Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 17 juni 1887, kl. 12 raidd.

Betänkande i anledning af väckt motion om borttagande af

lastpenningarne.

Uti de vid tulltaxan fogade underrättelser, om hvad vid taxans tilllämpmng
iakttagas bör, är 4 § af följande lydelse:

§ 4.

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika belopp
af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för hvarje ton, beläknad
efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid inkommande
och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett kalenderår
gör derå resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas dessa
umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande
endast när fartyget innehar last samt större eller mindre del deraf lossar,
och ma härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg, hvilkas lastqvantitet
år i förhållande till deras drägtighet af ringare betydenhet; i hvilket
länseende bestämmelserna uti § 44 i kongl. förordningen angående lotsverket
den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.
kungörelsen den 17 november 1882 rörande ändringar i vissa delar af
nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis
på märkrullan eller passet meddelas.

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft.

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras
effekter, eller ock endast aflastar gods i annat fartyg för export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af ordres
för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer
lossning och icke heller företager annan lastning än af förnödenheter
för besättning, medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring afgifves,
anlöper svensk hamn och der lossar sin last, samt efter verkstad
reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma
till större eller mindre del försäljer, da sådan försälj
ning inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna
bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets, lastdrägtighet,
för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar
skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efterrättelse
de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt, i tillämpliga
delar, jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande
uttagande af tullpass.»

Uti motionen n:o 120 inom Andra Kammaren har herr O. Mehn
hemstält, att Riksdagen ville besluta, att den uti ofvanberörda paragraf
under benämning lastpenningar föreskrifna afgift skulle upphöra från
och med 1888 års början. Denna skatt hade nemligen länge blifvit af
regering och representation erkänd såsom en oegentlig och orättvis beskattning
på sjöfartsnäringen, hvilken i likhet med andra näringar hade
att betala inkomstskatt samt stämpelskatt, men derjemte uti lastpenningarne
finge vidkännas en tilläggsskatt på dess redskap, fartyget. Att
regering och Riksdag vore eniga om olämpligheten af ifrågavarande
skatteform, framginge af handlingarne från flera riksdagar, då fråga om
lastpenningarnes afskaffande förekommit, synnerligast under, de två senaste
årens riksdagar. Stora svårigheter hade emellertid visat sig vid
försöken att vinna Riksdagens bifall till skattens fullständiga boit

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

tagande. Bland annat hade man velat sammankoppla densamma med
grundskatterna och endast velat medgifva så stor nedsättning uti
lastpenningarne, som samtidigt beviljades i grundskatterna. På denna
grund hade år 1885 bestämts, att lastpenningarne skulle nedsättas från
14 till 10 öre pr ton, motsvarande en samtidigt beslutad grundskatteafskrifning
af 30 procent. Då sjöfartsnäringen lede under lika stort betryck
som någon annan näring i vårt land, och då hela vårt näringslif
vore i hög grad beroende af att ifrågavarande näring icke ginge under,
borde denna näring komma i åtnjutande af billig och rättvis behandling
i beskattningsväg.

Till upplysning om rätta betydelsen af det väckta förslaget och om
storleken af det belopp, hvarmed lastpenningar utgå af svenska fartyg,
får utskottet framlägga följande på officiella statistiska uppgifter grundade
utredning. Tontalet af de under åren 1881—1885 från Sverige till
utrikes ort afgångna och från utrikes ort till Sverige ankomna svenska
fartyg utgjorde sarnmanlagdt 15,180,091 tons, under det tontalet af samtliga
på samma sätt afgångna och ankomna fartyg utgjorde 41,155,175
tons. De svenska fartygens tontal utgör således i allmänhet 36,9 procent
af samtliga ifrågavarande fartygs tontal. Lastpenningarne befinnas
under samma tid hafva uppgått till 2,913,091 kronor eller i medeltal
582,618 kronor om året. Då lastpenningarne under hela den ifrågavarande
tiden utgingo efter 14 öre för ton, men nu endast utgöra 10 öre
för ton, måste för denna beräkning berörda belopp 582,618 kronor nedsättas
till 10/u deraf eller 416,155 kronor. 36,9 procent af sistnämnda
belopp utgör 153,561 kronor. Detta belopp utvisar således den andel
af lastpenningarne, på ofvan angifvet sätt beräknade, som i medeltal
gäldas af svenska fartyg. Vid hela denna beräkning har, af brist på
närmare uppgifter, afseende icke kunnat fästas vid de lindringar i afgiften,
som i vissa fall medgifvas fartyg vid förnyade resor eller då de
ankomma och åter afgå i barlast. Då dessa medgifvanden äro lika för
svenska och utländska fartyg, torde deraf icke vållas någon afsevärd
ändring i ofvan angifna procenttal. För att bereda de svenska fartygen
en lindring i kostnader af 153,561 kronor om året, skulle således
statsverket beröfvas en årlig inkomst af 416,155 kronor. Enligt
utskottet tillhandakommet meddelande, har för år 1886 lastpenningarne
uppgått till något lägre belopp än berörda beräknade medeltal, eller
till 415,034 kronor, deraf 36,9 procent utgör 153,147 kronor.

Då emellertid, såsom utskottet vid flera tillfällen framhållit, denna
skatt, derest densamma verkligen ytterst träffar fartygsrederierna, vore,
såsom en skatt å sjelfva medlet för samfärdseln, i hög grad olämplig,

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

hade otvifvelaktigt utväg måst beredas att aflyfta en sådan tunga. Men
att rederierna verkligen i sista hand draga denna skatt, torde alldeles
icke få tagas för gifvet. Det har nemligen jemväl vid åtskilliga tillfällen
under de föregående årens öfverläggningar i denna fråga påvisats,
att, då lastpenningar^ utgå i samma proportion för alla fartyg,
dessa belopp, oberoende af all konkurrens om frakter, ingå såsom en
konstant faktor uti alla rederiers fraktkalkyler och således ytterst drabba
den fraktade varan. Så anföres t. ex. uti Kongl. Maj:ts proposition till
1872 års Riksdag angående lastpenningarnes upphörande, att då ingen
skeppsredare torde uppgöra ett fraktslut utan att ihågkomma denna
afgift och tillägga densamma till de omkostnader, hvilka måste från den
betingade frakten afgå, innan någon vinst för honom derå uppstår,
frakterna i följd af lastpenningarne måste i de allra flesta fall stegras
med ett denna afgift motsvarande belopp, hvilken stegring i vanliga fall
drabbar de fraktade varorna. Samma åsigt uttalas ock uti de kongl.
propositionerna angående lastpenningarne till 1883 och 1885 års Riksdagar.
Enligt utskottets förmenande skulle derföre, om lastpenningarne
borttoges, frakterna på grund af den lifliga täflan inom detta område,
mycket snart sänkas med så stort belopp, som möjliggjorts genom lindringen
i beskattning. Dessutom skulle genom den förenkling uti klarationsförhållanden,
som af den ifrågasatta åtgärden skulle åstadkommas,
främmande fartyg i ännu högre grad lockas att söka frakter till och
från våra hamnar, och då frakternas belopp, utöfver de för alla nödvändiga
omkostnaderna, väl hufvudsakligen bestämmas af tillgång ocb
efterfrågan af fartyg, skulle måhända den fördel, som de svenska rederierna
kunde komma att vinna af den föreslagna åtgärden, uppvägas af en ökad
konkurrens med främmande nationers fartyg. Utskottet anser sig knappast
behöfva erinra, att de mellan Sverige och de flesta främmande
magter ingångna sjöfartstraktater hindra oss så väl från att borttaga lastpenningarne
för svenska fartyg men bibehålla dem för de utländska,
som ock från att genom anslag eller på annat sätt med penningar godtgöra
våra rederier för denna utgift. Det måste således tagas för gifvet
att hänsynen till de svenska rederiernas ställning icke ovilkorligen krafvel
att statsverket frånhändes ifrågavarande alldeles icke obetydliga
inkomst.

Men om enligt det föregående får antagas, att lastpenningarne i
vanliga fall i sjelfva verket tynga på de fraktade varorna, äro dessa
afgifter, hvilka hänföras till tullmedlen, närmast att anse såsom en tullbevillning
å dessa varor, och i sådant fall lärer anledning saknas, att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 5

borttaga dessa afgifter förrän i sammanhang med én mera fullständig
revision af vår tullagstiftning.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att herr Melins ifrågavarande motion icke måtte
för närvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 juni 1887.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.