Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
1
N:o 6.
Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1887, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1886 församlade revisorers
berättelse angående verlcstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1884.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisonsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit
hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som ansetts
från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att härvid följa
den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Drottningholms och Svartsjö lustslott.
§ I -
(Rev. ber., pag. 7. — Uti. pag. 362.)
Jemte meddelande af en tabell, utvisande de belopp, hvartill utgifterna Angående
för reparationer å Drottningholms och Svartsjö slott, enligt räkenskaperna, gf^dispost
årligen allt sedan år 1872 uppgått, hafva revisorerne, som vid besök å tionen af
Bill. till Riksd. Prot. 1887. 4 Sami. 1 Afä. 5 Höft. 1 lustslott
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Svartsjö slott funnit, att den ringa del af anslaget till Drottningholms och
Svartsjö slotts underhåll, som, enligt hvad förenämnda tabell utvisade, årligen
blifvit använd för det senare slottets räkning, icke varit tillräcklig för detsammas
nödtorftiga underhåll, anfört, att det skick, hvari slottet för närvarande
befunne sig, vore sådant, att en högst bet}rdlig kostnad skulle vara
förenad med dess iståndsättande för att kunna användas till kong! lustslott,
hvilket äfven med hänsyn till dess belägenhet knappast syntes kunna ifrågakomma.
Med afseende härå hade revisorer^ velat ifrågasätta, huruvida icke
hemställan hos Hans Maj:t Konungen borde göras, att slottet jemte dertill
hörande lägenheter, som ej redan för statsverkets räkning disponerades, måtte
till statsverket öfverlemnas för att i sammanhang med statens- öfriga domäner
förvaltas eller ock användas till det särskilda ändamål, hvartill det kunde
befinnas lämpligt.
Med anledning af revisorernes omförmälda framställning har riksmarskalksembetet,
efter att hafva i ärendet hört ståtliållareembetet å ifrågavarande
båda slott, anfört,
att det för underhåll af båda dessa slott gemensamt utgående årliga
statsanslag och i öfrigt inflytande medel vore för ändamålet så otillräckliga,
att, för ett oundgängligt underhåll ensamt af Drottningholms slott med dertill
hörande talrika byggnader och vidsträckta anläggningar, icke obetydliga
belopp utöfver statsanslaget tid efter annan blifvit af H. M. Konungen förskjutna,
och hvilka, förutom flera för slottets underhåll nödiga, af H. M.
Konungens hofförvaltningskassa bestridda, men ej bokförda utgifter, i allmänhet
såsom slottskassans skulder i räkenskaperna inom linien upptoges samt
vid 1885 års slut uppginge till ett belopp af 65,455 kronor;
att till de af revisorerne uppgifna utgifter för reparationer å Drottningholms
och Svartsjö slott under åren 1872—1884, tillkomme för
underhåll af yttertaket å sistnämnda slott för år 1878 ett belopp af 416
kronor och för år 1881 ett dylikt af 597 kronor 50 öre, hvilka två summor
blifvit upptagna bland öfriga utgifter för Drottningholms slott;
att, hvad särskildt Svartsjö slott beträtfade, de bristfälligheter derå,
som vid de årliga synerna af slottsarkitekten med biträde af vederbörande
handtverkare befunnes vara af sådan beskaffenhet, att de för byggnadens
bestånd borde afhjelpas, alltid upptoges i byggnads- och reparationsförslaget,
dervid så tillginge, att å förslaget i första rummet upptoges oundgängliga
reparationer, i andra rummet sådana reparationer, för hvilkas utförande
medel kunde påräknas, och i tredje rummet önskvärda reparationer, för verkställande
hvaraf alla tillgångar saknades. Efter dertill lemnadt nådigt bifall
blefve omedelbarligen de uti de två förstnämnda rummen upptagna arbeten
verkstälda, samt de öfriga i den mån Kongl. Maj:t dertill täcktes bestrida
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
3
kostnaderna. Följaktligen kunde icke något anses vara underlätet för att
vidmagthålla byggnaden i antydt skick, likasom någon anledning att i vidsträcktare
mån underhålla en byggnad, som för närvarande ej vore för något
ändamål behöflig, äfven om erforderliga medel dertill vore att tillgå, icke med
hänsyn till en klok hushållning syntes kunna ifrågasättas.
Vidkommande åter det af revisorerne gjorda förslag om öfverlemnande
till statsverket af Svartsjö slott med dertill hörande lägenheter för att i
sammanhang med statens öfriga domäner förvaltas eller ock användas till
det särskilda ändamål, hvartill det kunde befinnas lämpligt, så innefattade
denna fråga ett ämne, hvaröfver riksmarskalksembetet, då förslaget ej innehölle
några af revisorerne uppgifna närmare bestämmelser rörande slottets
framtida användande, icke vore i tillfälle att kunna afgifva något utlåtande.
Under förutsättning att Kongl. Maj:t emellertid skulle täckas till den gjorda
framställningen lemna bifall, ville riksmarskalksembetet på grund af hvad
förut blifvit anfördt om otillräckligheten af medel för Drottningholms slotts
underhåll, hemställa, att hvarken afdrag i det för båda slotten gemensamma
statsanslaget eller förlust af arrenden för jordlägenheter under Svartsjö slott
måtte på hvad vilkor som helst medgifvas.
Då den hufvudsakliga delen af den till Svartsjö kronogods hörande
jordegendom redan är — på sätt af den vid 1885 års riksdags statsutskotts
utlåtande n:o 33 fogade förteckning öfver statsverkets utarrenderade egendomar
framgår — stäld under domänstyrelsens förvaltning, har utskottet hyst
betänkligheter mot att biträda det af revisorerne alternativt framstälda förslaget,
att slottet med de jemförelsevis obetydliga lägenheter, som dertill numera
bibehållits, skulle öfverlemnas till statsverket för att i sammanhang
med statens öfriga domäner förvaltas. Hvad åter beträffar revisorernes antydan
derom, att slottet skulle kunna användas till något särskildt ändamål,
hvartill detsamma kunde befinnas lämpligt, har utskottet, vid det förhållande,
att revisorerne i detta fall ej framstält något förslag, saknat anledning
ingå i pröfning af denna fråga, helst utskottet antager, att, derest berörda
slottsbyggnad skulle befinnas för något allmännyttigt ändamål användbar,
förslag i sådant syfte icke torde komma att uteblifva.
På grund häraf har utskottet, som med anledning af hvad revisorerne
i detta hänseende anmärkt, velat framhålla nödvändigheten deraf, att de för
Svartsjö slotts underhåll erforderliga reparationer icke må åsidosättas, funnit
sig böra hemställa,
att revisorernes förevarande framställning icke må till
någon Piksdagens åtgärd föranleda.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Angående
ofverkontrol
lörernes
reseersätt
ningar.
Stockholms städs räkenskaper och länens landsböcker.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 108. — Uti. pag. 378.)
Vid granskning af landsböckerna hade revisorerne funnit de till öfverkontrollörerna
utbetalda reseersättningar delvis synnerligen höga. Revisorerne,
som meddelat en uppgift å de i sädant afseende utgifna belopp, enligt hvilken
uppgift kostnaden för öfverkontrollörernes resor jemte arfvoden och ersättningar
till skrifmaterialier och expenser för revisionsåret uppgått till sammanlagdt
87,653 kronor 53 öre, hafva vidare anfört, att om äfven icke borde antagas,
att öfverkontrollörerna i de reseräkningar, som läge till grund för dessa utbetalningar,
obehörigen påfört statsverket större eller mindre del af berörda belopp,
revisorerne dock icke kunnat undgå att anmärka, det öfverkontrollörerna
icke alltid synts med omtanke och förutseende hafva uppgjort sina reseplaner,
enär stundom inträffat, att, då en öfverkontrollör under en förrättningsresa
färdats förbi ett bränneri, han redan samma dag, efter återkomsten till sitt
hemvist, återvändt till berörda ställe för någon förrättning.
Af reseräkningarne framginge äfven, att en icke ringa del af skjutsersättningen
tillkommit derigenom, att öfverkontrollören egt att tillgodoräkna
sig ersättning för skjutsens inställelse från gästgifvaregård till jern vägsstation
eller förrättningsställe. Sålunda förekomme exempelvis, att en öfverkontrollör
tillgodofört sig för en resa från jern vägsstation till bränneri af 0,i mil godtgörelse
för skjutsens inställande från gästgifvaregård 0,8 mil samt för återresa
samma dag från bränneriet till stationen för skjuts inställande från
samma gästgifvaregård 0,7 mil.
Då afsigten med reseersättningar icke kunde vara, att de, som egde
att dem åtnjuta, derå skulle göra vinst, utan endast, att de skulle hafva
sina kostnader fullt betäckta, hade revisorerne ansett sig böra hemställa,
att reseersättningar till öfverkontrollörer och öfriga vid bränvinskontrollverket
anstälda personer måtte komma att beräknas efter grunder, som, utan att
förlust genom resorna orsakades bemälda tjensteman, icke allenast kunde lända
till någon besparing för statsverket, utan äfven medföra större likformighet
i. deras reseersättningar i förhållande till göromål och tjenstgöringsdistriktens
storlek.
I häröfver afgifvet utlåtande har chefen för finansdepartementets kontroll-
och justeringsbyrå anfört, att de räkningar, enligt hvilka ersättning för
resor utginge till öfverkontrollörer och andra vid bränvinskontrollen anstälda
personer, aldrig inkomme till kontrollbyrån, utan granskades och godkändes
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
5
på vederbörande landskontor, hvadan byrån icke kunnat ega kännedom om
dessa räkningars belopp eller det sätt, hvarpå resorna skett. Enligt ordningsstadgan
för bränvinsbrännerierna erhölle byrån månatligen uppgift på de
brännerier, som hvarje öfverkontrollör besökt, af hvilka uppgifter visserligen
visat sig, att inspektionerna i vissa distrikt varit talrikare än i andra, men
då, enligt hittills gällande kontroll föreskrifter, det varit lemnadt åt öfverkontrollörerne
att sjelfva bestämma sina resor, och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ej hos byrån gjort någon erinran beträffande dessa, hade byrån
saknat anledning att i särskilda fall göra någon erinran i fråga om resekostnaderna.
Som likväl mot det hittills rådande systemet för öfverkontrollörernes
aflöning kunde göras anmärkningar af principiel natur, enär det syntes
oegentligt, att eu tjensteman genom obegränsad rättighet att företaga resor
skulle kunna öka sina inkomster, utan att något slags säkerhet funnes, att
resorna vore behöfliga eller att den af dem föranledda statsutgiften alltid
gjordes för gagneligt ändamål, hade chefen för byrån vid uppgörande af det
förslag till ny bränvinstillverkningslag samt till ordningsstadga för brännerierna,
hvarom han, med anledning af Riksdagens framställning i ämnet, erhållit
befallning, redan hemstält, att öfverkontrollörernes aflöningssätt måtte ändras
så, att reseersättningar skulle utgå med ett på förhand bestämdt, efter de
verkliga resekostnaderna lämpadt månatligt belopp.
Jemte anmälan, att chefens för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
omförmälda förslag till ny bränvinstillverkningslag samt till
ordningsstadga för brännerierna blifvit remitteradt till högsta domstolen för
inhemtande af domstolens yttrande i vissa delar, samt att framställning i
ämnet från Kongl. Maj:t lärer vara att under innevarande riksdag förvänta,
får utskottet, då alltså rättelse i det af revisorerne anmärkta förhållandet
är att inom kort emotse, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad sålunda i ärendet förekommit
tills vidare låta bero.
Angående
Kongl.
Maj:ts
befallningshafvande.
s i
Norrbottens
län redovisning
af
de till vägoch
VdttCTl
I
afseende å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkenskaper hade af byggnader
Riksdagens år 1884 församlade revisorer anmärkts, bland annat, att de in
-
Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 116. — Uti. pag. 379.)
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
och utgående balanserna uti det i styrelsens hufvudbok upptagna konto för
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län i väsentlig mån skilde
sig från balanserna i länsstyrelsens i bemälda län vid samma räkenskaper
fogade redogörelse. Då enahanda förhållande egt rum jemväl i 1884 års
räkenskaper, i det att tre af sagda länsstyrelse under åren 1876, 1877 och
1878 anordnade förskott, tillsammans utgörande 1,620 kronor 1 öre, fortfarande,
såsom oredovisade, i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkenskaper
balanserades, medan deremot samma förskott i landtränteriets, af landshöfdingeembete!;
till rigtigheten bestyrkta räkning öfver väg- och vattenbyggnadsmedlen
icke funnos upptagna såsom balans, hade revisorerne, hvilka inhemta!,
att redovisning för ifrågavarande förskottsbelopp vid tiden för revisionsberättelsens
afgifvande ännu icke, oaktadt påminnelser från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, blifvit genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län till styrelsen insänd, anmärkt förhållandet.
I anledning af revisorernes omförmälda framställning har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i deröfver afgifvet utlåtande meddelat, att en af
landskontoret i Norrbottens län upprättad räkning mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande för åren 1876—1885
till styrelsen under den 22 sistlidne september inkommit och vore under
vederbörlig handläggning.
Utskottet, som tagit del af det yttrande, bemälda styrelses revisor i
förevarande ämne afgifvit, samt inhemtat, att styrelsen oförtöfvadt torde
komma att fatta beslut i ärendet, får med anledning häraf hemställa,
att revisorernes omförmälda framställning icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Laiidtbruksäkadamien.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 162. — Uti. pag. 383—388.)
Angående Enligt hvad revisorer^ omförmäla, hade genom kongl. brefvet den 14
JinZnlt''nf Jllli 1814 blifvit åt landtbruksakademien »för försöks anställande i landtlandtbruks-
hushållningen» upplåten den vid norra ändan af Djurgarden befintliga lägenheten
Skeppsbroäng, hvilken akademien sedermera under sommaren år 1817
t al fält. med tull dispositionsrätt emottaga, hvarefter anläggning af försöksfält och
trädskolor börjat. År 1834 hade verksamheten fördelats på två afdelningar,
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
7
en för landtbruk och en för trädgårdsskötsel, då omkring 7 tunnland anslogos
till den senare afdelningen.
G-enom kongl. brefvet den 28 februari 1858 hade ett årligt anslag af
3,000 kronor bestämts »för att sätta akademien i tillfälle att på den åt
akademien upplåtna jordegendom dels föregå den enskilde landtbrukaren med
efterföljansvärda arbetsmetoder, dels ock att i försöksväg teoretiskt och praktiskt
arbeta på dessa metoders fullkomnande». Så väl med de till akademiens
disposition stående medel som genom särskilda statsanslag hade åtskilliga
byggnader uppförts vid experimentalfältet till ett sammanlagdt bokfördt
värde af 162,889 kronor 75 öre.
Dessa byggnader användes såväl för landtbruks- och trädgårdsafdelningarnes
behof som äfven för de med särskilda statsanslag upprättade och
underhållna agrikulturkemiska och växtfysiologiska anstalterna.
Revisorer^, som besökt experimentalfältet, hade funnit, att trädgårdsafdelningen
innehade eu areal af omkring 40 tunnland och att den hufvudsakligen
bestode af trädskolor, från hvilka ganska stor försäljning egde rum,
så att akademien deraf årligen hade en icke obetydlig inkomst.
För landtbruksafdelningen återstode deremot numera endast omkring
25 tunnland odlad jord; och vore således större delen af det till experimentalfält
upplåtna området användt till eu handelsträdgård och alltså till
annat ändamål än dermed ursprungligen varit afsedt, nemligen ett ordnadt
jordbruk, som för den enskilde landtbrukaren kunde utgöra ett föredöme i afseende
på efterföljansvärda arbetsmetoder.
Med afseende å revisorernes omförmälda anmärkning har landtbruksakademiens
förvaltningskomité i infordradt utlåtande till en början erinrat
derom, att den ifrågavarande lägenheten, för hvars nyttjande akademien till
Djurgårdens kassa erlade årligt arrende, icke kunde anses vara en sådan
statsverket tillhörande egendom, öfver hvars användning Riksdagens revisorer
egde att verkställa granskning, enär dispositionen öfver densamma, likasom
öfver öfriga lägenheter å Djurgården, vore Hans Maj:t Konungen ensam
förbehållen — ett förhållande, som ock tydligt framginge af sjelfva det
citerade upplåtelsebrefvet af den 14 juli 1814, enär detsamma icke vore
kontrasigneradt af någon statsrådets ledamot, utan af Hans Maj:t Konung
Carl den trettondes handsekreterare, samt deraf, att akademiens dispositionsrätt
öfver experimentalfältet, i likhet med hvad som egde rum för öfriga å
Djurgården belägna, åt enskilde eller korporationer upplåtna områden, vid
hvarje regentombyte bekräftades af den nye konungen vid hans tronbestigning.
Beträffande sjelfva det anmärkta sakförhållandet, eller att så stor del
af experimentalfältets jord upplåtits åt trädgårdsafdelningen och alltså, enligt
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
revisorernes mening, skulle användas till annat ändamål än dermed ursprungligen
varit afsedt, hyste komitén den åsigt, att hvarken vid den första upplåtelsen
år 1814, ej heller vid beviljandet den 23 februari 1858 af det
årliga anslag af 3,000 kronor, som sedan dess utgått och fortfarande utginge
för försöks anställande, blifvit bestämdt, huru stor del af den upplåtna
egendomen skulle användas till den ena eller andra af de olika rigtningar,
i hvilka försöksverksamhet på landthushållningens område kunde
ifrågakomma, och då det väl ej kunde förnekas, att trädgårdsskötseln vore
den högsta form af jordbruk samt att denna i allmänhet och särskild! den
del deraf, som vid experimentalfältet, väl icke uteslutande, men i öfvervägande
grad bedrefves, nemligen uppdragning af fruktträd, bärbuskar, köksväxter
och dylikt för att utröna, hvilka sorter vore för vårt land lämpligast
och der kunde med fördel acklimatiseras, icke ännu hos oss nått den utveckling,
som vore önsklig, kunde komitén icke finna annat, än att den i
denna riktning vid experimentalfältet utöfvade försöksverksamheten icke blott
läte försvara sig, utan måste anses i hög grad gagnelig och af behofvet påkallad.
Och komitén kunde så mycket mindre finna något klandervärd! deri,
att så stor del af den befintliga arealen blifvit tilldelad trädgårdsafdelningen,
som en efter nutidens förhållanden fullt tillräcklig areal — omkring 36
tunnland, omfattande egendomens bästa åkerjord jemte ängs- och mossmark —
fortfarande stode till förfogande för sådana försök, hvilka afsåge det egentliga
åkerbruket.
Med afseende härå borde för öfrigt icke förbises, att under den tid,
experimentalfältet varit åt akademien upplåtet, landthushållningen genomgått
stora förändringar, hvaraf följden blifvit, att de fordringar, som borde ställas
på ett experimentalfält, nu vore helt andra, än de voro i början af detta
århundrade. Då kunde det med skäl anses lämpligt att å en sådan egendom
som den nu ifrågavarande inrätta en s. k. mönsterfarm med hufvudsakligt
syfte att föregå landets jordbrukare med efterfölj ans värda metoder för jordens
afdikning och bearbetning med mera dylikt, men nu, då dessa metoder vore
väl bekanta och tillämpade på alla bättre skötta egendomar i landet, borde
det erkännas, att en sådan användning af akademiens experimentalfält föga
skulle motsvara tidens kraf. Vid våra landtbruksinstitut och äfven vid landtbruksskolorna
erbjöde sig nu tillfälle att på ett vida verksammare och för
de olika orternas behof mera afpassadt sätt föregå med sådana föredömen.
På samma sätt hade ock den verksamhet, landtbruksakademien förr till
stort gagn för landet utöfvat genom sin verkstad för tillverkning och
spridning af goda landtbruksredskap, gjorts obehöflig genom den storartade,
glädjande utveckling af vår redskapsindustri, som utmärkt de senare årtiondena.
Komitén kunde derför icke finna annat, än att experimentalfältet
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
9
skulle mycket illa motsvara de fordringar nutiden stälde på en försöksanstalt,
om man vid dess användning envist fasthölle vid de former, som i århundradets
början kunde anses öfverensstämmande med en sådan anstalts
uppgift.
I samma mån som jordbruket utvecklades till allt större fullkomlighet,
komme oupphörligt nya spörsmål att uppdyka, de der måste vetenskapligt
lösas och kräfde försök, hvilkas resultat kunde vara af utomordentlig vigt
för den praktiske jordbrukaren, men för hvilkas verkställande stora arealer
alls icke vore af nöden. Verksamheten vid en agronomisk försöksanstalt,
som förr varit, så att säga, extensiv, hade blifvit allt mer intensiv, men
dermed ock möjliggjort vinnandet af vida mer exakta resultat, än de som
kunde ernås med den äldre tidens mindre utbildade försöksmetoder. En
väsentlig del af och måhända de vigtigaste bland de resultat, som numera
vore att vänta från en försöksanstalt, sådan som komitén förestält sig att
akademiens experimentalfält borde vara, vunnos icke så mycket på fältet som
fastmera genom de finare och exaktare undersökningarne på laboratorierna -—
det agrikulturkemiska och det växtfysiologiska — hvarför komitén också ansett
sig böra efter måttet af sina tillgångar åt dem egna särskild uppmärksamhet
och uppmuntran. Men jemte dessa undersökningar verkstäldes å experimentalfältet
äfven fältförsök, behandlande frågor, hvilkas lösning just under nuvarande
förhållanden vore för vårt jordbruk af den största praktiska betydelse.
Så hade under de senare åren en ej ringa del af åkerjorden
användts till försök med fleråriga vallar genom insåning med olika fröblandningar
samt till framalstring af frö till olika gräsarter, hvarjemte i år påbörjats
gödslings- och odlingsförsök å egendomens mossjord. Dessutom komme,
enligt komiténs under sistlidna år fattade beslut, i den mån jorden hunne
dertill beredas, försök att anställas med odling, pröfning och förädling af olika
varieteter af våra vigtigaste kulturväxter för frambringande af utmärkt utsäde
till spridning bland landets jordbrukare, för att af dem ytterligare i
större skala pröfvas och förökas.
Det vore emellertid tydligt, att det anslag af 3,000 kronor, som nu af
statsverket utginge till experimentalfältet för försöks anställande, ''och hvilket
måste delas mellan den agrikulturkemiska och landtbruksafdelningen, icke
kunde vara på långt när tillräckligt för nu nämnda ändamål. Det förefölle
komitén derför, som om det icke borde gifva anledning till anmärkning, att
komitén sökt genom beredande af inkomster från trädgårdsafdelningen möjliggöra
försök och undersökningar i den utsträckning som skett utan att härför
anlita statsverkets understöd utöfver det nämnda, sedan år 1858 till oförändradt
belopp årligen utgående anslaget. Den »icke obetydliga inkomst»,
akademien, såsom revisorerne anmärka, hade af trädgårdsafdelningen, hade
Bih. till Riksd. Prof. 1887. 4 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
uteslutande kommit experimentalfältet till godo, ock akademien hade derutöfver
för detsamma tillskjutit icke obetydligt af egna medel, hvilket ock
tydligen framginge af räkenskapen.
Utskottet anser visserligen icke den af landtbruksakademiens förvaltningskomité
öfver revisorernas förevarande framställning afgifna förklaring
tillfredsställande, och har ej heller funnit de af revisorerne i fråga om förvaltningen
af experimentalfältet i öfrigt gjorda anmärkningar, hvilka dock
ej varit af den betydelse, att utskottet trott sig höra särskildt omförmäla
desamma, vara fullt nöjaktigt besvarade; men då utskottet icke är i tillfälle
att framlägga något förslag till ett praktiskt och tidsenligt ordnande af
ifrågavarande angelägenhet, har utskottet ansett sig endast höra förhållandet
för Riksdagen
anmäla.
Alnarps landtbruksinstitut.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 168. — Uti. pag. 389).
Angående Af räkenskaperna för Alnarps landtbruksinstitut hade revisorerne in
,
™se: hemtat, att de särskilda revisorerne öfver institutets räkenskaper och för
€TS
(it tnm OCH J a
nu Alnarps vältning, af hvilka en varit boende i närheten af Engelholm, uppburit rese
landtbruks-
ersättning efter tre hästar och traktamente med 3 kronor om dagen. Denna
instituts
revisorer, ersättning hade utgått i enlighet med föreskriften i § 17 i de för institutet
gällande stadgar af den 25 februari 1859. I betraktande af den utveckling,
kommunikationsväsendet efter dessa stadgars utfärdande erhållit, och då
annan grund funnes stadgad för ersättning till revisorerne af Ultima landtbruksinstitut,
hade statsrevisorerne ansett sig böra hemställa om sådan ändring
i föreskrifterna om ersättning till revisorer vid landtbruksinstitut, att denna
ersättning måtte utgå efter gällande resereglemente.
I häröfver afgifvet yttrande har styrelsen för ifrågavarande landtbruksinstitut
förklarat, att styrelsen funne den föreslagna ändringen lämplig, och
för sin del instämde i det framstälda förslaget om ändring i detta hänseende
af institutets stadgar, hvilkas föreskrift styrelsen dock hittills varit skyldig
att följa.
Enligt hvad af det vid Kongl. Maj:ts till innevarande Riksdag afgifna
proposition, angående statsverkets tillstånd och behof, fogade protokoll öfver
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
11
civilärenden af den 12 januari innevarande år (punkten 11) inhemtas, hafva,
sedan den af Kongl. Maj:t den 20 oktober 1882 tillsatta komité för afgifvande
af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk
under år 1884 inkommit med betänkande i ämnet, utlåtanden öfver detsamma
afgifvits af vederbörande myndigheter; men då det befunnits nödigt
att rörande landtbruksinstituten i vissa afseenden inhemta ytterligare utredning,
hade frågan om den högre landtbruksundervisningen måst tills vidare
anstå. Då således förslag till förändrad organisation af landtbruksinstituten
är att förvänta, och det af revisorerne framhållna förhållande utan tvifvel
kommer att beaktas vid uppgörande af detta förslag, har utskottet funnit
sig böra hemställa,
att revisorernas förevarande framställning för närvarande
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stämpelpappersuppbörden.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 190—193. Uti. pag. 390—392).
Då vid granskning af Stockholms stads och länens redogörelser öfver
stämpeluppbörden revisorerne, såsom af flera åberopade exempel nr redovisningarne
för Stockholms stad och för tolf af rikets län framginge, funnit,
att vissa uppgifna föreskrifter i förordningen om stämpelafgiften i många
fall icke blifvit af vederbörande stämpelpappersförsäljare iakttagna, och att
till följd deraf ifrågavarande inkomst icke å behöriga tider influtit i statens
kassor, hafva revisorerne derå fäst uppmärksamheten; hvarjemte revisorerne
erinrat, att redan af de år 1867 församlade statsrevisorerne anmärkning
framstälts i enahanda syfte som det nu förevarande, och att i deröfver
afgifven förklaring statskontoret, bland annat, anfört, att det ej vore möjligt
för vederbörande länsstyrelse att känna, om eller huru mycket försälj ningsmedel
vid de olika terminerna funnes hos försäljningsmännen innestående, så
vida icke i stämpelpappersförordningen bestämmelse infördes derom, att för
sådant ändamål extra inventeringar skulle hållas eller rapport vid hvarje
termin af försäljningsmännen till länsstyrelsen afgifvas, men att, då föreskrift
om sådana extra inventeringar numera meddelats, första gången intagen i
den för revisionsåret gällande förordningen om stämpelafgiften af den 6 september
1883 och sedermera införd i 38 § af stämpelförordningen af den 9
Angående
redovisningen
af
stämpelmedlen.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Angående
universitetets
bokföring.
augusti 1884, omförmälda föreskrift för framtiden borde vinna tillämpning,
för den händelse att fall af likartad beskaffenhet med de nu anmärkta än
vidare skulle förekomma.
Af hvad statskontoret i häröfver afgifvet utlåtande anfört inhemtas,
att bemälda embetsverk, med anledning af hvad revisorerne i detta ämne
anmärkt och yttrat, anmodat Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att,
hvar och en för det honom i nåder anförtrodda län, förständiga samtlige
inom länet befintlig^ stämpelförsäljningsmän att ställa sig stämpelförordningens
i omförmälda afseende gifna föreskrifter till noggrann efterrättelse, med
erinran derjemte till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att gällande stämpelförordning
uti 37 § medgåfve, att, när omständigheterna dertill föranledde,
extra inventering hos försäljningsman finge ega rum och dä tillika redovisning
skulle honom affordras för hvad af emottagne stämplar icke funnes i
behåll. Vidare och hvad beträffade försäljningsmännen inom hufvudstaden
hade statskontoret, vid det upplysta förhållande att revisorernas anmärkning
afsåge endast en af dessa försäljningsman, och att denne redan med 1885
års ingång upphört att vara stämpelredogörare, för närvarande vidtagit den
åtgärd, att den tjensteman härstädes, som hade att bokföra till statskontoret
inflytande uppbördsmedel, erhållit befallning att, för den händelse anledning
skulle förekomma, att de dessa försäljningsman åliggande levereringar icke
behörigen fullgjordes, med anmälan om sådant förhållande till statskontoret
ofördröjligen inkomma.
Då genom revisorernas förevarande framställning uppmärksamheten
blifvit fäst å det anmärkningsvärda åsidosättande af gällande föreskrifter i
afseende å redovisningen af stämpelmedlen, hvilket åtskilliga försäljningsman
låtit komma sig till last, samt med afseende å omförmälda, af statskontoret
vidtagne åtgärder till förekommande för framtiden af missbruk utaf ifrågavarande
art, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Upsala universitet.
§ 7.
fRev. ber. pag. 254—257. Uti. pag. 393—405).
Jemte åberopande af de anmärkningar, som af Riksdagens under åren
1873 och 1883 församlade revisorer framstälts emot det sätt, hvarpå Upsala
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
13
universitets räkenskaper blifvit förda, hafva revisorer^ i förevarande berättelse
framhållit, bland annat, att uppställningen af universitetets räkenskaper
saknade tillräcklig reda och öfverskådlighet, samt såsom exempel derpå
anfört, att kännedom om förhållanden, hvarom i en rätt ordnad redovisning
upplysning borde i ett konto med lätthet kunna vinnas, måste sökas genom
sammanställning af flera olika konti. Redovisningen för universitetets inkomst
af grundräntor vore nemligen fördelad på flera konti, hvarförutom, för utrönande
af det pris, hvarefter den i aflöningen ingående spanmålen borde
beräknas, upplagts ett särskild!, konto, benämndt »medelpriskonto», ehuru
härtill lämpligen bort upprättas en uträkning, att hufvudboken bifogas. Redovisningen
för universitetets skogsförvaltning och utlånta medel måste hvar
för sig sökas å tvenne eller flera konti. Deremot saknades konti med de
bankinrättningar, hos hvilka medel insatts på deposition eller på upp- och
afskrifning, vidare mötte svårighet att återfinna akademiens kassaräkning,
enär densamma, upprättad i sammandrag på endast tre ark, fått sin plats
ungefär i midten af det tjocka verifikationsbandet, hvarförutom ingen innehållsförteckning
tillkännagåfve dess foliinummer. Genom anförande af ofvanstående
exempel hade revisorer^ endast velat påpeka behofvet af ett lämpligare
ordnande af universitets redovisning, utan att för sin del framställa
något förslag om det sätt, på hvilket en ändring till ett bättre skulle
kunna ske.
Såväl kanslersembetet som större akademiska konsistoriet vid Upsala
universitet hafva i häröfver afgifna utlåtanden åberopat och hänfört sig till
hvad akademikamreraren i infordradt yttrande i förevarande ämnen anfört,
och tår utskottet, med hänvisande i öfrigt till akademikamrerarens berörda
yttrande, meddela, att kamreraren, i afseende å revisorernas anmärkning
derom, att universitetets inkomst af grundräntor vore fördelad på flera konti
samt att ett särskildt konto, benämndt »medelpriskonto» blifvit upplagdt,
fäst uppmärksamheten derå att, derest revisorer^ med uttrycket »grundräntor»
menade universitetets arrendeinkomster af sina hemman, kronotionde,
härefter endast af dessa sina egna hemman, samt egentliga s. k. grundräntor
af andra hemman, dessa särskilda inkomsttitlar återfunnes i hufvudboken
sammanförda på två särskilda konti, nemligen dels det s. k. spanmålsräntors
konto, hvarest man finge fullständig reda på hela den inkomst i
spanmål, som universitetet droge af hvardera af dessa inkomsttitlar, dels
ock i det s. k. penninge- och persedelräntors konto. Det läge i sakens
natur att dessa tvenne särskilda konti måste finnas, så länge universitetets
arrenden m. m. vore bestämda olika, nemligen för en del hemman i fixt
penningbelopp och för andra hemman i spanmål, som löstes efter årligen
varierande pris. Någon oreda kunde icke uppkomma af detta förhållande.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Dessa begge konti stode i hufvudboken omedelbart efter hvarandra, hvadan
någon svårighet att få reda på dem väl icke förefunnes, helst man blott
behöfde se på det s. k. generalkontots kredit, hvarest dessa inkomsttitlar
stode uppräknade omedelbart efter hvarandra, för att med lätthet kunna
återfinna dem. Derjemte måste spanmålsräntors konto, med de särskilda
konti som dermed sammanhängde, finnas så länge i största delen af lönerna
vid universitetet inginge spanmål, som skulle beräknas i liqvid mellan
universitetet och statsverket, för att få utredt de s. k. förslagsanslagens årligen
varierande belopp. Visserligen förekomma i hufvudboken ett s. k.
»medelpriskonto», men genom uppläggande af detta konto voro icke afsedt
att utröna och få bestämdt priset för den i aflöningen ingående spanmålen,
ty detta pris vunnes och bestämdes genom en enkel uträkning, sådan just
som revisorerne synts tillstyrka och till upplysning om hvilken i afskrift
vidfogats den senast uppgjorda uträkningen eller kalkylen för bestämmande
af 1886 års aflöningspris. Medelpriskontot lemnade såsom resultat den
årligen varierande summa, till belopp af några eller ett par hundra kronor,
som med tillämpning af det genom spanmålskalkylen vunna priset måste
för räkenskapens jemnande utföras såsom utgående balans antingen i debet
eller kredit, enär man vid blifvande uträkningar af aflöningen icke lämpligen
kunde röra sig med de bråktal af öre, som ett bestämdt fasthållande
af medelpriset för, all spanmål skulle lemna. Om kalkylen ansåges årligen
böra vidfogas, mötte härför inga svårigheter.
I afseende å revisorernas anmärkning derom, att redovisningen för
universitetets skogsförvaltning och utlånta medel måste hvar för sig sökas
på tvenne eller flera konti, vore detta, enligt hvad akademikamreraren vidare
anfört, visserligen förhållandet hvad skogarne anginge, tv i tre på hvarandra
följande konti redovisades särskildt för de skogseffekter in natura, som universitetet
fått från sina skogar, särskildt för de kontanta inkomster, universitetet
dragit af skogarne och särskildt för de utgifter, som universitetet
hittills under några år haft och fortfarande under ett år komme att få för
uppgörande af indelningsplaner för skogshushållningen. Att de två första
konti borde vara från hvarandra särskilda, syntes ligga i sakens natur, då
det ena afsåge valuta i effekter, och det andra sådan i penningar. Det
tredje af dessa konti hade sin historiska grund, enär nemligen universitetets
kansler anvisat en viss summa, som finge för indelningsplanernas uppgörande
användas, och hvilken summa, så länge berörda arbete påginge, icke finge
sammanblandas med universitetets öfriga allmänna tillgångar.
Hvad revisorerne vidare yttrat om, att konti med de bankinrättningar,
hos hvilka medel insatts på deposition eller på upp- och afskrifning, saknades,
medgafs visserligen detta, hvad sjelfva hufvudboken beträffade; dock fördes
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
15
dylika räkningar af akademiräntmästaren, som handhade kassaförvaltningen,
ehuru de dittills icke hlifvit af kammarrätten infordrade; men om sådant
påfordrades och blefve bestämdt, mötte intet hinder för att dessa räkningar
fogades såsom bilagor till akademiräntmästarens kassaräkning.
Hvad slutligen beträffade revisorernas framställning i fråga om svårigheten
att återfinna akademiens kassaräkning, vore det, enligt akademikamrerarens
förmenande, svårt för den, som första gången sysselsatte sig
med universitetets räkenskaper att få reda på densamma i den temligen
digra bok, i hvilken den vore inhäftad tillsammans med de s. k. specialräkningarne,
akademiska sjukhusets räkenskaper samt Sätra brunns räkenskaper,
och hvilken bok hittills saknat innehållsförteckning, men denna brist
kunde för framtiden ganska lätt afhjelpas.
Då akademikamrerarens omförmälda, af vederbörande myndigheter
åberopade utlåtande gifver vid handen, att rättelse i de hufvudsakligaste
delarne af de utaf revisorernas i förevarande ämne anmärkta förhållanden kan
för framtiden emotses, hemställer utskottet,
att Riksdagen må vid den sålunda afgifna förklaringen
låta bero.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 257. — Uti. pag. 393—401.)
I afseende å Upsala universitets räkenskaper hafva revisorerne vidare, Angående
då föreskriften i kongl. kungörelsen den 23 maj 1884 om att samtliga verk in*f"åXtoch
inrättningar vid redogörelserna för sin verksamhet under revisionsåret skåptskola
foga sammandrag, affattade i samma form som i berättelsen angåend
nästföregående statsrevision begagnats, icke blifvit vid insändandet af uni- universitet.
versitetets räkenskaper efterföljd, anmält förhållandet.
Uti det i nästföregående § omförmälda, af såväl kanslersembetet som
större akademiska konsistoriet vid ifrågavarande universitet åberopade utlåtande
af akademiens kamrerare har bemälde tjensteman, jemte förmälan
att det förut från universitetet årligen afgifna räkenskapssammandrag icke
varit affattadt i den ordning ofvannämnda kongl. kungörelse stadgar, utan
att anmärkning deremot framstälts, förklarat att universitetet icke syntes
böra undandraga sig att för framtiden aflemna berörda sammandrag i den
form, revisorerne åsyftat.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Utskottet, som på grund af den afgifna förklaringen ansett sig böra
antaga, att den rättelse, revisorerne med ifrågavarande framställning afsett,
kommer att för framtiden vinnas, får med anledning deraf hemställa,
att revisorernas framställning icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Tekniska skolorna.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 272—274. — Uti. pag. 406—408.)
Angående Sedan 1877 års Riksdag med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda
^tillsätta7framställning för år 1878 beviljat ett anslag å 20,000 kronor till understöd
tekniska åt tekniska afton- och söndagsskolor, hade, enligt hvad revisorerne omförkomitén.
mäla, Kongl. Maj:t den 31 augusti 1877 tillsatt en komité af tre personer
för uppgörandet af förslag till undervisningsplaner för sådana skolor af olika
omfattning äfvensom angående den undervisningsmateriel, som för dem vore
behöflig, hvilken komité på ordförandens kallelse skulle sammanträda i Stockholm,
och hvars ledamöter för den tid, arbetena fortgingo, skulle åtnjuta
arfvode af fem kronor om dagen, att utgå af allmänna besparingarne å anslagen
under riksstatens åttonde hufvudtitel.
Jemte meddelande af uppgifter å de belopp, som enligt statskontorets
memorialböcker under åren 1878—1886 utgått till omförmälda komité, utgörande
högst 735 kronor och lägst 420 kronor, hade, enligt hvad revisorerne
vidare anfört, dessutom enligt särskilda kongl. bref åt en ledamot i komitén
uppdragits att under åren 1880—1883 besöka, utom andra läroverk, äfven
de tekniska afton- och söndagsskolorna i ändamål att taga kännedom om
undervisningen derstädes m. in.; hvarför honom tillerkänts årlig godtgörelse
af 1,500 kronor jemte resekostnadsersättning enligt resereglementets tredje
klass. — Utom komitén stående fackmän hade äfven erhållit understöd af
statsmedel för att genom resor, i syfte att vinna ökad erfarenhet inom de
till den tekniska undervisningen hörande läroämnen, främja samma undervisning.
Sålunda hade, enligt kongl. brefvet den 1 mars 1878, åt en lärare
vid slöjdskolan i Stockholm anvisats 700 kronor för att besöka och under
någon tid följa teckningsundervisningen vid »die allgemeine Gewerbeschule»
i Hamburg. Jemlikt kongl. brefvet den 30 april 1880 hade vidare åt en
.lärare i teknisk elementarskola ett belopp af 1,000 kronor anvisats såsom
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
17
understöd för en resa i ändamål att besöka tekniska läroanstalter i Danmark,
Preussen, Saclisen och Bayern. På grund af kongl. brefvet den 23 juli
1880 både utbetalts ett sammanlagdt belopp af 545 kronor 15 öre i resekostnadsersättning
och traktamente åt de rektorer vid tekniska elementarskolorna
i Norrköping, Malmö, Örebro, Borås och Chalmerska slöjdskolan i
Gföteborg, hvilka sammanträdt i hufvudstaden för att öfverlägga om frågor
rörande främjandet af undervisningen, hvarjemte enligt kongl. brefvet den
19 augusti 1881 åt några vid dessa skolor anstälde lärare, som äfven infunnit
sig vid detta sammanträde, utanordnats en ersättning af 115 kronor
45 öre. Likaledes hade åt en person utom komitén på grund af kongl.
brefvet den 13 juni 1884 lemnats understöd för en resa i ändamål att vid
främmande länders mera framstående bj^ggnadsyrkesskolor söka vinna eu
närmare kännedom om dessa skolors organisation, hvilket understöd till ett
belopp af 1,200 kronor utgått från anslaget till extra utgifter.
Revisorerne, som sökt förskaffa sig upplysningar om den år 1877 nedsatta
komiténs verksamhet och resultatet af dess arbeten, hade i sådant afseende
inhemtat, att komitén redan den 20 oktober 1877 afgifvit utlåtande
i det komitén ursprungligen förelagda ämne, men att den fortfarande fått
fungera för att årligen afgifva utlåtande om fördelningen af de till de tekniska
läroverken anslagna medel (för 1887 utgörande 35,000 kronor); med
anledning hvaraf, och då annan sakkunnig myndighet för ändamålet saknats,
de till ecklesiastikdepartementet från tekniska skolorna inkomna ansökningarne
om understöd remitterats till komitén.
Under förutsättning att dessa upplysningar varit uttömmande, hade
revisorerne funnit anmärkningsvärdt, icke allenast att en komité, efter att
hafva fullgjort sitt ursprungliga uppdrag, fortfarande qvarstode och arbetade
för annat ändamål, än det med densamma från början åsyftade, utan äfven
att för sistberörda ändamål ytterligare utgifter blifvit gjorda. Härjemte
hade revisorerne ansett sig höra ifrågasätta, huruvida icke ordnandet af
undervisningen vid ofvannämnda läroverk snart måtte kunna genomföras.
I häröfver afgifvet utlåtande hafva komiterade för den tekniska undervisningen,
anfört, att hvad först beträffar komiténs fortsatta verksamhet, så
vore väl denna en följd af det komitén ursprungligen gifna uppdraget. Sedan
nemligen Riksdagen år 1877 beviljat för nästföljande år en summa af
20,000 kronor att användas till understöd åt tekniska afton- och söndagsskolor
i landet, mot vilkor, bland annat, att de respektive kommunerna bidroge
med minst lika stort belopp som det beviljade statsunderstödet, och
ett stort antal ansökningar härom för den skull till Kongl. Maj:t inkommit,
hade det varit nödvändigt, att skolornas organisation och läroplan omsorgsfullt
granskades af sakkunniga personer, såväl för att utröna hvilka skolor
Bill. till Biksd. Prof. 18S7. 4 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
verkligen vore förtjenta af understöd och huru stort detta i hvarje särskilt
fall horde vara, som ock för att meddela upplysningar och råd åt vederbörande
skolstyrelser. För den skull hade komiterade, i enlighet med dem
gifvet uppdrag, till en början utarbetat eu allmän handledning för sådana
skolors upprättande och anordning, som äfven legat till grund för många af
dessa skolor. Men då årligen nya sådana upprättades, tagande statens
understöd i anspråk, och derjemte de äldre utvidgades eller eljest underginge
förändringar och icke sällan gjorde anspråk på förökadt statsunderstöd, hade
för hvarje år en ny pröfning varit nödvändig; och komiterade vågade påstå,
att denna pröfning varit för skolorna gagnande samt i icke ringa grad
bidragit till att gifva dessa, hufvudsakligen för den lilla industriens idkare
och för fabriksarbetarne afsedda läroanstalter en efter deras ändamål afpassad
anordning, och att derigenom gorå statens uppoffringar fruktbärande. Påtagligt
syntes äfven vara att, då med år 1887 statsanslaget för detta ändamål
blifvit höjdt från 25,000 till 35,000 kronor, hvaraf måste föranledas nya
och höjda anspråk på understöd, en på speciel sakkunskap grundad granskning
af ansökningshandlingarne just nu skulle blifva särdeles angelägen.
För att gifva ett begrepp om den utveckling dessa skolor redan vunnit, meddelade
komiterade, att då år 1878 de af staten understödda tekniska aftonoch
söndagsskolorna i landsorten vore till antalet 11, så vore de för närvarande
20, i hvilka, meddelades undervisning åt omkring 2,500 lärjungar.
I andra länder vore ock dylika skolor föremål för statens synnerliga
omvårdnad. Särskildt borde i detta hänseende nämnas, att England, som eljest i
fråga om undervisningsväsendet lemnade så mycket åt det enskilda initiativet,
just i detta fall funnit nödvändigt att, göra betydande uppoffringar och upprättat
ett storartadt system för understöd, kontroll och råd åt dessa anstalter
— åtgärder, hvilka ock, såsom allmänt erkändes, väsentligt bidragit att
främja Englands industri.
Den kostnad, som de åt komitén, enligt uppdrag, företagna granskningarne
af de många omfattande ansökningshandlingarne och de på grund
häraf årligen afgifna motiverade förslagen till fördelning af statsunderstödet
förorsakat statsverket, hade enligt revisorernes uppgift varierat emellan 420
och 735 kronor årligen, hvartill komme några tiotal kronor för renskrifning
och dylika expenser. Komiterade erkände villigt, att det icke obetydliga arbete,
som af dem härför förrättats, lämpligare skulle kunna af en särskild styrelse
utföras, men de betviflade att, om det afsedda ändamålet någorlunda skulle
vinnas, kostnaden på något annat sätt kunde blifva så ringa som den hittills
varit. Det ville för öfrigt synas, som om det slutliga ordnandet af denna angelägenhet
äfvensom den nära liggande frågan om en öfverstyrelse för hela
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
19
den lägre tekniska undervisningen i riket borde företagas först i sammanhang
med den så länge sväfvande frågan om reorganisation af Kommerskollegium.
Med anledning af revisorernas erinran, att en bland de komiterade
erhållit särskildt uppdrag att besöka åtskilliga lägre tekniska skolor i landsorterna,
ville komiterade påminna derom, att understödet åt de förut omnämnda
tekniska afton- och söndagsskolorna blifvit beviljadt under vilkor,
bland annat, att dessa skolor skulle vara underkastade inspektion från statens
sida; och då en af komiterade i egenskap af inspektor för ritundervisningen
vid de allmänna elementarläroverken skulle besöka dessa, hade komiterade
föreslagit, att honom måtte lemnas uppdrag att jemväl besöka de tekniska
skolorna i landsorten, för att derstädes meddela råd och upplysningar i afseende
å ritundervisningen, hvilken uppenbarligen vore af den allra största
betydelse för dessa skolor. Kostnaden för dessa inspektioner hade derigenom
kunnat nedbringas till den minsta möjliga, helst blott en tredjedel af den
utbetalda godtgörelsen afsett de tekniska skolorna. Af hvilken vigt dessa
skolors inspektion i allmänhet måste vara, framginge äfven deraf, att den
vid senaste riksdag beviljade förhöjningen i anslaget äfven afsåg åstadkommandet
af dylik inspektion.
Utskottet, som visserligen hyser den åsigt, att den tekniska undervisningens
befrämjande är ett vigtig! statsändamål, och att Riksdagen icke
bör undandraga sig att bevilja de för densammas ordnande och öfvervakande
erforderliga medel, har dock funnit såväl den ordning, i hvilken förslag inhemtats
angående fördelningen af statsanslaget till de tekniska läroverken,
som ock det sätt, hvarpå inspektionen öfver de lägre tekniska skolorna i
landsorten föranstaltats, vara mindre tillfredsställande. Att, på sätt revisorerne
anmärkt, en komité, efter att hafva afgifvit utlåtande i det densamma
ursprungligen förelagda ämne, icke varder upplöst, utan fortfarande
under en följd af år qvarstår för utöfvande af en egentligen administrativ
verksamhet, synes knappast fullt öfverensstämma med formerna för vår
statsförvaltning. Med hänsyn härtill har utskottet ansett, att, äfven om
bemälda komité på ett för det allmänna gagnande sätt alltjemt fullgjort
sina erhållna uppdrag, och utförandet af de hittills åt komiterade anförtrodda
arbeten skulle föranleda större kostnad för statsverket, derest de åt andra
myndigheter blefve öfverlemnade, det dock vore önskligt, att ifrågavarande
angelägenheter för framtiden blefve på annat sätt ordnade.
På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att, så vida den
år 1877 för behandling af vissa frågor rörande den tekniska
undervisningen nedsatta komité skulle i öfrigt hafva af
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Angående
redovisningen
af
den
Bruunska
fonden.
slutat sina arbeten, Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida icke de åt samma komité sedermera
gifna uppdrag dels i fråga om afgifvande af förslag till
fördelning af anslaget till de tekniska skolorna och dels
rörande inspektionen af nämnda skolor må kunna i annan
ordning bringas till fullgörande.
Medicinalstyrelsen.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 279. — Uti. pag. 410—412.)
I en vid medicinalstyrelsens hufvudbok fogad specifik redogörelse för
ordinarie statsregleringen tillhörande anslag, funnes, enligt hvad revisorerne
meddelat, jemväl ett anslag å 750 kronor till inrättningen för sjukes behandling
med elektricitet och galvanism, å hvilket anslag funnes en vid 1884
års slut till 2,858 kronor 45 öre uppgående reservation; och då revisorerne
inhemtat att, till följd af ett utaf framlidne stadsmäklaren Johan Carl Bruun
den 5 oktober 1814 upprättadt testamente, en fond till ursprungligt belopp af
766 r:dr 16 sk. b:ko blifvit. stäld under sundhetskollegii förvaltning för befrämjande
af ofvan omförmälda inrättning för sjukes behandling med elektricitet
och galvanism, men denna fond icke funnes i medicinalstyrelsens hufvudbok
under särskildt konto redovisad, utan syntes ingå i förenämnda, såsom reservation
utförda summa af 2,858 kronor 45 öre, hade revisorerne, som emellertid
af räkenskapen icke kunnat utröna med huru stort belopp fonden ingått i
reservationen, velat framhålla lämpligheten deraf, att ifrågavarande, för visst
ändamål donerade medel blefve i medicinalstyrelsens räkenskap särskildt
redovisade.
I afgifvet utlåtande i anledning af revisorernes anmärkningar vid
granskningen af medicinalstyrelsens räkenskaper har styrelsen, beträffande
revisorernes nu omförmälda framställning, åberopat det af styrelsens kamrerare
i frågan afgifna yttrande, hvari bemälde kamrerare anfört, att hvad vidkomme
den af revisorerne uttalade förmodan, att uti 1884 års reserverade
medel å anslaget till inrättningen för sjukes behandling med elektricitet och
galvanism skulle ingå de utaf stadsmäklaren Bruun donerade medlen, så
vederlädes en sådan förmodan utaf den omständigheten, att dessa medel alltid
redovisats uti särskild redogörelse inför medicinalstyrelsen och sålunda ej
funnits intagna uti den öfver i stat anslagna medel och dermed bestridda
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
21
utgifter upprättade hufvudbok samt följaktligen ej kunnat i hufvudbokens
behållningar ingå, utan bestode denna reservation utaf det år 1845 af dåvarande
lifmedikus Säve genom insamling åstadkomna kapitalet af 1,600
r:dr b:ko jemte de under årens lopp gjorda besparingarne å derför influtna
räntor, hvilka senare dock enligt kongl. brefvet den 23 maj 1845 skulle såsom
arfvode till inrättningens föreståndare utgå, men till en del blifvit besparade
för att, såsom äfven skett, bereda tillgång till bekostande af behöfliga reparationer
utaf inrättningens materiel. Att detta, af enskilda personer donerade
kapital, 1,600 r:dr b:ko, hvilka medel enligt nämnda kongl. bref endast
under det vilkor blifvit öfverlemnade, att gåfvomedlen skulle till deras gifvare
återställas, om rikets ständer komme att förändra eller indraga det till
inrättningen beviljade anslaget, aldrig kunde hänföras till statsmedel och till
följd deraf ej uti styrelsens hufvudbok bort redovisas, vore tydligt, men då
det en gång så skett, måste det ock enligt senaste formulär för hufvudboken
tills vidare förblifva.
Då Bruunska testarn entsmedlen på intet vis inginge uti den å anslaget
till elektricitetsinrättningen befintliga reservation, samt då Kongl. Maj:t om
medlens förvaltning ej meddelat några föreskrifter, kunde kontoret för sin
del ej biträda den af revisorerne framhållna lämpligheten ''deraf, att dessa
medel skulle i medicinalstyrelsens hufvudbok redovisas, utaf det skäl, att de
vore för visst ändamål donerade.
Enär, på sätt af Riksdagens revisorer ofta blifvit framhållet, önskligt
är, att de af enskilda personer för särskilda allmännyttiga ändamål donerade,
under förvaltning af statens verk och myndigheter stälda medel varda i
sammanhang med redogörelsen öfver den allmänna medelsförvaltningen redovisade,
har det synts utskottet lämpligt, att framlidne stadsmäklaren Bruuns
ifrågavarande donationsfond blefve i medicinalstyrelsens hufvudbok till redovisning
upptagen, helst en annan fond af likartad beskaffenhet, eller den
genom framlidne lifmedicus Säve för samma ändamål åstadkomna donationsfond,
efter hvad styrelsens kamrerare upplyst, i enlighet med senaste formulär
för hufvudboken redan nu i densamma redovisas.
Med anledning häraf får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:ts täcktes meddela föreskrift derom,
att den af framlidne stadsmäklaren J. C. Bruun för befrämjande
af inrättningen till sjukes behandling med elektricitet
och galvanism stiftade, under medicinalstyrelsens
förvaltning stälda fond måtte varda i bemälda styrelses
hufvudbok redovisad.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
Domkyrkorna.
§ 11.
(Rev. ber. pag. 326. — Uti. pag. 416—422.)
Angående Vid granskning af räkenskaperna för domkyrkorna i Upsala, Vesterås,
ringen^af Strengnäs och Kalmar hade revisorer^ funnit, att vissa uppgifna inkomstvissa
poster antingen icke alls eller endast ofullständigt verificerats.
posteTvid 1 häröfver afgifna förklaringar hafva domkapitlen i Strengnäs och
domkyrkorndKalma.Y stift, efter vederbörande domkyrkosysslomäns hörande, insändt verifiVetierås,
’ kationshandlingar, hvarigenom i hufvudsakliga delar den af revisorerne anstrengnås
märkta ofullständigheten i veriflceringen hlifvit rättad; och hade sistnämnda
och Kalmar. domkapjde} vidare andragit, att anledning äfven under föregående år funnits
till den nu framstälda anmärkningen rörande bristande verifikationer å de
belopp, som influtit för kronotionde, bänkhyror och utgifter vid hegrafningar.
Då likväl kammarrätten ej ansett den påkalla någon dess åtgärd, syntes
skälet härtill varit, först hvad angår kronotionde^ att enär lösen för densamma
upphures å landtränteriet i Kalmar, dess belopp i ränteriets räkenskaper verificerades
och, beträffande bänkhyror och inkomsten af hegrafningar, att, som
räkenskaperna, innan de till kammarrätten öfversändes, årligen granskades
af tvenne utaf församlingen utsedde revisorer, och det icke borde tviflas på,
att för dessa revisorer alla specialräkningar varit företedda, det kunnat antagas
som säkert, att deras intyg om räkenskapernas rigtighet i dess helhet
äfven innefattat, att inkomsten af bänkhyror och hegrafningar blifvit rätt
angifven. För att emellertid anledning icke måtte förekomma till den nu
framstälda anmärkningens förnyande, ville domkapitlet föranstalta, att bemälda
revisorer särskilt hvarje gång meddelade intyg derom, att specialräkningarne
öfver bänkhyror och begrafningsafgifter blifvit vederbörligen granskade och
om hvad dervid förekommit.
Deremot har, beträffande den i fråga om Upsala domkyrkas räkenskaper
framstälda anmärkningen, som afsåg att inkomstposten »hyresmedel»,
kronor 1,647: 50, icke verificerats, domkapitlet i Upsala stift anfört, att då
domkyrkans räkenskap i sin helhet blifvit försedd med domkapitlets påskrift om
undergången granskning i domkapitlet, och detta således gälde äfven i fråga
om förevarande inkomstpost, domkapitlet icke kunde medgifva, att till den
nu gjorda anmärkningen vid ett tillvägagående, som allt fort egt rum utan
anmärkning vare sig från kammarrättens sida eller vid föregående revisioner
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
23
å Riksdagens vägnar, skälig anledning skulle kunna anses vara för handen,
och ville alltså uttala den mening, att samma anmärkning icke syntes påkalla
någon särskild föreskrift beträffande redovisningen af domkyrkans medel
eller för domkapitlets förfarande i denna del af räkenskapens granskning.
I afseende å anmärkningen vid domkyrkans i Yesterås räkenskaper,
hvilken jemväl gälde inkomstposten »hyresmedel», har domkapitlet i detta
stift i afgifvet, utlåtande åberopat ett från domkyrkosysslomannen infordradt
yttrande, hvari anförts, att hyreskontrakten årligen granskades af de af
domkyrkokommissionen utsedda revisorerne; att på grund deraf afskrift af
hyreskontrakten till verifikation ej ansetts nödig; samt att anmärkning öfver
denna brist, hvilken förefunnits från lång tid tillbaka, ej förut blifvit gjord,
hvarför sysslomannen låtit det blifva vid häfdvunnen praxis i detta hänseende.
Ehuru utskottet ingalunda funnit de af domkapitlen i Upsala och
Yesterås stift öfver revisorernas ifrågavarande anmärkningar afgifna förklaringar
tillfredsställande, har utskottet dock icke ansett denna fråga vara af
den vigt, att utskottet bort hemställa om, att Riksdagen skulle till Kong!.
Maj:t aflåta skrifvelse i ämnet, helst det af domkapitlet i Kalmar stift föreslagna
sätt för ifrågavarande utgifters verificerande synes både enkelt och
tillfyllestgörande, ^ samt sålunda antagas kan, att förstnämnda två domkapitel
skola, i den män sådant befinnes verkställbart, på det af sist omförmälda
domkapitel angifna sätt fullständiga den ifrågavarande verificeringen.
Vid sadant förhållande och då framdeles sammanträdande revisorer
utan tvifvel torde komma att å nyo framdraga denna fråga, derest den å densamma
nu väckta uppmärksamhet icke kommer att föranleda nöjaktig rättelse,
får utskottet hemställa,
o att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Handelsflottans pensionsanstalt.
§ 12.
(Rev. ber. pag. 338 — 340. — Uti. pag. 423-4-25.)
„ Förhandlingarne vid 1853—1854 och 1862—1863 årens riksdagar, då Angående
fråga om inrättande af pensionsanstalt för sjöfolk behandlades, hade, enligt f™?asatt
hvad revisorerne slutligen omförmäla, utvisat att ändamålet med den derefter Station
inrättade handelsflottans pensionsanstalt varit ej allenast att till förmån för nfJ‘andels
jiottans
pensions
anstalt.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
svenskt sjöfolk, som å svenska fartyg idkade utrikes sjöfart, inrätta en välgörenhetsanstalt,
som, utan att kräfva några afgifter af delegarne, vore i
stånd att lemna understöd åt sjöfarande, då deras krafter vid framskriden
ålder brutits, utan äfven att genom de förmåner, anstalten erbjöde, förmå
svenskt sjöfolk att i stället för att söka anställning på utländska fartyg, å
hvilka betalningen möjligen vore högre, qvarstanna i svensk tjenst; hvarigenom
en icke obetydlig förstärkning af dugligt sjöfolk skulle kunna för
svenska örlogsflottan vid inträffande krig påräknas.
Med afseende å det nuvarande penningvärdet hade revisorerne ansett
kunna ifrågasättas, huruvida pensioneringen från anstalten fortfarande motsvarade
ofvanämnda ändamål; och kunde nu mera utsigten att från anstalten
erhålla pension, enligt revisorernas förmenande, i högst ringa mån motverka
frestelserna för sjöfolk att för vinnande af högre lega söka anställning i
främmande nationers tjenst.
Med anledning häraf, och på det statens uppoffringar för ifrågavarande
anstalt måtte blifva så gagneliga som möjligt, hade revisorerne velat ifrågasätta,
huruvida icke det för anstalten gällande reglemente borde underkastas ändring
i syfte att bereda högre pensionsbelopp. Medel till sådan höjning
syntes, i öfverensstämmelse med hvad som gälcle i fråga om öfriga af staten
understödda pensionsinrättningar, böra beredas genom bidrag af ^vederbörande
sjöfolk, hvilka bidrags betalande borde göras till vilkor för erhållande
af höjd pension. Om än svårigheter skulle komma att uppstå vid upptagande
af bidragen från de å aflägse belägna orter sjöfarande delegarne, syntes dock
dessa svårigheter kunna öfvervinnas genom samverkan mellan rederierna och
sjömanshusen.
Revisorerne, som velat fästa uppmärksamheten å dessa förhållanden,
hade ansett förevarande fråga vara af den vigt. att densamma borde underkastas
en närmare utredning.
I häröfver afgifvet utlåtande har direktionen öfver handelsflottans
pensionsanstalt med anledning af revisorernas framställning i ämnet och på
anförda skäl hemstält, att åt en af sakkunniga personer sammansatt komité
måtte i nåder uppdragas att, efter grundlig utredning af alla på frågan inverkande
förhållanden och beräkning af de medel, som för ändamålet möjligen
kunna blifva tillgängliga, afgifva underdånigt förslag i syftning att, till
förhöjning i beloppen af de från handelsflottans pensionsanstalt utgående pensioner,
särskildt bidrag till anstalten skulle af vederbörande sjöfolk, såsom
vilkor för pensions åtnjutande, tillskjutas; samt dervid tillika taga i öfvervägande,
huruvida genom dylikt bidrag tillgångarne för pensionering kunde
så ökas, att en hvar, omedelbarligen efter det de för pensions erhållande
föreskrifna vilkor blifvit fullgjorda, kunde af denna förmån komma i åt
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.
25
njutande till nu afsedda förhöjda pensionsbelopp, eller om för detta ändamål
ökadt anslag af statsmedel blefve erforderligt; i sammanhang hvarmed åt
komitén borde jemväl uppdragas att utarbeta underdånigt förslag till det
förnyade reglemente för pensionsanstalten, som af de ifrågastälda förändrade
bestämmelserna om pensionsbeloppen samt de dertill beräkneliga och erforderliga
tillgångar blefve af nöden, äfvensom förslag till de i följd af sålunda
förändrade bestämmelser påkallade förändringar i gällande reglemente för
sjömanshusen i riket.
Enligt hvad utskottet inhemtat, hafva revisorernas omfönnälda framställning
och direktionens öfver handelsflottans pensionsanstalt deröfver afgifna
utlåtande den 19 november nästlidet år blifvit af Kongl. Maj:t öfverlemnade
till komitén för afgifvande af förslag i fråga om ordnande af för
hållandena mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i
arbetet med mera, hvarvid Kongl. Maj:t uppdragit åt komitén att tillse,
huruledes handelsflottans pensionsanstalt skulle bättre än hittills kunna motsvara
sin uppgift.
Då sålunda den af revisorerne i förevarande afseende väckta fråga är
under utredning, har utskottet endast ansett sig böra förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
§ 13-
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmält och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande vid
behandling af de utgift sanslag, revisorernas framställning berör, dels hafva
medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes utlåtanden nöjaktigt
förklarad!, dels ej vara af den vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt
tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena påkallas,
dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla
något yttrande.
Stockholm den 14 februari 1887.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservation:
vid § 10, angående redovisningen af den under medicinalstyrelsens
förvaltning stälda Bruunska fonden:
af herr Casparsson.
Bih. till Riksd, Prof. 1887. 4 Sami. 1 Afd. 5 Häft.
4