Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 juni 1887, kl. 8 e. tn.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner äfvensom
inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen.

(/• A). I

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 32) af den 15 april
innevarande år har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att

dels medgifva, att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar
må å arrendeafgiften för sistförfluten arrendeår åtnjuta eftergift
med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu
må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras
kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från åtnjutande
af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,
nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;
arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke
hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom fisken,
qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

Bih. till Riksd. Prof. 1887. B. 4 Sami. 1 Åfä, 20 Höft.

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendom
arne;

arrenden bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas
efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö ocli Kristianstads hospitaler förut tillhöriga
hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna
pipareboställena Via mantal Brännårby i Södermanlands län, ’/4 mantal
Lilla Holgryte i Jönköpings län och 1U mantal Gräsöna i Skaraborgs län;
arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;
samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket; dels

jemväl medgifva, att, med enahanda undantag, som omförmälts
i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må ega att, der de
så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889,
med iakttagande härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet inom två månader, efter det kungörelse i ämnet
af Kongl. Maj:t utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens förklaring
att de, oberoende af att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare,
än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för fullgörande af de
arrendatorn åliggande förbindelser,

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,
icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt
arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom
arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af gällande
grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt för arrendator,
som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande öfvertaga
detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;

dels för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af Kongl.
kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser rörande
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande
stadganden:

7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen faststälda,
skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till
optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och han egendomen
väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen att efter derom vid
arrendeuppskattningen och af Kongl. Majfs befallningshafvande afgifna
yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

3

det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse
han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,
derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn eller flera barn,
dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till
handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig
person.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande
eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger att
anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid anmäld
person, som af domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten
förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger ruin, efter
kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse om
arrendevilkoren och det arrendevärde domänstyrelsen ansett egendomen
böra betinga samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet å offentlig
auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet och å plats i orten, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, af kronofogden eller annan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga
utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna
muntliga anbuden underställas domänstyrelsens pröfning; egande
stjmelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud
stält godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans fräjd icke förekommit
och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under
sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till arrendator olämplig.
År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke
afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas.

På styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan
stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendatorns person och
fräjd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,
i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel
tills vidare efter omständigheterna förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.

8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland
arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter arrendetidens
utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare
kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet skulle
finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende
med annan egendom upplåta, arrendatorn då icke eger att för den

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla
någon ersättning,

dels ock förklara, att, der Kongl. Maj:t, efter framställning af domänstyrelsen,
finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator af kronan
tillhörig egendom enligt de för hans arrende gällande föreskrifter kan
finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad, böra af kronan gäldas,
härför erforderligt belopp må af tillgängliga medel förskjutas, att sedermera
anmälas hos Riksdagen till ersättande.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, har i sammanhang med densamma behandlat
jemväl nedannämnda, inom Riksdagens kamrar väckta och till utskottet
remitterade motioner i förevarande ämne, nemligen

inom Första Kammaren

motion n:o 1 af herr Johan Boström, som hemstält, att Riksdagen
måtte för sin del medgifva bifall till det af domänstjuelsen uti skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 19 november 1886 framstälda, här nedan
närmare omförmälda förslag om beredande af lindring i utgörandet af
vissa arrenden för kronoegendomar samt ätidring af 7, 8 och 10 punkterna
i Kongl. kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, dock med den
förändring, att den under punkten A i domänstyrelsens förslag ifrågasatta
lindring i arrende måtte, derest Kongl. Maj:t så pröfvade lämpligt,
tillgodokomma jemväl arrendatorerne å sådana statens jordbruksegendomar,
hvilkas afkastning vore anslagen till någon för statsändamål
bildad fond eller inrättning, samt att den tidrymd, inom hvilken arrendator,
som ville tillgodonjuta det förändrade sättet för arrendes utgörande,
borde skriftligen anmäla sig hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
skulle bestämmas till två månader efter det föreläggande derom
blifvit genom kungörelse i sockenkyrkan meddeladt;

motion n:o 27 af herr P. M. Söderberg, hvilken deri föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta att de kronoarrendatorer, hvilkas genom
kontrakt bestämda afgift, efter derom skedd pröfning, befunnes vara
högre än i förhållande till egendomens afkastning och värdet af dithörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

5

förmåner kunde anses skäligt och förenligt med möjligheten för arrendatorerna
att densamma utgöra samt tillika för sig och familj ega tillräcklig
utkomst, dels berättigas att, derest de så önskade, inom viss
lämplig tid afsäga sig arrendet till midfastan år 1889, utan efterräkning
för derigenom uppkommande arrendeskilnad, dels ock i och med sådan
uppsägning måtte efter det förnyad uppskattning i stadgad ordning egt
rum och arrendatorn pröfvats hafva egendomen väl skött, ega verklig
optionsrätt dertill utan föregående auktion;

motion n:o 28 af samme motionär om återinförande af optionsrätten,
sådan den varit bestämd, innan den på grund af kongl. kungörelsen
den 24 maj 1875 upphörde, och förändring i nu stadgade sätt
för utarrendering af kronans egendomar till öfverensstämmelse med hvad
genom kongl. kungörelsen den 17 juli 1847 är föreskrifvet, och om
revision af nu gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
i syfte att återlemna arrendatorerna vid skötandet af egendomarne
den större frihet, som genom optionsrättens borttagande ansetts
icke böra dem medgifvas; samt

inom Andra Kammaren.

motion n:o 34 af herrar S. Johnson i Hvetlanda och O. Erickson
i Bjersby, hvilka hemstält, att Riksdagen måtte för sin del från och
med innevarande år och framdeles efterskänka forsellönen för alla de
kronoarrendatorer, hvilka nu enligt kontrakt vore skyldiga att densamma
utgöra;

motion n:o 35 af sistnämnde motionärer, med förslag1, att Riksdagen
måtte för sm del medgifva bifall till det af domänstyrelsen i
skrifvelse den 19 november 1886 gjorda förslag, om lindring i kronoarrendatorernas
arrendevilkor, dock med dels den förändring, att den
under punkten a) ifrågasatta lindring i arrende måtte, derest Kongl.
Maj:t så pröfvade lämpligt, tillgodokomma jemväl arrendatorerna å
sådana statens jordbruksegendomar, hvilkas afkastning vore anslagen
till någon för statsändamål bildad fond eller inrättning, samt att den
tidrymd, inom hvilken arrendator, som ville tillgodonjuta det förändrade
sättet för arrendes utgörande, borde skriftligen anmäla sig hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, skulle bestämmas till två månader efter det
föreläggande derom blifvit genom kungörelser i sockenkyrkan meddeladt,
dels ock det tillägg, att det skulle stå dem af ifrågavarande
arrendatorer, hvilka tillträdt sina arrenden före den 14 mars 1884, fritt

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

att den 14 mars 1888 afträda arrendena, derest skriftlig ansökan derom
ingåfves till Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande inom samma
tid, som för tillgodonjutande af den härofvan föreslagna lindringen i
arrendes utgörande blifvit bestämd;

motion n:o 48 af herr J. Anderson i Tenbult, som föreslagit, att
Riksdagen ville besluta, att vid utarrenderande af statens jordegendomar
arrendetiden såsom hittills skulle bestämmas till 20 år, men med rätt
för arrendator att, med anledning af förändrade konjunkturer eller annan
orsak, hos Konungens befallningshafvande i länet eller annan vederbörande
1 lli år före hvarje femårsperiods utgång afsåga sig arrendet;

att nuvarande arrendatorer af dylik jord måtte, oaktadt kontraktet
vore afsedt att gälla för 20 år, ega ej allenast lika beskaffad uppsägningsrätt,
än äfven att minst fyra månader före den 14 nästa mars
afsåga sig arrenderättigheten till afträde sistnämnda dag;

att äfven de arrendatorer, som vid arrendeauktioner, hvilka hållits
på eu föregående arrendators risk, bundit sig för mer än 5 år, måtte
njuta enahanda uppsägningsrätt;

att alla nuvarande kronoarrendatorer måtte få lösa naturapersedlarne
efter hvarje arrendeårs i markegångstaxan för samma län under Litt. A
bestämda pris i stället för nu bestämda tioårs medelpris; och

att den i vissa arrendekontrakt bestämda forsellön, från och med
innevarande år, måtte från statens sida efterskänkas;

motion n:o 50 af herr A. Johansson i Löfåsen om rätt för arrendator
af statens jordbruksfastighet att, om han så önskade, få under
loppet af innevarande år uppsäga arrendet till afträde den 14 mars 1888;

motion n:o 62 af herr P. Truedsson med förslag att arrendatorer,
som under tre års tid innehaft någon statens domän på arrende, måtte
blifva berättigade begära och på egen bekostnad erhålla ny uppskattning
å den arrenderade domänen af de män, som enligt författningen af den
10 november 1882 vore skyldiga att vid utarrenderingar taxera statens
egendomar, samt för den återstående arrendetiden tillgodonjuta den
nedsättning i arrendet, hvartill en sådan uppskattning kunde föranleda,
livilket likvisst icke finge öfverstiga 20 procent af dåvarande arrendet;

motion n:o 75 af herr L. F. Odell om rättighet för alla kronoarrendatorer
att, utan afseende å den längre eller kortare tid, som kunde
återstå af deras arrenden, få under innevarande år uppsäga dem till
afträde den 14 mars 1888; och

motion n:o 117 af herr C. A. Neiglick, som föreslagit att med tillämpning
af hvad af herr Samuel Johnson m. fl. i öfrigt, blifvit föreslaget
rörande lindring i vilkoren för arrende af kronans domäner,

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

7

måtte bestämmas, att vid omsättning från penningar till spanmål måtte
i stället för det för alla ärenden lika föreslagna medium af årsprisen
för åren 1876—1885, tagas för hvarje arrende särskildt medium af årsprisen
för de tio år, hvilka närmast föregått arrendets början, allt enligt
Litt. A. i vederbörande läns markegångstaxa.

Enligt hvad i det vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition
fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 15 sistlidne apidl
meddelas, hade chefen för domänstyrelsen, med anledning deraf att
under de senare åren en stor del arrendatorer af kronans för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar nödgats i följd af iråkad t
obestånd och deraf föranledd oförmåga att förnya arrendeborgen afträda
sina arrenden, samt att från åtskilliga arrendatorer framställningar
ingått att erhålla anstånd med erläggande af arrendeafgifterna
eller nedsättning i desamma eller ock att få afträda sina arrenden,
anmodat vederbörande föredragande hos styrelsen att verkställa utredning
rörande anledningen till den betryckta ställning, hvari kronoarrendatorerne
befunne sig, samt att afgifva förslag till åtgärder för
åstadkommande af en förbättring härutinnan.

I det yttrande, som till fullgörande af detta uppdrag afgifvits till
domänstyrelsens protokoll den 10 juni nästlidet år, hade bland annat
anförts,

att då, såsom förhållandet varit i rikets samtliga län under de
sista åren, årsprisen å spanmål sjunkit allt lägre och lägre under medelmarkegångsprisen,
samt prisen på andra landtmannaprodukter rönt
inverkan af gällande pris å spanmål, häri vore att söka en af de väsentligaste
anledningarne till att de arrendatorer, som vore skyldige att
lösa sina naturaarrenden med annan lösen än efter årspris, kommit i
en betryckt ställning;

att ställningen icke vore att anse bättre, utan snarare sämre för
de arrendatorer, som erlade arrenden med ett för hela arrendetiden
bestämdt penningebelopp, enär nemligen vid prisens sjunkande medelmarkegångsprisen
to ge ett, ehuru föga märkbart, intryck deraf, hvarigenom
de arrenden, som utginge efter sistnämnda pris, i någon, om
ock obetydlig, mån minskades, då deremot en dylik minskning alldeles
icke komme de arrendatorer till godo, som skulle erlägga penningearrenden; -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

att ett sådant prisfall å landtmannaprodukter, som nu inträffat,
icke kunnat förutses vare sig af arrendatorerne sjelfve eller af de myndigheter,
som haft befattning med arrendevilkorens bestämmande;

samt att, då någon nämnvärd höjning i prisen sannolikt icke komme
att under den närmaste framtiden inträffa, fara vore för handen, att,
derest icke någon ändring tiil arrendatorernes fördel vidtoges i bestämmelserna
för arrendeafgifternas utgörande, ej allenast flertalet
arrendatorer, utan äfven de personer, som iklädt sig borgensansvarighet
för arrendeskyldigheternas fullgörande, ginge sin ruin till mötes.

På grund häraf föreslogos vissa åtgärder till beredande af lättnad
i svårigheterna för de nuvarande arrendatorerne och sedan Kong!.
Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit yttranden öfver
det sålunda inom domänstyrelsen utarbetade förslag, hade bemälda
styrelse den 19 november nästlidet år till Kongl. Maj:t afgifvit framställning
i ämnet och deruti, enligt hvad af ofvanberörda statsrådsprotokoll
närmare inhemtas, föreslagit, att, med vissa undantag och inskränkningar,
de arrendatorer af kronans egendomar, som erlade naturaarrenden,
att lösas efter medelmarkegångspris (Lutt. C i markegångstaxa^,
eller penningearrenden eller båda dessa slags arrenden, måtte
för år 1886 och återstående arrendetiden medgifvas sådan omsättning
af arrendena, att Vs af den lösen, som för naturaarrendena borde enligt
kontrakten utgå för år 1886, likasom Vs af penningearrendena fixerades
såsom arrendeafgift i penningar, samt återstående 4/s förvandlades för
hvarje län efter medium af årsprisen Litt. A för åren 1876—1885 såsom
omsättningsgrund till spanmål, 1h råg, Va korn och V3 hafre, att för
hvarje år lösas efter faststälclt årspris, för närvarande i markegångstaxan
betecknadt med Litt. A.

Vidare hade domänstyrelsen hemstält, dels att med bibehållande
för fiske och annan till jordegendom ej liänförlig lägenhet af föreskriften
i 10:de punkten i kongl. kungörelsen den 10 november 1882
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
att arrende skall sättas i penningar, den ändring i berörda
stadgande måtte, hvad anginge jordegendom, vidtagas, att vid utarrendering
deraf arrendet skulle bestämmas antingen i spanmål af de slag,
domänstyrelsen bestämde, och penningar, eller ock i spanmål och smör
jemte penningar, naturapersedlarne att lösas efter det under löpande
arrendeår i vederbörlig ordning faststälda årspris, för närvarande i
markegångstaxan betecknadt med Litt. A, och dels att optionsrätten
måtte återinföras samt att, der optionsrätt icke komme i fråga till begagnande,
utan arrendet utbjödes till täflan, arrendeanbuden, när de

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

9

öfverstege det faststälda arrendevärdet, skulle göras i form af kontant
städja, att vid arrendets tillträdande på en gång erläggas. Alternativt
hade domänstyrelsen ifrågasatt en tillfällig hjelp för de i betryck varande
arrendatorerne genom eftergift med vissa procenttal af 1886 årsarrenden.

Till omförmälda statsrådsprotokoll har herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet vidare anfört, att såsom visst kunde antagas,
att åtminstone en större del af kronans arrendatorer för närvarande
befunne sig i ekonomiskt betryck. Härom vittnade icke blott de framställningar,
länsstyrelserna och domänstyrelsen lemnat af tillståndet i
landets olika delar, utan äfven de talrika motioner, som inom Riksdagen
väckts i syfte att åt kronoarrendatorerne bereda en vare sig tillfällig
eller mer fortvarande lindring i arrendevilkoren.

I främsta rummet vore det sålunda rådande betrycket framkalladt
af det betydande prisfall, som under de senare åren egt rum å jordbrukets
produkter och bland dessa i synnerhet å spanmål. Men äfven
andra orsaker hade utan tvifvel varit dertill medverkande. Den öfverspekulation,
som på 1870-talet gjort sig gällande snart sagdt på alla
områden af den ekonomiska verksamheten, hade såsom naturligt icke
lemnat statens arrendeväsen oberördt, utan ledt till högt uppdrifna anbud
vid arrendeauktionerna, likasom äfven dertill att äldre arrenden öfvergått
i nya händer emot erläggande af stundom orimligt höga afträdessummor
till de förutvarande arrendeinnehafvarne. Så mjmket känbarare
måste denna öfverspekulation under närvarande förhållanden
återverka på arrendatorernas ställning, som en stor del af dessa vid
arrendenas öfvertagande antagligen icke varit i besittning af tillgångar,
motsvarande de belopp, hvarmed arrenderätten af dem förvärfvats, och
än mindre derutöfver egt till sitt förfogande tillräckligt förlagskapital
för att kunna uppdrifva den arrenderade egendomens afkastning till ett
emot den dryga arrendegiften svarande belopp.

För att för arrendatorerna af kronans utarrenderade egendomar
mildra följderna af det inträffade starka prisfallet å jordbrukets produkter,
har Kongl. Maj:t i ofvan anförda proposition föreslagit, att
desse arrendatorer, med vissa undantag, må å arrendeafgiften för sist förflutna
arrendeår åtnjuta eftergift af tio procent, och till afhjelpande af
det betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna sig i följd af öfverspekulation
vid arrendenas öfvertagande, är i samma proposition jemväl
föreslaget, att arrendatorerne må, med samma undantag och under iakttagande
af särskilda föreskrifter, medgifvas rätt att uppsäga arrenden
till upphörande den 14 mars 1889.

Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 4 Sand. 1 Afd. 20 Hälft.

2

io

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. eftergift
af 10 -procent
å arrendena
för arrendeåret
1886—
1887.

Beträffande den ifrågasatta eftergiften af 10 procent å arrendena
för sistförflutna arrendeår, eller tiden från den 14 mars 1886 till
samma dag 1887, har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört
bland annat, att ehuru någon bestämd anledning icke för närvarande
förefunnes att under den närmaste framtiden förvänta någon väsentligare
förändring i de för jordbruket rådande konjunkturerna, vare
sig till förbättring eller försämring, det likväl icke synts böra nu
ifrågakomma att utsträcka en dylik eftergift till längre tid än den, för
hvilken prisförhållandena redan vore fullt kända. Den eftergift, som nu
kunde varda medgifven, borde sålunda afse endast sistförflutna årets
arrenden, af bvilka, i följd af det bemyndigande Kongl. Maj:t i början
af detta år lemnat länsstyrelserna att i förekommande fall bevilja anstånd
med halfva arrendets erläggande till den 1 nästkommande oktober,
halfva beloppet i de flesta fall ännu antagligen vore utestående.

Om än flertalet af kronans arrendatorer för närvarande både att
kämpa med ekonomiska svårigheter, vore det, enligt hvad departementschefen
vidare anfört, utom allt tvifvel, att åtskilliga kronoarrenden funnes
af den förmånliga beskaffenhet, att deras innehafvare vore i stånd att
utan förlust fullgöra sina förbindelser. Det skulle vid sådant förhållande
kunna synas rigtigast, att eftergift å 1886 års arrenden medgåfves endast
efter föregången pröfning i hvarje särskildt fall och åt de arrendatorer,
som dervid funnes vara i behof af lindring, vid hvilken pröfning ej blott
behofvet af lindring, utan jemväl af dennas storlek skulle tagas i öfvervägande.
Då det måste anses önskligt, att vid en dylik pröfning likartade
grunder komme att följas, borde densamma för hela riket helst
ske af endast en myndighet och således antingen förbehållas Kongl.
Maj:t i finansdepartementet eller öfverlemnas åt domänstyrelsn. Enär i
hvilketdera fallet som helst besluten borde föregås af en utredning hos
de lokala myndigheterna, hvarvid i åtskilliga fall undersökning på
stället icke kunde undvikas, vore det emellertid uppenbart, att pröfningen,
på dylikt sätt verkstäld, icke skulle kunna medhinnas utan alltför
stor tidsutdrägt, på samma gång en så betydande tillökning i arbete
skulle uppstå för den profvande myndigheten, att särskilda arbetskrafter
måste för ändamålet beredas, derest icke arbetet inom verket i öfrigt
skulle komma att lida. Med något mindre olägenhet och något större
utsigt att i tid medhinnas skulle viil pröfningen kunna anförtros åt
länsstyrelserna, ehuru då med uppoffring i större eller mindre grad af
den likformighet i besluten, som vore att anse såsom eftersträfvansvärd;
men äfven för länsstyrelserna skulle en sådan pröfning erbjuda stora
svårigheter och fordra vidlyftiga utredningar. Vare sig alltså pröfningen

Statsutskottets Utlåtande N:o 33

11

komme att ske på det ena eller andra sättet, skulle säkerligen omgång
och kostnader uppstå, som icke kunde anses uppvägda med den ringa
vinst, kronan komme att skörda deraf, att en eller annan arrendator
blefve från eftergift å arrendet utesluten. Departementschefen ansåge
sig derföre och oaktadt de anmärkningar, som från principiel synpunkt
kunde göras mot ett sådant förslag, böra förorda att eftergiften måtte
komma att omfatta samtliga kronoarrenden med undantag endast för
vissa grupper deraf, i afseende å hvilka någon särskild undersökning
uppenbarligen icke erfordrades för att finna, att anledning till eftergift
icke vore för handen, eller hinder för eftergift mötte i särskilda förhållanden.
Att härvid en del arrendatorer komme i åtnjutande af nedsättning
i sina arrenden, utan att vara deraf i egentligt behof, borde
icke tilläggas allför stor betydelse, då väl icke heller desse arrendatorer
undgått att i större eller mindre mån känna trycket af de förändrade
konjunkturerna och någon billighet finge anses ligga deri, att, när kronan
medgåfve en tillfällig lindring i arrendevilkoren på den grund, att ett
prisfall å jordbruksprodukter egt rum, som icke varit möjligt att förutse,
denna lindring komme äfven de arrendatorer till godo, som i följd af
större omsigt vid sina arrendeförbindelsers ingående befunne sig i en
mindre ogynsam ställning och i regeln vore att räkna till den bästa
klassen af kronans arrendatorer.

Från ifrågavarande eftergift borde emellertid åtskilliga i statsrådsprotokollet
omförmälda arrenden uteslutas. Och har utskottet,
som till undvikande af för stor vidlyftighet får hänvisa till hvad derom
i samma protokoll meddelas, med anledning af herr Boströms samt
herrar Johnsons och Ericksons ofvannämnda motioner, endast velat erinra
att från lindring uteslutits så väl arrenden, hvilka uppbäras och redovisas
af indelningshafvarne på gammal stat, som andra arrenden, hvilka icke
ingå omedelbart till statsverket, af den anledning att, på sätt i statsrådsprotokollet
påpekas, det är uppenbart, att nedsättning i dessa arrenden
icke kan vidtagas utan att kränka vederbörande indelningshafvares
rätt eller rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten vidtagits.

Enligt detta protokoll skulle från eftergift jemväl undantagas de
arrenden, hvilka tillkommit under de senaste åren, sedan den hufvudsakliga
förändringen i konjunkturerna för jordbruket redan inträdt.
Domänstyrelsen hade ansett gränsen i detta hänseende böra bestämmas
så, att lindring icke borde få åtnjutas i fråga om arrenden, hvilka tagit
sin början den 14 mars 1884 eller senare; men då aftalen om de arrenden,
som löpa från midfastan 1884, uppgjorts å sådan tid, att arrendatorerne
icke i allmänhet kunnat grunda sina beräkningar på senare

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

prisförhållanden än dem, som gälde år 1882, då något väsentligare
fall i spanmålsprisen ännu icke egt rum, syntes billighetens kraf bättre
tillgodoses, om endast de arrendatorer uteslötes från eftergift, hvilka
af slutat sina arrendekontrakt efter 1884 års början.

Beloppet af eftergiften syntes departementschefen icke böra bestämmas
högre än till tio procent af arrendesumman, då nedsättningen
skulle komma att motsvara den lindring, som af åtskilliga enskilde jordegare
beviljats deras arrendatorer i sistlidet års arrenden; och borde
de arrendatorer, hvilka enligt nu angifna grunder skulle blifva berättigade
att åtnjuta eftergift, men redan till fullo erlagt sina arrenden
för det sistförflutna arrendeåret, få uppbära de dem tillkommande belopp
kontant, att afkortas å kronans arrendemedel för år 1886. En
minskning i denna inkomsttitel, som i staten för nämnda år upptagits
till 3,270,000 kronor, skulle i följd af den föreslagna eftergiften komma
att uppstå med ett belopp, hvilket kunde beräknas till lägst 250,000
och högst 300,000 kronor. Någon åtgärd i anledning häraf påkallades
emellertid icke med hänsyn vare sig till 1886 års eller följande års
statsregleringar, då, äfven med en dylik minskning i arrendemedlen,
1886 års statsreglering kunde påräknas komma att uppvisa öfverskott.

Utskottet, som icke underskattat de svårigheter, i hvilka de flesta
af kronans arrendatorer måst råka genom det under senare åren inträffade
prisfallet å jordbrukets produkter, och vid sådant förhållande funnit
någon lindring böra arrendatorerna beredas, har ansett den af Kongl.
Maj:t i detta sylte föreslagna åtgärd vara den lämpligaste; och, derest
det jemväl ifrågasatta medgifvandet för nuvarande arrendatorer att få
uppsäga arrendena vinner Riksdagens bifall, torde ytterligare anspråk
å nedsättning i arrendeafgifterna endast undantagsvis böra för framtiden
förekomma, då sådana anspråk väl icke med skäl torde kunna
framställas af de arrendatorer, som icke begagnat sig af uppsägningsrätten.
Ehuruväl det visserligen icke torde kunna undvikas, att en
sådan arrendatorerne generelt medgifven lindring i ett eller annat fall
kan tillkomma amendator, livilkens arrendevilkor varit sådana, att någon
eftergift för honom icke skulle vara behöflig, lärer dock, enligt
hvad departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll anfört, en
pröfning af behofvet för hvarje särskildt fall medföra så stora svårigheter,
att hvarje tanke derpå måste öfvergifvas; och vid sådant förhållande
har Utskottet ansett sig icke kunna biträda det af Herr P. Truedsson
i ofvan omförmälda motion framstälda förslag.

Vidkommande de undantag från den ifrågasatta eftergiften, hvilka,
enligt Kongl. Majits omförmälda förslag, böra göras i afseende å inne -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

13

hafvarne af vissa uppgifna arrenden, har Utskottet icke haft annat att
erinra än att, då möjligen den uppfattning skulle kunna göra sig gällande,
att kontrakt om arrende bör anses vara »afslutadt» vid det tillfälle,
då arrendet å auktion inropas, tydligen bör angifvas, att från
eftergiften böra undantagas innehafvare af arrenden, för hvilka arrendekontrakten
äro upprättade efter 1884 års början.

Såsom i det föregående omförmälts, hade domänstyrelsen, som
ansett staten böra till det nuvarande betryckets lindrande träda emellan
endast för så vidt och i den mån detta hade sin grund i den inträffade
förändringen i konjunkturerna, hvilken varit af beskaffenhet att
kunna lika litet af arrendatorerne som från kronans sida förutses, men
att deremot arrendatorerne borde sielfve vidkännas följderna af den
öfverspekulation, som egt rum vid arrendeuppgörelserna, föreslagit en
sådan förändring i sättet för arrendeafgifternas utgörande, att en femtedel
af dessa skulle beräknas i penningar, men öfriga fyra femtedelar
efter medium af årsmarkegången åren 1876 till och med 1885 omsättas
till spanmål, Vs råg, V3 korn och Vs hafre, att för hvarje år lösas efter
det löpande årets markegångspris. De i nedgående stadda spanmålsprisen
skulle då komma att öfva ett motsvarande inflytande på arrendebeloppen,
under det att å andra sidan utsigt skulle bevaras åt kronan
att vid en åter inträdande stegring i spanmålsprisen genom stigande
arrenden vinna ersättning för hvad den nu eftergåfve.

Om det än måste erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande,
till större eller mindre del, i spanmål medförde den fördelen att göra
arrendatorerne mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, vore det
dock, enligt hvad departementschefen till meranämnda statsrådsprotokoll
anfört, föga lämpligt att, endast på grund deraf, att under en kortare
årsföljd spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan
år 1871 tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar
borde beräknas och utgöras uteslutande i penningar, samt att sålunda
åter införa den för kronoarrendenas utgörande under föregående tid
gällande anordning, som på grund af dess mindre lyckliga verkningar
då utdömdes. Då i öfverensstämmelse med de beslut, som förut fattats
rörande grundräntans och tiondens omsättning i penningar, de äldre
persedelarrendena nämnda år utbytts emot penningearrenden, hade denna
åtgärd framkallats icke mindre af behofvet att åstadkomma förenkling
i uppbörds- och redogörelseverket, än af vunnen erfarenhet om olägenheterna
af det förra betalningssättet, såsom i hög grad försvårande möjligheten
såväl för arrendatorerne att kalkylera sina utgifter som för
kronan att beräkna sina inkomster. Penningens betydelse såsom den

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

tillförlitligaste mätaren af alla slags värden hade sedan den tiden icke
minskats, men väl ökats; och, gälde detta särskildt beträffande jordbruket,
då numera icke blott jordbrukarens alla utskylder och en stor del
af hans lefnadskostnader utginge i penningar, utan till resultatet af
hans ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer medverkade, hvilka icke
egde något sammanhang med prisen å jordbrukets alster eller kunde
till sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen såsom värdemätare.
Oafsedt de allmänna olägenheter, som ur nu antydd synpunkt
skulle befinnas förenade med en återgång till persedelarrenden, kunde
mot en dylik åtgärd, såsom medel att bereda arrendeinnehafvarne lindring,
med fog anmärkas, att, i all synnerhet om, på sätt domänstyrelsen
föreslagit, arrendespanmålen skulle lösas efter det löpande årets
markegångspris, det ingalunda alltid skulle komma att inträffa, att arrendet
blefve lägst, då svårigheten att utgöra detsamma vore för arrendatorn
störst. Oaktadt det inflytande, den utländska spanmålsimporten
utöfvade på sädesprisen inom landet, kunde det nemligen antagas
såsom visst, att, åtminstone i de orter, som vore i saknad af ett mera
utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsnare belägna från importorterna,
en allmännare missväxt eller felslagen skörd på vidsträcktare
områden skulle föranleda en stegring i årsmarkegången å spanmålen,
medförande i sin ordning ökade arrendebelopp just vid ett tillfälle, då
arrendatorernes betalningsförmåga vore minskad.

Utskottet, som delar den af departementschefen sålunda uttalade
åsigt om olämpligheten af den utaf domänstyrelsen föreslagna förändringen
i sättet för arrendeafgifternas utgörande, har vid sådant förhållande
icke kunnat biträda de af Herrar Boström, Johansson, Erickson
och Neiglick i deras ofvan omförmälda motioner framstälda förslag i
fråga om arrendeafgifternas beräknande, på sätt domänstyrelsen föreslagit,
till en femtedel i penningar och fyrafemtedelar i spanmål.

forums ar* I fråga om det föreslagna medgifvandet för kronans arrendatorer

rendatorer att att uppsåga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889 meddelas
arrendena * statsråd sprotokollet, att detta förslag, som, enligt hvad ofvan är nämndt,
a>,en ena. apger affljelpandet af det betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna
sig i följd af öfverspekulation vid arrendenas öfvertagande visserligen
icke öfverensstämde med de af domänstyrelsen uttalade åsigter i
förevarande ämne, då styrelsen ansett staten icke böra i detta hänseende
träda emellan; och för såvidt det gälde endast att låta arrendatorerna
och deras löftesmän sjelfva umgälla följderna af lättsinnigt ingångna
förbindelser, borde staten måhända icke ingripa. Men här till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

15

komme den omständigheten att kronan, hvilken, såsom egare till den
utarrenderade jorden, vore intresserad af dennas tillbörliga skötsel,
äfventyrade att, derest arrendatorns bristande förutseende för honom
ledde till obestånd, förr eller senare få återtaga den arrenderade egendomen
i ett vanvårdadt eller skadadt skick. Det borde då kunna anses,
åtminstone i de flesta fall, skola lända kronan till fördel, om arrenden
af ifrågavarande beskaffenhet ju förr dess hellre upphörde, och vara af
kronans eget intresse påkalladt, att anordningar vidtoges, hvarigenom
möjlighet härtill bereddes.

Emot medgifvandet för arrendatorerne att uppsäga arrendena hade
domänstyrelsen erinrat, att ett dylikt medgifvande otvifvelaktigt skulle
leda derhän, att ett stort antal arrendatorer, äfven sådane, som ej vore
i större behof af lindring i sina vilkor, skulle komma att afsåga sig
arrendena i förhoppning att vid det prisfall å arrenden, som kunde förväntas
inträffa, derest en mängd sådana samtidigt utbjödes, åter komma
i besittning af den förut arrenderade egendomen emot den afgift, de
sjelfve ville bestämma, och att den lindring i nu utgående arrendeafgifter,
som på ett sådant sätt skulle komma desse arrendatorer till del,
antagligen skulle uppgå till mycket betydande belopp.

De farhågor, domänstyrelsen sålunda uttalat för följderna af en
arrendatorerne medgifven rätt att uppsäga sina arrenden, syntes enligt
hvad i statsrådsprotokollet vidare anföres, väl öfverdrifna. Någon anledning
antaga, att en allmännare öfverspekulation egt rum vid öfvertagande
af de nu i kraft varande kronoarrendena, förefunnes ej. I någon
betydligare omfattning hade öfverspekulation antagligen förekommit
endast vid den utarrendering af militieboställen, som under de för jordbruket
gynsamma konjunkturerna på 1870-talet egde rum, medan dessa
boställen ännu förvaltades af boställsdirektionerna och upplätos till den
högstbjudande. För detta antagande vunnes äfven stöd i den uppgift,
som vederbörande föredragande hos domänstyrelsen lemnat å förverkade
arrendekontrakt under åren 1878 — 1885, då nemligen deraf framginge,
att det varit hufvudsakligen och nära nog uteslutande bland innehafvarne
af de till statsverket dåmera indragna militieboställena, som oförmåga
att fullgöra sina förbindelser framträdt. De fall, då i öfrigt öfverspekulation
i någon afsevärd grad egt rum vid arrendeuppgörelserna,
i det att arrendatorn vare sig iklädt sig ett allt för högt arrende i form
af städja, medan sådan ännu erlades, eller senare i årlig afgift eller
till förutvarande innehafvare af arrendet erlagt ett oskäligt afträdesbelopp,
syntes hafva varit jemförelsevis fåtaliga eller åtminstone icke hafva före -

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

kommit i den mängd, att ett öfvervägande antal bland arrendatorerne
kunde antagas vara i verkligt behof af att lemna sina arrenden.

Men vor-e detta förhållandet, vore också faran, att, derest rätt att
uppsäga arrendena medgåfves, denna rätt skulle komma att i större
utsträckning begagnas med beräkning att återförvärfva arrendena till
billigare vilkor, icke så stor. Med ungefärligen lika grad af sannolikhet,
som att vid nytt utbjudande ett förut någorlunda skäligt arrende
komme att nedgå, skulle det kunna förutses, att arrendeafgiften dervid
stegrades utöfver det förutvarande beloppet, och detta så mycket hellre
som, då samtidigt med de i följd af uppsägning inträffande arrendeledigheterna
ett lika antal arrendatorer blefve utan verksamhet, hvilka
åtminstone till större delen måste söka sin utkomst på samma sätt som
förut, konkurrens vid de uppsagda arrendenas utbjudande icke borde
uteblifva. Redan den ovisshet, med hvilken resultatet af arrendets förnyade
utbjudande sålunda måste emotses, syntes blifva tillräcklig att i
förening med det band, som vanligen fäste jordbrukaren vid den af
honom nyttjade jorden, afhålla en arrendator från att utan tvingande
skäl vedervåga en uppsägning.

Om derjemte, vid uppsägningsrätten fästes det vilkor, att arrendator,
som toge denna rätt i anspråk, icke skulle ega att vid det uppsagda
arrendets utbjudande åtnjuta den optionsrätt, som kunde genom
arrendekontraktet blifvit honom tillförsäkrad, och icke heller den i 7:de
punkten af nu gällande grunder för domänförvaltningen åt arrendator,
som väl skött egendomen, medgifna rättighet att efter utropet öfvertaga
arrendet emot högsta erbjudna arrendeafgift, skulle enligt departementschefens
åsigt sådant i sin mån bidraga att hos arrendatorerne frammana
en tillbörlig betänksamhet vid uppsägningsrättens begagnande.

Då från uppsägningsrätten på förhand synts böra uteslutas vissa
arrenden, i afseende å hvilka all anledning saknades att förutsätta, att
öfverspekulation gjort sig gällande eller att de för närvarande vore
högre än att innehafvarne utan svårighet förmådde att utgöra sina
arrendeafgifter, och då det vidare syntes vara nödigt att utesluta äfven
de arrenden, hvaraf inkomsten uppbäres af enskilda eller är anslagen
till vissa statsändamål, samt det icke synts böra ifrågakomma att staten
medgifver återgång af arrendekontrakt, som utfärdats så nyligen
som under år 1884, hafva samma undantag ansetts böra stadgas i fråga
om uppsägningsrättens åtnjutande, som föreslagits med hänsyn till den
tillstyrkta nedsättningen i 1886 års arrendeafgifter.

Enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare förmäles, vore det påtagligt,
att; uppsägningsrätten skulle komma att medföra en icke obe -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

17

tydlig minskning i kronans arrendemedel. Denna minskning borde dock
icke betraktas såsom en förlust, ty i sjelfva verket inträffade här icke
något annat, än att kronan, som under kortare eller längre tid af vissa
sina egendomar åtnjutit en högre inkomst, än som under normala förhållanden
bort kunna påräknas, finge denna inkomst reducerad till belopp,
som stode i närmare öfverensstämmelse med egendomarnes verkliga
afkastningsförmåga, på samma gång ett förhållande afbrötes, som,
om det fått fortgå, kunnat genom den arrenderade jordens försämring
i en framtid leda till en ännu större minskning i arrendeafkomst. Då
rättigheten att efter uppsägning frånträda arrende skulle inträda först
den 14 mars 1889, komme densamma emellertid icke att utöfva någon
verkan på den budget, som under detta år förelagts Riksdagen.

I detta sammanhang hade departementschefen ansett sig böra
fästa uppmärksamheten derpå, att, då medgifvandet att före arrendetidens
utgång frånträda ett ofördelaktigt arrende innebure en synnerligen
stor förmån för arrendets innehafvare, af rättighetens begagnande
borde blifva en sjelfklar följd, att under den återstående arrendetiden
intill arrendets upphörande vidare eftergift å den åiåiga arrendesumman
icke skulle ifrågakomma.

Utskottet, som i hufvudsak delar den af chefen för finansdepartementet
uttalade åsigt i förevarande frågor, har alltså funnit det lämpligaste
medlet till afhjelpande af det betryck, hvarå en stor del af kronans
arrendatorer befinna sig, vara, att dem medgifves rätt till arrendenas
uppsägning; och har utskottet, i likhet med hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, ansett tidpunkten för de uppsagda arrendenas upphörande
icke böra sättas tidigare än till den 14 mars 1889.

I afseende å den tid, inom hvilken arrendatorerne böra för att
komma i åtnjutande af uppsägningsrätten i sådant syfte göra anmälan,
har utskottet förestält sig, att denna tid, som af Kongl. Maj:t föreslagits
till två månader efter det kungörelse i ämnet af Kongl. Maj:t utfärdats,
skäligen borde kunna bestämmas till lika lång tid, eller två månader,
från det kungörelse blifvit i församlingens kyrka uppläst, i hvilket senare
fall enahanda rådrum för öfvervägande af en dylik vigtig åtgärd
blefve beredt kronans samtlige arrendatorer, och således äfven dem,
som äro bosatta å aflägset belägna orter, till hvilka underrättelse om
den i ämnet utfärdade kungörelsen först efter någon tidsutdrägt kan
anlända.

Af åberopade statsrådsprotokoll framgår, att Kongl. Majfls afsigt
varit, att de arrenden, som af förenämnda anledning blefve lediga,
skulle utbjudas till förnyad utarrendering i den ordning, som i kongl.

Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 4 Sami. 1 Afd. 20 Iläft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. optionsrättens
återinförande.

kungörelsen den 10 november 1882 föreskrifves. Ny värdering å den
till utarrendering lediga egendomen skulle alltså föranstaltas och egendomen
genom nytt arrende utarrenderas på 20 år.

Om ock med hänsyn till de vid uppsägningsrätten fästade vilkor
skulle kunna antagas, att icke alltför många arrendatorer, utan endast
de, hvilkas arrende vilkor äro mest betungade, komma att begagna sig
af denna rätt, synes det dock nödigt att vara beredd på det fall, att,
särskildt inom vissa län, en mängd kronoegendomar genom uppsägning
kunna blifva lediga till utarrendering från den 14 mars 1889. I sådan
händelse torde stora svårigheter möta för domänförvaltningen att hinna
enligt gällande föreskrifter anställa arrendevärderingar å samtliga dessa
egendomar, likasom ock genom alla dessa egendomars samtidiga utbjudande
på förnyade arrenden arrendepriset öfver höfvan komme att
nedtryckas samt i allt fall den hittills rådande kontinuiteten i utarrenderingen
af kronans egendomar rubbas; och skulle, genom de nya arrendenas
samtidiga utlöpande i måhända stor mängd, samtliga dessa olägenheter
återkomma efter de tjugu årens förlopp.

Med afseende härå har utskottet ansett lämpligast, att de genom
den nu föreslagna uppsägningsrättens begagnande arrendelediga egendomar
på förut gällande arrendevilkor utbjudas på nytt arrende utan
förnyad värdering och endast för den återstående arrendetiden, på sätt,
enligt gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
nu eger rum, då arrenderätt förverkats.

Derest hvad utskottet till lindring i kronoarrendatorernas betryck
här ofvan förordat, vinner Riksdagens bifall, synas de åtgärder, som i
öfrigt blifvit inom riksdagen i enahanda syfte ifrågasatta, icke vara af
behofvet påkallade. Utskottet anser följaktligen det af herrar S. Johnson
och O. Erichson samt J. Andersson i ofvan anförda motioner föreslagna
efterskänkandet af den i vissa arrendekontrakt bestämda forsellönen
icke böra af Riksdagen medgifvas; och torde jemväl de af herrar
Söderberg, J. Andersson, A. Johansson och Odell i ofvannämnda motioner
framstälda förslag i afseende å rätt för kronoarrendatorerne att uppsäga
sina ai-renden, hafva blifvit genom hvad utskottet nu anfört besvarade.
I

I sammanhang med ofvannämnda förslag till lindringar för kronans
arrendatorer har Kongl. Maj:t i förevarande proposition hemstält
om återinförande af den genom kongl. kungörelsen den 24 maj 1875
borttagna så kallade optionsrätten, eller rättigheten för arrendator, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

19

väl skött egendomen, att vid arrendeperiodens slut, utan auktion, öfvertaga
egendomen på nytt arrende emot den afgift, denna efter uppskattning
ansetts skäligen böra betinga.

Genom de år 1882 utfärdade nya grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner hade, enligt hvad i förenämnda statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 15 sistlidne april omförmäles,
visserligen åtskilliga föreskrifter meddelats, egnade att befordra de utarrenderade
egendomarnes förbättning. Sålunda hade möjlighet blifvit
beredd att för torrläggnings- samt större odlings- eller täckdikningsarbeten
vinna godtgörelse genom minskning i ett eller flera års arrendeafgift
eller i visst fall genom utsträckning af arrendetiden. Byggnadsskyldigheten
hade ordnats på ett mer tillfredsställande sätt, och der,
med domänstyrelsens medgifvande och efter af densamma godkänd
plan, byggnad uppförts, för hvilken kostnaden vore större än som motsvarade
den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten, kunde
arrendatorn redan under arrendetiden härför erhålla ersättning genom
eftergift å närmaste årens arrende. I sammanhang härmed hade äfven
en verksammare tillsyn anordnats öfver det sätt, på hvilket den arrenderade
egendomen sköttes och arrendevilkoren af arrendatorn fullgjordes.
Dessa stadganden och denna tillsyn innefattade likväl icke tillräckligt
verksamma medel för att under alla förhållanden tillförsäkra
kronan en tillfredsställande vård om den utarrenderade egendomen.
Huru väl tillsynen öfver arrendatorerne än vore anordnad, kunde dermed
knappast vinnas mer, än att sådana åtgärder från arrendatorns
sida förekommes, som kunde vara att hänföra till ren missvård; men
hvarken kunde något af betydenhet på den vägen åstadkommas för den
arrenderade jordens förkofran och ej heller innefattade nu gällande vilkor
för kronans arrenden någon särskild eggelse för arrendatorerne att
å egendomarne verkställa förbättringar, som afsåge en jemnt fortgående
stegrad afkomst eller minskad brukningskostnad. En sådan eggelse
att på alla områden af jordbruksnäringen framkalla lifaktighet och befordra
vidtagande af förbättringar hade man ansett böra åstadkommas
genom den så kallade optionsrätten; och obestridligt vore äfven, att
den vore egnad att hos arrendatorn i detta hänseende skapa ett med
jordegarens fördel sammanfallande intresse, som knappast i samma grad
kunde på annat sätt uppnås.

Det vore emellertid icke såsom en eggelse att förbättra jorden,
som optionsrätten hade sin enda eller största betydelse, utan såsom beredande
trygghet för en arrendator, med hvilken kronan hade anledning
vara tillfredsstäld, att efter arrendets utgång kunna få detsamma på

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

rimliga vilkor förnyadt. En ersättning för deri förmån, optionsrätten i
detta hänseende innebure, hade man väl i 1882 års grunder för domänförvaltningen
sökt bereda genom den der stadgade rättigheten för arrendator,
som väl skött egendomen, att efter egendomens utbjudande
på nytt arrende, om han så önskade, öfvertaga arrendet till den vid
auktionen erbjudna högsta arrendeafgiften; men oaktadt den erfarenhet,
som vid tillämpningen af 1882 års grunder hittills vunnits, syntes gifva
vid handen, att det berörda stadgandet på ett i allmänhet tillfredsställande
sätt uppfylt det afsedda ändamålet, vore det likväl antagligt, att
vid inträdande förbättrade konjunkturer för jordbruket ett väl skött
arrende, när det på nytt utbjödes, skulle locka så många spekulanter,
att den förre arrendatorn, derest arrendets bibehållande åt honom gjordes
beroende af bud och öfverbud, skulle nödgas härför underkasta sig
större uppoffringar, än som kunde vara billigt och skäligt.

Då optionsrätten år 1875 afskaffades, hade hufvudsakliga anledningen
härtill varit, att det i åtskilliga fall visat sig, att det faststälda
maximiarrendet, till hvilket, med begagnande af optionsrätt,
egendom blifvit på nytt arrende åt förre innehafvaren upplåten, icke
motsvarade egendomens verkliga arrendevärde, och att derföre, till
undvikande af förlust för kronan genom för låga arrenden, ansågs lämpligast,
att ledigt arrende alltid stäldes under auktion, på det att sålunda
rätta värdet derå måtte utrönas och komma kronan till godo.
Såsom vederbörande föredragande hos domänstyrelsen erinrat, skedde
arrendeuppskattningarne i allmänhet numera på ett sätt, som lemnade
helt andra och säkrare garantier för erhållande af ett tillförligt arrendevärde,
än förhållandet varit på den tid, som föregått optionsrättens upphäfvande.
I samtliga rikets län, med undantag endast af några få, der
jordbruksdomäner i egentlig mening förekomme blott till ringa antal,
vore anstälda i landtbruk erfarna och med arrendeväsendet särskildt
förtrogna personer, hvilka i stället för kronofogdarne öfvertagit ledningen
af arrrendeuppskattningarne. De vid förrättningen biträdande
två uppskattningsmännen utsåges på ett sätt, som gåfve säkerhet för,
att äfven hos dem insigter och erfarenhet i jordbruket vore till finnandes
i tillräckligt mått; och då anledning dertill förekomme, tillkallades och
biträdde vid förrättningen, utom landtmätare, äfven skogstjensteman,
landtbruksingeniör och särskildt byggnadskunnig person. Också hade
arrendeuppskattningarne, sådana de nu skedde, tillvunnit sig ett icke
ringa förtroende hos allmänheten. En från domänstyrelsen lemnad uppgift
rörande den utarrendering af kronoegendomar, som egt rum under
de tre sistförflutna åren, utvisade nemligen, att de dervid afgifna

Statsutskottets Utlåtande N:o 33. 21

högsta arrendeanbuden endast undantagsvis i någon större grad öfverstigit
det uppskattade arrendevärdet.

Då optionsrätten innebure stora fördelar såväl för arrendatorerne
som för kronan, och då det hufvudsakliga skäl, som föranledde dess
afskaffande, eller bristande tillförlitlighet i arrendeuppskattningarne,
numera borde anses hafva förlorat sin giltighet, hade departementschefen
ej tvekat att i enlighet med domänstyrelsens, af länsstyrelserna
nära nog utan undantag biträdda förslag, tillstyrka optionsrättens återinförande,
dock så att någon återgång härvid icke skulle eg a rum till
åsättande af dubbla arrendevärden eller så kallade minimi- och maximiarrenden,
utan att, i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen,
fortfarande endast ett arrendevärde skulle bestämmas, och detta
utgöra det belopp, hvartill arrende skulle genom option öfvertagas.
Då nemligen, såsom domänstyrelsen ock erinrat, en egendom icke gerna
kunde eg a mer än ett arrendevärde, syntes åsättandet af minimi- och
maximiarrenden endast vara egnadt att ingifva vilseledande föreställningar
om egendomens afkastningsförmåga.

Såsom afsedd att utgöra en uppmuntran till och en belöning för
en förtjenstfull vård om den arrenderade egendomen borde dock optionsrätt
icke få åtnjutas, utan att arrendet innehafts under en längre tid.
Såsom ett vilkor för optionsrättens tillgodonjutande borde derför stadgas,
att arrendator!! innehaft arrendet under en tid af minst tio år, räknadt
intill arrendeperiodens utgång.

Vid optionsrättens återinförande bordo vidare anknytas två förutsättningar
i afseende å optionsrättens tillämpning. Den ena hade afseende
å det vitsord om god skötsel af den arrenderade egendomen,
som utgjorde vilkoret för optionsrättens åtnjutande. Under den tid, då
optionsrätten förut var i kraft, hade detta vitsord icke så sällan erhållits
under omständigheter, som på sin höjd bort kunna berättiga till
det negativa omdömet, att arrendator!! icke missvårdat egendomen.
Någon förändring i det i 1847 års författning använda uttrycket att
ärrendatorn skulle hafva »väl brukat» egendomen påkallades dock icke,
då detta uttryck syntes säga tillräckligt, endast detsamma behörigen
tillämpades. För en sådan tillämpning kunde lämpligast sörjas genom
af domänstyrelsen meddelade anvisningar åt de uppskattningsmän, som
finge till uppdrag att i första hand bedöma arrendators brukningssätt.

En annan omständighet, som förtjenade att synnerligen beaktas
icke blott med hänsyn till optionsrätten, utan äfven på grund af sin
betydelse för arrendeväsendet i allmänhet, vore frågan, i hvad mån
öfverlåtelse af arrende på annan innehafvare borde medgifvas. Med

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

skäl kunde det sägas, att knappast något annat verkat så hindrande
för en gynsam utveckling af arrendeväsendet som de täta ombyten af
innehafvare, en del kronoegendomar genom medgifna arrendeöfverlåtelser
varit underkastade. Att en egendom, som med korta mellantider
ginge hand ur hand, icke gerna kunde vinna förkofran, vore naturligt,
helst om, såsom oftast vore fallet vid öfverlåtelserna, mer eller
mindre oskäliga afträdessummor betingades med den påföljd, att efter
hand arrenden, som i förste innehafvarens hand kunnat vara ganska
fördelaktiga, uppstegrades derhän, att de slutligen blefve omättligt höga.
På sådant sätt betoges ock all verkan af de försigtighetsmått, kronan
vid utarrendeiingen kunde hafva vidtagit för att skydda sig emot följderna
af en öfverspekulation.

I 27:de punkten af de för förvaltningen af kronans domäner den
10 november 1882 utfärdade grunder vore stadgadt, att öfverlåtelse af
arrende kunde ske endast med domänstyrelsens medgifvande; och
endast i två fall, då arrendatorn dog eller då han blefve försatt i
konkurs, hade, enligt samma punkt, en bestämd rättighet tillagts, i förra
fallet åt den aflidnes rättsinnehafvare och i det senare åt konkursboet,
att under vissa vilkor förfoga öfver arrendet. Domänstyrelsen hade
således i sin magt att i alla andra fall än de två nyss nämnda vägra
begärd arrendeöfverlåtelse. Sådan öfverlåtelse borde emellertid medgifvas
endast imdantagsvis och då mycket bevekande skäl dertill förelåge.
Särskildt blef en sådan tillämpning af det åberopade stadgandet
af vigt, om optionsrätten återinföi''des. När en sådan rätt fått begagnas,
och egendomen på grund deraf tillträdts på nytt arrende, borde det
nemligen icke tillåtas arrendatorn att utan mycket vägande skäl
öfverlåta det nya arrendet på annan, då man med optionsrätten väl
velat bereda arrendatorn förmånen att fortfarande få besitta den af
honom förut brukade egendomen, men icke möjligheten att realisera
arrenderätten i penningar.

Departementschefens afsigt vore derföre också att i sammanhang
med utfärdandet af de förändrade bestämmelser rörande förvaltningen
af domänerna, som kunde blifva en följd af det nu föreliggande
förslaget, hos Kongl. Maj:t göra hemställan om meddelande
åt domänstyrelsen af föreskrifter, som kunde vara egnade att främja
en sådan tillämpning af gällande stadganden om arrendeöfverlåtelse,
som nu antydts såsom påkallad.

Då optionsrätten otvifvelaktigt innebär en eggelse för arrendator
att å den arrenderade egendomen nedlägga arbete och kostnader till
eredande af en fortgående ökad afkomst af densamma, samt följakt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

23

ligen bör föranleda till en nitisk vård af egendomen och till dess deraf
uppkommande förbättring, har utskottet, som ej heller förbisett den af
departementschefen framhållna vigten af att egendomarne i allmänhet
så sällan som möjligt ombyta brukare, icke tvekat biträda Kongl. Maj:ts
förslag om optionsrättens återinförande, helst den noggrannhet, hvarmed
arrendeuppskattningarne numera i allmänhet ske, torde innebära
sådan trygghet för erhållande af ett tillförlitligt arrendevärde, att de
skäl, hvilka år 1875 föranledde optionsrättens afskaffande, förlorat sin
giltighet; och, på sätt Kongl. Maj:t ansett, torde härvid någon återgång
till åsättande af minimi- eller inaximiarrenden icke böra ega rum, utan,
i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen, endast ett
arrendevärde böra bestämmas, och detta utgöra det belopp, hvartill
arrende må genom option öfvertagas.

Deremot har utskottet icke funnit sig böra biträda Kong]. Maj:ts
förslag, att såsom vilkor för optionsrättens tillgodonjutande borde
stadgas, att arrendatorn skulle hafva innehaft egendomen så lång tid
som minst tio år. Förutom de fall, då, enligt hvad utskottet härnedan
meddelar, den arrendator tillkommande optionsrätten synts utskottet böra
öfvergå på vissa andra öfvertagare af arrendet än afliden arrendator
enka och barn, torde omständigheter kunna förekomma, hvilka billigtvis
böra föranleda optionsrätts medgifvande för arrendator, som under
kortare tid innehaft arrendet, exempelvis då en åldrig arrendator med
behörigt tillstånd öfverlåtit arrende på en aflägsnare anförvandt eller
annan person, som under någon tid för arrendator räkning brukat
egendomen. Under alla förhållanden synes första vilkoret. för optionsrättens
åtnjutande vara, att egendomen blifvit väl skött; och torde den
härvid förutsatta tiden för arrendets innehafvande ej böra utsträckas
vidare, än som erfordras för att vederbörande må kunna bilda sig
ett tillförlitligt omdöme om egendomens skötsel. På grund häraf har
utskottet funnit sig böra föreslå, att såsom vilkor för optionsrättens åtnjutande
bör bestämmas, att arrendatorn innehaft egendomen i minst
fem år, återstående delen af arrendetiden inberäknad.

Såsom förut är sagdt, anser utskottet den arrendator tillkommande
optionsrätten böra kunna öfverflyttas äfven till vissa andra personer än
hans enka och barn. Utskottet har nemligen ansett med billighet
öfverensstämmande, att, om under de sista fem åren af arrendetiden
arrendators sterbhusdelegare efter vederbörligt tillstånd öfvertagit arrendet
eller om under samma tid arrendator med vederbörligt tillstånd
öfverlåtit arrenderätten på barn eller måg, den, som på sådant sätt blifvit
innehafvare af arrenderätten, må för åtnjutande af optionsrätt räkna

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. ifrågasatt
återinförande
af städja
med anledning
af kronoegendomar.

Ang. ersättning
för
öfverbyggnad.

sig till godo den tid, hvarunder företrädaren varit i besittning af arrendet.
Har vidare arrenderätt öfverlåtits på arrendator löftesmän eller
öfvergått till i konkurs försatt arrendator konkursbo eller blifvit af
konkursförvaltningen försåld, synes ej heller i dessa fall den förmån,
arrendatorn må hafva egt i optionsrätten, böra, då i öfrigt föreskrifna
vilkor fullgjorts, vara förverkad, utan kunna öfverflyttas på den nye
arrendatorn till fördel för dem, hvilka i allt fall torde under vanliga
förhållanden hafva fått vidkännas förluster genom arrendatorns obestånd.
På grund häraf har utskottet funnit ett tillägg i det sålunda antydda
syftet böra göras till det af Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet angående
optionsrätten.

Efter hvad nu blifvit anfördt, torde något vidare yttrande icke
erfordras med anledning af de i fråga om optionsrättens införande af
herr Söderberg i ofvan! anförda motion, n:o 28, väckta förslag, hvilken
motion, i hvad den vidare afser en revision af de nu gällande grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner i syfte att återlemna
arrendatorerne en större frihet vid egendomarnes skötande, icke synes
utskottet böra föranleda någon särskild åtgärd.

Med anledning af den genom herr Boströms omförmälda motion
väckta frågan om städjans återinförande, får utskottet meddela, att
utskottet, då städjan så nyligen som genom de år 1882 faststälda
grunder för domänförvaltningen borttogs, icke ansett sig nu böra föreslå
en ändring i denna del af gällande arrendelagstiftning. Under hänvisande
till den utredning i denna fråga, som förekommer i ofvannämnda
statsrådsprotokoll, har utskottet endast velat tillägga, att
utskottet delar den af departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll
uttalade mening derom, att vidtagandet af en åtgärd, som kan
leda till förminskande af arrendatorernes driftkapital, allra minst kan
anses lämplig i en tid, sådan som den närvarande, då jordbruket utvecklar
sig i en rigtning, som medför ett ökadt behof af förlagsmedel.
I

I skrifvelse den 5 februari 1886 gjorde domänstyrelsen framställning
om anvisande af medel för att sätta styrelsen i tillfälle att

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

25

vid arrendeupplåtelse kontant utbetala sådan ersättning, hvartill nuvarande
arrendator enligt de för hans arrende gällande föreskrifter
kunde finnas berättigad för öfverbyggnad å egendomen, i stället för
att, såsom mom. 5 af 15:de punkten i kongl. kungöi-elsen den 10 november
1882 föranleder, förbinda tillträdande arrendatorn att gälda
dylik ersättning.

Enligt hvad af ofta åberopade statsrådsprotokoll inhemtas, hade
departementschefen, som i sammanhang med förenämnda frågor äfven anmält
domänstyrelsens omförmälda framställning, dervid anfört, att arrendatorernas
byggnadsskyldighet genom 1882 års arrendelagstiftning blifvit
på det sätt reglerad, att arrendatorn antingen hade att under arrendetiden
utföra vissa bestämda nybyggnadsarbeten i enlighet med derför
vid arrendeaftalets tillkomst upprättad plan eller ock att vid arrendetidens
utgång redovisa nybyggnad, motsvarande i värde ett vid utarrenderingen
bestämdt lika penningbelopp för hvarje år af arrendetiden. Härutöfver
finge ingen byggnad å egendomen utföras utan domänstyrelsens särskilda
medgifvande; och då domänstyrelsen för den öfverbyggnad, som
med dess begifvande egde ruin, hade sig öppet att, om styrelsen så
funne lämpligt, bereda arrendatorn ersättning genom eftergift å närmaste
årens arrende, borde i fråga om de arrenden, som afslutats med
tillämpning af 1882 års författning, endast undantagsvis kunna inträffa,
att vid arrendetidens utgång arrendatorn hade fordran för öfverbyggnad,
och då i alla händelser icke till större belopp, än att gäldandet deraf
utan olägenhet kunde påläggas den tillträdande arrendatoim.

Domänstyrelsens förevarande framställning afsåge också endast
de äldre arrenden, som tillkommit före utfärdandet af 1882 års grunder
för domänförvaltningen. Arrendatorn hade då skyldighet att hålla
egendomen efter vissa allmänna grunder fullständigt bebyggd; och den
nybyggnad, som under arrendetiden af honom utförts, godtgjordes med
årsberäkning eller så, att hvarje byggnad efter särskilda uppskattningsgrunder
beräknades motsvara byggnadsskyldigheten för visst antal år
af arrendetiden. Om härvid större nybyggnad befans vara af arrendatorn
verkstäld, än som, med dylik beräkning, motsvarade alla åren af
arrendetiden, egde han att för den Överskjutande nybyggnaden eller
»öfverbyggnaden» undfå ersättning af efterträdaren i arrendet, med
rätt för denne att tillgodoräkna sig den inlösta öfverbyggnaden å sin
byggnadsskyldighet.

Såsom en öfvergångsanordning vore nu i det af domänstyrelsen
åberopade momentet af 1882 års grunder stadgadt, att den öfverbygg Bih.

till Biksd. Prot. 1887. B. 4 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

nadsersättning, som kunde tillkomma innehafvare af äldre arrende,
skulle till honom gäldas af den nye arrendatorn, utan att likväl derigenom
någon minskning för den senare skulle inträda i hans egen
nybyggnadsskyldighet enligt nu gällande författning. Den öfverbyggnadsersättning,
som under nuvarande förhållanden kunde varda en tillträdande
arrendator till gäldande ålagd, blefve således i sjelfva verket
att anse såsom en del af hans an-ende, erlagd genast vid tillträdet.

Men der afträdande arrendator hade en större fordran för öfverbyggnad,
skulle otvifvelaktigt förbindelsen för nye arrendatorn att godtgöra
denna, vid arrendeuppgörelsen ännu icke till siffran kända fordran
i många fall verka mer nedtryckande på arrendeafgiften, än som stode
i rimligt förhållande till öfverbyggnadsersättningens storlek, och i sådana
fall borde det vara i kronans intresse att sjelf erlägga beloppet.
Kungörelsen den 10 november 1882 angående domänförvaltningen
syntes ock förutsätta, att understundom ett dylikt sätt för öfverbyggnadsersättnings
gäldande skulle kunna ifrågakomma, då nemligen det
af domänstyrelsen åberopade öde momentet i 15:de punkten af samma
författning innehölle, att ersättning för öfverbyggnad skall af nye
arrendatorn gäldas, »der icke i arrendekontraktet med honom varder
annorlunda bestämdt». Att kronan sjelf öfvertoge betalningen af sådan
ersättning borde dock endast ske, då öfverbyggnaden vore af någon
större betydenhet och endast efter pröfning af Kongl. Maj:t i hvarje
särskildt fall; och under sådan förutsättning syntes utgifter för ifrågavarande
ändamål endast mera sällan behöfva ifrågakomma och något
särskildt anslag för ändamålet icke behöfva äskas, utan det vara tillfyllest,
att Kongl. Maj:t erhölle Riksdagens bemyndigande att i förekommande
fall låta af tillgängliga medel förskjuta för öfverbyggnads
inlösen erforderligt belopp, att sedermera anmälas hos Riksdagen till
ersättande.

Ehuruväl utskottet ansett det kunna ifrågasättas, om icke lämpligast
vore, att den ersättning för öfverbyggnad, hvartill frånträdande
arrendator kunde finnas vara berättigad, alltid borde gäldas af kronan,
till undvikande af andra affärsförbindelser emellan från- och tillträdande
arrendatorer än dem, som måste föranledas af fordran för utsäde, befintlig
gröda m. m., har utskottet, då något förslag i sådant syfte icke
blifvit inom Riksdagen väckt, funnit sig sakna anledning till särskild
framställning i detta ämne.

Den ersättning för öfverbyggnad, hvarom nu är fråga, afser sålunda
allenast de fall, då arrendator enligt arrendekontrakt, som af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

27

slutats före utfärdandet af 1882 års grunder för domänförvaltningen,
har fordran för verkstäld öfverbyggnad; och har utskottet icke haft
något att erinra mot att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, Kongl. Maj:t
bemyndigas att för sådant fall förskjuta erforderliga medel att sedermera
af Riksdagen efter anmälan ersättas.

Då emellertid ersättning för öfverbyggnad först vid af- och tillträdessynen
emellan afgående och tillträdande arrendator kan till siffran
bestämmas, och ersättningsbeloppet således icke kan vara kändt vid
det långt derförut uppgjorda nya kontraktets upprättande, har inom
utskottet uppmäi-ksamheten fästs å svårigheten att, vid arrendeaftalets
uppgörande, meddela föreskrifter angående ersättningens utbetalande,
hvilken svårighet ytterligare torde ökas, derest domänstyrelsen i hvarje
fall skulle nödgas underställa frågan Kongl. Maj:ts pröfning. På det
Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att på tjenligaste sätt ordna denna
angelägenhet, har utskottet derför trött sig böra föreslå, att Kongl.
Maj:t må bemyndigas förskjuta de för dylik ersättning erforderliga
medel, utan att vid sådant bemyndigande fästes det vilkor, att framställning
i hvarje fall bör af domänstyrelsen hos Kongl. Maj:t göras;
och har utskottet så mycket mindre ansett något hinder böra möta för
Kongl. Maj:t att anbefalla statskontoret att på reqvisition af domänstyrelsen
utbetala de för omförmälda ersättningars gäldande erforderliga
belopp, som ersättningsbeloppets utgående alltid är beroende på
synerätts laga kraftvunna utslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:

A) att Riksdagen må medgifva:
l:o) att arrendatorerne af kronans utarrenderade
egendomar må å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår
åtnjuta eftergift med tio procent, att afdragas
å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara obetald,
eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden,
uppbäras kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel;
dock att från åtnjutande af denna eftergift
undantagas innehafvarne af följande arrenden, nem -

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884
års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom
icke hänförliga, särskildt utarrenderade
lägenheter och förmåner, såsom fisken, q varnar, sågar,
hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade
egendomarne;

arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in
natura eller lösas efter löpande årets markegång eller
femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospitals
förut tillhöriga hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län
samt af indragna pipareboställena Vis mantal Brännårby
i Södermanlands län, 1U mantal Lilla Holgryte i
Jönköpings län och V4 mantal Gräsöna i Skaraborgs
län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare
på gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen
till statsverket;

2:o) att, med enahanda undantag, som omförmälts
i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer
må eg a att, der de så önska, uppsäga sina arrenden
till upphörande den 14 Mars 1889, med iakttagande
härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet inom två månader,
efter det af Kongl. Maj:t utfärdad kungörelse i ämnet
blifvit i församlingens kyrka uppläst och åtföljas af
arrendelöftesmännens förklaring att de, oberoende af
att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare, än
arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för
fullgörande af de arrendatorn åliggande förbindelser;

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna
uppsägningsrätten, icke må vid den arrenderade
egendomens utbjudande på nytt arrende åtnjuta vare
sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

29

arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de
punkten af gällande grunder för förvaltningen af
kronans domäner stadgade rätt för arrendator, som
väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande
öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna
arrendeafgift;

börande de egendomar, hvilka pa sådant sätt blifva
arrendelediga, utbjudas å auktion till förnyadt arrende
pa förut gällande arrendevilkor under den återstående
arrendetiden.

B) att Riksdagen må besluta, att de i 7 och 8
punkterna af kongl. kungörelsen den 10 november
1882 meddelade bestämmelser rörande förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande
stadganden:

sjunde punkten:

Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen
faststälda, skall, derest förre arrendatorn enligt
äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft
arrendet så lång tid, att denna tillsammans med
återstående delen af arrendetiden uppgår till fem år,
och han egendomen väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen
att efter derom vid arrendeuppskattningen
och af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden
pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen
utbjudes, till det faststälda arrendevärdet hembjudas
förre arrendatorn eller, i händelse han med döden
afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,
derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn
eller flera barn, dessa föreläggas att, om de vilja
arrendet gemensamt bibehålla, till handhafvande för
deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig
person.

Har under de sista fem arrendeåren arrendators
sterbhusdelegare efter medgifvande af domänstyrelsen fått
öfvertaga arrendet, eller har under samma tid med domänstyrelsens
tillstånd arrendator å barn eller måg öfverlåtit
arrenderätten, eger vid nya utarrendering en den,

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

\

som på sådant sätt blifvit innehafvare af arrenderätten
för åtnjutande af optionsrätt räkna sig till godo den tid,
hvarunder företrädaren varit i besittning af arrendet.

Har arrenderätt öfverlåtits på arrendators löftesmän
för arrendet eller öfvergått till i konkurs försatt arrendators
konkursbo eller blifvit af konkursförvaltningen försåld,
må, derest arrendatorn uppfylt de för optionsrätts
åtnjutande föreskrifna vilkor, löftesmännen, konkursboet
eller den, till hvilken arrenderätten blifvit af konkursförvaltningen
försåld, ega optionsrätt vid egendomens förnyade
utarrendering, oaktadt löftesmännen, konkursboet
eller öfverlåtelsetagaren dä icke innehaft arrendet i så
lång tid, att denna tillsammans med återstående delen
af arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arrendet
öfvergått till arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo,
med enahanda förbehåll beträffande viss persons anställande
för egendomens skötsel, som här ofvan gjorts i
afseende å arrendets öfvertagande af arrendators enka
och barn.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets
öfvertagande eller varder ej, då, enligt hvad här ofvan
stadgats, viss person skall anställas för egendomens
skötsel, härtill inom sådan tid anmäld person, som af
domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten förfallen,
och varde i sådant fall eller då optionsrätt ej
eger rnm, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning,
underrättelse om arrendevilkoren och
det arrendevärde, domänstyrelsen ansett egendom böra
betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet
å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet och å
plats i orten, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, af kronfogden eller annan af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade
anbud ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilka anbud, sedan det muntliga utropet blifvit med
klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

31

muntliga anbuden underställas domänstyrelsens pröfning;
egande styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande,
som för sitt anbud stält godkänd säkerhet,
der anmärkning emot hans fräjd icke förekommit och
han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under
sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till
arrendator olämplig. År antagligt anbud, motsvarande
minst det åsätta arrendevärdet, icke afgifvet, bör
arrendet å ny auktion utbjudas.

På styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande
af ofvan stadgade vilkor i afseende å säkerheten
samt arrendatorns person och fräjd, arrendet åt
den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,
i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om
egendomens skötsel tills vidare efter omständigheterna
förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej
antagits.

åttonde punkten:

Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning
skall bland arrendevilkoren intagas det uttryckliga
förbehåll, att, derest efter arrendetidens utgång
egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare
kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet
skulle finna lämpligt att egendomen eller
den del deraf under ett arrende med annan egendom
upplåta, arrendatorn då icke eger att för den honom
eljest tilkommande optionsrätt af kronan fordra eller
erhålla någon ersättning;

C) att Riksdagen må förklara, att der ersättning,
hvartill nuvarande arrendator af kronan tillhörig egendom
enligt de för hans arrende gällande föreskrifter
kan finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad,
finnes böra af kronan gäldas, härför erforderligt belopp
må af tillgängliga medel förskjutas att sedermera
anmälas hos Riksdagen till ersättande; samt

D) att herrar Johan Boströms, P. M. Söderbergs,
S. Johnsons i Hvetlanda och O. Ericksons i Bjersby,
J. Andersons i Tenliult, A. Johanssons i Löfåsen, P.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Truedsons, L. F. Odells och C. A. Neiglicks i ofvannämnda
ämnen väckta motioner icke må till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 Juni 1887.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Reservationer:

vid punkten A.I

af herrar H. P. P. Tham och F. A. Boström, hvilka yrkat, att Riksdagen,
med afslag å utskottets förslag i detta moment, må medgifva,
att de kronoarrendatorer, som önska en förnyad uppskattning af värdet
af deras nu innehafvande arrenden mot det att staten bidrager med
halfva kostnaden för en dylik uppskattning och arrendatorn vidkännes
andra hälften af densamma, må af statsmedel återbekomma det belopp,
hvarmed deras erlagda arrendeafgift för år 1886 öfverskjutit det vid
den förnyade uppskattningen faststälda beloppet;

af herr R. N. G. Montgornery-Cederhielm,, som anfört:

»Då jag anser domänstyrelsens i detta ämne afgifna förslag fördelaktigare
såväl för staten som ock för arrendatorerne än det af utskottet
i öfvemnsstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition afgifna, får
jag hemställa

l:o) att Riksdagen måtte, i hufvudsaklig likhet
med hvad bemälde styrelse tillstyrkt, medgifva, att i
samtliga rikets län, med undantag af Blekinge, Hallands,
Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens, de arrendatorer af kronans

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

33

egendomar, som erlägga naturaarrenden, att enligt
kontrakten lösas efter medelmarkegångspris litt. C,
eller penningearrenden eller båda dessa slags arrenden,
må, med enahanda undantag, som förekomma i utskottets
ofvanintagna förslag litt. A l:o, för innevarande
år och återstående arrendetiden medgifvas sådan
omsättning af arrendena, att 1/s af den lösen,
som för naturaarrendena bör enligt kontrakten utgå
för år 1886, liksom ]/6 af penningearrendena, fixeras
såsom arrendeafgift i penningar, samt återstående 4/5
förvandlas för hvarje län efter medium af årsprisen
litt. A för åren 1876—1885 såsom omsättningsgrund
till spanmål Vs råg, V3 korn och V3 hafre att för
hvarje år lösas efter faststäldt årspris, för närvarande
i markegångstaxan betecknadt med litt. A; börande
härvid iakttagas, att vid omsättningen kanna och öre
skola vara minsta enheterna, så att bråktal, som ej
öfverstiger half kanna eller hälft öre, uteslutes, och
hvad som går deröfver upptages såsom hel kanna
eller helt öre;

2:o) att Riksdagen — med bibehållande för fiske
och annan till jordegendom ej hänförlig lägenhet af
föreskriften i 10 punkten af kongl. kungörelsen den
10 november 1882 angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, att arrende
skall sättas i penningar — ville hvad jordegendom
angår besluta den ändring af berörda punkt, att vid
sådan egendoms utarrendering arrendet skall bestämmas
på det sätt, som i afseende å omsättningen af
nuvarande arrenden i ofvanstående mom. l:o blifvit,
föreslaget;»

af herrar C. E. Casparsson och grefve E. C. A. Piper, hvilka instämt
i herr Montgomery-Cederhielms reservation;

af herr grefve A. G. Barnekow;

af herr Ak Olsson, som anfört :

»Då jag icke kunnat instämma i det slut, hvartill utskottet komJBih.
till Pdksd. Prot. 1887. B. 4. Sami. 1 Afd. 20 Höft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

mit i punkt A mom. 1—2, nödgas jag reservera mig mot det fattade
beslutet.

Om det också kan sägas, att rättigheten att få
uppsäga ett innehafvande arrende ju i och för sig utgör
en icke oväsentlig fördel för de arrendatorer,
hvilka nu icke förmå utgöra sina arrenden, skall man
dock finna, att denna rättighet i högst ringa mån skulle
blifva dem till hjelp, som bäst behöfde hjelpen.

En hvar, som eger kännedom om förhållandena,
vet nemligen att mången arrendator nedlagt betydligt
både arbete och kapital på egendomens förbättring i
hopp att framdeles återfå hvad han utgifvit. Om
också arrendebeloppet under nuvarande förhållanden
faktiskt är för högt, skall han dock endast i yttersta
nödfall begagna sig af rätten till uppsägning; ty, som
sagdt, han hoppas i det längsta på någon förändring
i konjunkturerna, hvarigenom han kunde återvinna
åtminstone någon del af de på egendomens förbättring
nedlagda kostnaderna. Deremot skulle uppsägningsrätten
tvifvelsutan komma att begagnas af sådana
arrendatorer, hvilka endast nödtorftigt skött egendomarne,
ty desse hafva föga att riskera genom uppsägningen,
men kunna deremot på goda skäl hoppas att
vid ny auktion återfå arrendet till nedsatt belopp.
Jag anser fördenskull, att enda utvägen att bereda
arrendatorerna den åsjdtade lindringen vore att, på
sätt herr P. Truedson i sin motion föreslagit, verkställa
ny uppskattning af egendomens arrendevärde.
Kostnaden för denna uppskattning torde, till förekommande
af obefogade anspråk, arrendatorn böra vidkännas
till hälften, men staten bidraga med betalning
af den andra hälften.

På grund af dessa i korthet anförda skäl vågar
jag yrka, det Riksdagen, med afslag å utskottets förslag
i punkt A mom. 1—2, må medgifva, att de kronoarrendatorer,
som önska en förnyad uppskattning af
deras nu innehafvande arrenden mot det att staten
bidrager med halfva kostnaden för en dylik uppskattning
och arrendatorn vidkännes andra hälften af den -

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

35

samma, må dels af statsmedel återbekomma det belopp,
hvarmed deras erlagda arrendeafgift för år 1886
öfverskjutit det vid den förnyade uppskattningen faststälda
beloppet, dels ock befrias från skyldigheten
att för återstående delen af deras arrendetid erlägga
högre arrende än vid den förnyade uppskattningen
funnits skäligen böra för arrendet betalas.»

vid punkten B:
af herr A. P. Danielson:

mot utskottets förslag; utan angifvande af särskilda punkter:

af herrar N. Peterson, O. Jonsson och L. O. Larsson.

Herrar E. Sederholm och friherre P. von Krcemer hafva begärt få antecknadt,
den förre att han ei deltagit i behandlingen af detta ärende,
och den senare, att han ej tagit del i handläggningen af den under
punkten B omförmälda del af ärendet.