Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 2.
3
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 17 juni 1887, kl. 3 e. m.
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, med anledning
af Kong!.. Maj:ts proposition i fråga om ändringar i
förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883.
Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 6 april innevarande år har Kong]. Maj:t i en till
Riksdagen aflåten proposition af samma dag (n:o 11)^ hvilken proposition
öfverlemnats till det sammansatta utskottets behandling, föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att §§ 2, 10, 18 och 22 i förordningen
angående en postsparbank för riket af den 22 juni 1883
skola erhålla följande förändrade lydelse:
§ 2.
Mom. 1. En hvar------------— postsparbanken.
Mom. 2. Insättning — — — — — — — —- — allmänheten.
Mom. 3. Första-----------—-------uppgifvas.
Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,
att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,
göre derom förbehåll, då insättning verkställes.
§ io.
Mom. 1. Anmäler — — — — — —- —--— omförmälas.
Mom. 2. Finnas — — — — — — — — — — — domstol.
4
Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 2.
Mom. 3. Vid — — — — — — -— —--— omförmäles.
Mom. 4. Beloppet — — — — — — -— — — — — införas.
Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksegares hela tillgodohafvande
på en och samma motbok, skall, vid medlens lyftande, motboken
till postanstalten återställas.
§ 18-
Mom. 1. De — — — — — — — — —----— riksbanken.
Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöfva på sådant sätt hållas tillgängliga för att möta
uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå, skola för postsparbankens
räkning af styrelsen inköpas räntebärande obligationer, utfärdade
af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteksbank eller
ock af kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts
tillstånd blifvit meddeladt; dock med rätt för postsparbankens styrelse
att intill högst en tredjedel af de postsparbankens medel, hvarom i detta
moment är fråga, göra medlen fruktbärande äfven genom utlåning mot
skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande äfven i detta fall
att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen af Kongl. Maj:t
meddelad.
§ 22.
Fullmägtige i riksbanken låta för postsparbankens räkning i riksbanken
förvara de postsparbanken tillhöriga obligationer och andra
värdehandlingar mot den ersättning till riksbanken, som af fullmägtige
bestämmes, samt föranstalta, på framställning af postsparbankens styrelse,
om försäljning eller pantsättning af postsparbankens värdehandlingar
till det belopp, styrelsen finner nödigt.
I ofvannämnda statsrådsprotokoll hänvisar föredragande statsrådet
till den utredning, som innefattas i statsrådsprotokollet för den 17
december 1886, hvilket åtföljde Kongl. Maj:ts proposition af enahanda
lydelse till sistlidne Riksdag.
Beträffande till en början det föreslagna tillägget till § 2 inhemtas
af sistnämnda statsrådsprotokoll, hurusom styrelsen, för postsparbanken,
som föreslagit ifrågavarande förändring, anfört, att erfarenheten
mer än en gång ådagalagt, att medel, som blifvit å motbok af
annan person än motboksegaren för dennes räkning insatta, och särskild!
medel, hvilka arbetsgifvare insatt till förmån för arbetare, blifvit,
Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N:o 2. 5
i strid mot hvad insättaren åsyftat, kort tid derefter af motboksegaren
till lyftande uppsagda och uttagna.
Ehuru, med anledning af stadgandet i 5 § af förordningen den
22 juni 1883 angående en postsparbank för riket att för en och samma
persons räkning insättning å mer än en motbok ej må ega rum, genom
införande af ifrågavarande tillägg till 2 § af förordningen följden
skall blifva, att å samma motbok kunna komma att insättas medel såväl
med förbehåll af att dessa först efter viss tid till utbetalande uppsägas
som utan sådant förbehåll, hvilket naturligen kan medföra svårigheter
i förandet af motböckerna, har utskottet dock funnit det vara en hufvudsak
att fä det af styrelsen för postsparbanken påpekade missförhållandet
snarast afhjelpt, hvarför utskottet anser sig böra tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i fråga om tillägg till 2 § af förordningen.
Hvad vidare angår Kongl. Maj:ts förslag, att 10 § 5 mom. i förordningen,
som för närvarande lyder sålunda: »omfattar uppsägninghela
det i motbok införda belopp, skall, jemte kapitalet, äfven upplupen
ränta utbetalas, dervid motboken till postanstalten återställes», måtte
erhålla följande förändrade lydelse: »omfattar uppsägning motbokscgares
hela tillgodohafvande på en och samma motbok, skall, vid medlens
lyftande, motboken till postanstalten återställas», har, såsom
synes af statsrådsprotokollet den 17 december 1886 sid. 10, styrelsen
för postsparbanken såsom skäl till denna förändring anfört, att det nuvarande
stadgandet medförde den olägenheten, att den, som för tillfället
hade behof att lyfta hela det för hans räkning innestående kapitalbeloppet,
måste, om han någon tid derefter ville å nyo insätta medel i
postsparbanken, anmäla sig till erhållande af ny motbok med iakttagande
dervid af gällande föreskrifter om meddelande af de uppgifter
å namn, födelse-år, -månad och -dag, hemort, lefnadsyrke m. m., som,
till förekommande af missbruk vid lyftande af postsparbanksmedel, borde
finnas att tillgå å postsparbanksbyrån. Följden häraf antoge styrelsen
i de flesta fall blifva, att postsparbankens förnyade anlitande förekomme
mindre ofta, än som eljes torde blifva händelsen, på samma gång sparbanken,
der ny insättning egde rum, ådroges utgift för tryckning och
häftning af flera motböcker, än som under andra förhållanden skulle
varit behöflig!.
Då genom den ifrågasatta förändringen, på sätt styrelsen för postsparbanken
jemväl framhållit, den fördel skulle vinnas, att motboks
-
6 Sammansatta Stats- och B anlco ut sk ottcts Utlåtande N:o 2.
innehafvare, som uppsade innestående kapitalbehållning, icke skulle
vara nödgad att, äfven mot sin önskan, på samma gång uttaga upplupen
ränta och återlemna motboken, samt att följaktligen motbok skulle
återställas endast när uppsägning omfattar insättarens hela tillgodohafvande
så i kapital som i ränta, får utskottet tillstyrka bifall till den
af Kongl. Maj:t föreslagna förändringen af 10 § 5 mom. i förordningen.
Enligt 18 § 2 mom. och 22 § af förordningen, sådana de nu
lyda, skola för de till postsparbanken influtna medel, i den mån styrelsen
anser dem icke behöfva hållas å räkning i riksbanken tillgängliga
för att möta uppsägning af insättares tillgodohafvande., genom fullmägtiges
i riksbanken försorg inköpas räntebärande obligationer, utfärdade
af svenska staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank.
Med den förändrade lydelse, nämnda paragrafer enligt Kongl.
Maj:ts förevarande förslag skulle erhålla, skulle dermed postsparbankens
styrelse få rätt att dels för dessa medel inköpa räntebärande obligationer,
utfärdade ej mindre, så som nu medgifves, af svenska staten och
Sveriges allmänna hypoteksbank än äfven hädanefter af kommun inom
riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt,
dels ock ytterligare att intill högst en tredjedel af de. postsparbankens
medel, hvilka icke anses behöfva hållas å räkning i riksbanken
tillgängliga för uttagning, göra medlen fruktbärande äfven
genom utlåning mot skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande
äfven i detta fall att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen
af Kongl. Maj:t meddelad.
Styrelsen för postsparbanken, som i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemstält om vidtagande af erforderliga förändringar i nu gällande
föreskrifter, har dervid anfört, att, då postsparbanken icke längre kan
förskaffa sig hypoteksbankens fyraprocentsobligationer till pris understigande
pari eller ens till pari, utan nu måste betala dem med procent
deröfver samt de vilkor, till hvilka svenska statens obligationer
kunna förvärfvas, ställa sig ännu mer ogynsamma, men insättarne i
postsparbanken fortfarande godtgöras med 3,6 procent årlig ränta, det
vore nödvändigt vidtaga åtgärder för att åstadkomma ett för postsparbanken
något gynsammare förhållande emellan in- och utlåningsräntan,
så att postsparbanken i en icke allt för aflägsen framtid sattes i tillfälle
att bestrida de med postsparbanksrörelsen förenade utgifter.
Då styrelsen ansåge, att det för sagda ändamåls vinnande icke
Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Utlåtande N>o 2.
7
vore lämpligt att nedsätta räntegodtgörelsen åt insättarne i postsparbanken,
enär en sådan åtgärd så mycket mindre skulle kunna undgå
att leda till minskadt användande åt'' banken, som den ränta, banken
nu lemnade, redan vore låg i jemförelse med den, hvilken i andra
sparanstalter erbjudes insättarne, återstode, enligt styrelsens förmenande,
ingen annan utväg, än att genom vidgande af de gränser, inom hvilka
postsparbanken vid placeringen af innestående medel nu vore bunden,
söka att bereda banken en något ökad afkastning. Derjemte hade
styrelsen ansett mest lämpligt att i stället för att såsom nu i förordningen
om postsparbanken de värdepapper angåfves, hvilka finge för
postsparbanken inköpas, rättighet att härutinnan meddela bestämmelser
öfverlomnades åt Kong]. Maj:t, äfvensom att, då det kunde möta svårighet
för fulhnägtige i riksbanken att åtaga sig att. för postsparbankens
räkning besörja inköp äfven af andra värdepapper än svenska statens
och allmänna liypoteksbankens, bestyret med postsparbanksmedlens
placering i sådana valutor, som blifvit af Kongl. Maj:t bestämda, kunna
öfverflyttas på styrelsen.
Af statsrådsprotokollet den 17 december 1886 inhemtas vidare,
att fullmägtige i riksbanken, hvilka lemnats tillfälle att yttra sig i anledning
af denna framställning, dervid anfört, att, om, med hänsyn till
svårigheten att erbjuda insättare i postsparbanken en tillfredsställande
räntegodtgörelse, de stadganden, som inskränkte sparbankens rätt i
fråga om inköp af obligationer till svenska statens och allmänna hypoteksbankens,
och hvilka afsett samt otvifvelaktigt vore egnade att betrygga
sparbankens lugna utveckling och framtid, skulle komma att
utvidgas derhän, att sparbanken berättigades för fruktbargörande af
sina medel utöfva större valfrihet vid inköp af värdepapper, den hittills
åt fullmägtige anförtrodda allmänna befattningen med inköp af
dylika värdepapper, hvilken i följd af styrelsens egen åtgärd i åtskilliga
fall kunnat begränsas till verkställighet af särskildt bestämdt uppdrag,
måste blifva af så grannlaga beskaffenhet, att fullmägtige anhölle
blifva från densamma befriade, så att deras uppgift blefve inskränkt
till att låta förvara samt i förekommande fall förmedla försäljning eller
pantsättning af de för postsparbanken inköpta värdepapper.
I likhet med styrelsen hade, såsom af statsrådsprotokollet framgår,
föredragande statsrådet ansett, att någon nedsättning af postsparbankens
inlåningsränta i det längsta och i synnerhet under sparbankens
första utvecklingsskede borde undvikas. "Men herr statsrådet hade
heller icke ansett lämpligt att, såsom styrelsen föreslagit, placeringen
af sparbankens medel i andra valutor än de nu medgifna gjordes till
en öppen fråga, som skulle af Kongl. Maj:t efter omständigheterna reg
-
8 Sammansatta Stats- och Bankoutslcottets Utlåtande N:o 2.
leras. Som hittills borde derföre i författningen om postsparbanken
angifvas, livilka slag af värdepapper må för sparbanken förvärfvas.
Tillfälle till en på samma gång betryggande, fortsätter herr statsrådet,
och, med hänsyn till ränteafkastningen, fördelaktigare penningeplacering,
än som med nu gällande stadganden voro möjlig, syntes
kunna för postsparbanken vinnas genom att dels bland de obligationer,
som må för bankens räkning inköpas, upptaga äfven sådana, utgifna
af kommuner inom riket, hvilka erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att taga
lån, dels äfven berättiga sparbanken att till kommun lemna lån emot
skuldebref under enahanda förutsättning eller att tillåtelse till kommunens
skuldsättning blifvit, af Kongl. Maj:t meddelad. Om härvid det
belopp, hvilket finge såsom lån emot kommuners skuldebref utlemnas,
begränsades till en mindre andel, såsom en tredjedel, af de medel, för
hvilka enligt § 18 mom. 2 af förordningen om postsparbanken en
fastare placering bör beredas, torde någon olägenhet icke kunna uppstå
deraf att en del af sparbankens tillgångar blefve för längre tid
bunden. Den öfvervägande delen af sparbankens medel komme dock
fortfarande att utgöras af lätt säljbara obligationer, och erfarenheten
från utlandet hade i öfrigt visat, att en postsparbanks tillgångar regelbundet
växte utan någon betydligare återgång äfven vid starkare rubbningar
i den ekonomiska ställningen. Blefve gällande stadganden förändrade
så, skulle säkerligen behofvet för postsparbanken af ökadt
utrymme vid fruktbargörandet af innestående medel blifva tillräckligt
tillgodosedt, på samma gång ett gynsamt tillfälle bereddes rikets kommuner
att för sina lånebehof anlita en offentlig lånekassa.
Det af Kongl. Maj:t föreslagna tillvägagåendet att åstadkomma
ett för postsparbanken gynsammare förhållande mellan in- och utlåningsräntan
har utskottet ansett sig icke kunna förorda. Bankens säkerheter
böra nemligen, enligt utskottets förmenande bestå endast af första
klassens värdepapper. Detta så mycket vigtigare under denna bankens
första verksamhetstid, som dess anseende för att vara orubbligt säker
då bör grundas i folkets medvetande, om banken skall kunna till
afsedt gagn vinna ökad utveckling. De nya slags valutor, Kongl.
Maj:t föreslagit, torde emellertid äfven med de garantier, som finnas
uppstälda för deras noggrannare granskning, icke kunna anses fullt
betryggande och i hvarje fall icke ens tillnärmelsevis jemförliga med
statens och allmänna hypoteksbankens obligationer, hvilka vid bankens
stiftande för ännu icke fyra år sedan ansågos vara de enda antagliga.
För att åstadkomma de afsedda fördelarne för bankens rörelse
har det derför synts utskottet att föredraga att något nedsätta den
räntefot, enligt hvilken insättare godtgöras ränta å insatta medel,
Sammansatta Stats- och Bankoulskoitcts Utlåtande N:o 2.
9
framför att försämra bankens säkerheter. För den enskilde insättaren
är i de flesta fall räntan af föga betydelse. Postsparbankens främsta
nppgift synes heller icke vara att bereda insättare högsta möjliga
räntevinst utan fast hellre att genom de rika tillfällen den erbjuder
att få insätta medel äfven till små belopp, väcka och vidmagthålla lusten
att spara samt göra de insatta medlen så betryggade som möjligt.
Då nu räntefoten i allmänhet sjunkit sedan den tid, då postsparbanken
började sin verksamhet och dess räntefot bestämdes, kan det äfven ur
den synpunkten synas lämpligare att något nedsätta inlåningsräntan
än att genom konstlade medel söka hålla den vid magt. För att
räntefoten också städse skall kunna afvägas till den höjd, som för
skilda tider och förhållanden är den lämpligaste, eger Kongl. Maj:t
utom Riksdagens hörande, enligt 8 § af förordningen om postsparbanken,
rätt att bestämma densamma.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
att, med afslag å hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i fråga om förändrad lydelse af 18 och 22 §§ i förordningen
angående en postsparbank för riket af den
22 juni 1883, Riksdagen må för sin del besluta att
§§ 2 och 10 i nämnda förordning skola erhålla följande
förändrade lydelse:
Mom. 1.
Mom. 2.
Mom. 3.
Mom. 4.
insätter medel
viss tid till
§ 2.
En hvar----postsparbanken.
Insättning — — — — allmänheten.
Första — — — —--uppgifvas.
Önskar den, som till förmån för annan
, att dessa icke må kunna förr än efter
utbetalande uppsägas, göre derom för
-
behåll, då insättning verkställes.
§ io.
Mom. 1. Anmäler— — — — —omförmälas.
Mom. 2. Finnas —- — — — — — domstol.
Mom. 3. Vid — — — — — — omförmäles.
Mom. 4. Beloppet — — — — — — införas.
Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksegares
Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. 4 Sami. 2 Afd. 1 Haft. 2
10
Sammansatta Stats- och Banlcoutskottets Utlåtande N:o 2.
hela tillgodohafvande på en och samma motbok,
skall, vid medlens lyftande, motboken till postanstalten
återställas.
Stockholm den 17 juni 1887.
På det sammansatta utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.
Reservation:
af herr M. Dalin, som yttrat: »Då en räntenedsättning under
lagbestämda 3,6 procent för upplånta medel helt säkert skulle komma
att betydligt minska insättarnes i postsparbanken antal, hvarigenom
ändamålet med nämnda inrättning till väsentlig del förfelades och då
en dylik räntenedsättning blir nödvändig, om nuvarande, enligt min
mening alltför inskränkande bestämmelser med afseende å fruktbargörande
af postsparbankens medel bibehållas oförändrade; men Kongl.
Maj:ts proposition medgifver en måhända allt för fri placering af nämnda
medel, bar jag ansett, att 18 § bort erhålla följande förändrade lydelse:
§ 18.
Mom. 1. De — — — — — — riksbanken.
Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens
styrelse anser icke behöfva på sådant sätt hållas tillgängliga för att
möta uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå, skola för
postsparbankens räkning af styrelsen inköpas räntebärande obligationer,
utfärdade af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteksbank;
dock med rätt för postsparbankens styrelse att intill högst en tredjedel
af de postsparbankens medel, hvarom i detta moment är fråga, göra
medlen fruktbärande äfven genom inköp af obligationer, utfärdade af
kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd
blifvit meddeladt, eller genom utlåning mot skuldebref till kommun
inom riket med iakttagande äfven i detta fall, att tillåtelse till
lånets upptagande blifvit kommunen af Kongl. Maj:t meddelad.
§ 22.
Lika med hvad Kongl. Maj:t föreslagit.»
STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.