Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

N:o 25.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse af
46 § Utsökning slag en den 10 Augusti 1877; gifven Stockholms
slott den 14 Februari 1887.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Do) lag om skiljemän och

2:o) lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den
10 Augusti 1877.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

s

Dill. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 18 Häft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag om skiljemän.

1 §•

Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan träffas,
så ock fråga om ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom
brott, må, då tvist derom uppstått, genom aftal mellan parterne hänskjutas
till afgörande af en eller flere skiljemän. År tvist redan vid
domstol anhängig, vare skiljeaftal, som derom slutes, icke gällande,
med mindre saken vid domstolen nedlägges.

Skiljeaftal om fråga, som ofvan sägs, kan ock afse framtida tvist,
härflytande af visst rättsförhållande, som angifves i aftalet.

2 §•

Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterne att klandra
skiljedomen, skola de anses hafva utfästa sig att åtnöjas med densamma.

Denna lag ege icke tillämpning å skiljeaftal, som innefattar förbehåll
om rätt för parterne att klandra skiljedomen.

3 §•

Åro skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet och är deri ej heller bestämdt,
till livilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen
vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda
valde tillkalla den tredje.

4 §•

Emot skiljeman gälle dessa jäf: om han ej fylt tjugufem år; om
han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag
utgör jäf mot domare; om han eller någon, som med honom är sålunda
skyld eller besvågrad, eger del i saken eller kan deraf vänta synnerlig

3

Kong,l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

nytta eller skada; om lian såsom domare eller eljest å embetes vägnar
deltagit i åtgärd eller beslut, som rörer saken; om han varit fullmägtig
i saken eller deri vittnat; om han är part i en lika sak; om han
är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han står under
annans målsmanskap eller någondera partens husbondevälde eller af
honom njuter lön eller underhåll; om han såsom embets- eller tjensteman
lyder under någondera partens förmanskap; om han blifvit dömd
för brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende, eller står
under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd; om han blifvit
dömd ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller att föra annans talan inför
rätta.

Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som dervid
suttit i nämnden, ej af sådan orsak anses jäfvig såsom skiljeman. Ej
heller vare den, som af kronan njuter lön eller underhåll, förty jäfvig
såsom skiljeman i sak, deri kronan är part.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med
ord eller gerning i uppsåt att dermed göra honom jäfvig, skall det ej
räknas för jäf.

Part må ej jäfva skiljeman, som han sjelf valt eller om hvars
.väljande parterne varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit
veterligt först efter valet.

5 §•

Tillämpning af skiljeaftal må påkallas af en hvar af parterne.
Afser skiljeaftalet framtida tvist, eller är det ej skriftligen upprättadt,
skall den, som påkallar aftalets tillämpning, skriftligen meddela motparten
uppgift på den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.

6 §■

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten
skriftligen underrättat motparten om sitt val och uppmanat honom att
välja skiljeman, vare denne, der ej annorlunda är genom skiljeaftalet
bestämdt, pligtig att inom fjorton dagar derefter lemna den andra
parten skriftlig underrättelse om sitt val af skiljeman.

7 §•

Har någon, som blifvit genom skiljeaftalet utsedd till skiljeman,
afsagd sig uppdraget, eller varder han på grund af jäf eller af annan

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

anledning hindrad att fullgöra detsamma, vare i afseende på den tvist,
som är i fråga, aft.alet förfallet, der ej parterne annorlunda öfverenskommit.

Afgår skiljeman, som eljest blifvit af part utsedd, välje parten
annan skiljeman i hans ställe; och gälle om sådant val i tillämpliga
delar hvad i 6 § sägs.

8 §•

Part, som lemnat motparten underrättelse om. sitt val af skiljeman,
må ej utan motpartens medgifvande återkalla valet.

9 §.

Tredskas part, som skall välja skiljeman, att fullgöra hvad honom
i sådant afseende åligger, eller kunna i det fall, att skiljeman skall af
andra skiljemän tillkallas, desse ej förena sig om valet, skall, så vida ej
skiljeaftalet innehåller annan bestämmelse, skiljeman utses af öfverexekutor
i den ort, der endera parten har sitt bo och hemvist.

Mot öfverexekutors beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd,
må klagan ej föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar
skiljeaftalet icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den
tvist, hvarom fråga är.

10 §.

Har, sedan yrkande om skiljeaftalets tillämpning blifvit framstäldt,
part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat
fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill motparten,
hellre än att vidare påkalla skiljedom i tvisten, sin talan deri
vid domstol utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för tvistens pröfning
vid domstol.

11 §•

Parterne ege bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad. År sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom
meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet
slöts, eller, der skiljeaftalet afser framtida tvist eller ej är skriftligen
upprättad t, från den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning
som i 5 § sägs; dock skall, derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller
tillämplighet inom nämnda tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

för skiljedoms meddelande räknas från den dag, då sådan tvist blifvit
slutligen afgjord. År ej skiljedom meddelad inom den af parterne
eller eljest bestämda tid, vare i afseende på den tvist, som öfverlemnats
till skiljemännens pröfning, skiljeaftalet förfallet.

12 §.

Samtlige skiljemän skola i tvists afgörande deltaga. Uppkomma
mellan dem olika meningar, galle den mening, om hvilken mer än
halfva antalet af skiljemännen förenar sig. År ej flertalet bland skiljemännen
ense angående fråga, som blifvit öfverlemnad till deras pröfning,
vare i afseende derå skiljeaftalet förfallet.

13 §.

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.
Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens
ogiltighet, der den finnes vara undertecknad af de fleste skiljemännen
och desse å skiljedomen intygat, att den, hvilkens underskrift saknas,
deltagit i tvistens afgörande.

14 §.

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var
jäfvig eller af annan orsak obehörig, eller att annan felaktighet egt
rum i afseende på ärendets behandling, ege han draga frågan derom
under domstols pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio
dagar från det skiljedomen delgafs honom i hufvudskrift eller bestyrkt
afskrift.

15 §.

År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden
bestämda tid, eller hafva skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag
eller meddelat dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas
under skiljemän, skall hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt,
ändå att talan mot skiljedomen icke föres. År domen ogill i någon
del och kan den af sådan anledning ej verkställas i öfrigt, vare den
ogill i allo.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

16 §.

Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit öfverlemnad
till deras pröfning, och hafva de ej, innan tiden för skiljemannaåtgärden
utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det part
fritt att till domstol instämma sådan fråga.

Lag samma vare, der öfverexekutor finner skiljedom så mörk, att
verkställighet derå ej kan meddelas.

17 §•

Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,
gälle hvad derom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888, men eger ej
utan parternes medgifvande tillämpning å skiljeaftal, som slutits före
nämnda dag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

7

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas att 46 § Utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.
Finnes dervid, att parterne under skiljemännen skjutit den
fråga, hvarom skiljemännen dömt, samt att skiljeaftalet slutits utan förbehåll
om rätt för parterne att klandra skiljedomen, och förekommer
icke någon omständighet, på grund hvaraf skiljedomen är ogill ändå
att talan mot densamma icke föres, förordne öfverexekutor, att skiljedomen
verkställas må; och gånge den sedan i verket lika som domstols
laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet eller af domstol,
der talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnadt varder.

Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända
till efterrättelse, varde den efter öfverexekutors förordnande verkstäld
lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet
annorledes förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888. I fråga om verkställighet
å skiljedom grundad på skiljeaftal, som slutits före nämnda
dag, gälle hvad hittills varit stadgadt.

8

Kongl. Maj.is Nåd. ''Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 20 Februari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens .Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Rydino,

von Krusen stjern a,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet: Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 19 innevarande
månad, hvarmed Beredningen, som genom nådigt bref den 30 Augusti
1884 erhållit uppdrag att på de grunder, hvilka vore angifna i Nya
Lagberedningens den 6 Juni samma år afgifna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser
angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd, öfverlemnat förslag
dels till lag om skiljemän och dels till förordning angående förändrad
lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 äfvensom motiv
till dessa förslag.

9

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 25.

Föredraganden hemstälde, att Kong]. Maj:t täcktes, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmälde, öfver förenämnda två, vid detta
protokoll fogade lagförslag inhemta Högsta Domstolens utlåtande;

hvilken, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan Hans Makt Konungen behagade i nåder
bifalla.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Bill. till Ptiksd. Prof. 18S7. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

2

1

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Onsdagen den 14 April 1886.

Första Rummet.

N ärvarande:

.Tustitieråden: Oliveceona,

SvEDELIlJS,

Hernmarck,

W EDBERG,

Örbom,

Abergsson.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 12 Mars nästlidna
år, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslag dels till lag om skiljemän och dels till förordning angående
förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 cirkulerat
emellan Högsta Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet
C. J. Rabe, hvilken jemväl öfvervarit ärendets föredragning i
Högsta Domstolen, aflidit;

så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande berörda
förslag bilagda detta protokoll.

l:o. Förslaget till lag om skiljemän.

Justitierådet Wedherg yttrade: När, till följd deraf att personer,

som stå i rättsförhållande till hvarandra, hafva olika uppfattning om
hvad dem emellan bör anses såsom rätt, den ene icke kan af den
andre utfå hvad han anser sig hafva att fordra eller i öfrigt icke kan
Bih. till Rikscl. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 1

2

göra sina rättigheter gällande, utan derföre vill anlita den offentliga
maktens biträde, har staten tillsatt vissa myndigheter, domstolarne,
hvilkas uppgift är att i tvister tillse begge parternas rätt, samt uppstad
vissa regler för domstolarnes behörighet och i afseende å processen
i öfrigt, hvilka regler icke kunna af parterne upphäfvas eller förändras.
Visserligen förutsätter lagen att tvistefrågor kunna afgöras
af domare, utsedde af parterne sjelfve, eller skiljemän, men det är,
utom i vissa fall, allenast under det uttryckliga vilkor, att de tvistande
utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut och under förutsättning att i
afseende å skiljemännens tillsättande någon meningsskiljaktighet icke
egt rum, ty lagen har icke ålagt någon statens myndighet, högre eller
lägre, att i allmänhet gå parter tillhanda genom att åt dem utse skiljemän;
och det, som icke åligger en embete- eller tjensteman såsom
tjenstepligt, dermed har han ej heller rättighet att i sådan egenskap
befatta sig.

Utom de fall, då, med afseende å beskaffenheten af vissa mål,
lagen föreskrifver anlitande af skiljemän och uppdragit åt vissa myndigheter
att medverka vid utseendet af skiljemännen, torde ett dylikt
sätt för tvisters afgörande gemenligen icke vara användt annat än då
de härflutit från bolags- eller försäkringsaftal eller i öfrigt aftal af
affärsmessig natur, dervid man i allmänhet, till följd af parternes ställning
och belägenheten af den ort, der aftalet blifvit ingånget, kan
vänta bättre tillgång på personer, hvilka, utom det att de i öfrigt äro
lämplige till skiljemän, kunna antagas ega förmåga att afdöma en
tvistefråga och deri författa skriftlig dom, som skall kunna af myndigheters
verkställas. Deremot har, så vidt jag erfarit, något behof af
skiljemannainrättningen icke visat sig för slitande af tvister, som
bland allmogen eller mellan enskilde i öfrigt härleda sig från den
dagliga samfärdseln, förhållandet mellan grannar, aftal om arbete eller
tjenst, drifvandet af ett yrke af mindre omfattning eller förvaltning
af en fastighet, och minst i afseende å sådana mål, såsom i tvist om
arf eller om eganderätt till fast egendom, der fråga ej är om bestämmande
af visst penningebelopp, som bör af ena parten till den andra
utgifvas. Lika litet synes mig sådant behof förefinnas i brottmål, der
den tilltalade vidgår brottet äfvensom skyldigheten att utgifva skadestånd
och derjemte dertill har tillgångar, ty i andra dylika mål lärer
antingen skiljeaftal icke förekomma, eller ock skiljemannadom vara
utan ändamål.

Stiftandet af en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad
föranleder parter att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående
af domstolarne, låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för

3

sin dom, och således i stället för domarens af lag bundna pröfning
sätter godtycket, skall, fruktar jag, icke komma att verka godt för
rättsuppfattningen och rättstillståndet i landet. Ett allmännare anlitande
af skiljemannaförfarandet torde ock kunna leda derhän att,
företrädesvis å landet, skiljemannabestyret gemenligen komme att
utöfvas af ett fåtal personer, som vore villige att åtaga sig detsamma,
kanske en eller två i hvarje ort; och komme då att åt dessa personer,
med förringande af domstolens och domarens anseende, beredas en
maktställning, som lätteligen kunde komma att missbrukas.

Man må enligt min tanke ej häremot invända att den tappande
parten må skylla sig sjelf då han frivilligt underkastat sig skiljemäns
dom, ty den, som för sin utkomst eller för vinnande af en ekonomisk
förmån måste ikläda sig en förbindelse, torde ock utan svårighet låta
förmå sig att med förbindelsen förena ett skiljeaftal, hvilket aftal dessutom
är af det slag, att de vanligen afslutas under förutsättning å
den betalningsskyldiges sida att någon tillämpning af aftalet ej skall
komma att erfordras.

Kommer dertill att man ej kan betaga parter rätt att klandra
skiljedom på den grund att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak
obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljemannavalet,
och man ej kan åt domstolens beslut i sådan fråga gifva annan
verkställighet, än som tillkommer domstolens utslag i allmänhet, hvarigenom
skapas en ytterligare instans till förmån för den part, som vill
uppehålla den andre i hans rätt, kan äfven af sådan orsak genom
skiljemannaförfaraudets allmännare införande rättssäkerheten ingalunda
anses befrämjad.

Beträffande de af mig förut nämnda, mera affärsmessiga aftal, i
afseende å hvilka jag antagit att något behof af skiljemannainstitutionen
visat sig förefinnas, må det antingen bero på vederbörandes pröfning,
vid fastställande af bolagsordning eller erforderligt reglemente, huruvida
åt någon statens embets- eller tjensteman må uppdragas att
utse skiljemän, eller ock, der dylik fastställelse ej eger rum, ankomma på
kontrahenterne sjelfva att träffa sådan öfverenskommelse, att myndigheterne
ej behöfva för detta ändamål anlitas, dervid, för den händelse
att parternes aftal om sättet för skiljemännens utseende ej kan bringas
till verkställighet, skiljeaftalet må förfalla.

Af de skäl jag sålunda anfört anser jag mig icke böra tillstyrka
det remitterade förslagets antagande, men vill icke undandraga mig
att deltaga i den speciella granskning af förslaget, som, under förutsättning
att det skall läggas till grund för lagstiftning i ämnet,
erfordras.

4

Justitierådet Olivecrona anförde:

»Innan jag går att jemte Högsta Domstolens öfrige ledamöter yttra
mig öfver det remitterade förslagets särskilda paragrafer, torde det tillåtas
mig uttala den åsigt om förslaget i sin helhet, hvartill jag, vid dess
granskning, kommit.»

»Det är visserligen sant att 1734 års lagstiftare endast på några
få ställen i allmänna lagen omförmält vissa fall, der det sägs att rättssaker
kunna hänskjutas till pröfning och afgörande af s. k. gode män.
Det är och rigtigt, såsom det blifvit. anmärkt, att i senare tider ofta
varit brukligt, att, vid ingående af bolagsföreningar, upprättande af
entreprenad-kontrakt och andra liknande aftal, på förhand öfverenskommits
att möjliga framtida tvister mellan de kontraherande personerna
skulle, utan anlitande af de allmänna domstolarue, slitas af vissa
skiljemän eller s. k. kompromissarie^ Men lika sant torde det ock
vara, att ett sådant bruk säkerligen icke skulle hafva uppstått och i
vårt land vunnit någon vidsträcktare användning, derest icke dervid
den största frihet varit medgifven åt de kontraherande personerna att,
oberoende af lagföreskrifter, sjelfve stifta lag för sig huru dylika tvister
skulle afgöras likasom genom en förlikning, med hvars vilkor de
på förhand förklarat sig vilja åtnöjas. Svenske medborgare hafva lyckligtvis
under århundraden egt i lagen ett värn för sina rättigheter och
i de af staten anordnade domstolar, med en för dem lagstadgad rättegångsordning,
haft eu säker borgen för en oveldig och på erfarenhet
och sakkunskap grundad pröfning af dessa rättigheters verklighet, beskaffenhet
och omfång. Men om de likväl, under vissa förhållanden,
skulle förmena sig kunna med mindre tidsutdrägt, omkostnader och
besvär få sina rättsanspråk pröfvade af personer, till hvilkas sunda
omdöme och opartiskhet de hysa förtroende, böra de, utan tvifvel, härvid
få handla med eu vidsträckt frihet, så snart de ej ingripa på andras
rättsområden. De, som vilja afsåga sig de rättsförmåner, som den
allmänna lagen erbjuder tvistande parter, i det de i stället underkasta
sig följderna af det utslag, som kan fällas af män, ledde allena af deras
inneboende rättskänsla och heder, må gerna medgifvas en sådan frihet.
Dem bör ock tillåtas att fritt få bestämma formen för sin öfverenskommelse
och alla de vilkor och förutsättningar, hvarpå densamma
hvital''. Men om staten sålunda, enligt min uppfattning, bör lemna åt
de enskilde samhällsmedlemmarne en i nämnda hänseende långt utsträckt
frihet, så har dock staten deremot, å sin sida, fullgiltigt anspråk
att såsom bestämmande grundsatser uppställa vissa fordringar
att tjena såsom vilkor för det att staten skall tillerkänna laga verkan
åt en dom, uttalad af personer, som icke äro att betrakta såsom orga -

ner för statens verksamhet utan såsom de der allena handla efter uppdrag
i egenskap af privata skiljemän mellan tvistande parter. Dessa
fordringar äro dels att den öfverenskommelse, som skall ligga till grund
för skiljemännens uppdrag, skall vara upprättad i en form, som möjliggör
att kunna bevisa både öfverenskommelsens verklighet och dess
fullständiga innehåll, dels ock att den skiljemannadom, för hvilken statens
biträde äskas för att bringa densamma till verkställighet, skall
vara så aflättad, att vederbörande tjenstemän genast kunna lemna den
handräckning, som för ändamålet är behöflig.))

»Utgår man från dessa grundsatser kan och bör lagstiftningen
rörande skiljemanna-institutionen blifva ganska enkel och reduceras
till några få lagparagrafer. Lagstiftaren behöfver i dem endast angifva
att den erforderliga formen skall vara sådan, att derigenom skiljeaftalets
verklighet skall kunna konstateras; att aftalet till innehållet måste upptaga
alla vilkor och förutsättningar i afseende på val af skiljemän, omfånget,
af deras uppdrag, sättet för deras verksamhet jemte förklaring af kontrahenterna
att de skola åtnöjas med skiljemännens beslut, samt ändtligen
att skiljemannadomen skall vara skriftligen affattad för att densamma
skall kunna af den exekutiva myndigheten bringas till verkställighet.»

»I det remitterade förslaget synes man deremot hafva utgått från
en helt annan uppfattning. Man skönjer deri ett bemödande att vilja
gifva åt skiljemanna-institutionen den mest vidsträckta användning på
snart sagdt alla rättsförhållanden, hvarom enskilda personer kunna
kontrahera. För sådant ändamål har det synts nödigt utarbeta en omständlig
lagstiftning i ämnet. Vidlyftiga föreskrifter hafva blifvit uppstälda
om val af skiljemän, huru den ena parten skall skriftligen först
underrätta motparten om sitt val, sedan uppmana honom att äfven välja
skiljeman och, om detta ej medför åsyftad verkan, uppfordra honom
dertill vid stadgadt äfventyr, om han tredskas. Vidare förekomma en
hel rad stadganden om jäf emot skiljemän, fatalietider, omröstning till
dom, klander m. m. alldeles såsom om skiljemän vore att uppfatta såsom
en särskild instans i den allmänna domstolsorganisationen. Om
jag föreställer mig att det remitterade förslaget oförändradt blefve
gällande lag, måste det för alla dem, som skulle vilja anlita skiljemän,
i stället för allmänna domstolarne, blifva rätt besvärligt att noga studera
alla dessa lagstadganden för att icke, genom okunnighet om, eller
försummelse af att iakttaga lagens särskilda föreskrifter, löpa fara att
ohjelpligen förlora sin rätt.»

»På öfverexekutor lägger förslaget derjemte en börda, som icke
alls synes stå i något samband med hans öfriga funktioner såsom verkställande
myndighet, att nemligen i vissa angifna fall utse skiljeman

6

åt parter. I mera aflägsna landsbygder torde följden af ett sådant
åliggande ofta blifva den, att förmodligen länsmännen i orterna, såsom
de af Konungens Befallningshafvande mest kände personer, finge på
detta sätt fungera såsom oansvarige domare och dermed förvärfva ett
inflytande, som för allmänheten torde blifva af, tvetydigt gagn. I alla
händelser måste det anses oformligt att den verkställande myndigheten
skall utse domare i saker, deri, sedan dom fallit, måhända samma
myndighet skall komma att lemna handräckning för verkställighet och
dervid kanske får anlita just den förut utsedde domareskiljemannen.»

»Jag finner det föga sannolikt att skiljemanna-institutionen, inklämd
i en sådan tvångströja af minutiösa lagstadganden om formaliteter,
fatalietider med mera dylikt, hvaraf det remitterade förslaget
öfverflödar, kan hos svenska folkets flertal vinna sympatier eller blifva
hvad man skulle kunna kalla en populär, af parter gerna och ofta anlitad,
institution. Ty ingenting är mera egnadt att afskräcka från begagnandet
af en dylik qvasidomstol, än just att dermed förknippa en
mängd iakttagelser, som antingen leda dertill att parter lätteligen kunna
äfventyra att förlora sin rätt eller nödgas att, efter misslyckadt försök
hos skiljemännen, vända sig till de af staten organiserade domstolarne.»

»Vid det remitterade förslagets utarbetande har man tydligen
haft till ledning sista stycket i 1877 års »Givilprozessordnung fiir das
Deutsche Reich», hvilket likaledes i 22 paragrafer afhandlar »Schiedsrichterliclies
Verfahrem eller proceduren inför skiljemän, dervid man
från §§ 852, 851, 858, 859, 854, 855 återfinner motsvarande stadganden
i förslagets 1, 2, 4, 5, 6, 7 och 9 §§. Men jag betviflar högeligen
nyttan af att från främmande lagstiftningar söka att till vår egen
lagstiftning öfverföra nya rättsinstitutioner eller rättegångsföreskrifter,
hvilka icke ega sin rot i folkets eget under tidernas lopp utvecklade
rättsmedvetande eller till följd af långvarigt bruk dermed införlifvats.»

»Jag delar i öfrigt den åsigt, som Justitierådet Wedberg här uttalat,
och jag kan, i likhet med honom, icke tillstyrka att det remitterade
förslaget lägges till grund för proposition till Riksdagen.»

# # c

Justitierådet Abergsson utlät sig:

»För min del anser jag lagstiftning i ämnet vara af behofvet påkallad,
ehuru icke i den utsträckning, som i det föreliggande lagförslaget
afses.»

»Hvad som väsentligen anmärkts mot hittills gällande lagstiftning
angående skiljemän har varit att, enligt föreskriften i 4 kap. 15 § utsökningsbalken
af 1734 års lag och 46 § utsökningslagen den 10
Augusti 1877, skiljedom icke medfört exekutiv verkan, så vida icke par -

7

terne uttryckligen utfäst sig att nöjas med skiljemännens beslut. Oaktadt
detta stadgandes höga ålder har det icke vunnit insteg i det allmänna
föreställningssättet. Då parter varit ense om att öfverlemna sin
sak till afgörande af skiljemän, i ömsesidig afsigt att undvika process
vid domstol, hafva de förestält sig, att denna öfverenskommelse, utan
uttryckligt förklarande derom, innebär, att saken skulle undandragas
domstolarnes pröfning, för att uteslutande bedömas af de genom parternes
fria aftal välde kompromissarierne. Ofta har i kontrakt om
leveranser, byggnadsföretag in. m. likasom i bolagsreglor och andra
reglementen intagits stadgande derom, att tvister rörande kontrahenternas
eller delegarnes inbördes rättsförhållanden icke finge dragas under
domstol utan skulle afgöras af skiljemän. Efter som, enligt parternes
öfverenskommelse, saken icke finge gå till domstol, och någon
annan myndighet icke funnes, som enligt lag kunde anses utgöra högre
instans öfver skiljedomstolen, har man trott att berörda öfverenskommelse
tillräckligt tydligt uttalade parternes mening att skiljemännens
beslut skulle vara slutlig dom i saken, och man har icke tänkt sig annat
än, att denna dom skulle hafva exekutiv verkan. Först när, i
följd af den betalningsskyldige partens underlåtenhet att fullgöra liqvid
enligt domen, denna lemnats till verkställighet, har man, mången gångtill
båda parternes öfverraskning, funnit att utmätning icke kunnat af
exekutor meddelas, emedan parterne icke uttryckligen utfäst sig att
nöjas med skiljemännens beslut. Det har då icke återstått annan utväg
än att till domstolen instämma tvisten. Lagen om skiljemän har
således motverkat syftemålet med skiljedomstol, som är att parter,
hvilka sådant önska, må undgå process och vinna ett hastigare afgörande
af sina tvister. Det kan visserligen erinras, att detta berott
på parternes okunnighet om lagens innehåll och deras deraf föranledda
underlåtenhet att på förhand yttryckligen förklara sig nöjde med blifvande
skiljedom. Men då en så gammal lag icke hunnit ingå i allmänna
rättsmedvetandet, måste detta bero på fel hos lagen sjelf. En
lag, som i detta afseende öfverensstämmer med allmänna föreställningssättet,
anser jag derför högeligen önskvärd och gillar följaktligen den
i det föreliggande lagförslagets 13 § uttalade grundsats, att, då parterne
icke i skiljeaftalet förbehållit sig rätt att klandra skiljedomen,
de skola anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas. Jag vill endast
anmärka att förslagets redaktion härutinnan möjligen kan gifva anledning
till den origtiga föreställning, dels att parterne, i fall de genom
en efter skiljeaftalets afsilande träffad öfverenskommelse förbehållit sig
rätt att klandra skiljedomen, dock skulle anses hafva utfäst sig att
dermed åtnöjas, dels att deras skyldighet att nöjas med domen skulle

8

vara för handen, äfven då formfel fö.relupit, hvilket, på sätt först i 18
§ upplyses, icke är förslagets mening. Äfven tillåter jag mig den anmärkning,
att ett stadgande af så grundläggande beskaffenhet, och
hvilket tjenar att bestämma skiljeaftalets betydelse, lämpligen bör hafva
sin plats i början af lagen. Jag hemställer derför att i början af lagen
måtte inflyta en paragraf af följande lydelse:

DSkiljeaftal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med
skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i . . . § (förslagets
18 §) omförmäles.»

»På samma gång lagförslaget utgår från nu omförmälda, fullkomligt
rigtiga grundprincip, hade det, efter min mening, bort kasta bort
all tanke på tvisters hänskjutande till skiljemän med förbehåll om rätt
att klandra skiljemännens beslut, angående hvilket ämne någon lagstiftning
icke torde vara erforderlig. I särskilda författningar hafva
föreskrifter meddelats om skiljedomstol i ersättningsfrågor, med rätt
för parterne att från skiljedomstolen fullfölja sin talan hos underrätten.
Likaledes kan syn mellan enskild jordegare och landbo, förrättad af
två nämndemän, klandras hos underrätt. Häremot är icke något att
anmärka. Likaledes har in praxi ansetts i sin ordning att domstol,
som i sitt utslag, utan direkt stöd af lag, till skiljemän hänskjuta bestämmandet
af ådömda ersättningars belopp, hänvisat parterne att återkomma
till domstolen, i fall de icke med skiljemännens beslut åtnöjdes.
Deremot anser jag icke lämpligt att, på sätt i nu föreliggande förslag
skett, tillskapa eu fjerde eller rättare första domstolsinstans, hvars
existens skulle bero af parternes frivilliga öfverenskommelse i hvarje
särskilt fall.))

»Då parter besluta att vända sig till skiljemän för att erhålla deras
utlåtande, men förbehålla sig rätt att, om de icke blifva med utlåtandet
nöjde, instämma saken till domstol, innebär detta icke annat
än ett förlikningsförsök och medför i de flesta fall ungefär samma nytta,
som en vidräkning. Men då lagstiftaren icke haft anledning att vara
betänkt på några föreskrifter angående andra former för förlikningsförsök
utom rätta, kan jag icke inse hvarför eu lagstiftning angående
nu ifrågavarande form skulle vara af nöden. Deremot tror jag, att en sådan
lagstiftning skulle kunna för den enskilde innebära rätt stora vådor.
Innan eu sådan lag, som den nu föreslagna, hunne ingå i allmänna
rättsmedvetandet, hvartill sannolikt lång tid komme att åtgå, skulle
det säkerligen ofta komma att inträffa, att parter, som beslutit hänskjuta
sina tvister till skiljemän, men uttryckligen förbehållit sig att
få oberoende af skiljemännens beslut instämma saken till domstol,
skulle blifva obehagligt öfverraskade af att hos domstolen erhålla det

9

besked, att skiljemännens utlåtande, såsom icke öfverklagadt inom den
af lagen föreskrift^ tid, vunnit laga kraft. Ej sällan skulle parters
talan komma att afklippa» derigenom att i anseende till svårigheten att
finna lämpliga bestämmelser angående rätt forum för anhängiggörande
af klander mot skiljemännens beslut, parterne med sin klandertalan komme
till orätt domstol och först efter rätta klandertidens utgång derom erhölle
domstols besked.»

»Nu gällande utsökningslag, i likhet med 1734 års lag, fordrar,
för att eu skiljedom skall medföra exekutiv verkan, att parterne utfäst
sig att nöjas med skiljemännens beslut. Under annan förutsättning
tager nu gällande lag icke någon befattning med skiljedomar, grundade
på parters frivilliga öfverenskommelse. Likasom jag ansett det vara
ett lyckligt framsteg, att sådan utfästelse eller afsägelse af klanderrätt
får, enligt nu ^ föreliggande lagförslag, presumeras vara innefattad i
sjelfva skiljeaftalet, lika bestämdt fasthåller jag för min del vid den
hittills gällande lagstiftningens grundtanke, att af enskilde män i tvist
mellan parter meddeladt utlåtande icke skall anses såsom dom i annat
fall, än då parterne, med förbigående af domstolarne, till skiljemän
öfverlemnat det slutliga afgörande! af deras tvist, men deremot icke
må vinna laga kraft, då det endast har naturen af betänkande, vidräkning
eller förlikningsförslag, som parterne på förhand uttryckligen
förklarat icke skola utgöra hinder för sakens pröfning vid domstol.»

»Jag hemställer derför, att den föreslagna lagen måtte förklaras icke
ega tillämplighet på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne
att klandra skiljedomen.''»

»Slutligen anser jag, att en vid domstol anhängig sak icke bör
få skjutas under skiljemän, så vida detta icke sker i form af förlikninginför
domstolen eller saken eljest derstädes nedlägges, i följd hvaraf
lagen icke torde höra afse hänskjutande till skiljedomstol af andra frågor
än sådana, som icke är o på domstols pröfning beroende.»

»I afseende å förslagets särskilda bestämmelser i öfrig!, tillåter
jag mig göra följande anmärkningar:

»Stadgandet i § 1 att aftal om framtida tvisters afgörande af
skiljemän eger giltighet endast i afseende å tvist, som härflyter af
visst i aftal et bestämdt rättsförhållande, synes mig kunna missförstås
så, att det icke skulle vara tillåtet att, exempelvis i ett arrendekontrakt,
bestämma, att alla af kontraktet härflytande tvister skulle hänskjuta
till skiljemän, utan att angifva de särskilda genom kontraktet uppkommande
rättsförhållanden, hvaraf tvist kunde härflyta. Någon förändring
af redaktionen torde härutinnan kunna ega rum.»

B ih. till Riksd. Prof. 1 Sand. 1 Afd.

■2

io

»Särskilda föreskrifter (§ 2) angående skiljeaftalets form, såsom
att det skall upprättas i vissa fall skriftligt och med vittnen, i andra
fall på annat sätt, torde icke vara erforderliga, utan snarare kunna
leda till onödiga förvecklingar. För min del anser jag lagen böra såsom
hittills till öfverexekutors fria pröfning öfverlemna bedömandet,
huruvida parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit.»

»Beträffande förslagets 9 § anser jag, att den tredskande partens
bestridande af skiljeaftalets giltighet eller af dess tillämplighet å tvisten
icke bör för den myndighet, som har att välja skiljeman i den
tredskande partens ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga
sig valet, så vida icke myndigheten finner bestridandet lagligen grundadt.»

»Rörande frågan, åt hvilken myndighet valet bör uppdragas, är
jag af den åsigt, att den största frihet i detta afseende kan lemnas
den part, som ingenting försummat, och att han således bör i denna
angelägenhet få vända sig till rätten i stad eller domaren å landet
eller ock till den öfverexekutor, han finner för sig beqvämligast att
anlita, hvarigenom man äfven förebygger tvist derom, huruvida skiljeman
blifvit af behörig myndighet utsedd.»

»Genom någon jemkning af redaktionen i sista punkten af första
stycket i 12 § torde stadgandet i 20 § kunna göras öfverflödigt.»

»Då skiljedom icke är undertecknad af alla skiljemännen, torde
bevis erfordras derom att den eller de, som icke underskrifvit domen,
deltagit i tvistens afgörande.»

»Äfven i andra afseenden anser jag en förändrad anordning af
de olika ämnena och en förenklad redaktion vara af nöden; och anhåller
jag att, för närmare angifvande af min uppfattning i de särskilda
delarne, få aflemna följande af mig uppgjorda

Utkast till Lag om skiljemän.

§ !•

Fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan afslutas,
så ock angående ersättning för skada, som någon genom brott
annan tillfogat, kan, då den icke är på domstols pröfning beroende,
hänskjutas till afgörande af en eller flere skiljemän.

öfverenskommelse om sådana frågors afgörande af skiljemän kan
jemväl afse framdeles uppstående tvist, härflytande af visst aftal eller
visst angifvet rättsförhållande.

§ 2-

Skiljeavtal anses innebära utfästelse af parterne att åtnöjas med

11

skiljedomen, der icke sådan felaktighet förelupit, som i 13 § omförmäles.

Denna lag- är icke tillämplig på skiljeaftal, som innefattar förbehåll
om rätt för parterne att klandra skiljedomen.

§ 3.

Aro skiljemän ej nämnda i skiljeaftalet, och är deri ej heller bestämdt,
till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemän
vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda välde
tillkalla den tredje.

§ 4.

Angående jäf mot skiljemän; lika med Nya Lagberedningens förslag;
dock att i första stycket ordet »målsmanskap» utbytes mot »förmynderskap».

Skola parterne hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten
lemnat motparten skriftlig underrättelse om sitt val, vare denne
pligtig att, inom 14 dagar efter emottagandet deraf, om sitt val skriftligen
underrätta den andra parten.

Då på grund af skiljeaftal angående framtida tvist part vill påkalla
skiljedom, skall han, jemte underrättelse om sitt val af skiljeman,
skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, han vill
till skiljemännen hänskjuta, och vare motparten skyldig att inom 14
dagar efter mottagandet häraf lemna den andra parten skriftlig underrättelse
om sitt val af skiljeman.

§ 6-

Har skiljeman afsagt sig uppdraget eller på grund af jäf eller af
annan orsak derifrån afgått, och har i anledning deraf den part, som
honom utsett, erhållit skriftlig uppmaning att välja skiljeman i den afgångnes
ställe, gälle angående skyldighet att om sådant val lemna
motparten underrättelse hvad i 5 § stadgas.

Afgår skiljeman, som blifvit utsedd genom sjelfva skiljeaftalet,
vare i afseende å den tvist, som är i fråga, aftalet förfallet.

12

§ 7.

Har part om sitt val af skiljeman underrättat motparten, må lian
ej utan dennes medgifvande återkalla valet.

§ 8.

Tredskas part att välja skiljeman eller kunna af parterne utsedde
skiljemän icke om val af skiljeman sig förena, skall, der ej skiljeaftalet
för sådant fall innehåller annan bestämmelse, skiljeman på anmälan
utses af rätten i stad eller domaren på landet eller af öfverexekutor.

Mot myndighets beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd, må
ej klagan föras; dock vare beslutet utan verkan, der domstol förklarar
skiljeaftalet icke hafva egt giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom
fråga är.

§ 9.

Har, sedan yrkande om skiljeaftals tillämpning blifvit framstäldt,
part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, försummat
fullgöra hvad honom i sådant afseende ålegat, och vill andra
parten, hellre än att vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning å tvisten,
sin talan deri vid domstol utföra, må skiljeaftalet ej utgöra hinder för
tvistens pröfning af domstol.

§ io.

Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad.

År sådan bestämmelse icke gifven, skall skiljedom meddelas inom
sex månader från den dag, då skiljeaftalet afslutades, eller, der skiljeaftalet
afser framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades
i den ordning, som i 5 § sägs, dock skall, derest tvist om
skiljeaftalets giltighet eller dess tillämplighet anhängiggjorts vid domstol,
tiden räknas från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord.

År i afseende å någon fråga skiljedom icke meddelad inom stadgad
tid, må skiljeaftalet icke utgöra hinder för frågans pröfning af
domstol.

§ 11.

Uppkomma mellan skiljemän olika meningar, gälle den mening,

13

om hvilken mer än halfva antalet af skiljemännen sig förenar. År ej
nämnda flertal ense angående fråga, som blifvit till skiljemännen hänskjuten,
vare i afseende derå skiljeaftalet förfallet.

§ 12-

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas.
Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta icke domens ogiltighet,
der den finnes vara af de fleste skiljemännen undertecknad och
desse intyga, att den, hvilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens
afgörande.

§ 13-

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund, att skiljeman var
jäfvig eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt rum
i afseende å ärendets behandling, eger han, vid förlust af vidare talan,
instämma sitt påstående derom till domstol inom 90 dagar efter det
skiljedomen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.

§ 14.

År skiljedom gifven efter den i 12 § stadgade tid eller hafva
skiljemän öfverskridit sitt uppdrag eller meddelat dom angående fråga,
som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, vare det ogilt, ändå att
talan derom icke blifvit förd i den ordning 13 § föreskrifver. År domen
ogill i någon del, och kan den af sådan anledning icke verkställas i
öfrigt, vare den i sin helhet ogill.

§ 15-

Skall enligt lag eller författning viss fråga pröfvas af skiljemän,
galle hvad derom är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla,

der tillämpning af skiljeaftal påkallats före nämnda dag. Ej heller
eger lagen tillämplighet i afseende å förut ingånget skiljeaftal, så vida
icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

14

Justitierådet Olivecrona tilläde härvid för sin del:

»Enligt min uppfattning har det af Justitierådet Åbergsson här
upplästa utkast till Lag om skiljemän ett afgjordt företräde framför det
remitterade förslaget, i ty att det är kortare, redigare uppstäldt och i
formelt hänseende utmärker sig genom ett klarare lagspråk. Om detsamma
ytterligare förkortades och bestämmelserna deri inskränktes i
den rigtning, som jag i mitt föregående anförande angifvit, skulle det
säkerligen kunna, enligt mitt förmenande, tjena till underlag för ett
ändamålsenligt förslag till lagstiftning i ämnet.»

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Wedberg anförde härefter:
I likhet med Nya Lagberedningens principbetänkande äfvensom de .äldre
lagförslagen, tillåter förevarande förslag, på sätt 14 § närmare utmärker,
att en vid domstol redan anhängiggjord tvist må af parterne hänskjutas
från domstol till skiljemän. Ett efter tvistens instämning till
domstol emellan parterne slutet aftal om tvistens skjutande under skiljemän
skall, derest parterne enligt skiljeaftalet äro pligtige att nöjas med
skiljedomen, enligt nämnde paragraf medföra den verkan, att domstolen
måste afbryta handläggningen af målet och låta detsamma hvila till
dess någon af parterne begär, att målet af domstolen åter företages.

Det kan dock med skäl fordras att, innan en tvist dragés inför
domstol, parterne göra för sig klart, huruvida tvisten är egnad att afgöras
af skiljemän, och, der de å ömse sidor finna detta sätt för tvistens
lösning fördelaktigast, omedelbart utan anlitande af domstol hänskjuta
saken till skiljemäns behandling. Sedan tvisten blifvit anhängiggjord
vid domstol, är det icke med god ordning öfverensstämmande,
att målet undandrages domstolens pröfning annorledes än genom förlikning
eller målets nedläggande. Väl kan det icke förekommas att,
efter det en tvist blifvit dragen inför domstol, parterne öfverenskomma
om tvistens afgörande af skiljemän; men en sådan öfverenskommelse
torde icke böra tillerkännas någon rättslig verkan, med mindre den
vid domstolen förda talan återkallas.

Den föreslagna anordning, enligt hvilken en vid domstol anhängiggjord
tvist, som sedermera af parterne skjutits under skiljemän,
komme att hvila vid domstolen i afbidan af skiljedomen, skulle dessutom
medföra åtskilliga olägenheter så väl för domstolen som parterne.
Så t. ex. skulle, derest efter ingåendet af skiljeaftalet ingendera parten
hos domstolen påkallade målets afskrifning eller fullföljde detsamma,
saken kunna komma att hvila hos domstolen under obegränsad tid.
Om underrätt redan dömt i saken och parterne, sedan tvisten blifvit

15

fullföljd i öfverrätt, hänskjuta; densamma till afgörande af skiljemän,
synes, vid det förhållande att skiljemän icke ega makt att näfva ett
åt domstol meddeladt utslag, en konflikt kunna komma att uppstå emellan
en skiljedom och ett af domstol gifvet beslut, hvars rättskraft icke
blifvit upphäfd.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att den
grundsats måtte på lämpligt ställe i den föreslagna lagen uttalas, att
aftal, som efter en tvistefrågas anhängiggörande vid domstol slutes
angående densammas afgörande af skiljemän, icke medför någon verkan
med mindre saken vid domstolen nedlägges; och torde följaktligen de
bestämmelser i förslaget, som stå i strid mot berörda grundsats, böra
i öfverensstämmelse med samma grundsats förändras eller ock utgå.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde,
yttrade: »För min del kan jag icke instämma i hvad som blifvit antördt
om vådorna och olägenheterna af den i förslaget och särskildt i
14 § framträdande grundsatsen att äfven i en vid domstol redan anhängig
tvist skiljemannaförfarandet må genom parternes aftal inledas
utan att för aftalets giltighet erfordras, att parterne på förhand helt och
hållet nedlägga sin talan i målet, Då parterne eljest förena sig i anhållan
om uppskof med målet för att söka åstadkomma förlikning, lärer
väl sådant icke af domstolen förvägras; och det är mig ej rätt klart
hvarföre den omständigheten, att parterne redan hos domstolen gifva
tillkänna, att de vilja ikläda förlikningsförsöket den af lagen i allmänhet
godkända och genom speciella föreskrifter ordnade formen af en
skiljemannaåtgärd, skulle i och för sig böra beröfva dem den eljest visst
icke oskäliga förmånen att, derest af en eller annan oförutsedd orsak
dylik åtgärd ej kommer till stånd och således förlikningsförsöket misslyckas,
få vid domstolen åter fullfölja saken. Så vidt jag kunnat uppfatta
förhållandena förefinnes ej någon anledning till farhåga, att just
denna, mera regelbundna form för åstadkommande af förlikning utom
rätten skall mera än andra utvägar för uppnående af samma önskningsmål
komma att vare sig af parterne eller domstolen missbrukas eller
eljest framkalla konflikter och förvecklingar. Hvad särskildt angår
möjligheten konflikt emellan en under det målet är anhängig! i

öfverrätt tillkommen skiljedom samt underrättens dom, torde endast
behöfva uppmärksammas att i förevarande fall den på grund af öfverrättens
tillstånd tillkomna skiljedomen varder på ungefär enahanda
sätt som annan i öfverrätten träffad förlikning satt i stället för den
öfverklagade underrättsdomen, hvilken i och med detsamma så väl formel!,
som materiel! förlorar all rättskraft, Den formella oegentligheten

16

att, derest efter ingåendet af skiljeaftalet saken skulle lemnas bvilande
i afbidan på anmälan af part om dess återupptagande eller afskrifning,
men sådan anmälan ej skedde, saken kunde komma att hvila under
obegränsad tid, är ej af principiel natur utan härflyter endast från en
oväsentlig brist eller ofullständighet i en af förslagets detaljer, hvilken
med lätthet afhjelpes på sätt jag vid 14 § får tillfälle att närmare
utveckla.»

§ 2.

Justitierådet örbom yttrade vidare: »Emot innehållet af denna
paragraf har jag icke någon väsentlig anmärkning att framställa, men
anser mig böra gifva tillkänna att, enligt min åsigt, föreskriften i 1
mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal icke innebär, att detta
i saknad deraf ovilkorligen är en nullitet utan endast innefattar en med
stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken analog påminnelse om behofvet
af dylik form för vinnande af exekutiv verkställighet å den blifvande
domen. Skulle den här föreslagna lydelsen af nämnda mom.
icke anses medgifva eu sådan tolkning, hemställer jag att denna olägenhet
måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande ändring af
redaktionen.»

o

Justitierådet Svedelius ansåg lika med Justitierådet Abergsson någon
viss form för skiljeaftal ej böra föreskrifvas och hemstälde, att
förslaget i öfverensstämmelse härmed skulle ändras.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han redan angående den
nödvändiga formen för ett rättsgiltigt skiljeaftal anfört.

§ 3.

Då benämningen »skiljeaftal» redan i föregående paragraf begagnats
för att utmärka ett aftal om tvists afgörande af skiljemän, ansågs den
i början af förevarande paragraf stälda satsen »År aftal träffadt om
framtida tvisters afgörande af skiljemän» lämpligen kunna utbytas mot
det kortare uttrycket: »Afser skiljeaftal framtida tvist».

§ 7-

De i ifrågavarande paragraf förekommande orden »i tvist, som ej
är på domstols pröfning beroende», äfvensom de strax derpå förekommande
orden »enligt skiljeaftal» ansågos såsom öfverflödiga böra utgå.

17

Justitierådet Olivecrona tilläde att, enligt hans mening, äfven de
i ifrågavarande paragraf förekommande orden: »fullgöra det val, som
på honom ankommer,» lämpligen kunde utbytas mot det mycket kortare
uttrycket: »välja skiljeman».

I öfrigt hemstäldes att, enär den i denna paragraf föreslagna anordning,
enligt hvilken den part, som påkallade skilj em ann aförfarande,
måste i angifna fallet icke en, utan två gånger uppvakta motparten,
vore för den förre oskäligt betungande, orden »sist vid uppfordran, som
sker efter fjortonde dagen från det han mottagit uppmaningen,» måtte
utbytas mot orden »inom fjorton dagar derefter».

§ 8.

Justitierådet Olivecrona hemstälde om den förkortning af redaktionen
att, i stället för orden: »välja skiljeman i den afgångnes ställe,»
måtte sättas orden: »välja annan skiljeman».

§ 9.

Justitieråden Svedelius, Hernmarck och örbom förklarade sig i hufvudsak
biträda det förslag till redaktion af här ifrågavarande bestämmelser,
som Justitierådet Åbergsson i det af honom uppgjorda redaktionsutkast
(§ 8) framlagt. Visserligen vore det efter Justitierådens åsigt
principielt rigtigast om, såsom i Nya Lagberedningens principbetänkande
förordas, befogenheten att i här afsedda fall utse skiljeman tillerkändes
endast den underrätt, som är behörig domstol beträffande det föreliggande
anspråket, eller undantagsvis domstolens ordförande. Men då
en sådan föreskrift under nuvarande förhållanden möjligen kunde framkalla
förvecklingar eller tidsutdrägt, ansågo Justitieråden sig icke böra
hemställa om ändring af förslaget i sådant syfte, utan funno tills vidare
lämpligare att såsom förebild för bestämmelserna i denna del uppställa
stadgandet i 8 § af förordningen om allmän flottled den 30 December
1880, hvilket stadgande icke veterligen mött svårighet vid tillämpningen.

Justitierådet Wedberg ansåg, att ansökning om val af skiljeman
borde göras hos öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens
afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemannaförfarandet
i gång, i stället skolat anhängiggöra sin talan vid rätten.

Justistierådet Olivecrona anförde att, enligt hans uppfattning, borde
ansökning om val af skiljeman allena kunna ske hos domstolen eller
Bih. till RiJcsd. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 3

18

domaren i den ort, der tvisten, om den skolat vid domstol anhängiggöra,
äfven bort instämmas. Att det blott tillkommer vederbörlig domstol
att utse åt parter skiljeman, är en princip, som genomgår den tyska
lagstiftningen rörande »Schiedsrichterliches Verfahren», hvarifrån grundtankarna
till ifrågavarande lagförslag synes vara hemtade.

§ 10.

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och örbom anmärkte att part,
som underrättat motparten om sitt val af skiljeman, borde vid sitt val
vara lika bunden, ehvad underrättelsen meddelats muntligen eller skriftligen,
och hemstälde förty samt med hänsyn till den förändrade affattning,
som föreslagits för nästföregående paragraf, att ifrågavarande
paragraf måtte erhålla den af Justitierådet Abergsson i 7 § af hans
redaktionsutkast föreslagna lydelse.

Justitierådet Svedelius erinrade, att, till följd af föreslagna affattningen
af nästföregående paragraf, orden: »eller hos öfverexekutor uppgifvit
hvilken skiljeman han valt» borde ur denna paragraf utgå.

§ 11-

Enär, enligt hvad 7 och 8 §§ utmärkte, parter skulle ega att med
gällande verkan i skiljeaftalet öfverenskomma om annan ordning för
val af skiljeman, än den i nämnde paragrafer föreskrifna, samt, der parterne
aftalat om sådan särskild ordning, endera partens försummelse att iakttaga
densamma torde böra medföra enahanda påföljd, som i förevarande
paragraf blifvit bestämd för eftersättande af den i 7 och 8 §§ stadgade
ordning, hemstälde Justitieråden Svedelius, Wedberg och örbom att, i
ändamål att bereda förevarande paragraf tillämplighet äfven å det fall,
att part, som skolat välja skiljeman, försummat fullgöra hvad honom
enligt skiljeaftalet i sådant afseende ålegat, det i ifrågavarande paragraf
förekommande uttrycket »enligt 7 eller 8 §» måtte utbytas mot orden:
»i sådant afseende».

Justitieråden Olivecrona och Hernmarck, som häri instämde, anmärkte
derjemte, att då uti det i paragrafen afsedda fall den icke tredskande
parten kan intaga den ställning till sjelfva tvistefrågan, att han
uti en rättegång derom rätteligen borde befinna sig å svarande-sidan,
samt det icke torde böra åligga honom att instämma tvisten, men förslagets
redaktion ej utesluter den tolkning, att han skulle vara skyldig

19

dertill, ansågo Justitieråden att, till undanrödjande af hvarje tvekan i
detta afseende och för att bringa affattningen af ifrågavarande stadgande
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i 15 § för ett analogt
fall begagnade redaktionen, åt slutet af 11 § borde gifvas ungefärligen
följande lydelse: »— — och vill andra parten ej vidare påkalla skiljeaftalets
tillämpning, vare samma aftal i afseende å den föreliggande
tvistefrågan förfallet».

§ 12-

Justitieråden Soedelius, Wedberg och Örbom förenade sig om följande
anmärkningar:

Något giltigt skäl hvarför, såsom den föreslagna lydelsen af denna
paragraf utmärker, parter skulle sakna rätt att annorledes än i sammanhang
med sjelfva skiljeaftalet bestämma den tid, inom hvilken skiljemanuaåtgärden
skall vara afslutad, torde icke förefinnas. Tvärtom synes
i åtskilliga fall, t. ex. der en sorgfällig handläggning af den till skiljemän
hänskjutna tvisten befinnes oundgängligen kräfva längre tid, än
parterne ursprungligen beräknat, det vara synnerligen angeläget att
parterne ega rätt att genom särskild öfverenskommelse utsträcka tiden
för skiljemannaåtgärden.

I afseende å det föreslagna stadgandet att, om ej skiljedom meddelats
inom bestämd tid, part eger instämma tvisten till domstol, må
erinras att rättigheten att draga en tvist under pröfning af domstol
enligt gällande rättegångsordning i allmänhet beror af den ställning
såsom kärande eller svarande, den part, som vill anlita domstolen, i
sjelfva verket innehar i tvisten; och då frågan, huruvida provokatorisk
rättegång i visst fall må tillåtas, måste anses ligga utanför de ämnen,
med hvilka ifrågavarande lagförslag har att taga befattning, torde följden
deraf, att skiljedom icke blifvit meddelad inom den af parterne
eller eljest i lag stadgade tid, böra bestämmas sålunda, att skiljeaftalet
i afseende å den ifrågakomma tvisten förfallit.

Med anledning häraf och enär innehållet af förevarande paragraf
i öfrigt delvis synes böra affattas i tydligare ordalag, än de i förslaget
begagnade, hemställes att denna paragraf måtte erhålla ungefärligen
följande förändrade lydelse:

»Parterne ega bestämma viss tid, inom hvilken skiljemannaåtgärden
skall vara afslutad. År. sådan bestämmelse ej gifven, skall skiljedom
meddelas inom sex månader, räknade från den dag, då skiljeaftalet
slöts, eller, der skiljeaftalet afser framtida tvister, från den dag, då
dess tillämpning påkallades i den ordning, som i 3 § sägs; dockskall,

20

derest tvist om skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet anhängiggjorts
vid domstol, n tiden räknas från den dag, då sådan tvist blifvit
slutligen afgjord. År ej skiljedom meddelad inom den af parterne
eller eljest bestämda tid, vare i afseende å den tvist, som till skiljemän
hänskjuta, skiljeaftalet förfallet.»

Hvad senare stycket af denna paragraf i förslaget innehåller
torde rätteligen hafva sin plats i 19 §, som handlar om de öfriga fall,
då en skiljedom är ogill.

Justitieråden Olivecrona och Hemma?ck, som förklarade sig instämma
med nämnde ledamöter af Högsta Domstolen, hemstälde tilllika
huruvida icke i paragrafen borde inflyta den bestämmelse att, i
händelse jemlikt 9 § rätten eller domaren eller öfverexekutor utsett
skiljeman, tiden af sex månader för skiljemannaåtgärdens afsilande
skall räknas från den dag beslutet om nämnde skiljemans utseende
meddelats. Genom hvarjehanda invändningar af ene parten emot skiljeaftalets
tillämpning och genom hans tredska att välja skiljeman kan
nemligen en så lång tidsutdrägt orsakas, att, derest det i paragrafen
såsom allmän regel gifna stadgande rörande beräknandet af terminen
för skiljemannauppdragets utförande skulle i sådant fall tillämpas, den
tidrymd, inom hvilken skiljemännen borde hafva fullgjort sitt arbete,
blefve allt för kort för ändamålet.

§ 13.

På det att redan här må otvetydigt framgå, att denna paragraf
endast eger tillämpning å skiljeaftal, som ingås efter det denna lag
trädt i kraft, hemstälde Justitieråden Svedelins, Hernmarck och örbom
att paragrafen måtte erhålla ungefär följande lydelse:

»Varder skiljeaftal slutet utan förbehåll om rätt för parterne» etc.

I öfrigt hemstälde Justitieråden, att denna paragraf äfvensom
den nästföljande 14 §, hvilka innehålla allmänna konstitutiva grunder
i fråga om skiljeaftals natur och rättsliga betydelse i väsentliga delar,
måtte erhålla sin plats i lagen näst efter de i 1 och 2 §§ nedlagda
hufvudgrunder och framför de med § 3 begynnande detalj bestämmelserna,
helst genom en dylik anordning lagen synes vinna i enkelhet
och öfverskådlighet.

Justitierådet. Olivecrona ansåg likaledes att denna paragraf rätteligen
borde ega plats i början af lagen eller i omedelbart sammanhang
med § 1. Men som, enligt den åsigt Justitierådet redan uttalat, det

21

icke borde tillåtas att i skiljeaftal göra förbehåll om rätt att klandra
skiljedom, hemstäldes att § 13 måtte formuleras så, att innehållet uttryckte,
att i skiljeaftal icke må införas förbehåll om rätt att klandra
skiljemäns dom, och att, om sådant likväl göres, förbehåll i ty fall
skall vara utan laga verkan.

§ 14-

Till afhjelpande af den förut omförmälda ofullständigheten i här
föreslagna bestämmelser för den händelse att mål till följd af skiljeaftal
lemnas »hyflande)), hemstälde Justitieråden Svedelius och örbom
om den ändring derutinnan att, när giltigt skiljeaftal kommit till stånd,
saken skulle af domstolen på bestämd, efter ändamålet lämpad tid
uppskjutas samt efter uppskofstidens utgång afskrift as, derest icke
dessförinnan anmälan om sakens återföretagande skett eller ytterligare
anstånd blifvit af domstolen beviljadt.

. § 16.

I likhet med Justitierådet Åbergsson ansågo Justitieråden Svedelius,
Hernmarck, Wedberg och Örbom det vara af vigt att den i förslaget
indirekt uttalade regeln, att för åstadkommande af en giltig skiljedom
oundgängligen erfordras att samtliga skiljemännen deltagit i ärendets
behandling eller frågans pröfning, erhåller bestämdare uttryck i lagtexten.

Då den redaktion, som denna paragraf erhållit, icke syntes fullständigt
uttrycka hvad dermed åsyftades, hemstälde Justitierådet Olivecrona,
att paragrafen måtte omredigeras i den syftning, som i § 12 af
det af Justitierådet Åbergsson affattade utkast förekommer.

§ 17.

Då det för bevarande af fatalier i förevarande fall icke är tillfyllest
att stämningen uttages, utan måste erfordras att genom densammas
delgifning med vederparten saken verkligen instämmes till
domstolen, samt tiden för instämmande af klander å skiljedom syntes
böra, i öfverensstämmelse med hvad redan vore stadgadt i förordningen
om allmän flottled den 30 December 1880, § 8, och grufvestadgan
den 16 Maj 1884, § 12, samt i principbetänkandet och äldre lagförslagen
jemväl blifvit föreslaget, bestämmas till nittio dagar efter del -

22

fåendet, hemstälde Justitieråden HernmarcTc och Wedberg att ifrågavarande
paragraf måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Står det part öppet att klandra skiljedom, och vill han anställa
sådant klander, vare han, så framt, ej genom skiljeaftalet är annorlunda
bestämdt, pligtig att, vid förlust af vidare talan, till domstol
instämma sitt klander inom nittio dagar efter det domen i hufvudskrift
eller bestyrkt afskrift honom tillstäldes.»

På nyss anförda skäl och på det att i förevarande fall, der en
vigtig förändring i gällande rätt åsyftas i ändamål att genom utstakande
af viss fatalietid för klander å skiljedom bereda domen en
hittills saknad rättskraft, påföljden af uteblifvet klander, särskildt i
fråga om domens eventuella verkställighet, måtte redan här med största
möjliga tydlighet framhållas för vederbörande parter, ansågo Justitieråden
Svedelius och Örbom sig böra, med stöd jemväl af redan åberopade
paragrafer i lagen om allmän flottled och grufvestadgan, hemställa
om ungefär följande lydelse af denna paragraf:

»Står på grund af derom i skiljeaftalet gjordt förbehåll part öppet
att väcka klander emot skiljedom, vare han, så framt ej annorledes är
aftaladt, pligtig att till behörig domstol instämma klandret inom nittio
dagar efter det domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift honom
tillstäldes. Försittes klandertid i ty fall, vare det så ansedt som hade
parten i skiljeaftalet utfäst att åtnöjas med domen.

I skiljemännens beslut i fall, som här afses, bör tydlig hänvisning
lemnas om hvad den missnöjde, efter hvad nyss är föreskrifvet,
har att iakttaga».

Dessutom hänvisade Justitieråden beträffande denna paragraf till
sina yttranden vid sista stycket i föreslagna lagen om skiljemän äfvensom
vid förslaget till förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen.

o

Med de åsigter Justitieråden Olivecrona och Abergsson förut i
ämnet uttalat, ansågo Justitieråden denna § böra ur förslaget utgå.

§ 18-

Justitieråden Hernmarck och Wedberg ansågo det böra i förevarande
paragraf tydligare, än som skett, utmärkas, att talan enligt
samma paragraf finge föras endast i afseende å felaktighet i fråga om
skiljemannadomstolens sammansättning och ärendets formella behandling
i öfrigt, och hemstälde förty samt med hänsyn till den förut till -

23

styrkta ändringen af nästföregående paragraf, att nu ifrågavarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Vill part hafva skiljedom häfd på den grund att skiljeman var
jäfvig eller af annan orsak obehörig eller att felaktighet eljest egt
rum i afseende å ärendets behandling, eger han sitt påstående derom
till domstol instämma, ändå att skiljeaftalet ej innehåller förbehåll om
rätt att klandra skiljedomen; vare dock pligtig instämma sin talan
inom den tid och vid den påföljd, som i 17 § sägs».

På de af nämnde Justitieråd anförda grunder samt med hänvisning
till innehållet af 49 § utsökningslagen äfvensom till de vid 17 §
framstälda erinringar, så vidt de ega tillämplighet jemväl i förevarande
paragraf, hemstälde Justitieråden Svedelius och örbom, att densamma
måtte erhålla ungefär följande lydelse:

»Der part på den grund att skiljeman var jäfvig eller af annan
orsak obehörig eller att annan felaktighet egt rum i afseende å ärendets
behandling vill hafva skiljedom häfd, med hvilken han eljest är
pligtig att åtnöjas, eger han att draga frågan derom under domstols
pröfning så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det
skiljedomen delgafs honom på sätt i 17 § sägs; dock må af sådan
talan hinder ej möta mot domens bringande till verkställighet så vida
ej domstolen, der talan är anhängig, annorledes förordnar».

Justitierådet Olivecrona, som var af den mening att klander å
skiljemäns dom icke borde tillåtas i andra fall än der bestämda formfel
i skiljemannaförfarandet egt rum, eller derest skiljeman varit obehörig
att med skiljedom taga befattning, ansåg den af Justitierådet
Åbergsson i utkast föreslagna redaktion af § 13 bättre uttrycka hvad
som i ämnet borde sägas, hvarföre Justitierådet för sin del hemstälde
om förändring af redaktionen i den rigtning, som nämnda utkast
angåfve.

§ 19.

Med hänvisning till hvad redan blifvit anmärkt vid senare stycket
af förslagets 12 §, hemstälde Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och
Wedberg att förevarande paragraf måtte affattas sålunda:

»År skiljedom gifven efter utgången af den för skiljemannaåtgärden
bestämda tid eller öfverskrida skiljemän sitt uppdrag eller
meddela de dom angående fråga, som ej enligt lag må skjutas under
skiljemän, skall hvad skiljemännen sålunda dömt vara ogilt, ändå att

24

talan derom icke föres. År domen ogill i någon del, och kan den af
sådan anledning ej verkställas i öfrig!, vare den ogill i allo.»

Justitieråden Svedelius och Örbom, hvilka instämde i hvad bemälda
ledamöter af Högsta Domstolen yttrat, ansågo sig derjemte böra
erinra att förslaget icke lemnar domstolarne fullständig anvisning på
alla de formella afvikelser från lagens eller skiljeaftalets föreskrifter,
som böra föranleda till skiljedomens ogiltighet. I denna paragraf
upptagas åtskilliga nullitetsgrunder, som äro af den genomgripande
beskaffenhet att domen är ogill, äfven om talan emot densamma icke
föres vid domstol. Men derjemte förekomma andra, i 18 § allenast
antydda felaktigheter, som icke äro ovilkorliga nullitetsgrunder utan
blifva betydelselösa, om domen ej klandras inom föreskrifven tid; och
slutligen förefinnes ännu eu klass af afvikelser från det normala förfarandet,
som uppenbarligen äro så underordnade, att de i hvad fall
som helst ej böra föranleda domens ogiltighet (t. ex. afvikelse från
tidsfristerna i 7 och 8 §§). Visserligen lemnas i motiven till förslaget
om förändrad lydelse af 46 § utsokningslagen (pag. 31) åtskilliga antydningar
om de förhållanden, som anses böra uppmärksammas vid
verkställighetsfrågans pröfning hos- öfverexekutor, men dessa äro icke
fullt uttömmande och dessutom är det utan tvifvel angeläget att den anmärkta
ofullständigheten i fråga om de särskilda kategorierna af veiddiga
nullitetsgrunder varder i sjelfva lagtexten i möjligaste måtto afhjelpt,
hvilket torde kunna ske genom deras påpekande i denna paragraf, så
vida de ej redan dessförinnan med större bestämdhet framhållas i 18
eller andra föregående §§.

§ SO.

Justitierådet Wedberg anmärkte att, hvad anginge eventuel!, skiljeaftal,
den eller de frågor, hvarom skiljedom i hvarje särskilt fall påkallades,
omöjligen kunde vara angifna i sjelfva skiljeaftalet och således
icke heller kunde anses vara, såsom förslagets författare i förevarande
paragraf uttryckt sig, i skiljeaftalet öfverlemnade till skiljemännens
pröfning. Derföre och med hänsyn till hvad förut blifvit anmärkt,
i fråga om giltigheten af skiljeaftal, som slötes angående redan
vid domstol anhängig tvist hemstäldes att denna paragraf måtte erhålla
följande förkortade affattning:

»Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som varit till deras
pröfning öfverlemnad, och hafva de ej, innan tiden för skiljemanna -

åtgärden utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna, står det
part fritt att till domstol instämma sådan fråga.»

Med hänvisning till hvad förut blifvit anfördt instämde häri Justitieråden
Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och örbom samt tilläde, att, till
förekommande af eljest möjligen uppstående tvekan om lagens mening,
borde, i analogi med hvad 47 § utsökningslagen innehåller om annan
dom, till denna paragraf fogas ett tillägg gående ut derpå, att hvad i
paragrafen är stadgadt gäller äfven det fall, då skiljedom af öfverexekutor
befunnits så mörk, att äskad verkställighet derå ej kunnat meddelas.

§ 21.

Denna paragraf ansågo Justitierådeu Olivecrona, Svedelius, Hernmarck
och Wedberg böra ur förslaget utgå af följande skäl:

Uppdraget att vara skiljeman är en helt och hållet privat befattning,
som ingen mot sin vilja är pligtig att åtaga sig. Med denua beskaffenhet
af skiljemannauppdraget torde bäst öfverensstämma, att ersättningen
för dermed förenade kostnader och besvär får bero på öfverenskommelse
emellan vederbörande eller, i brist deraf, på pröfning af
domstol. Att, såsom i förevarande paragraf blifvit föreslaget, skiljemännen
skulle ega att sjelfve tillägga sig godtgörelse i berörda afseende
och således döma i egen sak synes desto hellre egnadt att framkalla
missbruk, som fasta grunder för ersättningens bestämmande i detta fall
saknas. Väl skulle det enligt förslaget stå part öppet att inom viss
tid vid domstol klandra skiljemännens beslut i denna del; men då förslaget
icke tillika löst den frågan, hvilken domstol skulle vara behörig
att upptaga sådant klander, lärer denna fråga i vissa fall, t. ex. der
skiljedomen angår flera tvistepunkter, hvilka, om de skolat underkastas
rättslig pröfning, tillhört skilda domstolar, komma att medföra en ovisshet,
som för parts klandertalan kan blifva olycksdiger.

Justitierådet Örbom anförde: »Denna paragraf lemnas af mig utan
vidare anmärkning än att dels deri bör inflyta att rätt till instämning
eger rum äfven om parterne icke förbehållit sig att få klandra skiljedomen,
dels ock att till förebyggande af osäkerhet i fråga om behörig
domstol för pröfning af det här afsedda klandret bör uti paragrafen
inrymmas eu bestämmelse, hvaraf framgår att sådan talan må, allt efter
som den missnöjde finner lämpligt, instämmas vare sig till domstol, der
Bill. till Riksd. Prot. 1 Sami. 1 Afd. 4

26

skiljemännen eller någon af dem må sökas i tvistemål, som dess person
rörer, eller ock till domstol, der klandertalan i förut i lagen omförmälda
fall må anhängiggöras.»

»I öfrigt kan jag ej dela de i fråga om denna paragraf uttalade
betänkligheter. För skiljemännen är den egentligen mindre behöflig,
ty i sakens natur ligger att frågan om kostnaden för skiljemannaförfarandets
åvägabringande och i synnerhet om ersättningen till skiljemännen
i regeln, äfven utan särskildt omnämnande, åtföljer hufvudsaken
och anses derifrån oskiljaktig. Skiljemännen ega för öfrigt i sitt
våld att göra åtnjutandet af en viss ersättning till vilkor för uppdragets
antagande och kunna dessutom tilltvinga sig snart sagdt hvilken ersättning
som helst i förskott af den vinnande genom att vägra domens
utlemnande innan deras anspråk blifvit tillfredsstäldt. Det är dels såsom
korrektiv mot missbruk i dylika fall, der fasta grunder för ersättningens
bestämmande saknas, dels ock såsom ett medel att tillförsäkra
den vinnande parten exekution hos den tappande för hvad den förre
enligt domen nödgats förskjuta till skiljemännen, som denna paragraf
har sin egentliga betydelse.»

§ 22.

Enär i de fall, då enligt annan lag eller författning viss fråga
skulle pröfvas af skiljemän, skiljemannaförfarandet måste anses vara
genom samma lag eller författning så fullständigt regleradt, som lagstiftaren
i hvarje af dessa fall åsyftat, och desamma läge utanför området
lör den föreslagna lagen, hvilken handlade om sådant skiljemannaförfarande,
som grundade sig på frivilligt aftal, hemstälde Justitieråden
Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och Örbom, att hvad förevarande paragraf
innehölle om de föreslagna stadgandenas tillämplighet äfven i förstnämnda
fall måtte utgå och denna paragraf följaktligen erhålla följande
lydelse:

»Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,
galle hvad derom är särskildt stadgadt.»

Beträffande sista stycket af förslaget yttrade Justitieråden Olivecrona,
Svedelius, Hernmarck, Wedberg och Örbom:

Skiljemannaförfarandet, sådant det i den föreslagna lagen blifvit
ordnadt, hvilar väsentligen å den genom parternas aftal derför lagda
grund och lagens föreskrifter afse endast att i vissa hänseenden, der
aftalet är ofullständigt, komplettera detsamma. Vid sådant förhållande
och då i förevarande fall icke någon omständighet är för handen, som

27

kan berättiga till afvikelse från den allmänna regeln att rättsverkningarne
af ett aftal böra bedömas efter de omständigheter och förutsättningar,
under hvilka aftalet ingicks, bör den föreslagna nya lagen icke
annorledes än med parternas uttryckliga begifvande erhålla tillämpning
å skiljeaftal, som slutits innan lagen trädde i kraft. Att, såsom det
blifvit föreslaget, den nya lagen i åtskilliga ganska vigtiga hänseenden
skall komplettera äfven skiljeaftal, som tillkommit på en tid då ingen
kunde ana tillkomsten än mindre innehållet af en sådan lag, synes
icke allenast principielt origtigt utan äfven föranledande praktiska olämpor.
Särskildt är det af vigt att de i 17 och 18 §§ stadgade frister
icke emot parternes vilja tillämpas å äldre skiljeaftal.

1 fråga om åtskilliga rent formella bestämmelser såsom t. ex. i
G—10 §§ kan det visserligen anses vara om ej angeläget åtminstone
oskadlig!, att dessa vinna tillämpning å de äldre aftalen. Men så vida
den nya lagens stadganden derutinnan icke stå i strid med nu gällande
lag om skiljeaftal, lära de utan tvifvel in praxi komma att så mycket
som möjligt efterföljas utan att något särskildt stadgande derom erfordras.
Skulle de åter vara oförenliga med den lag, som gälde vid
skiljeaftalets tillkomst, böra de deremot icke kunna påtrugas de aftalande.

På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och med åberopande
af den åsigt Högsta Domstolen uttalat vid granskningen af 66 § inteckningslagen
hemställes följaktligen att förevarande stycke i likhet
med tagens öfriga delar måtte affattas så, att all tillämpning af tagen
å äldre skiljeaftal utan parternas medgifvande varder förebygd.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Soedelius instämde,
yttrade slutligen: »I motiven (pag. 29) finnes anmärkt att vid samtliga
de i förslaget förekommande bestämmelser, hvilka ansetts vara af den
beskaffenhet, att de genom särskild öfverenskommelse i skiljeaftalet
kunde af parterne efter deras godtfinnande förändras, detta blifvit i
förslaget tydligt angifvet genom intagande af ett uttryckligt förbehåll
om en sådan rätt för parterna, hvadan samtliga de stadganden, vid
hvilka dylikt förbehåll ej finnes infördt, vore sådana, som borde vara
för parterna »ovilkorligen förbindande)).

»Den anförda regeln synes mig dock icke vara fullt konseqvent
iakttagen, såsom exempel hvarå kunna anföras stadgandena i 15 § 1
punkten samt 16 och 21 §§, hvilka, ehuru något förbehåll af antydda
stag der ej förekommer, uppenbarligen varda utan verkan, derest t. ex.
parterne i skiljeaftalet faststält att skiljedomen skall vara af skiljemännen
enhälligt beslutad och af dem samtliga undertecknad eller ock

28

med skiljemännen öfverenskommit att desse ej skola njuta godtgörelse.
Den anförda slutföljden af förbehållets obefintlighet håller naturligtvis
ej heller streck i de fall, der parterne genom ett nytt efteråt tillkommet
aftal ordna sina förhållanden, såsom t. ex. då parterne''godkänna
skiljeman na åtgärden fastän den skett efter den för uppdraget faststälda
tid eller med öfverskridande af uppdraget (jemför 12 § sista punkten
och 19 §).»

»Jag har velat påpeka dessa förhållanden, emedan jag för min del
af frånvaron i lagtexten af förbehåll om parternas rätt att annorledes
aftala icke alltid eller ovilkorligen vill draga den slutsats, att dylik rätt
är dem betagen, utan anser det böra bero på sakens natur huruvida
denna rätt tillkommer dem eller icke.»

2:o. Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 46 §
•utsökning slag en den 10 Augusti 1877.

o

Justitierådet Abergsson anförde:

»Om, såsom jag föreslagit, till begreppet af skiljedom enligt lagens
mening kommer att höra, att klander deremot icke kan vid domstol
anställas, så vida den i laga ordning tillkommit, förenklas i väsentlig
mån utsökningslagens stadgande om domens verkställighet. Det skulle
för öfverexekutor ofta hafva föranledt stora svårigheter att förvissa
sig, att klandertalan mot domen icke blifvit inom föreskrifven tid
anstäld, i synnerhet då man tager i betraktande svårigheten att i
vissa fall bestämma, hvilken domstol skulle hafva varit behörig att upptaga
sådan talan. Det är visserligen sant, att äfven efter mitt förslagpart
skulle ega att vid domstol yrka skiljedomens upphäfvande på grund
af formfel; men jag föreställer mig, att domens verkställande icke behöfver
uppehållas i afbidan på utgången af den tid, inom hvilken sådan
talan får anhängiggöras, utan bör skiljedom kunna presumeras vara i
laga ordning tillkommen, till dess motsatsen bevisas, och således, i likhet
med hvad i 49 § utsökningslagen stadgas angående domstols dom,
hvari ändring sökes på grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången,
verkställigheten obehindradt fortgå, så vidt ej rätten, der domen
klandras, annorledes förordnar. På det att skiljedomen icke måtte varda
verkstäld innan parten beredts tillfälle att vidtaga mått och steg för
domens undanrödjande, der den olagligen tillkommit, torde böra föreskrifvas
att öfverexekutor icke får verkställa skiljedom förr, än han mottagit
bevis derom, att densamma i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift
blifvit delgifven åt den part, mot hvilken den skall gå i verkställighet.»

»I öfverensstämmelse med mitt förslag till lag om skiljemän erfordras
i öfrig!, för att skiljedom skall kunna verkställas, att parterne
hafva, utan förbehåll om rätt till klander å skiljedomen, hänskjuta saken
till skiljemännen samt att icke någon omständighet förekommer, på
grund hvaraf skiljedomen, äfven utan deremot anfördt klandfer, är en
nullitet. Då nullitetsskälen blifvit sammanförda i en paragraf af förslaget
till lag om skiljemän, kan till lättnad för öfverexekutor 46 § utsökningslagen
dit hänvisa.»

.»På dessa grunder tillåter jag mig hemställa, att lagen i ämnet måtte
affattas i ungefärlig öfverensstämmelse med följande af mig uppgjorda

Utkast till Lag angående förändrad lydelse af 46 S utsökningslagen
den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.

För erhållande af sådan verkställighet erfordras:

1. att sökanden hos öfverexekutor företett bevis om delgifning åt

vederparten af skiljedomen eller bestyrkt afskrift deraf;

2. att parterne hafva, utan förbehåll om rätt till klander å skiljedomen,

under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit; och

3. att icke någon omständighet förekommer, på grund hvaraf skiljedomen
enligt 14 § i lagen om skiljemän är ogin.

Sedan öfverexekutor förordnat, att skiljedomen må verkställas,
gånge den i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej
annorledes varder förordnadt antingen af högre myndighet eller ock af
domstol, dit talan om skiljedomens upphäfvande blifvit på grund af 13 §
i lagen om skiljemän instämd.

Skall enligt särskild lag eller författning viss fråga pröfvas af
skiljemän, gälle angående verkställighet af skiljemännens beslut hvad
derom är särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 188 och skall icke gälla i

fråga om verkställighet å skiljedom i tvist, der tillämpning af skiljeaftalet
påkallats före nämnda dag. Ej heller eger lagen tillämplighet i
afseende å verkställande af skiljedom, grundad på förut ingånget skiljeaftal,
så vida icke parterne utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut.»

Bill till Riksd. Prof. 7 Sand. 1 Afd. it

Justitieråden Hernmarck och Wedberg förenade sig om följande
yttrande:

»Den föreslagna nya lydelsen af ifrågavarande paragraf synes
kunna gifva anledning till den uppfattning, att hvad tredje stycket af denna
paragraf innehåller skulle vara tillämpligt äfven i fråga om skiljedom,
som tillkommit på grund af särskild föreskrift i lag, såsom sjölagens
321 §, 8 § i förordningen om allmän flottled den 30 December 1880
och grufvestadgans 12 §. En sådan uppfattning, hvilken skulle medföra
den orimlighet, att den exigibla kraft, en sådan skiljedom egt
omedelbart efter utfärdandet, skulle kunna minskas till följd deraf, att en
mot domen anstäld klandertalan blifvit ogillad, motsäges visserligen af
motiven till förslaget, hvilka utmärka, att föreskriften i nämnda stycke
afser allenast sådan skiljedom, som meddelats på grund af frivilligt
skil jeaftal; men till förekommande af missförstånd torde andra stycket af
denna paragraf böra nedflyttas efter tredje stycket och tillika erhålla en
efter denna nya ordningsföljd lämpad, förändrad affattning.»

Justitierådet örbom anförde:

»Med den af mig förordade lydelse af skiljemannalagens 13,17, 18,
19, 20 och 21 §§ kan, enligt min åsigt, 46 § utsökningslagen lemnas
alldeles oförändrad, hvilket ur flera synpunkter måste anses önskvärdt.
Uppenbarligen har redan den nuvarande lydelsen alltid tolkats så, att
öfverexekutor har att tillse icke allenast att parterna skjutit under skiljemännen
det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens
beslut, utan äfven huruvida någon omständighet förekommit på grund
hvaraf enligt skiljeaftalet eller sakens natur detta beslut måste anses
kraftlöst eller ogilt. Att i sådana händelser öfverexekutor måste vägra
verkställighet lärer väl hittills varit otvifvelaktigt, fastän det icke särskilt
utsäges i 46 §, och, derest genom en ny lag om skiljemän ytterligare
föreskrifter gifvas, som innebära att en skiljedom till följd af vissa
brister eller felaktigheter i förfarandet skall vara ogill, är det väl ännu mera
uppenbart att hvad denna nya lag innehåller utgör en komplettering af
den nu gällande och följaktligen skall vid 46 §:s tillämpning efterlefvas,
äfven om någon särskild klausul derom ej införes i samma paragraf.»

»Att enligt mina förut tillkännagifna åsigter tredje och fjerde punkterna
i förslaget äro öfverflödiga torde ej behöfva här närmare utvecklas.»

Justitieråden Olivecrona och Svedelius ansågo, i likhet med Justitierådet
örbom, 46 § utsökningslagen kunna oförändrad bibehållas.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1880.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maf.t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott Måndagen den ld Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Eiirensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Ottee,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Herslow.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet: Högsta

Domstolens yttrande öfver de af Nya Lagberedningen uppgjorda
till Flögsta Domstolen remitterade förslag dels till lag om skiljemän
och dels till förordning angående förändrad lydelse af 46 § Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde
Departementschefen:

»Åberopande de skäl, som af Nya Lagberedningen och en ledamot
i Högsta Domstolen anförts till ådagaläggande af nyttan och behofvet af
Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Samt. 1 Afd. 18 Käft. I

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

den föreslagna lagen om skiljemän, finner jag de farhågor beträffande
lagens ogynsanima verkningar, som af en annan ledamot i domstolen
uttalats, icke vara af den betydelse, att de böra förhindra Eders
Kongl. Maj:t att i hufvudsak lägga Lagberedningens förslag till grund
för den proposition i ämnet, som kan komma att till Riksdagen aflåtas.
Deremot bar jag, likaledes på de af förstnämnde ledamot anförda skäl,
ansett lagens verkningskrets böra inskränkas, så att lagen icke blifver
tillämplig på skiljeaftal, som innefatta förbehåll om rätt för parterne
att klandra skiljedomen, likasom jag biträder den af flera ledamöter i
Högsta Domstolen uttalade mening, att då tvist redan är vid domstol
anhängig skiljeaftal, som derom slutes, icke bör gälla med mindre saken
vid domstolen nedlägges. I enlighet med dessa grunder har Nya Lagberedningens
förslag blifvit i vissa delar omarbetadt.

Rörande 2 § i Nya Lagberedningens förslag hafva två af Högsta
Domstolens ledamöter anmärkt, att någon viss form för skiljeaftal icke
borde föreskrifvas, hvarjemte en annan ledamot, med uttalande af den
åsigt, att föreskriften i 1 mom. om skriftlig form och vittnen å skiljeaftal
icke innebure, att detta i saknad deraf ovilkorligen vore en nullitet,
utan endast innefattade en med stadgandet i 9 kap. 1 § Handelsbalken
analog påminnelse om behofvet af dylik form för vinnande af exekutiv
verkställighet å skiljedomen, hemstält att, derest lydelsen af
nämnda mom. icke ansåges medgifva eu sådan tolkning, denna olägenhet
måtte afhjelpas genom någon ändamålet motsvarande ändring af
redaktionen.

Såsom bekant äro aftal i allmänhet enligt svensk lag lika bindande,
vare sig de afslutas under ena eller andra formen, förutsatt att
desamma kunna styrkas, derest tvist om deras tillkomst eller innehåll
uppstår. Visserligen är denna regel icke utan undantag, men de skäl,
som föranledt lagstiftaren att t. ex. i fråga om köp, skifte och gåfva
af fast egendom föreskrifva, att aftal derom, för att vara gällande,
skola upprättas skriftligen med vittnen, torde icke kunna tillämpas å
skiljeaftal. Mot ett stadgande sådant som det af Nya Lagberedningen
föreslagna möta derjemte särskilda betänkligheter. Den form, som föreskrifves
för ett aftals ingående, bör enligt allmänna rättsgrundsatser
gälla äfven för överenskommelser, hvarigenom vilkoren i ett sådant
aftal förändras. Derest vid tillämpning af ett i behörig ordning upprättadt
skiljeaftal parterne, såsom genom ovarsamhet lätt kunde inträffa,
muntligen eller skriftligen utan vittnen öfverenskomme om andra grunder
beträffande skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller tiden för
skiljedoms meddelande, och dessa grunder sedermera tillämpades, skulle
alltså endera parten kunna yrka skiljedomens upphäfvande af den au -

3

Kongl. Ma] ds K åd. Proposition N:o 25.

ledning, att nämnda öfverenskommelse icke afslutats i den för skiljeaftal
föreskrifna form. Dertill kommer, att aftal angående arrende, leverans,
befraktning, försäkring m. m., hvilkas giltighet icke är beroende
deraf, att aftalen upprättats i viss form, icke sällan innehålla
vilkor, att tvister, som kunna härflyta af desamma, skola pröfvas af
skiljemän. Om ett dylikt aftal upprättades i annan form än den för
skiljeaftal stadgade, skulle följaktligen berörda vilkor vara ogiltigt under
det aftalet i öfrigt vore gällande, ett förhållande, som torde kunna
betecknas såsom ganska oegentligt.

På dessa skäl och då det synts mig icke vara behöfligt att i lagen
intaga en erinran till parterne i det syfte, eu af Högsta Domstolens
ledamöter angifvit, har det nu ifrågavarande stadgandet i Nya Lagberedningens
förslag blifvit helt och hållet uteslutet. Deremot har i
förslagets 5 § intagits ett stadgande derom, att, när skiljeaftal ej är
skriftligen upprättadt, den som yrkar dess tillämpning skall — liksom
då aftalet afser framtida tvist — skriftligen meddela motparten uppgift
på den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas. En sådan föreskrift
står i öfverensstämmelse med Rättegångsbalkens stadgande, att
stämning till domstol skall vara skriftligen affattad.

2—8 §§ i mitt förslag motsvaras i Nya Lagberedningens förslag
af 3—8, 10 samt 13 §§, med någon förändring i uppställningen, så
att 2 § i det förra svarar mot 13 § i det senare, 3 § mot 6 §, 4 § mot
4 §, 5 § mot 3 §, 6 § mot 7 §, 7 § mot 5 och 8 §§, samt 8 § mot
10 §. I afseende på de förändringar dessa paragrafer undergått kan
jag inskränka mig till att hänvisa till Högsta Domstolens yttrande.

Innehållet af 9 § i Nya Lagberedningens förslag har inom Högsta
Domstolen gifvit anledning till två hufvudsakliga anmärkningar. Deri
ena af dessa angår frågan, hvilken myndighet bör erhålla uppdrag att
utse skiljeman, när sådant af en eller annan orsak erfordras. Härom
hafva inom Högsta Domstolen uttalats olika meningar. Att, såsom
ifrågasatt blifvit, lemna ett dylikt uppdrag åt den underrätt, som vore
behörig domstol beträffande det föreliggande anspråket, eller undantagsvis
åt domstolens ordförande, torde vara mindre lämpligt, då ju underrätten
framdeles kunde nödgas ingå i pröfning af instämd talan angående
felaktighet, som förmenades hafva förelupit vid skiljemännens
utseende. Då ett sådant uppdrag närmast afser en verkställighetsåtgärd,
som på grund af skiljeaftalet äskas, synes det lämpligast böra lem nas
åt öfverexekutor. Dervid uppstår emellertid fråga, hvilken öfverexekutor
i hvarje fall skall anses behörig. En af Högsta Domstolens ledamöter
har föreslagit öfverexekutor i den ort, der behörig domstol för tvistens
afdömande funnes för den händelse, att den, som satt skiljemanna -

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 25.

förfarandet i gång, i stället skolat anhäuggiggöra sin talan vid rätten.
Mot detta förslag torde kunna anmärkas, att det understundom skulle
vara svårt för parten att afgöra, hvilken domstol vore behörig att afdöma
tvisten, samt att tvisten för öfrigt kunde röra flera frågor, hvilka
tillhörde olika domstolars bedömande. Med afseende härå och då eu
onödigt utsträckt valfrihet skulle medgifvas parten, om han finge rätt
att vända sig till hvilken öfverexekutor i riket som helst, anser jag
lämpligast att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Nya Lagberedningen
föreslagit, behörighet att utse skiljeman tillerkännes öfverexekutor
i den ort, der endera parten har sitt bo och hemvist. Tillämpningen
af denna regel bör ej möta någon nämnvärd svårighet.

Högsta Domstolens andra anmärkning afser bestämmelsen i paragrafens
andra punkt, enligt hvilken öfverexekutor skulle ega i parts
ställe utse skiljeman endast i det fall att skiljeaftalets giltighet eller tilllämplighet
å den tvist, hvarom fråga vore, antingen icke bestredes eller
blifvit af domstol pröfvad genom beslut, som eger laga kraft. Då jag
i likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser den tredskande
pai-tens bestridande af skilj eaftalet s giltighet eller tillämplighet å tvisten
icke i och för sig böra för den myndighet, som har att välja skiljeman
i partens ställe, utgöra tillräcklig anledning att undandraga sig
valet, har förslaget blifvit i denna del ändradt på sätt bemälda ledamöter
hemstält.

Till stöd för de afvikelser, som förslagets återstående §§ förete
vid jemförelse med Nya Lagberedningens, äfvensom för uteslutandet
af 21 § i sistnämnda förslag, åberopar jag Högsta Domstolens yttrande.

Äfven mot förslaget till förordning angående förändrad lydelse
af 46 § Utsökningslagen hafva anmärkningar blifvit framstälda inom
Högsta Domstolen. Tre ledamöter hafva ansett ifrågavaraöde lagrum
kunna bibehållas oförändradt. Det torde emellertid icke kunna.bestridas,
att bestämmelserna i detta lagrum, så vidt de afse skiljedom, grundad
å skiljeaftal, ej väl öfverensstämma med stadgandena i den föreslagna
lagen om skiljemän. I detta afseende må påpekas, att den betydelse
46 § Utsökningslagen tillägger eu utfästelse af parterne att åtnöjas åt
skiljemännens beslut enligt 2 § af lagen om skiljemän skulle försvinna.
Lagen torde i öfrigt ej böra sakna en uttrycklig föreskrift om öfverexekutors
skyldighet att pröfva, huru vida mot skiljedom förekomma
omständigheter, på grund af hvilka den är ogill, äfven om talan mot
densamma icke föres. Giltiga skäl torde alltså icke saknas för en omarbetning
af 46 § Utsökningslagen.

De ändringar, som vidtagits i Nya Lagberedningens förslag till

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

lydelse af denna §, äro påkallade af de förändringar förslaget till lag
om skiljemän undergått.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst de omarbetade förslagen
dels till lag om skiljemän och dels till lag angående förändrad
lydelse af 46 § Utsökningslagen den 10 Augusti 1877, hemstälde Departementschefen
i underdånighet, att dessa förslag måtte af Kongl.
Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen för Riksdagen till
antagande framläggas.

Justitierådet Örbom åberopade hvad han vid granskning af Nya
Lagberedningens förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende
å berörda yttrande icke blifvit i Departementschefens förslag fästadt.

På hemställan af Statsrådets öfriga ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Departementschefen
hemstält, och skulle proposition i ämnet
till Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan Litt. A.
vid detta protokoll.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

Pih. till Nies. Prof. 1887. 1 Samt. 1 Afä. 18 Raft.

II