Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

1

N:o 49.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 Maj 188G.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till lag angående de svenska
Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående
renmärken.

(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.)

Till Konungen.

I nådig proposition den 11 December förlidet år har Eders Kongl.
Maj:t till Riksdagens antagande öfverlemnat förslag till lag angående de
svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken.
Riksdagen, som vid pröfningen af detta ärende funnit sig böra
godkänna de grundsatser, hvarpå de föreslagna lagarne blifvit byggda,
har icke heller i afseende å deras särskilda bestämmelser funnit skäl
till hufvudsakliga ändringar och har för den skull i hufvudsakliga delar
antagit berörda lagförslag.

Endast i nedannämnda stycken har Riksdagen ansett ändring böra ske.

Hvad först angår förslaget till

Lag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige,

är i dess 2 §, senare momentet, Lapparne medgifven rätt att utom Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker samt de i Jemtlands län för
Lapparne afsätta land taga torra träd och vindfällen, en- och videbuskar
samt, för tillfälliga behof, växande löfträd. Då dels detta stadgandes

Bih Ull Riksd. Prof. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

syfte ej kunnat vara att tillägga Lapparne nämnda rätt utom berörda
områden annorstädes än å de trakter, der de enligt 1 § ega att uppehålla
sig med sina renar, dels deras befogenhet att taga växande löfträd
ej torde böra omfatta jemväl inegor, har en häraf motiverad ändring
skett i redaktionen af momentets första mening.

Lagförslagets 15 § stadgar regressrätt för de Lappar, som fått deltaga
i gemensam skadeersättning enligt 13 §, mot annan eller andra
Lappar, hvilka till äfventyrs jemväl bort deltaga deri. Tiden för anhängiggörande
af regresstalan har Riksdagen ansett lämpligare än i
paragrafens sista sats skett böra bestämmas till ett år från det laga
kraftegande utslag fallit eller förlikning träffats angående skadeersättningens
utgifvande, hvadan lydelsen af denna sats ändrats i enlighet
dermed.

Uti 22 §, senare momentet, är Lapparne förbjudet att till annan
upplåta rätt till jagt och fiske å de för dem afsätta land, men har, för
de fall att upplåtelse af rätt till jagt eller fiske å dylikt land finnes
kunna ske utan skada för Lapparne, bemyndigande lemnats Konungens
Befallningshafvande att, der de Lappar, hvilka ega rätt att å landet
uppehålla sig, dertill samtycka, tills vidare tillåta annan att emot afgift
å landet utöfva jagt. eller fiske. Men då dels vilkoret af Lapparnes samtycke
förefallit vara i viss mån sväfvande, ity att det hvarken är tydligt,
huruvida alla Lappar, som ega rätt att uppehålla sig å det ifrågavarande
landet, skola samtycka, eller lagförslaget anger någon form för detta
samtyckes inhemtande, dels jagten och fisket torde böra betraktas som
under alla omständigheter väl behöfiiga binäringar till renskötseln, hvarför
upplåtelse deraf till annan icke borde ske så, att derigenom blefve
utesluten rätt för Lapparne att fortfarande sjelfve deraf begagna sig,
har Riksdagen ansett den ändring i ifrågavarande stadgande böra vidtagas,
att Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes berörda tillåtelse icke göres
beroende af ofvan omförmälda samtycke, utan att de Lappar, hvilka ega
rätt att med sina renar å landet uppehålla sig, blifva, innan tillåtelsen
meddelas, hörde i ärendet, samt att tillåtelsen icke sträckes vidare än
till rätten att jemte dessa Lappar sjelfve å landet utöfva jagt och fiske.
I enlighet härmed har för den skull lydelsen af senare momentet i 22 §
blifvit ändrad.

Vidkommande derefter förslaget till

Ö

Lag angående renmärken,

har detsamma endast i två delar ansetts icke vara fullt tillfredsställande.
Der saknas nemligen bestämmelse, huru förfaras bör, om emellan

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

de tider, då fastställelse af renmärke kan sökas, till följd af arf eller
annat laga fång uppstår behof af märkes anbringande å renar. Detta
behof har man emellertid ansett kunna afhjelpas, om fordran på fastställelse
icke i lagens 1 § uppställes så, att den omfattar alla slags

märken å renar, utan inskränkes så, att tillfälligt märke kan anbringas
utan att tillämplighet af 4 §:ns straffbestämmelse inträder. Eu sådan
inskränkning, hvilken äfven med hänsyn till det hos Lapparne rådande
bruk i afseende å märkning af renar kan anses lämplig, sker, om i första
meningen af 1 § ordet »renmärke» utbytes mot »märke i rens öron»,
samt såsom eu följd deraf uti 4 § i stället för ordet »ren» insattes:
»rens öron» och ordet »renmärke» utbytes mot »märke». I enlighet härmed
har Riksdagen beslutat ändring i nämnda paragrafer af lagen.

Det i lagens promulgationsstadgande använda uttrycket: »fortfarande
brukar icke faststäklt renmärke, som af honom var användt då lagen
trädde i kraft», har synts så till vida vara dunkelt, som deri kan inbegripas
såväl att renegaren låter sådant märke, som nämndt är, sitta
qvar å ren, hvilken förr än renmärkeslagen träder i kraft blifvit dermed
märkt, som äfven att han fortsätter med att å renar anbringa detta
märke. Då meningen ej kan vara, att annat än det senare skall vara
med straff belagdt, har Riksdagen ansett orden »fortfarande brukar» i
det anförda uttrycket böra utbytas mot: »anbringar eller låter anbringa».

Slutligen har med hänsyn till de olika förhållandena i fråga om
Lapparne i Jemtlands län, å ena, och öfriga orter, der Lapparne ega
att med sina renar uppehålla sig, å andra sidan, Riksdagen funnit den
i förslaget till lag angående Lapparnes rätt till renbete angifna tid, då
lagen skall träda i kraft, eller den 1 Januari 1887, böra i fråga om
nämnda län framflyttas till den 1 Januari 1889, utom hvad angår lagens
19, 23 och 24 §§, livilka röra ändring af de områden, hvarinom Lapparne
skola ega att med sina renar uppehålla sig, samt områdenas utvidgning
dels genom upplåtande af kronoparker till renbete, dels genom
expropriation af jord, som tillhör enskild.

1 öfverensstämmelse härmed har jemväl tiden för renmärkeslagens
tillämpning blifvit i fråga om Jemtlands län framflyttad till den 1 Januari
1889, hvarjemte den ändring i öfrigt uti tidsbestämmelsen i lagens
slutmening vidtagits, som häraf blifvit eu följd.

Af anförda skäl har således Riksdagen ej kunnat bifalla Eders Kongl.
Maj:ts ifrågavarande förslag oförändrade, men deremot för sin del beslutat
följande

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

l:o.

Lag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige.

1 §•

Lappande äro berättigade att, under iakttagande af de i denna lag
meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast inom
Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker och å de för dem inom
Jemtlands län afsätta land, utan äfven å de trakter i öfrigt, hvilka de
efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig
af land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes
egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
inom de delar af dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles
skeende afvittring förklarats tjenlige för odling, må dock Lapparne
utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig
endast under Oktober, November, December, Januari, Februari, Mars
och April månader, der ej sådana egor vid afvittringen bibehållits jemväl
såsom renbetesland, eller ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder
för flyttningen. Öfverträdelse af hvad sålunda stadgats straffes med
böter till belopp första gången af högst fyratio kronor och annan gång
af högst dubbelt.

2 §•

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å de i Jemtlands
län för Lapparne afsätta oland ega Lapparne att till eget behof
utan betalning använda skogen. A sådana områden i nämnda lappmarker,
som ej för Lapparne bibehållas, må de icke för uppförande eller ombyggnad
af bostad, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda
än efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lemnas dem
af vederbörande skogsbetjent; dock ega Lapparne, der stängsel vid deras
visten blifvit olofligen bortfördt eller gjordt obrukbart, att till uppförande
af nytt stängsel utan anvisning eller utsyning taga äfven växande
träd.

A de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt de i Jemtlands län för Lapparne afsätta land, der Lapparne enligt
1 § ega uppehålla sig med sina renar, må Lapparne taga endast torra
träd och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark
växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen

5

Riksdagens Skrifvelse, N:o 4.9.

betalning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen
samt en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,
som Lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det
påfordrar, gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes
af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och dessa tillkalla
den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de
utsedde ej enas om valet af den tredje, ege Konungens Befallningshafvande
att på begäran god man i stället utse. Emot gode männens
beslut må talan ej föras.

3 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras, eller
som öfverträder det i 2 § gifna förbud att utan anvisning eller utsyning
taga växande träd, straffes med böter högst fyratio kronor, der ej förseelsen
efter allmän lag medför högre ansvar.

Virke, som Lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan Lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot
bryter, straffes, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar, med böter högst fyratio kronor.

4 §.

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
för dem afsätta land; vare dock skyldige att vid flyttning öfver enskild
mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och ege Konungens Befallningshafvande
att, der tvist uppstår, bestämma hvar flyttningsväg
må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfiiga.

5 §•

De för Lapparne afsätta land och sådana områden i Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker, som genom afvittring eller annan
åtgärd för Lapparne särskilt bibehållas, skola delas i lappbyar. Inom
lappby må ej andra Lappar sommartiden uppehålla sig med sina renar
än de, hvilka sjelfva erhållit rätt dertill, eller hvilkas förfäder tillhört
lappbyn eller egt rätt att vistas inom dess område.

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

Konungens Befallningshafvande aligger att, efter det de Lappar,
hvilkas rätt är i fråga, blifvit hörda, verkställa indelningen i lappbyar.
Konungens Befallningshafvande ege oek, der så nödigt finnes, att, efter
det Lapparne blifvit hörda, förena två eller flera lappbyar till en lappby
eller fördela en lappby i två eller flera.

6 §.

Vill Lapp erhålla rätt att med sina renar flytta till annan lappby,
ingifve ansökan derom jemte uppgift om antalet af sina renar till Konungens
Befallningshafvande i det län, der lappbyn är belägen, foge ock vid
ansökningen afklipp af renmärke, som är åsatt de renar, med hvilka
han vill inflytta. Öfver ansökningen läte Konungens Befallningshafvande
inför Häradsrätten höra Lapparne i denna by, infordre ock från kronobetjeningen
samt, der särskild uppsyningsman finnes tillsatt för upprätthållande
af ordning inom lappväsendet, från denne fullständig utredning,
huru vida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme
och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens
Befallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens Befallningshafvande,
der Lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,
förut tillhört lappby inom annat län, underätta Konungens Befallningshafvande
i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen blifvit
beviljad.

7 §•

Finner Konungens Befallningshafvande, att inom eu lappby flera
Lappar ega rätt att vistas med sina renar, än lägenhet finnes, så att
trängsel derigenom uppstår eller skada å kringliggande trakter förorsakas,
ege Konungens Befallningshafvande, efter det Lapparne så väl i
denna lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,
blifvit inför Häradsrätt hörda och erforderlig utredning i öfrigt
blifvit åstadkommen på sätt i 6 § sägs, hänvisa det Överskjutande antalet
till närmaste lappby, der utrymme finnes och dit inflyttning utan
olägenhet kan ske. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas
till annan lappby, ege den Lapp företrädesrätt att qvarstanna,
hvilken uteslutande eller hufvudsakligen har egna eller andra Lappars
renar under sin vård, framför den Lapp, hvilkens renhjord uteslutande
eller till hufvudsaklig del tillhör bofaste; och ega af de Lappar, som
uteslutande eller till hufvudsaklig del hafva egna eller andra Lappars

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 4.9.

renar under sin vård, de företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfve eller
hvilkas förfäder längst tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt
till bete för sina renar.

Hänvisas Lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta
till annan lappby, förelägge Konungens Befallningshafvande honom vid
vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas Lapp att
fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens Befallningshafvande
fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhöjdt
vite.

Har Lapp, hvilken blifvit till vite fäld, då vitet skall uttagas, under
sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät
för vitets gäldande, så framt Lappen fortfarande vistas inom den lappby,
hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,
ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom
förelädes.

8 §•

Varder å trakt, der Lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,
uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten
väl kan emottaga, och blifver förty enligt Förordningen den 6 Juni 1883
rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att dist.riktsindelning
i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska Lappar, som dit
inflytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hänseende
stadgas tillämpas äfven på svenska Lappar i den utsträckning
Konungen förordnar.

9 §.

Uti hvarje lappby skola Lapparne inför länsmannen inom sig välja
en ordningsman.

Ordningsmannen åligger:

l:o) att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande Lappars
uppehållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det
skulle visa sig, att andra än de Lappar, som tillhöra byn, inom dess
område föra renar på bete, detta anmäla hos länsmannen eller ock hos
uppsyningsmannen, der sådan linnes;

2:o) att tillhålla Lapparne att noga bevaka sina renar, samt att
söka utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

3:o) att söka befordra god ordning inom lappbyn och för länsmannen
eller uppsyningsmannen anmäla, när något deremot stridande förekommer,
samt att i öfrigt lemna länsmannen och uppsyningsmannen
erforderligt biträde;

4:o) att för allmän åklagare eller uppsyningsman anmäla förseelser
mot lagen angående renmärken;

5:o) att vid uppkommande tvister, så väl emellan Lapparne och de
bofaste som emellan Lapparne inbördes, söka bilägga desamma;

6:o) att inställa sig vid Häradsrätt, när de till lappbyn hörande
Lappar skola inför Rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt;
samt att likaledes närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor
eller andra allmänna sammanträden, som hållas med Lapparne, och, när
så erfordras, dervid uppgifva antalet renar, som beta inom lappbyns
område, och dessas egare, äfvensom särskildt antalet af de skötningsrenar
hvar och en Lapp har under sin vård.

Ordningsmannen utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall från befattningen
afgå. Konungens Befallningshafvande ege att, när så skäligt
pröfvas, före tjenstgöringstidens utgång ordningsman entlediga.

Till Konungens Befallningshafvande skall länsman ofördröjligen insända
uppgift på de Lappars namn och vanligaste uppehållsställen, som
inom de till hans distrikt hörande lappbyar blifvit till ordningsmän
utsedde; och läte Konungens Befallningshafvande i länskungörelserna
derom meddela underrättelse.

10 §.

1. Förorsaka Lapparnes renar i Norrbottens eller Yesterbottens
läns lappmarker under tiden från och med den 1 Juni till den 1 September
eller i annan trakt från och med den 1 Maj till den 1 Oktober
skada å växande eller utskuren gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter,
hvilka antingen äro inhägnade eller, utan att vara inhägnade,
år efter annat varit till höfångst brukade och dertill brukas, samt genom
hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom
utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren eller egarne till de renar,
genom hvilka skadan skett.

2. Sker sådan skada genom Lapparnes renar å annan tid än här
ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken
vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid
renarnes bevakning varit dertill vållande.

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

3.^ Sker genom Lapparnes renar skada å annan utmark än utängsslåtter,
hvarom här ofvan sägs, och egde ej Lapparne att, när skadan
skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, vare lag som i
2 mom. sägs.

11 §•

Der inom Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker eller inom
den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlagda enligt
den för Yesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande metod,
slaget och bergadt hö å äng eller utängsslåtter, hvarom i 10 § sägs,
icke förvaras i lador utan i stackar eller hässjor, vare ej egaren berättigad
till ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så framt
ej antingen stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som
af Konungen blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med uppsåt eller
genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

12 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen
af sina renar vållat att renarne gjort skada, som enligt hvad i
10 och 11 §§ stadgas skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång högst
fyratio kronor, der ej förlikning träffats om skadans ersättande. För
gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare, ansvare
den Lapp, genom hvars renar skadan åstadkommits.

13 §.

Aro inom en trakt de för Lapparne afsätta land så belägna, att
de renar, som söka bete å dessa land, kunna antagas komma att, der
bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela trakten, och
äro omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som af renar göres å
angränsande, den bofasta befolkningen tillhöriga egor, icke kan antagas
hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra Lappar än dem,
som uppehålla sig å dessa land, kan trakten förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket de Lappar, som der med sina
renar uppehålla sig, skola i de fall nedan sägs vara underkastade gemensam
ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas den bofasta befolkningens
egendom. Konungen bestämmer, hvilka trakter skola för Bih.

till Rilcsd. Prot. 1886. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Haft. 2

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

klaras utgöra särskilda skadeersättningsområden, och fastställer gränserna
för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker, under Juni, Juli och Augusti månader, eller inom Jemtlands
län under tiden från och med den 1 Maj till den 1 Oktober skada
å egor af den beskaffenhet, hvarom i 10 § sägs, och kan ej utrönas
genom hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehålla sig med sina renar å
de land, som äro belägna inom skadeersättningsområdet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelade
i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar af dem tillhörer
området. Om vid den tid, skadan skedde, renar tillhörande andra
än de Lappar, som ega rätt att vistas å landen, der uppehöllo sig, skola
äfven dessa Lappar i förhållande till antalet af sådana renar i ersättningen
deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet
gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar, vare han från deltagande
i ersättningen fri.

Lapp, som uppehåller sig med sina renar å land, beläget inom
skadeersättningsområde, skall för ordningsmannen uppgifva antalet af de
renar, han har under sin vård, och dessas egare. Öfverstiger renantalet
med en femtedel eller mera det af honom uppgifna, böte högst fyratio
kronor.

14 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som af renar förorsakats, och
är det ostridigt, af hvilken skadan bör gäldas, varde, der den som
skadan lidit det äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af
tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses åt hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas den, mot hvilken anspråket
väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om valet
af den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande att på ansökan
af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning
dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda
kostnaden för syneförrättningen. Sättes ersättningen ej högre än den
ersättningsskyldige före synen bjudit, gälde den, som anspråket väckt,
synekostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

Vill den, som fordrar ersättning, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

15 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 13 § sägs blifvit till ansvarighet för inträffad
skada dömde eller ingått förlikning om erläggande af ersättning,
som icke öfverstiger det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn värderad,
med tillagd godtgörelse för synekostnader, vare oförhindrade att, i händelse
kännedom sedermera erhålles, att skadan är föröfvad af renar tillhörande
någon annan, eller att andra Lappar vid den tid, då skadan
skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet och sålunda böra deltaga
i ersättningen, väcka talan om godtgörelse för hvad de erlagt eller
för den del deraf, som på andra Lappar belöper. Sådan talan må dock
ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraft egande utslag
fallit eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgifvande.

16 §.

Hålla flere Lappar sina renar tillsammans i eu hjord och sker
skada af renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom
hvilkens renar skadan blifvit föröfvad, desse Lappar pligtige att i förhållande
till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta
skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

17 §•

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall,
utom full ersättning för skadan, bota högst fyratio kronor, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare,
om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar att renarne
genom skrämskott, af hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada, som
derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven om
skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

Varder renhjord, som betar å tillåtet uppehållsställe, skingrad af
hund, och förorsaka renarne derigenom skada, den skada skall af hundens
egare ersättas.

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

Hund, som har till vana att döda renar eller ock upprepade gånger
jagat renar, äfven, på tillåtet uppehållsställe, skall af egaren, efter
föreskrift af polismyndigheten, dödas, och åligger det polismyndigheten
att, der egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden.

18 §.

När i denna lag talas om Lapparnes renar, förstås dermed icke
allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt Lappar, hafva i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelser enligt denna lag, som Lappar,
hvilkas renar äro under annans vård.

19 §.

Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den jordbrukande
befolkningen vara i synnerlig män betungande, kan Konungen
förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål begagnas,
mot det att erforderlig betesmark anvisas Lapparne på annan landsträcka,
som dertill finnes tjenlig.

20 §.

Der för samfärdselns uppehållande pröfvas nödigt, eger Konungens
Befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej må begagnas
till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flyttning
eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,
tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar
än för deras korrenar, som besöka sådan plats, öfverträdelse af sådant
förordnande straffes med böter, första gången högst fyratio kronor och
annan gång högst dubbelt.

21 §•

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af land
och vatten icke allenast å de för dem afsätta land och sådana områden
i Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker, som för dem bibehållas,
utan äfven å annan utmark inom dessa lappmarker under den
tid de ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

22 §.

Ej må bete eller slåtter å de för Lappande afsätta land af dem
upplåtas till bofaste. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild. Varder
bete eller slåtter å något för Lappande afsatt land af dem ej använda
och finnes upplåtelse af sådant bete eller sådan slåtter tills vidare
kunna ske utan intrång eller skada för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess
behof deraf åter för Lapparne uppstår. Medel, som härigenom inflyta,
skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen, till förmån för
Lapparne användas.

Rätt till jagt och fiske å de för Lapparne afsätta land må ej af
dem till annan upplåtas. Finnes upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
å dylikt land kunna ske utan skada för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att, sedan de Lappar, hvilka ega rätt att med sina
renar å landet uppehålla sig, blifvit hörde i ärendet, tills vidare tillåta
annan att emot afgift å landet jemte dessa Lappar utöfva jagt eller fiske;
och galle om användandet af medel, som härigenom inflyta, hvad ofvan
i fråga om lega för bete eller slåtter finnes stadgadt.

23 §.

Har kronopark, belägen utom de trakter, hvarom i 1 § sägs, blifvit
af Konungen förklarad tjenlig till renbetesland, ankommer på Konungen
att bestämma det omfång, hvari bete och skogsfång, jagt och fiske få
af Lapparne der utöfvas.

24 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 19 § omförmälda ändamål, eller för att bereda
Lapparne vid de för dem afsätta land tillgång till skogsmark eller bete
eller till vägar öfver inegor emellan landen, eller för att uppföra stängsel
till förekommande af skada af renar, vare egaren pligtig att afstå jorden
mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes
enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt
behof.

25 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. I händelse
af bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

26 §.

De i 3 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma enskild
persons rätt, så ock de förseelser, om hvilka i 17 § handlas, må ej
åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden dem till sådant åtal angifvit.
Annan förseelse mot denna lag må ej, der den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målseganden.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887 utom hvad angår
Jemtlands län, der lagen träder i kraft den 1 Januari 1889; dock att
§§ 19, 23 och 24 må jemväl i fråga om Jemtlands län från och med
förstnämnde dag vinna tillämpning.

2:o.

Lag angående renmärken.

1 §•

Det märke i rens öron, som Lapp vill begagna till att skilja sina
renar från annans, skall af honom uppvisas inför Häradsrätten i den ort,
der han har sitt hemvist. Bofast renegare uppvise det renmärke, som
han vill använda, inför Häradsrätten i den ort, der Lapp, som sköter
hans renar, har sitt hemvist.

Häradsrätten läte ordningsmannen i lappbyarne inom tingslaget
samt öfriga Lappar, hvilka äro vid Häradsrätten tillstädes, så ock uppsyningsmannen,
der sådan i orten tinnes, yttra sig öfver märket.

2 §•

Finner Häradsrätten märket vara sådant, att det tydligt skiljer sig
från äldre renmärken, som användas, samt att det ej lätteligen kan till
sådant äldre märke förvandlas, fastställe Häradsrätten märket.

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

15

3 §.

Vid Häradsrätten skall föras en förteckning, upptagande de af Rätten
faststälda renmärken, tillika med uppgift på de renegare, för hvilkas
räkning märken blifvit faststälda.

4 §•

Lapp eller bofast, som å rens öron anbringar eller låter anbringa
märke, hvilket ej blifvit af Häradsrätten för honom faststäldt, straffes
med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

5 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare, så ock af
uppsyningsman, der sådan linnes.

6 §•

Böter, som ådöinas enligt denna lag, tillfalla kronan. I händelse af
bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

7 §•

Uppvisas vid Häradsrätten å det Ting, som infaller näst efter det
denna lag trädt i kraft, af särskilda renegare till fastställelse renmärken,
af hvilka det ena icke tydligt skiljer sig från det andra eller det ena
lätteligen kan till det andra förändras, eger den renegare, som sjelf eller
hvars förfäder längst användt uppvisadt renmärke, att derå erhålla fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888 utom beträffande
Jemtlands län, der lagen träder i kraft den 1 Januari 1889; dock må
den i 4 § stadgade ansvarsbestämmelse, för så vidt angår renegare,
hvilken anbringar eller låter anbringa icke faststäldt renmärke, som af

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 49.

honom var användt, då lagen å hvarje ort trädde i kraft, icke, förr än
sex månader derefter förflutit, vinna tillämpning.

Med undersåtlig vördnad etc.
Stockholm den 5 Maj 1886.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1886.