detsamma
icke kunna godkännas.
Riksdagen har sedermera flere gånger till behandling förehaft
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 5.
förslag i samma syftning som de förutnämnda och har nu velat ännu
en gång till Eders Kong! Maj:ts pröfning framlägga den vigtiga frågan.
Det torde dervid tillåtas Riksdagen att söka bemöta de skäl, som
dels af högsta domstolen och dels eljest emot förslaget anförts och
hvilka ansetts vara af den vigt, att de föranledt Eders Kongl. Maj:t
att åt förslaget vägra sanktion.
Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,
till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt inverkade
på realkrediten, och att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter
icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler,
som borde gälla för en god kreditlagstiftning. Derest nu vore fråga
om att såsom en nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning, der
de förut icke vore till finnande, synes man visserligen icke sakna skäl
att häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant, icke förhållandet,
då det vida öfvervägande flertalet af hos oss gällande förmånsrätter
just tillhör den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant
förhållande öka dessa med ännu en, torde således icke böra anses medföra
någon våda, derest i öfrigt goda skäl tala för en sådan åtgärd.
Hvad åter beträffar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten
skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, är ju förhållandet
att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och kontrakt
nu tillgodonjutes, har sin grund i stadgandet uti 9 § 17 kap.
handelsbalken, hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle
anvisas ett vida lägre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.
Det har vidare blifvit erinradt, att eu sådan förmånsrätt skulle
innebära en betänklig orättvisa mot gäldenärens öfriga oprioriterade
fordringsegare, hvilka härigenom faktiskt finge af de medel, som eljest
skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskylder. Emot en sådan
åsigt talar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må
tilltro att vilja till sin fördel mot enskilda dess medborgare öfva orättvisa,
fått sig en sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen
vida bättre än de smärre samhällen, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet,
skulle förmå att bära de förluster, som afsaknaden af en dylik rätt
kunde komma att medföra. Men derjemte torde böra erinras, att den
enskilde, som inlåter sig i affärsförbindelse med annor man, har sig
dervid öppet att taga i öfvervägande alla omständigheter, som kunna
öka eller minska tilliten till dennes vederhäftighet och, om denna anses
mindre betryggande, alldeles afhålla sig från hvarje transaktion med
en sådan person; hvaremot kommunen, som icke eger rätt att från sig
afvisa sådana personer, om hvilkas förmåga att fullgöra sina skyldigheter
gent emot densamma berättigade tvifvel kunna hysas, för fyl
-
9
, Riksdagens Skrifvelse N:o 5.
lande af sina nödvändiga behof är, om icke uteslutande, dock i väsentlig
mån hänvisad till do bidrag, som af kommunmedlemmarne skola
uppbäras och hvilka för dem kunna blifva i samma mån mera tryckande,
som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland desse.
Beträffande den gjorda erinran, att då förmånsrätt i den lösa egendomen
ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att
gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges
utskylder, som borde gäldas eller verkligen guldris eller kunnat
gäldas ur den fasta egendomen, .lärer, det vara uppenbart, att stadgandet
härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur
den fasta egendomen gäldas.
Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis
försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur
köpeskillingen utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke
anses innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån
äfven i de många öfriga fall, då den kan göras gällande.
Riksdagen, som hyser den förhoppning, att Eders Kongl. Maj:t
skall af de vid så många olika tillfällen af motionärer från skilda delar
af landet gjorda framställningar om förändring af lagstiftningen i detta
ämne finna sig öfvertygad, att ett verkligt och trängande behof härtill
föreligger och i följd deraf låta de betänkligheter falla, som tillförene
mot förslaget sig yppat, har, på anförda grunder och i anledning af
gjord framställning, för sin del antagit följande
Lag
angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt förordniugen den 8 oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Dernäst gånge med förmånsrätt ut:
ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt stadgadt
är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt
ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.
Stockholm den 23 februari 1887.
Med undersåtlig vördnad:
Bill. till Iiiksd. Prot. 1887. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Höft.
2