Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
1
N:o 32.
Kongl. Maj:ts nådiga ''proposition till Riksdagen angående vissa
åtgärder i afseende på förvaltningen af kronans domäner;
gifven Stockholms slott den 15 April 1887.
Under åberopande af bilägga utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kong]. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att
dels medgifva, att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar
må å arrendeafgiften för sistförfluten arrendeår åtnjuta eftergift
med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppét, som ännu
må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift undantagas innehafvarne af, följande arrenden,
nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom
icke hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
fisken, qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;
arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomar
ne;
arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårig! medelpris;
arrenden af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga
hemman och lägenheter;
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena x\, mantal Brännårby i Södermanlands län, {
Pilt. till Eiksd. Prot. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 18 Raft. , 1
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och £ mantal Gräsöna i Skaraborgs
län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;
samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels
jemväl medgifva, att, med enahanda undantag, som omtörmälts
i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må ega att,
der de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 Mars
1889, med iakttagande härvid,
att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet inom två månader, efter det kungörelse i ämnet
af Kongl. Maj:t utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens förklaring
att de, oberoende af att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare,
än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för fullgörande
af de arrendator!! åliggande förbindelser,
samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,
icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt
arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom
arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af
gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt
för arrendator, som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande
öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;
dels
för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af
Kongl. kungörelsen den 10 November 1882 meddelade bestämmelser
rörande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot
följande stadganden:
7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af Domänstyrelsen faststälda,
skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till
optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och lian egendomen
väl brukat, hvilket tillhör Domänstyrelsen att efter derom vid
arrendeuppskattningen och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifna
yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till
det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse
han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,
derest arrendatorn efterlemnat. både enka och barn eller flera barn,
dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till
handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig
person.
B
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertag''ande
eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger att
anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid
anmäld person, som af Domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten
förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger rum,
efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse
om arrendevilkoren och det arrendevärde, Domänstyrelsen ansett
egendomen böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet
utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl.
Majits Befallningshafvande i länet och å plats i orten, som af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller annan af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad kronobetjent.
Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas
till Kongl. Majits Befallniiigshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga
utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna
muntliga anbuden underställas Domänstyrelsens pröfning; egande
Styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud
stält godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans frejd icke förekommit
och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under sådana
omständigheter, att Styrelsen finner honom till arrendator olämplig. År
antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke afgifvet,
bör arrendet å ny auktion utbjudas.
På Styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan
stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendator^ person och
frejd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,
i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel
tills vidare efter omständigheterna förordna.
Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.
8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland
arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter arrendetidens
utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare
kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet
skulle finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende
med annan egendom upplåta, arrendator!! då icke eger att för
den honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla
någon ersättning.
dels ock förklara, att, der Kongl. Maj:t, efter framställning åt
Domänstyrelsen, finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator af
kronan tillhörig egendom enligt de för hans arrende gällande föreskrifter
kan finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad, böra af
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
kronan gäldas, härför erforderligt belopp må af tillgängliga medel
förskjutas, att sedermera anmälas hos Riksdagen till ersättande.
-D® till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederböi
ande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen
med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Gust. Tamm.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N;o 32.
5
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 15 April
1887.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptandek,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Riciiert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre Tamm yttrade:
»Med anledning deraf att under de senare åren en stor del arrendatorer
af kronans för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
nödgats i följd af iråkadt obestånd och deraf föranledd oförmåga att
förnya arrendeborgen afträda sina arrenden, samt att från åtskilliga
arrendatorer framställningar ingått att erhålla anstånd med erläggande
af arrendeafgifterna eller nedsättning i desamma eller ock att få afträda
sina arrenden, anmodade Chefen för Domänstyrelsen vederbörande
föredragande hos Styrelsen att verkställa utredning rörande anledningen
till den betryckta ställning, hvari kronoarrendatorerne befunne sig,
samt att afgifva förslag till åtgärder för åstadkommande af en förbättring
härutinnan.
I det yttrande, som till fullgörande af detta uppdrag afgafs till
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Domänstyrelsens protokoll den 10 Juni nästlidet år, erinrades om de
vexlande grunder, efter hvilka arrerxdeafgifterna för kronans utarrenderade
egendomar för närvarande utginge, allt efter som dylik egendom
sedan längre tid tillbaka stått under kronans omedelbara förvaltning
och i dylikt fall utarrenderats före eller efter 1871, då naturaarrendena
för kronans domäner utbyttes mot penningearrenden, eller tillhört
antalet af de till statsverket senare indragna militieboställena
och hospitalsegendomarne, för hvilkas utarrendering före indragningen
särskilda grunder tillämpats; utvisande den närmare redogörelse, som
lemnats beträffande berörda förhållanden, att för större delen af de utarrenderade
egendomarne arrendena vore bestämda antingen i penningar
eller i naturapersedlar, hufvudsakligast spanmål, eller ock i båda
slagen, med förbindelse för arrendatorerne att lösa naturapersedlarne
efter medelmarkegångspris, men för ett färre antal egendomar vore satta
i persedlar, att utgöras in natura eller lösas efter femårigt medelpris
eller ock efter det löpandeårets markegång eller det pris, som i markegångstaxorna
betecknas med Litt. A.
Det anfördes vidare:
att då, såsom förhållandet varit i rikets samtliga län under de
sista åren, årsprisen å spanmål sjunkit allt lägre och lägre under memedelmarkegångsprisen,
samt prisen på andra landtmannaprodukter
rönt inverkan af gällande pris å spanmål, häri vore att söka en af de
väsentligaste anledningarne till att de arrendatorer, som vore skyldige
att lösa sina naturaarrenden med annan lösen än efter årspris, kommit
i en betryckt ställning;
att ställningen icke vore att anse bättre, utan snarare sämre för
de arrendatorer, som erlade arrenden med ett för hela arrendetiden
bestämdt penningebelopp, enär nemligen vid prisens sjunkande medelmarkegångsprisen
toge ett, ehuru föga märkbart, intryck deraf, hvarigenom
de arrenden, som utginge efter sistnämnda pris, i någon om
ock obetydlig mån minskades, då deremot en dylik minskning alldeles
icke komme de arrendatorer till godo, som skulle erlägga penningearrenden;
att
ett sådant prisfall å landtmannaprodukter, som nu inträffat,
icke kunnat förutses vare sig af arrendatorerne sjelfve eller åt de myndigheter,
som haft befattning med arrendevilkorens bestämmande;
samt att, då någon nämnvärd höjning i prisen sannolikt icke komme
att under den närmaste framtiden inträffa, fara vore för handen, att,
derest icke någon ändring till arrendatorernes fördel vidtoges i bestämmelserna
för arrendeafgifternas utgörande, ej allenast flertalet arrendatorer,
utan äfven de personer, som iklädt. sig borgensansvarighet för
arrendeskyldigheternas fullgörande, ginge sin ruin till mötes.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
På grund af det ofvan anförda föreslogs, att de arrendatorer,
som vore skyldige erlägga arrendena med lösen för spanrnål eller andra
naturapersedlar, skulle för år 1886 och framdeles under löpande
arrendetid få erlägga arrendena med lösen för spanmålen och naturapersedlarne
efter årsmarkegången (Litt. A i markegångstaxorna), samt
att nu utgående penningearrenden finge omsättas till spanrnål och sådana
sädesslag, som i orten mest odlades, att på enahanda sätt lösas,
äfvensom att till grund för denna omsättning måtte läggas medium af
prisen Litt. A i markegångstaxorna för åren 1876—1885. Från den
sålunda föreslagna lindringen ansågos dock böra undantagas de arrendatorer,
hvilka förvärfvat sina arrenden under år 1884 och de derefter
följande åren, då de stadigt sjunkande spanmålsprisen utöfvat sin fulla
verkan på arrendebeloppen och i allmänhet nedbragt dessa så lågt, att
någon ytterligare nedsättning ej billigtvis kunde begäras, äfvensom
innehafvare af skogsarrenden och arrenden af fisken.
På enahanda grunder hemstäldes jemväl, att, med ändring af nu
gällande bestämmelser, arrendena för kronans jordbruksdomäner vid
ny utarrendering måtte bestämmas i spanrnål, att lösas efter årsmarkegång.
Såsom bidragande orsaker till en mängd arrendatorers brydsamma
ställning angafs, dels att arrendena af kronans egendomar utbjödes å
auktion till den högstbjudande, i följd hvaraf arrendeafgifterna ej sällan
blefve högre, än som öfverensstämde med egendomarnes afkastningsförmåga,
och dels att arrendatorerne icke hade säkerhet att för sig och
de sina njuta frukten af det arbete, de å egendomarne nedlade, och
således saknade all eggelse att å egendomarne vidtaga andra förbättringar
än sådana, som genom kontrakten vore uttryckligen föreskrifna.
Till förekommande af den förstnämnda olägenheten föreslogs, att städja
vid auktionerna skulle återinföras, och förordades, såsom det säkraste
medlet att förmå arrendatorerne att väl sköta egendomarne, återinförande
af den genom nådiga kungörelsen den 24 Maj 1875 borttagna
optionsrätten.
Sedan öfver det sålunda inom Domänstyrelsen utarbetade förslaget
yttranden, enligt Styrelsens anmodan, afgifvits af Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län, har Domänstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 19 November sistlidet år gjort framställning
i ämnet i hufvudsaklig; öfverensstämmelse med ofvanberörda förslag;.
Framställningen om arrendenas bestämmande enbart i naturapersedlar
har Domänstyrelsen, på grund af häremot framstälda anmärkningar,
ansett böra modifieras sålunda, att en del af arrendet, förslagsvis -i,
komme att sättas i penningar; och enär af länsstyrelsernas i Blekinge,
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
Hallands, Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och
Norrbottens län ofvanberörda utlåtanden synts Styrelsen framgå, att
någon nedsättning i arrendena för kronoegendomarne i dessa län ej af
behofvet påkallades, har ändring i gällande kontrakt om arrendena i
dessa delar af landet icke funnits för närvarande böra sättas i fråga.
I nära öfverensstämmelse i öfrig! med det ofvan omförmälda förslaget
har Domänstyrelsen, till beredande af lättnad i svårigheterna
för de nuvarande arrendatorerne, föreslagit, att i rikets samtliga län,
med undantag af Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens, de arrendatorer af kronans egendomar,
som erlade naturaarrenden, att lösas efter medelmarkegångspris
(Lätt. C i markegångstaxa^, eller penningearrenden eller båda dessa
slags arrenden, måtte för år 1886 och återstående arrendetiden medgifvas
sådan omsättning af arrendena, att \ af den lösen, som för
naturaarrendena borde enligt kontrakten utgå för år 1886, likasom \ af
penningearrendena, fixerades såsom arrendeafgift i penningar, samt
återstående | förvandlades för hvarje län efter medium af årsprisen
Litt. A för åren 1876—1885 såsom omsättningsgruud till spannmål, l
råg, | korn och J hafre, att för hvarje år lösas efter faststäldt årspris,
för närvarande i markegångstaxa]) betecknad! med Litt. A, dock att
hvad sålunda blifvit föreslaget icke borde tillämpas på:
arrenden, livilka tagit sin början den 14 Mars 1884 och derefter,
skogsarrenden och arrenden af till jordbruksegendom icke hänförliga
särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom fisken,
qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.,
arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendomarne,
arrenden, hvilka redovisades till indelningshafvare på gammal
stat, samt andra arrenden, hvilka icke omedelbarligen till statsverket
inginge,
arrenden af Malmö och Christianstads hospital förut tillhöriga
hemman och lägenheter, samt
arrenden af vissa uppgifna hemman och lägenheter.
Domänstyrelsen har vidare hemstält,
dels att, med bibehållande för fiske och annan till jordegendom
ej hänförlig lägenhet af föreskriften i 10:de punkten i nådiga kungörelsen
den 10 November 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, att arrende skall sättas i penningar,
den ändring i berörda stadgande måtte, hvad anginge jordegendom,
vidtagas, att vid utarrendering deraf arrendet skulle bestämmas
antingen i spanmål af de slag, Domänstyrelsen bestämde, och
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.
penningar eller ock i spannmål och smör jemte penningar, naturapersedlarne
att lösas efter det under löpande arrendeår i vederbörlig ordning
fastställa årspris, för närvarande i markegångstaxan betecknadt
med kitt. A,
dels ock att, i stället för 7:de och 8:de punkterna i ofvanberörda
nådiga kungörelse, måtte deri införas af Domänstyrelsen formulerade
bestämmelser, enligt hvilka vid egendoms upplåtande på nytt arrende,
derest förre arrendator!! väl brukat egendomen, rätt att öfvertaga arrendet
till det faststälda arrendevärdet skulle tillkomma honom eller, om
han med döden afgått, hans enka och barn, samt, der optionsrätt icke
komme i fråga till begagnande, utan arrendet utbjödes till täflan,
arrendeanbuden, när de öfverstege det faststälda arrendevärdet, skulle
göras i form af kontant städja, att vid arrendets tillträdande på en
gång erläggas. Alternativt har Domänstyrelsen, för den händelse dess
förslag i fråga om sättet för beredande af lindring i nu utgående kronoarrenden
icke skulle vinna godkännande, ifrågasatt, att med afseende
å det särdeles svåra betryck, som, efter hvad vederbörande länsstyrelser
vitsordat, för närvarande vore rådande bland arrendatorerne i de sjutton
län, hvilka Styrelsens ofvanberörda förslag afsåge, arrendatorerne i
dessa län måtte undfå en tillfällig hjelp, hvilken då syntes böra utgå
såsom eftergift med vissa procenttal af 1886 års arrenden.»
Sedan Departementschefen härefter närmare redogjort för innehållet
af Domänstyrelsens berörda framställning och, jemte öfriga handlingar
i ärendet, föredragit deri infordradt utlåtande från Statskontoret,
äfvensom i sammanhang härmed anmält åtskilliga af kronoarrendatorer
i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Christianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands och
Kopparbergs län gjorda underdåniga ansökningar, åsyftande dels nedsättning
i de nuvarande arrendeafgifterna, dels rätt för arrendatorerne
att före arrendetidens utgång frånträda sina arrenden, dels ock återinförande
af optionsrätt, anförde Departementschefen vidare:
»Att åtminstone en större del af kronans arrendatorer för närvarande
befinner sig i ekonomiskt betryck, torde kunna antagas såsom
visst. Härom vittna icke blott de framställningar, länsstyrelserna och
Domänstyrelsen lemnat af tillståndet i landets olika delar, utan äfven
de talrika motioner, som vid den i sistlidne månad afslutade Riksdagen
väcktes i syfte att åt kronoarrendatorerne bereda eu vare sig tillfällig
eller mer fortvarande lindring i arrendevilkoren.
I främsta rummet torde det sålunda rådande betrycket vara framBih.
till Riksd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.
kalladt af det betydande prisfall, som under de senare åren egt rum å
jordbrukets produkter och bland dessa i synnerhet å spanmål. Men
äfven andra orsaker hafva utan tvifvel varit dertill medverkande. Den
öfverspekulation, som på 1870-talet gjorde sig gällande snart sagd! på
alla områden af den ekonomiska verksamheten, lemnade såsom naturligt
icke statens arrendeväsen oberördt, utan ledde till högt uppdrifna
anbud vid arrendeauktionerna, likasom äfven dertill att äldre arrenden
öfvergingo i nya händer emot erläggande af stundom orimligt höga
afträdessummor till de förutvarande arrendeinnehafvarne. Så mycket
kännbarare måste denna öfverspekulation under närvarande förhållanden
återverka på arrendatorernes ställning, som en stor del af dessa vid
arrendenas öfvertagande antagligen icke varit i besittning af tillgångar,
motsvarande de belopp, hvarmed arrenderätten af dem förvärfvats, och
än mindre torde derutöfver egt till sitt förfogande tillräckligt förlagskapital
för att kunna uppdrifva den arrenderade egendomens afkastning
till ett emot den dryga arrendeafgiften svarande belopp.
Domänstyrelsen har ansett staten böra till det nuvarande betryckets
lindrande träda emellan endast för så vidt och i den mån
detta hade sin grund i den inträffade förändringen i konjunkturerna,
hvilken varit af beskaffenhet att kunna lika litet af arrendatorerne som
från kronans sida förutses, men att deremot arrendatorerne borde sjelfve
vidkännas följderna af den öfverspekulation, som egt rum vid arrendeuppgörelserna.
Utgående från denna uppfattning, har Domänstyrelsen,
såsom i det föregående omförmälts, föreslagit en sådan förändring i
sättet för arrendeafgifternas utgörande, att en femtedel af dessa skulle
beräknas i penningar, men öfriga fyra femtedelar efter medium af årsmarkegången
åren 1876 till och med 1885 omsättas till spanmål, i råg,
% korn och | hafre, att för hvarje år lösas efter det löpande årets
markegångspris. De i nedgående stadda spanmålsprisen skulle då komma
att öfva ett motsvarande inflytande på arrendebeloppen, under det att
å andra sidan utsigt skulle bevaras åt kronan att vid en åter inträdande
stegring i spanmålsprisen genom stigande arrenden vinna ersättning
för hvad den nu eftergåfve.
Om det än må erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande, till
större eller mindre del, i spanmål medför den fördelen att göra arrendatorerne
mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, synes det mig
dock föga lämpligt att, endast på grund deraf att under en kortare
årsföljd spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan
år 1871 tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar
böra beräknas och utgöras uteslutande i penningar, samt att sålunda
åter införa den för kronoarrendenas utgörande under föregående tid
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. Il
gällande anordning, som på grund af dess mindre lyckliga verkningar
då utdömdes. Då i öfverensstämmelse med de beslut, som förut fattats
rörande grundräntans och tiondens omsättning i penningar, de äldre
persedelarrendena nämnda år utbyttes emot penningearrenden, framkallades
denna åtgärd icke mindre af behofvet att åstadkomma förenkling
i uppbörds- och redogörelseverket, än af vunnen erfarenhet
om olägenheterna af det förra betalningssättet, såsom i hög grad försvårande
möjligheten såväl för arrendatorerne att kalkylera sina utgifter
sotn för kronan att beräkna sina inkomster. Penningens betydelse
såsom den tillförlitligaste mätaren af alla slags värden har sedan
den tiden icke minskats, men väl ökats y och, såsom Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län erinrar, gäller detta
särskildt beträffande jordbruket, då numera icke blott jordbrukarens
alla utskylder och en stor del af hans lefnadskostnader utgå i penningar,
utan till resultatet af hans ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer
medverka, hvilka icke ega något sammanhang med prisen å jordbrukets
alster eller kunna till sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen
såsom värdemätare. Oafsedt de allmänna olägenheter, som ur
nu antydd synpunkt skulle befinnas förenade med en återgång till
persedelarrenden, torde mot eu dylik åtgärd, såsom medel att bereda
arrendeinnehafvarne lindring, med fog kunna anmärkas, att, i all synnerhet
om, på sätt Domänstyrelsen föreslagit, arrendespanmålen skulle
lösas efter det löpande årets markegångspris, det ingalunda alltid skulle
komma att inträffa, att arrendet blefve lägst, då svårigheten att utgöra
detsamma vore för arrendator!! störst. Oaktadt det inflytande,
den utländska spanmålsimporten utöfvar på sädespriserna inom landet,
kan det nemligen antagas såsom visst, att, åtminstone i de orter, som
äro i saknad af ett mera utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsna^
belägna från importorterna, en allmännare missväxt eller felslagen
skörd på vidsträcktare områden skulle föranleda eu stegring i
årsmarkegången å spanmålen, medförande i sin ordning ökade arrendebelopp
just vid ett tillfälle, då arrendatorernes betalningsförmåga vore
minskad. I hvilken hög grad arrendebeloppen, derest Domänstyrelsens
förslag vunne godkännande, skulle år från år komma att vexla
äfven under jemförelsevis likartade skördeförhållanden, framgår af de
uträkningar, som finnas Domänstyrelsens utlåtande vidfogade rörande
de olika verkningarne af förslaget, för den händelse detta kommit till
utförande redan år 1885 eller tillämpning deraf skulle vidtagit först
år 1886. Den nedsättning i de betingade arrendeafgifterna, som i båda
fallen kommit arrendatorerne till godo, skulle i regeln blifvit större i
det senare fallet än i det förra; men medan skilnaden inedsättningen,
12
Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
beräknad i procent, för flertalet län varierar från 1 till 5 procent, skulle
nedsättningen uppgått inom Södermanlands länd förra fallet till 12,3
och i det senare till 20 procent, i Vermlands län i förra fallet till 9,9
procent och i det senare till 21,4 procent samt i Kopparbergs län i
det förra till 12 och i det senare till 23,2 procent, under det att i ett
län, Gotlands, nedsättningen i förra fallet skulle blifvit större, eller
17,8 procent, emot 13,7 procent i det senare.
Då jag på^grund af det nu anförda anser mig icke kunna understödja
Domänstyrelsens förslag, i hvad detsamma afser förändring i
sättet för arrendeafgifternas utgörande, har jag dock icke kunnat undgå
att, lika med bemälda Styrelse, finna, hurusom det inträffade starka
prisfallet å jordbrukets produkter påkalla!'', att någon åtgärd från kronans
sida vidtages för att för arrendatorerne lindra följderna af detta
prisfall; och synes mig den lämpligaste åtgärden för detta ändamål
vara att, såsom Domänstyrelsen alternativt ifrågasatt, bevilja arrendatorerne
en tillfällig eftergift å deras arrenden. Ehuru någon bestämd
anledning icke för närvarande förefinnes att under den närmaste framtiden
förvänta någon väsentligare förändring i de för jordbruket rådande
konjunkturerna, vare sig till förbättring eller försämring, lärer
det likväl icke böra nu ifrågakomma att utsträcka en dylik eftergift
till längre tid än den, för hvilken prisförhållandena redan äro fullt
kända. Den eftergift, som nu kan varda medgifven, torde sålunda
böra afse endast sistförflutna årets arrenden, af hvilka, i följd af det
bemyndigande, Eders Kongi. Maj:t i början af detta år lemnat länsstyrelserna
att i förekommande fall bevilja anstånd med halfva arrendets
erläggande till den 1 nästkommande Oktober, halfva beloppet i de
flesta fall ännu torde vara utestående. Om och i hvad mån eftergift
å arrendebeloppen äfven för ett eller flera följande år kan böra ega
rum, torde få bero af framtida pröfning, sedan utfallet af skörd och
sädespris under dessa år blifvit kändt. Skäl att låta eftergiften få
en till tiden större utsträckning skulle för öfrig!, i en viss grad
komma att saknas, derest de ytterligare förslag med hänsyn till
arrendeväsendet, jag i det följande kommer att framställa, skulle vinna
godkännande.
Om än flertalet af kronans arrendatorer för närvarande har att
kämpa med ekonomiska svårigheter, är det utom allt tvifvel, att åtskilliga
kronoarrenden finnas af den förmånliga beskaffenhet, att deras
innehafvare äro i stånd att utan förlust fullgöra sina förbindelser. Det
skulle vid sådant förhållande kunna synas riktigast, att eftergift å 1886
års arrenden medgåfves endast efter föregången pröfning i hvarje särskilt
fall och åt de arrendatorer, som dervid funnes vara i behof af
13
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.
lindring, vid hvilken pröfning ej blott behofvet af lindring, utan jemväl
af dennas storlek skulle tagas i öfvervägande. Då det måste anses
önskligt, att vid en dylik pröfning likartade grunder korame att
följas, borde densamma för hela riket helst ske af endast en myndighet
och således antingen förbehållas Eders Kongl. Maj:t i Finansdepartementet
eller öfverlemnas åt Domänstyrelsen. Enär i hvilketdera
fallet som helst besluten torde böra föregås af en utredning hos de
lokala myndigheterna, hvarvid i åtskilliga fall undersökning på stället
icke torde kunna undvikas, är det emellertid uppenbart, att pröfningen,
på dylikt sätt verkstad, icke skulle kunna medhinnas utan alltför stor
tidsutdrägt, på samma gång en så betydande tillökning i arbete skulle
uppstå för den profvande myndigheten, att särskilda arbetskrafter torde
få för ändamålet beredas, derest icke arbetet inom verket i öfrigt
skulle komma att lida. Med något mindre olägenhet och något större
utsigt att i tid medhinnas skulle väl pröfningen kunna anförtros åt
länsstyrelserna, ehuru då med uppoffring i större eller mindre grad af
den likformighet i besluten, som vore att anse såsom eftersträfvansvärd;
men äfven för länsstyrelserna skulle en sådan pröfning erbjuda stora
svårigheter och fordra vidlyftiga utredningar. Vare sig alltså pröfningen
komme att ske på det ena eller andra sättet, skulle säkerligen
omgång och kostnader uppstå, som icke kunde anses uppvägda med
den ringa vinst, kronan komme att skörda deraf, att en eller annan
arrendator blefve från eftergift å arrendet utesluten.
Jag anser mig derföre och oaktadt de anmärkningar, som från
principal synpunkt kunna göras mot ett sådant förslag, böra förorda,
att eftergiften må komma att omfatta samtliga kronoarrenden med undantag
endast för vissa grupper deraf, i afseende å hvilka någon särskild
undersökning uppenbarligen icke erfordras för att finna, att anledning
till eftergift icke är för handen, eller hinder för eftergift möter
i särskilda förhållanden. Att härvid en del arrendatorer komme i åtnjutande
af nedsättning i sina arrenden, utan att vara deraf i egentligt
behof, synes mig icke böra tilläggas alltför stor betydelse, då icke heller
desse arrendatorer lära undgått att i större eller mindre mån känna
trycket af de förändrade konjunkturerna och någon billighet torde få
anses ligga deri, att, när kronan medgifver eu tillfällig lindring i arrendevilkoren
på den grund, att ett prisfall å jordbruksprodukter egt rum,
som icke varit möjligt att förutse, denna lindring kommer äfven de
arrendatorer till godo, som i följd af större omsigt vid sina arrendeförbindelsers
ingående befinna sig i en mindre ogynsam ställning och
i regeln torde vara att räkna till den bästa klassen af kronans arrendatorer.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.
De arrenden, hvilka synts mig böra uteslutas från eftergift, äro i
det närmaste desamma, som af Domänstyrelsen undantagits från den
af Styrelsen föreslagna lindring genom arrendeafgifternas omsättning i
spanmål och arrendespanmålens lösning på ofvan omförmäldt sätt. Sålunda
torde eftergift icke böra medgifvas för
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom qvarnar,
sågar, hus och tomter m. m., hvilkas innehafvare torde få anses
i det hela oberörda af nuvarande ogynsamma konjunkturer för jordbruket;
arrenden
af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne,
hvilka med få undantag utgöras af smärre under kortare tid
och med särskilda förbindelser i afseende å statens skogsvård upplåtna
lägenheter och om hvilkas innehafvare likaledes torde gälla, att
prisfallet å jordbruksprodukter icke medfört någon försämring i deras
ställning;
arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris, i afseende å
hvilka arrenden prisfallet å jordbruksprodukter saknar betydelse eller
redan inverkat tillräckligt för att göra ytterligare nedsättning deri obehöflig;
arrenden
af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga
egendomar, hvilka arrenden, till beloppet bestämda redan för omkring
trettio år sedan, lära äfven under nuvarande förhållanden vara att anse
såsom låga;
arrendet af Eldgarns kronoäng i Färentuna socken och härad,
utarrenderad på 100 år från den 14 Mars 1788 emot visst belopp i hö,
att dels levereras in natura, dels lösas efter särskildt bestämda billiga
grunder;
arrendet af indragna piparebostället W mantal Brännårby i Wansö
socken och Södermanlands län, hvilket hemman är för everldlig tid
upplåtet åt Wansö församling för folkskoleväsendets räkning emot en
årlig afgift af 35 kubikfot 6 kannor spanmål, hälften råg och hälften
korn, att lösas efter medelmarkegångspris;
arrendena af indragna pipareboställena 1 mantal Lilla Holgryte i
Sandviks socken och Jönköpings län och .} mantal Gräsöna i Winköls
socken af Skaraborgs län, af hvilka det förra genom Krigskollegii resolution
den 25 Juni 1753 upplåtits till dåvarande åbon å hemmanet,
hans arfvingar och efterkommande under vissa vilkor och emot utgörande
af hemmanets jordeboksränta jemte ett årligt belopp derutöfver,
numera bestämdt till 20 kronor, samt det senare hemmanet den 15
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
November 1805 upplåtits dåvarande åbon i hans, hans hustrus och barns
lifstid, emot utgörande, utöfver hemmanets ränta, af 3 kronor årligen.
. Bland de arrenden, Domänstyrelsen i sitt förslag uteslutit från
lindring, förekomma vidare:
arrenden, hvilka uppbäras och redovisas åt indelningshafvare på
gammal stat;
samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbart till statsverket.
Det lärer vara uppenbart, att nedsättning i dessa arrenden icke
kan vidtagas utan att kränka vederbörande indelningshafvares rätt eller
rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten vidtagits, och att
således samma arrenden måste från eftergift uteslutas.
Från eftergift torde jemväl böra undantagas de arrenden, hvilka
tillkommit under de senaste åren, sedan den hufvudsakliga förändringen
i konjunkturerna för jordbruket redan inträdt. Domänstyrelsen har
ansett gränsen i detta hänseende böra bestämmas så, att‘lindring icke
borde få åtnjutas i fråga om arrenden, hvilka tagit sin början den 14
Mars 1884 eller senare; men då aftalen om de arrenden, som löpa från
midfasta!! 1884, torde hafva uppgjorts å sådan tid, att arrendatorerne
icke i allmänhet kunnat grunda sina beräkningar på senare prisförhållanden
än dem, som gäl de år 1882, då något väsentligare fäll i spanna
ålsprisen ännu icke egt ruin, synes det mig, att billighetens kraf
bättre skulle tillgodoses, om endast de arrendator^- uteslötes från eftergift,
hvilka afslutat sina arrendekontrakt efter 1884 års början.
Domänstyrelsen har från tillämpningen af sitt lindringsförslag
äfven undantagit samtlige arrendatorer af utarrenderade krönoegendomar
i Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län. Om än någon klagan icke försports
från arrendatorerne i dessa län eller oförmåga hos dem att utgöra
arrendeafgifterna hittills framträda utvisa likväl de yttranden, de lokala
myndigheterna derstädes afgifvit, att äfven bland arrendatorerne i nämnda
län eller åtminstone dem, hvarest de utarrenderade kronoegend.omarne
utgör något större antal, såsom Hallands, Gefleborgs och Jemtlands
län, ett visst ekonomiskt betryck är rådande, framkalladt delvis af de
fallande priserna, men äfven af andra orsaker, såsom i Jemtlands län
af den betungande byggnadsskyldighet, hvilken åligger arrendatorerne
af militieboställen, utarrenderade medan ännu militieboställsordningens
föreskrifter voro gällande. Villigt medgifvande, att, derest fråga nu
vore att bereda arrendatorerne en sådan till längre tid utsträckt lindring,
som Domänstyrelsens förslag afsåg, tillräcklig anledning måhända
icke skulle kunna anses föreligga att i denna lindring inbegripa arrendatorerne
i de ifrågavarande länen, anser jag det likväl icke vara skäl
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.
att från åtnjutande af en så beskaffad, endast tillfällig eftergift, som
blifvit af mig stäld i fråga, utesluta desse arrendatorer i vidsträcktare
mån, än som kan blifva eu följd af de här förut af mig tillstyrkta undantagen
från eftergiftens tillämpning.
Beloppet af eftergiften synes mig icke böra bestämmas högre än
till tio procent af arrendesumman, då nedsättningen skulle komma att
motsvara den lindring, som af åtskilliga enskilde jordägare beviljats deras
arrendatorer i sistlidet års arrenden; och torde de arrendatorer,
hvilka enligt nu angifna grunder skulle blifva berättigade att åtnjuta
eftergift, men redan till fullo erlagt sina arrenden för det sistförflutna
arrendeåret, böra få uppbära de dem tillkommande belopp kontant, att
af k ortas å kronans arrendemedel för år 1886. En minskning i denna
inkomsttitel, som i staten för nämnda år upptagits till 3,270,000 kronor,
skulle i följd af den föreslagna eftergiften komma att uppstå med ett
belopp, hvithet torde kunna beräknas till lägst 250,000 och högst
300,000 kronor. Någon åtgärd i anledning häraf påkallas emellertid
icke med hänsyn vare sig till 1886 års eller följande års statsregleringar,
då, äfven med en dylik minskning i arrendemedlen, 1886 års
statsreglering kan påräknas komma att uppvisa öfverskott.
Den lindring för arrendatoverne, som nu af mig tillstyrkts, afser,
såsom i det föregående framhållits, endast att mildra följderna af de
nedgångna priserna å jordbrukets produkter. Till afhjelpande af det
betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna sig i följd af öfverspekulation
vid arrendenas öfvertagande, har Domänstyrelsen, enligt
hvad jag redan nämnt, icke framstäf något förslag, då Styrelsen ansett
staten icke böra i detta hänseende träda emellan. För så vidt det
gälda endast att låta arrendatorerne och deras löftesmän sjelfve umgälla
följderna af lättsinnigt ingångna förbindelser, skulle jag, i likhet med
Domänstyrelsen, finna staten icke böra ingripa. Men här tillkommer
den omständigheten att kronan, hvilken, såsom egare till den utarrenderade
jorden, är intresserad af dennas tillbörliga skötsel, äfventyrar
att, derest arrendator^ bristande förutseende för honom leder till obestånd,
förr eller senare få återtaga den arrenderade egendomen i ett
vanvårdadt eller skadadt skick. Det borde då kunna anses, åtminstone
i de flesta fall, skola lända kronan till fördel, om arrenden af ifrågavarande
beskaffenhet ju förr dess hellre upphörde, och vara af kronans
eget intresse påkalladt, att anordningar vidtoges, hvarigenom möjlighet
härtill bereddes.
Eders Kongl. Majt:s Befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings
och Malmöhus län hafva ock ifrågasatt, att rättighet att afsåga
sig arrendena måtte medgifvas antingen, med vissa angifna
17
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 82.
undantag, åt alla de arrendatorer, som i sådant syfte anmälde sig, eller,
såsom Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings och Malmöhus
län uppstält sitt förslag, åt de arrendatorer, hvilkas genom kontraktet
åtagna arrendeafgift efter pröfning funnes vara högre, än i förhållande
till egendomens beskaffenhet kunde vara förenligt med möjligheten
för arrendatorn att fullgöra arrendevilkoren och bereda utkomst
för sig och sin familj.
Häremot har Domänstyrelsen erinrat, att ett dylikt medgifvande
otvifvelaktigt skulle leda derhän, att ett stort antal arrendatorer, äfven
sådane, som ej vore i större behof af lindring i sina vilkor, skulle
komma att afsåga sig arrendena i förhoppning att vid det prisfall å
arrenden, som kunde förväntas inträffa, derest en mängd sådana samtidigt
utbjödes, åter komma i besittning af den förut arrenderade egendomen
emot den afgift, de sjelfva ville bestämma, och att den lindring
i nu utgående arrendeafgifter, som på ett sådant sätt skulle komma
desse arrendatorer till del, antagligen skulle uppgå till mycket betydande
belopp.
De farhågor, Domänstyrelsen sålunda uttalat för följderna af en
arrendatorerne medgifven rätt att uppsäga sina arrenden, synas mig
väl öfverdrifna. Någon anledning antaga, att en allmännare öfverspekulation
egt rum vid öfvertagande af de nu i kraft varande kronoarrendena,
torde ej förefinnas. I någon betydligare omfattning har
öfverspekulation antagligen förekommit endast vid den utarrendering af
militieboställen, som under de för jordbruket gynsamma konjunkturerna
på 1870-talet egde rum, medan dessa boställen ännu förvaltades
af boställsdirektionerna och upplätos till den högstbjudande. Fördetta
antagande hemtar jag äfven stöd af den uppgift, som vederbörande
föredragande hos Domänstyrelsen lemnat å förverkade arrendekontrakt
under åren 1878—1885, då nemligen deraf framgår, att det varit hufvudsakligen
och nära nog uteslutande bland innehafvarne af de till
statsverket dåmera indragna militieboställena, som oförmåga att fullgöra
sina förbindelser framträdt. De fall, då i öfrigt öfverspekulation
i någon afsevärd grad egt rum vid arrendeuppgörelserna, i det att arrendatorn
vare sig iklädt sig ett allt för högt arrende i form af städja, medan
sådan ännu erlades, eller senare i årlig afgift eller till förutvarande
innehafvare af arrendet erlagt ett oskäligt afträdesbelopp, torde hafva
varit jemförelsevis fåtaliga eller åtminstone icke hafva förekommit i
den mängd, att ett öfvervägande antal bland arrendatorerne kunna antagas
vara i verkligt behof af att lemna sina arrenden.
Men är detta förhållandet, torde också faran, att, derest rätt att uppBih.
till Rilcsd. Prot. 1887. B. 1 Sand. 1 Afd. 18 Raft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sä.
saga arrendena medgåfves, denna rätt skulle komma att i större utsträckning
begagnas med beräkning att återförvärfva arrendena till billigare vilkor,
icke vara så stor. Med ungefärligen lika grad af sannolikhet, som
att vid nytt utbjudande ett förut någorlunda skäligt arrende komme att
nedgå, skulle det kunna förutses, att arrendeafgiften dervid stegrades
utöfver det förutvarande beloppet, och detta så mycket hellre som, då
samtidigt med de i följd af uppsägning inträffande arrendeledigheterna
ett lika antal arrendatorer blefve utan verksamhet, hvilka åtminstone
till större delen torde vilja söka sin utkomst på samma sätt som förut,
konkurrens vid de uppsagda arrendenas utbjudande icke borde uteblifva.
Redan den ovisshet, med hvilken resultatet af arrendets förnyade utbjudande
sålunda måste emotses, torde blifva tillräcklig att i förening
med det band, som vanligen fäster jordbrukaren vid den af honom
nyttjade jorden, afhålla en arrendator från att utan tvingande skäl
vedervåga en uppsägning.
Om derjemte, såsom det synes mig i sin ordning, vid uppsägningsrätten
fästades det vilkor, att arrendator, som toge denna rätt i anspråk,
icke skulle ega att vid det uppsagda arrendets utbjudande åtnjuta
den optionsrätt, som kunde genom arrendekontraktet blifvit honom tillförsäkrad,
och icke heller den i 7:de punkten af nu gällande grunder
för domänförvaltningen åt arrendator, som väl skött egendomen, medgifna
rättighet att efter utropet öfvertaga arrendet emot högsta erbjudna
arrendeafgift, skulle sådant i sin mån bidraga att hos arrendatorerne
frammana en tillbörlig betänksamhet vid uppsägningsrättens
begagnande.
Jag vågar sålunda för min del tillstyrka, att, med det vilkor, jag
nyss nämnt, rätt att afsåga sig sina arrenden måtte varda åt arrendatorerne
medgifven. Att härvid, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings och Malmöhus län ifrågasatt, inskränka rättigheten
till de arrendatorer, hvilkas arrenden efter pröfning funnes vara
högre, än att de kunde med bibehållen utkomst för arrendatorn och
hans familj ur egendomen uttagas, synes mig olämpligt till följd af
den tidsutdrägt och de omkostnader, som skulle blifva förenade med
en dylik pröfning, åt hvilken myndighet denna än uppdroges, och icke
heller vara nödigt, då, efter hvad jag på nyss anförda grunder trott
mig kunna antaga, uppsägningsrätten i regeln icke skulle komma att
tagas i anspråk i andra fall, än då verklig anledning dertill förelåge.
Med denna min uppfattning bör det dock icke kunna anses oförenligt
att från uppsägningsrättens tillämpning på förhand utesluta arrenden,
i afseende å hvilka all anledning saknas att förutsätta, att öfverspekulation
gjort sig derå gällande eller att de för närvarande äro högre, ''äu
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
att innehafvarne utan svårighet förmå att utgöra sina arrendeafgifter.
Då det vidare lärer vara nödigt att utesluta äfven de arrenden, hvaraf
inkomsten uppbäres af enskilde eller är anslagen till vissa statsändamål,
torde alldeles samma undantag böra stadgas i fråga om uppsägningsrättens
åtnjutande, som i det föregående föreslagits med hänsyn
till den tillstyrkta nedsättningen i 1886 års arrendeafgift. Endast beträffande
en grupp arrendatorer, som då blefve från rätt till uppsägning
utesluten, eller de arrendatorer, hvilka afslutat sina kontrakt efter 1884
års början, torde någon tvekan om undantagets lämplighet här kunna
uppstå,''då det väl låter tänka sig, att oaktadt de för jordbruket mycket
ogynsamma konjunkturer, som alltsedan nämnda tidpunkt varit rådande,
en eller annan bland de ifrågavande arrendatorerne iklädt sig öfverdrifvet
höga arrenden; men äfven om så skulle vara fallet, synes det
mig icke böra ifrågakomma, att staten medgifver återgång af ett så
nyss och under sådana förhållanden tillkommet arrendeaftal.
Då en icke alltför kort tid erfordras för att förbereda och besörja
förnyad utarrendering af de egendomar, hvilkas innehafvare begagna
sig af rättigheten till uppsägning, derest sådan varder medgifven, torde
det vara nödvändigt, att tidpunkten för de uppsagda arrendenas upphörande
icke sättes tidigare än till midfastan 1889 och att viss kort
tid förelägges arrendatorerne, inom hvilken de, för att komma i åtnjutande
af uppsägningsrätten, hafva att i sådant syfte göra anmälan. Att
eu dylik uppsägningsrätt torde komma att medföra en icke obetydlig
minskning »i kronans arrendemedel, är påtagligt. Denna minskning
bör dock icke betraktas såsom eu förlust, ty i sjelfva verket inträffar
här icke något annat, än att kronan, som under kortare eller längre
tid af vissa sina egendomar åtnjutit en högre inkomst, än som under
normala förhållanden bort kunna påräknas, får denna inkomst reducerad
till belopp, som stå i närmare öfverensstämmelse med egendomarnes
verkliga afkastningsförmåga, på samma gång ett förhållande afbrytes,
som, om det fått fortgå, kunnat genom den arrenderade jordens
försämring i en framtid leda till en ännu större minskning i arrendeafkomst.
Då rättigheten att efter uppsägning frånträda arrende skulle
inträda först den 14 Mars 1889, kommer densamma emellertid icke att
utöfva någon verkan på den budget, som under detta år förelägges
Riksdagen.
Jag anser mig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten
derpå, att, då medgifvandet, att före arrendetidens utgång frånträda ett
ofördelaktigt arrende innebär en synnerligen stor förmån för arrendets
innehafvare, af rättighetens begagnande torde böra blifva en sjelfkär
följd, att under den återstående arrendetiden intill arrendets upphörande
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.
vidare eftergift å den årliga arrendesumman icke må ifrågakomma, äfven
om en sådan förmån skulle blifva åt andra kronans arrendatorer beviljad.
Hvad derefter angår de förslag, Domänstyrelsen framstält till ändring
i nu gällande grunder för utarrenderingen af kronans egendomar,
torde af hvad jag i det föregående anfört framgå, att jag icke
kan för min del tillstyrka Styrelsens förslag om arrendeafgifternas bestämmande
annorlunda än nu är stadgadt, eller i penningar.
Deremot är jag böjd att ansluta mig till Domänstyrelsens förslagom
återinförande af den genom nådiga kungörelsen den 24 Maj 1875
borttagna så kallade optionsrätten, eller rättigheten för arrendator, som
väl skött egendomen, att vid arrendeperiodens slut, utan auktion, öfvertaga
egendomen på nytt arrende emot den afgift, denna efter uppskattning
ansetts skäligen böra betinga.
Genom de år 1882 utfärdade nya grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner hafva visserligen åtskilliga föreskrifter meddelats,
egnade att befordra de utarrenderade egendomarnes förbättring.
Sålunda har möjlighet blifvit beredd att för torrläggnings- samt större
odlings- eller täckdikningsarbeten vinna godtgörelse genom minskning
i ett eller flera års arrendeafgift eller i visst fall genom utsträckning
af arrendetiden. Byggnadsskyldigheten har ordnats på ett mer tillfredsställande
sätt, och der, med Domänstyrelsens medgifvande och
efter af densamma godkänd plan, uppförts byggnad, för hvilken kostnaden
är större, än som motsvarar den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten,
kan arrendatorn redan under arrendetiden härför erhålla
ersättning genom eftergift å närmaste årens arrende. I sammanhang
härmed har äfven en verksammare tillsyn anordnats öfver det
sätt, på hvilket den arrenderade egendomen skötes och arrendevilkoren
af arrendatorn fullgöras. Dessa stadganden och denna tillsyn torde
likväl icke innefatta tillräckligt verksamma medel för att under alla
förhållanden tillförsäkra kronan en tillfredsställande vård om den utarrenderade
egendomen. Huru väl tillsynen öfver arrendatorerne än
må vara anordnad, kan dermed knappast vinnas mer, än att sådana
åtgärder från arrendatorns sida förekommas, som kunna vara att hänföra
till ren missvård; men hvarken lärer något af betydenhet kunna
på den vägen åstadkommas för den arrenderade jordens förkofran och
ej heller torde nu gällande vilkor för kronans arrenden innefatta någon
särskild eggelse för arrendatorerne att å egendomarne verkställa för
-
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
bättringar, som afse en jemnt, fortgående stegrad afkomst eller minskad
Srukningskostnad. En sådan eggelse att på alla områden af
jordbruksnäringen framkalla lifaktighet och befordra vidtagande af förbättringar
har man ansett böra åstadkommas genom den så kallade
optionsrätten; och obestridligt torde äfven vara, att den är egnad att
hos arrendatorn i detta hänseende skapa ett med jordegarens fördel
sammanfallande intresse, som knappast torde i samma grad kunna på
annat sätt uppnås.
Det är emellertid icke såsom en eggelse att förbättra jorden,
som optionsrätten i mina ögon har sin enda eller största betydelse,
utan såsom beredande trygghet för en arrendator, med hvilken kronan
har anledning vara tillfredsstäld, att efter arrendets utgång kunna få
detsamma på rimliga vilkor förnyadt. En ersättning för den förmån,
optionsrätten i detta hänseende innebär, har man väl i 1882 års grunder
för domänförvaltningen sökt bereda genom den der stadgade rättigheten
för arrendator, som väl skött egendomen, att efter egendomens
utbjudande på nytt arrende, om han så önskar, öfvertaga arrendet till
den vid auktionen erbjudna högsta arrendeafgiften; men oaktadt den
erfarenhet, som vid tillämpningen af 1882 års grunder hittills vunnits,
synes gifva vid handen, att det berörda stadgandet på ett i allmänhet
tillfredsställande sätt uppfylt det afsedda ändamålet, är det likväl antagligt,
att vid inträdande förbättrade konjunkturer för jordbruket ett
väl skött arrende, när det på nytt utbjudes, skall locka så många
spekulanter, att .den förre arrendatorn, derest arrendets bibehållande
åt honom göres beroeende af bud och öfverbud, skall nödgas härför
underkasta sig större uppoffringar, än som kan vara billigt och skäligt.
Då optionsrätten år 1875 afskaffades, utgjorde hufvudsakliga
anledningen härtill, att det i åtskilliga fall visat sig, att det fastställa
maximiarrendet, till hvilket, med begagnande af optionsrätt, egendom
blifvit på nytt arrende åt förre innehafvaren upplåten, icke motsvarade
egendomens verkliga arrendevärde, och att derföre, till undvikande af
förlust för kronan genom för låga arrenden, ansågs lämpligast, att ledigt
arrende alltid stäldes under auktion, på det att sålunda rätta värdet
derå måtte utrönas och komma kronan till godo. Såsom vederbörande
föredragande hos Domänstyrelsen erinrat, ske arrendeuppskattningarne
i allmänhet numera på ett sätt, som lemnar helt andra och
säkrare garantier för erhållande af ett, tillförlitligt arrendevärde, än
förhållandet var på den tid, som föregick optionsrättens upphäfvande.
I samtliga rikets län, med undantag endast af några få, der jordbruksdomäner
i egentlig mening förekomma blott till ringa antal, äro anstälda
i landtbruk erfarna och med arrendeväsendet särskildt förtrogna
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 32.
personer, hvilka i stället för kronofogdarne öfvertagit ledningen af
arrendeuppskattningarne. De vid förrättningen biträdande två uppskattningsmännen
utses på ett sätt, som gifver säkerhet för, att äfven
hos dem insigter och erfarenhet i jordbruket skola vara till finnandes
i tillräckligt mått; och då anledning dertill förekommer, tillkallas och
biträda vid förrättningen, utom landtmätare, äfven skogstjensteman,
landtbruksingeniör och särskildt byggnadskunnig person. Också synas
arrendeuppskattningarne, sådana de nu ske, hafva tillvunnit sig ett icke
ringa förtroende hos allmänheten. En från Domänstyrelsen mig lemnad
uppgift rörande den utarrendering af kronoegendomar, som egt
rum under de tre sistförflutna åren, utvisar nemligen, tätt de dervid
afgifna högsta arrendeanbuden endast undantagsvis i någon större grad
öfverstigit det uppskattade arrende värdet.
Då optionsrätten, efter min uppfattning, innebär stora fördelar
såväl för arrendatorerne som för kronan och då det hufvudsakliga skäl,
som föranledde dess afskaffande, eller bristande tillförlitlighet i arrendeuppskattningarne,
numera bör anses hafva förlorat sin giltighet, tvekar
jag ej att, i enlighet med Domänstyrelsens, af länsstyrelserna nära nog
utan undantag biträdda förslag, tillstyrka optionsrättens återinförande,
dock så att någon återgång härvid icke må eg a rum till åsättande af
dubbla arrendevärden eller så kallade minimi- och maximiarrenden, utan
att, i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen, fortfarande
endast ett arrendevärde må bestämmas och detta utgöra det belopp,
hvartill arrende må genom option öfvertagas. Då nemligen, såsom
Domänstyrelsen ock erinrat, en egendom icke gerna kan ega mer än
ett arrendevärde, synes åsättandet af minimi- och maximiarrenden
endast vara egnadt att ingifva vilseledande föreställningar om egendomens
afkastningsförmåga.
Såsom afsedd att utgöra en uppmuntran till och en belöning för
en förtjenstfull vård om den arrenderade egendomen bör dock optionsrätt
icke få åtnjutas, utan att arrendet innehafts under en längre tid.
Jag hemställer derföre, att såsom ett vilkor för optionsrättens tillgodonjutande
må stadgas, att arrendatorn innehaft arrendet under en tid
af minst tio år, räknadt intill arrendeperiodens utgång.
Till mitt tillstyrkande om optionsrättens återinförande anser jag
mig vidare böra anknyta två förutsättningar i afseende å optionsrättens
tillämpning. Den ena har afseende å det vitsord om god skötsel af
den arrenderade egendomen, som utgör vilkoret för optionsrättens åtnjutande.
Efter hvad jag tror mig veta, erhölls detta vitsord under
den tid, då optionsrätten förut var i kraft, icke så sällan under omständigheter,
som på sin höjd bort kunna berättiga till det negativa
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
omdömet, att arrendator!! icke missvårdat egendomen. Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län har ock funnit sig
föranlåten hemställa, att i stället för det vilkor, som nådiga kungörelsen
den 17 Juli 1847 innehöll för optionsrättens tillgodonjutande, eller
att arrendatorn skulle hafva “väl brukat“ egendomen, måtte stadgas,
att arrendatorn borde hafva “väl skött och förbättrat1'' egendomen. I
syftet för denna hemställan, eller att vid bedömande af arrendatorns
sätt att sköta egendomen temligen stora fordringar böra uppställas,
så att rätt till option må komma att grundas icke på en blott försvarlig
häfd, utan på eu verkligt god skötsel af den arrenderade egendomen,
är jag med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ense; men
någon förändring i det i 1847 års författning använda uttrycket synes
mig dock icke påkallas, då detta uttryck torde säga tillräckligt, endast
detsamma behörigen tillämpas. För en sådan tillämpning torde lämpligast
kunna sörjas genom af Domänstyrelsen meddelade anvisningar åt
de uppskattningsmän, som få till uppdrag att i första hand bedöma
arrendatorns brukningssätt.
En annan omständighet, som förtjenar att synnerligen beaktas
icke blott med hänsyn till optionsrätten, utan äfven på grund af sin
betydelse för arrendeväsendet i allmänhet, är frågan, i hvad mån öfverlåtelse
af arrende på annan innehafvare bör medgifvas. Med skäl
torde det kunna sägas, att knappast något annat verkat så hindrande
för en gynsam utveckling af arrendeväsendet som de täta ombyten
af innehafvare, en del kronoegendomar genom medgifna arrendeöfverlåtelser
varit underkastade. Att eu egendom, som med korta mellantider
går hand ur hand, icke gerna kan vinna förkofran, är naturligt,
helst om, såsom oftast är fallet, vid öfverlåtelserna mer eller mindre
oskäliga afträdessummor betingas med den påföljd, att efter hand arrenden,
som i förste innehafvarens hand kunnat vara ganska fördelaktiga,
uppstegras derhän, att de slutligen blifva omättligt höga. På sådant
sätt betages ock all verkan af de försigtighetsmått, kronan vid utarrenderingen
kan hafva vidtagit för att skydda sig emot följderna af
en öfverspekulation.
I 27: de punkten af de för förvaltningen af kronans domäner
den 10 November 1882 utfärdade grunder är stadgadt, att öfverlåtelse
af arrende må kunna ske endast med Domänstyrelsens medgifvande;
och endast i två fall, då arrendatorn dör eller då han varder försatt i
konkurs, har, enligt samma punkt, en bestämd rättighet tillagts i förra
fallet åt den aflidnes rättsinnehafvare och i det senare åt konkursboet
att under vissa vilkor förfoga öfver arrendet. Domänstyrelsen har
således i sin makt att i alla andra fall än de två nyss nämnda vägra
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
begärd arrendeöfverlåtelse. Enligt min uppfattning bör sådan öfverlåtelse
medgifvas endast undantagsvis och då mycket bevekande skäl
dertill föreligga. Särskildt blir en sådan tillämpning af det åberopade
stadgandet af vigt, om optionsrätten återinföres. När en sådan rätt
fått begagnas och egendomen på grund deraf tillträdts på nytt arrende,
bör det nemligen icke tillåtas arrendator!! att utan mycket vägande
skäl öfverlåta det nya arrendet på annan, då man med optionsrätten
väl velat bereda arrendator!! förmånen att fortfarande få besitta den
af honom förut brukade egendomen, men icke möjligheten att realisera
arrenderätten i penningar.
Min afsigt är derföre också att i sammanhang med utfärdandet
af de förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af domänerna,
som kunna blifva en följd af den nu från Domänstyrelsen föreliggande
framställningen, hos Eders Kongl. Maj:t göra hemställan om meddelande
åt Domänstyrelsen af föreskrifter, som kunna vara egnade att främja
en sådan tillämpning af gällande stadganden om arrendeöfverlåtelse,
som jag nu antydt såsom enligt min åsigt påkallad.
Domänstyrelsen har äfven, till förebyggande deraf att vid arrendens
utbjudande på auktion den årliga arrendeafgiften må kunna uppstegra
till högre belopp, än som öfverensstämmer med egendomens
afkastningsförmåga, hemstält, att anbud på högre årlig arrendeafgift
än till belopp, motsvarande det faststälda arrendevärdet, icke måtte få
antagas och att, der flera anbud till detta belopp förekomme, arrendet
måtte få upplåtas åt den, som derjemte bjöde högsta kontanta
städja, att vid tillträdet på en gång erläggas.
Detta förslag öfverensstämmer med de stadganden, som voro
gällande, intill dess 1882 års grunder för domänförvaltningen trädde i
tillämpning. Båda de komitier, som, den ena under åren 1875 och
1876, den andra år 1880, behandlade frågan om domänförvaltningens
omordnande, uttalade sig för städjans borttagande, under framhållande
att, om en arrendator genom högt uppdrifna arrendeafgifter lätteligen
bringades på obestånd till förlust för sig och sannolik skada för den
arrenderade egendomen, detta obestånd endast så mycket säkrare skulle
inträffa, om han redan vid arrendets början nödgades i form af kapital
betala ett oskäligt tillskott på arrendeafgiften och derigenom
urståndsattes att bereda egendomen den kraftigare kultur, som eljest
vore möjlig, samt att ett stadgande i syfte att någon del af den eljest på
hela arrendetiden fördelade arrendeafgiften skulle vid arrendetidens början
på en gång i förskott erläggas särskildt vore olämpligt i ett land med så
ringa och så föga utbredd kapitalrikedom som Sverige. Denna komiterades
uppfattning vann så väl Eders Kong!. Maj:ts som Riksdagens gillande;
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
och stadgandet om städja blef i följd deraf i 1882 års grunder för
domänförvaltningen uteslutet.
Då Domänstyrelsen nu hemstält om städjans återinförande, har
Styrelsen utgått från den förutsättning, att så mycken besinning borde
kunna bos arrendespekulanterne påräknas, att desse icke erbjöde högre
belopp i städja, än som deras tillgångar i verkligheten medgåfve dem
att utgifva, utan att tillgripa det driftkapital, som erfordrades för egendomens
skötsel. Vore denna förutsättning riktig, skulle jag för min
del icke hysa någon betänklighet emot städjans återställande. En helt
annan uppfattning i detta hänseende har emellertid uttalats af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus län,
hvilka båda såsom en af anledningarne till de svårigheter, med hvilka
en del arrendatorer hade att kämpa, angifvit, att desse för att åtkomma
sina arrenden erlagt så höga städjebelopp, att de derigenom beröfvat
sig nödigt förlagskapital. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Södermanlands län anför särskild!, hurusom erfarenheten gifvit
vid handen, att arrendespekulanter icke frågat särdeles efter beloppet
af den städja, de utöfver arrendet bjudit, och utan betänkande till betalning
af städjan offrat de tillgångar, som bort vara afsedda endast
till inköp af inventarier och driftkapital. Då man besinnade, huru
ytterst ringa kapital största delen spekulanter på de mindre kronoarrendena
gemenligen hade att förfoga öfver, måste äfven eu ringa
minskning deri blifva för dem ödesdiger; och att förränta samt amortera
den skuld, i hvilken arrendatorerne i följd af städjebetalningen
måst sätta sig, vore, efter länsstyrelsens förmenande, för arrendatorerne
svårare, än att erlägga högre årligt arrende.
Stäld emellan så motsatta uppfattningar om verkningarna af
städjan, anser jag mig icke böra i denna punkt af arrendelagstiftningen
tillstyrka någon förändring i nu gällande bestämmelser. Jag håller
det visserligen antagligt, att städjan ofta nog kan vara egnad att utgöra
eu hämsko på en öfverdådig arrendespekulation; men der den
icke verkat en sådan återhållsamhet, är det å andra sidan uppenbart,
att, såsom de två domänkomitéerna och länsstyrelse]! i Södermanlands
län framhållit, städjan genom de följder, den medför i skuldsättning
eller brist på förlagskapital, verkar skadligare än den täflan, som sker
medelst anbud på årlig arrendeafgift. Att vidtaga en åtgärd, som kan
leda till förminskande af arrendatorernes driftkapital, kan allra minst
anses lämpligt i en tid, sådan som den närvarande, då jordbruket utvecklar
sig i eu riktning, som medför ett ökadt behof af förlagsmedel.
Det bör i öfrigt bemärkas, att, om optionsrätt medgifves arrendatorerne,
frågan om städjans återinförande får en minskad betydelse, i
Bih. till RiJesd. Prof. 1887. B. 1 Sami. 1 Åfd. 18 Käft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
det att ett jemförelsevis ringa antal arrenden då torde komma att utbjudas
till fri täflan. Och i de fall, då en sådan fri täflan kommer att
ega rum, bör, i den mån allmänheten vinner insigt om den sakkännedom
och noggranhet, med hvilken arrendeuppskattningarne nu verkställas,
denna insigt mer än något annat verka till förekommande af
öfverspekulation å kronans arrenden.
Jag anhåller slutligen att i sammanhang med förevarande ärende
få inför Eders Kongl. Maj:t anmäla en af Domänstyrelsen i skrifvelse
den 5 Februari 1886 gjord framställning om anvisande af medel för
att sätta Styrelsen i tillfälle att vid arrendeupplåtelse kontant utbetala
sådan ersättning, hvartill nuvarande arrendator enligt de för hans
arrende gällande föreskrifter kan finnas berättigad för öfverbyggnad å
egendomen, i stället för att, såsom mom. 5 af 15:de punkten i nådiga
kungörelsen den 10 November 1882 föranleder, förbinda tillträdande
arrendatorn att gälda dylik ersättning.
Genom 1882 års arrendelagstiftning har arrendatorernes byggnadsskyldighet
blifvit på det sätt reglerad, att arrendatorn antingen
har att under arrendetiden utföra vissa bestämda nybyggnadsarbeten i
enlighet med derför vid arrendeaftalets tillkomst upprättad plan eller
ock att vid arrendetidens utgång redovisa nybyggnad, motsvarande i
värde ett vid utarrenderingen bestämdt lika penningebelopp för hvarje
år af arrendetiden. Härutöfver får ingen byggnad å egendomen utföras
utan Domänstyrelsens särskilda medgifvande; och då Domänstyrelsen
för den öfverbyggnad, som med dess begifvande eger rum, har
sig öppet att, om Styrelsen så finner lämpligt, bereda arrendatorn ersättning
genom eftergift å närmaste årens arrende, bör i fråga om de
arrenden, som afslutats med tillämpning af 1882 års författning, endast
undantagsvis kunna inträffa, att vid arrendetidens utgång arrendatorn
har fordran för öfverbyggnad och då i alla händelser icke till större
belopp, än att gäldandet deraf utan olägenhet kan påläggas den tillträdande
arrendatorn.
Domänstyrelsens förevarande framställning afser också endast de
äldre arrenden, som tillkommit före utfärdandet af 1882 års grunder
för domänförvaltningen. Arrendatorn hade då skyldighet att hålla
egendomen efter vissa allmänna grunder fullständigt bebyggd; och den
nybyggnad, som under arrendetiden af honom utförts, godtgjordes
med årsberäkning eller så, att hvarje byggnad efter särskilda upp
-
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
skattningsgrunder beräknades motsvara byggnadsskyldigheten för visst
antal år af arrendetiden. Om härvid större nybyggnad befans vara
af arrendatorn verkstäld, än som, med dylik beräkning, motsvarade
alla åren af arrendetiden, egde han att för den Överskjutande nybyggnaden
eller uöfverbyggnadenu undfå ersättning af efterträdaren
i arrendet, med rätt för denne att tillgodoräkna sig den inlösta öfverbyggnaden
å sin byggnadsskyldighet.
Såsom en öfvergångsanordning är nu i det af Domänstyrelsen
åberopade momentet af 1882 års grunder stadgadt, att den öfverbyggnadsersättning,
som kan tillkomma innehafvare af äldre arrende,
skall till honom gäldas af den nye arrendatorn, utan att likväl derigenom
någon minskning för den senare inträder i hans egen nybyggnadsskyldighet
enligt nu gällande författning. Den öfverbyggnadsersättning,
som under nuvarande förhållanden kan varda en tillträdande arrendator
till gäldande ålagd, blir således i sjelfva verket att anse såsom
en del af hans arrende, erlagd genast vid tillträdet.
Domänstyrelsen har i den nu anmälda skrifvelsen anfört, att, då
någon betydligare öfverbyggnadsersättning ifrågakomme, sådant i hög
grad försvårade möjligheten att för egendomen erhålla ny arrendator,
allra helst som öfverbyggnadsersättningen icke kunde blifva till beloppet
bestämdt känd förrän vid afträdessynen och således vid tiden för
arrendeauktionen endast kunde approximativt beräknas. Men äfven
om anbud å arrendet erhölles, hade erfarenheten visat, att genom det
nu stadgade sättet för öfverbyggnadsersättningens utgörande verkliga
förluster tillskyndades kronan genom arrendeafgiftens starka nedgång
under hvad som motsvarade egendomens rätta arrendevärde. Sålunda
hade för tre uppgifna egendomar, der större öfverbyggnad förekommit,
i arrende erhållits tillsammans endast 12,510 kronor, medan samma
egendomars arrendevärden, ehuru af Domänstyrelsen faststälda med
tagen hänsyn till den tillträdaren åliggande öfverbyggnadsersättningen,
sådan den kunnat då beräknas, uppgått till 18,000 kronor. Skilnaden
mellan arrendevärdena och de erhållna arrendeafgifterna utgjorde sålunda
för år räknadt 5,490 kronor eller för hela arrendetiden 109.800
kronor, medan deremot öfverbyggnadsersättningen vid alla tre egendomarne,
sådan den slutligen blifvit bestämd, uppgått till 41,828 kronor
48 öre.
Till förekommande af sådana förluster, som i de nu omnämnda fallen
träffat kronan, har Domänstyrelsen ansett kronan böra sjelf öfvertaga
betalningen till afträdande arrendator af honom tillkommande öfverbyggnadsersättning
i stället att utbjuda arrendet med förbindelse för
den nye arrendatorn att gälda densamma; och har Styrelsen hemstält,
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.•
att för dylikt ändamål ett årligt förslagsanslag å 20,000 kronor måtte
tillsvidare varda stäldt till Styrelsens disposition.
Det torde vara otvifvelaktigt, att, der afträdande arrendator har
en större fordran för öfverbyggnad, förbindelsen för nye arrendatorn
att godtgöra denna, vid arrendeuppgörelsen ännu icke till siffran kända
fordran kan i många fall verka mer nedtryckande på arrendeafgiften,
än som står i rimligt förhållande till öfverbyggnadsersättningens storlek,
och att det i sådana fall bör vara i kronans intresse att sjelf erlägga
beloppet. Kungörelsen deri 10 November 1882 angående domänförvaltningen
synes ock förutsätta, att understundom ett dylikt sätt för
öfverbyggnadsersättnings gäldande skulle kunna ifrågakomma, då nemligen
det af Domänstyrelsen åberopade 5:te momentet i 15:de punkten
af samma författning innehåller, att ersättning för öfverbyggnad skall
af nye arrendatorn gäldas, »der icke i arrendekontraktet med honom
varder annorlunda bestämdt». Att kronan sjelf öfvertager betalningen
af sådan ersättning torde dock endast böra ske, då öfverbyggnaden
är af någon större betydenhet och endast efter pröfning af Eders
Kongl. Ma:jt i hvarje särskild! fall. Derest denna min uppfattning
gillas, lära utgifter för ifrågavarande ändamål endast mera sällan
behöfva ifrågakomma och något särskild! anslag för ändamålet icke
behöfva äskas, utan det vara tillfyllest, att Eders Kongl. Maj:t begär
Riksdagens bemyndigande att i förekommande fall låta af tillgängliga
medel förskjuta för öfverbyggnads inlösen erforderligt belopp, att
sedermera anmälas hos Riksdagen till ersättande.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kong]. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att arrendat.orerne af kronans utarrenderade egendomar
må å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår åtnjuta eftergift
med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu
må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden,
uppbäras kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från
åtnjutande af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:
arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom
icke hänförliga, särskild! utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom
fisken, qvarnar, sågar, hus och tomter m. in.;
29
Kongl. Mapts Nåd. Proposition N:o 32.
arrenden af de för skogsväsendet^ räkning utarrenderade egendomarne;
arrenden,
bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårig!; medelpris;
arrenden af Malmö och Christianstads hospitaler förut tillhöriga
hemman och lägenheter;
arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena Jg mantal Brännårby i Södermanlands län,
1 mantal Lilla Iiolgryte i Jönköpings län och f mantal Gräsöna i
Skaraborgs län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;
samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels
jemväl medgifva, att med enahanda undantag, som omförmälts
i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må eg a
att, der de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14
Mars 1889, med iakttagande härvid,
att uppsägningen skall göras skriftligen hos Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i länet inom två månader, efter det kungörelse i
ämnet af Eders Kong], Ma:jt utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens
förklaring, att de oberoende af att arrendet sålunda kommer
att afträdas tidigare, än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen
för fullgörande af de arrendatorn åliggande förbindelser,
samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,
icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt
arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom
genom arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af
gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt
för arrendator, som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande
öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;
dels
för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af
nådiga kungörelsen den 10 November 1882 meddelade bestämmelser
rörande förvaltningen af krona us jordbruksdomäner skola utbytas mot
följande stadganden:
7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af Domänstyrelsen faststälda,
skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till
optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med
återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och han egendomen
väl brukat, hvithet tillhör Domänstyrelsen att efter derom vid
arrendeuppskattningen och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af
-
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32,
gifna yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes,
till det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i
händelse han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare
fallet, derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn eller flera
barn, dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla,
till handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla
lämplig person.
Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande
eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger
att anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan
tid anmäld person, som af Domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten
förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger
rum, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse
om arrendevilkoren och det arrendevärde, Domänstyrelsen
ansett egendomen böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet
utbjudet å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i länet och å plats i orten, som af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller annan af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande förordnad kronobetjent.
Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga
utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna
muntliga anbuden underställas Domänstyrelsens pröfning; egande Styrelsen
till ai''rendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud stält
godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans frejd icke förekommit
och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under sådana
omständigheter, att Styrelsen finner honom till arrendator olämplig.
År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke
afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas.
På Styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan
stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendator^ person och
frejd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,
i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel
tills vidare efter omständigheterna förordna.
Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.
8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland
arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter
arrendetidens utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej
vidare kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet
skulle finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende
med .annan egendom upplåta, arrendatorn då icke eger att för den
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 31
honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla
någon ersättning.
dels ock förklara, att, der Eders Kongl. Maj:t efter framställning
af Domänstyrelsen finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator enligt
de för hans arrende gällande föreskrifter kan finnas berättigad för
verkstäld öfverbyggnad, böra af kronan gäldas, härför erforderligt
belopp må af tillgängliga medel förskjutas, att sedermera anmälas hos
Riksdagen till ersättande.»
A
Hvad föredragande Departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti Statsrådets öfrige ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla
och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse bilagan — — vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Hans Wachtmeister.