Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
1
N;o 35,
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrade
bestämmelser rörande vilkoren för varors kringförande
till försäljning; gifven Stockholms slott den 13 Maj 1887.
I skrifvelse den- 1 Maj 1886 har Riksdagen med afseende å vissa
anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning, synnerligen
då sådant skedde genom utländingar, anhållit att Kongl. Maj:t
täcktes bringa denna vigtiga fråga under utredning samt, i fall omständigheterna
skulle dertill föranleda, föreslå till olägenheternas afhjelpande
förändringar i gällande lagstiftning.
Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse underdåniga
yttranden inhemtats från Kongl. Majt:s befallningshafvande i samtliga
län, och Sveriges allmänna handelsförening inkommit med en skrift i
ämnet, samt Kongl. Maj:ts och Rikets kommerskollegium afgifvit underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t nu förehaft detta ärende och
dervid ansett, att ny författning angående näringsfriheten bör utfärdas,
hvilken, med bibehållande i öfrigt af nu gällande bestämmelser allenast
med nödiga redaktionsförändringar, må i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen
innehålla
a) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der
han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),
skall söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre
förete betyg, att han har god frejd, råder öfver sig och sin egendom
samt i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, än äfven
uppgifva den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen begagna,
samt angående dem aflemna enahanda betyg, som nyss nämnts;
att, derest Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till
ortens behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner
skäl bevilja det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreBih.
till Piksd. Prof. 1887. B. 1 Samt. 1 Afd. 21 Haft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
skrift om den tid tillståndet må gälla, hvilken tid ej må utsträckas
öfver ett kalenderår, äfvensom beskrifning å sökanden och hans biträden,
på sätt för närvarande är stadgadt; och skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande
derjemte till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse
ofördröjligen i länskungörelserna införa fullständigt tillkännagifvande
om det meddelade tillståndet äfvensom nyssnämnda beskrifning;
att
tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf
skall af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt
medföras vid handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det
vara må, uppvisas; och
att meddeladt tillstånd må kunna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande
sådan återkallelse, som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej
träda i kraft, förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;
b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för
dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för
afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som
med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon
till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom
föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra
sålunda tillverkade varor; och
att likaledes hvar och en skall eg a att, utan hinder af bestämmelserna
i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter,
jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;
c) att handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält
sig till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än
å marknad afyttra lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger
derom göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
det län, der försäljningen skall ske, med uppgift om den eller de kommuner,
hvarinom och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje
kommun ärnar försäljningen bedrifva, samt bifoga ej mindre bevis, att
han efter behörig anmälan inom riket idkar handel, än äfven förteckning
å varulagret, äfvensom erlägga den afgift Kongl. Maj:ts befallningshafvande
dervid bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
om behörigt fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den
handlande är skyldig medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten
å den ort, der försäljningen skall ega rum;
att berörda afgift må med hänsyn till varuförteckningens omfattning
och det tillärnade antalet försäljningsdagar af Kongl. Maj:ts
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
O
i)
befallningshafvande bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst
25 kronor och högst 500 kronor; och
att af giften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd,
öfversändas till vederbörande kommunalmyndighet, för att tillgodokomma
den kommun, hvarinom försäljningen skall ske;
d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl.
Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, tillåtet att utom den ort, i
afseende å hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan annorledes
än å marknad idka försäljning af varor;
att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik
handel, äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och
att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas,
skola vara förverkade; samt
é) att af böter och förverkadt gods en tredjedel skall tillfalla kronan
samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes,
till hälften af åklagarens andel.
Då emellertid tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna
skulle i åtskilliga afseenden komma att verka inskränkning i den hittills
mcdgifna näringsfriheten, vill Kongl. Maj:t, under åberopande af
bilagda protokoll öfver civilärenden för denna dag, härmed inhemta
Riksdagens yttrande i ämnet.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
O SCA R.
E. von Krusenstjerna.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
1
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 13 Maj
1887. ''
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Themptander,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna och
friherre Tamm.
Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:
I underdånig skrifvelse den 1 Maj 1886 har Riksdagen med afseende
å vissa anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning,
sjmnerligen då sådant skedde genom utländingar, anhållit att
Eders Kongl. Maj:t täcktes bringa denna vigtiga fråga under utredning
samt, i fall omständigheterna skulle dertill föranleda, föreslå till olägenBih.
till Riksd. Prof. 1887. Ii. 1 Sami. 1 Afd. 21 Raft. 1
9
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 35.
heternas afhjelpande förändringar i gällande lagstiftning. Erfarenheten
hade, enligt hvad Riksdagen i nämnda skrifvelse förmäler, ådagalagt
att de varor, som kringfördes, i allmänhet vore af en ytterst underhaltig
beskaffenhet, och att de personer, som utbjöde dem, icke tvekade
att, för att bereda afsättning af sina varor, lemna bedrägliga uppgifter
om dessas värde. Det stora flertalet bland befolkningen på landsbygden
saknade i allmänhet förmåga att bedöma halten af säljarnes
uppgifter, synnerligast då dessa syntes vinna trovärdighet genom det
sken af god beskaffenhet, som tillverkaren lätt kunde gifva äfven åt
de mest underhaltiga varor, och att genom åtal befordra den brottslige
säljaren till näpst förhindrades af svårigheten att anskaffa erforderlig
bevisning och anträffa den brottslige, hvilken oftast vore af utländsk
härkomst. Riksdagen påpekar vidare, att ett ofog af nära likartad beskaffenhet
med det, som bedrefves af kringresande handelsmän, ofta
utöfvades på det sätt, att en handlande för kortare tid sloge sig ned
på en plats, vare sig i stad eller å landet, och der till stort förfångför
ortens bofasta handlande och skada för allmänheten utsålde en
mängd mera eller mindre värdelöst kram, vanligen under benämning
»realisation för en utländsk konkursmassas räkning» eller dylikt. För
den ofta ganska betydliga vinst, som hemtades af en sådan försäljning,
undginge vanligen försäljaren att erlägga någon skatt till den kommun,
inom hvilken försäljningen skedde. Då numera nya handelsplatser hastigt
uppväxte och bofaste handlande funnos spridda öfver allt å landsbygden
samt kommunikationerna alltjemt lättades och förbättrades, ansåge Riksdagen
att den slags handel, som här vore i fråga, icke i någon män
utgjorde ett verkligt behof för allmänheten, och att derföre en skärpning
af vilkoren för sådan handelsrörelse eller åtminstone ett strängare
handhafvande af nu gällande derå tillämpliga bestämmelser icke kunde
medföra någon skada för den allmänna rörelsen.
Klagomål öfver de af Riksdagen sålunda anmärkta olägenheter
hafva redan förut försports och befogenheten af desamma äfven vunnit
erkännande genom vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet af den 18 Juni 1864 och andra med detta ämne sammanhängande
föreskrifter. Enligt § 9 mom. 3 i nyssnämnda förordning
skulle den, som ville, sjelf eller genom annan, utom den ort, der han
var bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad, vara
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
skyldig att, med företeende af föreskrifna intyg för behörighet att idka
handel, anmäla sig i mantalsskrifningsorten hos vederbörande, d. v. s.
i stad hos magistrat eller annan stadsstyrelse och å landet eller i
köping hos Ivongl. Maj:ts befallningshafvande, kronofogde eller af
Kong!. Maj:ts befallningshafvande särskild! förordnad person. Han
skalle dervid ock uppgifva de personer, han ville begagna till biträde
i rörelsen, samt aflemna betyg, att sådan person vore välfräjdad och
myndig.
Hvad särskildt beträffade utländing, skulle enligt §§ 26 och 27 på
pröfning i hvarje särskildt fall bero, om utländing, som undfått Kongl.
Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här idka handelsrörelse. Den
sökande skulle visa, att han var myndig och egde god frejd, samt ställa
vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och
kommunen under tre år. Afsågs att drifva, den tillämnade handeln i
stad, kunde tillståndet meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
men, om anledning förekom mot bifall till ansökningen, likasom då
handeln vore afsedd att idkas i köping eller å landet, skulle ärendet
underställas Kongl. Maj:ts afgörande.
Då olika åsigter gjorde sig gällande, huruvida den, som vore berättigad
att, sjelf eller genom annan, kringföra varor till salu, egde
att till biträde i sådan rörelse använda utländing, stadgades genom
förordningen den 28 November 1871, att utländing, som ej erhållit
Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket kringföra varor till salu, ej heller
finge begagnas till biträde vid sådan handelsrörelse, med mindre han
erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas samt, uppå ansökning
af den handlande, som ville använda honom, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i den ort, der handlanden vore bosatt, dertill lemnat bifall.
Vid 1875 och 1876 årens riksmöten gjordes framställningar inom
riksdagen om förbud mot varors kringförande till försäljning eller mot,
såsom det vanligen benämnes, gårdfarihandel; men, ehuru denna handel
af de utskott, som behandlade frågan, ansågs skadlig och obehöflig,
föranledde framställningarna icke till vidare åtgärder för olägenheternas
afhjelpande.
År 1878 väcktes åter inom riksdagen förslag om skärpta kontroller
och föreskrifter för handelsresande, och påpekades dervid särskildt
olägenheterna af den handel, som inom Sverige af utländingar bedrefves
på flerahanda sätt, såsom bland annat genom varuauktioner och
realisationer för utländska konkursmassors räkning, hvarvid särskildt
framhölls, att åtgärder borde vidtagas, så att utländske ambulatoriske
handelsresande förmåddes att erlägga skatt till staten i mån af den
4
Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
verkliga vinst, de drogo af rörelsen, äfvensom till den kommun, hvarest
försäljningen skedde. Med anledning deraf anhöll Riksdagen i skrifvelse
den 15 Maj 1878, att Eders Kongl. Maj:t måtte underkasta näringslagstiftningen,
i hvad den anginge utländingar, en revision i syfte att
förhindra dem att här i riket idka handel utan att erlägga skatt till
staten och kommunen, samt att Eders Kongl. Maj:t täcktes fastställa
de inskränkningar i den utländingar medgifva näringsfrihet, som för
nämnda ändamål kunde finnas nödiga, äfvensom skärpa ansvarsbestämmelserna
för oloflig handelsrörelse och meddela föreskrifter, som underlättade
vederbörande myndigheters kontroll öfver iakttagande af de för
utländingars näringsfrihet stadgade vilkor.
Denna skrifvelse med de deröfver afgifna yttranden föranledde
sedermera dels till utfärdande af förordningen den 20 Juni 1879 om
ändring af vissa §§ i näringsfrihetsförordningen och dels till visst tillägg
i föreskrifterna om bevillning af utländske handelsresande.
Genom förordningen af den 20 Juni 1879, hvars föreskrifter fortfarande
gälla, afsågs att erhålla strängare kontroll ej mindre å handel,
som bedrefs af utländingar, än äfven särskilt å gårdfarihandel]!, vare
sig den utöfvades af utländingar eller svenske undersåtar. Förnämligast
med hänsyn till det förra ändamålet blef nu stadgadt hufvudsakligen,
att ansökning af utländing om tillstånd att här i riket idka handel i
hvarje fall skulle bero på pröfning af Kongl. Maj:t, och att ansökningen
borde innefatta bestämd uppgift på den stad, köping eller ort å
landet, der rörelsen skulle idkas, äfvensom huruvida sökanden önskade
att utom den ort, der hans bosättning skulle ske, sjelf eller genom
annan, kringföra och annorlunda än å marknad till salu utbjuda varor.
För öfrigt bibehöllos föreskrifterna om de betyg, sökanden borde förete,
och om ställande af borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat
och kommun under tre år, med tillägg att dylik säkerhet borde för
hvart tredje år förnyas. Böter för öfverträdelse af näringsfrihetsförordningen,
som förut varit bestämda från 5 till 200 kronor, höjdes så, att
maximum sattes till 500 kronor, och i stället för att böterna förut tillfallit
kronan bestämdes, att de skulle delas lika mellan kronan och
åklagaren; hvarjemte allmän åklagare tillädes befogenhet att af olofligen
utaf utländingar till salu hållna varor anhålla så mycket, som kunde
anses, erforderligt till säkerhet för gäldande af de botes- och ersättningsbelopp,
som kunde ådömas, dock med åliggande för åklagaren att, om
sådant beslag skulle ega bestånd, ofördröjligen anställa åtal.
Beträffande föreskrifterna rörande gårdfarihandeln gjordes genom
1879 års förordning den ändring, att anmälan till dylik handels idkande
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
5
skall, för att fortfarande gälla, förnyas hvarje år; hvarjemte det i 1871
års förordning, såsom vilkor för att utländing skulle kunna dervid användas,
meddelade stadgande, att han borde ega Kong!. Maj:ts tillstånd
att i riket vistas, bortföll, emedan särskildt tillstånd dertill ansågs
icke vidare böra ifrågakomma. Ytterligare stadgades, att i det bevis, som
om fullgörandet af anmälan utfärdas, och hvilket bevis eller pass
skall vid handelns bedrifvande medföras, bör intagas fullständig beskrifning
på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person,
som handelsrätten tillkommer, och af den eller de personer, han
eger såsom biträden använda. För öfrigt höjdes böterna för öfverträdelser
äfven af inländske, i likhet med hvad som stadgades för utländingar,
hvarjemte om böternas fördelning meddelades enahanda föreskrift,
som förut nämnts. Deremot inrymdes ingen befogenhet åt
åklagaren till beslagsrätt af varor, som af inländske olofligen liöllos
till salu.
Då efter utfärdandet af 1879 års förordning Eders Kongl. Magt
näppeligen någonsin meddelat en utländing tillstånd att, sjelf eller genom
annan, kringföra varor till försäljning, och all verklig handel, som
af utländske kringresande för egen eller andre utländingars räkning bedrifves,
sålunda torde vara olaglig, har man fullt skäl antaga, att åtminstone
större delen af de kringresande utländske handelsmännen uppträda
under föregifvande att vara biträden åt inländske köpmän och efter dertill
i enlighet med 1879 års förordning erhållet tillstånd. Hvad här yttrats
om kringresande utländingar har icke afseende å sådana, som resa
omkring i landet och bjuda ut eller sluta handel om utländska varor
att framdeles från utlandet levereras. Desse, å livilka § 6 i förordningen
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
eger tillämpning, äro icke inbegripne under föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen;
och hvad Riksdagen i sin skrifvelse den 1 Maj
1886 anmärkt torde icke heller åsyfta dem.
Såsom förut nämnts, framhöll Riksdagen i skrifvelse!! den 15 Maj
1878, att utländingar borde förhindras att bär i riket idka handel utan
att skatt till staten och kommunen derför erlades. Sedan i anledning
deraf kommerskollegium och kammarrätten inkommit med underdåniga
utlåtanden, öfverlemnades handlingarna genom remiss till bevillningsutskottet
vid 1880 års riksdag. Af den utredning, som då förelåg,
framgick visserligen att utländingar, så väl bofaste som kringresande,
hvilka idkade verklig handel, voro på grund af gällande föreskrifter
pligtige erlägga utskylder till stat och kommun i likhet med inländske
handlande, men då tvekan derom, till följd af stadgandenas otydlighet,
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
länge varit rådande, intogs i 1880 års bevillningsstadga uttryckliga
föreskrifter om deras skattskyldighet till staten; och enahanda bestämmelser
återfinnas jemväl bland nu gällande författningar. (Se förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14 September
1883 § 9 mom. c och instruktionen för taxeringsmyndigheterna
af samma dag § 8.) Sålunda gäller äfven i fråga om beskattningsorten
för utländske handelsmän samma föreskrifter som för inländske, och
torde jag här böra erinra, att enligt § 12 i förordningen den 14 September
1883 skatten till staten af rörelsen skall påföras å den eller de
orter, der rörelsen eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning idkas, dock att, om rörelsen
utöfvas på flera orter, men endast kortare tid på hvarje ort, påföringen
skall ske i den skattskyldiges mantalsskrifningsort. Då vidare kommunalbeskattningen
grundas på bevillningen till staten, böra kommunalutskylder
påföras utländske handlande, äfven kringresande, å samma ort,
der bevillningen till staten påförts.
Enligt dessa bestämmelser torde såväl bevillningen till staten som
utskylder till kommun för inkomst af de öfverklagade realisationerna
böra påföras i mantalsskrifningsorten, oansedt hvar realisationen eger
rum; och torde förhållandet få anses enahanda i fråga om gårdfarihandeln.
Öfver Riksdagens skrifvelse den 1 Maj 1886 hafva utlåtanden infordrats
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen.
Flere af dessa hafva i sin ordning inhemta! yttranden af magistrater,
kronofogdar och länsmän, kommunalmyndigheter, handelsföreningar och
enskilde handlande. Derjemte har Sveriges allmänna handelsförening inkommit
med en skrift i ämnet. I nästan samtliga de afgifna yttrandena
upprepas eller vitsordas de af Riksdagen angifna olägenheterna. I synnerhet
vända sig klagomålen mot utländingarne. Från alla håll, med få undantag,
såsom rikets nordligaste fögderi, uttalas ock att numera, sedan
handelsbodar finnas i nästan hvarje socken, gårdfarihandeln är obehöflig.
Flera påyrka ock derför förbud för all gårdfarihandel. Andra inskränka
sig till att påyrka dylikt förbud för utländingar. Åtskilliga vilja från
ett dylikt allmänt förbud undantaga vissa slag af varor såsom lifsförnödenheter,
jordbruks- och slöjdalster samt handtverks- och fabriksarbeten
af inhemsk tillverkning. Om gårdfarihandel fortfarande må
tillstädjas, äro Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande ense,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
7
att den bör underkastas strängare kontroll, så att garanti beredes för
att den kominer att idkas af ordentligt och redbart folk. I afseende
å de så kallade realisationerna yrkas, att vissa afgifter för desamma
böra stadgas att utgå till kommunen, der realisationen sker.
Kommerskollegium, hvars utlåtande äfven infordrats, här ansett,
att gårdfarihandeln icke kan helt och hållet förbjudas eller inskränkas
till allenast vissa slag af varor, men deremot funnit vissa skärpta bestämmelser
erfordras till förekommande af de med varors kringförande
till försäljning nu förenade olägenheter; och, derest dessa bestämmelser
godkännas, håller kollegium före, att några särskilda föreskrifter
i fråga om de s. k. realisationerna icke skulle erfordras.
I stället för att, enligt nu gällande författning, för behörighet till
gårdfarihandel erfordras anmälan med företeende af vissa intyg, skulle
enligt kollegii förslag träda en pröfning af den sökandes lämplighet.
Kollegium föreslår i sådant afseende, att den, som vill, sjelf eller genom
annan, utom den ort, der han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes
än å marknad, skall söka tillåtelse dertill hos öfverståthållareembetet
eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der han vill
idka sådan handel. Den sökande skulle vid ansökningen foga betyg,
att han har god frejd, råder öfver sig sjelf och sin egendom samt i
öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Vidare skulle
han bilägga löftesskrift af minst två vederhäftiga personer för de böter
och ersättningsbelopp,- som, i händelse den handlande eller hans biträde
på lagstridigt sätt under året ut-öfvat rörelsen, kunde varda dem
ådömda, äfvensom för de utskylder till stat och kommun, hvilka kunde
komma att handlande för samma år påföras å andra orter, än der han
vore bosatt. Den sökande skulle derjemte, med uppgift om de biträden
han ville använda, om dem förete betyg af enahanda beskaffenhet,
som nu äro stadgade. Sökanden skulle uppgifva de orter, derhän
ville utöfva rörelsen; och tillståndet finge icke utsträckas att gälla
utom länet. I tillståndsresolutionen skulle intagas beskrifning å den
handlande och hans biträden, och resolutionen skulle af den handlande
medföras, för att vid påfordran företes.
Kong]. Maj:ts befallningshafvande skulle, till efterrättelse för polisoch
beskattningsmyndigheter, utfärda kungörelse med uppgift om hvilka
personer, som erhållit tillstånd till dylik handel, om deras biträden
samt om den eller de orter, der handeln finge idkas.
Utländings rätt att här i riket idka handel skulle fortfarande blifva
beroende på pröfning af Kongl. Maj:t; men derjemte föreslår kollegium
att, om utländing, som fått dylikt tillstånd, ville utom den ort,
8
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.
der han vore bosatt, sjelf eller genom annan, kringföra och annorledes
än å marknad till salu utbjuda varor, skulle dylik ansökning pröfvas
af öfverståthållareembetet eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande i enlighet
med nyss angifna grunder.
Till biträde vare sig åt inländsk handlande eller utländing vid
handel af nu ifrågavande slag skulle ingen utländing få användas, som
icke erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel eller
annat näringsyrke.
Kollegium påpekar äfven svårigheten för en åklagare att, med
hänsyn till nu gällande bestämmelser, veta huru mycket af de varor,
som en utländing olofligen håller till salu, åklagaren är berättigad taga
i beslag, och föreslår att beslagsrätten må, i stället för att nu omfatta
allenast hvad som motsvarar »de böter och ersättningsbelopp, som
kunna ådömas», utsträckas så, att samtliga de olofligen utbjudna varorna
må vara förverkade.
Likaså hemställer kollegium, att beslagsrätt må stadgas äfven vid
öfverträdelse af de föreslagna bestämmelserna om varors kringförande
till försäljning, och detta ehvad öfverträdelsen begås af svensk eller
utländing.
Slutligen tillstyrker kollegium, att af böter och förverkad t gods en
tredjedel må tillfalla kronan men två tredjedelar åklagaren, med rätt
för angifvare, der sådan finnes, att undfå hälften af åklagarens andel.
Af hvad i detta ärende förekommit synes mig otvetydigt framgå,
att de skärpta bestämmelser, som genom förordningen af den 20 Juni
1879 meddelades dels i afseende på utländingars handelsrätt här i
riket, dels ock särskild!, i fråga om den ambulatoriska handelsverksamheten,
ehvad den öfvas af svenskar eller utländingar, icke förmått
afvärja de olägenheter, man åsyftat dermed förekomma. De klagomål,
som nu förspörjas, äro väsentligen af enahanda innehåll med dem,
som föranledde tillkomsten af nämnda författning. De äro nu som då
rigtade mot gårdfarihandel och den med denna i viss mån beslägtade
art af handelsverksamhet, som har till ändamål att utom den handlandes
egentliga affärsområde åstadkomma eu brådstörtad slutförsäljning,
eller s. k. realisation, af ett större eller mindre varulager.
Båda de nämnda slagen af affärer äro i det afseende med hvarandra
öfverensstämmande, att dervid oftast för ett skenbart billigt pris
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
y
afsättas varor, hvilka endast i ringa mån motsvara det värde, de för
den oerfarne köparen synas ega. Men för öfrigt skilja de sig icke
obetydligt i fråga om de skadliga verkningar, de utöfva. Under det
att gårdfarihandel!!, som i allmänhet på hvarje särskildt ställe bedrifves
i ringare omfattning, verkar till skada hufvudsakligast för de mindre
bemedlade köparne genom att, bland annat, locka dem att onödigtvis
förslösa sina små besparingar, kunna de s. k. realisationerna, der de
oftare förekomma, föranleda betänkliga rubbningar i och till och med
undertrycka den sunda affärsverksamheten på platsen, till men ej
mindre för den redbare der bofaste köpmannen, än äfven, derigenom
att dennes skatteförmåga minskas, för kommunen i dess helhet. Gårdfarihandlaren,
åtminstone den utländske, torde genom sjelfva sitt personliga
uppträdande någon gång utöfva ett i sedligt afseende mindre
välgörande inflytande, och stundom är gårdfarihandeln allenast en täckmantel
för bedrägerier eller för ett sysslolöst kringflackande lefnadssätt.
Då ifrågavarande slag af affärer numera förnämligast bedrifvas af
utländingar, men icke annat än undantagsvis äro af något verkligt
behof påkallade och sådant i alla händelser ej till större omfattning,
än att det med lätthet kan af den inhemska affärsverksamheten utan
någon olägenhet för allmänheten fullt tillgodoses, måste det, enligt mitt
förmenande, ligga inom statens befogenhet och pligt att meddela förbud
för utländingar att vidare här i landet bedrifva dylik verksamhet.
Det har från några håll sökts göra gällande, att sådant
skulle vara stridande mot den princip af frihet i handel, som genom
näringsfrihetsförordningen af år 1864 här genomfördes. Men
en sådan åsigt hvilar, enligt min tanke, på en origtig uppfattning.
Den då medgifna handelsfriheten stöddes på den förutsättningen,
att derigenom en loflig täflan skulle uppmuntras till bästa för allmänheten,
men afsåg icke att skydda en verksamhet, som till sina
följder visade sig skadlig för samma allmänhet. Det kan väl icke
förbises, att förbudet i ett eller annat fall kunde komma att kringgås
sålunda, att utländingar använde inhemske handelsmän, hvilka skenbart
uppträda såsom drifvande affären för egen räkning; men att å lagstiftningens
väg förhindra sådant lärer icke vara möjligt, och i alla
händelser är det anledning antaga, att sådana fall icke skola i någon
afsevärd mängd förekomma. Förbudet bör omfatta äfven den nu medgifna
rätten för utländingar att begagnas såsom biträde vid handel af
ifrågavarande slag, som af svenskar idkas; och för att förbudet skall
verka med tillbörlig kraft torde vara lämpligt att, såsom kommersBih.
till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 2
10
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.
kollegium föreslagit, stadga det varor, som af utländing olofligen till
salu hållas, skola vara förverkade och att af böter och förverkadt
gods två tredjedelar tillfalla åklagaren med rätt för angifvare till hälften
af åklagarens andel.
Om det nu af mig ifrågasatta förbudet vinner Eders Kongl. Maj:ts
godkännande, skulle således utländing, utom vid marknader, icke ega att
här i landet drifva verklig handel annorstädes än å den eller de bestämda
orter, der hans egentliga affärsverksamhet, efter af Eders Kongl. Maj:t
dertill lemnadf tillstånd, utöfvades. Jag tillåter mig erinra, att här med
ordet utländing icke syftas å norske undersåtar, hvilka icke heller
torde inbegripas under de mot utländingar i allmänhet anförda klagomål
och i afseende å hvilka dessutom föreskrifterna i förordningen
den 4 Juni 1868 fortfarande torde få anses tillfyllestgörande.
Hvad nu beträffar den ambulatoriska handelsverksamheten af svenske
undersåtar, och dervid först den egentliga gård,/arihandeln, så lära
väl, enär å några orter densamma ännu anses behöflig, fullgiltiga skäl
för meddelande af ovilkorligt förbud mot dylik handel icke förefinnas,
utan det böra få bero på pröfning af hvarje orts särskilda förhållanden,
om den må tillstädjas eller icke. Alla torde dock vara ense, att skärpta
bestämmelser erfordras till förekommande af - de med sådan handel
ofta förenade missbruk. Dessa bestämmelser torde i första hand böra
gå ut på, att trygghet beredes för att företrädesvis redbart folk vid
denna art af affärer användes, och vidare att sätta vederbörande myndigheter
i tillfälle att öfvervaka det sätt, hvarpå handeln drifves. För
dessa ändamål synes mig lämpligt att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad kommerskollegium föreslagit, rättigheten att utöfva
gårdfarihandel göres beroende af dertill meddeladt tillstånd. Den, som
vill, sjelf eller genom andra, kringföra varor till försäljning, bör derför
söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,
der försäljningen skall ske, och vid ansökningen foga intyg, att sökanden
är välfrejdad och eger råda öfver sig och sin egendom samt
i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Enahanda
intyg böra företes om de biträden, sökanden vill använda. Om Kongl.
Maj:ts befallningshafvande med afseende å de företedda intygens innehåll
och särskildt med hänsyn till ortens behof finner, att det sökta
tillståndet må beviljas, bör Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sam
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
11
manhang dermed äfven bestämma för huru lång tid, ej öfver kalenderåret,
tillståndet skall gälla. Resolutionen torde jemväl böra upptaga
nu stadgad beskrifning å handelsmannen och hans biträden; och bör
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, till vederbörande polis- och kommunalmyndigheters
efterrättelse, i länskungörelserna ofördröjligen intaga
fullständigt tillkännagifvande om meddeladt tillstånd äfvensom nyssberörda
beskrifning. Tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt
afskrift deraf skall af handelsmannen och hans biträden medföras på
färderna, för att på anfordran af hvem det vara må uppvisas. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande bör vara oförhindrad att, der skälig anledning
dertill förekommer, återkalla meddeladt tillstånd, hvilken återkallelse
bör träda i kraft, så snart den delgifvits handelsmannen och
intagits i länskungörelserna.
Att, såsom kommerskollegium föreslagit, stadga vid öfverträdelse
af föreskrifterna om gårdfarihandel, att de medförda varorna skola
vara förverkade och underkastade beslag, synes mig, sedan från behörighet
till dylik handels idkande utländingar undantagits, temligen
obehöflig! och ej rätt väl stå tillsammans med de åsigter i detta afseende,
som inom vår lagstiftning i allmänhet gjort sig gällande.
Enahanda synes mig förhållandet vara med den af kollegiet föreslagna
bestämmelsen, att vid ansökningen skulle fogas borgen för böter och
skadestånd, som kunde handelsmannen eller hans biträden i afseende
å handeln ådömas; och hvad beträffar kollegii förslag om ställande af
borgen för utskylder till stat och kommun, som kunna påföras handelsmannen
å andra orter, än der han är bosatt, så lärer någon sådan
debitering för handel af ifrågavarande slag icke gerna kunna ifrågakomma,
helst nu mera, då den, som utöfvar handel på flera orter,
men endast kortare tid på hvarje, skall beskattas der han är mantalsskrifven.
Bestämmelserna rörande gårdfarihandeln torde fortfarande som
hittills icke böra ega tillämpning å försäljning vid marknader eller å
sjelfförsörjare, d. v. s. sådana som försälja af dem allenast med tillhjelp
af hustru och hemmavarande barn tillverkade arbeten. Enligt § 11
i näringsfrihetsförordningen äro äfven landtmän oförhindrade att, utan
anmälan, -med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda
tjenstehjon, till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten,
hvilka, såsom föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas; och
torde detta, ehuru sådant ej är uttryckligen sagdt, jemväl innefatta
rättighet att, derest främmande personer ej för ändamålet anlitas, afyttra
sålunda förfärdigade arbeten. I åtskilliga yttranden har ifråga
-
12
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
satts, att dessa undantag måtte än vidare utsträckas. I sådant afseende
hafva nämnts lifsförnödenheter, jordbruks- och slöjdalster samt
handtverks- och fabriksarbeten af inhemsk tillverkning. Kommerskollegium
bär afstyrkt sådant, såsom det vill synas, emedan begränsningen
vore allt för obestämd och, hvad särskilt anginge fabriks- och
handtverksarbeten, det icke alltid läte sig bestämma hvad som vore
af inhemsk eller utländsk tillverkning. I vissa afseenden delar jag
kollegii åsigt; men att från stadgandena om gårdfarihandel undantaga
lifsförnödenheter och andra jordbruks- och ladugårdsprodukter synes
mig icke böra möta betänkligheter, då dessa varors beskaffenhet
gör dem mindre tjenliga att befordra de med gårdfarihandel
förenade olägenheter. Äfven alster af inhemsk husslöjd synas utan
fara kunna inbegripas bland undantagen, helst denna verksamhet bör
på allt sätt uppmuntras. Jag anser således att, jemte den handelsrätt,
som åt sjelfförsörjare och landtmän nu är medgifven, från
föreskrifterna om gårdfarihandel bör undantagas handel med lifsförnödenheter
och andra jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af
inhemsk husslöjd, vare sig försäljningen af dessa tre slag af varor
sker omedelbart af producenten sjelf eller hans biträden eller af personer,
som uppköpa dylika varor för att dem åter försälja.
Det har i några af de öfver Riksdagens skrifvelse den 1 Maj 1886
afgifna yttranden yrkats, att den handel med maltdrycker, som från
bryggerierna i vissa orter sker genom att kringsända på landsbygden
Öl till försäljning, måtte inbegripas under samma bestämmelser som
gårdfarihandel; men då handel med maltdrycker är föremål för särskild
lagstiftning, torde denna fråga icke böra behandlas i sammanhang
med nu föreliggande ämne.
Hvad slutligen angår den art*af handelsverksamhet, som, vanligen
under benämning af realisation eller dylikt, har till syftemål att på
kortare tid, än som åtgår för eu af ortens verkliga behof betingad
jemnt fortgående försäljning, afyttra ett varulager, så ligger det i sakens
natur, att hvarje sådan försäljning måste i mer eller mindre mån
verka störande på affärernas lugna fortgång å den plats, der realisationen
sker, och dessutom ofta genom sjelfva det sätt, hvarpå den
inledes och utöfvas, vara till men för dervarande samhälle. Men liksom
det icke är möjligt för lagstiftningen att ingripa öfverallt, der
missförhållanden visa sig, så torde det och vara klart att i nu föreliggande
fråga det icke låter sig göra att med särskilda stadganden
träffa den realisation, som sker å samma plats, der den realiserande
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
13
köpmannen drifver sin egentliga verksamhet, och sådant synes icke
heller vara af Riksdagen ifrågasatt. Men sträcker han sin försäljning
utom nämnda område, torde sådant i de flesta fall angifva, att sådan
mindre aktningsvärd realisation är för handen, som Riksdagen öfverklagat.
Att förbjuda köpmännen hvarje realisation utom deras egentliga
handelsområde skulle emellertid innefatta ett allt ior strängt ingripande
i den enskildes handlingsfrihet, och att, på sätt kommerskollegium
ifrågasatt, likställa ifrågavarande slag af handel med den egentliga
gårdfarihandel!!, så att enahanda föreskrifter för dem båda blefve
gällande, betingas icke af förhållandena. I afseende å de s. k. realisationerna
har Riksdagen hufvudsakligast grundat sin klagan derpå, att
för desamma icke erlägges skatt till den kommun, der försäljningen
sker; och den enda uppgiften för lagstiftningen i förevarande hänseende
synes också vara att söka åstadkomma, att eu dylik realiserande
köpman icke må undgå enahanda åligganden att bidraga till den kommuns
behof, hvarinom han hemtar inkomst, som den på platsen bofaste
köpmannen har.
Såsom jag förut haft tillfälle framhålla, skall enligt nu gällande
bestämmelser handlande för rörelse af ifrågavarande beskaffenhet erlägga
skatt till staten och kommunen i mantalsskrifningsorten, men
deremot finnes ingen skyldighet stadgad för honom att utgöra afgift
till den kommun, der realisationen eger rum. Och som denna gren af
hans verksamhet i allmänhet undkommer beskattningsmyndigheternas i
hans mantalsskrifningsort vetskap samt, äfven om den tränger till deras
kännedom, dessa sakna utväg att följa den med sin uppmärksamhet,
lärer en köpman oftast blifva obeskattad för den inkomst, han drager
af dylika realisationer. Det kan måhända synas som om sådant kunde
förebyggas medelst en föreskrift, att han skulle beskattas å hvarje ort,
der någon del af hans verksamhet inträffar; men detta stöter på praktiska
svårigheter, hvilka knappast kunna öfvervinnas. Något annat
lämpligt sätt för lösning af denna fråga torde derför icke finnas än
att föreskrifva, det köpmannen skall för realisationen erlägga eu afgift
till den kommun, der realisationen sker. Denna afgift borde följdrigtigast
bestämmas till det belopp, som den der bofaste köpmannen vid
samma tid hade att erlägga för en behållningen af realisationen motsvarande
inkomst af sin rörelse. Men eu utredning härom i hvarje
särskilt fall skulle blifva ytterst svår att åstadkomma. De! torde derför
blifva nödigt inskränka sig till att fixera ett minimum och ett
maximum för afgiftens belopp samt åt vederbörande myndighet in
-
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
rymma den vidare pröfningsrätten. Med hänsyn till att inkomsten af
realisationerna på hvarje särskild ort ej, utom undantagsvis, torde
uppgå till något synnerligt stort belopp, synes mig afgiftens maximum
ej böra öfverstiga 500 kronor; såsom minimum kunde bestämmas 25
kronor. Pröfningsrätten kan uppdragas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Och har jag tänkt mig, att för genomförande häraf skulle
föreskrifvas, att handlande borde, innan realisationen finge börjas,
skriftligen anmäla sig hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,
der realisationen skulle ske, med uppgift om den kommun, hvarinom
och det antal dagar, hvarunder realisationen skulle fortgå. Vid dylik
anmälan skulle dessutom fogas bevis, att sökanden efter behörig anmälan
inom riket idkade handel äfvensom eu förteckning öfver de
varor, som vore afsedda att försäljas. Då vid pröfning af afgiftens
belopp Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade att taga hänsyn till
varuförteckningen, torde man i allmänhet ej hafva att befara, det handelsmannen
skall lemna origtig varuförteckning, för att derigenom få
afgiften bestämd till något lägre belopp, emedan han såmedelst uppenbarligen
gör sig förfallen till ansvar enligt strafflagen för bedrägeri.
—• Om anmälan och erlagd afgift borde bevis utfärdas, som köpmannen
skulle vara skyldig medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten
å realisationsorten. Den erlagda afgiften skulle af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande öfversändas till vederbörande kommunalmyndighet
i den kommun, der realisationen skulle försiggå, för att
komma kommunen till godo.
Derest dylika föreskrifter meddelades, blefve, för öfverträdelse af
dem, den felande förfallen till böter enligt nu gällande § 18 i näringsfrihetsförordningen;
och torde enahanda bestämmelser ifråga om böternas
fördelning och angifvarens andel deraf, som här ofvan föreslagits
vid behandling af frågan om gårdfarihandel, böra ega tillämplighet
äfven å böter för öfverträdelse af nu föreslagna stadganden, men icke
heller här medgifvas någon beslagsrätt af medförda varor.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och. då, om föreskrifter i de
af mig antydda syften skulle meddelas, sådant komme att föranleda
fullständig omarbetning af åtskilliga §§ i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 och förordningen om ändringar
deri af den 20 Juni 1879 äfvensom till mindre redaktionsjemknin
-
Kongl. Ma,j:ts Käd. Proposition N:o 35
15
gar i vissa §§, samt det med anledning deraf synes lämpligt att ny förordning
i ämnet utfärdades, anser jag att en dylik författning bör, med
bibehållande i öfrigt af nu gällande bestämmelser allenast med nödiga
redaktionsförändringar, i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen innehålla
:
d) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der
han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),
skall söka tillstånd dertill hos Kong!. Maj:ts befallningshafvande
i det län, der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre
förete betyg, att han har god frejd, råder öfver sig och sin egendom
samt. i öfrigt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, än äfven
uppgifva den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen begagna,
samt angående dem aflemna enahanda betyg, som nyss nämnts;
a/t, derest Kong]. Maj ds befallningshafvande, med hänsyn till ortens
behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner
skäl bevilja det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreskrift
om den tid, tillståndet må gälla, hvilken tid ej må utsträckas
öfver ett kalenderår, äfvensom beskrifning å sökanden'' och hans biträden,
på sätt för närvarande är stadgadt; och skall Kong!. Majds befallningshafvande
derjemte till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse
ofördröjligen i län skungörelserna införa fullständigt tillkännagifvande
om det meddelade tillståndet äfvensom nyssnämnda beskrifning;
att
tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf
skall af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt
medföras vid handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det
vara må, uppvisas; och
att meddeladt tillstånd må kunna af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande
sådan återkallelse, som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej
tråda i kraft, förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;
b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för
dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för
afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som
med biträde af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon
till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom
föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra
sålunda tillverkade varor; och
att likaledes hvar och en skall ega att, utan hinder af bestäm -
16
Kong!. Maj.is Nåd. Proposition No 35.
melserna i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenlieter,
jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;
c) att handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält
sig till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än
å marknad afyttra lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger derom
göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, delförsäljningen
skall ske, med uppgift om den eller de kommuner, hvarinom
och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ärnar försäljningen
bedrifva, samt bifoga ej mindre bevis, att han efter behöriganmälan
inom riket idkar handel, än äfven förteckning å varulagret,
äfvensom erlägga den afgift, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dervid
bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande om behörigt
fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den handlande är skyldig
medföra och på anfordran uppvisa för polismyndigheten å den ort,
der försäljningen skall ega rum;
att berörda afgift må, med hänsyn till varuförteckningens omfattning
och det tillärnade antalet försäljningsdagar, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst
25 kronor och högst 500 kronor; och
att afgiften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd, öfversändas
till vederbörande kommunalmyndighet för att tillgodokomma
den kommun, hvarinom försäljningen skall ske;
d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl.
Maj:ts tillstånd att här i riket idka handel, tillåtet att utom den ort, i
afseende å hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan, annorledes
än å marknad idka försäljning af varor;
att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik
handel, äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och
att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas,
skola vara förverkade; samt
e) att af böter och förverkadt gods eu tredjedel skall tillfalla kronan
samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes,
till hälften af åklagarens andel.
Då, för den händelse Eders Kongl. Maj:t gillar de af mig nu uttalade
åsigter, tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna
skulle i åtskilliga afseende]! komma att verka inskränkning i den hittills
medgifna näringsfriheten, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t
behagade inhemta Riksdagens yttrande i ämnet.
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
17
Statsrådets öfrige ledamöter instämde med föredragande
departementschefen; och behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder bifalla hvad sålunda hemstälts samt
förordna, att proposition i ämnet af den lydelse, bilagan
till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo:
Axel Hegnrdt.
Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft.
3