Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Kiksd. kansli den 16 juni 1887, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens Andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5,
angående väckt förslag om lagstadgade skiljedomstolar
för arbetare och arbetsgivare.

Uti en till utskottet hänvisad motion (n:o 31) har herr R. Gustafsson
föreslagit,

»att Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla, att uppdrag gifves åt arbetareförsäkringskomitén,
att komitén, efter att i denna sak hafva
inhemtat de åsigter och önskningar i ämnet, som
hysas af svenske arbetarnes fackföreningar och befintliga
föreningar af arbetsgivare, måtte utarbeta
förslag till inrättande af lagstadgade skiljedomstolar
mellan arbetare och arbetsgivare.»

Motionären erinrar om, hur önskvärdt det är att de lidanden,
som åtfölja arbetsinställelser från arbetarnes och arbetsafstängning från
arbetsgifvarnes sida, kunde afvändas eller åtminstone mildras derigenom
att användningen af detta slags vapen i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare komme att så vidt möjligt undvikas. Bland de medel,
man i sådant syfte anlitat, hafva i andra länder förliknings- och skiljeBih.
till Riksd. Prot. 1887 JB. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

nämnder visat goda resultat, särdeles de, som icke stödja sig blott på
frivilliga öfverenskommelser, utan på »särskilda för ändamålet stiftade
lagar». Med skäl torde kunna förutsättas, att man äfven i vårt land
skulle hemta fördel af dylika inrättningar.

Förlikning och skiljedom, under ordnade former, af uppkommande
rättstvister äro förfaringssätt så gamla som civilisationen sjelf. Anlitandet
af denna utväg förestafvas ofta så omedelbart och sjelffallet af
sund uppfattning, omsorg om eget och billighet emot andras intresse,
att den icke behöfde upptäckas under påtryckningen af några särskilda,
just för vår tid utmärkande omständigheter. Man finner den använd
hos de gamla kulturfolken, och den har spelat sin roll i medeltidens
korporationsförbindelser. Närmare vår tid har det en gång händt i ett
stort land, att man varit icke långt ifrån sinnad att med skiljedom lagligen
ersätta hela rättsskipningen i tvistemål; inom och utom franska
nationalkonventet rörde sig lifligt denna mer än dristiga tanke, fostrad
af oviljan mot det gamla styrelseskickets domstolar och understödd
äfven af utmärkte rättslärde. Emellertid stannade man vid den mindre
vidtutseende reform, som infördes genom fredsdomareinstitutionen, hvartill
sedan kom kapitlet om skiljedom i den nya civilprocessordningen.
Fredsdomaren, som hade att utan appel afgöra tvister, begränsade inom
visst värdebelopp, deribland aflöningstvister, var dock i främsta rummet
förlikningsdomare; först efter att hafva anlitat hans »förlikningsbyrå»
egde eu kärande att bringa sin sak inför distriktsdomstolen.

Äfven hos oss vittna domarereglerna och rättegångsbalken, att
en af statsmyndigheten fullt utbildad och under dess hägn arbetande
rättsskipning främjar äfven denna frivilliga rättsskipning, uppmuntrande
de enskilde att söka gode mäns snabbare och mindre kostsamma biträde.
För arbetare och arbetsgivare i deras inbördes förhållanden, som för
andre, står denna utväg öppen.

Motionären håller emellertid före, att »lagstadgade» skiljedomstolar
och förlikningsnämnder för arbetsgivare och arbetare, enligt den i
andra länder vunna erfarenhet, äro att föredraga. Utskottet, som icke
tilltror sig att i denna omtvistade fråga fälla ett bestämdt omdöme,
torde bäst uppfylla sitt åliggande genom att återgifva den af föredraganden
inom utskottet lemnade och der diskuterade redogörelsen
för de åtgärder i nämnda hänseende, som vidtagits eller föreslagits i
åtskilliga länder, der det industriella lifvet nått en mera betydande

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

utveckling. Den kan i följd af tidens knapphet och saknaden af åtskilligt
material, som ej nu kunnat anskaffas, visserligen icke vara uttömmande,
men utskottet vågar tro att den dock skall erbjuda ett icke
alldeles gagnlöst bidrag till frågans bedömande från några af de vigtigare
synpunkterna. Innehållet af denna redogörelse är hufvudsakligen
följande.

I England hade enligt den äldre lagstiftningen fredsdomarena
eu ganska vidsträckt magt att summariskt afgöra tvister, äfven angående
aflöning, mellan husbönder och tjenare, arbetsgifvare och arbetare.
Men denna lagstiftning äfvensom den dermed sammanhängande, som
med straff beläde sammanslutning af arbetare i syfte att stegra aflöningen
och bestämma arbetstiden, har blifvit afskaffad; koalitionsfrihet
å arbetares som å arbetsgifvares sida är uttryckligen erkänd. Å andra
sidan har man sökt att genom lag ordna biläggandet af tvister mellan
arbetare och arbetsgifvare, till en början inom vissa yrken. Sålunda
föreskref en lag af 1803, beträffande bomullsindustrien, att fredsdomaren
egde utse skiljemän. Eu ny lag af år 1824, utsträckt till alla industrier,
bemyndigar fredsdomaren, när parterna ej vilja foga sig i hans
utslag, att på endera partens yrkande förordna en skiljenämnd af lika
många arbetsgifvare (eller arbetschefer, förmän) och arbetare, bland
Indika parterna utse hvar sin skiljeman att afgöra den omtvistade frågan.
De äro bemyndigade att på ed höra vittnen och parter; fredsdomaren
kan med fängelsestraff näpsa den som vägrar att efterkomma
skiljemännens anmaning att inställa sig och meddela upplysningar.
Uttryckligen undantages fastställande af aflöning, der det ej sker med
båda parternas samtycke, från fredsdomarens eller af honom förordnade
skiljemäns befogenhet. Denna lag är ännu formaliter i full kraft, men
man finner ej att den under nu förflutna sex årtionden gjort något
gagn. »Den anlitas, förmodar jag, blott sällan)) — säger W. Stanley
Jevons (The State in relation to labour, 1882). Och Jos. D. Weeks
yttrar i eu officiel rapport till guvernören i Pennsylvania (1878), »att de
engelska parlamentsstatuterna rörande förlikning och skiljedom inom
industrien äro i sjelfva verket en död bokstaf.» Bland de många meddelare,
som gått honom till hända med upplysningar, kunna nämnas
så kompetente män som R. Kettle, A. Mundera, G. Howell, Ch. Wheeler.

Å andra sidan är det bekant, att helt och hållet frivilliga skiljenämnder
i England verkat med mycket stor framgång. Detta medgifves
äfven af dem, som icke förty förorda lagens ingripande i ordnandet
af denna verksamhet, bland annat för att skiljenämndernas
utslag må kunna erhålla exekutiv kraft. Det fullständiga frivillighets -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 13.

systemets goda resultat i England erkännas sålunda af en bland de
förnämsta författarne i ämnet, doktor Max Hirsch (Berlin), som emellertid
numera, med öfvergifvande af sin förut hysta åsigt, förfäktar nödvändigheten
af, att staten tillerkänner laga exekutiv kraft åt nämndernas
utslag, medan det för öfrigt bör förblifva oberoende af hvarje statens
tvång att upprätta sådana, så att utslagets juridiska verkan gäller
endast mot dem, som biträdt beslutet om nämndens upprättande. »Äfven
i England — säger han — var den faran flere gånger nära för handen,
att den förlorande parten skulle vägra frivillig lydnad; och att denna
katastrof slutligen afvändes, derför har man blott haft ett slags heroism
hos ledarne att tacka. Visserligen är ett sådant resultat vackert och
beundransvärdt, men äfven hos ett sedan århundraden vid sjelfstyrelse
vant folk låta vidtomfattande och varaktiga institutioner sig icke grundas
på heroism». Denna öfvertygelse, tillägger han, har också mer
och mer brutit sig väg i förliknings- och skiljenämndernas hemland, så
att, i öfverensstämmelse med en af den stora yrkesföreningskongressen
1871 uttalad önskan, nästföljande år genom en af parlamentet antagen
lag exekutiv kraft tillädes nämndernas beslut — och målsmannen för
denna lag var i parlamentet just Mundella, »frivillighetens mångårige
representant». {M. Hirsch: Einigungsämter und Schiedsgerichte 1873).

Nu är det visserligen sant, att en lag af 1867 ville reglera förlikningsråd,
åt hvilkas beslut i vissa fall förlänades laga kraft, samt att
den utvidgats genom den af Hirsch omnämnda lagen af 1872. Men
det uppgifves af en med ämnet förtrogen författare, att »dessa två
lagar icke fått någon tillämpning». Så säger i eu 1886 offentliggjord
rapport V. Brants, sekreterare i en afdelning af den komité för undersökning
af arbetareförhållandena (Commission du travail), som sistlidet
år förordnades af belgiska regeringen.

Om det förhåller sig så, torde den fulla frivilligheten ännu kunna
kallas det engelska systemet. Och ett sådant vittnesbörd från England
synes väga tungt. Invändningarna mot hvarje slags tvång äro icke
heller att ringakta, hvilket afseende den motsatta åsigten än må förtjena.
Man har anmärkt, att skilnaden är väsentlig mellan eu afgörelse
rörande något bestående eller förflutet, t. ex. rätta tolkningen af en
punkt i ett förhandenvarande arbetsaftal, och en afgörelse rörande någonting
framtida. Den förra gäller rigtig och billig tolkning, och mot
dess tvångsrätt må vara mindre att erinra. Vidkommande åter t. ex.
eu aflöningstariff att gälla för framtiden ställer sig saken annorlunda.
Ty denna afgörelse förfaller ju i samma ögonblick, då dess förutsättning
— arbetsaftalet — upphäfves; och ingenting hindrar formelt

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N;o 2) Utlåtande N:o 13.

arbetare eller arbetsgivare att uppsäga detta. År tvång här verkligen
tänkbart mot hundraden eller tusenden, som vägra lydnad? Denna invändning
träffas mera formalistiskt än verkligen i sak af den. ofvan åberopade
tyske författarens motbevis, då han säger, att man med lika
mycken eller lika liten rätt kan göra samma invändning mot många
andra lagliga bestämmelsers utförbarhet, att verkställbarheten af en
skiljedom mot arbetsgifvare eller arbetare icke beror af den källa, ur
hvilken domen härflutit, och att, hvad hundra- och tusentalen angår, det
då också är obegripligt huru man i årtionden kunnat exekutivt indrifva
skatter, skolafgifter och bidrag till tvångskassor af många tusen arbetare.

Det erinras också af frivillighetens målsmän, att skiljedomaren,
som opartiskt undersöker och afgör hvad rätta meningen af ett aftal
var, eller en vid aftalets ingående oförutsedd detaljfråga, icke inkräktar
på parternas handlingsfrihet, hvilket deremot är händelsen, när han
skall bestämma något med hänsyn till framtida förhållanden, hvilkas
gång är okänd och icke antagligen kan af honom bedömas bättre, än
af parterna.

Denna anmärkning skulle nu synas afgjordt tala mot hvarje tilllämpning
af skiljedom vid uppkommande mening solikheter om aflöningssatser
för kommande tid. Emellertid har man funnit en utväg ur svårigheten
genom tillämpning af hvad i Amerika0) blifvit kalladt Basis
system, genom antagandet af en rörlig eller »glidande» skala, d. ä. aflöningens
fixerande i visst förhållande till varans pris, men med ett
minimum under hvilket detta anses icke kunna sjunka. Brants omförmäler,
att man i flere fall med märklig framgång förfarit efter denna
grundsats.

Under det sålunda i England sjelfva lagstiftningen till främjande
af förlikning och skiljedom vid tvister i yrkesarbetet icke synes hafva
haft någon verkan, icke ens såsom en impuls för det enskilda initiativet,
har det deremot varit i enlighet med af statsmagten bestämda normer,
som i Frankrike den under namn af Conseil de Brud ’hornmes (gode
mäns råd) kända institutionen sedan åttio år tillbaka utvecklat sig och
verkat. Flere gånger ombildad i de delar af sin organisation (valrätt
och valbarhet, gränsbestämningen mellan arbetsgifvarnes klass och arbetarnes
klass, utnämning eller val af ordförande), som närmast beröras
af de vid olika tidpunkter rådande politiska tendenserna, har den hvad

*) Enligt hvad Brants nppgifver (1886) skulle i Amerika, der sedan flere år skiljemannanämnder
funnits, ingen lagstiftning i ämnet hafva egt rum. Enligt meddelande återigen, som lemnats af eu
med de amerikanska förhållandena och särskild! med denna fråga val förtrogen medlem af vår Andra
Kammare, har man på senaste åren, åtminstone i tre af de förenade staterna, New Jersey, Pennsylvania
och Ohio antagit lagar, om hvilkas frukter dock ej närmare upplysningar kunnat erhållas.

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

uppgift och kompetens angår i hufvudsak behållit sin ursprungliga karakter.
Gode männens råd har i främsta rummet att bilägga tvister
genom parternas godvilliga öfverenskommelse inför förlikningsbyrån
(Bureau particulierj, i andra rummet att genom sin domsbyrå (Bureau
general) döma, vare sig utan appel, intill ett värde af 200 francs, eller
vid högre belopp med appel till handelsdomstolen. I motiven till det
italienska lagförslag, som här nedan skall omförmälas, uppgifves att,
enligt en år 1842 offentliggjord statistik, under tolf år af 184,514 tvister,
som dragits inför samtliga dåvarande Conseils, 174,487 blifvit bilagda,
4,849 fått förfalla och 5,178 afgjorts genom dom ; samt att af 1,904 utslag,
som kunde öfverklagas, endast 190 dragits inför den högre instansen.
Den senaste hittills offentliggjorda statistiken utvisar, att år 1885 antalet
af Conseils de Brud ’hommes var 117 (Algérie här icke medräknadt),
af handlagda mål 39,878, af hvilka förlikningsbyråerna bilagt 16,254,
parterna återkallat 3,037 och 15,470 ej kunnat förlikas samt 117 ej
blifvit under året slutbehandlade. Af de 15,470 icke bilagda målen
blefvo 3,165 icke dragna inför domsbyråerna, af återstående 12,421
återkallades 6,757, innan dom föll, och blefvo 4,512 afgjorda genom
slutlig dom samt 1,046 genom dom, hvaröfver besvär kunde anföras;
106 öfverfördes till följande år.

I början af förlid et år inlemnade handels- och industriministern
Lockroy till deputeradekammaren ett förslag till förändring af denna
institution, i det hänseendet anmärkningsvärdt, att upprättandet af en
Conseil de Prud ’hommes under vissa förutsättningar skall ega rum. Detta
förslag följdes kort derefter af ett annat Om skiljedom mellan arbetsgivare
och arbetare, hvars hufvudbestämmelser voro följande: Arbetsgivare
och arbetare kunna, i förening eller hvar för sig, påkalla skiljedom
i hvarje tvist om: aflöningsbelopp, sätt och tid för aflöningens utbetalande,
arbetstid, garantier för sundhet och skydd mot fara i arbetet.
Sökande parten uppgiver hos mairen föremålet för den önskade skiljedomen,
sina skiljemäns namn och bostad in. m.; mairen gifver saken
ofördröjligen tillkänna för motparten, som har att inom tre dagar antingen
med nämnande af sina skiljemän, lika många som sökandens,
antaga, eller med anförande af skäl förkasta framställningen. Om den
antagits, sammankallas skiljemännen af mairen. Deras uppdrag utföres
utan ersättning. »De äro ej bundna af någon annan formalitet än att
alla gemensamt öfverlägga och åtminstone en gång inkalla parterna»
(eller eu del af dem om de äro för talrika). I händelse af lika röstetal
utse skiljemännen en extra skiljeman, hvilken icke är pligtig att sluta
sig till endera af de förut yttrade meningarna. Utslaget, undertecknadt

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

af skiljemannen eller skiljemännen, tillställes mairen, som icke blott expedierar
det till parterna, utan ock offentliggör det genom anslag å
den för officiella meddelanden bestämda plats samt insänder afskrift
till handels- och industriministern. Om skiljedomen bestämt priseller
andra vilkor för industrielt arbete, hvars utförande sedermera gifver
anledning till oenighet, eger skiljedom sprotokoll et vitsord. Om föreslagen
skiljedom formligen eller genom uteblifvet svar afslås, meddelar
mairen sökande parten bevis derom, och insänder till vederbörande minister
sökandens framställning för att offentliggöras i Moniteur officiel du
commerce. I händelse af formligt afslag bilägges till mairens nyssnämnda
bevis afskrift af de anförda skälen" hvarjemte sådan äfven expedieras
till ministern. Såväl sökandens begäran med motiv som andra
partens motiverade vägran afficheras på sätt nyss är sagdt; om svar
uteblifver eller afslaget icke är motiveradt, omförmäles detta å anslaget.

Häraf finner man, att lagförslaget icke under någon förutsättning
påbjuder skiljem ann aförfarande eller inrättande af skiljenämnder. Båda
parternas samtycke erfordras. Icke heller afser lagförslaget att tillförsäkra
skiljemännens utslag laga exigibilitet. Tydligen har lagförslagets
upphofsman velat, så i ena som andra fallet, anförtro saken åt den
allmänna opinionen och dess moraliska påtryckning: deraf de flere bestämmelserna
om offentliggörande af förloppet.

Såvidt bekant är, var förslaget ej slutbehandladt, när lagförslagets
upphofsman nyligen trädde tillbaka från sin post.

Icke heller har upplysning kunnat vinnas om, huruvida det lagförslag
om Probi-viri (gode män, skiljemän), ett slags efterbildning af de
franska Conseils de Prud ’hommes, som 1883 framlades för Italiens deputeradekammare
af konseljpresidenten-inrikesministern Depretis i förening
med justitieministern Savelli samt åkerbruks-, industri- och handelsministern
Berti — ett förslag stående i samband med det på samma
gång framlagda rörande arbetsinställelser — ännu blifvit upphöjdt till
lag. Men enär det, liksom det ofvan refererade franska förslaget, är
väl egnadt att i flere afseenden teoretiskt belysa vissa sidor af det
förevarande ämnet, synes det lämpligt att i sammandrag redogöra för
dess innehåll. Motiven till förslaget upplysa, att i flere fall tvister
mellan arbetsgivare och arbetare hänskjutits till gode män, att i Como
en förliknings- och skiljedomstol efter engelskt mönster bildats inom
siden-industrien, allt på den fulla frivillighetens väg. Deremot har man
visat obenägenhet att vända sig till den i allmänna lagstiftningen anvisade
förlikningsdomaren; sålunda hade i distriktet Biella, som mer än
något annat industri-centrum uti Italien varit skådeplatsen för svårare

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

misshälligheter, under sexton år nästan aldrig domarens mellankomst
påkallats. Af de utlåtanden från handelskamrarne, som infordrats rörande
förslaget om Probi-viri, hade 16 yttrat sig för, 10 emot och 10
tveksamt. Emellertid uttala förslagsställarne med stor bestämdhet sin
öfvertygelse om institutionens säkra gagn, åberopande, bland annat, de
särdeles gynsamma siffror, som den statistiska redogörelsen för de
franska och belgiska Conseils de Prv,(T hommes utvisa. Ur det i fyrtionio
artiklar affattade lagförslaget anföres följande:

I de orter, der enahanda eller närslägtade industrier drifvas, kunna,
för slitande af tvister rörande yrkesutöfningen, som uppstå mellan arbetsgivare
och arbetare, skiljemannanämnder (Collegi di pr obi vivi) upprättas
genom kungligt dekret, på förslag af justitie- samt åkerbruks-,
industri- och handelsministrarne, efter inhemtande af vederbörande provinsialråds
och handelskammares yttrande. Dekretet bestämmer de
under nämnden börande industrier, dess distrikt och antal ledamöter,
samt hvar den har sitt säte. Nämnden består af minst 12 högst 16 medlemmar,
hälften industriidkare hälften arbetare, förutom ordförande och
vice ordförande, som inom en af distriktets civildomstol uppgjord förslagslista
å 6 personer, icke tillhörande industrien, för två år utses af
justitieministern. Inom nämnden bildas en förlikningsbyrå (vice ordföranden,
en arbetsgifvare, en arbetare) och eu skiljedomstol (ordföranden,
två arbetsgifvare, två arbetare); återstående antalet ledamöter fungera
som suppleanter. Ingen tvist kan dragas inför skiljedomstolen, med
mindre man förut försökt dess biläggande i godo inför förlikningsbyrån.
Skiljedomstolen eger att handlägga, utan begränsning till visst värde,
tvister angående: öfverenskommen aflöning, priset för verkstäldt eller
pågående arbete, aftalade arbetstimmar, iakttagande af särskilda reglementsbestämmelser
för arbetet, felaktigheter i arbetet, ersättning för
förändringar i råvarans beskaffenhet eller arbetssättet, af arbetaren
orsakade skador å föremål i fabriken och personliga lidanden som
ådragits honom genom arbetsgifvarens vållande, skadestånd för arbetsinställelse
eller afskedande innan det aftalade arbetet fullbordats, upplösning
af arbets- eller lärlingskontrakt. Skiljedomstolen dömer utan
appel intill ett värde af 150 lire (108 kronor); vid fråga om högre belopp
kan besvär anföras bos handelsdomstolen eller, der sådan ej finnes,
civildomstolen fungerande såsom handelstribunal. Appel på grund af
obehörighet är alltid medgifven. Från nämndens kompetens undantagas
tvister mellan ledarne och arbetarne vid inrättningar, som af staten
omedelbart drifvas för dess egen räkning. Skiljedomstolen eger att,
»i disciplinär väg» med varning och böter å högst 15 lire, utan appel,

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2'') Utlåtande N:o 13.

näpsa dem, som göra sig skyldiga till dålig behandling, insubordination
eller oredlighet. Beträffande val af skiljemän föreskrifves, att kommunalrådet
upprättar tva valmanslistor, en upptagande industriidkare
(äfven qvinliga yrkesidkare), den andra de manliga och qvinliga arbetsledare
och arbetare (icke lärlingar), som fy It 21 år, kunna läsa och
skrifva, sedan ett år utöfva yrket och äro inom skiljenämndens område
bosatta. Ehuru det i lagförslagets motiv heter, att vissa industrier
»nästan helt och hållet» äro i händerna på qvinnor, är dock valbarheten
inskränkt till personel’ af mankön, som fylt 25 år och sedan minst
5 år utöfva, sitt yrke, samt lika länge varit inom området bosatta.
Ofriga detaljer angående hvad till valförrättningen bör bestämmas genom
kungligt dekret.. Hvarje år sker nytt val af halfva antalet; de
afgående kunna omväljas. Ordförande, vice ordförande och valde ledamöter
aflägga inför il sindaco (tnairen) ed att utöfva sitt uppdrag som
män af heder. Skiljemannanämnden konstituerar sig för tre månader
åt gången på det sätt, att genom sluten omröstning dels arbetsgifvarne
bland arbetarne dels de senare bland de förre utse en medlem till »förlikningsbyrån»
och två medlemmar till »skiljedomstolen», samt bestämmer
byråns och domstolens sessionstider (för den senare en dag, för
den förre två dagar i veckan). Förlikningsbyråns och skiljedomstolens
arbetssätt bestämmes genom det förut nämnda valreglementet. Den
förres förlikningsprot.okoll gäller såsom verkställighetsbeslut. Inför
skiljedomstolen måste parterna personligen inställa sig; sakförare eller
ombud få icke tillträde. Det åligger domstolen i främsta rummet att
söka förlika parterna. Om det ej lyckas, eger den att infordra arbetsböcker
och andra handlingar, höra vittnen och sakkunnige, företaga
undersökningar å ort och ställe m. m., innan den fäller utslag. Om
detta ej får öfverklagas, är det exekutivt, när 2 dagar förflutit efter
dess meddelande till vederbörande. Der besvär få ega rum, skola de
afgifvas inom 14 dagar från nyssnämnda tidpunkt; domstolen kan, när
vigtiga skäl dertill förekomma, hvilka då skola angifvas, göra en appellabel
dom provisoriskt exekutiv. — Alla utgifter för institutionen, utöfver
dess inkomster (som synas bestå blott i expeditionslösen), bestridas
af vederbörande kommun eller kommuner. Bland dem ingår ersättning
till de gode män, som äro arbetare, nemligen dels för hvarje sammanträde
en dags arbetsaflöning, dels för dem, som ej bo i den kommun,
der nämnden har sitt säte, äfven resekostnad, lika med vittnens.

När i Frankrike Conseils de Prud'' liommes infördes, kom på samma
gång denna nyhet — hvars sjelfva namn dock erinrar om dess gamla
medeltidsanor äfven till Belgien, som då utgjorde en del af franska
Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 2

10

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

kejsardömet. Institutionen kar i Belgien undergått flere förändringar,
men påminner ännu genom bestämmelsen, att regeringen utser ordförande,
lifligt om den tids statsskick, då den grundlädes. Bland modifikationerna
bör kanske den rätt, som 1842 tillädes rådet att döma
till disciplinärstraff, nämnas, äfven af det skälet, att man stundom häri
velat se ett hinder för dess inflytelse. De belgiska godemäns-rådens
antal var förlidet år 23; de hade 1883 handlagt 3,314 mål, af hvilka
2,183 förliktes.

Liksom de franska, äro dessa belgiska råd förliknings- eller skiljenämnder
med hänsyn till rättstvister i egentlig mening (der det är fråga
om tydningen af ett aftal, tillämpningen af ett reglemente o. s. v.),
icke förlikningsnämnder i den meningen, att de skulle hafva att för
framtiden reglera t. ex. aflöningssatser (hvad tyskarne vanligen kalla
»Einigungsämter»), Emellertid har man ansett önskvärdt att äfven
denna funktion blefve tillgodosedd, såsom preventiv åtgärd mot striker.
Vederbörande minister har särskildt anbefalt denna sak till den förut
omtalade komiténs uppmärksamhet. I det utlåtande, som afgifvits af
komiténs andra afdelnings sekreterare V. Brants, uttalas visserligen att
»erfarenheten (från England, Österrike m. fl. länder) är föga gynsam
för lagstiftningens ingripande i ämnet», men betänkandets författare
förklarar sig likväl tro, att en lag icke skulle vara gagnlös, emedan
den torde »frambringa fruktbärande initiativ», och förhandlingarna om
lagen sprida idén bland folket. Må för öfrigt, säger han, förlikningsnämnder
bildas, tillfälliga eller varaktiga, på annat sätt än enligt den
legala typen — lika godt eller rättare sagdt förträffligt, ty hufvudsaken
är, under hvad form som helst, den fredliga och rättvisa öfverenskommelsen.

I detta sammanhang må aberopas ett yttrande af en äfven förut
citerad engelsk ekonomist, som visserligen icke är böjd att öfverskatta
den ifrågavarande institutionen. Anlitandet af förlikningsmän, yttrar
Jevons, _ skall isynnerhet visa sig lämpligt, om vi besinna att i yrkesmisshälligheter
den ekonomiska frågan ofta är den minsta delen. »Arbetsgivare
och arbetare höra till så olika samhällsklasser, att den
lingaste meningsskiljaktighet ofta kompliceras med känslor af social
motvilja. Om ej något sätt att raskt bilägga tvisten mellankommer,
så blir den en fråga om att gifva efter eller icke gifva efter. En strike,
yttrar Mr Newmarch, är diskussionens slut och krigets början. Och,
såsom Mr Bevan anmärker, en casus belli har ej väl uppstått, innan
afl klokhet slungas å sido. Penningeförluster betyda litet för dem,

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

som hellre lida hungersnöd än underkasta sig hvad de hålla för en
orättvisa».

Liknande betraktelser hafva föranledt det inom den belgiska arbetarekomitén
framlagda lagförslaget, hvars hufvuddrag äro följande.
Genom kungligt beslut kan ett förlikningsråd (Conseil de conciliation)
upprättas för ett industrielt etablissement eller en grupp af sådana,
med uppdrag att handlägga uppkommande misshälligheter mellan arbetsgivare
och arbetare. Ansökan härom inlemnas af vederbörande,
arbetsgivare eller arbetare, till kommunens borgmästare, hvarpå den^
åtföljd af kommunalrådets inom 8 dagar beslutade yttrande, insändes
tdl regeringen. Kommunalrådet kan ock taga initiativet, och då strike
eller oroligheter inträffa, eger borgmästaren omedelbart göra framställning
i ämnet till regeringen, hvilken i enahanda fall kan sjelf taga
initiativet. Förlikningsrådet består af arbetsgifvarnes och arbetarnes
lör två år utsedde delegerade, till lika antal för hvardera parten; dess
ordförande, med konsultativ röst, är fredsdomaren eller dennes suppleant.
Arbetarnes ombud utses genom sluten omröstning, enligt bestämmelserna
i lagen om Prud’ hommes; men föreslås som ytterligare vilkor för
valbarhet till arbetaredelegerad i förlikningsrådet, att »sedan fyra år
effektivt hafva utöfvat och fortfarande utöfva sitt yrka i den verkstad
hvarom fråga är». Förlikningsrådet kan, på samtlige intresserades begäran,
nämna en skiljeman.

Förslagets författare, som ingalunda vill utesluta det rent frivilliga
förfarandet under andra än de lagstadgade formerna, framhåller såsom
ett. »stort företräde» framför det ofvan omtalade franska förslaget, att
enligt hans utkast förlikningsrådet, när ett sådant upprättas, icke är tillfälligt,
utan blifver permanent. Att förslaget ej vill utrusta förlikningsrådets
utslag med exekutiv kraft, dertill är grunden att söka uti »så
godt som omöjligheten» att skaffa dem annat än frivillig hörsamhet;
tvånget skulle ock kunna skada sjelfva institutionen. Hvad den tanken
angår att uppdraga. det tillämnade förlikningsrådets befattning åt den
redan bestående institutionen, de Gode männens råd, uttalar sig Brants
af flere skäl bestämdt deremot, då uppgiften i ena och andra fallet
verkligen är väsentligt olika. Såsom en »försökslag» betecknas detta
lagförslag af komitéafdelningen, som betonar, att det upphöjdt till lag
bör, efter tre års tillämpning, underkastas revision.

Ingenstädes torde debatten om skiljedomstolar och förlikningsråd
för arbetsgivare och arbetare hafva varit så omfattande eller gifvit
upphof . åt så många skrifter, som i Tyskland. Särskildt har den af
ekonomist-mötet i Eisenach år 1872 föranledda och följande! år konsti -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

tuerade Verein fur Socialpolitik inlagt mycken förtjenst om ämnets bearbetning.
Emellertid synas de praktiska resultaten ej stå i ett tillfredsställande
förhållande till det teoretiska nitet. Hvad en af författarne i
ämnet, H. Dannenberg, år 1873 anmärkte, att »ropet efter förlikningsråd
höres mycket mindre i de direkt intresserades kretsar, än bland
utanför stående», torde gälla icke blott för den tidpunkten, utan äfven
senare. Det återstår ännu att se, hvad de nyaste lagstiftningsåtgärderna
skola uträtta. 1 den allmänna näringsförfattningen för tyska riket
är föreskrifvet, att stridigheter mellan sjelfständiga yrkesidkare och deras
arbetare angående arbetsaftalet — dess begynnelse, fortgång och upphäfvande
— angående de ur detsamma härflytande ömsesidiga prestanda, angående
utfärdandet eller innehållet af arbetsböcker eller betyg skola, derest
för dessa angelägenheter särskilda myndigheter finnas, hos dessa bringas
till afgörande. Der sådana myndigheter ej finnas, har kommunalmyndigheten
att afgöra saken. Besvär kan hos domstol anföras inom tio dagar, men
häraf uppehälles icke beslutets provisoriska verkställighet. Vidare äro
kommunerna bemyndigade att genom s. k. »Ortsstatut» °) till skiljedomstolar
från de nuvarande myndigheterna öfverflytta ifrågavarande domsrätt.
Att dessa skiljedomstolar skola »af kommunalmyndigheten bildas genom
inkallande till lika antal af arbetsgivare och arbetare», är för öfrigt
allt hvad näringsförfattningen bestämmer om kommunernas märkvärdiga
rätt att skapa domstolar, som parterna äro förbundna att underkasta
sig, och som äro utrustade med tvångsmagt. T näringsordningen
för tyska riket stadgas vidare angående de nyorganiserade handtverksföreningarna
(»Die neuen Innungen», en ombildning af skråväsendet),
att dessa eg a att, i kommunalmyndighetens ställe, afgöra stridigheter
af här ofvan angifna slag mellan föreningsmedlemmarne och deras lärlingar.
Slutligen må tilläggas, att sjukkasselagen af 1881 och olycksfallsförsäkringslagen
af 1884 för vissa fall föreskrifva skiljedom, äfvensom
att i och med den franska rätten äfven Frankrikes Conseils de
Prud’ hommes fått last fot i vissa delar af vestra Tyskland och lära
hafva blifvit efterbildade å andra orter, företrädesvis i Sachsen.

Härmed har så opartiskt och så fullständigt, som omständigheterna
det medgifvit, eu redogörelse lemnats för de i en del andra länder
gjorda försök att på lagstiftningens väg ingripa i och normera skiljedom
och förlikning mellan industriens arbetare och arbetsgivare. För *)

*) Genom »Ortsstatut» ega kommunerna att i de af lagen — d. ä. de särskilda förbundsstaternas
lagstiftning •— angifna fall med förbindande kraft ordna vissa förhållanden, dock att dessa
kommunalbeslut behöfva öfverordnad administrativ myndighets sanktion och af denna kunna, om de
strida mot lag, sättas ur kraft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 13

att de väsentligare sidorna af frågan måtte blifva belysta i den män
det, i brist på inhemska erfarenhetsfakta och meningsyttringar, låter sig
gorå, torde slutligen böra anföras ett och annat af hvad sakkunnige
författare i ämnet yttrat rörande några af de vigtigare bland de, såsom
af ofvanstående referat framgår, i sjelfva verket ganska talrika omtvistade
spörsmål, som den väckta frågan i sig inbegriper.

Till eu början må då erinras, att uttrycket »lagstadgade» skiljedomstolar
och förlikningsråd kan tagas i två vidt skilda bemärkelser:
sådana som genom statens lagstiftning äro påbjudna, eller sådana
livilka af staten blott erkännas och till sin sammansättning och verksamhet
mer eller mindre fullständigt regleras. 1 Tyskland, der man
mindre än annorstädes ryggar tillbaka för användning af tvång, har
man inträdt på den förra vägen. Den senare åter torde vara förordad
af det stora flertalet bland de författare i ämnet, som ej rentaf föredraga
full frivillighet och lita på det helt och hållet enskilda initiativet.
Några göra i detta afseende en skilnad mellan förlikningsråd0) och
skiljedomstolar. Sålunda yttrar L. F. Ludwig-Wolf, att han hvad de
förre angår »alldeles afgjordt tillbakavisar hvarje tvång från statens
sida», men deremot i fråga om de senare »vidhåller den fordran att de
skola obligatoriskt införas».

Icke mindre både betydande och svårlöst är det spörsmålet, om
och i hvad mån ifrågavarande institutioner, hur de än må hafva kommit
till stånd, skola utrustas med eu deras utslag tillerkänd exekutiv
rättskraft. I det föregående är redan anmärkt, hur d:r M. Hirsch yttrat
sig härom; det må tilläggas att han såsom vilkor för att koalitionsföreningar
(Trades Unions, Gewerksvereine, yrkes- eller fackföreningar)
skola blifva lagligen erkända uppställer den fordran, att de förpligtas
att underkasta sig förlikningsrådens beslut. Ludwig-Wolf tillerkänner
skiljedomstolarnes afgörelser exekutiv kraft. Vidkommande åter förlikningsråden
framhåller han, att i vissa fall beslutens tvångsexekution är
alldeles omöjlig, men att man ej derför bör kasta bort den i de fall,
der den med god framgång låter sig verkställas. Han vill sålunda åt *)

*) _Till förebyggande af missförstånd bör förklaras det icke rätt lämpliga uttrycket
»förlikningsråd», som här, i brist på en tjenligare term, användts för att återgifva hvad man i andra
länder kallar »Einigungsämter», »Conseil de conciliation> o. s. v. Uttryckets mening bör här ej
förvexla med hvad i det svenska språkbruket länge kallats »förlikningsdomstolar», »förlikningsnamnder».
Med »förlikningsråd» afses här de institutioner, som hafva till uppgift, icke att slita
tvister (t. ex. om den eller den punkten i ett gällande arbetsaftal) utan att för längre eller kortare
tid framåt reglera * meningsskiljaktigheter t. ex. om lönesatser, arbetstid m. m. Förlikning, biläggande
af tvist kan åter vara och är ofta öfverlemnad åt skiljedomstol, såsom ett första skede af dess
verksamhet och ett vilkor för anlitande af dess funktion såsom dömande myndighet.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

förlikningsråden förläna »en viss exekutiv magt», att efter egen profning
tillämpa genom åtskilliga ganska stränga exekutionsmedel, eller icke
tillämpa.

Då ett tvångsyrkande gerna alstrar andra, kar man äfven haft att
stiida om den frågan: skola eller skola icke de yrkesidkare (arbetsgivare
och arbetare), som icke biträdt ett inom deras yrke upprättad förliknmgsråd,
likväl förpligtas att underkasta sig dess beslut? Det bestrides
af Ludwig-Wolf, som härvid erinrar om tillvaron af en faktor, den han
kallar »konkurrensens exekutivmagt», och hvilken är i stånd att träda i det
lagliga tvångets ställe. Likaså besvaras frågan nekande af dr. Gensel,
dr- Schulze med flere. Deremot säger Hirsch: »Förlikningsråd på
frivillighetens grund — ja! Men så snart majoriteten förklarat sig fölen
sådan inrättning, då må lagstiftningen ingripa och bjuda, att numera
är hvarje yrkesmedlem förpligtad att foga sig uti rådets afgörelse och
utföra den. Eljest är den faran för handen, att ett par arbetsgivare
genom sitt motstånd förmå undergräfva hela detta gagnande institut.
Då förlikningsrådet skall vara ett slags parlamentarisk representation,
måste således för samtliga yrkesmedlemmar genom lag fastställas förpligtelse
att rätta sig efter besluten.» Dr. Hirsch uttrycker i sitt lagforslag.
(1873) saken så, att förlikningsrådets afgörelser angående aflöning,
arbetstid m. m. skola gälla, inom respektive yrke och ort, äfven för dem,
som ej biträdt beslutet om ett förlikningsråd, derest de räcke uttryckligen
enats om andra bestämmelser.»

De i det föregående omtalade förordningar och lagförslag gifva vidare
anledning att öfverväga den i hithörande literatur omtvistade frågan,
huiu vida det är. lämpligt eller rådligt att inblanda kommunalmyndigheten
i ordnandet af ifrågavarande inrättningar. Mot den tanken uttala sig
bestämdt Hirsch, Ludwig-Wolf, Gensel, Schulze. Den sistnämnde yttrar,
att ett samband med kommunalstyrelsen är ändamålsenligt, om ett förlikningsråd
beklädes med exekutivm agt och således får karakteren af en
polismyndighet. Men just den grundtanken bekämpar han: skall arbetarnes
och arbetsgifvarnes förlikningsråd göra skäl för sitt namn, då
medför kommunalmyndighetens inblandning blott ett störande element.
R. Härtel finner en viss medverkan från kommunalstyrelsens sida särdeles
önskvärd,, bland annat såsom främjande arbetarnes intresse för och deltagande
i kommunallifvet; medan åter Schulze betonar, att i många
kommuner antagonismen mellan kommunalmyndigheten och arbetarne
äi mycket skarp. Dannenberg vill lägga under kommunalmyndighetens
öfvertillsyn en »varaktig, fast, både arbetsgivare och arbetare omfattande

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 15

organisation», i hvilken bland annat skulle ingå yrkes-skiljedomstolar
der kommunalmyndigheten både att förordna en eller flere ''bisittare att

tungera som skiljemän, när de öfriga ledamöterne icke vore i stånd
att enas.

Härmed är ytterligare en fråga vidrörd som blifvit på olika sätt
besvarad: bor i förhknmgsråden finnas af dem utsedda eller på annat
satt designerade skiljemän (Arbitre, Obmann, Umpire)? Ludwig-Wolf håller
det tor oundgängligen nödigt, äfven Gensel menar att det i vissa fall
kan vara önskvärd!, att en opartisk skiljeman finnes på förband utsedd
åt hvilken da ock ordförandeskapet kunde en gång för alla uppdragas!
Deremot finner Härtel ett nekande svar falla af sig sjelf, sedan han
nekande besvarat den frågan, huru vida förlikningsråden böra genom
lag normeras och utrustas med exekutiv magt. Kan man ej godvilligt
blifva ense i ett sådant råd (Einigungsamt), då är det en'' motsägelse
att framtvinga enighet: det strider mot sakens natur, att en sådan församling
»majoriserar» och omröstar.

Slutligen, hvilket är rätta förhållandet mellan å ena sidan skiljedomstolar
och å andra sidan förlikningsråd ? Äfven här stå skilda
meningar mot hvarandra. Dr. Gensel har skarpt framhållit den väsentliga
olikheten: »bisittare!! i en skiljedomstol skall opartiskt handhafva
agen, delegeraden i ett förlikningsråd representerar sina kamraters intressen,
för att afsluta ett förmånligt aftal.» Således ingen sammanblandning
— säger han — af dessa ändamål; äfven när man talar om
eu förening af båda dessa inrättningar, »får det dock icke blifva en
uppgifternas, utan blott en personernas gemensamhet.» Deremot bestrider
Hirsch deras mening, som betrakta båda institutionerna såsom till
sm natur alldeles olika. »Visserligen utgör förlikningsnämnden, att så
saga, den lagstiftande, och skiljedomstolen den judiciella yrkesmyndigheten
men inom sm verksamhets begränsade sfer flyta de ofta samman »
Hirsch autor exempel å frågor, som med nästan samma fog kunna hänvisas
till den ena eller andra. »Båda äro blott två sidor af samma
yrkesorganisation, hvaraf följer att de böra stå i organiskt sammanhang
Det rationellaste förhållandet har, med ett lyckligt grepp, tyska boktryckareyrket
träffat, i det man med det nationella förlikningsrådet förband
de lokala, för särskilda distrikt inrättade, skiljedomstolarne båda
hyflande på samma valsystem.» Schulze uttalar sig derhän, att det måhända
är utförbart att till förlikningsrådet hänvisa rättstvister, som gälla
tolkningen af yrkeslagstiftningens föreskrifter, i stället för att öfverlemna
dem åt skiljedomstol. Men han förklarar »hvarje annan förbindelse
mellan dessa till sitt väsen grundskiljaktiga ting outförbar» och

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

förkastar den, ifall den dock är utförbar, såsom »ändamålsvidrig.» Som
af det föregående inhemtas, afhåller sig det belgiska förslaget, i likhet
med det franska, från all sammanblandning. Det italienska förslaget
går en medelväg. På visst sätt kan väl föreningen mellan båda institutionerna
här sägas vara en den yttre organisationens gemensamhet,
en deras förbindelse inom samma ram. Men å andra sidan, om »hvarje»
tvist kan till förlikningsbyrån hänskjutas, naturligtvis äfven — enligt
motiveringens ordalag — »de som angå bestämmandet af framtida vilkor»,
under det att skiljedomstolens kompetens är begränsad till uppräknade
fall, så skola äfven dessa först handläggas af förlikningsbyrån,
innan de få dragas inför skiljedomstolen.

Man torde lägga märke till, att det franska förslaget — i motsats
mot den gällande lagstiftningen om Conseils de Prud’ hommes —ingenting
bestämmer i afseende å valrätt och valbarhet, medan det italienska
och det belgiska synas lägga stor vigt uppå att garantera, att arbetarnes
delegerade äro verklige arbetare, och det förra derjemte innehåller
valrättsvilkor. I det belgiska förslagets motiv framhålles uttryckligen,
att skälet för det tillagda valbarhetsstadgandet är det nyss anförda.
Uti det af dr. Hirsch utarbetade förslaget till lag om »Einigungsämter»
heter det: »arbetstagare kunna blott välja arbetstagare, arbetsgivare
blott arbetsgifvare». En granskare af Lockroy’s förslag, Alain-Grets,
liar tilläfventyrs syftat på frånvaron der af liknande bestämmelser, när
han, ehuru gynsamt stämd för dess hufvudtanke, framkastar den frågan,
huru vida det möjligen är att befara, att »orostiftare till yrket, att striketillställare
skola truga sig på arbetarne och, under sken af förlikning,
blott söka ett nytt medel att öfverreta lidelserna, underblåsa tanklös
hätskhet och göra det svalg ännu djupare, som de med så lätt sinne
gräfva mellan arbetare och arbetsgifvare.» En med de betraktelser,
hvartill denna detaljfråga kan gifva anledning, analog betänklighet har
i högsta domstolen af tvänne ledamöter uttalats vid granskningen af
det för innevarande Riksdag framlagda förslaget till lag om skiljemän.

Vid eu blick på det referat, som här lemnats, skall man lätt varseblifva
ett antal andra icke ovigtiga detaljfrågor, som förtjena noggrann
pröfning, t. ex. den om kostnaden, icke derför att derifrån kan hemtas
någon nämnvärd invändning mot sjelfva tanken, om den eljest finnes
rigtig, utan derför att den i sig inbegriper frågan: ersättning eller icke
till förliknings- och skiljemän?

17

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Utskottet erkänner sin lifliga sympati för de sträfvanden, som föranledt
förliknings- och skiljenämnder såsom medel att lösa de mellan
arbetare och arbetsgifvare uppstående tvistigheter. Men utskottet kan
hvarken antaga, att det är af erfarenheten afgjordt, att statsmagten bör
genom sin lagstiftning häri ingripa, icke heller förbise, huru i många hänseenden
invecklad frågan blifver, när man lemnar frivillighetens grund. Denna
grund har för sig den engelska erfarenhetens betydelsefulla vitnesbörd och
mot densamma kan ingalunda åberopas någon enhällig mening i det land,
der diskussionen om detta ämne torde hafva varit mest omfattande,nemligen
Tyskland. Äfven der hafva betydande röster höjt sig för frivillighetsgrunden,
ehuru det väl torde förhålla sig så, som dr. Hirsch säger, att
"det ligger i den tyska naturen, att det gäller icke, som ej staten tryckt
sitt sigill! under» — att således folklynne och tradition der äro tvångsteoriernas
bundsförvandter. Men till öfriga anledningar till tvekan i
afseende å det ämne, hvarom utskottet i följd af hänvisningen till detsamma
af den väckta motionen har att yttra sig, kommer ytterligare att
utskottet icke varit i tillfälle att underkasta frågan någon från faktiska
omständigheter utgående pröfning med hänsyn till svenska förhållanden,
hvilket dock företrädesvis skulle erfordras; och detta beror, som bekant,
deraf att något material så godt som ej finnes till, som till ledningerbjuder
inhemska erfarenheter eller i vårt land erkända behof och uttalade
opinioner från deras sida, arbetsgifvares och arbetares, dem saken
omedelbart och närmast rörer. Välhar utskottet inhemtat, att »införandet
af förlikningsdomstolar», som i femte punkten af det vid arbetaremötet
i Örebro antagna »Program för Sveriges arbetareföreningar» nämnes,
just skall hafva afsett åtgärder till förekommande eller biläggande af
tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. Men af detta enstaka och
sväfvande uttalande, som ingenting innehåller om lagstiftningens uppgift
i detta hänseende eller beträffande någon annan del af frågan, kan
utskottet ingenting sluta om åsigterna hos dem, som representerades
af nämnda möte. Och utskottet erinrar sig från de senare åren icke
mer än ett exempel å en af arbetsgifvare och arbetare, med anledning
af utbruten strike till biläggande af tvistigheterna utsedd förlikningsnämnd.
Vid en lagstiftning i ämnet, såsom motionären påyrkar, blefve man hänvisad
till stridiga teorier och en i väsentliga punkter omtvistad utländsk
erfarenhet, åt hvilka dock i ett sådant fall som detta näppeligen torde
få tillerkännas mer än betydelsen af jemförelsevis underordnade hjelpmedel,
men ej den af hufvudsaklig eller till och med enda ledtråd.
Visserligen har motionären förutsatt, att yttranden borde inhemtas af
»arbetarnes fackföreningar och befintliga föreningar af arbetsgifvare»,
Uih. till Riksd. Prot. 1887 JB. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Käft. 3

18

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

men utom det att de förra ännu äro en temligen ung och föga utvecklad
organisation utan erkänd auktoritet att tala i Sveriges industriarbetarebefolknings
namn, och att kooperativa sammanslutningar af de senare,
med få undantag, som äro föga nämnvärda i jemförelse med dem i åtskilliga
andra länder, icke existera, så torde väl i den sak, hvarom här
är fråga, för närvarande gälla om så väl de ena som de andra, att de
hafva så litet vare sig på teoretisk eller praktisk väg gjort sig förtrogna
med frågan, att man ej skulle kunna tillerkänna deras utlåtanden,
om sådana blefve afgifna, någon afgörande betydelse.

Att vid ett sådant de faktiska förhållandenas skick söka genom
lagstiftning föregripa sakernas naturliga gång, som är det ur parternas
öfvertygelse framgående frivilliga och fria bemödandet, det vore ett
försök att bygga utan säker grund. Lagstiftningen kan under sådana
förhållanden svårligen åstadkomma mer än en tom form, hvilkens overksamhet
sedan skulle kunna vändas som vapen mot en i sig sjelf rigtig
tanke. På vårt land kan tillämpas hvad den förut citerade LudwigWolf
yttrar med hänsyn till vissa orter:

»Om på en ort i näringsidkarnes kretsar intet lifligt behof af
öfverenskommelse och fred är för handen, antingen derför att öfver
hufvud ännu ingen kamp mellan de båda parterna blifvit tänd, eller derför
att de sjelfmördande verkningarna af en sådan kamp ännu ej för dem
blifvit känbara eller fullt insedda, så skall blott under alldeles säregna
förhållanden ett »Einigungsamt» blifva lifskraftigt. Men om i det allsidiga
och lifligt kända behofvet af ro och fred jordmånen blifvit bearbetad
och förberedd, då skall det allmänna erkännandet af detta institut
komma af sig sjelf.»

Till sist vill utskottet anmärka, att om Riksdagen skulle vara
benägen att hos Kongl. Maj:t begära ett lagförslag i ämnet, det icke
torde finnas påkalladt, att Riksdagen meddelar några anvisningar rörande
sättet för åstadkommande af den utredning, som borde föregå förslagets
utarbetande. Och en hänvisning af den väckta frågan till Arbetareförsäkringskomitén
skulle utskottet ej vilja förorda, alldenstund det icke
synes lämpligt att genom utvidgande af komiténs redan nog omfattande
uppdrag försena slutförandet af dess vigtiga arbeten.

Utskottet föranlåtes sålunda att hemställa,

att motionen icke må af kammaren bifallas.

På utskottets vägnar:

AXEL KEY.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1887.