Kongl Maj ds Nåd. Proposition N;o 5.
N:o 5.
Kong!.. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om skiljemän och lag angående förändrad, lydelse af
46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877; gifven Stockholms
slott den 29 April 1887.
Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda
protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om skiljemän och
2:o) lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10
Augusti 1877.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steyern.
Uih. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft.
1
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6,
Förslag
till
Lag om skiljemän.
1 §■
Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan träffas, så ock
fråga om ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom brott, må,
då tvist derom uppstått, genom aftal mellan parterne hänskjutas till afgörande
af en eller flere skiljemän. Är tvist redan vid domstol anhängig, vare skiljeaftal,
soin derom slutes, icke gällande, med mindre saken vid domstolen nedlägges.
^
Skiljeaftal om fråga, som ofvan sägs, kan ock afse framtida tvist, härflytande
af visst rättsförhållande, som angifves i aftalet.
2 §•
Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra skiljedomen,
skola de anses hafva utfäst sig att åtnöjas med densamma.
Denna lag ege icke tillämpning å skiljeaftal, som innefattar förbehåll
om rätt för parterne att klandra skiljedomen.
3 §•
Äro skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet och är deri ej heller bestämdt,
till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara
tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda valde tillkalla den
tredje.
4 §•
Emot skiljeman gälle dessa jäf: om han ej fylt tjugufem år; om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf
mot ° domare: om han eller någon, som med honom är sålunda skyld eller
besvagrad, eger del i saken eller kan deraf vänta synnerlig nytta eller skada;
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o o.
om han såsom domare eller eljest å embetes vägnar deltagit i åtgärd eller
beslut, som rörer saken; om lian varit fullmägtig i saken eller deri vittnat;
om han är part i en lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar
ovän; om han står under annans målsmanskap eller någondera partens
husbondevälde eller af honom njuter lön eller underhåll; om han såsom embets-
eller tjensteman lyder under någondera partens förmanskap; om han
blifvit dömd för brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende, eller
står under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd; om han blifvit
dömd ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller att föra annans talan inför rätta.
Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som dervid suttit i
nämnden, ej af sådan orsak anses jäfvig såsom skiljeman. Ej heller vare
den, som af kronan njuter lön eller underhåll, förty jäfvig såsom skiljeman
i sak, deri kronan är part.
Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord
eller gerning i uppsåt att dermed göra honom jäfvig, skall det ej räknas
för jäf.
Part må ej jäfva skiljeman, som han sjelf valt eller om hvars väljande
parterne varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterligt först
efter valet.
5 §•
Tillämpning af skiljeaftal må påkallas af en hvar af parterne. Afser
skiljeaftalet framtida tvist, eller är det ej skriftligen upprättadt, skall den,
som påkallar aftalets tillämpning, skriftligen meddela motparten uppgift på
den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.
6 §•
Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten
skriftligen underrättat motparten om sitt val och uppmanat honom att välja
skiljeman, vare denne, der ej annorlunda är genom skiljeaftalet bestämdt,
pligtig att inom fjorton dagar derefter lemna den andra parten skriftlig underrättelse
om sitt val af skiljeman.
7 §•
Har någon, som blifvit genom skiljeaftalet utsedd till skiljeman, afsagt
sig uppdraget, eller varder han på grund af jäf eller af annan anledninghindrad
att fullgöra detsamma, vare i afseende på den tvist, som är i fråga,
aftalet förfallet, der ej parterne annorlunda öfverenskommit,
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
Afgår skiljeman, som eljest blifvit af part utsedd, välje parten annan
skiljeman i hans ställe; och galle om sådant val i tillämpliga delar hvad i
6 § sägs.
8 §•
Part, som lemnat motparten underrättelse om sitt val af skiljeman, må
ej utan motpartens medgifvande återkalla valet.
9 §•
Tredskas part, som skall välja skiljeman, att fullgöra hvad honom i
sådant afseende åligger, eller kufina i det fall, att skiljeman skall af andra
skiljemän tillkallas, desse ej förena sig om valet, skall, så vida ej skiljeaftalet
innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses af öfverexekutor i den
ort, der endera parten har sitt bo och hemvist.
Mot öfverexekutors beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må
klagan ej föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar skiljcaftalet
icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom fråga är.
10 §.
Har, sedan yrkande om skiljeaftalets tillämpning blifvit framstäldt,
part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat
fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill motparten, hellre än
att vidare påkalla skiljedom i tvisten, sin talan deri vid domstol utföra, må
skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning vid domstol.
11 §•
Parterne ege bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom meddelas
inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet slöts, eller,
der skiljeaftalet afser framtida tvist eller ej är skriftligen upprättadt, från
den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning som i 5 § sägs; dock
skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet inom nämnda
tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden för skiljedoms meddelande räknas
från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord. Är ej skiljedom meddelad
inom den af parterne eller eljest bestämda tid, vare i afseende på den
tvist, som öfverlemnats till skiljemännens pröfning, skiljeaftalet förfallet.
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
12 §.
Samtlige skiljemän skola i tvists afgörande deltaga. Uppkomma mellan
dem olika meningar, galle den mening, om hvilken mer än halfva antalet af
skiljemännen förenar sig. Är ej flertalet bland skiljemännen ense angående
fråga, som blifvit öfverlemnad till deras pröfning, vare i afseende derå skiljeaftalet
förfallet.
13 §.
Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.
Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet, der
den finnes vara undertecknad af de fleste skiljemännen och desse å skiljedomen
intygat, att den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens afgörande.
14 §.
Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var jäfvig
eller af annan orsak obehörig, eller att annan felaktighet egt rum i afseende
på ärendets behandling, ege han draga frågan derom under domstols
pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen
delgafs honom i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift.
15 §.
År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljeraannaåtgärden
bestämda tid, eller hafva skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat
dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, skall
hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att talan mot skiljedomen
icke föres. År domen ogin i någon del och kan den af sådan anledning ej
verkställas i öfrigt, vare den ogin i allo.
16 §.
Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit öfverlemnad till
deras pröfning, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,
meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part fritt att till domstol
instämma sådan fråga.
Lag samma vare, der öfverexekutor finner skiljedom så mörk, att verkställighet
derå ej kan meddelas.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
17 §•
Der enligt lag eller författning viss fråga skall profvas af skiljemän,
galle hvad derom är särskilt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888, men eger ej utan parternes
medgifvande tillämpning å skiljeaftal, som slutits före nämnda dag.
Förslag
till
Lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877.
Härigenom förordnas att 46 § Utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:
46 §.
Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.
Finnes dervid, att parterne under skiljemännen skjutit den fråga, hvarom
skiljemännen dömt, samt att skiljeaftalet slutits utan förbehåll om rätt
för parterne att klandra skiljedomen, och förekommer icke någon omständighet,
på grund hvaraf skiljedomen är ogin ändå att talan mot densamma icke
föres, förordna öfverexekutor, att skiljedomen verkställas må; och gånge den sedan
i verket lika som domstols laga kraft agande dom, der ej af högre myndighet
eller af domstol, der talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes
förordnadt varder.
7
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända till
efterrättelse, varde den efter öfverexekutors förordnande verkstad lika som domstols
laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet annorledes förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888. I fråga om verkställighet
å skiljedom grundad på skiljeaftal, som slutits före nämnda dag, gälle
hvad hittills varit stadgadt.
8
Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 5.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans %Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 20 Februari 1885,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Tiiemptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 19 innevarande månad,
hvarmed Beredningen, som genom nådigt bref den 30 Augusti 1884
erhållit uppdrag att på de grunder, hvilka vore angifna i Nya Lagberedningens
den 6 Juni samma år afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser angående skiljemän och
särskild skadeståndsnämnd, öfverlemnat förslag dels till lag om skiljemän och
dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den
10 Augusti 1877 äfvensom motiv till dessa förslag.
Föredraganden hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmälde, öfver förenämnda två, vid detta protokoll
fogade lagförslag inhemta Högsta Domstolens utlåtande;
hvilken, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan
Hans Maj:t Konungen behagade i nåder bifalla.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
9
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Onsdagen den 14 April 1886.
Första. Rummet.
Närvaran de:
J ustitieråden: Olivecrona,
kSvEDELIUS,
Hernmarck.
Wedberg,
Örbom,
ÅBERGSSON.
Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 12 Mars nästlidna år, de
till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag dels
till lag om skiljemän och dels till förordning angående förändrad lydelse
af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 cirkulerat emellan Högsta
Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet C. J. Rabe, hvilken
jemväl öfvervarit ärendets föredragning i Högsta Domstolen, aflidit;
så företogs, nu detta ärende till slutlig behandling; varande berörda
förslag bilagda detta protokoll.
l:o. Förslaget till lag om skiljemän.
Justitierådet Wedberg yttrade: När, till följd deraf att personer, som
stå i rättsförhållande till hvarandra, hafva olika uppfattning om hvad dem
emellan bör anses såsom rätt, den ene icke kan af den andre utfå hvad
han anser sig hafva att fordra eller i öfrigt icke kan gorå sina rättigheter
Bill. till Rilcsd. Prof. 1887. B. 1 Smil. 1 Afd. 5 Höft. 2
10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
gällande, utan derföre vill anlita den offentliga magtens biträde, har staten
tillsatt vissa myndigheter, domstolarne, hvilkas uppgift är att i tvister tillse
begge parternes rätt, samt uppstält vissa regler för domstolarnes behörighet
och i afseende å processen i öfrigt, hvilka regler icke kunna af parterna
upphäfvas eller förändras. Visserligen förutsätter lagen att tvistefrågor kunna
afgöras af domare, utsedde af parterne sjelfve, eller skiljemän, men det är,
utom i vissa fall, allenast under det uttryckliga vilkor, att de tvistande utfäst
att nöjas åt skiljemännens beslut och under förutsättning att i afseende
å skiljemännens tillsättande någon meningsskiljaktighet icke egt rum, ty lagen
har icke ålagt någon statens myndighet, högre eller lägre, att i allmänhet
gå parter tillhanda genom att åt dem utse skiljemän; och det, som icke
åligger en embets- eller tjensteman såsom tjenstepligt, dermed har han ej
heller rättighet att i sådan egenskap befatta sig.
Utom de fall, då, med afseende å beskaffenheten af vissa mål, lagen
föreskrifver anlitande af skiljemän och uppdragit åt vissa myndigheter att
medverka vid utseendet af skiljemännen, torde ett dylikt sätt för tvisters afgörande
gemenligen icke vara användt annat än då de härflutit från bolagseller
försäkringsaftal eller i öfrigt aftal af affärsmessig natur, dervid man i
allmänhet, till följd af parternes ställning och belägenheten af den ort, der
aftalet blifvit ingånget, kan vänta bättre tillgång på personer, hvilka, utom
det att de i öfrigt äro lämplige till skiljemän, kunna antagas ega förmåga
att afdöma en tvistefråga och deri författa skriftlig dom, som skall kunna
af myndigheterna verkställas. Deremot har, så vidt jag erfarit, något behof
af skiljemannainrättningen icke visat sig för slitande af tvister, som bland
allmogen eller mellan enskilde i öfrigt härleda sig från den dagliga samfärdseln,
förhållandet mellan grannar, aftal om arbete eller tjenst, drifvandet
af ett yrke af mindre omfattning eller förvaltning af eu fastighet, och
minst i afseende å sådana mål, såsom i tvist om arf eller om egenderätt
till fast egendom, der fråga ej är om bestämmande af visst penningebelopp,
som bör af ena parten till den andra utgifvas. Lika litet synes mig sådant
behof förefinnas i brottmål, der den tilltalade vidgår brottet äfvensom skyldigheten
att utgifva skadestånd och derjemte dertill har tillgångar, ty i andra
dylika mål lärer antingen skiljeaftal icke förekomma, eller ock skiljemannadom
vara utan ändamål.
Stiftandet af en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad föranleder
parter att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående af domstolarne,
låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för sin dom, och
således i stället för domarens af lag bundna pröfning sätter godtycket, skall,
fruktar jag, icke komma att verka godt för rättsuppfattningen och rättstillståndet
i landet. Ett allmännare anlitande af skiljemannaförfarandet torde ock
kunna leda derhän att, företrädesvis å landet, skiljemannabestyret gemenligen
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
komme att utöfvas af ett fåtal personer, som vore villige att åtaga sig detsamma,
kanske en eller två i hvarje ort; och komme då att åt dessa
personer, med förringande af domstolens och domarens anseende, beredas en
magtställning, som lätteligen kunde komma att missbrukas.
Man må enligt min tanke ej häremot invända att den tappande
parten må skylla sig sjelf då han frivilligt underkastat sig skiljemäns dom,
ty den, som för sin utkomst eller för vinnande af en ekonomisk förmån
måste ikläda sig en förbindelse, torde ock utan svårighet låta förmå sig
att med förbindelsen förena ett skiljeaftal, hvilket aftal dessutom är af det
slag, att det vanligen afslutas under förutsättning å den betalningsskyldiges
sida att någon tillämpning af aftalet ej skall komma att erfordras.
Kommer dertill att man ej kan betaga parter i’ätt att klandra skiljedom
på den grund att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak obehörig
eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljemannavalet, och man
ej kan åt domstolens beslut i sådan fråga gifva annan verkställighet, än
som tillkommer domstolens utslag i allmänhet, hvarigenom skapas en ytterligare
instans till förmån för den part, som vill uppehålla den andre i hans
rätt, kan äfven af sådan orsak genom skiljemannaförfarandets allmännare
införande rättssäkerheten ingalunda anses befrämjad.
Beträffande de af mig förut nämnda mera affärsmessiga aftal, i afseende
å hvilka jag antagit att något behof af skiljemannainstitutionen visat
sig förefinnas, må det antingen bero på vederbörandes pröfning, vid fastställande
af bolagsordning eller erforderligt reglemente, huruvida åt någon
statens embets- eller tjensteman må uppdragas att utse skiljemän, eller ock,
der dylik fastställelse ej eger rum, ankomma på kontrahenterne sjelfva att
träffa sådan öfverenskommelse, att myndigheterne ej behöfva för detta ändamål
anlitas, dervid, för den händelse att parternes aftal om sättet för skiljemännens
utseende ej kan bringas till verkställighet, skiljeaftalet må förfalla.
Af de skäl jag sålunda anfört anser jag mig icke böra tillstyrka det
remitterade förslagets antagande, men vill icke undandraga mig att deltaga
i den speciella granskning af förslaget, som, under förutsättning att det
skall läggas till grund för lagstiftning i ämnet, erfordras.
Justitierådet Olivecrona anförde:
»Innan jag går att jemte Högsta Domstolens öfrige ledamöter yttra
mig öfver det remitterade förslagets särskilda paragrafer, torde det tillåtas
mig uttala den åsigt om förslaget i sin helhet, hvartill jag, vid dess granskning,
kommit.»
»Det är visserligen sant att 1734 års lagstiftare endast på några få
ställen i allmänna lagen omförmält vissa fall, der det sägs att rättssaker
kunna hänskjutas till pröfning och afgörande af s. k. gode män. Det är
12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.
ock rigtigt, såsom det blifvit anmärkt, att i senare tider ofta varit brukligt,
att, vid ingående af bolagsföreningar, upprättande af entreprenadkontrakt
och andra liknande aftal, på förhand öfverenskommits att möjliga framtida
tvister mellan de kontraherande personerna skulle, utan anlitande af de
allmänna domstolarne, slitas af vissa skiljemän eller s. k. kompromissarie!''.
Men lika sant torde det ock vara, att ett sådant bruk säkerligen icke
skulle hafva uppstått och i vårt land vunnit någon vidsträcktare användning,
derest icke dervid den största frihet varit medgifven åt de kontraherande
personerna att, oberoende af lagföreskrifter, sjelfve stifta lag för sig huru
dylika tvister skulle afgöras likasom genom en förlikning, med hvars vilkor
de på förhand förklarat sig vilja åtnöjas. Svenske medborgare hafva lyckligtvis
under århundraden egt i lagen ett värn för sina rättigheter och i
de af staten anordnade domstolar, med eu för dem lagstadgad rättegångsordning,
haft en säker borgen för en oveldig och på erfarenhet och sakkunskap
grundad pröfning af dessa rättigheters verklighet, beskaffenhet och
omfång. Men om de likväl, under vissa förhållanden, skulle förmena sig
kunna med mindre tidsutdrägt, omkostnader och besvär få sina rättsanspråk
pröfvade af personer, till hvilkas sunda omdöme och opartiskhet de hysa
förtroende, böra de, utan tvifvel, härvid få handla med eu vidsträckt frihet,
så snart de ej ingripa på andras rättsområden. De, som vilja afsåga sig
de rättsförmåner, som den allmänna lagen erbjuder tvistande parter, i det
de i stället underkasta sig följderna af det utslag, som kan fällas af män,
ledde allena af deras inneboende rättskänsla och heder, må gerna medgifvas
en sådan frihet. Dem bör ock tillåtas att fritt få bestämma formen
för sin öfverenskommelse och alla de vilkor och förutsättningar, hvarpå
densamma hvilar. Men om staten sålunda, enligt min uppfattning, bör
lemna åt de enskilde samhällsmedlemmarne en i nämnda hänseende långt
utsträckt frihet, så har dock staten deremot, å sin sida, fullgiltig! anspråk
att såsom bestämmande grundsatser uppställa vissa fordringar att tjena
såsom vilkor för det att staten skall tillerkänna laga verkan åt en dom,
uttalad af personer, som icke äro att betrakta såsom organer för statens
verksamhet utan såsom de der allena handla efter uppdrag i egenskap af
privata skiljemän mellan tvistande parter. Dessa fordringar äro dels att
den öfverenskommelse, som skall ligga till grund för skiljemännens uppdrag,
skall vara upprättad i en form, som möjliggör att kunna bevisa både öfverenskommelsens
verklighet och dess fullständiga innehåll, dels ock att den
skiljemannadom, för hvilken statens biträde äskas för att bringa densamma
till verkställighet, skall vara så affattad, att vederbörande tjensteman genast
kunna lemna den handräckning, som för ändamålet är behöflig.»
»Utgår man från dessa grundsatser kan och bör lagstiftningen rörande
skiljemanna-institutionen blifva ganska enkel och reduceras till några få
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
lagparagrafer. Lagstiftaren behöfver i dem endast angifva att den erforderliga
formen skall vara sådan, att derigenom skiljeaftalets verklighet skall
kunna konstateras; att aftalet till innehållet måste upptaga alla vilkor och
förutsättningar i afseende på val af skiljemän, omfånget af deras uppdrag,
sättet för deras verksamhet jemte förklaring, af kontrahenterna att de skola
åtnöjas med skiljemännens beslut, samt ändtligen att skiljemannadomen skall
vara skriftligen affattad för att densamma skall kunna af den exekutiva
myndigheten bringas till verkställighet.))
»I det remitterade förslaget synes man deremot hafva utgått från en
helt annan uppfattning. Man skönjer deri ett bemödande att vilja gifva åt
skiljemanna-institutionen den mest vidsträckta användning på snart sagdt
alla rättsförhållanden, hvarom enskilda personer kunna kontrahera. För sådant
ändamål har det synts nödigt utarbeta en omständlig lagstiftning i
ämnet. Yidlyftiga föreskrifter hafva blifvit uppstäda om val af skiljemän,
huru den ena parten skall skriftligen först underrätta motparten om sitt val,
sedan uppmana honom att äfven välja skiljeman, och, om detta ej medför
åsyftad verkan, uppfordra honom dertill vid stadgadt äfventyr, om han
tredskas. Vidare förekomma en hel rad stadganden om jäf emot skiljemän,
fatalietider, omröstning till dom, klander m. m. alldeles såsom om skiljemän
vore att uppfatta såsom en särskild instans i den allmänna domstolsorganisationen.
Om jag föreställer mig att det remitterade förslaget oförändradt
blefve gällande lag, måste det för alla dem, som skulle vilja anlita skiljemän,
i stället för allmänna domstolarne, blifva rätt besvärligt att noga studera
alla dessa lagstadganden för att icke, genom okunnighet om, eller försummelse
af att iakttaga lagens särskilda föreskrifter, löpa fara att ohjelpligen
förlora sin rätt.»
»På öfverexekutor lägger förslaget derjemte en börda, som icke alls
synes stå i något samband med hans öfriga funktioner såsom verkställande
myndighet, att nemligen i vissa angifna fall utse skiljeman åt parter. I
mera aflägsna landsbygder torde följden af ett sådant åliggande ofta blifva
den, att förmodligen länsmännen i orterna, såsom de af Konungens Befallningshafvande
mest kände personer, finge på detta sätt fungera såsom oansvarige
domare och dermed förvärfva ett inflytande, som för allmänheten
torde blifva af tvetydigt gagn. I alla händelser måste det anses oformligt
att den verkställande myndigheten skall utse domare i saker, deri, sedan
dom fallit, måhända samma myndighet skall komma att lemna handräckning
för verkställighet och dervid kanske får anlita just den förut utsedde domareskiljemannen.
»
»Jag finner det föga sannolikt att skiljemanna-institutionen, inklämd i
en sådan tvångströja af minutiösa lagstadganden om formaliteter, fatalietider
med mera dylikt, hvaraf det remitterade förslaget öfverflödar, kan hos
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
svenska folkets flertal vinna sympatier eller blifva hvad man skulle kunna
kalla en populär, af parter gerna och ofta anlitad, institution. Ty ingenting
är mera egnadt att afskräcka från begagnandet af en dylik qvasidomstol, än
just att dermed förknippa en mängd iakttagelser, som antingen leda dertill
att parter lätteligen kunna äfventyra att förlora sin rätt eller nödgas att,
efter misslyckadt försök hos skiljemännen, vända sig till de af staten organiserade
domstolarne.»
»Vid det remitterade förslagets utarbetande har man tydligen haft
till ledning sista stycket i 1877 års »Civilprozessordnung för das Deutsche
Reich», hvilket likaledes i 22 paragrafer afhandla!'' »Schiedsrichterliches Verfahrem
eller proceduren inför skiljemän, dervid man från §§ 852, 851, 858,
859, 854, 855 återfinner motsvarande stadganden i förslagets 1, 2, 4, 5, 6,
7 och 9 §§. Men jag betvifla!’ högeligen nyttan af att från främmande lagstiftningar
söka att till vår egen lagstiftning öfverföra nya rättsinstitutioner
eller rättegångsföreskrifter, hvilka icke ega sin rot i folkets eget under tidernas
lopp utvecklade rättsmedvetande eller till följd af långvarigt bruk
dermed införlifvats.»
-»Jag delar i öfrigt den åsigt, som Justitierådet Wedberg här uttalat, och
jag kan, i likhet med honom, icke tillstyrka att det remitterade förslaget lägges
till grund för proposition till Riksdagen.»
Justitierådet Åberg sson utlät sig:
»För min del anser jag lagstiftning i ämnet vara af behofvet påkallad,
ehuru icke i den utsträckning, som i det föreliggande lagförslaget afses.»
»Hvad som väsentligen anmärkts mot hittills gällande lagstiftning angående
skiljemän har varit att, enligt föreskriften i 4 kap. 15 § utsökningsbalken
af 1734 års lag och 46 § utsökningslagen den 10 Augusti 1877,
skiljedom icke medfört exekutiv verkan, så vida icke parterne uttryckligen
utfäst sig att nöjas med skiljemännens beslut. Oaktadt detta stadgandes höga
ålder har det icke vunnit insteg i det allmänna föreställningssättet. Då parter
varit ense om att öfverlemna sin sak till afgörande af skiljemän, i ömsesidig
afsigt att undvika process vid domstol, hafva de förestält sig, att denna
öfverenskommelse, utan uttryckligt förklarande derom, innebär, att saken skulle
undandragas domstolarnes pröfning, för att uteslutande bedömas af de genom
parternes fria aftal valde kompromissarierne. Ofta har i kontrakt om
leveranser, byggnadsföretag in. m. likasom i bolagsreglor och andra reglementen
intagits stadgande derom, att tvister rörande kontrahenternas eller
delegarnes inbördes rättsförhållanden icke finge dragas under domstol utan
skulle afgöras af skiljemän. Efter som, enligt parternes öfverenskommelse,
saken icke finge gå till domstol, och någon annan myndighet icke funnes,
som enligt lag kunde anses utgöra högre instans öfver skiljedomsto
-
15
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
len, har man trott att berörda öfverenskommelse tillräckligt tydligt uttalade
parternes mening att skiljemännens beslut skulle vara slutlig dom i saken,
och man har icke tänkt sig annat än, att denna dom skulle hafva exekutiv
verkan. Först när, i följd af den betalningsskyldige partens underlåtenhet
att fullgöra liqvid enligt domen, denna lemnats till verkställighet, har man,
mången gång till båda parternes öfverraskning, funnit att utmätning icke
kunnat af exekutor meddelas, emedan parterne icke uttryckligen utfäst sig
att nöjas med skiljemännens beslut. Det har då icke återstått annan utväg
än att till domstolen instämma tvisten. Lagen om skiljemän har således
motverkat syftemålet med skiljedomstol, som är att parter, hvilka sådant
önska, må undgå process och vinna ett hastigare afgörande af sina tvister.
Det kan visserligen erinras, att detta berott på parternes okunnighet om
lagens innehåll och deras deraf föranledda underlåtenhet att på förhand uttryckligen
förklara sig nöjde med blifvande skiljedom. Men då en så gammal
lag icke hunnit ingå i allmänna rättsmedvetandet, måste detta bero på
fel hos lagen sjelf. En lag, som i detta afseende öfverensstämmer med allmänna
föreställningssättet, anser jag derför högeligen önskvärd och gillar
följaktligen den i det föreliggande lagförslagets lag uttalade grundsats, att,
då parterne icke i skiljeaftalet förbehållit sig rätt att klandra skiljedomen,
de skola anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas. Jag vill endast anmärka
att förslagets redaktion härutinnan möjligen kan gifva anledning till den
origtiga föreställning, dels att parterne, i fall de genom en efter skiljeaftalets
afsilande träffad öfverenskommelse förbehållit sig rätt att klandra skilje
domen, dock skulle anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas, dels att deras
skyldighet att nöjas med domen skulle vara för handen, äfven då formfel
förelupit, hvilket, på sätt först i 18 § upplyses, icke är förslagets mening.
Äfven tillåter jag mig den anmärkning, att ett stadgande af så grundläggande
beskaffenhet, och hvilket tjenar att bestämma skiljeaftalets betydelse, lämpligen
bör hafva sin plats i början af lagen. Jag hemställer derför att i
början af lagen måtte inflyta en paragraf af följande lydelse:
»Skilje af t al anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med
skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i ... § (förslagets
18 §) omförmäles.))
»På samma gång lagförslaget utgår från nu omförmälda, fullkomligt
rigtiga grundprincip, hade det, efter min mening, bort kasta bort all tanke
på tvisters hänskjutande till skiljemän med förbehåll om rätt att klandra
skiljemännens beslut, angående hvilket ämne någon lagstiftning icke torde
vara erforderlig. I särskilda författningar hafva föreskrifter meddelats om
skiljedomstol i ersättningsfrågor, med rätt för parterne att från skiljedomstolen
fullfölja sin talan hos underrätten. Likaledes kan syn mellan enskild jordegare
och landbo, förrättad af två nämndemän, klandras hos underrätt.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
Häremot är icke något att anmärka. Likaledes har in praxi ansetts i sin
ordning att domstol, som i sitt utslag, utan direkt stöd af lag, till skiljemän
hänskjuta bestämmandet af ådömda ersättningars belopp, hänvisat parterne
att återkomma till domstolen, i fall de icke med skiljemännens beslut åtnöjdes.
Deremot anser jag icke lämpligt att, på sätt i nu föreliggande förslag
skett, tillskapa en fjerde eller rättare första domstolsinstans, hvars existens
skulle bero af parternes frivilliga öfverenskommelse i hvarje särskildt fall.»
»Då parter besluta att vända sig till skiljemän för att erhålla deras
utlåtande, men förbehålla sig rätt att* om de icke blifva med utlåtandet
nöjde, instämma saken till domstol, innebär detta icke annat än ett förlikningsförsök
och medför i de flesta fall ungefär samma nytta, som en vidräkning.
Men då lagstiftaren icke haft anledning att vara betänkt på några
föreskrifter angående andra former för förlikningsförsök utom rätta, kan jag
icke inse hvarför en lagstiftning angående nu ifrågavarande form skulle vara
af nöden. Deremot tror jag, att en sådan lagstiftning skulle kunna för den
enskilde innebära rätt stora vådor. Innan en sådan lag, som den nu föreslagna,
hunne ingå i allmänna rättsmedvetandet, hvartill sannolikt lång tid
komme att åtgå, skulle det säkerligen ofta komma att inträffa, att parter,
som beslutit hänskjuta sina tvister till skiljemän, men uttryckligen förbehållit
sig att få oberoende af skiljemännens beslut instämma saken till domstol,
skulle blifva obehagligt öfverraskade af att hos domstolen erhålla det besked,
att skiljemännens utlåtande, såsom icke öfverklagadt inom den af lagen föreskrifna
tid, vunnit laga kraft. Ej sällan skulle parters talan komma att afklippas
derigenom att, i anseende till svårigheten att finna lämpliga bestämmelser
angående rätt forum för anhängiggörande af klander mot skiljemännens
beslut, parterne med sin klandertalan komme till orätt domstol och
först efter rätta klandertidens utgång derom erhölle domstols besked.»
»Nu gällande utsökningslag, i likhet med 1734 års lag, fordrar, för
att en skiljedom skall medföra exekutiv verkan, att parterne utfäst sig att
nöjas med skiljemännens beslut. Under annan förutsättning tager nu gällande
lag icke någon befattning med skiljedomar, grundade på parters frivilliga
öfverenskommelse. Likasom jag ansett det vara ett lyckligt framsteg, att
sådan utfästelse eller afsägelse af klanderrätt får, enligt nu föreliggande lagförslag,
presumeras vara innefattad i sjelfva skiljeaftalet, lika bestämdt fasthåller
jag för min del vid den hittills gällande lagstiftningens grundtanke,
att af enskilde män i tvist mellan parter meddeladt utlåtande icke skall anses
såsom dom i annat fall, än då parterne, med förbigående af domstolarne, till
skiljemän öfverlemnat det slutliga afgörandet af deras tvist, men deremot
icke må vinna laga kraft, då det endast har naturen af betänkande, vidräkning
eller förlikningsförslag, som parterne på förhand uttryckligen förklarat
icke skola utgöra hinder för sakens pröfning vid domstol.»
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
»Jag hemställer derför, att den föreslagna lagen måtte förklaras icke
ega tillämplighet på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne
att klandra skiljedomen.»
»Slutligen anser jag, att en vid domstol anhängig sak icke bör fä skjutas
under skiljemän, så vida detta icke sker i form af förlikning inför domstolen
eller saken eljest derstädes nedlägges, i följd hvaraf lagen icke torde böra
afse hänskjutande till skiljedomstol af andra frågor än sådana, som icke
äro på domstols pröfning beroende.»
»I afseende å förslagets särskilda bestämmelser i öfrigt, tillåter jag mig
göra följande anmärkningar:
»Stadgandet i § 1 att aftal om framtida tvisters afgörande af skiljemän
eger giltighet endast i afseende å tvist, som härflyter af visst i aftalet bestämdt
rättsförhållande, synes mig kunna missförstås så, att det icke skulle
vara tillåtet att, exempelvis i ett arrendekontrakt, bestämma, att alla af kontraktet
härflytande tvister skulle hänskjutas till skiljemän, utan att angifva
de särskilde genom kontraktet uppkommande rättsförhållanden, hvaraf tvist
kunde härflyta. Någon förändring af redaktionen torde härutinnan kunna
ega rum.»
»Särskilda föreskrifter (§ 2) angående skiljeaftalets form, såsom att det
skall upprättas i vissa fall skriftligt och med vittnen, i andra fall på annat
sätt, torde icke vara erforderliga, utan snarare kunna leda till onödiga förvecklingar.
För min del anser jag lagen böra såsom hittills till öfverexekutors
fria pröfning öfverlemna bedömandet, huruvida parterne under skiljemännen
skjutit det, hvarom dömdt blifvit.»
»Beträffande förslagets 9 § anser jag, att den tredskande partens bestridande
af skiljeaftalets giltighet eller af dess tillämplighet å tvisten icke
bör för den myndighet, som har att välja skiljeman i den tredskande partens
ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga sig valet, så vida icke
myndigheten finner bestridandet lagligen grundadt.»
»Rörande frågan, åt hvilken myndighet valet bör uppdragas, är jag af
af den åsigt, att den största frihet i detta afseende kan lemnas den part,
som ingenting försummat, och att han således bör i denna angelägenhet
få vända sig till rätten i stad eller domaren å landet eller ock till den
öfverexekutor, han finner för sig beqvämligast att anlita, hvarigenom man
äfven förebygger tvist derom, huruvida skiljeman blifvit af behörig myndighet
utsedd.»
»Genom någon jemkning af redaktionen i sista punkten af första
stycket i 12 § torde stadgandet i 20 § kunna göras öfverflödigt.»
»Då skiljedom icke är undertecknad af alla skiljemännen, torde bevis
erfordras derom att den eller de, som icke underskrifvit domen, deltagit i
tvistens afgörande.»
Bill. till liiksd. Prof. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 5 Höft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
»Äfven i andra afseenden anser jag en förändrad anordning af de olika
ämnena och en förenklad redaktion vara af nöden; och anhåller jag att,
för närmare angifvande af min uppfattning i de särskilda delarne, få aflemna
följande af mig uppgjorda
Utkast till Lag om skiljemän.
§ I
Fråga
af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan afslutas, så
ock angående ersättning för skada, som någon genom brott annan tillfogat,
kan, då den icke är på domstols pröfning beroende, hänskjutas till afgörande
af eu eller flere skiljemän.
Öfverenskommelse om sådana frågors afgörande af skiljemän kan jemväl
afse framdeles uppstående tvist, härflytande af visst aftal eller visst angifvet
rättsförhållande.
§ 2.
Skiljeaftal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med skiljedomen,
der icke sådan felaktighet förelupit, som i 13 § omförmäles.
Denna lag är icke tillämplig på skiljeaftal, som innefattar förbehåll om
rätt för parterne att klandra skiljedomen.
§ 3.
Äro skiljemän ej nämnda i skiljeaftalet, och är deri ej heller bestämdt,
till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemän vara tre,
af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda välde tillkalla den
tredje.
§ 4.
Angående jäf mot skiljemän, lika med Nya Lagberedningens förslag;
dock att i första stycket ordet »målsmanskap» utbytes mot »förmynderskap».
§ 5.
Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten
lemnat motparten skriftlig underrättelse om sitt val, vare denne pligtig att,
Ifongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5. 19
inom 14 dagar efter emottagandet deraf, om sitt val skriftligen underrätta
den andra parten.
Då på grund af skiljeaftal angående framtida tvist part vill påkalla
skiljedom, skall han, jemte underrättelse om sitt val af skiljeman, skriftligen
meddela motparten uppgift på den eller de frågor, han vill till skiljemännen
hänskjuta, och vare motparten skyldig att inom 14 dagar efter mottagandet
häraf lemna den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val af skiljeman
§
6-
Har skiljeman afsagd sig uppdraget eller på grund af jäf eller af annan
orsak derifrån afgått, och har i anledning deraf den part, som honom
utsett, erhållit skriftlig uppmaning att välja skiljeman i den afgångnes ställe,
gälle angående skyldighet att om sådant val lemna motparten underrättelse
hvad i 5 § stadgas.
Afgår skiljeman, som blifvit utsedd genom sjelfva skiljeaftalet, vare i
afseende å den tvist, som är i fråga, aftalet förfallet.
§ 7.
Har part om sitt val af skiljeman underrättat motparten, må han ej
utan dennes medgifvande återkalla valet.
§ 8.
Tredskas part att välja skiljeman eller kunna af parterne utsedde skiljemän
icke om val af skiljeman sig förena, skall, der ej skiljeaftalet för sådant
fall innehåller annan bestämmelse, skiljeman på anmälan utses af rätten i
stad eller domaren på landet eller af öfverexekutor.
Mot myndighets beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må ej
klagan föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar skiljeaftalet
icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom fråga är.
§ 9.
Har, sedan yrkande om skiljeaftals tillämpning blifvit framstäldt, part
bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat fullgöra
hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill andra parten, hellre än
att vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning å tvisten, sin talan deri vid domstol
utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning af domstol.
20
Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
§ 10.
Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad.
Är sådan bestämmelse icke gifven, skall skiljedom meddelas inom sex
månader från den dag, då skiljeaftalet afslutades, eller, der skiljeaftalet afser
framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning,
som i 5 § sägs, dock skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller
dess tillämplighet anhängiggjorts vid domstol, tiden räknas från'' den dag,
då sådan tvist blifvit slutligen afgjord.
År i afseende å någon fråga skiljedom icke meddelad inom stadgad
tid, må skiljeaftalet icke utgöra hinder för frågans pröfning af domstol.
§ 11-
Uppkomma mellan skiljemän olika meningar, gälle den mening, om
hvilken mer än halfva antalet af skiljemännen sig förenar. År ej nämnda
flertal ense angående fråga, som blifvit till skiljemännen hänskjuten, vare i
afseende derå skiljeaftalet förfallet.
§ 12-
Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen^underteeknas.
Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet, der
den finnes vara af de fleste skiljemännen undertecknad och desse intyga, att
den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens afgörande.
§ 13-
Till part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var jäfvig
eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende
å ärendets behandling, eger han, vid förlust af vidare talan, instämma sitt
påstående derom till domstol inom 90 dagar efter det skiljedomen i hufvudskrift
eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.
§ 14-
År skiljedom gifven efter den i 12 § stadgade tid eller hafva skiljemän
öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat dom angående fråga, soin ej
enligt lag må skjutas under skiljemän, vare det ogilt, ändå att talan derom
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
icke blifvit förd i den ordning 13 § föreskrifver. År domen ogin i någon
del, och kan den af sådan anledning icke verkställas i öfrigt, vare den i
sin helhet ogill.
§ 15.
Skall enligt lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän, galle
hvad derom är särskildt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla, der
tillämpning af skiljeaftal påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen
tillämplighet i afseende å förut ingånget skiljeaftal, så vida icke parterne utfäst
sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»
Justitierådet Olivecrona tilläde härvid för sin del:
o
»Enligt min uppfattning har det af Justitierådet Abergsson här upplästa
utkast till lag om skiljemän ett afgjordt företräde framför det remitterade
förslaget, i ty att det är kortare, redigare uppstäldt och i formelt
hänseende utmärker sig genom ett klarare lagspråk. Om detsamma ytterligare
förkortades och bestämmelserna deri inskränktes i den rigtning, som
jag i mitt föregående anförande angifvit, skulle det säkerligen kunna, enligt
mitt förmenande, tjena till underlag för ett ändamålsenligt förslag till lagstiftning
i ämnet.»
Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg anförde härefter:
I likhet med Nya Lagberedningens principbetänkande äfvensom de äldre
lagförslagen, tillåter förevarande förslag, på sätt 14 § närmare utmärker, att
en vid domstol redan anhängiggjord tvist må af parterne hänskjutas från
domstol till skiljemän. Ett efter tvistens instämning till domstol emellan
parterne slutet aftal om tvistens skjutande under skiljemän skall, derest parterne
enligt skiljeaftalet äro pligtige att nöjas med skiljedomen, enligt nämnde
paragraf medföra den verkan, att domstolen måste afbryta handläggningen
af målet och låta detsamma hvila till dess någon af parterne begär, att målet
af domstolen åter företages.
Det kan dock med skäl fordras att, innan en tvist dragés inför domstol,
parterne göra för sig klart, huruvida tvisten är egnad att afgöras af skiljemän,
och, der de å ömse sidor finna detta sätt för tvistens lösning fördelaktigast,
omedelbart utan anlitande af domstol, hänskjuta saken till skilje
-
22
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.
mäns behandling. Sedan tvisten blifvit anhängiggjord vid domstol, är det
icke med god ordning öfverensstämmande, att målet undandrages domstolens
pröfning annorledes än genom förlikning eller målets nedläggande. Yäl kan
det icke förekom mas att, efter det en tvist blifvit dragen inför domstol, parterne
öfverenskomma om tvistens afgörande af skiljemän; men en sådan öfverenskommelse
torde icke böra tillerkännas någon rättslig verkan, med mindre
den vid domstolen förda talan återkallas.
Den föreslagna anordning, enligt hvilken en vid domstol anhängiggjord
tvist, som sedermera af parterne skjutits under skiljemän, komme att hvila vid
domstolen i afbidan af skiljedomen, skulle dessutom medföra åtskilliga olägenheter
så väl för domstolen som parterne. Så t. ex. skulle, derest efter
ingåendet af skiljeaftalet ingendera parten hos domstolen påkallade målets
afskrifning eller fullföljde detsamma, saken kunna komma att hvila hos domstolen
under obegränsad tid. Om underrätt redan dömt i saken och parterne,
sedan tvisten blifvit fullföljd i öfverrätt, hänskjutit densamma till afgörande
af skiljemän, synes, vid det förhållande att skiljemän icke ega magt att håfva
ett af domstol meddeladt utslag, en konflikt kunna komma att uppstå emellan
en skiljedom och ett af domstol gifvet beslut, hvars rättskraft icke blifvit
upphäfd.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att den
grundsats måtte på lämpligt ställe i den föreslagna .lagen uttalas, att aftal,
som efter en tvistefrågas anhängiggörande vid domstol slutes angående densammas
afgörande af skiljemän, icke medför någon verkan med mindre saken
vid domstolen nedlägges; och torde följaktligen de bestämmelser i förslaget, som
stå i strid mot berörda grundsats, böra i öfverensstämmelse med samma
grundsats förändras eller ock utgå.
Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde,
yttrade: »För min del kan jag icke instämma i hvad som blifvit anfördt
om vådorna och olägenheterna af den i förslaget och särskildt i 14 § framträdande
grundsatsen att äfven i en vid domstol redan anhängig tvist skiljemannaförfarandet
må genom parternes aftal inledas utan att för aftalets
giltighet erfordras, att parterne på förhand helt och hållet nedlägga sin
talan i målet. Då parterne eljest förena sig i anhållan om uppskof med
målet för att söka åstadkomma förlikning, lärer väl sådant icke af domstolen
förvägras; och det är mig ej rätt klart hvarföre den omständigheten,
att parterne redan hos domstolen gifva tillkänna, att de vilja ikläda förlikningsförsöket
den af lagen i allmänhet godkända och genom speciella
föreskrifter ordnade formen af en skiljemannaåtgärd, skulle i och för sig
böra beröfva dem den eljest visst icke oskäliga förmånen att, derest af en
eller annan oförutsedd orsak dylik åtgärd ej kommer till stånd och således
23
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
förlikningsförsöket misslyckas, få vid domstolen åter fullfölja saken. Så
vidt jag kunnat uppfatta förhållandena förefinnes ej någon anledning till
farhåga, att just denna, mera regelbundna form för åstadkommande af förlikning
utom rätten skall mera än andra utvägar för uppnående af samma
önskningsmål komma att vare sig af parterne eller domstolen missbrukas
eller eljest framkalla konflikter och förvecklingar. Hvad särskilt angår
möjligheten af en konflikt emellan en under det målet är anhängig! i öfverrätt
tillkommen skiljedom samt underrättens dom, torde endast behöfva uppmärksammas
att i förevarande fall den på grund af öfverrättens tillstånd
tillkomna skiljedomen varder på ungefär enahanda sätt som annan i öfverrätten
träffad förlikning satt i stället för den öfverldagade uuderrättsdomen,
hvilken i och med detsamma så väl fortnelt som materielt förlorar all rättskraft.
Den formella oegentligheten att, derest efter ingåendet af skiljeaftalet
saken skulle lemnas hvilande i afbidan på anmälan af part om dess
återupptagande eller afskrifning, men sådan anmälan ej skedde, saken kunde
komma att hvila under obegränsad tid, är ej af principiel natur utan härflyter
endast från en oväsentlig brist eller ofullständighet i en af förslagets
detaljer, hvilken med lätthet afhjelpes på sätt jag vid 14 § får tillfälle att
närmare utveckla.»
O r\
§ 2.
Justitierådet Örbom yttrade vidare: »Emot innehållet af denna paragraf
har jag icke någon väsentlig anmärkning att framställa, men anser
mig böra gifva tillkänna att, enligt min åsigt, föreskriften i 1 mom. om
skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebär, att detta i saknad deraf
ovilkorligen är en nullitet utan endast innefattar en med stadgandet i 9 kap.
1 § Handel sbal ken analog påminnelse om behofvet af dylik form för vinnande
af exekutiv verkställighet å den blifvande domen. Skulle den här föreslagna
lydelsen af nämnda mom. icke anses medgifva en sådan tolkning,
hemställer jag att denna olägenhet måtte afhjelpas genom någon ändamålet
motsvarande ändring af redaktionen.»
Justitierådet Svedelius ansåg lika med Justitierådet Åbergsson någon
viss form för skiljeaftal ej böra föreskrifvas och hemstälde, att förslaget i
öfverensstämmelse härmed skulle ändras.
Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han redan angående den nödvändiga
formen för ett rättsgiltigt skiljeaftal anfört.
24
Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
S
§ 3-
Då benämningen »skiljeaftal» redan i föregående paragraf begagnats
för att utmärka ett aftal om tvists afgörande af skiljemän, ansågs den i
början af förevarande paragraf stälda satsen »Är aftal träffadt om framtida
tvisters afgörande af skiljemän» lämpligen kunna utbytas mot det kortare
uttrycket: »Afser skiljeaftal framtida tvist».
§ 7.
De i ifrågavarande paragraf förekommande orden »i tvist, som ej är
på domstols pröfning beroende», äfvensom de strax derpå förekommande
orden »enligt skiljeaftal» ansågos såsom öfverflödiga böra utgå.
Justitierådet Olivecrona tilläde att, enligt hans mening, äfven de i ifrågavarande
paragraf förekommande orden: »fullgöra det val, som på honom ankommer,
» lämpligen kunde utbytas mot det mycket kortare uttrycket: »välja
skiljeman».
I öfrigt hemstäldes att, enär den i denna paragraf föreslagna anordning,
enligt hvilken den part, som påkallade skiljemaunaförfarande, måste i
augifna fallet icke en, utan två gånger uppvakta motparten, vore för den
förre oskäligt betungande, orden »sist vid uppfordran, som sker efter fjortonde
dagen från det han mottagit uppmaningen,» måtte utbytas mot orden
»inom fjorton dagar derefter».
§ 8.
Justitierådet Olivecrona hemstälde om den förkortning af redaktionen
att, i stället för orden: »välja skiljeman i den afgångnes ställe», måtte
sättas orden: »välja annan skiljeman».
§ 9-
Justitieråden Svedelius, Hernmarck och örbom förklarade sig i hufvudsak
biträda det, förslag till redaktion af här ifrågavarande bestämmelser,
som Justitierådet Åbergsson i det af honom uppgjorda redaktionsutkast (§ 8)
framlagt. Visserligen vore det efter Justitierådens åsigt principielt rigtigast
om, såsom i Nya Lagberedningens principbetänkande förordas, befogenheten
att i här afsedda fall utse skiljeman tillerkändes endast den underrätt, som
är behörig domstol beträffande det föreliggande anspråket, eller undantags
-
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
vis domstolens ordförande. Men då en sådan föreskrift under nuvarande
förhållanden möjligen kunde framkalla förvecklingar eller tidsutdrägt, ansågo
Justitieråden sig icke böra hemställa om ändring af förslaget i sådant syfte,
utan funno tills vidare lämpligare att såsom förebild för bestämmelserna i
denna del uppställa stadgandet i 8 § af förordningen om allmän flottled den
30 December 1880, hvilket stadgande icke veterligen mött svårighet vid
tillämpningen.
Justitierådet Wedberg ansåg, att ansökning om val af skiljeman borde
göras hos öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens afdömande
funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet i
gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten.
Justitierådet Olivecrona anförde att, enligt hans uppfattning, borde ansökning
om val af skiljeman allena kunna ske hos domstolen eller domaren
i den ort, der tvisten, om den skolat vid domstol anhängiggöras, äfven bort
instämmas. Att det blott tillkommer vederbörlig domstol att utse åt parter
skiljeman, är en princip, som genomgår den tyska lagstiftningen rörande
»Schiedsrichterliches Yer fall ren», hvarifrån grundtankarna till ifrågavarande
lagförslag synas vara hemtade.
§ io.
Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och örbom anmärkte att part,
som underrättat motparten om sitt val af skiljeman, borde vid sitt val vara
lika bunden, ehvad underrättelsen meddelats muntligen eller skriftligen, och
hemstälde förty samt med hänsyn till den förändrade affattning, som föreslagits
för nästföregående paragraf, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
den af Justitierådet Aberg sson i 7 § af hans redaktionsutkast föreslagna
lydelse.
Justitierådet Svedelius erinrade, att, till följd af föreslagna affattningen
af nästföregående paragraf, orden: »eller hos öfverexekutor uppgifvit hvilken
skiljeman han valt» borde ur denna paragraf utgå.
§ 11.
Enär, enligt hvad 7 och 8 §§ utmärkte, parter skulle ega att med
gällande verkan i skiljeaftalet öfverenskomma om annan ordning för val
af skiljeman, än den i nämnde paragrafer föreskrifna, samt, der parterne
Bih. till Riksd. Prat. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 5 1loft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
aftalat om sådan särskild ordning, endera partens försummelse att iakttaga
densamma torde böra medföra enahanda påföljd, som i förevarande paragraf
blifvit bestämd för eftersättande af den i 7 och 8 §§ stadgade ordning,
hemstälde Justitieråden Svedelius, Wedberg och Örbom att, i ändamål att
bereda förevarande paragraf tillämplighet äfven å det fall, att part, som
skolat välja skiljeman, försummat fullgöra hvad honom enligt skiljeaftalet
i sådant afseende ålegat, det i ifrågavarande paragraf förekommande uttrycket
»enligt 7 eller 8 §» måtte utbytas mot orden: »i sådant afseende».
Justitieråden Olivecrona och Hernmarck. som häri instämde, anmärkte
derjemte, att då uti det i paragrafen afsedda fall den icke tredskande parten
kan intaga den ställning till sjelfva tvistefrågan, att han uti en rättegång
derom rätteligen borde befinna sig å svarande-sidan, samt det icke torde
böra åligga honom att instämma tvisten, men förslagets redaktion ej utesluter
den tolkning, att han skulle vara skyldig dertill, ansågo Justitieråden
att, till undanrödjande af hvarje tvekan i detta afseende och för att bringa
affattningen af ifrågavarande stadgande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den i 15 § för ett analogt fall begagnade redaktionen, åt slutet af 11 §
borde gifvas ungefärligen följande lydelse: »— — och vill andra parten ej
vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning, vare samma aftal i afseende å den
föreliggande tvistefrågan förfallet».
§ 12.
Justitieråden Svedelius, Wedberg och örbom förenade sig om följande
anmärkningar:
Något giltigt skäl hvarför, såsom den föreslagna lydelsen af denna paragraf
utmärker, parter skulle sakna rätt att annorledes än i sammanhang
med sjelfva skiljeaftalet bestämma den tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad, torde icke förefinnas. Tvärtom synes i åtskilliga fall,
t. ex. der en sorgfällig handläggning af den till skiljemän hänskjutna tvisten
befinnes oundgängligen kräfva längre tid, än parterne ursprungligen beräknat,
det vara synnerligen angeläget att parterne ega rätt att genom särskild öfverenskommelse
utsträcka tiden för skiljemannaåtgärden.
I afseende å det föreslagna stadgandet att, om ej skiljedom meddelats
inom bestämd tid, part eger instämma tvisten till domstol, må erinras, att
rättigheten att draga en tvist under pröfning af domstol enligt gällande rättegångsordning
i allmänhet beror af den ställning såsom kärande eller svarande,
den part, som vill anlita domstolen, i sjelfva verket innehar i tvisten; och då
frågan, huruvida provokatorisk rättegång i visst fall må tillåtas, måste anses
ligga utanför de ämnen, med hvilka ifrågavarande lagförslag har att taga
27
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
befattning, torde följden deraf, att skiljedom icke blifvit meddelad inom den
af parterne eller eljest i lag stadgade tid, böra bestämmas sålunda, att skiljeaftalet
i afseende å den ifrågakomma tvisten förfallit.
Med anledning häraf och enär innehållet af förevarande paragraf i
öfrigt delvis synes böra affattas i tydligare ordalag, än de i förslaget begagnade,
hemställes att denna paragraf måtte erhålla ungefärligen följande förändrade
lydelse:
»Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom meddelas
inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet slöts, eller,
der skiljeaftalet afser framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades
i den ordning, som i 3 § sägs; dock skall, derest tvist om skiljeaftalets
giltighet eller tillämplighet anhängiggjorts vid domstol, tiden räknas
från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord. Är ej skiljedom meddelad
inom den af parterne eller eljest bestämda tid, vare i afseende å den
tvist, som till skiljemän hänskjuta, skiljeaftalet förfallet.»
Hvad senare stycket af denna paragraf i förslaget innehåller torde
rätteligen hafva sin plats i 19 §, som handlar om de öfriga fall, då en
skiljedom är ogin.
Justitieråden Olivecrona och Hernmarch, som förklarade sig instämma
med nämnde ledamöter af Högsta Domstolen, hemstälde tillika huruvida icke
i paragrafen borde inflyta den bestämmelse att, i händelse jemlikt 9 §
rätten eller domaren eller öfverexekutor utsett skiljeman, tiden af sex månader
för skiljemannaåtgärdens afslutande skall räknas från den dag beslutet
om nämnde skiljemans utseende meddelats. Genom hvarjehanda invändningar
af ene parten emot skiljeaftalets tillämpning och genom hans tredska att
välja skiljeman kan nemligen en så lång tidsutdrägt orsakas, att, derest det
i paragrafen såsom allmän regel gifna stadgande rörande beräknandet af
terminen för skiljemannauppdragets utförande skulle i sådant fall tillämpas,
den tidrymd, inom hvilken skiijemännen borde hafva fullgjort sitt arbete,
blefve allt för kort för ändamålet.
§ 13-
På det att redan här må otvetydigt framgå, att denna paragraf endast
eget tillämpning å skiljeaftal, som ingås efter det denna lag trädt i kraft,
hemstälde Justitieråden Svedelius, Hernmarch och Örbom att paragrafen
måtte erhålla ungefär följande lydelse:
»Yarder skiljeaftal slutet utan förbehåll om rätt för parterne» etc.
I öfrigt hemstälde Justitieråden, att denna paragraf äfvensom den näst -
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
följande 14 §, hvilka innehålla allmänna konstitutiva grunder i fråga om
skiljeaftals natur och rättsliga betydelse i väsentliga delar, måtte erhålla sin
plats i lagen näst efter de i 1 och 2 §§ nedlagda hufvudgrunder och framför
de med § 3 begynnande detaljbestämmelserna, helst genom en dylik anordning
lagen synes vinna i enkelhet och öfverskådlighet.
Justitierådet Olivecrona ansåg likaledes att denna paragraf rätteligen
borde ega plats i början af lagen eller i omedelbart sammanhang med § 1.
Men som, enligt den åsigt Justitierådet redan uttalat, det icke borde tillåtas
att i skiljeaftal göra förbehåll om rätt att klandra skiljedom, hemstäldes att
§ 13 måtte formuleras så, att innehållet uttryckte, att i skiljeaftal icke må
införas förbehåll om rätt att klandra skiljemäns dom, och att, om sådant likväl
göres, förbehåll i ty fall skall vara utan laga verkan.
§ 14.
Till afhjelpande af den förut omförmälda ofullständigheten i här föreslagna
bestämmelser för den händelse att mål till följd af skiljeaftal lemnas
»hvilande», hemstälde Justitieråden Svedelius och Örbom om den ändring derutinnan
att, när giltigt skiljeaftal kommit till stånd, saken skulle af domstolen
på bestämd, efter ändamålet lämpad tid uppskjutas samt efter uppskofstidens
utgång afskrifvas, derest icke dessförinnan anmälan om sakens återföretagande
skett eller ytterligare anstånd blifvit af domstolen beviljadt.
§ 16-
I likhet med Justitierådet Abergsson ansågo Justitieråden Svedelius,
Hernmarck, Wedberg och Örbom det vara af vigt att den i förslaget indirekt
uttalade regeln, att för åstadkommande af en giltig skiljedom oundgängligen
erfordras att samtliga skiljemännen deltagit i ärendets behandling eller frågans
pröfning, erhåller bestämdare uttryck i lagtexten.
Då den redaktion, som denna paragraf erhållit, icke syntes fullständigt
uttrycka hvad dermed åsyftades, hemstälde Justitierådet Olivecrona, att paragrafen
måtte omredigeras i den syftning, som i § 12 af det af Justitierådet
Abergsson affattade utkast förekommer.
§ 17-
Då det för bevarande af fatalier i förevarande fall icke är tillfyllest
att stämningen uttages, utan måste erfordras att genom densammas delgifning
med vederparten saken verkligen instämmes till domstolen, samt tiden
29
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.
för instämmande af klander å skiljedom syntes böra i öfverensstämmelse med
hvad redan vore stadgadt i förordningen om allmän flottled den 30 December
1880, § 8, och grufvestadgan den 16 Maj 1,884, § 12, samt i principbetänkandet
och äldre lagförslagen jemväl blifvit föreslaget, bestämmas till
nittio dagar efter delfående!, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Wedberg
att ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Står det part öppet att klandra skiljedom, och vill han anställa sådant
klander, vare han, så framt ej genom skiljeaftalet är annorlunda bestämdt,
pligtig att, vid förlust af vidare talan, till domstol instämma sitt
klander inom nittio dagar efter det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift
honom tillstäldes.»
På nyss anförda skäl och på det att i förevarande fall, der en vigtig
förändring i gällande rätt åsyftas i ändamål att genom utstakande af viss
fatalietid för klander å skiljedom bereda domen en hittills saknad rättskraft,
påföljden af uteblifvet klander, särskild! i fråga om domens eventuella verkställighet,
måtte redan här med största möjliga tydlighet framhållas för vederbörande
parter, ansågo Justitieråden Svedelius och Örbom sig böra, med stöd
jemväl af redan åberopade paragrafer i lagen om allmän flottled och grufvestadgan,
hemställa om ungefär följande lydelse af denna paragraf:
»Står på grund af derom i skiljeaftalet gjordt förbehåll part öppet att
väcka klander emot skiljedom, vare lian, så framt ej annorledes är aftaladt,
pligtig att till behörig domstol instämma klandret inom nittio dagar efter
det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes. Försittes
klandertid i ty fall, vare det så ansedt som hade parten i skiljeaftalet utfäst
att åtnöjas med domen.
I skiljemännens beslut i fall, som här afses, bör tydlig hänvisning lemnas
om hvad den missnöjde, efter hvad nyss är föreskrifvet, har att iakttaga.»
Dessutom hänvisade Justitieråden beträffande denna paragraf till sina
yttranden vid sista stycket i föreslagna lagen om skiljemän äfvensom vid förslaget
till förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen.
Med de åsigter Justitieråden Olivecrona och Abergsson förut i ämnet
uttalat, ansågo Justitieråden denna § böra ur förslaget utgå.
§ 18-
Justitieråden Hernmarck och Wedberg ansågo det böra i förevarande
paragraf tydligare, än som skett, utmärkas, att talan enligt samma paragraf
finge föras endast i afseende å felaktighet i fråga om skiljemannadomstolens
sammansättning och ärendets formella behandling i öfrigt och hemstälde
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
förty samt med hänsyn till den förut tillstyrkta ändringen af nästföregående
paragraf att nu ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:
»Vill part hafva skiljedom häfd på den grund att skiljeman var jäfvig
eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende
å ärendets behandling, eger han sitt påstående derom till domstol instämma,
ändå att skiljeaftalet ej innehåller förbehåll om rätt att klandra skiljedomen;
vare dock pligtig instämma sin talan inom den tid och vid den påföljd, som
i 17 § sägs».
På de af nämnde Justitieråd anförda grunder, samt med hänvisning till
innehållet af 49 § utsökningslagen äfvensom till de vid 17 § framstälda
erinringar, så vidt de ega tillämplighet jemväl i förevarande paragraf, hemstälde
Justitieråden Svedelius och Örbom, att densamma måtte erhålla ungefär
följande lydelse:
»Der part på den grund att skiljeman var jäfvig eller af annan orsak
obehörig eller att annan felaktighet egt rum i afseende å ärendets behandling
vill hafva skiljedom häfd, med hvilken han eljest är pligtig att åtnöjas,
eger han att draga frågan derom under domstols pröfning så framt han instämmer
sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen delgafs honom på
sätt i 17 § sägs; dock må af sådan talan hinder ej möta mot domens bringande
till verkställighet, så vida ej domstolen, der talan är anhängig, annorledes
förordnar».
Justitierådet Olivecrona, som var af den mening att klander å skiljemäns
dom icke borde tillåtas i andra fall än der bestämda formfel i skiljemannaförfarandet
egt rum, eller derest skiljeman varit obehörig att med skiljedom
taga befattning, ansåg den af Justitierådet Åbergsson i utkast föreslagna
redaktion af § 13 bättre uttrycka hvad som i ämnet borde sägas, hvarföre
Justitierådet för sin del hemstälde om förändring af redaktionen i den rigtning,
som nämnda utkast angåfve.
§ 19.
Med hänvisning till hvad redan blifvit anmärkt vid senare stycket af
förslagets 12 §, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg
att förevarande paragraf måtte affattas sålunda:
»Är skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden
bestämda tid eller öfverskrida skiljemän sitt uppdrag eller meddela de dom
angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, skall hvad
skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att talan derom icke föres. År
31
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
domen ogin i någon del, och kan den af sådan anledning ej verkställas i
(ifrigt, vare den ogin i allo.»
Justitieråden Svedelius och Örbom, hvilka instämde i hvad bemälda
ledamöter af Högsta Domstolen yttrat, ansågo sig derjemte böra erinra att
förslaget icke lemnar domstolarne fullständig anvisning på alla de formella
afvikelser från lagens eller skiljeaftalets föreskrifter, som böra föranleda till
skiljedomens ogiltighet. I denna paragraf upptagas åtskilliga nullitetsgrunder,
som äro af den genomgripande beskaffenhet att domen är ogin, äfven om
talan emot densamma icke föres vid domstol. Men derjemte förekomma andra,
i 18 § allenast antydda felaktigheter, som icke äro ovilkorlig^ nullitetsgrunder
utan blifva betydelselösa, om domen ej klandras inom föreskrifven tid;
och slutligen förefinnes ännu en klass af afvikelser från det normala förfarandet,
som uppenbarligen äro så underordnade, att de i hvad fall som
helst ej böra föranleda domens ogiltighet (t. ex. afvikelse från tidsfristerna i
7 och 8 §§). Visserligen lemnas i motiven till förslaget om förändrad lydelse
af 4G § utsökningslagen (pag. 31) åtskilliga antydningar om de förhållanden,
som anses böra uppmärksammas vid verkställighetsfrågans pröfning hos öfverexekutor,
men dessa äro icke fullt uttömmande och dessutom är det utan
tvifvel angeläget att den anmärkta ofullständigheten i fråga om de särskilda
kategorierna af verkliga nullitetsgrunder varder i sjelfva lagtexten i möjligaste
måtto afhjelpt, h vil ket torde kunna ske genom deras påpekande i denna paragraf,
så vida de ej redan dessförinnan med större bestämdhet framhållas i
18 eller andra föregående §§.
§ 20.
Justitierådet Wedberg anmärkte att, hvad anginge eventuel skiljeaftal,
den eller de frågor, hvarom skiljedom i hvarje särskild! fall påkallades,
omöjligen kunde vara angifna i sjelfva skiljeaftalet och således icke heller kunde
anses vara, såsom förslagets författare i förevarande paragraf uttryckt sig, i
skiljeaftalet öfverlemnade till skiljemännens pröfning. Derföre och med hänsyn
till hvad förut blifvit anmärkt i fråga om giltigheten af skiljeaftal, som
slötes angående redan vid domstol anhängig tvist hemstäldes att denna paragraf
måtte erhålla följande förkortade affattning;
»Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit till deras pröfning
öfverlemnad, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden utgick,
meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part fritt att till
domstol instämma sådan fråga.»
Med hänvisning till hvad förut blifvit anför dt instämde häri Justitie -
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
råden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och örbom samt tilläde, att, till
förekommande af eljest möjligen uppstående tvekan om lagens mening, borde,
i analogi med hvad 47 § utsökningslagen innehåller om annan dom, till denna
paragraf fogas ett tillägg gående ut derpå, att hvad i paragrafen är stadgadt
gäller äfven det fall, då skiljedom af öfverexekutor befunnits så mörk, att
äskad verkställighet derå ej kunnat meddelas.
§ 21.
Denna paragraf ansågo Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck
och Wedberg böra ur förslaget utgå af följande skål:
Uppdraget att vara skiljeman är eu helt och hållet privat befattning,
som ingen mot sin vilja är pligtig att åtaga sig. Med denna beskaffenhet af
skiljemannauppdraget torde bäst öfverensstämma, att ersättningen för dermed
förenade kostnader och besvär får bero på öfverenskommelse emellan vederbörande
eller, i brist deraf, på pröfning af domstol. Att, såsom i förevarande
paragraf blifvit föreslaget, skiljemännen skulle ega att sjelfve tilllägga
sig godtgörelse i berörda afseende och således döma i egen sak synes
desto hellre egnadt att framkalla missbruk, som fasta grunder för ersättningens
bestämmande i detta fall saknas. Väl skulle det enligt förslaget stå
part öppet att inom viss tid vid domstol klandra skiljemännens beslut i denna
del; men då förslaget icke tillika löst den frågan, hvilken domstol skulle
vara behörig att upptaga sådant klander, lärer denna fråga i vissa fall t. ex.
der skiljedomen angår flera tvistepunkter, hvilka, om de skolat underkastas
rättslig pröfning, tillhört skilda domstolar, komma att medföra en ovisshet,
som för parts klandertalan kan blifva olycksdiger.
Justitierådet örbom anförde: »Denna paragraf lemnas af mig utan vidare
anmärkning än att dels deri bör inflyta att rätt till instämning eger
rum äfven om parterne icke förbehållit sig att få klandra skiljedomen, dels
ock att till förebyggande af osäkerhet i fråga om behörig domstol för pröfning
af det här afsedda klandret bör uti paragrafen inrymmas en bestämmelse,
hvaraf framgår att sådan talan må, allt efter som den missnöjde finner
lämpligt, instämmas vare sig till domstol, der skiljemännen eller någon
af dem må sökas i tvistemål, som dess person rörer, eller ock till domstol,
der klandertalan i förut i lagen omförmälda fall må anhängiggöras.»
»I öfrigt kan jag ej dela de i fråga om denna paragraf uttalade betänkligheter.
För skiljemännen är den egentligen mindre behöflig, ty i sakens
natur ligger att frågan om kostnaden för skiljemannaförfarandets åvägabringande
och i synnerhet om ersättningen till skiljemännen i regeln, äfven
utan särskilt omnämnande, åtföljer hufvudsaken och anses derifrån oskilj
-
33
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
aktig. Skiljemännen ega för (ifrigt i sitt våld att göra åtnjutandet af en
viss ersättning till vilkor för uppdragets antagande och kunna dessutom tilltvinga
sig snart sagdt hvilken ersättning som helst i förskott af den vinnande
genom att vägra domens utlemnande innan deras anspråk blifvit tillfredsstäldt.
Det är dels såsom korrektiv mot missbruk i dylika fall, der fasta
grunder för ersättningens bestämmande saknas, dels ock såsom ett medel att
tillförsäkra den vinnande parten exekution hos den tappande för hvad den
förre enligt domen nödgats förskjuta till skiljemännen, som denna paragraf
har sin egentliga betydelse.»
§ 22.
Enär i de fall, då enligt annan lag eller författning viss fråga skulle
pröfvas af skiljemän, skiljemannaförfarandet måste anses vara genom samma
lag eller författning så fullständigt regleradt, som lagstiftaren i hvarje af
dessa fall åsyftat, och desamma läge utanför området för den föreslagna lagen,
hvilken handlade om sådant skiljemannaförfarande, som grundade sig
på frivilligt aftal, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck
och Örbom, att hvad förevarande paragraf innehölle om de föreslagna stadgandenas
tillämplighet äfven i förstnämnda fall måtte utgå och denna paragraf
följaktligen erhålla följande lydelse:
»Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,
gälle hvad derom är särskilt stadgadt.»
Beträffande sista stycket af förslaget yttrade Justitieråden Olivecrona,
Svedelius, Hernmarck, Wedberg och Örbom:
Skiljemannaförfarandet, sådant det i den föreslagna lagen blifvit ordnadt,
hvilar väsentligen å den genom parternas aftal derför lagda grund och
lagens föreskrifter afse endast att i vissa hänseenden, der aftalet är ofullständigt,
komplettera detsamma. Vid sådant förhållande och då i förevarande
fäll icke någon omständighet är för handen, som kan berättiga till afvikelse
från den allmänna regeln att rättsverkningarne af ett aftal böra bedömas
efter de omständigheter och förutsättningar, under hvilka aftalet ingicks, bör
den föreslagna nya lagen icke annorledes än med parternas uttryckliga begifvande
erhålla tillämpning å skiljeaftal, som slutits innan lagen trädde i
kraft. Att, såsom det blifvit föreslaget, den nya lagen i åtskilliga ganska
vigtiga hänseenden skall komplettera äfven skiljeaftal, som tillkommit på en
Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 5 Håft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
tid då ingen kunde ana tillkomsten än mindre innehållet af en sådan lag,
synes icke allenast principielt origtigt utan äfven föranledande praktiska
olämpor. Särskild! är det af vigt att de i 17 och 18 §§ stadgade frister
icke emot parternes vilja tillämpas å äldre skiljeaftal.
I fråga om åtskilliga rent formella bestämmelser, såsom t. ex. i 6—10
§§, kan det visserligen anses vara om ej angeläget åtminstone oskadligt, att
dessa vinna tillämpning å de äldre aftalen. Men så vida den nya lagens
stadganden derutinnan icke stå i strid med nu gällande lag om skiljeaftal,
lära de utan tvifvel in praxi komma att så mycket som möjligt efterföljas
utan att något särskildt stadgande derom erfordras. Skulle de åter vara oförenliga
med den lag, som gälde vid skiljeaftalets tillkomst, böra de deremot
icke kunna påtrugas de aftalande.
På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och med åberopande af den
åsigt Högsta Domstolen uttalat vid granskningen af 66 § inteckningslagen
hemställes följaktligen att förevarande stycke i likhet med lagens öfriga delar
måtte affattas så, att all tillämpning af lagen å äldre skiljeaftal utan parternas
medgifvande varder förebyggd.
•
Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde, yttrade
slutligen: »I motiven (pag. 29) finnes anmärkt att vid samtliga de i
förslaget förekommande bestämmelser, hvilka ansetts vara af den beskaffenhet,
att de genom särskild öfverenskommelse i skiljeaftalet kunde af parterne efter
deras godtfinnande förändras, detta blifvit i förslaget tydligt angifvet genom
intagande af ett uttryckligt förbehåll om en sådan rätt för parterna, hvadan
samtliga de stadganden, vid hvilka dylikt förbehåll ej finnes infördt, vore
sådana, som borde vara för parterna »ovilkorligen förbindande».
»Den anförda regeln synes mig dock icke vara fullt konseqvent iakttagen,
såsom exempel hvarå kunna anföras stadgandena i J5 § 1 punkten
samt 16 och 21 §§, hvilka, ehuru något förbehåll af antydda slag der ej
förekommer, uppenbarligen varda utan verkan, derest t. ex. parterne i skiljeaftalet
fäststält att skiljedomen skall vara af skiljemännen enhälligt beslutad
och af dem samtliga undertecknad eller ock med skiljemännen öfverenskommit
att desse ej skola njuta godtgörelse. Den anförda slutföljden af förbehållets
obefintlighet håller naturligtvis ej heller streck i de fall, der parterne
genom ett nytt efteråt tillkommet aftal ordna sina förhållanden, såsom
t. ex. då parterne godkänna skiljemannaåtgärden fastän den skett efter den
för uppdraget faststälda tid eller med öfverskridande af uppdraget (jemför 12
§ sista punkten och 19 §).»
»Jag har velat påpeka dessa förhållanden, emedan jag för min del af
frånvaron i lagtexten af förbehåll om parternas rätt att annorledes aftala icke
35
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
alltid eller ovilkorligen vill draga den slutsats, att dylik rätt är dem betagen,
utan anser det böra bero på sakens natur huruvida denna rätt tillkommer
dem eller icke.»
2:o. Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46 §
utsökning slag en den 10 Augusti 1877.
o
Justitierådet Aberg sson anförde:
»Om, såsom jag föreslagit, till begreppet af skiljedom enligt lagens
mening kommer att höra, att klander deremot icke kan vid domstol anställas,
så vida den i laga ordning tillkommit, förenklas i väsentlig mån utsökningslagens
stadgande om domens verkställighet. Det skulle för öfverexekutor
ofta hafva föranledt stora svårigheter att förvissa sig, att klandertalan
mot domen icke blifvit inom föreskrifven tid anstäld, i synnerhet då
man tager i betraktande svårigheten att i vissa fall bestämma, hvilken domstol
skulle hafva varit behörig att upptaga sådan talan. Det är visserligen
sant, att äfven efter mitt förslag part skulle ega att vid domstol yrka skiljedomens
upphäfvande på grund af formfel; men jag föreställer mig, att domens
verkställande icke behöfver uppehållas i afbidan på utgången af den
tid, inom hvilken sådan talan får anhängiggöras, utan bör skiljedom kunna
presumeras vara i laga ordning tillkommen, till dess motsatsen bevisas, och
således, i likhet med hvad i 49 § utsökningslagen stadgas angående domstols
dom, hvari ändring sökes på grund af domvilla eller annan felaktighet
i rättegången, verkställigheten obehindradt fortgå, så vidt ej rätten, der domen
klandras, annorledes förordnar. På det att skiljedomen icke måtte varda
verkstäld innan parten beredts tillfälle att vidtaga mått och steg för domens
undanrödjande, der den olagligen tillkommit, torde böra föreskrifvas att öfverexekutor
icke får verkställa skiljedom förr, än han mottagit bevis derom, att
densamma i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift blifvit delgifven åt den part,
mot hvilken den skall gå i verkställighet.»
»I öfverensstämmelse med mitt förslag till lag om skiljemän erfordras
i öfrigt, för att skiljedom skall kunna verkställas, att parterne hafva, utan
förbehåll om rätt till klander å skiljedomen, hänskjutit saken till skiljemännen
samt att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen,
äfven utan deremot anfördt klander, är en nullitet. Då nullitetsskälen blifvit
sammanförda i en paragraf af förslaget till lag om skiljemän, kan till lättnad
för öfverexekutor 46 § utsökningslagen dit hänvisa.»
»På dessa grunder tillåter jag mig hemställa, att lagen i ämnet måtte
affattas i ungefärlig öfverensstämmelse med följande af mig uppgjorda
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
Utkast till Lag angående förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen
-den 10 Augusti 1877.
Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:
46 §.
Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.
För erhållande af sådan verkställighet erfordras:
1. att sökanden hos öfverexekutor företett bevis om delgifning åt vederparten
af skiljedomen eller bestyrkt afskrift deraf;
2. att parterne hafva, utan förbehåll om rätt till klander a skiljedomen,
under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit; och
3. att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen
enligt 14 § i lagen om skiljemän är ogill.
Sedan öfverexekutor förordnat, att skiljedomen må verkställas, gånge
den i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej annorledes
varder förordnadt antingen af högre myndighet eller ock af domstol, dit
talan om skiljedomens upphäfvande blifvit på grund af 13 § i lagen om
skiljemän instämd.
Skall enligt särskild lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän,
gälle angående verkställighet af skiljemännens beslut hvad derom är
särskilt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla i
fråga om verkställighet å skiljedom i tvist, der tillämpning af skiljeaftalet
påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen tillämplighet i afseende
å verkställande af skiljedom, grundad på förut ingånget skiljeaftal, så vida
icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»
Justitieråden Hernmarck och Wedberg förenade sig om följande yttrande:
»Den föreslagna nya lydelsen af ifrågavarande paragraf synes kunna
gifva anledning till den uppfattning, att hvad tredje stycket af denna paragraf
innehåller skulle vara tillämpligt äfven i fråga om skiljedom, som
tillkommit på grund af särskild föreskrift i lag, såsom sjölagens 321 §,
8 § i förordningen om allmän flottled den 30 December 1880 och grufvestadgans
12 §. En sådan uppfattning, hvilken skulle medföra den orimlighet,
I
Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 5. 37
att den exigibla kraft, eu sådan skiljedom egt omedelbart efter utfärdandet,
skulle kunna minskas till följd deraf, att en mot domen anstäld klandertalan
blifvit ogillad, motsäges visserligen af motiven till förslaget, hvilka utmärka,
att föreskriften i nämnda stycke afser allenast sådan skiljedom, som meddelats
på grund af frivilligt skiljeaftal; men till förekommande af missförstånd
torde andra stycket af denna paragraf böra nedflyttas efter tredje
stycket och tillika erhålla en efter denna nya ordningsföljd lämpad, förändrad
affattning.»
Justitierådet Örbom anförde:
»Med den af mig förordade lydelse af skiljemannalagens 13, 17, 18,
19, 20 och 21 §§ kan, enligt min åsigt, 46 § utsökningslagen lemnas alldeles
oförändrad, hvilket ur flera synpunkter måste anses önskvärdt. Uppenbarligen
har redan den nuvarande lydelsen alltid tolkats så, att öfverexekutor
har att tillse icke allenast att parterna skjutit under skiljemännen
det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, utan
äfven huruvida någon omständighet förekommit, på grund hvaraf enligt
skiljeaftalet eller sakens natur detta beslut måste anses kraftlöst eller ogilt.
Att i sådana händelser öfverexekutor måste vägra verkställighet lärer väl
hittills varit otvifvelaktigt, fastän det icke särskild! utsäges i 46 §, och,
derest genom en ny lag om skiljemän ytterligare föreskrifter gifvas, som
innebära att en skiljedom till följd af vissa brister eller felaktigheter i förfarandet
skall vara ogill, är det väl ännu mera uppenbart att hvad denna
nya lag innehåller utgör en komplettering af den nu gällande och följaktligen
skall vid 46 §:s tillämpning efterlefvas, äfven om någon särskild klausul
derom ej införes i samma paragraf.»
»Ått enligt mina förut tillkännagifva åsigter tredje och fjerde punkterna
i förslaget äro öfverflödiga torde ej behöfva här närmare utvecklas.»
Justitieråden Olivecrona och Svedelius ansågo, i likhet med Justitierådet
Örbom, 46 § utsökningslagen kunna oförändrad bibehållas.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Plans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Måndagen den 14 Februari 1887,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Loven,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
JaIOHEKT,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm,
Justitieråden: Örbom,
Her^low.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:
Högsta Domstolens yttrande öfver de af Nya Lagberedningen uppgjorda,
till Högsta Domstolen remitterade förslag dels till lag om skiljemän
och dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 8 utsökningslagen
den 10 Augusti 1877.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde
Departementschefen:
»Åberopande de skäl, som af Nya Lagberedningen och en ledamot i
Högsta Domstolen anförts till ådagaläggande af nyttan och behofvet af den
föreslagna lagen om skiljemän, finner jag de farhågor beträffande lagens
BO
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
ogynsamma verkningar, som af en annan ledamot i Domstolen uttalats, icke
vara af den betydelse, att de böra förhindra Eders Kong], Maj: t att i hufvudsak
lägga Lagberedningens förslag till grund för den proposition i ämnet,
som kan komma att till Riksdagen aflåtas. Deremot har jag, likaledes på
de af förstnämnde ledamot anförda skäl, ansett lagens verkningskrets böra
inskränkas, så att lagen icke blifver tillämplig på skiljeaftal, som innefatta
förbehåll om rätt för parterne att klandra skiljedomen, likasom jag biträder
den af flera ledamöter i Högsta Domstolen uttalade mening, att då tvist
redan är vid domstol anhängig skiljeaftal, som derom slutes, icke bör gälla
med mindre saken vid domstolen nedlägges. I enlighet med dessa grunder
har Nya Lagberedningens förslag blifvit i vissa delar omarbetadt.
Rörande 2 § i Nya Lagberedningens förslag hafva två af Högsta Domstolens
ledamöter anmärkt, att någon viss form för skiljeaftal icke borde föreskrifvas,
hvarjemte en annan ledamot, med uttalande af den åsigt, att föreskriften
i 1 mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebure,
att detta i saknad deraf ovilkorligen vore eu nullitet, utan endast innefattade
en med stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken analog påminnelse om behofvet
af dylik form för vinnande af exekutiv verkställighet å skiljedomen,
hemstält att, derest lydelsen af nämnda mom. icke ansåges medgifva en sådan
tolkning, denna olägenhet måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande
ändring af redaktionen.
Såsom bekant äro aftal i allmänhet enligt svensk lag lika bindande,
vare sig de afslutas under ena eller andra formen, förutsatt att desamma
kunna styrkas, derest tvist om deras tillkomst eller innehåll uppstår. Yisserligen
är denna regel icke utan undantag, men de skäl, som föranledt lagstiftaren
att t. ex. i fråga om köp, skifte och gåfva af fast egendom föreskrifva,
att aftal derom, för att vara gällande, skola upprättas skriftligen
med vittnen, torde icke kunna tillämpas å skiljeaftal. Mot ett stadgande sådant
som det af Nya Lagberedningen föreslagna möta derjemte särskilda betänkligheter.
Den form, som föreskrifves för ett aftals ingående, bör enligt
allmänna rättsgrundsatser gälla äfven för överenskommelser, hvarigenom vilkoren
i ett sådant aftal förändras. Derest vid tillämpning af ett i behörig
ordning upprättadt skiljeaftal parterne, såsom genom ovarsamhet lätt kunde
inträffa, muntligen eller skriftligen utan vittnen öfverenskomme om andra
grunder beträffande skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller tiden
för skiljedoms meddelande, och dessa grunder sedermera tillämpades, skulle
alltså endera parten kunna yrka skiljedomens upphäfvande af den anledning,
att nämnda öfverenskommelse icke afslutats i den för skiljeaftal föreskrifna
form. Dertill kommer, att aftal angående arrende, leverans, befraktning, försäkring
m. m., hvilkas giltighet icke är beroende deraf, att aftalen upprättats
i viss form, icke sällan innehålla vilkor, att tvister, som kunna härflyta af
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å.
desamma, skola pröfvas af skiljemän. Om ett dylikt aftal upprättades i
annan form än den för skiljeaftal stadgade, skulle följaktligen berörda vilkor
vara ogiltigt under det avtalet i öfrigt vore gällande, ett förhållande, som
torde kunna betecknas såsom ganska oegentligt.
På dessa skäl och då det synts mig icke vara behöfligt att i lagen
intaga en erinran till parterne i det syfte, en af Högsta Domstolens ledamöter
angifvit, har det nu ifrågavarande stadgandet i Nya Lagberedningens
förslag blifvit helt och hållet uteslutet. Deremot har i förslagets 5 § intagits
ett stadgande derom, att, när skiljeaftal ej är skriftligen upprättadt, den
som yrkar dess tillämpning skall — liksom då aftalet afser framtida tvist
— skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, om hvilka
skiljedom äskas. En sådan föreskrift står i öfverensstämmelse med Rättegångsbalkens
stadgande, att stämning till domstol skall vara skriftligen affatta
d.
2 — 8 §§ i mitt förslag motsvaras i Nya Lagberedningens förslag af
3—8, 10 samt 13 §§, med någon förändring i uppställningen, så att 2 §
i det förra svarar mot 13 § i det senare, 3 § mot 6 §, 4 § mot 4 §, 5 §
mot 3 §, 6 § mot 7 §, 7 § mot 5 och 8 §§, samt 8 § mot 10 §. I afseende
på de förändringar dessa paragrafer undergått kan jagjinskränka mig
till att hänvisa till Högsta Domstolens yttrande.
Innehållet af 9 § i Nya Lagberedningens förslag har inom Högsta
Domstolen gifvit anledning till två hufvudsakliga anmärkningar. Den ene af
dessa angår frågan, hvilken myndighet bör erhålla uppdrag att utse skiljeman,
när sådant af eu eller annan orsak erfordras. Härom hafva inom
Högsta Domstolen uttalats olika meningar. Att, såsom ifrågasatt blifvit, lemna
ett dylikt uppdrag åt den underrätt, som vore behörig domstol beträffande
det föreliggande anspråket, eller undantagsvis åt domstolens ordförande, torde
vara mindre lämpligt, då ju underrätten framdeles kunde nödgas ingå i pröfning
af instämd talan angående felaktighet, som förmenades hafva förelupit
vid skiljemännens utseende. Då ett sådant uppdrag närmast afser eu verkställighetsåtgärd,
som på grund af skiljeaftalet äskas, synes det lämpligast
böra lemnas åt öfverexekutor. Dervid uppstår emellertid fråga, hvilken öfverexekutor
i hvarje fall skall anses behörig. En af Högsta Domstolens ledamöter
har föreslagit öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens
afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet
i gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten. Mot detta förslag
torde kunna anmärkas, att det understundom skulle vara svårt för parten
att afgöra, hvilken domstol vore behörig att afdöma tvisten, samt att
tvisten för öfrigt kunde röra flera frågor, hvilka tillhörde olika domstolars
bedömande. Med afseende härå och då en onödigt utsträckt valfrihet
skulle medgifvas parten, om han finge rätt att vända sig till hvilken öfver
-
41
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
exekutor i riket som helst, anser jag lämpligast att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Nya Lagberedningen föreslagit, behörighet att utse
skiljeman tillerkännes öfverexekutor i den ort, der endera parten har sitt
bo och hemvist. Tillämpningen af denna regel bör ej möta någon nämnvärd
svårighet.
Högsta Domstolens andra anmärkning afser bestämmelsen i paragrafens
andra punkt, enligt hvilken öfverexekutor skulle ega i parts ställe utse skiljeman
endast i det fall att skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet å den
tvist, hvarom fråga vore, antingen icke bestredes eller blifvit af domstol pröfvad
genom beslut, som eger laga kraft. Då jag i likhet med Högsta Domstolens
fleste ledamöter anser den tredskande partens bestridande af skiljeaftalets
giltighet eller tillämplighet å tvisten icke i och för sig böra för den
myndighet, som har att välja skiljeman i partens ställe, utgöra tillräcklig anledning
att undandraga sig valet, har förslaget blifvit i denna del ändradt
på sätt bemälda ledamöter hemstält.
Till stöd för de afvikelse)’, som förslagets återstående §§ förete vid
jemförelse med Nya Lagberedningens, äfvensom för uteslutandet af 21 § i
sistnämnda förslag, åberopar jag Högsta Domstolens yttrande.
Äfven mot förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46
§ utsökningslagen hafva anmärkningar blifvit framstälda inom Högsta Domstolen.
Tre ledamöter hafva ansett ifrågavarande lagrum kunna bibehållas
oförändradt. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att bestämmelserna
i detta lagrum, så vidt de afse skiljedom, grundad å skiljeaftal, ej väl öfverensstämma
med stadgandena i den föreslagna lagen om skiljemän. I detta
afseende må påpekas, att den betydelse 46 § utsökningslagen tillägger en
utfästelse af parterne att åtnöjas åt skiljemännens beslut enligt 2 § af lagen
om skiljemän skulle försvinna. Lagen torde i öfrigt ej böra sakna en uttrycklig
föreskrift om öfverexekutors skyldighet att pröfva, huru vida mot
skiljedom förekomma omständigheter, på grund af hvilka den är ogin, äfven
om talan mot densamma icke föres. Giltiga skäl torde alltså icke saknas
för en omarbetning af 46 § utsökningslagen.
De ändringar, som vidtagits i Nya Lagberedningens förslag till lydelse
af denna §, äro påkallade af de förändringar förslaget till lag om skiljemän
undergått.»
Sedan Departementschefen härefter uppläst de omarbetade förslagen
dels till lag om skiljemän och dels till lag angående förändrad lydelse af
46 § utsökningslagen den 10 Augusti 1877, hemstälde Departementschefen
i underdånighet, att dessa förslag måtte af Kongl. Maj:t godkännas Och jemlik!
87 § Regeringsformen för Riksdagen till antagande framläggas.
Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 5 Hälft.
6
42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
Justitierådet Örbom åberopade hvad han vid granskning af Nya Lagberedningens
förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende å berörda
yttrande icke blifvit i Departementschefens förslag fastadt.
På hemställan af Statsrådets öfriga ledamöter täcktes
Hans Maj:ts Konungen bifalla hvad Departementschefen
hemstält, och skulle proposition i ämnet till Riksdagen
aflåtas i enlighet med bilagan Litt. A. vid detta
protokoll.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
43
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, lulllet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott
Fredagen den 29 April 1887,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Eiirensvåed,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm,
Justitieråden: Wretman,
Svedd lius.
Departementschefen Statsrådet von Steyern hemstälde, att, då den vid
sistlidne riksdag afgifna nådiga proposition, med förslag till lag om skiljemän
och lag angående förändrad lydelse af 4G § Utsökningslagen den 10
Augusti 1877, icke blifvit före Riksdagens upplösning slutbehandlad, samma
lagförslag måtte ånyo för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitierådet Svedelius åberopade hvad han vid granskning af Nya
Lagberedningens förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende
derå icke blifvit i Departementschefens förslag fästadt.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Departementschefen
hemstält; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen
aflåtas i enlighet med bilagan Ditt. A vid detta
protokoll.
Ex protocollo
C. P. Hagberghf