Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1

N:o 22.

Konc/l. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af
10 och 11 kapitlen Strafflagen; gifven Stockholms slott
den 14 Februari 1887.

Sedan Nya Lagberedningen efter nådigt uppdrag afgifvit förslag
till lag angående ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 kapitlen Strafflagen
och nämnda förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta
Domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Statsrådet och
Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll, härmed jemlik! 87 §
Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga bifogade förslag till lag
angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen
Strafflagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prat. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

1

2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 22.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och II kapitlen

Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 7 kapitlet, 10 kapitlet 1, 3, 11, 14, 15,
16, 17 och 18 §§ samt 11 kapitlet 3 § Strafflagen skola erhålla följande
förändrade lydelse:

7 Kap.

1 §•

Hvar som genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller
sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning
berättigad församlings troslära eller gudstjenst åstadkommer
förargelse, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.

2 §.

Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om
, morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete,
som uppskof tåla kan; straffes med böter, högst tjugo riksdaler, utan
det sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda
eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

3 §•

Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom
försvårande ansedd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

3

i

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån
hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete
i högst fyra år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till fängelse i högst ett år eller böter, dock ej under etthundra
riksdaler, dömas.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens
fullmagt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver,
eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare, ändå
att han ej blifvit af Konungen förordnad.

3 §•

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle
äfven för det fall, då ledamot i Taxerings- eller Pröfningskomité eller
styrelse öfver allmänt veide eller allmän inrättning, eller den, som i
nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen
af sådan befattning.

11 §•

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling,
eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;
straffes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14 §.

Plvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld å person
eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i följd af
uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen
följt; vare lag, som i 4 Kap. 1 § skils.

_ Hvad i denna § stadgadt är, gälle ock om den, som annans skrift
utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller
egendom åstad.

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning
om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; då må tillträde
till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten
af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,
som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med
böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse
i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot
eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

1? §•

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som
honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes
eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år
eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande
må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt
afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller
fångne i häkte insatt eller dömd var.

*

11 Kap.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott
föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära
sig bekänna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott den 22 December 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
EHRENSVÅRD,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet: Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 21 innevarande
December, hvaruti, sedan chefen för Justitiedepartementet i skrifvelse
den 16 i denna månad, enär innehållet af det förslag till ny Tryckfrihetsförordning,
som inom nämnda departement utarbetades, i viss
mån berodde af den lydelse, som vid pågående revision af Strafflagen
kunde komma att gifvas åt denna lags 7 och 10 kapitel, anmodat Lagberedningen
att, utan afvaktan af revisionsarbetets afslutande i dess
helhet, till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de ändringar, Lagberedningen
kunde finna erforderliga i nämnda två kapitel, Beredningen, som
i anledning häraf utarbetat förslag till förändring af vissa delar i
ofvanberörda två kapitel äfvensom, i sammanhang dermed, af 3 § i
Bdi. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sand. 1. Afd. 15 Höft. 2

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

11 kap., framlagt ett i skrifvelsen infördt förslag till lag angående
ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 kapitlen Strafflagen.

Jemlikt Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, — — — — — — —

— — — — —--— att, öfver förslaget Högsta

Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 §
Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
infordras.

Ex protocollo
T k. Willi. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1887.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 15 November
1884 uppdragit åt Nya Lagberedningen att, efter utarbetande af förslag
till förändrade lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes

1

2

egendomsförhållanden, till behandling företaga frågan om en revision
af strafflagens straffbestämmelser, så har Chefen för Eders Kongl. Majtts
Justitie-departement i skrifvelse den 16 denna månad, enär innehållet
af det förslag till ny Tryckfrihetsförordning, som inom nämnda departement
utarbetades, i viss mån berodde af den lydelse, som vid
pågående revision af strafflagen kunde komma att gifvas åt denna lags
7 och 10 kapitel, anmodat Lagberedningen att, utan afvaktan af revisionsarbetets
afsilande i dess helhet, till Eders Kongl. Magt afgifva
förslag till de ändringar, Lagberedningen kunde finna erforderliga i
nämnda två kapitel.

Då i anledning häraf Beredningen nu går att framlägga förslag
till förändring af vissa delar i ofvanberörda två kapitel äfvensom, i
sammanhang dermed, af 3 § i 11 kap., tillåter Beredningen sig att
korteligen redogöra för de skal, som vid utarbetandet af detta förslag
varit de hufvudsakligen bestämmande.

Då det kriminel! straffvärda i det brott, hvarom 7 kap. 1 § handlar,
enligt den uppfattning, som numera torde vara den allmänna, ligger,
ej så mycket i det förakt eller den vanvördnad för heliga föremål, hvarom
gerningen bär vittne, som fastmera i den fara för ett förslappande af den
religiösa känslan inom samhället, som gerningen medför, och den förargelse,
som hos andra väckes, har Lagberedningen ansett sig böra föreslå
sådan ändring af straffbestämmelserna i denna §, att straffarbete komme
att ur strafflatituden uteslutas. En sådan ändring af straffbestämmelsen
står i sjelfva verket i öfverensstämmelse med syftet i en till Eders Kongl.
Maj:t ingifven, till Beredningen öfverlemnad petition om, bland annat,
tillgodoseendet af behofvet af ett »fast värn mot hädelse och gäckeri
med heliga ting», eftersom, enligt hvad alla tiders erfarenhet gifvit vid

3

handen, en alltför sträng och efter brottets art mindre väl afpassad
straffbestämmelse, enär dess tillämpning ej sällan uteblir, illa uppfyller
det dermed afsedda ändamålet att bereda ett kraftigt rättsskydd.

I sammanhang härmed och enär, med ofvan antydda uppfattning
af det ifrågavarande brottets karakter, till strafflindring föranledande
omständigheter dervid torde vara att söka åtminstone icke uteslutande
i sjelfva sinnesbeskaffenheten hos gerningsmannen utan jemväl i de
yttre omständigheter, hvarunder brottet blifvit begånget, har Beredningen
ansett sista punkten i denna § lämpligen böra utbytas mot en
bestämmelse att strafifnedsättning för brottet må ega rum, då omständigheterna,
tagna i sin sammanfattning, pröfvas vara synnerligen mildrande.

Den särskilda frid, som i 11 kap. 1 och 2 §§ strafflagen är lyst
öfver svenska kyrkans gudstjenst, har genom 3 § i samma kap. utsträckts
till gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära
sig bekänna. Deremot är -— då i 7 kap. 2 § uttrycket »gudstjensten»
otvifvelaktigt, i likhet med hvad förhållandet är i de två första §§ af
11 kap., hänför sig allenast till svenska kyrkan — gäckeri med främmande
religionsbekännares gudstjenst, der det ej eger rum under sådana
omständigheter, att det störer sjelfva gudstjensten eller eljest dervid
åstadkommer förargelse, enligt nu gällande lag straffritt — ett
missförhållande, hvari rättelse torde vara af allmänna rättsmedvetandet
påfordrad. Härvid har Beredningen dock icke trott sig kunna föreslå,
att staten skulle med straffskydd hägna andra trossamfund än sådana,
som efter särskild ansökning eller eljest på grund af gällande författningar
erhållit eller erhålla rätt till offentlig religionsöfning här i riket.
Endast i fråga om dessa har nemligen en pröfning egt rum, hvarigenom
vunnits visshet att deras lära och församlingsordning icke innehålla
något, som strider mot statens lagar eller sedlighet och god ordning
inom samhället.

4

Med ej mindre skäl än gudstjensten synes kyrkans eller trossamfundets
uppfattning af Gud och menniskans förhållande till Honom,
d. v. s. trosläran, böra fredas från det lättsinniga gyckel, som är vidt
skild! från den allvarliga, i tillständig form framstälda granskningen.

Införandet af ett tillägg i nu angifna syfte till 2 § af 7 kap.
föranleder att sista punkten af 11 kap. 3 §, hvilken punkt innehåller
straffbestämmelse för gäckeri med främmande religionsbekännares troslära,
blir öfverflödig, i följd hvaraf Beredningen, som icke haft att nu
afgifva förslag till ändringar i Girigt i detta kapitel, funnit sig böra, i
sammanhang med de föreslagna ändringarne i 7 kap., framlägga förslag
till ny lydelse af o § i 11 ka]).

Det i 10 kap. 1 § för våld eller annan misshandel å embetsman
i eller för embetsutöfning nu stadgade straff har synts allt för strängt,
sä väl i och för sig som i jemförelse med straffsatserna för åtskilliga
andra brott, särskild! den likartade förbrytelse mot tjensteman, som
omförmäles i samma kapitels 5 §. Beredningen har derföre föreslagit,
att straffet skulle i 1 § bestämmas till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra är, med möjlighet, vid synnerligen mildrande
omständigheter, att sänka straffet till fängelse. I samband härmed
och då tillräckligt skäl ej synes vara för handen för eu sänkning
af minimum i 3 § under hvad i 1 § föreslagits, har det i 8 § nu förekommande
stadgandet om straflfnedsättning vid synnerligen mildrande
omständigheter uteslutits.

Under det att nu gällande lag med straff belägger uppmaning till
vissa slag af förräderi och till uppror, äfven när uppmaningen icke
haft straffbar verkan, saknas hvarje särskild straffbestämmelse för
offentlig uppmaning till andra brott, hvadan för en dylik uppmaning

5

straff ej kan ifrågakomma, med mindre brott följt å uppmaningen och
denna kan betraktas såsom anstiftan till brottet. Detta måste anses
såsom en brist i vår lagstiftning. Ty, oafsedt det öppna trots mot
statens lagar, som alltid utmärker en dylik, offentligt framstäld uppmaning
till lagbrott, kan denna äfven innebära eu så betänklig fara
för den allmänna säkerheten, att staten icke bör lemna densamma
ostraffad. Behofvet af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar
till brytande af samhällsordningen har också på senare tid gjort sig
allmänt känbart, och bestämmelser i sådant syfte hafva influtit i de
flesta nyare strafflagar.

Att, på sätt i den utländska lagstiftningen gemenligen skett, med
straff belägga hvarje uppmaning till eu brottslig handling har dock
väckt betänkligheter. Ett stadgande i det syfte, hvarom nu är fråga,
synes egentligen vara af behofvet påkalladt för sådana uppmaningar
till brott, hvilka företrädesvis kunna tänkas blifva stälda till en större
allmänhet och medföra fara för dess förledande till rättskränkningar af
svårare art eller större utsträckning. Beredningen har derföre ansett
sig böra föreslå straffbestämmelse allenast för uppmaning till brott,
som innefatta våld å person eller egendom. Det ur denna synpunkt
utarbetade förslag till en ny 14 § i 10 kap. ansluter sig till förut i
samma kapitel befintliga stadgande!!, då det från 13 § hemtade uttrycket
»våld å person eller egendom» uppenbarligen sammanfaller med hvad i
!) § kallas »göra våld a person eller bryta eller förstöra hus, eller
plundra eller förderfva annan egendom». Straffet för nu ifrågavarande
brott har Lagberedningen ansett lämpligen kunna bestämmas till böter
eller fängelse.

Till förebyggande af missförstånd har tillfogats en erinran derom
att, i händelse brott följt å uppmaningen och denna, i ett gifvet fall,
står i det sammanhang med brottet, att den lagligen är att såsom

6

anstiftan till brottet anse — något som ingalunda alltid kan antagas
blifva händelsen ■— stadgandena i 4 kap. 1 § skola lända till efterrättelse.
Att här, såsom skett i fråga om uppmaning till förräderi och
till uppror, med sträft'' belägga uppmaningen endast för det fall, att
densamma ej haft straffbar verkan, låter sig icke göra, enär i sådan
händelse kunde inträffa, icke allenast att en offentlig uppmaning till
brott, derföre att den haft straffbar verkan, hemfölle under en lindrigare
straffbestämmelse än eljest, utan äfven att en sådan offentlig
uppmaning af enahanda anledning undandroges allmänt åtal.

Då det i 11 § af detta kapitel för uppmaning till uppror stadgade
straff af fängelse i högst sex månader så väl i och för sig, med hänsyn
till gerningens allmänfarlighet, som i jemförelse med den nu i 14 §
föreslagna straffbestämmelsen, synes vara till sitt maximum alltför
ringa, hafva i 11 § orden »i högst sex månader» uteslutits.

För att inom minsta möjliga omfång begränsa den rubbning i
paragrafföljden, som införandet af en ny § 14 nödvändiggör, har Beredningen
föreslagit, att de till sitt innehåll beslägtade 16 och 17 §§
skulle sammanslås, hvaraf åter betingas den vidtagna ändringen af den
i 18 § förekommande hänvisning.

1 öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Lagberedningen
i underdånighet afgifva följande

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af 7, 10 och II Kapitlen Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i 7 Kapitlet, 1, 3, 11, 14, 15,
16, 17 och 18 §§ i 10 Kapitlet samt 3 § i 11 Kapitlet Strafflagen
skola erhålla följande förändrade lydelse:

7 KAP.

1 §.

Hvar som hädar Gud, eller lastar eller gäckar Guds heliga ord
eller sakramenten, dömes till fängelse eller, der omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till böter.

2 §•

Gör man gäckeri af svenska kyrkans eller främmande, till offentlig
religionsöfning berättigad församlings troslära eller gudstjenst; varde
dömd till böter eller fängelse i högst sex månader, der brottet ej efter
1 § straffbart är.

10 KAP.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån

8

hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år; dock må, der
omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till
fängelse.

Med embetsman förstås i denna hur den, som med Konunarens
fullmakt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innchafver,
eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,
ändå att han ej blifvit af Konungen förordnad.

§.

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle
äfven för det fall, då ledamot i Taxerings- eller Pröfnings-komité eller
styrelse öfver allmänt verk eller allmän inrättning, eller den, som i
nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen
af sådan befattning.

11

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den halt utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;
straffes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld å
person eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i följd
af uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen
följt; vare lag, som i 4 Kap. 1 § skils.

Hvad i denna § stadgadt är, galle ock om den, som annans skrift
utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller
egendom åstad.

9

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning
om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; då må tillträde
till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten
af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,
som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med
böter från och med tio till och med tvåhundra Riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler eller fängelse
i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot
eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

17 §.

''fager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som
honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes
eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt
afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller
fångne i häkte insatt eller dömd var.

9

10

11 KAP.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott
föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, Indika till främmande lära
sig bekänna.

Slutligen får Beredningen anmäla, att Presidenten i Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt Karl Johan Berg, jemlikt nådiga brefvet
den 26 Februari 1883, deltagit såväl i Beredningens gemensamma
öfverläggningar angående ofvanstående förslag som ock i förslagets
granskning; och har Presidenten Berg i allt lmfvudsakligt detsamma
biträ dt.

, Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

L. W. Lothigius. Johan Wold. Joh. Hagstkömek.

Stockholm den 21 December 1886.

Herman Billing.

Stockholm 1887. Kongl. Boktryckeriet.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maf.ts
Högsta Domstol Fredagen den 14 Januari 1887.

Första rummet.

N är varande:

Justitieråden: Wretman,

von Hofsten,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Wedberg,

Åbergsson,

Skarin.

Tillförordnade byråchefen, Hofrättsassessoren K. G. Carlson föredrog
i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepart.ementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 22 sistlidne December,
hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett af Nya Lagberedningen
utarbetadt förslag till lag angående ändring i vissa delar af 7, 10
och 11 kapitlen Strafflagen; hvilket förslag är bifogadt detta protokoll.

Justitierådet Skarin yttrade: Hvad som uti de i 7 kap. 1 och
2 §§ Strafflagen omförmälda brott från statens synpunkt egentligen
torde vara straffbart är, såsom af Lagberedningen ock antydts, den
fara för kränkning af andras religiösa känslor eller den förargelse för
andra, som brotten medföra. Har hädelse eller gäckeri af heliga tingskett
under omständigheter, som utesluta möjligheten af dylik fara,
Bill. till Riksd. Prof. 1 Sami. 1 Afd.

2

synes gerningen, hur tadelvärd och förkastlig den eljest må vara, likväl
ej böra utgöra föremål för statens straffrätt. Denna uppfattning
ligger till grund för flera främmande länders lagstiftning i ämnet och
uttryckes i tyska lagen med särskild tydlighet (»Wer dadurch, dass er
öffentlich in beschimpfenden Aeusserungen Gott lästert, ein Aergerniss
giebt» etc. Das Strafgesetzbuch för das deutsche Reich 1 B. 11 Abschn.
166 §),

Äfven straffbestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ af svenska
Strafflagen torde ej vara afsedda att tillämpas eller hafva tillämpats
med mindre än att gerningen gifvit anledning till förargelse. Af
11 kap. 3 § Strafflagen, sista punkten, framgår uppenbart, att gäckeri
med främmande troslära är straffbart endast när derigenom hos lärans
bekännare åstadkommits förargelse.

Då Lagberedningen nu, med skärpande af straffsatsen, öfverflyttat
sistnämnde stadgande till 2 § af 7 kap. samt der infört straff för ett
alldeles nytt slag af '' religionsbrott, eller gäckeri af svenska kyrkans
troslära, har Lagberedningen emellertid åt detta lagrum gifvit en redaktion,
som, särdeles då den jemföres med lydelsen af den från 11 kap.
3 § öfverflyttade lagbestämmelsen, synes mig närmast föranleda den
tolkning, att gäckeriet i och för sig, äfven om derigenom icke åstadkommits
eller gifvits anledning till förargelse, och således äfven om
det skett emellan fyra ögon eller i slutet sällskap, skulle vara straffbart.
Då detta likväl antagligen icke är eller, efter min uppfattning,
åtminstone ej bör vara meningen, synes mig nödigt, att redaktionen
af 2 § förtydligas i den syftning, att gäckeriet, för att vara straffbart,
skall hafva skett under sådana omständigheter, att det gifvit anledning
till förargelse; och då äfven de i 1 § omförmälda brott endast
under samma förutsättning lära böra bestraffas, synes, till undvikande
af missförstånd, önskligt, att, jemväl i fråga om dem, enahanda förtydligande
lemnas.

Genom införande i 2 § af bestämmelse om ansvar för gäckeri af
svenska kyrkans troslära, synes gränsen emellan de brott, som äro att
hänföra till 1 eller till 2 § hafva, utan nödtvång, blifvit i viss mån
upphäfd eller åtminstone gjord ganska svår att bestämma. Ett förargelseväckande
gäckeri t. ex. med dogmen om uppståndelsen eller
om nederstigandet till helvetet torde kunna bedömas såsom hädelse af
Gud och gäckeri af hans heliga ord eller såsom gäckeri af svenska
kyrkans troslära allt efter den bedömandes subjektiva uppfattning. Särskildt
vid det förhållande, att brottet föröfvats i tryckt skrift och således
skall af jury bedömas, kan en dylik otydlighet och obestämdhet
i lagbuden vålla allvarsamma olägenheter och lända till frikännande af

3

eu anklagad, om hvars brottslighet måhända alla jurymännen äro ense,
derpå erfarenheten ej torde vara utan exempel.

Fasthåller man, att gerningens straffbarhet beror på den kränkning
af andras religiösa känsla eller den förargelse, som derigenom
uppkommer eller kan uppkomma, synes det icke, åtminstone icke i
öfvervägande grad, böra på straffet inverka om föremålet för hädelsen
är Gud, hans heliga ord, sakramenten, trosläran eller gudstjensten;
utan, då otvifvelaktigt lika stor förargelse kan åstadkommas genom
gäckeri med gudstjensten som t. ex. genom gäckeri med sakramenten,
lärer vid straffmätningen förnämligast böra tagas hänsyn till omfånget
och intensiteten af den förargelse, hvartill gerningen i det särskilda
fallet gifvit anledning.

Sedan enligt förslaget den svårare straffarten af straffarbete i
1 § borttagits och i 2 § införts straffbestämmelse för nya brott, hvilka
delvis sammanfalla med eller åtminstone komma synnerligen nära de
brott, som afhandlas i 1 §, skulle det derför, efter min uppfattning,
vara en till reda och enkelhet ledande förbättring, om begge §§ sammansloges
till en § med gemensam straffsats för alla hit hänförliga. brott,
såsom förhållandet är i, bland andra, tyska lagen.

I fråga om straffets art och grad torde väl, då motiven till dylika
brott endast undantagsvis kunna vara egennytta, hat eller hämnd,
synnerligen höga straff ej vara behöfliga för vinnande af straffets ändamål.
Det synes derföre som ett maximum af fängelse i sex månader
eller möjligen i ett år skulle vara alldeles tillräckligt och som om
detta kunde gälla för alla brotten.

Den nya §, som sålunda, efter min uppfattning, lämpligen kunde
sättas i stället för de begge föreslagna, behöfde således endast innehålla,
att den, som genom hädelse af Gud eller gäckeri af Hans heliga
ord eller sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande till offentlig
religionsöfning berättigad församlings troslära eller gudstjenst gifver
anledning till förargelse, skall straffas med fängelse i högst sex månader
(ett år) eller böter.

Naturligtvis måste efter en sådan sammanslagning af 1 och 2 §§
nummerföljden för de följande §§ i 7 kap. ändras.

Justitieråd et Aberg sson anförde: Det nu föreliggande förslaget till
ändring af lagbestämmelserna angående religionsbrott innefattar dels
bestämmelser, som gå ut på förändring af brottens karakter, dels förändring
af straffen.

Hvad nu först beträffar brottens karakter finner man, vid jemförelse
af forna och senare tiders olika åskådningssätt, att den äldre

4

kriminalrätten utgick från det antagande, att menniskor här nere på
jorden kunde begå brott, direkt rigtade mot Guds person och således
innefattande en direkt förnärmelse mot Hans höga väsende, i följd
hvaraf man för sådana brott bestämde särdeles stränga straff, såsom i
1734 års lag, för uppsåtlig smädelse mot Gud, lifvets förlust, hvaremot
under senare tider brottet ansetts straffbar!, såsom Lagberedningen
anmärkt, allenast med hänsyn till den fara för ett förslappande af den
religiösa känslan inom samhället, som gerningen medför, och den förargelse,
som hos andra väckes; i följd hvaraf och då Gud icke vidare
sjelf ansågs vara den, som genom brottet lidit skada, utan endast menniskor
och menniskosamfund betraktades såsom målsegande, eu mildring
af straffpåföljden egt rum.

Om en ändring af gällande lagbestämmelser angående religionsbrott
skall ske, icke blott såsom en följd af den önskade allmänna
revisionen af straffmåtten för alla brott, utan i syfte att på något sätt
ändra religionsbrottens karakter, synes mig en sådan ändring böra ske
med aktgifvande på den ändring i allmänna åskådningssättet, som, på
sätt jag förut anfört, under tidernas lopp inträdt. Hvarje steg i motsatt
rigtning pekar tillbaka på de mörkaste punkterna i verldshistorien,
då de frommaste män, de varmaste anhängare af kärlekens religion
gjorde sig skyldige till eller gillade de grymmaste förföljelser mot
olika tänkande.

De gerningar, som af 1864 års strafflag karakteriserades såsom
religionsbrott af nu ifrågavarande beskaffenhet, äro

bo. Hädelse mot Gud samt lastande eller gäckande af Guds heliga
ord eller sakramenten.

Straff: Straffarbete i högst två år eller, om brottet skett af obetänksamhet
eller lättsinnighet, fängelse i högst sex månader eller böter.

2:o. Gäckeri af gudstjensten.

Straff: Böter eller fängelse i högst sex månader.

Justitierådet Skarin har redan fäst uppmärksamheten på det bristfälliga
i dessa bestämmelser derutinnan, att desamma lemna rum för
möjligheten af åtal mot den, som mellan fyra ögon eller i slutet sällskap
fält ett smädligt yttrande, och hvilken således skulle kunna hemfalla
under samma straff, som är stadgadt för den samvetslöse skriftställare,
hvilken i en från trycket utgifven skrift hånat och smädat
andras religiösa känsla och uppfattning. För att afhjelpa denna olägenhet
skulle jag, framför det af Justitierådet Skarin framstälda förslag,
vilja föredraga, att, i likhet med det finska förslaget till strafflag, gerning
af ifrågavarande beskaffenhet belägges med straff allenast då den
föröfvats offentligen.

5

På samma gång det nu föreliggande lagförslaget icke afser någon
ändring i sådant syfte,- ökar det deremot religionsbrottens antal, genom
att stadga ansvar för gäckeri med trosläran, vare sig detta gäckeri
skett offentligen eller i enskildt samqväm, vare sig det åstadkommit
förargelse eller icke.

I denna del kan jag icke tillstyrka lagförslaget af följande skäl:

l:o. Först och främst är jag öfvertygad att, för hvarje gång lagbudet
tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle
smädaren, den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallne,
af många den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal
elementer i samhället, hvilka icke kunna alldeles lemnas ur räkningen,
blifva ansedd såsom en martyr, ehuru han enligt statens lag endast
vore en brottsling. Den dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva
föremål för en liflig och allmän, oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar
och samqväm, en kritik, som, derest smädaren ej hade blifvit
af den verldsliga magten straffad, icke hade blifvit så liflig, ja kanske
i många fall helt och hållet uteblifvit. Det skulle i de flesta fall vara
att befara, att denna diskussion, förd med större beräkning och varsamhet,
än dem smädaren eller gycklaren användt, komme att innefatta
uttalanden, ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos
de på dogmen troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare
förargelse än sjelfva smädelsen eller gycklet, som endast för stunden
förorsakat smärta och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen
kunde häraf blifva en följd, än om smädaren öfverlemnats åt föraktet,
i stället för att dragas inför verldslig domstol. Troslärans auktoritet
snarare försvagas, än stärkes genom användande af verldsliga straffmedel.

2:o. Det ifrågasatta brottet är till sin karakter mycket sväfvande.
Gäckeriets föremål är trosläran. Trosläran är menniskornas uppfattning
af Gud och religionen samt dermed sammanhängande ting och
förhållanden. Men huru olika är icke olika menniskors och religionssamfunds
uppfattning? År det lämpligt, att en protestant straffas af
den borgerliga lagen för ett opassande yttrande rörande en katolsk
dogm, mot hvilken reformationens fader från predikstolen utslungat den
heliga vredens ord? Äfven sjelfva den ifrågavarande gerningen innebär
i sig något sväfvande. Hvad den ene benämner hån och smädelse,
betraktas åter af den andre allenast såsom ett opassande, ja kanske
oskyldigt skämt. Mången torde vilja antaga, att med gäckeri rörande
heliga ting afses ett med hån och smädelse förenadt skämt. Af Lagberedningens
motiver framgår, att Lagberedningen åsyftar äfven det
lättsinniga gycklet. I 1734 års lag skildes på smädelse, såsom mera

6

straffbar, äfven då den skedde af obetänksamhet, och gäckeri, såsom
mindre straffbart. I tider af uppjagad fanatism kan lagen, till följd af
sin sväfvande beskaffenhet, komma att missbrukas.

3:o. Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det verldsliga straffet
för affall från statskyrkan och år 1864 antagits eu strafflag, vid hvars
författande trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp,
som den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle
det innebära ett tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana
angrepp.

Ett helt annat förhållande afses med de i nu gällande strafflags
11 kapitel förekommande stadganden om brott, som störa kyrkofriden.
Dessa brott hemfalla naturligtvis, såsom alla fridsbrott, under den borgerliga
lagen. I nämnda kapitel finnes i 3 § taladt om gäckeri med
främmande trosbekännares troslära, men endast för det fall att gerningen
tillika innebär ett fridsbrott. Nyssnämnda lagrum stadgar nemligen
ansvar l:o för våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, hvilken
här i landet är främmande trosbekännare tillåten; 2:o för störande af
deras gudstjenst genom svordom eller oljud eller åstadkommande på annat
sätt af förargelse dervid; 3:o för förargelse, som man vid annat tillfälle,
än då de hålla gudstjenst, åstadkommer hos främmande trosbekännare
genom gäckeri med deras troslära. Derigenom att sistnämnda bestämmelse
upptages i sammanhang med fridsbrotten vid gudstjensten, måste
den efter min uppfattning tolkas så, att den bestraffar gäckeriet endast
då det skett i närvaro af sådan församlings medlemmar vid någon deras
sammankomst, som icke är att till gudstjenst hänföra, samt dervid föranledt
fridens störande hos dem. För min del kan jag icke gilla att
detta stadgande, hvilket afser ett fridsbrott, öfverflyttas till kapitlet om
religionsbrott, hvarigenom detsamma erhåller en helt annan karakter.

Då jag härefter öfvergår till frågan om straffmåtten för religionsbrott,
finner jag det anmärkningsvärd^ att, då man redan år 1734 såsom
högsta straff för obetänksamt och af hastighet gjordt lastande och
smädande af Gud, hans heliga ord och sakramenten stadgade böter,
uppgående första gången till 50 kronor och andra gången till 100 kronor,
lagförslaget, med förkastande af den äfven i nu gällande lag bibehållna
skilnaden mellan öfverlagd t uppsåt och lättsinne, belägger gerningen,
äfven då den föröfvats af lättsinne, i regeln med fängelse, som
kan bestämmas ända till två år, under det att den lägre straffsatsen af
böter från 5 till 500 kronor skulle få användas endast i det fall, att
omständigheterna vid brottet, tagna i sin sammanfattning, pröfvades
vara synnerligen mildrande. Lättsinnigt gäckeri med Guds ord eller
sakramenten eller med gudstjensten belädes af 1734 års lagstiftare med

7

25 kronors böter, då deremot, enligt lagförslaget, lättsinnigt gäckeri
med Guds ord eller sakramenten skulle medföra fängelse, högst två år,
och endast då det varit förenadt med synnerligen mildrande omständigheter
kunna försonas med böter af 5 till 500 kronor, samt lättsinnigt
gäckeri med gudstjensten skulle medföra böter till nämnda belopp
eller fängelse i högst sex månader.

Justitierådet Wedberg trodde det ej vara oundgängligen nödigt
att nu i Strafflagen, förutom det i 1 § af 7 kap. omnämnda brott, tilllika
införa det nya brott, som skulle bestå i gäckeri af svenska kyrkans
. troslära, eller att i fråga om gäckeri med främmande troslära, på
sätt i förslaget skett, utsträcka eller skärpa straffbestämmelsen i 11 kap.
3 §, och hemstälde derföre att såväl 7 kap. 2 § som 11 kap. 3 § måtte
lemnas oförändrade.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Olivecrona ansågo, att i
sammanhang med de ändringar i 7 kap. 1 och 2 §§ Strafflagen Nya
Lagberedningen föreslagit borde åt dessa lagrum gifvas en sådan förändrad
lydelse, att desamma blefve tillämpliga endast å handlingar,
hvilka åstadkomme förargelse. Med afseende å 2 § vore ett stadgande
i detta syfte desto mera påkalladt, som bestämmelsen i denna §, hvilken
enligt nuvarande lydelsen gälde endast svenska kyrkans gudstjenst,
blifvit genom förslaget utsträckt icke allenast till svenska kyrkans troslära
utan äfven till visse främmande församlingars troslära och gudstjenst,
samt gäckeri med främmande församlingars troslära enligt nu
gällande sista punkten af 11 kap. 3 § vore belagdt med straff endast
i det fall, att gäckeriet åstadkomme förargelse.

I öfrigt lemnades förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

Th. Wilh. Mahn.

Kongl. Maj:ts /Veld. Proposition N:o 22.

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Måndagen den 14 Februari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Eiirensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Herslow.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde:

»Den 15 November 1884 uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt Nya Lagberedningen
att efter fullbordande af de arbeten, hvarmed Beredningen
då var sysselsatt, till behandling företaga frågan om en revision af strafflagens
straffbestämmelser. Utan afvaktan af detta arbetes afslutande i
dess helhet, har Beredningen nu, på min anmodan, enär det förslag till
ny tryckfrihetsförordning, som inom Justitiedepartementet utarbetades,
vore i viss mån beroende af den lydelse, som kunde komma att gifvas
åt strafflagens 7 och 10 kapitel, afgifvit underdånigt förslag till de
ändringar Beredningen funnit erforderliga i nämnda två kapitel, äfveuBih.
till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Åfd. 15 Häft. I

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

som i sammanhang dermed i 3 § af 11 kapitlet. Öfver detta förslag
har Högsta Domstolen inkommit med infordradt yttrande.

Lika med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser jag att vid
förändring af stadgandena i 7 kap. 1 och 2 §§, angående religionsbrott,
åt dessa stadganden bör gifvas en sådan lydelse, att de blifva
tillämpliga endast å handlingar, hvilka åstadkomma förargelse; och
skulle jag tillika på de af Justitierådet Skarin anförda skäl vilja till
underlättande af dessa stadgandens tillämpning förorda deras sammanförande
i en § med gemensam straffbestämmelse, sålunda jemkad, att
den ej blir för låg för det i 1 § omförmälda brott, men ej heller för
hög för det i 2 § omhandlade. Den nya paragrafen torde kunna lyda
på följande sätt:

»Hvar som genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller
sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning
berättigad församlings troslära eller gudstjenst åstadkommer förargelse,
straffes med böter eller fängelse i högst ett år.»

I händelse detta förslag godkännes, borde ordningsnumren å de
återstående två paragraferna i 7 kap. ändras, hvarföre det blir nödigt
att, oaktadt deras lydelse bibehålies oförändrad, upptaga dem i den proposition,
som till Riksdagen aflåtes.

Beträffande 10 kapitlet, om brott mot offentlig myndighet, tillåter
jag mig den erinran, att då det nu är fråga om ett arbete, som utgör
begynnelsen af en omfattande revision af strafflagens straffbestämmelser,
det torde ligga större magt än eljest derpå, att redan från början ingen
sådan bestämmelse lemnas orörd, i fråga hvarom en förändring vare
sig medelst straffets höjning eller sänkning kan anses af goda skäl
påkallad. Behof af en sådan sänkning gör sig enligt mitt förmenande
gällande i afseende på detta kapitels 1 §, handlande om våld å embetsmål!
i och för embetsärende, äfven efter den ganska betydliga straffnedsättning
Nya Lagberedningen föreslagit. Om man ock, följande
våra grannländers exempel, önskar bibehålla den hittills i fråga om
våld och smädelse mot offentlig myndighet iakttagna skilnaden mellan de
fall då embetsman eller då tjensteman är föremål för brottet, synes
denna skilnad dock icke böra grundlägga en så stor olikhet i straffmåtten,
som den, hvilken enligt Nya Lagberedningens förslag i 1 §
ännu skulle qvarstå. Om straffet för våld mot embetsman bestämmes
så, att det i regeln blir dubbelt högre än det straff, som följer då tjensteman
våldföres, torde statsintresset vara fullt tillgodosedt. Jag föreslår
derföre — jemte en mindre betydande nedsättning af straffsatserna
i öfrigt -— att i deri strafflatitud, som i 1 § föreskrifves till användning
då brottet är begånget under synnerligen mildrande omständig -

3

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

heter, må ingå äfven böter, hvilkas minimibelopp lämpligen kunde bestämmas
till 100 kronor.

_ Andra länders föredöme, liksom starka inre skäl, tala för en nedsättning
af straffminima äfven i 17 §, som handlar om häktad persons
eller fånges befriande med våld eller list ur häkte eller fängelse eller
ur dens hand, som gripit honom eller har honom i sin vård. Här
saknas icke utrymme för mildrande omständigheter. Den förbrytelse,
för hvilken häktning skett eller straff aftjenas, kan vara af ytterst lindrig
art, häktningen kan hafva skett i uppenbar strid mot lag eller
vara verkstäld, icke af offentlig myndighet utan af enskild person,
som dertill är under vissa vilkor berättigad. I sådana fall kan den
fångnes eller häktades befriande ur häktet eller ur dens hand, som
gripit honom eller har honom i vård, vara en förbrytelse, för den allmänna
rättssäkerheten af så föga farlig beskaffenhet, att straffet bör kunna
nedsättas, när lindrigt våld användts, till fängelse och, när befriandet
skett utan våld, till böter.

I öfrigt har jag mot Nya Lagberedningens af Högsta Domstolens
samtlige ledamöter utan anmärkning lemnade förslag intet att erinra.»

Ett i öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts affattadt lagförslag
blef nu af Departementschefen uppläst.

Justitierådet Örbom anförde:

»I mom. 1 af den förslagna 14 § i 10 kap. Strafflagen förekommer
ett nytt stadgande om ansvar för offentlig uppmaning till våld
å person eller egendom. Såsom närmaste anledning till samma stadgande
anföres i Nya Lagberedningens motivering — utom saknaden i
vår lag af hvarje särskild straffbestämmelse för offentlig uppmaning
till andra brott än förräderi och uppror — hufvudsakligen att »behofvet
af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar till brytande af
samhällsordningen på senare tid gjort sig allmänt känbart ''och att bestämmelser
i sådant syfte influtit i de flesta nyare strafflagar».

Detta yttrande samt beskaffenheten af de utländska lagbud, hvilka
synas vara dermed åsyftade, kunna svårligen undgå att framkalla den
föreställning att det föreslagna nya stadgandet vore ämnadt att innebära
ett hittills saknadt korrektiv emot de under senare tid äfven i vårt land
så väl muntligen som i tryck så ofta förekommande våldsamt agitatoriska
framställningarna i sociala frågor. Mot det tillfälliga upploppet
och dess våldsgerningar mägtar staten ännu sätta den väpnade styrkan,
men detta medel är icke användbart emot de planmessiga sträfvandena
att genom ett systematiskt vanställande af samhällsförhållandena,
genom oaflåtligt vädjande till de lägsta lidelser och drifter, genom förvillande
af rättsbegreppen, genom falska anklagelser och löften om

4 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

hämnd upphetsa en samhällsklass emot andra och undergräfva den bestående
stats- och samhällsordningen. Det smygande moraliska .gift,
som sålunda af samvetslösa agitatorer, hvilka drifva uppviglingen såsom
yrke, droppvis inympas på de okunniga och oerfarna, de af fattigdom
och lidanden hemsökta, kan slutligen äfven hos de eljest rättänkande
alstra en sinnesförfattning, uppfylld af jäsningsämnen och smittosamma
frön till våldsgerningar och andra brott, samt vida farligare för samhället
än den tillfälliga uppbrusning^ vid ett upplopp. Det är också
företrädesvis emot sådana ''»uppmaningar till brytande af samhällsordningen»
som samhället uppenbarligen nu mera än tillförene klöfver skydd
och det är ock ett sådant skydd man redan i andra länder sökt bereda.

Om nu förslagets egentliga mening antages vara sådan den förenämnda
motiveringen synes antyda, torde det böra erinras att den begagnade
redaktionen icke i detta afseende fullt motsvarar ändamålet.
Med uttrycket våld å person eller egendom förstås nemligen så väl i den
nästföregående 13 § som ock öfverallt annorstädes i samma kap. allenast
ett direkt och omedelbart emot vissa föremål rigtadt fysiskt våld,
eller i allmänhet sådana våldsgerningar, som äro straffbara hufvudsakligen
enligt strafflagens 14, 15, 19 eller 21 kap. Det är emellertid, i
synnerhet hvad tryckpressens alster angår, ytterst sällspordt att de
ifrågavarande agitationerna ikläda sig den sålunda angifna brutalaste
formen af ett hetsande till omedelbart, fysiskt våld emot bestämda individer
och egendomsobjekt. Vanligen — och deri ligger den egentliga
faran — predika de nödvändigheten af en våldsam och fullständig
omstörtning af den bestående samhällsordningen, upplösande af
familjebanden, förakt och ohörsamhet mot lag och laga myndigheter,
tvedrägt och förföljelse emellan hela samhällsklasser, krig pa lif och
död mot vissa kategorier af samhällsmedlemmar, tillintetgörelse af
eganderättön eller konfiskation af motståndärnes egendom samt rättmätigheten
af våldsbragder och egendomsförstörelse i allmänhet. såsom
medel för agitationens syften. Men på samma gång pläga åtminstone
de yrkesmessige agitatorerne med eu viss försigtighet äfven uti sina
hetsigaste utlåtelse!- undvika att öppet uppvigla till omedelbart våld,
utan hänvisas vanligen de tillämnade våldsbragderna till en mer eller
mindre aflägsen framtid, då det i tysthet planmessigt organiserade omstörtningselementet
samlat tillräckliga krafter för att på en af ledarne
gifven signal bryta fram med öfverväldigande våldsmagt. I regeln
kunna de så beskaffade agitationerna icke hemfalla under det
föreslagna lagrummet, utan fortfara således att anses såsom tillåtliga.
För att rubricera dem såsom lagstridiga — hvarmed enligt 15 § följer
myndighets rätt att upplösa sammankomst, der sådana föredrag hållas

5

i

Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 22.

— erfordras uppenbarligen uttrycklig föreskrift i lagen, att icke allenast
den, som uppmanar till våld å person eller egendom, utan äfven
den, som eljest, på ett för den allmänna säkerheten till person eller
egendom hotande sätt, uppviglar till omstörtande af samhällsordningen
eller hetsar till tvedrägt och förföljelser hela samhällsklasser emellan,
gör sig till ansvar förfallen.

I sammanhang härmed torde, till följd af den nära gemenskap
den 14 § eger med nästföljande 15 § i förevarande förslag, äfven böra
påpekas en väsentlig brist, som vidlåder sistnämnda §, hvilken ur nu
gällande lag oförändrad upptagits i förslaget. Myndighets rätt att
upplösa pågående sammankomst inträder nemligen först sedan vid
sammankomsten handlingar företagits eller händelser inträffat, som
innefatta positiva lagbrott eller faktiskt störande af allmän ordning.
Äfven om tillbuden äro aldrig så hotande och upphetsningen aldrig så
stor eger myndigheten icke någon preventiv magt i fråga om dessa
lagstridigheter, utan måste afvakta det ögonblick, då omsider hetsigheten
brutit ut i handlingar, hvilkas följder naturligtvis så väl för
samhället som för de i sammankomsten deltagande kunna blifva oberäkneligt
svåra, men hvilka antagligen kunnat helt och hållet undvikas,
om myndigheten egt rätt att upplösa sammankomsten på ett
tidigare stadium, så snart något företagits, hvarigenom allmän ordning
allvarsamt hotas.

Skulle emellertid, hvad 14 § vidkommer, den förut antydda uppfattningen
af dess syfte, hvilken, såsom redan är nämndt, grundas
mera på motiveringen än på lagtexten, befinnas origtig, och anse
ordningsmagtens representanter förhållandena i vårt land ännu icke
hafva gestaltat sig så att ytterligare och mera effektiva skyddsåtgärder
äro oundgängliga, ega naturligtvis de erinringar jag här dristat framställa
icke någon vidare betydelse; och har i sådan händelse jag icke
mot förslaget, sådant det i nu ifrågavarande hänseende befinnes, något
att anmärka.

Icke heller finner jag något att erinra mot Nya Lagberedningens
förslag i öfrigt med de förändringar deri, som nu blifvit af Departementschefen
föreslagna.»

Justitierådet Herslow yttrade: ))Då vår tid särskildt utmärker sig
för planmessiga bemödanden att undergräfva den religiösa känslan,
synes det mig icke tillrådligt att, hvad angår hädande af Gud samt
gäckande af Hans ord eller sakramenten, straffet derför, såsom i förslaget
är förhållandet, sättes lägre än till fängelse, der icke omständigheterna
äro mildrande.

I öfrigt har jag intet att erinra mot förslaget.»

Bih. till Riksd. Prof. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 15 Käft. II

»

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

I anledning af Justitierådet Örboms yttrande anförde Departementschefen: »Efter

min uppfattning har Nya Lagberedningen med sitt förslag
i 10 kap. 14 § Strafflagen ej åsyftat annat än att fylla en lucka i
gällande allmänna lagstiftning genom att stadga straff för samhällsordningen
störande uppmaningar till vissa af lagen redan med straff
belagda brott. Att derutöfver ingripa för att undertrycka vissa agitationer,
egnade att framkalla stämningar, som, om de lemnas att obehindradt
utveckla sig, möjligen kunde leda till våldsgerningar och
andra brott, är en uppgift, som visserligen icke kan anses vara för
lagstiftningen främmande, men på hvilken den dock icke bör inlåta
sig, utan att, såsom Justitierådet Örbom ock antyder, sådant finnes
oundgängligen nödigt. Då någon framställning i så omfattande syfte
icke blifvit af ordningsmagtens närmaste handhafvare gjord, och det
sätt, hvarpå de omförmälda agitationerna hos oss bedrifvits, hittills icke
utgjort tillräcklig anledning för lagstiftaren att af eget initiativ taga
frågan om hand, anser jag mig fortfarande böra stanna vid ett förordande
af Nya Lagberedningens förslag i denna del.

På denna grund och under åberopande af hvad jag förut i ärendet
anfört, hemställer jag i underdånighet att det upplästa förslaget
måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen
Riksdagen till antagande föreläggas.»

t

På tillstyrkan af de Statsrådets ledamöter, hvilka
icke redan afgifvit yttranden, täcktes Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen
hemstält; och skulle proposition i ämnet till
Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan litt. C vid
detta protokoll.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.