6

Riksdagens Skrifvelse N:o 30,

N:o 30.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 Mars 1886.
— -— — — Andra Kammaren den 26 —- —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens är
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning är
1883.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14).

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade Revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1883 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande
verk och myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders
Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedannämnda ämnen anföra
följande:

Kongl. Arméförvaltningen.

Enligt hvad Revisorerne omförmält, hade efter föregången besigtning
i Maj 18B1 boningshuset för styresmannen vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori befunnits så bristfälligt, att detsamma icke troddes
kunna genom reparationer för sitt ändamål fortfarande göras brukbart,

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

7

utan hade nybyggnad ansetts böra ifrågakomma. Med anledning häraf
hade Arméförvaltningens artilleridepartement till Eders Kongl. Maj:t.
hemstält, att ny byggnad, hvarå ritning företetts, måtte uppföras. Men
i Januari 1882 hade Eders Kongl. Maj:t förklarat, att byggnaden för
det dåvarande icke borde uppföras. Sedan ny besigtning likväl i Maj
sistnämnda år egt rum, och styresmannen förklarat, det han icke utan
våda för helsan ansåge sig vidare kunna bebo byggnaden och att annan
lämplig sådan ej inom staden Eskilstuna kunde anskaffas, hade Arméförvaltningens
artilleridepartement i September 1882 hos Eders Kongl.
Maj:t gjort ny framställning om byggnadens uppförande; och genom
bref af den 24 November 1882 hade Eders Kongl. Maj:t slutligen bifallit
byggnadens verkställande. I följd häraf hade styresmannen i
December 1882 af Arméförvaltningen anmodats inkomma med förslag
till arbetets utförande antingen genom anställande af auktion eller medelst
anbuds infordrande. Men i stället hade styresmannen, under förklaring
att må hända ingen af dessa former alltid vore lämplig, i Januari 1883
inlemnat ett af enskild entreprenör till honom afgifvet förslag till entreprenadkontrakt,
livilket af Arméförvaltningen gillats och hvilket
styresmannen bemyndigats med entreprenören afsluta. Enligt detta
förslag skulle nybyggnaden kosta 30,000 kronor, hvarifrån dock borde
afdragas 4,000 kronor, som erhållits genom försäljning af den gamla
byggnaden, hvilken entreprenören för denna summa ville köpa. Öfriga
26,000 kronor hade anskaffats genom inflytande medel för försålda gevärspersedlar.
Byggnaden hade blifvit uppförd under loppet af åren 1883
och 1884. Utgiften härför hade blifvit redovisad på anslaget för försvarsverket
till lands i allmänhet.

Under åberopande af föreskrifterna i gällande auktiousreglemente
af den 20 December 1825, hafva Revisorerne vidare anfört, dels att
sådan auktion, som i nämnda reglemente föreskrifves, vid byggandet
af det nya boningshuset för styresmannen vid Carl Gustafs stads faktori
icke egt rum, och dels att, jemväl i strid mot samma reglemente,
någon auktion vid försäljningen af gamla boningshuset för bemälde
styresman ej heller förrättats, hvadan Arméförvaltningen sålunda i två
fall syntes hafva ansett sig kunna förbise auktionsreglementets föreskrifter.
Derest detta skett i följd af föråldrade och numera icke
tillämpliga bestämmelser uti auktionsreglementet, hade det förefallit
Revisorerne, som om tiden vore inne att uppgöra ett nytt reglemente,
såvida icke ett godtyckligt förfarande, hvilket komme att försvåra
hvarje kontroll, vid dylika ärendens handläggande skulle göra sig
gällande.

8

Riksdagms Skrifvelse N:o 30.

I häröfver afgifvet utlåtande har Arméförvaltningens artilleridepartement,
jemte andragande af de skäl, som talat för nödvändigheten
att uppföra ny boställsbyggnad åt faktoristyresmannen, med anledning
af Revisorernes framställning om att uppförandet af denna
byggnad ej blifvit enligt auktionsreglementets innehåll utbjudet på
auktion, samt att enahanda förfaringssätt äfven bort begagnas i fråga
om den gamla byggnadens försäljning, anfört, att Arméförvaltningen,
på sätt i revisionsberättelsen omförmäles, efter erhållet tillstånd till
byggnadens uppförande, uppdragit åt faktoristyresmannen att till förvaltningen
inkomma med förslag till arbetets utförande, antingen genom
anställande af auktion eller medelst anbuds infordrande; men att sedan
från tillförlitligt håll inhemtats, att hvarken i staden Eskilstuna eller
trakterna deromkring funnes någon annan byggnadsskicklig och pålitlig
person än byggmästaren I. W. Kayerdt, åt hvilken med fullt förtroende
kunde öfverlåtas det maktpåliggande arbetet, och sedan Kayerdt efter
upprepade underhandlingar förklarat sig villig att utföra arbetet för
den beräknade, af Eders Kongl. Maj:t godkända kostnadssumman, 30,000
kronor, med åtagande dessutom att, utöfver det uppgjorda kostnadsförslaget,
verkställa åtskilliga ganska omfattande grundläggnings- med
flera arbeten, hvilka ansetts erforderliga, förvaltningen, då vid de upplysta
förhållandena auktion otvifvelaktigt skulle blifva ändamålslös och
endast föranleda tidspillan, under det att å andra sidan antagandet af
byggmästaren Kayerdts erbjudande syntes medföra garanti att få arbetet
på omsorgsfullt sätt utfördt, pröfvat skäligt att, enligt styresmannens
hemställan, antaga berörda erbjudande, och detta så mycket
hellre som endast derigenom bereddes möjligheten att för det gamla
nedruttnade boningshuset erhålla så hög försäljningssumma som 4,000
kronor, ett belopp, som med afseende å den gamla byggnadens dåliga
beskaffenhet icke kunnat betingas af annan person, än Kayerdt, hvilken,
såsom boende på platsen och der idkande byggnadsverksamhet, beräknat
att till andra företag kunna använda öfverblifna materialier af det
gamla boningshuset. — Denna för kronan fördelaktiga uppgörelse beträffande
köpesumman för det gamla boningshuset måste ock, förutom
vissheten att man i Kayerdt erhölle en både yrkesskicldig och pålitlig
entreprenör, betraktas såsom en af de hufvudsakligen bidragande orsakerna
dertill, att byggnadsföretaget i sin helhet utan auktion öfverlåtits
åt Kayerdt, ty en spekulant från mera aflägsna trakter, om en
sådan uppstått, hade af nyss anförda orsaker, enligt förvaltningens
förmenande, aldrig kunnat ingå på den höga köpesumma för det gamla
huset, som nu erhållits. För närmare belysande af det ringa värde, som

Riksdagens Skrifvelse N\o 30.

9

den gamla byggnaden i verkligheten egde, hade förvaltningen vidare
upplyst, att vid yttre brädbeklädnadens borttagande timret befunnits
uppruttnadt och delvis sönderstyckadt, så att skäl ej förefunnes till betviflande
af entreprenörens utsago, att han å affären blifvit betydligt
lidande. Häraf frarnginge, att det af Revisorerne anmärkta förfaringssättet
vid så väl det nya bostadshusets uppförande som det gamlas
försäljning varit af beskaffenhet, att kronans fördel och sanna bästa
blifvit behörigen tillgodosedda, äfven om auktionsreglementets föreskrifter
härvid ej blifvit strikte tillämpade — att för öfrigt under nu
rådande förhållande strängt hålla sig inom föreskrifterna i detta föråldrade
reglemente kunde i förvaltningens tanke, i synnerhet då, såsom
här, det gälde arbeten, indika fordrade fullständig sakkännedom af dem,
som åtoge sig och således borde ansvara för desammas ordentliga utförande,
icke alltid leda till resultat, som för kronan blefve de gynsammaste.
Vid auktionen måste nemligen hufvudsakligt afseende fästas
vid lägsta anbudet. Rörande sakkännedomen förefunnes vid auktionen
egentligen intet tillfälle att ingå i närmare undersökning. Endast för
så vidt eu spekulant gjort sig förut bevisligen känd för underhaltigt
arbete, kunde hans anbud förkastas. Följden kunde sålunda lätteligen
blifva den — och Arméförvaltningen hade deraf ingalunda saknat erfarenhet
— att spekulant, som slutligen stannade för lägsta anbudet
och som således, så vidt antaglig borgen företeddes, måste antagas
till entreprenör, sedermera funnes sakna förmåga och tillräckliga insigter
att på tillfredsställande sätt utföra det åtagna arbetet. Då slutligen
äfven Revisorerne sjelfva, under förutsättning att det anmärkta
förfaringssättet framkallats i följd af föråldrade och numera icke tillämpliga
bestämmelser uti auktionsreglementet, uttalat såsom sin åsigt, att
tiden nu vore inne för uppgörande af nytt sådant reglemente, hade
i anledning häraf Arméförvaltningen, som med Revisorerne härutinnan
vore fullt ense, infordrat förslag till nytt auktionsreglemente, hvilket
förslag, efter numera i det närmaste afslutade förberedande åtgärder
inom Armé- och Marinförvaltningarna, snarligen konnne att till Eders
Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemnas.

På sätt Revisorerne framhållit, har Arméförvaltningen uti förevarande
fall i tvenne hänseenden förbisett föreskrifterna i gällande
auktionsreglemente; och med afseende å hvad sålunda förekommit, får
Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana
åtgärder, hvarigenom för framtiden fullständig rättelse må ernås i de
af Revisorerne anmärkta förhållandena.

Bill. till Riksd. Frat. 1886. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 4 Raft.

2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

Beträffande det i riksstaten under rubriken »Materielen» förekommande
reservationsanslaget till »Försvarsväsendet till lands i allmänhet
eller Arméförvaltningens departement)), hafva Revisorerne anfört,
bland annat, att, fastän anslaget i riksstaten funnes uppfördt under
rubriken »Materielen» och sålunda syntes böra ensamt för densamma
utgå, bestriddes dermed likväl åtskilliga utgifter, som i mer eller mindre
mån kunde anses såsom personella. Så väl denna omständighet
som de mycket olikartade utgifter för materielen till de mest skiljaktiga
föremål på landtförsvaret, Indika med anslaget skulle bestridas,
försvårade i hög grad bedömandet af dess användande för sitt ändamål
samt inskränkte Revisorernes deraf beroende kontroll till granskning
af anslagets användande för landtförsvarets behof i allmänhet.
Denna kontroll försvårades ytterligare derigenom, att talrika omföringar
förekomme icke allenast inom anslaget, på artilleridepartementets andel
till och med inom de särskilda utgiftstitlarne, utan äfven till och
från andra anslag. Någon närmare granskning af anslagets användande
för sitt ändamål kunde, enligt Revisorernes föreställning, icke
åstadkommas, förr än den del af de personella utgifterna, som ej
kunde anses tillhöra anslaget, blefve skild från detsamma, samt användandet
af dess öfriga delar blefve närmare bestämdt, äfvensom omföringarna,
om icke helt och hållet uteslutna, åtminstone i möjligaste
mån inskränkta. Utom de i riksstaten anslagna medel egde anslaget
andra och högst betydliga tillgångar i uppbördsmedel, livilka dock,
hvad artilleridepartementet anginge, i hufvudboken vore sammanförda
med omföringar inom anslaget, så att man icke kunde varseblifva, huru
vida de härledde sig från omföringar eller vore verkliga uppbördsmedel.
Med anledning häraf hade Revisorerne för revisionsåret låtit
utreda så väl deras belopp som deras beskaffenhet och deröfver låtit
upprätta en i revisionsberättelsen intagen tabell.

Af denna tabell ansåge Revisorerne framgå, att de verkliga uppbördsmedlen
på anslaget för revisionsåret uppgått till den betydliga
summan af 367,920 kronor 44 öre. Enligt Revisorernes åsigt vore det
ensidigt, om dessa medel på ett lämpligt sätt kunde bokföras, så att
deras belopp och beskaffenhet lättare kunde skönjas. Men om man
sålunda skulle kunna utröna dessa särskilda tillgångars storlek, blefve
det dock, med den nuvarande bokföringen, i de flesta fall omöjligt att
varseblifva deras användande för särskilda utgifter, emedan de inginge
i anslagets öfriga inkomster och med dem sammanblandades.

För närvarande bokfördes nämnda anslags uppbördsmedel i Arméförvaltningens
hufvudbok blott i specialkontokolumnen på kreditsidan,

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

11

hvaraf följden blifvit, att de icke upptoges i det tryckta kapitalkonto,
som för revisionsåret offentliggjordes, och således icke derstädes varseblefves.
Då det likväl föreföll Revisorerne vara af vigt, att dessa
medel i kapitalkontot åtminstone till sina hufvudbelopp redovisades,
ansåge sig Revisorerne böra såsom sin åsigt uttala, att nämnda medel
i Arméförvaltningens hufvudbok äfven borde upptagas i kapitalkontokolumnen
på debetsidan.

Då samma bokföringssätt iakttoges med afseende på de flesta öfriga
anslag under fjerde hufvudtiteln, som hade uppbördsmedel, ansåge
Revisorerne, att äfven med afseende på deras bokföring samma förändring
borde vidtagas, som här ofvan blifvit ifrågasatt.

I öfrig!, hade Revisorerne ansett sig böra omnämna, att granskningen
af Arméförvaltningens räkenskaper fortfarande i hög grad försvårats
genom bristfällig hänvisning till och anordning af verifikationerna,
i följd hvaraf de i många fall ej kunde bedömas utan särskilda
från förvaltningen inhemtade upplysningar, hvadan granskningen dessförutan
måst blifva ganska ytlig.

Genom bref af den 7 November 1879 angående förändring i bokföringssättet
hos Arméförvaltningen, har Eders Kongl. Maj:t förordna!
bland annat, att från ingången af år 1881 skulle för Arméförvaltningens
räkenskaper tillämpas det formulär, som vore för Marinförvaltningen
beträffande dess räkenskaper föreskrifvet; dock att inom Arméförvaltningen
finge i stället för den för Marinförvaltningen föreskrifna
förskottsbok fortfarande föras de hos Arméförvaltningen dittills använda
liqvidböcker; hvarjemte Arméförvaltningen skulle ega vidtaga de
detaljförändringar i det nya bokföringssättet, hvilka utan att ändra
systemets hufvudgrunder kunde finnas ändamålsenliga.

Det sätt, hvarpå Arméförvaltningens räkenskaper på grund häraf
blifvit uppstäda, har emellertid, enligt hvad Revisorerne framhållit,
synts i flera afseende^ gifva anledning till befogade anmärkningar.
Särskild! torde, såsom Revisorerne påpekat, de talrika omföringarna
så väl inom samma anslag som från ett anslag till ett annat, och det
sätt, hvarpå uppbördsmedel! redovisas, betaga räkenskapen den öfverskådlighet.
, som för dess granskning är af nöden; och delar Riksdagen
jemväl Revisorernes uppfattning om bristfälligheten i anordningen af
verifikationerna. Vissa förändringar i berörda räkenskapers uppställning
och verificerande synas derför Riksdagen vara af behofvet påkallade;
och lärer vid sådana förändringars genomförande hänsyn böra
tagas så väl till speciella förhållanden vid Arméförvaltningen som dertill

12

Riksdagens Skrifvelse N:o SO.

att räkenskaperna måste lämpa sig äfven för Statskontoret vid dess
upprättande af rikshufvudboken.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter om sådan
ändring i Arméförvaltningens räkenskaper, hvarigenom större tydlighet
och öfverskådlighet i dessa räkenskaper må åstadkommas.

Statens jernvägstrafik.

Af Trafikstyrelsens protokoll för den 3 Februari 1883 hade Revisorerne
erfarit, att Styrelsen beslutit utbyta en statens jern vägstrafik
tillhörig tomt om 15,000 qvadratfot uti qvarteret Dykärret vid Stockholms
södra station emot en statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa
tillhörig, från X7,-. mantal N:o 2 Läreda i Stoby socken af Vestra
Göinge härad afsöndrad mark, innehållande 97,000 qvadratfot, hvilken
invid Hessleholms jernvägsstation belägna mark skulle användas till
byggnadsplats för en betjeningsbyggnad, derför Riksdagen beviljat ett
anslag af 12,000 kronor; och af Styrelsens registratur hade vidare
inhemtats, att Styrelsen den 13 November förenämnda år ingått aftal
om egoutbyte emellan statens jernvägstrafik och Rörstrands aktiebolag;
hvarjemte Styrelsen enligt öfverenskommelse den 30 Juli 1883 verkstält
egoutbyte emellan statens jernvägstrafiks och Jönköpings stads
mark; men då den befogenhet, som Trafikstyrelsen, enligt hvad af
ofvan såsom exempel anförda beslut framginge, sig tillmätt i fråga om
utbyte af statens jernvägars mark, icke syntes Revisorerne stå i öfverensstämmelse
med stadgandet i 77 § Regeringsformen, hade Revisorerne
velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.

I afseende å Revisorernes omförmälda framställning har Styrelsen
för statens jernvägstrafik i afgifvet utlåtande erinrat, att den jord,
staten för jernvägens behof från enskilde personer förvärfvat, icke
blifvit i jordeboken omförd från skatt!''- eller stadsjord till krono-, utan
fortfarande bibehölle sin förra natur. Den syntes derför näppeligen
kunna hänföras till den i 77 § Regeringsformen afsedda fasta egendom,
som icke utan Riksdagens samtycke finge kronan afhändas. Då
jorden förvärfvats uteslutande för den af staten utöfvade jern vägsdriftens
behof, skulle det också vara väl oegentligt, om icke någon
mindre del deraf, huru obetydlig den än måtte vara, skulle, sedan den
upphört att vara för jernvägsdriften behöflig, kunna utan en sådan
tidsödande omgång, som inhemtandet af Riksdagens samtycke för -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

anledde, utbytas mot ett fullt motsvarande jordområde, bvilket befunnits
vara för jern vägsdriftens ändamålsenliga utöfvande af nöden.

Då Trafikstyrelsen icke kan anses ega rättighet att utan vederbörligt
tillstånd afhända staten någon dess fasta egendom eller utbyta
densamma mot annan sådan, får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla Styrelsen för statens jernvägstrafik att för
framtiden icke utan i vederbörlig ordning erhållet medgifvande verkställa
egoutbyten i afseende å. den under Styrelsens förvaltning stälda
egendom.

Revisorerne hade vid granskningen af Jernvägstrafikstyrelsens räkenskaper
inhemtat, att Styrelsen enligt beslut den 5 September 1883
låtit ur räkenskaperna afföra ett belopp af 2,468 kronor 50 öre, utgörande
fordran för begagnad fraktkredit, hvilken fordran Styrelsen
egt hos uppgifven person, som, enligt intyg af öfverexekutor, saknade
tillgångar, i anledning hvaraf Revisorerne ifrågasatt Styrelsens befogenhet
att afskrifva nämnda fordran.

Enligt hvad Styrelsen för statens jernvägstrafik i häröfver afgifvet
utlåtande uppgifvit, hade förenämnda belopp utgjort återstoden
af den skuld, hvari personen i fråga vid September månads utgång
1877 häftat för jernvägsfrakter och faktoriafgifter för gods, som han
nämnda månad fått expedierade under medverkan af Fryksta faktori
och hvarå, genom utdelningar i samma persons konkurs, hvari fordringar
bevakats, statens jern vägar i Juli och December månader 1879
erhållit i afbetalning 524 kronor 14 öre. Enär rättens ombudsman
sistnämnda år den 9 December intygat, att någon vidare utdelning
icke vore att förvänta, hade redan då det resterande beloppets afskrifning
satts i fråga, men uppskjutits i afvaktan på att gäldenären möjligen
kunde erhålla tillgångar att betala äfven detta belopp, och först
verkstälts 1883, sedan beloppet under de fyra föregående åren balanserats,
och öfverexekutor intygat, att gäldenären fortfarande saknade
tillgång. Styrelsen ansågc nemligen ej tillbörligt att i räkenskapen
bibehålla såsom tillgång en fordran, för hvilken ingen valuta vore att
påräkna, och funne afskrifningen deraf befogad äfven derför, att krafvel,
såsom ofvan omförmälts, uppkommit af transporter, som förmedlats
af den vid sidan af den egentliga jernvägstrafiken stående faktorirörelse,
statsbanan drefve vid Fryksta för spedition af varor, som på

14

Riksdag em Skrifvelse N:o 30.

Frykensjöarne sändes till eller från jernvägen, och att denna affär liksom
afl annan kommersiel verksamhet måste vara utsatt för risker,
samt att förlusten i närvarande fall mer än väl betäcktes af hvad sagda
rörelse årligen lemnade i ren behållning. För öfrigt ville Styrelsen
påpeka, att Styrelsen vid afskrifuingen ej lemnat möjligheten att i en
framtid utbekomma beloppet obeaktad, enär hon i den af Revisorerne
åberopade skrifvelsen i ämnet ålagt distriktsbefälet att anmäla, när det
yppade sig att gäldenären erhållit några tillgångar, på det att åtgärder
då skulle kunna med någon utsigt till framgång vidtagas för fullföljande
af krafvel

Riksdagen, som i likhet med Revisorerne ansett, att Trafikstyrelsens
beslut i afseende å ifrågavarande fordrans afföring ur räkenskaperna
icke stått i öfverensstämmelse med de för dylika fall gällande
bestämmelser, Indika innefattas i Kong!, förordningen af den 11 December
1830 angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor
och anmärkningsmål, har emellertid förestält sig, att de vid
driften och förvaltningen af statens jernvägar förekommande, vid tiden
för nämnda författnings utfärdande icke anade förhållanden äro af den
särskilda beskaffenhet, att samma bestämmelser, som gälla för afskrifning
af kronans fordringar i allmänhet, må hända icke böra tillämpas
i afseende å kronans på jern vägstrafikens affärsverksamhet grundade
fordringsanspråk; hvadan Riksdagen ifrågasatt behofvet af, att särskilda
stadganden för Trafikstyrelsens förfarande i dylika fall utfärdas,
och får Riksdagen på grund häraf anhålla, att Eders Kongl. Maj:t behagade
taga i öfvervägande, huru vida icke särskilda föreskrifter må höra
meddelas om huru vid afskrifningar af jernvägstrafikens osäkra fordringar
skall förfaras.

Kongl. Akademien för de fria konsterna.

Enligt hvad Revisorerne meddelat, hade på hemställan af Öfverintendentsembetet
Kongl. Maj:t genom bref den 29 September 1848
resolverat, att till statybi]dhuggareboställe skulle anvisas så väl hela
den till boningsrum, atelier in. in. inredda bottenvåningen af den s. k.
gamla gjuthustomtens åbyggnad vid Beridarebansgatan i Stockholm,
med efteråt omförmäldt undantag, som ock den öfverstå på gjuthustomten
belägna våningen; detta på Öfverintendentsembetets förmälan,
att, ehuru det vid första betraktande kunde synas, som skulle statybildhuggaren
härigenom erhålla ett större antal rum än han efter vanlig

Rilcsdagens Skrifvelse N:o SO.

15

beräkning kunde anses behöfva, det dock vid närmare undersökning
befans, att denne konstnärs egentliga boställe vore, under hänsigt till
rummens och lägenheternas indelning, läge och särskilda beskaffenhet,
endast för eu bildhuggare användbart och i det närmaste motsvarande
hvad som tillförene vant åt statybildhuggarne upplåtet. Sedermera
hade, enligt Kong! brefvet den 11 April 1867, medgifvits statybildhuggaren
att på viss tid få uthyra nyssnämnda bottenvåning; ett medgifvande,
som sedermera förnyats och ännu fortfore. Statybildhuggaren
hade genom kontrakt den 31 December 1873 till Direktionen för Nya
elementarskolan uthyrt bottenvåningen, bestående af 7 rum, 2 tamburer,
kök och källare, för eu årlig hyra af 1,500 kronor. Dertill
komme så väl atelier som bostälisvåning af 7 rum med kök, domestikrum
och tambur i husets öfre våning. Då sistnämnda förmån mer än
till fyllest ansåges motsvara det afdrag af 1,000 kronor i aflöningen
vid Akademiens för de fria konsterna läroverk, som statybildhuggaren
i jemförelse med de öfrige lärarno vore underkastad, syntes han enligt
Revisorernes förmenande genom det tillägg af 1,500 kronor, som erhållits
genom bottenvåningens uthyrande, hafva fått eu fördel, som icke
vore af något skäl motiverad. Samma vånings uthyrande jäfvade äfven
riktigheten af Ofverintendentsembetets ofvan omförmälda uttalande, att
bostället i sin helhet endast för en statybildhuggare vore användbart.
På dessa grunder hade Revis orera e ansett, att bottenvåningen i omförmälda
byggnad borde vid nuvarande boställsinnehafvarens afgång
för statsverkets räkning tagas i anspråk.

Med anledning af Revisorernes anförda framställning har Akademien
för de fria konsterna i afgifvet utlåtande erinrat, att om än de
till framtida indragning föreslagna rummens ifrån både atelier och begagnad
bostadslägenhet isolerade läge och deras sedan 1867 medgifna
uthyrande förklarade den framstälda anmärkningens tillkomst, en sådan
indragning likväl icke ändamålsenligt och rättvist skulle kunna göras utan
beredande åt den kommande tjensteinnehafvaren af vederlag, bestående
dels i tilldelandet åt honom af ett mindre antal, intill och i kommunikation
med den stora atelieren liggande och för statybildhuggaren
åliggande undervisningsskyldighets utgörande väl behöfliga rum, dels
ock i ett så afpassadt penningebelopp, som vid nytt tillträde kunde
anses skäligt för att, under penningens då sannolikt ytterligare sänkta
värde, och då säkerligen än starkare framträdande kraf på statybildhuggarens
lärareverksamhet, i fördelar möjligast nära likställa den nytillträdande
med sin föregångare; och hade Akademien, såsom ytterligare
skäl för att en penningeersättning i nu antagna fall borde till -

10

hihsdagens Skrifvelse N:o 30.

erkännas en kommande tillträdare af statybildhuggarebefattningen, åberopat
dels den stora, sannolikt äfven växande betydelsen af ifrågavarande
konstfack, dels så väl fåtaligheten af för skulpturlärareplatsen
qvalificerade personer som dermed i sammanhang stående svårighet
för Akademien att utan jemförelsevis goda aflöningsförhållanden kunna
tillfredsställande besätta densamma.

Enligt den för Akademien för de fria konsterna faststälda stat,
åtnjuta de fyra professorer vid Akademien, hvilka undervisa i figurteckning
samt målning och modellstudium, i lön 2,000 kronor hvardera,
och af dessa lärare ega de två professorerne i målning uppbära
i tjenstgöringspenningar 2,000 kronor hvardera, under det att de två
öfriges tjenstgöringspenningar uppförts till 1,000 kronor för dem hvar,
hvarjemte den af de två sistnämnde professorer, som är bildhuggare,
åtnjuter förmånen af boställe och atelier.

Riksdagen anser visserligen, att statybildhuggaren bör genom åtnjutande
af fri bostadslägenhet och atelier erhålla någon förmån framför
den andra professoren i modellstudium; men, i likhet med hvad
Revisorerne anmärkt, har Riksdagen funnit de till statybildhuggaren
hittills upplåtna lägenheterna vara öfver höfvan vidsträckta; och då
den framstående konstnär, som senast innehaft statybildhuggarebefattningen,
numera aflidit, anser Riksdagen tiden vara inne att vidtaga
någon reglering i berörda afseende, hvadan Riksdagen får anhålla, att
Eders Kongl. Magt, täcktes, före tillsättandet af den lediga statybildhuggarebefattningen,
taga i öfvervägande, huru vida icke någon eller
några af de hittills af statybildhuggaren disponerade lägenheter må
kunna från nämnde embetsmål^ boställe frånskiljas och för annat statens
ändamål användas.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 26 Mars 1886.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.