Förslag

till

Förordning angående de svenska Lanparne
och de bofaste i Sverige

samt till

Föroräiini aniåenfle renmärken

af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnafle komité.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ HOKTR.-AKTIEBOLAG

1883.

! •''. , .

TILL KONUNGEN.

Den 16 Juni 1882 täcktes Eders Kongl. Maj:t uppdraga åt en
komité att utarbeta förslag till sådana lagbestämmelser angående de
svenska Lapparne och deras förhållanden till landets bofasta befolk -

ning, hvilka ansåges böra tillhöra området för Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt; och får komitén, till
underdånig åtlydnad af det åt densamma gifna uppdrag, härmed öfverlemna
af komitén utarbetade förslag till

l:o) Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste
i Sverige;

2:6) Förordning angående renmärken;

jemte motiv samt den af en ledamot i komitén anförda särskilda
mening.

Underdånigst

H. A. WIDMARK.

L. ANNERSTEDT. WILL. FARUP.

P. O. IIÖRNFELDT. FR. TIGERHIELM.

K. S. Husberg.

Stockholm den 25 Augusti 1883.

Förslag

till

Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige.

1 §•

Lapparne äro berättigade att, under iakttagande af de i denna förordning
meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast
å de för dem afsätta land utan äfven å de trakter i öfrigt, de efter
gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig af land
och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes egor,
belägna utom lappmarkerna eller inom de delar af lappmarkerna, som
vid afvittring förklarats tjenliga för odling, må dock Lapparne uppehålla
sig endast vintertiden, der ej sådana egor vid afvittringen blifvit
bibehållna jemväl såsom renbetesland.

2 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 1 § omförmälas, ega
Lapparne att till eget behof använda skogen; dock att i enskildes skogar
utom lappmarkerna Lapparne må taga endast torra träd och
vindfällen, en och videbuskar samt för tillfälligt behof växande träd.

För skogsfång, som sålunda är Lapparne medgifvet, erlägges af
dem icke någon betalning, der ej växande träd tagas å enskild man
tillhörig utom lappmarkerna belägen skog. I detta fall skall Lapp före
afflyttning från trakten för egaren anmäla hvad användt blifvit, och bestämmes
i brist af åsämjande betalningen härför utaf tre gode män,
af hvilka parterna utse hvardera en och dessa tillkalla den tredje.
Tredskas endera parten att utse god man eller kunna de utsedde ej
enas om valet af den tredje, ege Konungens Befallningshafvande att, på

vederbörandes anhållan, god man i stället utse. Emot gode männens
beslut må ej talan föras.

3 §•

I skog, belägen utom de för Lapparne afsätta land, må Lapparne
ej taga växande träd för uppförande eller ombyggnad af bostad,
visthus eller stängsel annorledes än efter anvisning eller utsyning, som
skall kostnadsfritt lemnas af vederbörande skogsbetjent; dock ega
Lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bortfördt eller
gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan anvisning
eller utsyning taga äfven växande träd.

4 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,
eller som försummar att, innan han från trakten afflyttar, för egaren
uppgifva hvad han af växande träd sig tillegnat i enskild man tillhörig
utom lappmarkerna belägen skog, eller som öfverträder det i 3
§ gifna förbud att utan anvisning eller utsyning taga växande träd,
straffes med böter högst fyratio kronor, der ej förseelsen efter allmän
lag medför högre ansvar.

Virke, som Lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan Lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som
häremot bryter, straffes, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar, med böter högst fyratio kronor.

5 §.

Växande träd, som af Lapparne tagas i enskildes skogar inom
lappmarkerna eller i statens skogar för att användas till stängsel,
skola af Lapparne afbarkas. Lapp, som underlåter detta, böte högst
fyratio kronor.

6 §•

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
för dem afsätta land; vare dock skyldige att vid flyttning öfver enskild
mark taga väg, der minsta skada förorsakas, och ege Konungens

Befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar flyttningsväg
må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.

7 §•

De genom afvittring eller annan åtgärd för Lapparne afsätta land
skola delas i lappbyar. Inom lappby må ej andra Lappar sommartiden
uppehålla sig med sina renar än de, hvilka sjelfva erhållit rätt dertill,
eller hvilkas förfäder tillhört lappbyn eller inom dess område egt
rätt att vistas.

Konungens Befallningshafvande åligger att verkställa indelningen
i lappbyar. Konungens Befallningshafvande ege ock, der så nödigt
finnes, att förena två eller flera lappbyar till en lappby eller fördela
en lappby i två eller flera.

8 §•

Vill Lapp erhålla rätt att med sina renar flytta till annan lappby,
ingifve ansökan derom jemte uppgift om antalet af sina renar till
Konungens Befallningshafvande i det län, der lappbyn är belägen.
Öfver ansökningen läte Konungens Befallningshafvande inför Häradsrätten
höra Lapparne i denna by, infordre ock från kronobetjeningen samt
från uppsyningsman^!!, der sådan finnes, fullständig utredning, huruvida
utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme
och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens
Befallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens Befallningshafvande,
der Lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,
förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens
Befallningshafvande i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen
blifvit beviljad.

9 §•

Finner Konungens Befallningshafvande, att inom en lappby flera
Lappar eg a rätt att vistas med sina renar, än lägenhet finnes, så att
trängsel derigenom uppstår eller skada å kringliggande trakter förorsakas,
ege Konungens Befallningshafvande, efter det Lapparne såväl
i denna lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,
blifvit inför Häradsrätt hörda och erforderlig utredning i öfrigt

blifvit åstadkommen på sätt i 8 § sägs, hänvisa det Överskjutande antalet
till närmaste lappby, der utrymme finnes och dit inflyttning utan olägenhet
kan ske. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas
till annan lappby, ege den Lapp företrädesrätt att qvarstanna,
hvilken uteslutande eller hufvudsakligen har egna eller andra Lappars
renar under sin vård, framför den Lapp, hvilkens renhjord uteslutande
eller till hufvudsaklig del tillhör bofaste, och ega af de Lappar, som
uteslutande eller till hufvudsaklig del hafva egna eller andra Lappars
renar under sin vård, de företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfve
eller hvilkas förfäder längst tillhört lappbyn eller inom dess område
haft rätt till bete för sina renar.

Hänvisas Lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta
till annan lappby, förelägge Konungens Befallningshafvande honom vid
vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas Lapp att
fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens Befallningshafvande
fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhöjdt
vite.

Har Lapp, hvilken blifvit vid vite ålagdt att med sina renar flytta,
under sin vård renar tillhörande annan, vare egaren ansvarig med
dessa renar för gäldande af de viten, som kunna Lappen ådömas.

10 §.

Varder å trakt, der Lappar, som flytta emellan Sverige och
Norge, uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större
än trakten väl kan emottaga, förfares enligt 7 § i Förordningen den
6 Juni 1883 rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge.

11 §■

Uti hvarje lappby skola Lapparne inför länsmannen inom sig
välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger:

Ko) att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande Lappars
uppehållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det
skulle visa sig, att andra än de Lappar, som tillhöra byn, inom dess
område föra renar på bete, detta anmäla hos länsmannen eller ock hos
uppsyningsmannen, der sådan finnes;

2:o) att tillhålla Lapparne att noga bevaka sina renar, samt att
söka utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

3:o) att söka befordra god ordning inom lappbyn och för länsmannen
eller uppsymngsmannen anmäla, när något deremot stridande
förekommer, samt att i öfrigt lemna länsmannen och unpsyningsmannen
erforderligt biträde;

4ro) att vid uppkommande tvister, såväl emellan Lapparne och
de bofaste som mellan Lapparne inbördes, söka bilägga desamma;

5:o) att inställa sig vid Häradsrätt, närde till lappbyn hörande
.Lappar skola inför Rätten höras i ärenden, som demge mensamt rörasamt
att likaledes närvara vid de med Lapparne hållna mantalsskrifningar,
uppbördsstämmor eller andra allmänna sammanträden och, när så
erfordras, dervid uppgifva antalet renar, som beta inom lappbyns område,
och dessas egare äfvensom särskildt antalet af de skötningsrenar
hvar och en Lapp har under sin vård.

Ordningsmannen utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall från befattningen
afgå. Konungens Befallningshafvande ege att, när så skäligt
pro t vas, före tjenstgöringstidens utgång ordningsman entlediga.

ill Konungens Befallningshafvande skall länsman ofördröjligen
insända uppgift på de Lappars namn och vanligaste uppehållsställen,
som inom de till hans distrikt hörande lappbyar blifvit till ordningsman
utsedde; och läte Konungens Befallningshafvande i länskungörelserna
derom meddela underrättelse.

12 §.

åt LaPParrie åligger taga sådan vård om sina renar, att de ej i
-Norrbottens och. Vesterbottens läns lappmarker under tiden från och
med den 1 Juni till den 1 September eller i Jemtlands län under
tiden från och med den 15 Maj till den 1 Oktober göra skada å
vaxande eller afskuren gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter,
hvaba antingen aro inhägnade eller, utan att vara inhägnade, år efter
annat vant till ho fångst brukade och dertill brukas, samt genom hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utangsslåtter.
Sker sådan skada, varde ersatt af den eller dem, genom
hvilkas renar den blifvit förorsakad.

.. ?k(:r växande eller afskuren gröda på egor af ofvan namnda

beskaffenhet med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid re 2 -

narnes bevakning under tiden från ocli med den 1 September till
den 1 Juni i Norrbottens ocli Vesterbottens läns lappmarker samt
under tiden från och med den 1 Oktober till den 15 Maj i Jemtlands
län, den skada skall ock ersättas på sätt ofvan sägs.

13 §.

Har å någon trakt visat sig synnerlig svårighet, för Lapparne att,
oaktadt sorgfällig bevakning, afhålla renarne från oinhägnade utängsslåtter,
belägna i grannskapet af de för Lapparne afsätta land, och kan
hägnads uppförande kring sådana utängsslåtter med afseende å tillgång
på hägnadsvirke ej anses blifva för de bofaste särdeles betungande,
förordnar Konungen, att å den trakt kring utängsslåtter skall hallas
stängsel af den beskaffenhet, som af Konungen bestämmes, vid äfventyr
att eljes jordegaren sjelf skall stå skadan, så framt icke ådagalägges,
att den med uppsåt eller genom grof vårdslöshet tillkommit.

14 §.

Sker med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning
skada å annan utmark, än i 12 § sägs, under den tid, Lapparne
icke hafva rätt att derstädes uppehålla sig med sina renar, den skada
skall ock ersättas af den eller dem, genom hvilkas renar den blifvit,
förorsakad.

15 §.

Der inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
inom den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlägga
enligt den för lappmarkerna då gällande metod, slaget och bergadt hö
icke förvaras i lador utan i stackar eller hässjor, vare ej egaren berättigad
till ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så framt ej
antingen stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som
af Konungen blifvit förordnadt, eller ock det visats, att skadan tillkommit
med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.
Lag samma vare, der inom annan trakt skada å slaget och bergadt hö
blifvit förorsakad af renar under tiden från och med den 15 December
till den 1 Juni.

16 §.

Har skada, med afseende å hvilken ersättningsskyldighet enligt

12, 13, 14 och 15 §§ eger rum, skett med uppsåt eller genom grof
vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte derjemte den skyldige för
hvarje gång högst fyratio kronor, der ej förlikning träffats om skadans
ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd är
blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

17 §.

Åro inom en trakt de för Lapparne afsätta land så belägna och
omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som af renar göres å dem
angränsande, den bofasta befolkningen tillhöriga egor, icke kan antagas
hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra Lappar än dem,
som uppehålla sig å dessa land, kan trakten förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket de Lappar, som der med sina
renar sig uppehålla, skola i de fall nedan sägs vara underkastade
gemensam ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas den bofasta
befolkningens egendom. Konungen bestämmer, hvilka trakter
skola förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden, och fastställer
gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker, under Juni, Juli och Augusti månader, och inom Jemtlands
län under tiden från och med den 15 Maj till den 1 Oktober skada
å egor af den beskaffenhet, hvarom i 12 § sägs, och kan ej utrönas genom
hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehålla sig med sina renar å de land,
som äro belägna inom skadeersättningsområdet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelade i
förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar af dem tillhörer området.
Om vid den tid, skadan skedde, renar tillhörande andra än de Lappar,
som ega rätt att vistas å landen, der sig uppehöllo, skola äfven dessa
Lappar i förhållande till antalet af sådana renar i ersättningen deltaga.
Visar Lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet gifvits, att
skadan ej blifvit föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i
ersättningen fri.

Lapp, som uppehåller sig med sina renar å land, beläget inom
skadeersättningsområde, skall för ordningsmannen uppgifva antalet af de
renar, han har under sin vård, och dessas egare. Öfverstiger renantalet
med en femtedel eller mera det af honom uppgifna, böte högst
fyratio kronor.

18 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som af renar förorsakats, och
är det ostridigt, af hvilken skadan gäldas bör, varde, der den, som
skadan lidit, så äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af
tre qjäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses af hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas den, mot hvilken
anspråket väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om valet
åt den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande att på
ansökan af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till
ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda
kostnaden för syneförrättningen. Sättes ersättningen ej högre än den
ersättningsskyldige före synen bjudit, gälde den, som anspråket väckt,
synekostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

19 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 17 § sägs blifvit till ansvarighet för
inträffad skada dömde eller ingått förlikning om erläggande af ersättning,
som icke öfverstiger det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn
värderad, med tillagd godtgörelse för synekostnader, vare oförhindrade
att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att skadan är föröfvad
af renar tillhörande någon annan, eller att andra Lappar vid den tid,
då skadan skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet och sålunda
böra deltaga i ersättningen, väcka talan om återgäldande af hvad de
erlagt eller den del deraf, som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan
må dock ej anhängiggöras senare än två år efter det skadan skedde.

20 §.

Hålla flera Lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker
skada af renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom
hvilkens renar skadan blifvit föröfvad, desse Lappar pligtige att i förhållande
till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta
skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

21 §.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall,
utom full ersättning för skadan, bota högst fyratio kronor, så framt icke
förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare,
om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada, som
derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven
om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

Varder renhjord, som betar å tillåtet uppehållsställe, skingrad af
hund, och förorsaka renarne derigenom skada, den skada skall af hundens
eg are ersättas.

Hund, som har till vana att döda renar eller ock att jaga renar
äfven på tillåtet uppehållsställe, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten,
dödas, och åligger det polismyndigheten att, der egaren
sådant underlåter, genast låta döda hunden.

22 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar, förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under
deras vård.

Bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt Lappar, hafva i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelse!'' enligt denna förordning som
Lappar, hvilkas renar äro under annans vård.

23 §.

Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den jordbrukande
befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen
förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål begagnas,
mot det att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka,
som dertill finnes tjenlig.

24 §.

Der för samfärdselns uppehållande pröfvas nödigt, eger Konungens
Befallningshafvande förordna, att visst område på båda sidor om

färdväg ej må begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer
under flyttning eller annan färd å vägen, öfverträdelse häremot
straffas med böter, första gången högst fyratio kronor och annan
gång högst dubbelt.

25 §.

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af
land och vatten å de för dem afsätta land eller annan utmark inom
Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker.

Å de trakter utom lappmarkernas område, hvilka Lappar, som
med renar flytta mellan de förenade konungarikena Sverige och Norge,
efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, ega ock Lapparne rätt
att under tiden från och med den 1 Oktober till den 1 Maj betjena sig
af land och vatten till jagt och fiske i likhet med landets egna undersåter.

26 §.

Ej må bete eller slåtter å de för Lapparne afsätta land af dem
upplåtas till bofaste. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild. Varder
bete eller slåtter å något för Lapparne afsatt land af dem ej användt
och finnes upplåtelse af sådant bete eller sådan slåtter tillsvidare
kunna ske utan intrång eller skada för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess
behof deraf åter för Lapparne uppstår. Medel, som härigenom inflyta,
skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen, till förmån för
Lapparne användas.

Rätt till jagt och fiske å de för Lapparne afsätta land må ej af
dem till annan upplåtas. Finnes upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
å dylikt land kunna ske utan skada för Lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att, der de Lappar, hvilka ega rätt att å landet uppehålla
sig, dertill samtycka, tillsvidare tillåta annan att emot afgift å
landet utöfva jagt eller fiske; och gälle om användandet af medel, som
härigenom inflyta, hvad ofvan i fråga om lega för bete eller slåtter
finnes stadgadt.

27 §.

Har kronopark, belägen utom de trakter, hvarom i 1 § sägs, blifvit
af Konungen förklarad tjenlig jemväl till renbetesland, ega Lapparne
rätt att, under iakttagande af de utaf Konungen gifna föreskrifter,
der uppehålla sig med sina renar.

28 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 23 § omförmälda ändamål, eller för att bereda
Lapparne vid de för dem afsätta land tillgång till skogsmark
eller bete eller, till vägar öfver inegor emellan landen, eller för att uppföra
stängsel till förekommande af skada af renar, vare egaren pligtig
att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående jords afstående
för allmänt behof.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle kronan. I
händelse af bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

SO §. '' , -

De i 4 § omförmälda förseelser, bvilka endast förnärma enskild
persons rätt, så ock de förseelser, om hvilka i 21 § handlas, må ej
åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden dem till sådant åtal änglök
Annan .förseelse mot denna förordning må ej, der den endast
förnärmar enskild persons rätt, åtalas af annan än målseganden.

förordning angående renmärken.

1 §•

Det renmärke, som Lapp vill begagna till att skilja sina renar
från annans, skall af honom uppvisas inför Häradsrätten i den ort,
der han har sitt hemvist. Bofast renegare uppvise det renmärke, som
han vill använda, inför Häradsrätten i den ort, der Lapp, som sköter
hans renar, har sitt hemvist.

Häradsrätten läte ordningsmännen i lappbyarne inom tingslaget
samt öfriga Lappar, hvilka äro vid Häradsrätten tillstädes, så ock uppsyningsmannen,
der sådan F orten finnes, yttra sig öfver märket.

2 §•

Finner Häradsrätten märket vara sådant, att det tydligt skiljer
sig från äldre renmärken, som användas, samt att det ej lätteligen kan
till sådant äldre märke förvandlas, fastställe Häradsrätten märket. År
det uppvista märket ej sådant, fastställe Häradsrätten annat märke så
beskaffad^ som här är sagdt.

3 §•

Vid Häradsrätten skall föras en förteckning, upptagande de af
Rätten faststälda renmärken.

4 §•

Begagnar Lapp eller bofast renmärke, livilket ej blifvit af Häradsrätt
faststäldt, straffes med böter från och med 100 till och med 500
kronor.

oek

Öfverträdelse af denna förordning åtalas af allmän åklagare så
af uppsyningsman, der sådan finnes.

G §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. I
händelse af bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1886.

Motiv.

Förslaget till förordning angående de svenska Lapparne och de
bofaste i Sverige.

Innan komiterade redogöra för de allmänna grunderna till det af
dem utarbetade lagförslag, hafva de ansett sig böra lemna en utredning
om de nomadiserande Lapparnes nuvarande utbredning inom
Sverige, om de olika sätt, på hvilka desse å skilda trakter utöfva
sin näring, samt om förhållandet emellan de bofaste och Lapparne
inom de särskilda orterna, hvilket allt synes komiterade kunna underlätta
uppfattningen samt bedömandet af de åtgärder, som böra från
statsmagternas sida vidtagas, för att Lapparnes näringsfång — renskötseln
— må kunna utöfvas utan att röna allt för menlig inverkan
af jordbruksnäringen eller lägga något väsentligt hinder för denna
senares bedrifvande å trakter, som derför lämpa sig.

Inom den del af Sverige, som ligger norr om 62 breddgraden,
ströfva för närvarande Lappar, som hafva renskötsel till sitt egentliga
näringsfång. De fjäll, som ligga på gränsen emellan Herjeådalen och
Dalarne, samt den fjällrygg, som går utmed riksgränsen mot Norge,
och från hvilken många under ganska stora sträckor skoglösa fjällgrenar
utgå långt mot öster, erbjuda vidsträckta betesmarker för renhjordarne
vår, sommar och höst. De skogrika trakter, som vidtaga
öster om dessa fjällgrenar, lemna genom den renlaf, som marken derinom
flerstädes framalstrar, näring åt renarne under vintermånaderna.
De floder, som hafva sina källor i närheten af riksgränsen och sina
tillflöden från dessa fjällgrenar, bilda djupt nedskurna dalar, i hvilka
tall- och granskog bekläder fjällsidorna långt in mot riksgränsen och
der björkskog här och hvar går ända till och öfver denna gräns. Många
af dessa dalar klädas derjemte af en riklig gräsvegetation, hvilken i
mån, som den uppspirar, begärligt afbetas af renarne, men hvilken ock
framkallat bosättningar och bedrifvande af nötboskapsskötsel till och
med i björkregionen och invid sjelfva riksgränsen. Ju längre mot
norr, ju större areal upptages af kala eller med undertryckt björkskog
beväxta markor; ju längre mot norr, ju längre derför ock afståndet
mellan Kölen och de fasta bostäderna. Inom den ofvan angifna stora

Norrbottens

län.

delen af vårt fädernesland förekomma visserligen trakter, livilka Lappande
under ströftågen med renhjordarne hvarken för det närvarande
besöka eller i mannaminne besökt. Synnerligen gäller detta om vissa
delar af kustlandskapen invid Bottenviken, men, i stort taget, torde
dock den begränsning, som här ofvan gjorts med afseende på den del
af Sverige, der Lappar vistas, kunna anses tillfyllestgörande och rigtig.

De nomadiserande Lapparne indelas i fjäll- och skogslappar, de
senare ett fåtal i jemförelse med de förra. Fjällapparne vistas vissa
tider af året i fjälltrakterna; skogslapparne hålla sig uteslutande inom
skogslandet. Ålit efter den olika naturbeskaffenheten af de trakter, å
livilka Lapparne föra sina renar på bete, vexlar sättet för utöfvandet
af renskötseln. Sålunda tillvägagå icke allenast fjäll- och skogslapparne
härvid olika, utan detta göra äfven fjällapparne inom skilda
orter. Lapparne frångå ej gerna de sedvanor i afseende på flyttningarne
med renarne, som förfädren haft. Dessa sedvanor kunna sägas
vara framkallade såväl af renbetets skiljaktighet för olika trakter i anseende
till dess beskaffenhet och tidpunkten för dess förefintlighet som
ock, åtminstone i någon mån, deraf att renarne, lemnade åt sig sjelfva,
af instinkt år efter år dragas till samma vår-, sommar- och liöstbetesmarker,
som de tillförene besökt. Under den tid af aret, då marken
är bar, låter sig en renhjord vida lättare sammanhålla, om den, just
när växtlighetsförhållandena det medgifva, föres till samma betestraktei
som vid motsvarande tid under förutgående år, än om Lapparne skulle
söka införa en annan ordning för flyttningarna. Det senare lyckas
dem visserligen, dock alltid med större eller mindre uppoffring af rendjur.
Under den tid af året, då marken är snöbetäckt, möter deremot
ingen svårighet för Lapparne att föra renarne till sådane betesmarker,
der de förut ej varit.

Då, såsom ofvan blifvit anmärkt, renskötseln bedrifves olika inom
särskilda delar af Norrland, hafva komiterade ansett en bild deraf samt
af Lapparnes och nybyggarnes inbördes förhållande icke kunna erhållas
med mindre redogörelse lemnas för, huru detta för närvarande
gestaltar sig i hvarje särskild lappmarksförsamling, i tillgränsande delar
af kustlandet samt uti Jernband och Herjeådalen. För att göra denna
utredning fattlig och åskådlig hafva komiterade låtit komplettera bifogade
exemplar af Haahrs karta öfver Norrland med flyttningsvägar,
skattefjäll m. m. —

Den nordligaste af de svenska lappmarkerna är Tornio, af hvilken
en mindre del vid fredsslutet 1809 afträddes till Ryssland. Den
svenska delen af Tornio Lappmark bildar för närvarande tvänne socknar,
Enontekis och Jukkasjärvi.

Uti Enontekis finnas 947 nomadiserande Lappar. Desse äro fördelade
på fyra lappbyar: Köngämä, Lainiowuoma, Rommawuoma och
Suonttawaara. Indelningen har skett efter de fjälldalar, der flyttningsvägarne
gå och flyttningarna hufvudsakligen ega rum. Den är dock
numera ej fullt egentlig derigenom att stor del af de marker, å
hvilka Lapparne i Rommawuoma och Suonttawaara byar flyttat och
betat sina renar, genom fredsslutet 1809 afträddes till Ryssland.
Enontekis-Lapparnes årliga skatt till staten utgör 43 kronor 50
öre. Denna fördelas årligen på Lapparne i förhållande till det antal
renar, hvar och eu eger. Stor vigt sätta Lapparne i denna socken
derpå, att denna fördelning må varda så rättvis som möjligt, af det
skål, att Lapparnes utgifter till kommunens gemensamma behof fördelas
mellan dem i förhållande till den andel, hvar och en har i lappskatten.
Denna skattefördelning eller, såsom äldre författningar nämna
den, skatte]emkning verkställes årligen af, länsmannen i distriktet
jemte åtta förtroendemän, hvilka Lapparne inom sig utse. Lapparne
i denna socken äro såväl till antal som till sin bergning öfverlägsna
den bofasta befolkningen och två tredjedelar af kommunens gemensamma
utgifter utgå af Lapparne. De antagas för närvarande ega omkring
50,000 renar, men renbetesmarkerna äro för ett så betydligt antal renar
ganska inskränkta. Renlafm ar kerna varda allt för strängt anlitade,
vår- och höstbetena likaså. Deraf blifver en följd, att många
Lappar måste tidigare, än tillförene varit vanligt, på våren söka sig
ned till Norge och att renarne under vintermånaderna icke allenast
måste föras ned till Muonionalusta och Pajala församlingar utan äfven
till finskt område. Till detta senare föras årligen 10,000 till 12,000 renar
från Enontekis socken på bete. Under de senare åren har uti denna
socken en förökning af renarnes antal egt rum. Denna har orsakats
till någon del genom inflyttningar af renegande Lappar från finska
Enontekis och från Kautokeino, till någon del ock derigenom att
Lapparne under de senare åren varit förskonade från de hemsökelser,
sjukdom bland rendjuren, vargar, sena och kalla vårar m. m., hvilka
så ofta eljest förminskat deras renhjordar. Denna renhjordarnes betydliga
tillväxt under de senare åren, jemte det inskränkta utrymmet inom
socknen och den ringa tillgången på vårbetesmarker, har nödgat dertill,
att flere bland Lapparne måste företaga flyttningen till Norge före renkornas
kalfning, hvilket i äldre tider icke varit sed. Först när kalfvarne
blifvit så vuxna, att de utan olägenhet kunnat medfölja den öfriga hjorden
på flyttningen, har nemligen denna öfverflyttning tillförene egt
rum. Numera torde ett ungefärligen lika stort antal renar föras in till
Norge före kalfningen som efter densamma. En del af Enontekis -

Lappande kommer sålunda i första dagande af Maj till Norge. Desse
flytta nästan dagligen, åtminstone utan att göra något längre uppehåll,
ifrån vinterbetesplatserna in i Norge, der de redan i Maj intaga sina
sommarvisten. De, som bibehålla gamla sedvanan, komma deremot ej till
Norge förrän i slutet af Juni eller i början af Juli. De förre föra alltid
renarne i samlad hjord; de senare föra stundom — der renhjorden
är stor — handjuren och gallvajorna eu eller annan vecka tidigare
öfver gränsen än de andra vajorna och kalfvarne.

Allt efter det flyttningen till Norge försiggår före eller efter kalfningen,
tillgår den på följande sätt:

Ifrån vinteruppehållsställena, hvilka, enligt hvad ofvanför är antydt,
äro belägna antingen i finska Enontekis och Muonioniska socknar, eller
i östligaste delen af svenska Enontekis samt i Muonionalusta och Pajala
församlingar intill Muonio eif och Parkajoki hemman i öster, Kärendöjärvi,
Oksajärvi och Kangos i närheten af Lainio eif i söder, tåga Lappande
''från början af April till början af Maj vesterut mot riksgränsen, hvilken
då öfvergås af de förstkommande, hvaremot de, som senare gifvit
sig af från vinteruppehållsställena, intaga sina vårvisten, hvilka äro
belägna i öfverstå björkskogsregionen, der de qvarstanna in i Juni.
De, som gå direkt in i Norge, framföra alltid, såsom ofvanför är antydt,
sina renar i samlad hjord och på en gång, de öfriga deremot
afskilja, för så vidt renhjorden är af någon betydenhet, handjuren
och gallvajorna från den öfriga hjorden, vakta dessa särskild! och föra
dem sedan i första eller andra veckan af Juni öfver till Nor^e och till
sommarvistena derstädes, dit vajorna och kalfvarne föras en eller annan
vecka senare i kortare dagståg, och inkomma med dem till sommarvistena
i slutet af Juni eller början af Juli månad. Emellan den 25 Augusti
och den 15 September ske uppbrotten från Norge för återflyttning till
Sverige, der Lapparne uppehålla sig på sina höstbetesplatser i närheten af
riksgränsen till början af November, hvarefter de draga ned mot skogslandet
och mot vinteruppehållsställena, hvilka de, som slå sig ned inom
Muonioniska, Muonionalusta och Pajala till kustlandet hörande områden,
icke våga intaga förr än i slutet af Januari eller början af kebruari,
hvadan de tiden derförut vistas inom Enontekis såväl svenska
som finska socken, der ock en del Lappar qvarstanna hela vintern,
likasom en del af Enontekis-Lapparne tager vinterstamhåll i Jukkasjärvi
socken.

Köngämä-Lapparne hafva sina vår- och höstvisten omkring
Kilpisjaure, gränsesjön emellan Sverige, Norge och Finland, och
beta under tågen från och till denna dalgang a det liögplataland, som
bildar vattendelaren emellan Köngämä och Lainio elfvar, samt ligga

under en del af Januari månad samt under Februari, Mars och en del
af April månad omkring Kärendöjärvi och Parkajoki byar.

Lainiowuoma-Lapparne hafva sina höst- och vårvisten omkring
Lainio elfs källor samt följa vid sina flyttningar till och från riksgränsen
ett något sydligare stråk än Köngämä-Lapparne, tåga dervid
förbi Soppero by och slå för ofvannämnde vintermånader upp sina
tält omkring Lainio, Oksajärvi och Kangos byar, ja eu del af dem
går ända fram till Muonioelf vid Parkajoki och intager sålunda för
en del af vintern ungefärligen samma betesplatser som KöngämäLapparne.

Rommaivuoma- och £Morc«a?raara-Lapparne, hvilka numera begagna
en och samma flyttningsväg, öfvergå riksgränsen vid Kilpisjaure och föra
sina renar från de derinvid liggande höst- och vårvistena efter Köngämädalen,
låtande dem beta än på den ena än på den andra sidan af Köngämä
eif, äro vid jultiden i närheten af Karesuando kyrkoby, hvarefter
några, hållande sina renar inom svenskt område, flytta efter höglandet
vester om Muonioelf ända ned mot Parkajoki by, andra beträda finskt
område och uppehålla sig antingen inom finska Enontekis socken eller
såväl inom en del af denna som ock från slutet af Januari inom finska
Muonioniska socken.

Någon enskilde Lappars inrymning i särskilda land af eu lappbys
område förekommer icke och har aldrig förekommit uti denna socken.
De landsträckor, som hvar och en bys Lappar af sedvana begagnat till
renbete, användas af dem gemensamt, utan att den ene Lappen söker
inkräkta på det land, som ligger omkring en annans vår- och höstviste,
samt med den iakttagelsen vid flyttningarna, att dessa ske på
olika tider, så att renhjordarne ej skola varda sammanblandade. Rommawuoma-
och Suonttawaara-Lapparne hafva visserligen nödgats tränga
sig in på en del af Köngämä lappbys från forno begagnade land,
men detta förhållande, som blef en följd af landafträdelsen till Ryssland, har
numera äfven tagit åt sig sedvana, ehuru området derigenom blifvit
inskränkt för alla Lapparne i gemen. När dertill kommer, att antalet
renar är större nu än det någonsin varit, så är det ej att undra öfver,
att en allmän och allt mera högljudd klagan förspörjes öfver att renlafmarkerna
varda otillräckliga och flerstädes alldeles afbetade. Lapparnes
sträfvan att så mycket som möjligt spara nämnda marker i de närmare
riksgränsen liggande delarne af Enontekis socken har utan tvifvel
framkallat och framkallar den tidigare inflyttningen vårtiden till Norge;
ty sedan dessa lafmarker på våren blifva bara, så varder renlafven torr
och spröd samt derigenom icke allenast onjutbar för renarue utan äfven,
när dessa ströfva fram öfver marken, afbruten, söndersmulad, ned 4 -

trampad och kringströdd, detta sistnämnda till stort men för lafåterväxten,
hvilken icke lärer taga någon fart, förrän den på dylikt sätt
afbrutna oeh kringströdda lafven öfvergått till förruttnelse.

Den bofasta befolkningen i Enontekis uppgår till 377 personer.
Mellan Lapparne och dessa bofaste förekomma icke några
tvister angående skada å hö, uppsatt i hässjor eller stackar. De
bestämmelser, som derom nu gälla enligt kungl. brefvet, den 3 Oktober
1866, anses å ömse sidor vara fullt tillräckliga och ändamålsenliga.
Deremot är det en annan sak, öfver hvilken de bofaste
klaga. Dessa äro nemligen för sina resor och hemkörslor nästan
uteslutande hänvisade till att använda renar såsom dragare — åtta
hästar finnas för närvarande i socknen — men Lapparnes benägenhet
att uppslå sina tält och beta sina renar i närheten af de allmänt
begagnade färdvägarne och invid gårdarne, hvarigenom renlafven
blir, om ej förstörd deromkring, så, när snön varder tilltrampad af
stora renhjordar, åtminstone oåtkomlig för renarne, förorsakar för
de bofaste, hvilka sjelfva måste hafva renlaf åt sina renar, och för
de vägfarande stora, ja stundom oöfvervinneliga, svårigheter, derigenom
att dragarne ej kunna skaffa sig föda invid vägarne och
gårdarne. Ett sådant sätt att utöfva betesrätten kan icke annat
än lända till skada för såväl Lapparne sjelfva som för de bofaste.
Fortsatt, leder det snart derhän, att samfärdseln å de stora
handelsvägarne emellan Sverige och Norge i denna nordliga trakt
varder omöjlig med renar såsom dragare, en samfärdsel dock, som
bereder både Lapparne och de bofaste många afsevärda ekonomiska
fördelar, dem åtminstone de sistnämnde icke kunna undvara, för så
vidt de skola hafva sin utkomst. De bofaste äro i allmänhet icke
renegare. De af dem, som ega renar, hafva blott ett fåtal. —
Om förhållandet emellan Lapparne och den bofasta befolkningen
inom Enontekis i allmänhet är godt, så är det deremot icke sådant
emellan Lapparne och de i Muonionalusta och Pajala hemmahörande
bofaste. Dessa församlingar, hvilka hafva utpräglad lappmarksnatur,
höra dock, såsom ofvanföre är upplyst, till kustlandet. Deraf en följd,
att i dem hägnadsskyldighet omkring hö, förvaradt i stackar och hässjor,
icke är föreskrifven. Här ofvan är emellertid omnämndt, att Lapparne
icke hafva tillräckligt vinterbete för sina renar inom lappmarken. Det
varder sålunda för flertalet af dem en oafvislig nödvändighet att för
vintern föra renarne på bete inom ofvannämnda församlingars områden.
När nu ingen skyldighet finnes för liemmansegarne i dessa församlingar
att antingen hafva hemfört sitt hö före den 15 December från
utängsslåtterna eller att hägna omkring stackar och hässjor, kunna

Lapparne ej med någon egentlig fördel begagna sig af betet derstädes.
Nöden drifver dem visserligen in der, men de våga sig dock icke
dit förr än i slutet af Januari och i Februari, då de genom den då
vanligen djupa snöns tillhjelp kunna hafva sina renar i hand. Det
oaktadt äro Lapparne under sin vistelse inom dessa församlingar
ständigt utsatte för de bofastes prejerier och ligga ständigt i delo
med dem, ehuru högst väsentliga fördelar tillskyndas de bofaste genom
Lapparnes dervaro. Hemmansegare finnas derinom, som med afsigt
qvarlemna små höstackar här och hvar i skogarne till sent på
våren, såsom lockbeten för renarne. Varder höet i sådana stackar
skadadt af renar, så värderas skadan oerhördt högt och Lapparne få
utgifva skadeersättning jemte dryga kostnader till värderingsmän, för
underhåll af fasttagna renar m. m. Tillståndet kan i någon mån
varda drägligare för Lapparne under deras vistelse inom nu ifrågavarande
församlingars områden, när de stora kronoöfverloppsmarker,
som derinom vid afvittringen uppkommit, blifva afsätta till kronoparker
och de derinom liggande ängslägenheter varda upplåtna till
hemmansegare med skyldighet att i afseende på höets förvarande
underkasta sig samma föreskrifter, som åligga lappmarkens bofaste,
men icke förty kräfves att genom lagstiftningsåtgärder sätta eu gräns
för de bofastes långt drifna och utstuderade trakasserier i deras förhållande
till Lapparne.

Gränsspärrningen år 1852 har orsakat, att norska Lappar, hvilka
hört hemma i Kautokeino, tid efter annan inflyttat till svenska lappmarkerne,
medförande sina renhjordar. Denna inflyttning började år
1855 och fortfar ännu. Antalet af de Lappar, som sålunda under åren
1855—1880 inflyttat till Enontekis, utgör för närvarande 199, och
beräknas deras renhjordar innehålla 6,420 djur.

Slutligen torde vid redogörelsen för förhållandena inom denna
socken icke böra förbigås, att tvänne skogslappar från socknen och
tvänne skogslappfamiljer från Pajala sommartiden föra sina renar på
bete härinom. Dessa Lappar hafva sammanlagdt 600 renar. Fjälllapparne
anse, att dessa skogslappar vålla dem stor olägenhet och skada,
derigenom att deras renar, under det de ströfva omkring och söka föda,
— spädt gräs, löf m. in., som sommartiden är för dem begärligast, — nedtrampa
och förstöra renlafven på vidsträckta områden. De anse derför,
att dessa skogslappar borde förpligtas att flytta till fjälls och till Norge
under sommarmånaderna, såsom alla socknens öfriga Lappar pläga.

Uti Jukkasjärvi socken uppgår Lapparnes antal till 558 personer och
renarnes, som de hafva under sin vård, till 28,300. Lapparne äro för -

delade i fyra byar: Kalaswuoma, Rautaswuoma, Saariirnorna och Tallmo,.
Lappskatten utgöres med 120 kronor 31 öre.

De elfvar, som rinna genom socknen — Kalix och Tornio jemte
den sistnämndas bifloder Lainio och Rautas — äro bestämmande för indelningen
i lappbyar samt för begränsningen af byarnes områden i fjälllandet
och öfre skogsregionen.

Kalaswuoma-Lapparne flytta efter det land, som ligger emellan
Kalix eif (Kalaseno) och Rautaseno på sluttningen mot den förstnämnda.
De komma sålunda i närheten af Kalasenos källsjöar, Pajtas och Kalasjaure,
samt hafva sina höst- och vårvisten i öfre skogsregionen. En
del af denna bys Lappar flyttar under sommarmånaderna in i Norge, dit
de anlända i medlet af Juli och der de qvarstanna omkring fem veckor,
hvaremot en del af dem vistas under högsommaren i närheten af riksgränsen
inom svenskt område. Sina vinterstamhåll hafva de i socknens
skogsland på norra sidan af Kalix eif. Sällan komma de med sina
hjordar inom den Jukkasjärvi angränsande Pajala socken.

AaMtas/ruoma-Lapparne flytta inom svenskt område i öfre skogslandet
och fjällbygden emellan Rautas och Tornio elfvar. De hafva sina
höst- och vårvisten i närheten af Rautasjaure och å östra sidan af Tornio
träsk. Flertalet af dessa Lappar flyttar under sommaren, 15 Juli—25
Augusti, till Norge. En del af dem uppehåller sig derunder i närheten
af riksgränsen, eu del flyttar längre vesterut. mot norska kusten. Sina
vinterstamhåll hafva dessa Lappar i skogslandet söder om Tornio eif
och flytta i regeln ej utom lappmarkens område. På norra sidan om
Tornio eif och omkring Wittangi eif flytta Saariwuoma-Lapparne. De
hafva sina höst- och vårvisten å detta land inom öfre skogsregionen
och flytta till Norge under sommarmånaderna, der en del af dem stannar
i närheten af riksgränsen, utan att komma i beröring med den bofasta
befolkningen, hvaremot en del af dem ströfvar ända ned till kusten. De
komma till Norge i slutet af Juni, lemna detta land i medlet af Augusti
och hinna åter sina liöstvisten i medlet af September.

Tallma-Lapparne hafva begagnat flyttningsväg på södra sidan af
Lainio eif. Från och med 1865 hafva några Kautokeino-Lappar, efter
att hafva vistats ett eller annat år i Enontekis, inkommit till socknen
och slagit sig ned på Tallma-Lapparnes områden. Sålunda hafva 32
personer af nämnda stam under årens lopp inflyttat från Enontekis.
En del af dem har dragit längre söderut till Gellivare, men dock
utgöra Kautokeino-Lapparne i Jukkasjärvi för närvarande 15 familjer,
hvilka ega omkring 12,000 renar. Socknens öfrige Lappar undvika
beröring med dessa Kantokeino-Lappar så mycket som det är dem
möjligt. De inflyttade Lapparne äro nemligen i hög grad tjufaktige

och stå i alla afseende!! på en lägre moralisk ståndpunkt än de infödde
Lapparne. Derför hafva ock Tallma-Lapparne, ehuru tillräckligt
utrymme linnes äfven för dem å det område, som tillhör byn, öfvergifvit
sina gamla land och flytta numera tillsammans med Saariwuomastammen.
Till följd af denna sammanflyttning har renbetet inom Saariwuoma
bli (vit otillräckligt för det antal renar, som derinom uppehåller
sig; men vore renarne fördelade jemnt å socknens alla betesmarker,
så kunde utan tvifvel dessa lemna bete för ett större antal renar än
det, som för närvarande tinnes inom socknen. Om de infödde TallmaLapparnes
flyttningar gäller vid nu anmärkta förhållanden hvad här
ofvan är sagdt om Saariwuoma-Lapparnes, tillsammans med hvilka de
numera flytta. Hvad åter de inkräktande Lapparnes flyttningar vidkommer,
så föra de sina renar före kalftiden, d. v. s. i början af Maj
månad, öfver till Norge, egna dem der ganska liten omvårdnad, i det
de, sedan de slagit sig ned vid de större insjöarne i närheten af riksgränsen
på svenskt eller vanligast på norskt område, antingen tillbringa
sin tid i sysslolöshet eller syssla något med fiske, öfva rentjufnad
m. m. När tiden är inne att renarne börja trå mot öster, röra
de på sig, insamla sina renar, taga på samma gång andra Lappars renar
med sig, tillegna sig af dessa renar sådana, hvilkas renmärken lätt
kunna förändras, samt vistas efter återkomsten från Norge i September
till inemot Jul i fjäll- och skogsregionen och under de egentliga
vintermånaderna i skogslandet söder om Lainio eif mellan Wivungi och
gränsen mot Pajala. Dessa lappar sakna icke heller under vintertiden
tillräckliga betesmarker, ty de andra Lapparne draga sig äfven då så
långt ifrån dem som möjligt. Man kan dock antaga, att dessa Lappar
med tiden skola varda förbättrade. Under de senare åren hafva de
strängt efterhållits af kronobetjeningen; flere af dem hafva blifvit fälda
till straff och uttjent sådant. Varder något stadgadt angående Lapparnes
renmärken och om skyldighet för Lapparne att inför Häradsrätten
förete samt för intagning i protokollet aflemna afklipp af desamma,
skulle renmärkena ej kunna, såsom nu desse Kautokeino-Lappar hafva
för sed med sina, godtyckligt förändras; hvarjemte Rätten kunde tillse,
att inga märken, hvilkas förfalskning är lätt verkstäld, finge af Lapparne
användas.

Skogslapparne, som utgöras af tre familjer, eg a omkring 500
renar. Större delen af dessa renar tillhör bofaste inom Tärendö kapellförsamling,
ehuru Lapparne vistas med renarne största delen af året
inom Jukkasjärvi, der renarne långa tider “gå i villan“ samt sträfva
omkring emellan Tornio och Kalix elfvar på fjällmyrarne i skogslandet
samt på de berg, som ligga derinom, men af hvilka berg många nå med

sina toppar öfver skogsgränsen. När snö faller på hösten, sker hopsamlingen
af renarne, hvarefter dessa under eu del af vintern hållas
i vård. Några klagomål öfver skadegörelse på växande gröda å ängar
och utängsslåtter, förorsakad af dessa skogsrenar, af höras ej. För ett
par årtionden sedan förekom vildren inom denna sockens område till
ganska stort antal; numera är stammen af sådan nästan helt och hållet
utrotad, detta till följd af det hänsynslösa sätt, på hvithet nybyggarebefolkningen
jagade och förföljde densamma, samt beskaffenheten af de
fångstredskap, som dervid användes. Vildren förekommer numera ej
annorstädes än längst uppe på fjällryggen mot Norge. ^ Skygg, som
den är, och drifven dit, kan den numera ytterst sällan fångas.

Med afseende å enskilde Lappars inrymning i särskilda renbetesland
gäller hvad som är anfördt under Enontekis.

De bofastes inom denna socken antal uppgår till 1412 personel'';
de fleste äro af finsk eller finsk-lappsk härkomst. Byarne äro få, hvadan
antalet grannar i byarne är jemförelesvis stort. Här likasom i Enontekis
äro de bofaste för sin utkomst beroende afLapparne. Sjelfve äro
de i allmänhet icke renegare, men mellanhand åt Lapparne vid deras
ombyten. Förhållandet mellan de bofaste och Lapparne är emellertid
i denna socken ytterst spändt. De bofaste söka påbörda Lapparne
större andel än skäligt i kommunens gemensamma utgifter; deraf ständiga
stridigheter, hvilka dock numera, genom införande af samma anordningar
som i Enontekis, i någon män aftagit. De bofaste hägna i
allmänhet ej omkring sina höstackar och höhässjor, hvilka derför ock
ej sällan äro underkastade åverkan af renarne; Lapparne å sin sida
neka erlägga skadeersättning för det hö, som af renarne nedtrampas
och uppätes. De bofaste söka emellertid genom lofliga och olofliga
medel vara Lapparne till förfång, äro baksluge och synas hafva gjort
till sin uppgift att skinna och roffa åt sig från Lapparne, hvilka derför
å sin sida varda misstänksamme och äfven söka bedraga. Tillståndet
inom socknen är af sådan anledning allt annat än godt. Största orsaken
till misshälligheterna och striderna ligger hos de bofaste. Socknens
Lappar hafva skapats till hvad de blifvit just genom de bofastes
sätt att handla och vandla med dem. —

Söder om Tornio lappmark vidtager Luleå lappmark. Kalix eif
och det vattendrag, som från Ivarsten å riksgränsen nedrinner i källsjön
Pajtas, bilda gränsen emellan dessa lappmarker. Luleå lappmark
omfattar tvänne socknar, Gellivare och Jochnock.

Fjällapparne i Gellivare äro fördelade i tvänne lappbyar, Norrkajtum
och Sörkajtum, samt uppgå till ett antal af 690 personer med
45,000 renar. Den lappskatt, som utgöres, uppgår till 79 kronor 75 öre.

Norrhajtum-Lapparne flytta i fjällandet mellan Kajtum och Kalix
elfvar, Sörkajtum-Lsiippiirne mellan förstnämnda eif och Störa
hvilket bildar gränsskilnaden emellan Gellivare och Jockmock. De
förstnämnde Lapparne hafva sina höst- och vårvisten i björkregionen
ofvan Killinge och Sömmavaara; Sörkajtum-Lapparne sina invid Ritili
och i Tensavuobme. Ett fåtal af denna sockens Lappar flyttar om somrarne
ned till Norge och förer der under sjelfva högsommaren sina renar
på bete å sidorna af de höga fjäll, som förekomma i norra delen af
Nordlands amt. Desse till Norge flyttande och de öfrige Lapparne lemna
under vanliga år sina vårvisten, hvilka de intagit i början af Maj månad,
i medlet af Juni och sedan kalfvarne blifvit något vuxna samt draga då
under korta dagsresor mot riksgränsen, vid hvilken de derefter uppehålla
sig under högsommaren i de fjälldalar, som der finnas, hvarvid ock en del
al dem låter sina renar beta lör en och annan vecka än på svenska än på
norska sidan af riksgränsen, hvarefter de i korta tåg återvända till höstvistena,
hvilka de intaga i början af September. Dessa visten lemna de i
November för att draga längre ned i skogslandet. Sällan flytta de om vintern
öster om Gellivare kyrkoplats och de sitta under denna årstid helst på ett
och samma ställe i skogslandet, beroende detta endast derpå att de på landet
rundt omkring tältplatsen kunna erhålla tillräckligt bete för renarne.
Om man bortser från en del fjällappar i Jemtlands" län, så äro Gellivare-Lapparne
de Lappar, som verkställa de kortaste flyttningarna under
året. Dessa fjällappar hafva dessutom namn om sig att egna
renarne en omsorgsfull vård. De ega ock i allmänhet sjelfva sina renar.

Under de senaste åren hafva äfven till denna socken från Tornio
lappmark inkommit Kautokeino-Lappar, hvilka här likasom annorstädes
vållat en beaktansvärd oreda i lappväsendet. De uppträda oärligt
och hänsynslöst samt nödga de för sin redbarhet och ordentlighet
med rätta prisade Gellivare-Lapparne att rymma fältet, lemna
sina gamla visten och intaga nya, så långt skilda från de inflyttade
Lapparnes, att de må kunna varda någorlunda fredade för deras rofferier.
Dessa inflyttade utgöras af 10 familjer med G,750 renar.

Skogslappar finnas inom denna socken. Alla desse äro förutom
renskötare jemväl nybyggare. De låta sina renar, hvilka uppgå till 6,500,
beta å de trakter inom socknen, som ligga öster om Gellivare kyrkoby,
dels emellan Ångesån och Lina eif dels å det högland, som utgör vattendelaren
emellan sistnämnda eif och Råneå eif. Under varma och myggrika
somrar hafva de renarne en eller tvänne månader under vård, för
öfrig! gå de i villan från våren tilldess snö faller på hösten. Renarne
uppsöka under sommaren och hålla sig gerna å de lågfjäll, som ligga

bär och hvar inom denna sockens skogsland, samt ströfva i öfrigt vidt
omkring i smärre flockar ända till i slutet af September månad, då de
sjelfmant draga sig tillsammans i större hjordar. När snö faller, tagas
de under vård af egarne.

Den bofasta befolkningen i denna socken utgör 2,562 personer,
dels af svensk, dels af finsk, dels af lappsk härkomst. Förhållandet
mellan denna befolkning och fjällapparne är i allmänhet godt. Tvister
mellan dem uppstå endast för den händelse vintern inträder sent.
De närmast fjällapparnes höstvisten bosatte nybyggarne hafva då
ännu ej hunnit bringa sitt hö i säkerhet, innan Lapparne komma flyttande,
och renarne anställa derföre stundom skada å det hö, som ej är inhägnadt.
Deremot kan icke samma omdöme lemnas rörande förhållandet
emellan de bofaste och skogslapparne-nybyggarne. Ständiga
tvister förekomma emellan dem derföre att renarne, som, enligt hvad
ofvanför är omnämndt, blott under en kortare tid af sommaren hållas
under vård, nedtrampa gräset å ängar, som ligga i de trakter, der de
kringströfva. Orsaken till denna skadegörelse å andras egendom är
den, att dessa Lappar vid sommarens inträde drifva renarne långt från
sina egna egor och från de trakter, der deras egna utängsslåtter äro
belägna, till andra trakter, der renarne, när de öfverhufvud hållas under
vård, vårdas slappt och för öfrigt gå i villan. De undvika genom detta
tillvägagående tramp på egna slåtter, men låta sådant ske på andras.
De bofaste, som icke äro renegare, hafva svårt att leda i bevis, genom
hvilkas renar skada blifvit förorsakad, och de anse det derföre såsom
önskningsmål, dels att skogslapparne måtte tillförbindas att noggrannare
vårda renarne, dels att de trakter af skogslandet, der renar beta,
varda indelade i distrikt, inom hvilka gemensam ansvarighet för skada,
som af renar förorsakas å gräsbärande, på utmark liggande, slåtter
och rödjningsland må ega rum, hvarjemte Lapparne skulle vara skyldige
årligen uppgifva antalet af sina renar samt de trakter, å hvilka
de hvarje sommar vilja begagna renbete.

Inom denna församling hafva fjällapparne ej sökt inrymning i
särskilda land utan hafva begagnat renbetet gemensamt i fjällandet
och öfre skogsregionen; dock hafva de, så att säga, gammal häfd å de
särskilda trakter, der de höst- och vårtid vistas, antingen, när renhjorden
är stor, hvar för sig eller ock, när hjordarne äro mindre, flere familjer
tillsamman, och hålla i sistnämnda fall dessa äfven rendjuren tillhopa i en
hjord. Ej heller hafva skogs- eller nybyggarlapparne särskilda land numera
sig tilldelade, ehuru de haft detta i gångna tider och innan de
tillika slogo sig på jordbruk. En del af dessa Lappar hafva hört till
Sjocksjocks lappby i Jockmocks socken och erlagt en del af den denna

by påförda lappskatt. Numera erlägga nybyggarelapp ar ne bevillning
för inkomst af renskötsel.

Inom Jochnock med Qvickjocks kapell finnas för närvarande 572
Lappar, fördelade på följande lappbyar: Tuorpen, Sirkas, Jochnock och
Sjocksjock. Lapparne i de tvänne förstnämnda byarne äro fjällappar;
Lapparne i de sistnämnda hafva alla förut varit skogslappar, men numera
flytta äfven några af dessa Lappar upp mot fjällen, om de ock
ej utsträcka sina vandringar ända upp mot Kölen utan vända några
mil hitom riksgränsen. Sammanlagda renantalet inom socknen är beräknadt
till 30,000. Lappskatten utgår med 108 kronor 75 öre.

ÄV^as-Lapparne hafva sina höst- och vårvisten, hvilka de intaga
i början af Maj, på de vidsträckta lågfjällen Ultevis, Njunjes och Pörte
på södra sidan om Stuor Lule jaure (Stora Lulevattnet), derifrån de
begifva sig i slutet af Juni mot riksgränsen, hvilken en del af dem till
och med öfvergår, dock blott för en eller tvänne veckor, betande dervid
renarne än på den ena än på den andra sidan om denna gräns.
Redan i slutet af Augusti månad äro de åter i närheten af sina visten
å förenämnda fjäll och qvarstanna der inemot, ja stundom öfver den
1 November. Under vintermånaderna uppehålla de sig i skogslandet
på de hedar, som ligga på båda sidor om Stora Luleå eif, men utsträcka
aldrig flyttningarna inom kustlandet, hvaremot de under vissa
år föra renarne vintertiden på bete inom sydöstra delen af Geliivare
socken.

Tuorpen-Lapparne hafva sina höst- och vårvisten på de lågfjäll,
som omgifva Lilla Lulevattnet från Qvickjock ned mot skogslandet.
De komma på våren till dessa redan i slutet af April och draga i medlet
af Juni mot högfjällen, följande vid sina flyttningar de dalgångar,
som bildas af Lilla Luleå elfs källfloder Kama och Tarrajock, samt beta
sina renar under högsommaren å de fjällsluttningar, som omgifva Stora
Luleå elfs förnämsta källsjö Wirijaure. De flesta af déssa Lappar
vända vid denna sjö åter till sina visten redan i Augusti månad, blott
ett fåtal drager fram till riksgränsen och betar sina renar på begge sidor
om densamma under några dagar. Till Wirijaure komma äfven någon
gång norska Lappar, stundom under sommaren, men vanligen i September
och Oktober, i hvilket fall de ock för vintern nedflytta till skogslandet
på svenska sidan. Sällspordt goda äro de renbetesmarker, som
ligga omkring Wirijaure och de norr om denna sjö efter samma vattendrag
liggande Wasten- och Salojaure. Tidigt varder deromkring barmark
på våren, sent snötäckes marken der på höstarne. Fjällsluttningarna
nedemot den breda floddalen, såväl från de höga berg, som
ligga på vattendelaren emellan Lilla och Stora Luleå eif, som från dem,

hvilka utgöra vattendelaren emellan den sistnämnda och Piteå eif, förete
under högsommaren eu vegetation, som är så rik, att mångdubbelt antal
renar skulle derstädes under sommarmånaderna kunna föras på bete,
än som för närvarande der framfödes. Renarne hafva ock der trefnad;
de sträfva sjelfmant dit om vårarne före sina vårdare och utveckla
sig der till vackrare och större djur än på andra trakter i
fjällen. Tuorpen-Lapparne lemna sina visten, för så vidt de ej, hvad
under vackra höstar händer, stanna qvar omkring Wirijaure hela hösten,
i November och flytta ned i skogslandet på ömse sidor om Lilla
Luleå eif, dock sällan östligare än mot Jockmocks kyrkoplats. Le ombyta
under vintermånaderna icke ofta tältplatser utan kunna då bo två
till tre månader på samma ställe.

I Jockmocks by finnas, såsom ofvanföre är omnämndt, både fjälloch
skogslappar. De förra flytta på vattendelaren emellan Perlelfven
och Piteå eif och hafva sina vårvisten å Nort-valli och andra lågfjäll,
som gränsa till skogsregionen. De lemna dessa omkring midsommar
och draga med sina renar vesterut mot Råvejaure, Jägnafo, Warvek och
Sulitelma, samt vända i medlet af Augusti åter till höstvistena, dem de
uppnå i slutet af samma månad. I medlet af November flytta de ned i
skogslandet, uti hvilket de vid jultiden eller i början af Januari intaga
, mer stadigvarande uppehållsställen i skogstrakterna emellan Piteå- och
Lilla Luleå eif, utan att dervid någonsin flytta så långt mot öster, att de
öfvergå lappmarksgränsen och inkomma med sina renar i kustlandet.

De fem hushåll inom denna socken, som bestå af skogslappar,
tillhöra alla Jockmocks lappby och stam. Derjemte räknas dit eu
lapp, som både har renar och eger nybygge. Dessa Lappar deltaga
med fjäll-lapparne af byn uti lappskatten. De flytta med sina
renar efter Jukkil- och Warjisåns dalgångar samt hafva visten här och
hvar inom dessa trakter. De bo under sommaren långt i vester, der
ofvanuämnda vattendrag hafva sina källor och björkskogen är förherrskande.
Deras renar ströfva, med undantag af en kort tid under högsommaren,
omkring på de lågfjäll, som vidtaga omedelbart vester om
dessa sommarvisten. I September flytta de några mil längre österut
till de egentliga hufvudvistena samt föra om vintern sina renar på bete
i den sydöstra delen af socknen.

Uti Sjocksjocks lappby finnas äfven både fjäll- och skogslappar,
och äro de senare derjemte hemmansegare, men utgöra tillika med de
förra den lappskatt, som är satt på byn. Hvad de få fjällapparne
i denna by vidkommer, så flytta de med sina renar på norra sidan af
Stora Luleå eif och söder om Stora Lulevattnet upp mot Wajsa luokte

och Wojateno samt följa samma vägar och lika ordning, som här ofvan
om Sirkas-Lapparne är sagd!.

Hvad åter skogslapparne-nybyggarne vidkommer, så hafva de
numera sällan renarne under vård någon del af sommaren, utan
skrefva dessa i frihet omkring dels på landet norr om Stora Luleå eif
upp mot Ananas dels emellan Stora och Lilla Luleå eif dels i skogarne
på södra sidan af sistnämnda eif. Skogsrenar i smärre flockar påträffas
här och hvar under sommarmånaderna vid vandring i dessa
vidsträckta trakter. Som renarne äro mycket skygga, hålla de sig
långt från bebygda ställen. De äro genom sin betydliga storlek i
jemförelse med fjällrenarne och de skogsrenar, som hållas under noggrannare
vård, en prydnad för dessa skogar. När snö faller på
hösten, söka egarne samla dem för att inmärka kalfva!- och hemta
slagtrenar. De större renarne låta emellertid ej lätt fånga sig, utan
måste vanligtvis nedskjutas i skogen. Skogsrenarnes antal har, antagligen
till följd af den ringa vård, som egnats dem, och den deraf
härledda svårigheten att kunna drifva dem tillsammans från de vida
marker, å hvilka de hafva för vana att ströfva, under de senare årtiondena
minskats såväl inom denna lappby som inom Jockmocks.
Minskningen under de senaste tio åren beräknas uppgå till 50 procent.

Lapparne inom denna socken hafva ända till för två årtionden
sedan erhållit inrymning i särskilda renbetesland, hvilka till dem på
ansökning utsynats. Fjällapparnes upplåtelser afsågo egentligen sådana
trakter, der de uppehöllo sig höst och vår, och der de önskade få vara
fredade för intrång af andra Lappar; skogslapparnes deremot afsågo
så stor trakt omkring deras hem, som ansågs vara behöflig för deras
renar och som hade sådana gränser, att renarne året om borde
kunna hålla sig derinom. Flertalet upplåtelsebref voro vilkorliga och
gälde blott så länge den inrymde behöfde landet för sina rendjur. I
fjällen har deremot betet inom hvarje lappbys område varit gemensamt
för de till byn hörande Lappar och begagnats efter gammal sedvana af
den ena lappfamiljen på en fjällsträckning, af den andra på en annan.
Numera är förhållandet inom denna socken i detta afseende lika som
det i Gellivare. Deraf förspörjes icke någon olägenhet eller klagan,
enär Lapparne i allmänhet akta gamla sedvanor. Lapparne i denna
socken föra aldrig sina renhjordar under vintern på bete i kustlandet.

Den bofasta befolkningen i denna socken uppgår till 1,949
personer. Några tvister emellan de bofaste och Lapparne i anledning
af skada på åker, äng, skog eller betesmark hafva på senare åren aldrig
förekommit. De bofaste hägna, der de ej uppfört lador, i allmänhet
om sina höhässjor på alla de ställen, der det kan antagas att renar

skola draga fram, så att skada ej ofta kan af dem göras å hö. Derjemte
uppföra do hägnad omkring alla värdefullare utängsslåtter och
rödjningsland, för att freda dem för trampning af skogsrenar samt för
skadegörelse af egna och andras kreatur. Sker stundom någon åverkan
af renar å en eller annan slåttermyr eller höhässja, är skadan
vanligen alltför obetydlig för att föranleda tvist; och, om än något år,
då renbetet är dåligt, någon större skada sker å hö i hässjor, hafva
dessas egare merendels sig sjelfve att skylla genom uraktlåtenhet att
inlada eller omgärda sitt hö. I allmänhet råder sålunda uti Jockmocks
socken ett godt förhållande mellan Lappar och bofaste. Det
enda Lapparne klaga öfver är, att en del bofaste hafva sådane
hundar, som oroa och förfölja samt sarga och rifva renar; och det är
derföre hos dem ett önskningsmål, att stadganden måtte varda utfärdade,
som kunna bringa bot härför. De burgne bofaste inom socknen,
synnerligen inom Qvickjocks kapellag, hafva renar, som Lapparne
sköta åt dem. Den ena näringen hjelper här den andra; och man kan
med fog påstå, att de bofaste under senare åren kommit till insigt
derom, att egandet af låt vara blott ett mindre antal renar är för deras
ekonomi af stor betydelse, samt att de derföre söka stödja och underlätta
Lapparne i deras näringsfång och ej, såsom förhållandet är å flera
andra orter, söka ockra med dem, skada dem i handel och vandel, bedraga
dem samt draga vexel på deras svagheter m. in. Det börjar
derföre ock här varda så, som det öfver allt i de fjällen tillgränsande
delarne åt Lappland borde vara, eller att jordbruksnäringen och renskötseln
utöfvas på sådant sätt, att dessa näringar hvar för sig befordras
genom det bistånd, den ena näringen lemnar den andra.

Fjällrenarnes antal har under de senare åren något ökats. Utan
men för jordbruksnäringen kan detta antal än vidare ökas, åtminstone
med 25 procent. Markerna omkring Qvickjock och gränsen mot Piteå
lappmark erbjuda nemligen renbete åt ett väsentligen större antal
renar än det, som för närvarande der finnes. —

Piteå lappmark ligger omkring Piteå och Skellefteå elfvar samt
omfattar utom dessas floddalar äfven de mindre, men dock hvar för
sig sjelfständiga dalar, som bildas af Byske och Åby elfvar. Denna
lappmark innefattar Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar i Norrbottens
samt Mala kapellförsamling i Vesterbottens län.

Uti Arjepluogs socken finnas 375 Lappar, hvilka sköta omkring
13,000 renar. Lapparne i denna socken äro fördelade uti följande
byalag: Lockteå, Norrvesterby, Semisjaur, Sörvesterby och Arjepluog.
Lappskatten är bestämd till 124 kronor 12 öre.

Loc&im-Lapparne hafva sina höst- och vår visten på de lågfjäll,

som ligga, på vattendelaren emellan Lilla Luleå eif och Piteå eif, samt
på de östligaste fjällsträckningarne strax på södra sidan af sistnämnda
eif. De följa vid sina flyttningståg från sina visten, såväl vester- som
österut, Piteå-dalen, lemna vistena om våren uti Juni och flytta mot
riksgränsen, vid hvilken en del af dem uppehåller sig under den varmaste
tiden af Juli och Augusti, hvarefter de vända åter till vistena
samt qvarblifva vid dem inemot den 1 December; andra af dem gå
aldrig till riksgränsen, utan beta sina renar under samma tid af sommaren,
som här ofvan är angifvet, å fjällsidorna till Stajka och de
högfjäll, som omgifva detta berg, och hvilka ligga några mil öster om
riksgränsen. Omkring den 1 December flytta äfven dessa Lappar från sina
visten längre österut, dock ej, såvida icke särskilda förhållanden med
renbetet sådant påkalla, mer än tre till fyra mil. De uppehålla sig nemligen
i regeln under vintermånaderna uti det skogsland, som vidtager
strax öster om vistena, draga stundom mot norr in i Jockmocks socken,
men gå sällan ned i Arvidsjaur och aldrig till kustlandet. En del af
Lapparne i denna by hafva förut varit skogslappar, men hafva af anledningar,
som numera svårligen torde kunna angifvas, småningom
utsträckt sina flyttningar längre och längre till fjälls under sommarmånaderna
samt ändtligen inkommit i samma vanor, som de egentliga
fjällapparne. Säkert är åtminstone, att nybyggesväsendet icke härtill
verkat. De trakter, dessa Lappar begagna till renbete, äro nemligen mindre
lämpliga för odling än några andra uti Lappland, hvadan ock få hemman
här blifvit anlagda, och framsläpa dessas innehafvare lifvet, i fattigdom
och elände. Landet är deremot utefter hela Piteå eif intill kustlandsgränsen
i hög grad egnadt för renskötsel och kan gifva bete åt ett
betydligt större antal renar, än som för närvarande å landet framfödes.

Norrvesterby-Lapparne, äfven kallade Bartut-Lapparne efter det
vidsträckta lågfjäll, å hvilket de flesta bland dem hafva sina höstoch
vårvisten, flytta från dessa i Juni mot riksgränsen, betande derunder
renarne på de fjäll, som ligga emellan Piteå eif och de tillflöden,
som från norr infalla i Skellefteå eif. Invid riksgränsen, der de uppehålla
sig i närheten af Mavas- och Ikisjaure, källsjöar den förra till
Piteå och den senare till Skellefteå eif, låta de renarne beta på begge
sidor om denna gräns. I början af September äro de åter i närheten
af sina visten och beta der renarne på det förut omnämnda Bartut-fjället
inemot jul, då de flytta med dem några mil österut till skogslandet
omkring Rappenjaure samt ned mot Bebraure. Dessa Lappar flytta
under vintermånaderna sällan ur socknen, aldrig ur Lappmarken.
Bartut-Lapparne, tillförene en på renar rik stam, äro numera fattige. De

renegande lapparne äro få, deras hjordar obetydliga. Å många af de stora
fjällsträckor, som höra till denna bys område, föras numera icke några
renar på bete. Orsaken till detta tillbakagående är utan tvifvel den hos
dessa Lappar, likasom hos Arjepluogs-Lapparne i allmänhet, inrotade
benägenheten för bränvin, hvilket de bofaste tillhandahållit dem mot ersättning
i renar. Ett sådant sätt straffar sig sjelf. Fattigdom blir till
sist såväl Lapparnes som de bofastes lott. Arjepluogs befolkning, den
bofasta åtminstone, borde numera hafva insigt derom och känner nu
verkningarne af det sätt, den användt mot Lapparne, i ökad fattigvård,
ökade utskylder i öfrigt och minskad möjlighet att dem utgöra.

Smks/awrs-Lapparne intaga landet på ömse sidor om Hornafvan
och Sädvajaure, och utgör Laiselfven, en biflod till Wiudeln, gräns i
söder för deras land. Dessa Lappars hufvudvisten ligga i björkregionen
i det land, som omgifver vestra ändan af Hornafvan och sträcker
sig derifrån ned till Laiselfven, hvarest de hafva goda betesmarker
höst och vår. De flytta i början af Juli från dessa visten i hastiga
dagsmarcher mot riksgränsen och in i Norge, der flere af denna bys
Lappar erhållit upplåtelse af renbetesland i de dalgångar, som genomskära
fjällen. Från Norge flytta de i September, lika hastigt som vid
ditflyttningen, tillbaka till sina viston, hvilka de åter hafva intagit i
senare delen af denna månad. Stora och goda betesmarker inom det
svenska fjällområdet öfverfara de sålunda blott vid flyttningen; och å
en ej obetydlig del af det land, som hör inom denna bys område, förekomma
numera aldrig renar, utan ligger det obegagnadt. Inemot jul
lemna dessa lappar sina visten och flytta längre österut in i skogslandet.
Inträffa ogynsamma betesår i lappmarken, flyttar en del rff
dem ända ned till kusten inom Vesterbottens län, men i allmänhet
göra de ej under vintern längre flyttningar utan hålla sig vanligtvis
inom socknen samt bo åter på sina visten i April och föra renarne
på bete å de lågfjäll, som omgifva öfre delen af Hornafvan och
Sädvajaure.

Mellan Laiselfven och Vesterbottens län sgräns ligga SörvesterbyLapparnes
hufvudvisten uti björkskogsregionen. Äfven dessa Lappar
hafva för vana att vid samma tid, som här nästförut är angifven för
Semisjaurs-Lapparne, flytta öfver till Norge, men de uppehålla sig icke
derstädes så länge, utan anlita tillika i väsentlig mån de betesmarker,
som ligga i dalarne på denna sidan om Näsa och slutta ned till Laiselfven.
I September komma de åter till hufvudvistena, hvilka de derefter
under vanliga förhållanden lemna först omkring jul. De af dessa
Lappar, som hafva renar i vård för bofasta inom det svenska kustlandet,
flytta derefter ned mot kusten, för så vidt de erfara, att betet

derstädes är godt; de deremot, som icke hafva sådana skötningsrenar,
qvarstanna inom lappmarken och inom församlingen, så vida de icke
nödgas draga mot kusten till följd af att antingen renbetet blifvit
förstördt genom att is betäckt marken eller till följd af att vargar
uppträda i fjälltrakterna.

Arjepluoc/s lappby utgöres uteslutande af skogslappar. De bo i
östra delen af socknen. Flera hafva under de senare årtiondena förlorat
sina egna renar och förtroendet att sköta renar åt andra, hvadan
de slagit sig ned såsom fiskare vid de stora sjöarne samt börjat upptaga
jord och skaffa sig fasta bostäder, så att det numera blott är
ett fåtal, som egnar sig åt renskötsel såsom hufvudnäring. Dessa
skogslappar hafva, hvilket icke annat än i få fall är förhållandet med
fjällapparne, renbetesland åt sig upplåtna, å hvilka de från början af
Maj till början af December månad föra sina renar på bete. Dessa
land ligga i östligaste och sydligaste delen af socknen. Inom sina
renbetesland hafva de ett hufvudviste, beläget vid en sjö eller vid
ett rinnande vattendrag, samt dessutom en mängd mindre visten,
mellan hvilka de flytta under den tid af sommaren, då de hafva renarne
under vård. Denna tid infaller under Juli och Augusti månader, hvilket
är detsamma som den egentliga myggtiden. Skogslapparne kunna
nemligen icke hålla sina renar under vård från den tid på våren, då
marken blir bar, till dess myggtiden inträder, ej heller kunna de det
efter dennas slut och till dess marken varder snöbetäckt. Renarne gå
under de nu sagda tiderna i villan, men hålla sig dock i allmänhet
inom renbeteslandet. Under dessa tider bor skogslappen vid hufvudvistet
samt sysslar med fiske och jagt. Kalla, och till följd deraf myggfattiga
somrar kan skogslappen knappt hålla renarne någon tid tillsammans;
varande derföre ock den längre eller kortare tid, under hvilken
renarne kunna under somrarne sammanhållas, beroende af, om sommaren
är gynsam eller ej för myggens fortplantning och utveckling. I
regeln flytta skogslapparne under vintermånaderna ur församlingen
och ned till sjelfva kusten, dels inom Vesterbottens, dels inom Norrbottens
län. En stor missräkning är det för dessa Lappar, om de något
år under vintermånaderna nödgas qvarstanna inom lappmarken. Så
inträffar, då renlafven i kustlandet genom isskorpa på marken, hård
skare in. in. blir oåtkomlig för renarne. Orsaken, hvarföre skogslapparna
med sådan begärlighet söka kustlandet om vintern, är dels
den att de sköta renar åt allmogen inom de trakter, der de hafva
sina vanliga vinterstamhåll, dels den att de inom kustlandet med större
lätthet vinna afsättning för sina tillverkningar af lappskor, tåg eller

andra varor, i liv Ukas förfärdigande de ega skicklighet, dels att de
derinom kunna för billigare pris än inom lappmarken tillbyta eller
tillhandla sig de produkter, mjöl, tobak, kaffe m. m., som för dem äro
nödvändiga, dels ändtligen att Lapparne af kustlandsbefolkningen mottagas
och omhuldas med en välvilja, hvilken de i allmänhet icke röna
af de bofaste inom lappmarken. I slutet af April eller i Maj vända
de från kusten åter till hufvudvistena.

De bofaste uti Arjepluog äro 977 personer, och de fleste af dem bo
vid de stora sjöarne Hornafvan, Uddjaure och Storafvan samt utgreningarne
från dem. Socknen är af ringa bördighet. Flere bland de bofaste
ligga i handel med Lapparne och ega renar, som Lappar vårda.

Under hänvisning till hvad ofvanföre är yttradt, under Norrvesterby,
torde vara skäl att. upprepa, då omdömet gäller hela socknen
och de bofastes förhållande till Lapparne i allmänhet, att de
förre under gångna tider hafva inverkat skadligt på den lappska
befolkningen och rubbat välståndet bland denna. Numera torde de
fleste bofaste kommit till insigt derom, att de skadat sig sjelfva, genom
att de bland annat gifvit näring åt Lapparnes begär efter starka
drycker. Sedan Lapparne blifvit demoraliserade, har följden kommit
i form af fattigdom, der välstånd förut rådt. När det folk, på hvilket
de bofaste skola till ej ringa del lefva , blir fattigt, då varder det
illa stäldt för både den ena och den andra nationaliteten. Det går
icke fort att upprätta hvad de bofaste genom sitt vinstbegär brutit;
men det torde dock icke vara omöjligt, om de, såsom komiterade
hört uppgifvas, klart uppfatta ställningen, sådan den inom kommunen
numera blifvit, och önska en förändring till ett bättre. Några stridigheter
förekomma icke inom denna socken emellan nybyggare och
Lappar.

I denna lappmark hafva äfven fjällapparne i likhet med skogslapparne
kåtor och bodar af trä vid sina hufvudvisten. Dessa ligga
vanligtvis ock så till, att en eller tvänne medlemmar af familjen der
qvarstanna under sommarmånaderna, sysslande med fiske och jagt,
under det de öfrige af familjen flytta med renarne vesterut och till
Norge. Dessa lappvisten, hufvudvisten samt höst- och vårvisten, om
hvilka här ofvan blifvit så ofta ordadt, äro för Lapparne lika kära som
hemmet för den bofaste. De ligga i allmänhet invid någon sjö eller
ett fiskrikt vattendrag. Deras belägenhet är i de allra flesta fall täck;
björkar, omsorgsfullt vårdade, omgifva dem. Lapparne hafva ock eu
djupt känd önskan att varda vid dem bibehållna. Emellertid hafva
Lapparne i denna socken genom inflytanden, som ofvanföre äro antydda,
och andra omständigheter försvagats och nersjunkit i maklig -

het, hvithet framkallat förlust af renar och fattigdom. Skärpta bestämmelser
för Lapparne i afseende på renvården och en menniskovänligare
uppfattning hos nybyggarne om det sätt, på hvithet de böra umgås
med Lapparne, skola komma de förre att inse, att de endast genom
arbete och sträfsamhet kunna vinna framgång i sin näring, samt de
senare att medverka dertill.

Slutligen torde här böra omnämnas, att många nybyggare hafva
kommit i besittning af stora renbetesland inom skogslandet, hvilka förut
egts af skogslappar och för hvilka de med Lapparne deltaga i utgörande
af lappskatten. Å dessa renbetesland upplåta de mot betalning renbete
vintertiden åt fjällapparne och beskatta dem dervid oftast öfverliöfvan.

Lapparne uti Arvidsjaurs lappby äro skogslappar. Deras antal
uppgick år 1880 till 642 personer. Denna lappby omfattar hela Arvidsjaurs
socken och den derifrån år 1869 skilda, till Vesterbottens län
förlagda Malå kapellförsamling. Dessa tvänne församlingar äro indelade
uti 36 lappskatteland, för hvilka i skatt erlägges 33 kronor och å hvilka
Lappar haft eller hafva inrymning. Inom de land, som ligga omkring
Piteå eif, bo skogslapparne hela året om, förande sina renar på bete
än till ett, än till ett annat ställe af landet. Öfrige Lappar vistas, likasom
förut blifvit angifvet för skogslapparne uti Arjepluog, från Maj
inemot jul inom sina land, men flytta derefter vanligen till kustlandet,
dels af Norr- dels af Vesterbottens län. Renantalet har under de
senare åren icke obetydligt nedgått och beräknas numera utgöra blott
7,000 till 8,000. Flera skogslappar hafva nedsjunkit till blott fiskarelappar;
andra hafva öfvergått till nybyggare. Många af ofvan omnämnda
36 renbetesland hafva derför blifvit utan innehafvare och användas
antingen af de Lappar, som hafva renar och äro i behof af
ökadt utrymme, eller ock icke alls för renbete.

De flesta såväl renskötande som renegande Lappar hafva under
afvittringen fått sig nybyggesområden tilldelade, några på grund af
vid afvittringen gjord ansökan, de fleste på grund deraf, att de före
afvittringen fått sig beviljade kronotorp till anläggning på sina lappskatteland.
Antagligt är, att do härå vinna full besittningsrätt och
att flertalet bland dem småningom kommer att öfvergå från nomadlifvet
till jordbrukarens, i den mån denna sistnämnda näring vinner den
utveckling, att de deraf kunna erhålla sin utkomst och bergning.

Den bofasta befolkningen inom Arvidsjaur uppgår till 2,616
personer, i Malå till 1,255.

Förhållandet emellan de bofaste och Lapparne är inom dessa
församlingar mycket godt. Tvister dem emellan afhöras högst sällan

och äro, när de förekomma, af ringa betydenhet. Den bofasta befolkningen
har, jemförd med den bofasta lappmarksbefolkningen i de andra
delarne af Norrbottens län, större bildning, hvadan det ej heller kan
spåras någon ansats hos dem att tillskansa sig obehöriga fördelar på
Lapparnes bekostnad och dymedelst motverka dessas sträfvande!! att
förskaffa sig utkomst och bergning genom renskötseln.

Den bofasta befolkningen i Arvidsjaur och Malå har icke i allmänhet
renar. Skogslapparne i denna socken sköta deremot renar åt
allmogen i kustlandet.

Innan komiterade lemna redogörelsen för Lapparne inom Norrbottens
län, är det i sin ordning att omnämna, det några skogslappar bo
inom kustlandssocknarna, i närheten af lappmarksgränsen, hvilka, förnämligast
skötande egna renar, föra dem på bete dels inom lappmarken
dels inom kustlandet, samt att några Lappar finnas, hvilka, skötande
renar åt bönder inom kustlandssocknarna, äfven der föra dem på bete
och sällan eller aldrig komma med dem inom lappmarkerna. Så finnas
inom Pajala och Tärejidö församlingar 4,900 renar, dessa hufvudsakligen
tillhörande bofaste. Dessa renar ströfva under somrarne in i
Gellivare och Jukkasjärvi, då det ligger i de bofastes intresse att hafva
dem aflägsnade från sina ängar. Inom Korpilombolo socken finnas
2,450 renar, förnämligast tillhörande skogslappar, hvilka tillika hafva
nybyggen. Inom Öfver-Torneå socken är renantalet uppgifvet till 200,
inom Karl Gustafs socken till 400 och inom Neder-Torneå socken
till 250. Alla dessa sistnämnda renar tillhöra hemmansegare, men
skötas af Lappar. Samma är förhållandet med de 250 renar, som
finnas uti Neder-Kalix. Bofasta skogslappar finnas äfven i Ofver-Kalix,
Råneå och Öfver-Luleå socknar, med respektive 2,500, 500 och 3,900
renar. Alla dessa sköta äfven jordbruk samt föra sina renar på bete
dels å kronoparkerna och å enskildes områden inom nämnda socknar,
dels inom närgränsande lappsocknar. Under de senare åren har inflyttningen
af Lappar till kustlandet tilltagit och renantalet derstädes
ökats. Röster, synnerligast från Neder-Kalix, Neder-Torneå och Karl
Gustafs socknar, der de allmänna skogarne äro få, höjas mot den sed,
som börjat inrota sig, att hålla renar året om å trakter, som nästan
uteslutande tillhöra enskilde, och detta utan att någon betesafgift af
egarne erlägges. Då det derjemte är ett fåtal hemmansegare, som
begagnar sig af en sådan sjelftagen rätt att, så att såga, låta renarne
underhållas på andras bekostnad, och då renskötseln icke gerna kan,
med den utveckling jordbruksnäringen i trakterna närmast Bottenviken
under de senare åren erhållit, derinom bedrifvas jemte sistnämnda näring,
vill det synas, som den tid icke borde vara aflägsen, då dessa renar

måste, för sommartiden åtminstone, lemna dessa trakter i närheten af
kusten, hvilka de nu intagit, samt föras till andra, der skadegörelse
och ohägn icke i någon nämnvärd omfattning kan af dem förorsakas. —

Umeå lappmark består af församlingarne Lycksele med Örträsk,
Sorsele och Stensele med Tärna Kapell.

Uti Lycksele och dess Kapellförsamling Örträsk finnas numera
inga renegande Lappar annat än under vintern, då angränsande socknars
Lappar antingen derinom taga sina vinterstamhåll eller på flyttningen
fram och tillbaka från kusten för kort tid der uppehålla sig
med sina renar. Odlingen har der så framskridit, att dessa församlingar
mera likna kustlandssocknar än lappmarker. Odlingstillfällen
förekomma ock der rikligt, och all anledning är till det antagande, att
jordbruksnäringen derstädes, sedan afvittringen blifvit afslutad, skall
komma att än ytterligare högst väsentligt utvecklas.

Skogslappar förekomma icke uti Westerbottens län annorstädes
än i Malå, för hvilka redogörelse är lemnad under Arvidsjaurs lappby.

Sorsele socken, Som ligger efter Windelns vattendrag och går till
riksgränsen, har 348 Lappar, fördelade uti tvänne lappbyar, lian- och
Granbyn. Dessa byar hafva numera icke någon sådan betydelse, som
de haft ifrån forno. Lapparne äro nemligen inrymde å särskilda land,
en eller flere å hvarje. Dessa renbeteslands antal är 20, af hvilka
dock, enligt uppgift från Konungens Befallningshafvande i Westerbottens
län, fyra för närvarande ligga öde. Inom dessa land hafva Lapparne
sina hufvudvisten, och derå beta de sina renar höst och vår samt
hafva kåtor af trä uppförda vid vistena. I det egentliga fjällandet
är betet gemensamt, och erlägges för hvarje land en viss andel af
lappskatten.

Ranbyns Lappar hafva sina visten å det stora Björkfjället på
sluttningen mot Windeln. De flytta vesterut från dessa visten i medlet
af Juni samt uppehålla sig under en del af Juli och Augusti månader
i Norge uti Ranen, hvarefter de tåga, under några dagars uppehåll
här och hvar, åter mot sina hufvudvisten, hvilka de intaga i slutet af
September. I December flytta de längre österut och gå då ned mot
kusten, någon gång ända ned till hafvet, samt tåga dervid, likasom
öfrige Lappar inom detta län, icke blott långs och mellan elfvarne,
utan företrädesvis mera rätt i öster och vester, så att de korsa dem.
Deras uppehållsorter under vintern bestämmas i främsta rummet af
de personers boplatser, af hvilka de emottagit renar att vårda. Dessa
fjällappar, äfvensom i allmänhet de Lappar, som tillhöra Westerbottens
län, hafva namn om sig att egna renarne en omsorgsfull vård.

Westerbottens
län.

Granbyns Lappar hafva sina höst- och vårvisten i bjorkskogsregionen
å Givort- och Amartfjäll samt de fjäll, som ligga på södra
sidan af Juktan. Inom sjelfva fjällandet flytta de söder om Windeln
efter Juktans floddal samt emellan denna och Windelns. De hafva samma
ordningar för sina flyttningståg som Ranbyns Lappar både för sommaroch
vintertiden. Antalet renar inom socknen är uppgifvet till 7,360.

Den bofasta befolkningen räknar 1,601. personer och flertalet af
dem eger renar. Flere af de bofaste, som bo vester om Sorsele kyrka,
äro Lappar och hafva såväl nybyggen som renar. Fn del af familjen
flyttar med renarne, en del sköter jordbruket. Äro sådane lappnybyggare
välburgne, bänder understundom, att de lemna renarne åt
tjenare af lappsk nationalitet samt qvarstanna sjelfve året om å den
fasta boningsplatsen, endast tagande noggrannare reda på antalet af
dem tillhörande renar, när dessa beta omkring hufvudvistena. Mellan
de bofaste, som sålunda äro egare af renhjordar, och nomaderna eger
godt förhållande rum. Några klagomål öfver skada, som af renar
förorsakas å ängar, afhör man ej under det dessa stå i växt,
detta en följd deraf att Lapparne denna tid hålla sig utanför den
mark, der ängarne ligga, antingen inom annat rike eller å svenskt
område på det omkring sex mil breda bälte, från riksgränsen räknadt,
till hvilket odlingen ej sträckt sig eller kommer att sträcka sig, och
derå några insynade ängslägenheter icke förefinnas. Klagomål föras
deremot deröfver, att Lapparne under sina flyttningar österut göra
skada på det hö, som är upplagdt i liässjor och ej blifvit hemfördt.
De bofaste önska derföre införandet af den föreskrift, att Lapparne
icke må vara berättigade att före jultiden lemna sina höstvisten. Lapparne
äro nemligen vid den tiden redan omkring Sorsele, der de då
besöka kyrkan, och flytta omedelbart efter helgen längre ned mot kusten,
så att de omkring trettondagjul kunna bevista Lycksele marknad
och ting, som vid den tiden hållas. Att hägna kring höhässjor är
icke inom denna socken och i allmänhet ej inom Westerbottens län
sed, ehuru tillgång på virke till hägnad och uppförande af lador torde,
åtminstone för de allra flesta trakter, finnas.

Stensele med Tärna kapell. Lapparnes antal är uti Stensele 41
och i Tärna 413 personer; och uppgifves antalet rendjur till 8,000.

Inom denna socken förekomma tvänne Lappbyar: Umby och
Wapste, hvilka, i likhet med hvad ofvan är sagdt för Sorsele, numera,
sedan de renegande Lapparne inrymts å land, der de hafva sina
höst- och vårvisten, förlorat en del af sin förra betydelse. Urnans
vattendrag utgjorde skilnad mellan de trakter, inom hvilka dessa Lappar
drogo fram, Umbyns Lappar på norra, Wapstes Lappar på södra sidan

om detta stora vatten. Inom Stenseie förekomma blott tvänne renbetesland,
inom Tärna kapellförsamling deremot femton, hvilka land
innefatta såväl fjällskogsmark som lågfjäll. De begagnas såsom renbetesland
höst och vår, då hvarje Lapp, som ensam är inrymd på
något land, endast har sina renar under vård, eller, der flere äro å
landet inrymde, deras renar hållas tillsamman i en hjord. Vid midsommaren
draga de till fjälls samt gå ned i Norge, der de under en
del af Juli och Augusti månader beta sina renar dels å de fjällsluttningar
och fjällplatåer, som ligga i närheten af riksgränsen dels längre
österut inom Rånens och Wefsens dalgångar. Till höstvistena komma
de i början af September, qvarstanna der under slagttiden på hösten
samt börja i November, när snö fallit, draga österut och uppehålla
sig under vintern antingen i skogarne inom Lycksele eller, och detta
är det vanligaste, i kustlandet, stafvande der utan någon egentlig
ordning tvärsöfver och längs dalgångarne, ofta nog ända ned mot
kusten. Uti ingen af Westerbottens läns lappmarker har odlingen sträckt
sig så långt mot fjällen som efter Urnans dal. Ehuru barrskogen
slutar eu half mil öster om Tärna kyrka, belägen, efter vattendraget räknadt,
omkring sex mil från riksgränsen, finnas nybyggen i björkregionen
här och hvar ända in mot sjelfva gränsen. Samfärdseln mellan Norge
och Tärna går efter detta vattendrag och är vintertiden ganska liflig.

Af den bofasta befolkningen inom Tärna, hvilken uppgår till ett
antal af 508 personer, äro de fattige, som icke jemte jordbruket hafva
renar. Inom Stenseie är antalet bofaste personer 1,865. Flere hemmansegare
i denna socken äro äfven renegare; och gäller om dessa
detsamma, som här ofvan under Sorsele är anfördt. Tvister emellan
de bofaste'' och Lapparne rörande skadegörelse å hö i hässjor, som icke
äro omhägnade, — den enda, som här kan varda af någon betydelse, —
uppgifves emellertid vara af ringa omfång, dels derföre att de bofaste
i Stenseie, åtminstone de som bo i östra delen af församlingen,
i allmänhet hafva sitt hö förvaradt uti lador, dels derföre att Stenseleeller
Tärna-Lapparne bäst af alla Lappar i Westerbottens län vårda sina
renar, hvilket lärer orsakas deraf, att flertalet af dem tillika har små
hemmansbruk i fjälltrakterna.

Inom Asele lappmark, hvilken omfattar socknarne Asele, Fredrika,
Wilhelmina och Dorothea, finnas för närvarande ej renegaude Lappar
annat än i de tvänne sistnämnda. Af dessa tvänne socknar sträcker sig
Wilhelmina till riksgränsen, Dorothea deremot ej. Denna senare bildar
en mot fjällen inskjuten kil emellan Ångermanland, Jemtland och
Wilhelmina. I Dorothea finnas nybyggen upp till socknens vestligaste
punkt, hvilken ligger fem till sex mil från riksgränsen.

Särskilda lappbyar förekomma ej inom dessa socknar. Äfven
här hafva Lapparne blifvit inrymda i renbetesland, å hvilka de uppehålla
sig höst och vår. Inom Wilhelmina förekomma 13 sådana land
med ett renantal af 10,300 på eu lappsk befolkning af 523 personer;
inom Dorothea finnas tre land med ett renantal af 2,200 samt en
lappsk befolkning af 11 personer. Ehuru nybyggesanläggningar. förekomma
långt i vester efter de tvänne stora vattendrag, som börja vid
riksgränsen i Wilhelmina socken och sedan förenade bilda Ångermanelfven,
hafva de flesta Wilhelmina-Lappar sina vår- och höstvisten i
trakten der vester om. Eu del af dem uppehåller sig ock hela sommaren
på de fjäll, som ligga invid riksgränsen, andra deremot beta
under högsommaren sina renar äfven på norskt område. DorotheaLapparne
vistas under vår- och hösttid vester om Risbäcks kapell å
Gits- och Burgfjäll, hvilka till större delen falla inom Wilhelmina
socken. De föra renarne på bete å ömse sidor om riksgränsen under
högsommaren. Redan i November äro dessa socknars Lappar på tåg
österut samt finnas då vid Åsele och Fredrika, men draga sedan än
längre mot öster och komma de flesta år, följande Ångermandalen,
ända ned till kusten, der de till och med lägra sig i närheten åt
Hernösand. Dessa Lappar lemna sålunda siua renbetesland och höstvisten
i regeln tidigare än de Lappar, om hvilka komiterade förut
talat,.

De bofaste utgöra inom Wilhelmina 4,137 och inom Dorothea
2,202 personer. Förhållandet emellan de begge nationaliteterna är i
allmänhet godt. Skadegörelse af renar består uteslutande af sådan å
hö i hässjor. Lapparne förorsaka aldrig skada på åker. Skadan å
äng och utängsslåtter är knappt nämnvärd. Den sker egentligen vårtiden,
medan betet är ringa för vajorna, och kan svårligen åt Lapparne
undvikas, hvarför den ock med tålamod fördrages af den bofasta
befolkningen. Skada på hö uti hässjor å fjällmyrer, hvilka hässjor i
brist af virke icke kunna omhägnas, sker endast vissa år uti dessa längst
i vester liggande trakter när höet är välbergadt och när hungern, förorsakad
af flen (isskorpa på marken), drifver renarne att förtära det.
Deremot sker skada oftare, då dessa Lappar med sina renar under
hösten begifva sig från renbeteslanden på vandring nedåt nedra delen
af lappmarkssocknarne och! kustlandet. Häröfver klaga de bofaste
mycket och hålla före, att Lapparne begifva sig för tidigt på flyttning.
De bofaste hafva nemligen under de flesta år vid den tid, då Lapparne
ankomma, ännu ej, i saknad af slädföre, isbelagda vatten och frusna
myrer, hunnit hemföra höet eller föra in det i de stora skogslador,

som de för liöets förvarande uppfört. Hägnad kring höstackar och
hässjor lärer ej heller i de trakter, hvarom nu är fråga, användas.

Lappskatten från socknarne inom Vesterbottens läns lappmarker
utgör för Lycksele härads socknar 105 kronor 34 öre; för Åsele socken
12 kronor 62 öre; för Fredrika socken 7 kronor 75 öre; för Dorothea
socken 11 kronor 50 öre samt för Vilhelmina socken 32 kronor 37 öre. —

Jenitlaiuls lappmarker hafva icke, såsom de till Norr- och Vesterbottens
län hörande, blifvit i förra århundradet genom ordentliga gränslinier
skilda från de öfriga delarna af provinsen Jemtland. Något territorielt
bestämdt Lappland finnes således ej i denna provins. I äldre handlingar
omnämnas, under provinsen Jemtland, Föllinge och Undersåkers
lappmarker. Af en år 1784 upprättad karta med tillhörande beskrifning
framgår emellertid, att odlingen vid den tiden ej hade hunnit till
den trakt, som numera upptages af Frostvikens socken och eu del af
de marker, som ligga öster om densamma. I beskrifningen säges ock
bland annat, att ofvanför en angifven gräns vidtaga lappskogarne,
“hvilkas yttersta gränser man ännu icke nätt44. Af andra äldre handlingar
och gamla beskrifningar framgår, att Lapparne vår och höst fört
sina renar på trakter, som numera innehafvås med full eganderätt af
bofaste. Afvittringen uti Jemtland, hvilken hlef instäld 1786, påbörjades
ånyo 1821. Stadgan för denna senare afvittring är utfärdad den
8 December 1820, och många af de trakter af provinsen Jemtland, i
hvilka Lappar med renar vistats och vistas, hafva varit föremål för
afvittring enligt denna stadga. Afvittringens föremål var efter densamma
förnämligast att skilja kronans mark från enskildes eg or, att
tillägga svaga hemman fyllnad i deras behof eller urskilja hvad hemman
utöfver deras mantal och ränta innehade samt att lemna tillfälle
för idoge arbetare till nya hemmans anläggning å kronoallmänningar
och öfverloppsmarker; och skulle denna afvittring sträcka sig till alla
kronoallmänningar och afradsland samt till alla de hyar, hemman och
nybyggen, som ej redan voro genom laga kraft egande åtgärd afvittrade.
Uti hela denna stadga förekommer icke ett ord om Lapparne
och lappmarkerna. I 10 § stadgas, att, om efter afvittring kronomärke!-återstå, som för bristande odlingslägenheter icke kunna till nyhemmans
anläggning användas, så böra de särskild! afrösas och såsom
kronoallmänningar till framtida behof användas, samt att mulbetet derå
mot smörränta må tillsvidare upplåtas. Om renbetet nämnes deremot i
denna § icke ett ord. Det vill nästan af afvittringsstadgans föreskrifter
förefalla, som om afsigten skulle hafva varit att antingen indela till
nyhemman eller lägga under äldre hemman all odisponerad mark samt

Jemtland.

således göra kronan så att säga fri från afl mark inom länet, för så
vidt den vore för den bofasta befolkningen begärlig. Lapparne och
deras behof af mark för sin näring behandlades såsom icke förefintliga.
Såvidt komiterade kunnat finna, hafva ej heller Lapparne vid afvittring
af mark, som legat nära fjällen, varit kallade till de sammanträden,
genom hvilka här och hvar stora fjällsträckningar blifvit upplåtna till
enskilde. I de flera efterföljande, under årens lopp utfärdade föreskrifter
med afseende på afvittringen i Jemtland synes ej heller någon
uppmärksamhet eller någon tanke egnats Lapparne och deras behof.
Kongl. brefvet den 10 Februari 1824 angående afvittringen i Herjeådalen
talar om rättighet för hemmansegare att tills vidare begagna
å fjälltrakterna liggande fäbodlägenheter, oaktadt de ej finnas vara inbegripna
i hemmanens mantal och ränta; Kongl. brefvet den 14 Juni
1826 talar om odlingslägenheterna i fjälltrakter och tillvägagåendet vid
deras afvittring, om nybyggen i fjälltrakter och deras skattläggning
efter den för Vesterbottens läns lappmarks nybyggen stadgade metod;
i Kongl. brefvet den 6 Mars 1831, som utgjorde svar på riksdagsfullmäktiges
från Jemtland framställning bland annat derom, att fjälltrakterna
måtte få indelas i tjenliga fäbodlägenheter, förordnas, att de
fjälltrakter, som endast kunna till bete begagnas, må vid afvittringen
indelas i ordentliga fäbodlägenheter, hvilka skulle till de hemmansegare,
som vore deraf mest i behof och dertill sig anmälde, mot smörränta
upplåtas, dock på högst femton år i sender. Först i ett Kongl. bref
den 26 Mars 1831 synes frågan om Lapparnes behof af särskilda renbetestrakter
hafva varit före, ehuru deraf icke ‘blef något resultat. På
en af fjällordningsmannen från Jemtland Jon Andersson gjord framställning,
att lappallmogen mot afradsränta måtte få begagna de trakter,
deras fäder innehaft, svarar nemligen Kongl. Maj:t, att afvittringsstadgan
för länet med flera i ämnet meddelade föreskrifter skulle i sådant
afseende gälla till efterrättelse, beroende på framtida pröfning i sammanhang
med afvittringen, om för Lapparnes vinter stamhåll några särskilda
trakter skulle afsättas och dem enskildt till begagnande förbehållas.
Sedan härefter i Kongl. brefvet den 9 November 1836 bestämts sättet
för skattläggningen och storleken af räntan m. in. å fjällhemmanen i Jemtland,
har ändtligen genom Kongl. brefvet den 20 April 1841 angående
grunderna för afvittringen inom Mede i Herjeådalen äfvensom genom
ett Kongl. bref af samma år och dag “angående bestämmande af säkra
gränser för lappallmogens i Jemtland renbetestrakter“, — detta senare
bref föranledt af fjällallmogens i Undersåkers socken gjorda underdåniga
ansökan att varda bibehållen vid de renbetestrakter, den af

ålder innehaft, — något skydd för Lapparnes rättighet blifvit stadgadt,
hvarjemte bestämmelser meddelats angående sättet för urskiljande och
skattläggning af renbetestrakterna. Det sistnämnda Kongi. brefvets
8 punkt bestämmer nemligen, att några nybyggen i fjälltrakterna icke
skulle få upplåtas, förrän Lapparnes betesmarker blifvit behörigen utstakade;
dock kunde, i sammanhang med förrättningen rörande urskiljande
af Lapparnes betesmarker, jemväl nybyggen utstakas, “der lägenheter
funnos och sökande sig dertill anmälde“.

Af hvad komiterade här ofvan anfört, torde vara tydligt, att nybyggesanläggningar
ända intill år 1841 fått ega rum öfverallt i fjälltrakterna,
att fäbodlägenheter blifvit upplåtna i dessa, och att derigenom
Lapparne, hvilkas rätt ingen hade att bevaka, blefvo år efter
annat trängde från de trakter, som till en del åtminstone voro behöfHga
för dem till renbete, synnerligast vår och höst, och hvilka de tillförene
dertill begagnat. Det är visserligen sant, att Lapparne äfven
före den särskilda afvittringen af deras renbetestrakter hade till sig
för renbete upplåtna vissa fjällsträckningar, för hvilka de erlade så
kallad lappskatt, men dessa fjällsträckningar voro icke till sitt omfång
angifva och till sina gränser bestämda; de voro ock snarast att
likna vid de renbetesland, om hvilka komiterade här ofvan under Vesterbottens
läns lappmarker talat, och utgjorde alltså sådana land inom de
trakter, der Lapparne ströfvade omkring med sina renar, som egnade
sig till uppehållsställen höst och vår för renarne samt sålunda ock till
hufvudvisten för Lapparne. När derföre Lapparne sjelfva, seende att
störa för renskötseln behöfliga landsträckor genom afvittringen dem
fiånhändes, började röra på sig för att bibehållas vid renbetesrätt å de
trakter, der de dittills af sedvana haft sådan rätt, så utkom ofvannämnda
k.ref den 20 April 1841. Men det, som förut vid afvittringen
blifvit gjordt, kunde derigenom ej göras ogjordt.

Följer man den afvittringsförrättning, som i anledning af meranämnda
Kongi. bref blifvit verkstäld, så finner man först och främst,
rörande frågan om hvad som bör hänföras till Jemtlands lappmarker,
att afvittrmgsutshaget för (OfFerdals socken den 25 Juni 1852 talar om
afvittring och skattläggning af de inom gränserna för Offerdals socken
iggande delarne af Undersåkers lappmarker“ samt angifver och faststä
ler gränserna för dessa lappmarker; så har äfven afvittrings- och
skatt äggningsutslaget för Föllinge uttrycket “lappmark11. Konungens
Defallmngshafvande i Jemtlands län synes sålunda hafva velat fastläsa
begreppet lappmark endast vid de områden, som blifvit vid afvittringen
afsätta för Lapparne med deri inbegripna de smärre hemmans

områden, som inneslutas af Lapparnes. Jemtlands lappmarker skulle
sålunda, om detta vore rigtigt, egentligen omfatta de högre fjällsträckningar,
af hvilka de flesta skattefjäll förnämligast bestå, jemte i dem
inskjutna smärre dalgångar. De skulle icke ens utgöra någon sammanhängande
del af landet närmast riksgränsen, utan blott här och hvar
ligga, så att säga, kringkastade inom provinsens vestliga del. En sådan
godtycklig uppfattning af, hvad som ''menas med lappmark uti
Jemtland, kunna komiterade för sin del icke biträda. För komiterade
är det deremot tydligt, att de trakter af Jemtland, hvilka gränsa intill
de marker, som Lapparne erhållit, och af hvilka en del varit föremål
för afvittring samt skattläggning på samma gång som dessa, förr varit
såsom lappmarker betraktade och äfven fortfarande böra såsom sådana
anses, samt att således lappmarkerna måste innefatta de trakter,
som Lapparne äro nödsakade att beträda för att kunna tillgodogöra
sig betet å de för dem särskilt afsätta land. Hvad åter angår begränsningen
af det område, hvilket bör såsom lappmark i Jemtland
betraktas, synes en sådan kunna hemtas från det sätt, hvarpå vissa
hemman och lägenheter i vestra delen af provinsen Jemtland blifvit
skattlagda. Vid tilldelning af mark i fjälltrakterna åt gamla hemman
och upplåtelse af mark till nybyggen derstädes har i flera
Kongl. bref, — det äldsta af den 27 November 1792, och det, som vid
afvittringen i allmänhet tillämpats, af den 9 November 1836 — förklarats,
uti det förstnämnda, att de nybyggen, som äro längst bort belägna i
Föllinge och Ströms socknar, skola skattläggas efter .den metod, som
för Vesterbottens lappmarks nybyggen blifvit antagen, och uti det senare,
att nybyggen i fjälltrakten skola utgöra ränta af sex riksdaler 32
skillingar på helt mantal, vara befriade från roteringsskyldighet och
kronotionde, men lika med vanliga hemman deltaga i alla efter rök
utgående onera, likväl i väghållningsskyldigheten endast till hälften.
Alla de hemman, som blifvit skattlagda på sådant sätt, äfvensom all
den tillökningsmark, hvilken ränta blifvit åsatt med tillämpning af samma
skattläggningsmetod, äro sålunda likstälda . med nybyggen inom Vesterbottens
läns lappmarker och kunna derföre betraktas såsom liggande
inom lappmarkerne. Då — huru önskvärd än en sådan åtgärd skulle
hafva varit — Jemtlands lappmarker icke samtidigt dermed, att gränserna
uppgingos mellan Vesterbottens kustland och dess lappmarker, blefvo
afskilda från provinsen Jemtland, har vid ofvan angifna förhållande det
antagande synts komiterade fullt berättigad^ att till dessa lappmarker
böra hänföras icke allenast de trakter, som Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands län räknat dit, utan äfven afl den mark, som

blifvit upplåten till enskilde och skattlagts efter den här ofvan omnämnda
för Vesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande skattläggningsmetod,
detta allt för så vidt genom en sådan begränsning
bildas ett sammanhängande land invid riksgränsen.

På ofvannämnda karta hafva komiterade dels utmärkt det område,
hvilket å 1784 års karta varit betecknadt såsom Föllinge lappmark, dels
ock med särskild färg låtit utmärka de efter ofvannämnda metod skattlagda
markerna; och det visar sig deraf, att dessa, tillsammans med
Lapparnes renbetestrakter, om man undantager ett fåtal hemmans mark,
bilda eu till bredden omvexlande, men sammanhängande landsträcka
längs hela riksgränsen af provinsen Jemtland.

Komiterade anse sig vidare böra framhålla, att, ehuru den nådiga
instruktionen för de förrättningsmän, som hade att upprätta förslag till
säkra gränser för Lapparnes skatteman, bestämde, det nödiga betestrakter
skulle utstakas särskilt för hvarje skattemål!, hvarvid derjemte sorgfälligt
skulle tillses att, såvidt möjligt vore, nödig skog till ''bränsle icke
saknades, samt ehuru förrättningsmännen om de flesta till Lapparne afsätta
trakter uppgifva, att de lemnade tillräckligt bete alla tider af året för
ett angifvet antal renar och att skogstillgången å dem vore tillräcklig
för Lapparnes behof, har dock sådant icke varit eller kunnat vara förhållandet
i fråga om renbetet och — enligt den undersökning, som under de
senare åren öfvergått en del skattefjäll — flerestädes icke heller i afseende
å skogstillgången. Vid afvittningsutslagens meddelande har Konungens
Befallningshafvande i Jemtlands län visserligen sökt taga hänsyn dertill,
att det för renarne så nödvändiga vårbetet kunde vara att tillgå
inom renbetestrakterna, och derföre afslagit eu hel mängd ansökningar
om _ nybyggesanläggningar i fjälltrakterna, äfvensom utlagt några
hemman till skattefjällen; men elds har åtgärden att afskilja renbe>
testrakterna kommit för sent, sedan Lapparne redan blifvit genom beviljade
hemmansanläggningar allt för mycket kringskurna, dels synas ock
de, som i första hand haft att bereda och utreda ärendet samt att upprätta
förslag rörande renbetestrakterna, ej hafva gjort sig fullt förtrogne
med alla de fordringar, som kräfvas uppfylda, för att en fjälltrakt skall
inom sig innesluta alla de vilkor, som erfordras för renskötselns utöfvande
och renarnes underhåll under årets alla tider. Den närmare
redogörelsen för de särskilda renbetestrakterna uti Jemtland, till hvilken
komiterade nu öfvergå, skall gifva stöd för det uttalande, som komiterade
här ofvan fält.

Uti Föllinge lappmark äro renbetesland under namn af skattefjäll
afsätta inom Frostvikens socken och Föllinge socken med Hotagens
kapellförsamling.

Inom Frostviken, der 273 Lappar finnas, ligga följande skattefjäll:
Blåsjö, Ormris, Millestskog, Badstugunäs och Klumpvattnet. De upptaga
tillsammans 507,734 tunnland. Någon uppgift förekommer icke i de
utslag, hvarigenom skatt för dessa fjäll bestämdes, om det antal renar,
som beräknats hafva bete derstädes året om; men förrättningsmännen
hafva uppgifvit antalet till 7,400. För närvarande beta å
dessa fjäll vår, sommar och höst 4,335 rendjur. Lapparne hafva å dessa
skattefjäll enligt afvittningsutslaget rätt till renbete och till skogsfång
samt fiskerätt i de derstädes liggande vatten. »Trettiosju Lappar hafva
i nämnda fjäll erhållit inrymning; och hafva inrymningsbrefven, som
äro ständiga, under olika tider affattats olika. De på 1850-talet utfärdade
innehålla blott föreskrift derom, att i rätt tid erlägga den för
skattefjället eller den del af detsamma, i hvilken inrymning erhållits,
belöpande räntan; något senare utfärdade inrymningsbref innehålla,
förutom nyssnämnda föreskrift, äfven den, att inrymningen gifver den
inrymde rättighet att )>i fjällen idka renboskapsskötsel samt fiska uti
derinom belägna sjöar», »men ingalunda någon sådan rättighet till sjelfva
jorden, att han må kunna någon del deraf för sig afhägna eller till
annat ändamål än renbete disponera» (den 20 April 1865). I ännu yngre
inrymningsbref stadgas, utom först omnämnda skyldighet i afseende
på skatten, att endast till husbehof anlita skogen inom fjällets område
och att betet inom fjället icke för annat än för rendjursskötsel använda.
Det inrymningsbref af senaste datum (den 4 Mars 1881), komiterade varit
i tillfälle att taga kännedom om, innehåller följande bestämmelser: »att
årligen och i rätt tid afbörda sig den del af fjällets ränta, som på
fjälldelen belöper, att endast till husbehof ålita skogen och att för intet
annat ändamål än rendjursskötsel använda eller låta bruka betet inom
fjället, der icke heller fast bostad får anläggas.» Bestämmelsen, att
skattefjället uteslutande skall användas för rendjursskötsel, synes
dock strida mot en bestämmelse uti afvittningsutslaget för denna
socken. I detsamma säges nemligen bland annat, »att det må bero
på öfverenskommelse emellan fjällets innehafvare och nybyggarne,
huruvida de förre vilja till de senare upplåta någon rättighet till markens
begagnande under den tid af året, då densamma icke för renbetet
erfordras.» Af det senast anförda vill det äfven synas, som
Konungens Befallningshafvande tänkt sig, att Lapparne vissa tider af året
skulle uppehålla sig på andra trakter än skattefjällen, ehuru det tillika
uppgifves, att renarne inom dem hafva bete hela året om. Förhållandet
är emellertid, att flere af de Lappar, om hvilka nu är fråga, beta
sina renar en del af året inom Norge och uppehålla sig då i närheten
af riksgränsen, samt att samma Lappar under vintern flytta med sina

renar från skattefjällen österut. Denna flyttning, som från de särskilda
skattefjällen sker ungefär vid samma tid — i slutet af November eller
början af December, — går in i Ångermanland genom Tåssjö, Bodums
och Fjällsjö socknar ned mot Sollefteå samt vidare efter Ångermandalen
till trakterna omkring Hernösand och Sundsvall. I medlet af Mars
vända Lapparne åter till sina skattefjäll, till hvilka de anlända i April.
Orsaken till dessa långa vinterflyttningar torde till väsentlig del vara
sedvana, men till en del ock, att i de Jemtländska fjällen vintertiden
plägar bildas isskorpa på marken, hvadan renarne måste ut derifrån
för att kunna erhålla föda.

Uti Föllinge socken med tillhörande Hotagens kapell finnas 164
Lappar. Derinom ligga följande skattefjäll: Gåxsjö, Mur och Winklumpen,
tillsammans 210,539 tunnland. Femton Lappar äro å dessa fjäll
inrymde med tillsammans 4,200 renar. Om dessa skattefjäll gäller i allt
väsentligt detsamma, som ofvan under Frostviken är anfördt. Vid afvittringen
var renantalet å dessa fjäll högst obetydligt, 534 stycken;
och uppgafs betet vara tillräckligt hela året om för detta antal. Börande
dessa Lappars flyttningar meddelas: att de alla äro nödsakade att föra
sina renar utom skattefjällens område under en tid af vintern, att de
derföre under vanliga förhållanden flytta med renarne från hvar sina
fjällområden en månad före jul eller i slutet af November, kunnande
flyttningstiden vexla, beroende som den är af tidigare eller senare inträffad
isbeläggning i fjällen; att tiden för återflyttningen till skattefjällen
är högst olika för olika fjäll, samt att Lapparne vid afflyttningen från fjällen
först draga med sina renar till de närmast fjällen belägna byars och
socknars områden, derefter vissa år, alltefter betets beskaffenhet inom
skogsbygden, längre mot öster, äfvensom att de emellanåt tåga in i
Norge samt då uppehålla sig inom detta rike förnämligast under vårtiden.

Uti Undersåkers lappmark, der antaleto Lappar är 218, hafva skattefjäll
blifvit afsätta inom Offerdals, Kalls, Are, Undersåkers, Hallens och
Ovikens socknar.

o Inom Offerdal ligga skattefjällen Ansätt och Sten, Grubbdal och
Ålder, hvilka tillsammans hafva en areal af 126,630 tunnland och å
hvilka tjugo Lappar erhållit inrymning, deraf dock på Grubbdal blott
en enda. Antalet renar uppskattas för nutiden till 560. Vid afvittringen
beräknades deremot, att på Ansätts och Stens skattefjäll fans utrymme
för 4,000 renar, dock ansågs betet då skola varda »otillräckligt vintertiden»,
men på de begge andra skattefjällen skulle 5,000 renar
året om finna tillräckligt bete. Uti afvittningsutslaget för denna socken
af den 25 Juni 1852 anmärkes bland annat, »att de till renbete an -

vända trakter blifvit genom i senare tid tillkomna nybyggen mycket
inskränkta.» De Lappar, som föra renar på bete å de skattemål!, om
livilka nu är fråga, vistas icke hela året på desamma, utan flytta derutanför.
Under Januari och Februari samt Mars månader uppehålla de
sig sålunda antingen å de till skattefjällen gränsande skogstrakterna
inom länet eller ock i Norge. Lappande påstå, att dessa flyttningar äro
nödvändiga derföre, att betet å dessa skattemål! är otillräckligt.

Inom Kalls socken äro tvänne skattefjäll: So sjö och Kohlås eller
Smäcker. Dessa fjäll innehålla 137,793 tunnland. Å det förra, der
enligt förrättningsmännens åsigt tillräcklig skog finnes och bete kan
beredas för 5,000 renar året om, finnas för närvarande omkring 400
renar; å det senare, om hvilket nyssanförda källa uppgifver, att skogstillgången
är tillräcklig och att 8,000 renar under alla tider af året kunna
finna »sparsam» näring, är renantalet för närvarande 1,000. Sju Lappar
äro inrymde på dessa fjäll. Äfven dessa Lappar lemna fjällen under
vintern. Tiden härför är beroende på väderleken och på betets beskaffenhet
å fjällen, men senast infaller den i början af Januari. Lapparne
föra då renarne på bete å angränsande skattemark eller ock begifva de
sig till Norge. De återvända ej till skattefjällen förr än i slutet af
April.

Inom Are socken ligger skattefjället Bläskall, hvilket har en areal
af 3,705 tunnland. Å detta fjäll, som på alla sidor omgifves af bofastes
egor, finnes hvarken skog eller fiskevatten. Det är derföre, och
till följd af sitt ringa omfång, såsom renbetesland af föga värde
och torde icke kunna såsom sådant användas annat än under somrarne.
Någon Lapp synes ej heller för närvarande hafva erhållit inrymning i
detta skattefjäll. Af uppgifter, som till komiterade lemnats, framgår dock,
att omkring 400 renar å detsamma föras på bete under vissa tider af
året. Vid afvittringen framstälde Lapparne yrkande om utvidgning af
detta fjälls område, men detta yrkande afslogs, då någon utvidgning
deraf, huru behöflig den än syntes vara, icke kunde ske, alldenstund
genom kringliggande hemmans afvittring dess gränser redan vore bestämda.

Uti Undersåkers socken, der alla Lappar inom den lika benämnda
lappmarken äro kyrkoskrifna, ligga skatteijällen Bunner och Täfverdal,
Tranris och Kutting samt Anaris, hvilka tillsammans hafva en vidd
af 303,569 tunnland. Vid afvittringen beräknades, att på dessa fjäll
betet skulle vara tillräckligt för 8,000 renar alla tider af året. För
närvarande äro tio Lappar här inrymde, och det antal renar, som å
dessa skattefjäll föres på bete, uppgifves till 6,800. Lapparne flytta ifrån
sina skattefjäll under vintern, men de göra, i likhet med öfriga Lappar

i denna lappmark, icke långa flyttningar. De å Bunner- och Täfverfjäll
inrymde uppehålla sig under sagde tid, och då ej sådana väderleksförhållanden
någon gång inträffa att de kunna å skattefjällen qvarstanna,
i fjälltrakterna omkring byarne Ottsjö och Wallbo samt å dylika
trakter inom Oviken. De öfrige flytta till Håttö, Sellsjö, Hundhögs
och Oviksfjällen samt skogstrakterna deromkring. De lemna vanligen
sina fjäll i December och återkomma till dem i April.

Inom Hallens och Ovikens socknar ligga skattefjällen Sellsjö samt
Hundhög och Tassas, hvilka innehålla 208,293 tunnland. Fem Lappar
äro å dessa fjäll inrymde, och föras 4,500 renar å dem på bete. Skogstillgången
är knapp samt anses för framtiden varda otillräcklig för
Lapparne. A Sellsjö fjäll hafva ej renar betat under sista åren annat
än under vintern. Innehafvaren af fjället har nemligen icke egna renar,
hvarföre han bortarrenderat betet till andra Lappar, hvilka pläga uppehålla
sig å Ilundhögsfjället större delen af året men i Januari flytta
till Sellsjö och vistas der till slutet af Mars, då de vända åter till
Hundhögs- eller andra fjäll inom Undersåkers lappmark. Emellertid
nödgas äfven dessa Lappar söka bete för sina renar utom fjällets egentliga
område på skattemark. Den tid, detta eger rum, är i vanliga fall
uti April och Maj före och efter kalftiden — för vajornas och de späda
kalfvarnes vård, skydd och föda måste de då uppsöka lägre belägna
trakter, der marken är bar och skog finnes till skydd — samt i Februari
och Mars i det fall att snöskorpan till följd af kall väderlek, inträffad
efter töväder, hårdnat till is. Under vårarne beta deras renar vanligtvis
på fjäll, tillgränsande Rönnåsens och Bastudalens afradsland, samt
på Högläkaredalen och Wesongfloarne. Då Lapparne flytta med renar
emellan Flundhögs och Sellsjö fjäll, följa de en fjällrygg, som sammanbinder
dessa, utan att längre uppehålla sig på skattemark än under en
eller annan rast.

Förhållandet mellan de bofaste och Lapparne inom provinsen
Jernband är, om man får döma af de meddelanden, som ingått till
komitén, ganska godt. Några större stridigheter och misshälligheter
förekomma icke emellan dem. De bofaste klaga visserligen deröfver,
att renarne på våren göra skada å vallar vid fäbodlägenheterna i fjällen
och å betet, derigenom att de afbeta det uppspiran de gräset och förqväfva
växtligheten; äfven klagas stundom öfver, att hö i hässjor nedtrampas
af renarne; men komiterade hafva emellertid fått den uppfattningen,
att den skada, som af renarne förorsakas inom nu i fråga varande
landsdel, är mindre betydande, samt att, hvEid det förstnämnda
slaget af skada vidkommer, densamma svårligen lärer genom något
Lapparnes åtgörande kunna undvikas, när Lapparne på många af

Herjeådalen.

skattefjällen sakna tillgång på mark, som kan erbjuda goda vårbeten
för renarne, och detta af anledning att den mark invid fjällen, der
sådana beten finnas, blifvit till bofaste upplåten. Den undersökning,
som verkstälts å en del af de skattefjäll, för hvilka här ofvan redogjorts,
samt hållits under åren 1880 och 1881 af skogsinspektören i
Jemtlands distrikt med biträden, gifver stöd för det omdöme, komiterade
nyss fält. Af denna undersökningsförrättning framgår äfven,
att flera bland de Lappar inom Undersåkers lappmark, hvilka erhållit
inrymning i skattefjäll, sjelfva icke hafva renar, utan antingen bortarrendera
renbetet åt andra Lappar eller hafva skötningsrenar eller ock
upplåta fjälltrakterna åt bofaste i närgränsande socknar till fäbodlägenheter
och mulbete, ett sätt hvilket, enligt hvad här ofvan är visadt,
icke lärer vara tjenligt för fjällens tillitande för sitt egentliga ändamål,
genom den skogsförödelse, som medföljer fäbodväsendet i fjällen. Derjemte
lärer vara sed, att Lapparne åtaga sig att å sina skattefjäll
hafva tillsyn öfver de hästar, som de bofaste under sommarmånaderna
i ett ej ringa antal släppa till fjälls. —

Inom Herjeådalen, der antalet Lappar är 144, har, såvidt komiterade
kunnat utröna, icke funnits någon lappmark i den bemärkelse,
som detta ord eger i Norr- och Vesterbottens län samt äfven i provinsen
Jemtland. Lappar hafva emellertid antagligen derinom uppehållit sig
och idkat renskötsel lika länge, som i de nordligare delarne af Sverige.
De hafva intagit de närmast riksgränsen liggande fjällen från Helagsoch
Skarfdörrens fjäll i norr till österdalarnes bergklump i söder, samt
fört sina renar omkring än på svensk än på norsk sida om gränsen.
Vid afvittringen afsattes skattefjäll för Herjeådalslapparne inom Storsjö
kapell och T ennäs socken. Dessa fjäll äro Mittådals, Skärv axdals
och Ljungris på norra sidan om Ljusnan med en areal af 170,587 tunnland
samt Grön- och Eutfjället med en areal af 95,094 tunnland å södra
sidan om nämnda vattendrag; hvarjemte, då skattefjällen Skärvaxdalen
och Ljungris icke erhöllo nödig skog för Lapparnes behof, Serffjället med
en vidd af 12,922 tunnland och beläget inom Hede socken afsattes till
vinterstamhåll för de Lappar, som voro inrymde på sistnämnda tvänne
skattefjäll. Dervid fogades dock den bestämmelsen, att Lapparne icke
dit finge föra renar på bete förr än den 1 Januari.

Antalet renar inom Tennäs distrikt, d. v. s. inom alla de här
ofvan under Herjeådalen omnämnda skattefjäll, är uppgifvet till 10,180,
af hvilka Lapparne ej anses ega mer än 4,983 och hemmansegare de
öfrige. Alla renarne inom distriktet skötas af Lappar. Sjutton Lappfamiljer,
som ega renar, finnas inom distriktet. Vid afvittringen år
1855 innehades fjälltrakterna inom Storsjö af tjugo Lappar; och för

närvarande äro sjutton Lappar inrymde ensamt å Grön- och Rutfjällen.
Det är sålunda samma förhållande inom detta distrikt som i Jernband,
att Lappar hafva andel i skatteman utan att ega några renar.

Enligt länsmannens i Tennäs uppgift skulle detta distrikts Lappar ej,
såsom de allra flesta andra fjällappar, för vintern flytta från sina skattemål!
eller renbetesland till andra trakter utan uppehålla sig åren om å desamma.
Det obestridliga faktum, att Herjeådalslapparne under sommaren
föra sina renar på bete i fjällen såväl på svensk som på norsk sida
om riksgränsen, vederlägger detta påstående, hvilket ock motsäges af andra
uppgifter. Dessa senare uppgifter gifva vid handen, dels att de Lappar,
som hafva renar å Grönfjället samt å Midtådalsfjället och de öfriga
fjällen inom Storsjö kapell, föra dem vintertiden på bete icke allenast å
det till vinterstamhåll upplåtna Serffjället och på de omkring detta fjäll
liggande skogstrakter utan äfven inom norskt område, dels att Rutfjällslapparne
under samma årstid gå ned på Högvålens och Fjetens
områden. För öfrigt uppgifves, att de bofaste renegarne gerna se, att
de Lappar, som sköta deras renar, åtminstone under vintertiden hålla
renarne på utmarken i närheten af egarnes boplatser. Alldeles påtagligt
synes det vara, — då de fjäll, som blifvit upplåtna åt Lapparne inom
detta distrikt, icke allenast äro snäfva utan äfven, hvad värre är, sakna
skog, som kan vid inträffande oväder och i öfrigt under vårtid lemna
renarne det skydd, som är nödvändigt, — att Lapparne måste komma
med sina renar in på samt beta å enskildes områden, äfven om man härvid
bortser från nödvändigheten för Lapparne att föra renarne öfver
enskild mark för att komma från ett skattefjäll till ett annat. Det
är naturligt, att denna nödvändighet för Lapparne att föra sina renar
på bete å enskildes mark skall alstra förvecklingar mellan Lapparne
och de bofaste icke allenast för vissa tider af vintern, å trakter der befolkningen
använder renlaf till stallfodring för kreaturen, utan äfven på
försommaren. Detta varder så mycket mer förhållandet, som, genom
det i denna provins florerande fäbodväsendet, en hemmansegare kan
hafva flere fäbodar, emellan hvilka han flyttar med sin boskap under
sommaren, samt derjemte en hel del sådana, till hvilka han icke för
året drifver boskapen, hvilket måhända nätt sin största utveckling
i de närmast fjällen liggande delarne af Herjeådalen. Eu stor mängd
vallar och ängar förekomma i dalgångarne och å fjällsidorna ända in
mot riksgränsen, hvilka tidigt på vårarne varda fria från snö och börja
grönska samt i öfrigt äro af stor bördighet. Dessa vallar och ängar
lemna, fredade, ett mycket värderikt foder. Renarne, hvilka det i synnerhet
tidigt på våren är svårt att afhålla från dessa vallar och ängar,
förorsaka visserligen skada å dem redan då, men skadegörelsen var -

der stor, när de, hvilket icke lärer vara ovanligt, inkomma och
drifva omkring på dem under juni månad och senare. Dertill kommer,
att det möter stor svårighet att erhålla ersättning för skadegörelsen,
emedan det icke är lätt att leda i bevis, af hvilkens eller hvilkas
renar den är förorsakad. Det är emellertid på denna markens lämplighet
att framalstra på gräs, på dessa saftiga betesmarker för nötboskapen
uti sjelfva fjällandet och å fjällsluttningarne, hvilka framkallat
upptagandet af denna mängd vallar och lägenheter, vidt kringspridda
ända in i sjelfva fjällen, som det beror, att en bofast befolkning bär
finner sin utkomst. Renskötseln är för desse bofastes boskapsskötsel ,
menlig och farlig äfven derutinnan, att Lapparne i Herjeådalen under
de senare åren lära egna renarne mindre noggrann vård än tillförene.
Förhållandet torde föga kunna ordnas, med mindre Lapparne erhålla
någon utvidgning af sina betesmarker, i all synnerhet för vårbetet,
och derjemte tillhållas noggrant vårda sina renar. När afvittringen
öfvergick Hede och Tennäs socknar, hade redan bosättningen
och fäbodväsendet den utsträckning, som de nu hafva. Landet
var redan då, om man undantager de högre fjällen, intaget af en bofast
befolkning, och denna måste till och med vid afvittringen frångå
många ängar, belägna å de skattefjäll, som vid denna förrättning tilldelades
Lapparne, hvilket synes ådagalägga, att uti Herjeådalen till
och med å de kala fjällen mark finnes, som egnar sig för ängsodling
och gräsbörd.

'' Den skada, renarne förorsaka på växande gröda (vallar och ängar),
är mest kännbar för de bofaste och framkallar de egentligaste klagomålen;
mindre väsentlig och i mindre mån föremål för missnöje är
deremot den skada, som renarne förorsaka å det hö, uppsatt i stack
eller hässja, hvilket icke kan hemföras förr än marken tillfrusit och
snö fallit på hösten. Dessa hässjor och stackar äro i allmänhet icke
inhägnade och lador kunna ej uppföras af brist på derför lämpligt
virke.

Här torde slutligen icke höra lemnas oomnämndt, att under den
19 Augusti 1881 nådigt tillstånd lemnats en Lapp från Herjeådalen att
tillsvidare uppehålla sig med sina renar på mark, afsatt till kronopark
i Sårna socken af Stora Kopparbergs län, mot erläggande af en årlig
afgäld af femtio kronor. —

Med ledning af de uppgifter, som till komiterade ingifvits, har
följande sammandrag öfver antalet Lappar och renar blifvit upprättad!.


Län.	Socken.	Lappar.	Renar.	skogsrenar.
	Enontekis......	947	50,000	600
	Jukkasjärvi.....	558	28,300	500
	Cfcllivare......	690	51,500	6,500
Norrbottens ...	Jockmock med ) Qickjock /	572	30,000	4,000
	Arjepluog.....	375	13,000	2,500 \|
	Arvidsjaur.....	545	6,000	6,000
	Kustlandet.....	°200	15,350	15,350 1,000
	Malå ........	97	1,000
	försele.......	348	7,360
Westerbottens. .	Stensele med 1 Tärna 1	454	8,500
	Wilhelmina.....	518	10,300
	Dorothea......	11	2,200
	F rostviken.....	273	4,335
Jemtlands ....	Föllinge (Hotagen)	164	4,200
Undersåkers lappm.	218	13,660
	Tennas .......	144	10,180
	Summa \|	6,112	255,885	36,450
Inom Norrbottens	län finnas......	194,150
,, Vesterbottens län finnas ......		29,360	■
„ Jemtlands län finnas.......		32,375

Summa 255,885

Folkmängdsuppgifterna äro för år 1880.

Uppgifterna på antalet renar hafva erhållits från respektive Konungens
Befallningshafvande och äro införskaffade genom kronobetjeningen
i de särskilda orterna. Flere bland desse tjensteman uppgifva,
att stora svårigheter mött för vinnande af någorlunda exakta upplysningar
härutinnan, derföre att Lapparne icke gerna vilja lemna sådana
om det antal renar, som är under deras vård. Man kan emellertid
antaga, att beräkningen åtminstone för vissa trakter är för låg.

*) Approximativ siffra.

Uti det föregående hafva komiterade antydt, att inom vissa trakter
utrymme och bete kan beredas för ett större antal rendjur än det,
som för närvarande der finnes. Detta är förhållandet inom Jukkasjärvi,
Jockmock och Arjepluog samt inom Vesterbottens läns fjälltrakter.
Uti Arjepluog funnos för några årtionden sedan öfver 30,000 renar,
men derinom ligga nu alldeles obegagnade stora trakter, som icke på
annat sätt kunna till menniskans nytta användas än genom renskötsel.
Uti Vesterbottens län kan man spåra en under årtionden fortgående
minskning i renhjordarnes antal och storlek. Sedan afvittringen varder
afslutad och Lapparnos betestrakter blifva vederbörligen reglerade,
såväl med afseende på Lapparnes behof af renbete vår, sommar och
höst, som ock till gränserna mot de för odling tjenliga delarne af
landet, så att konflikter emellan Lappar och bofaste så vidt möjligt
förekommas, skall antagligen renantalet både inom nyssnämnda socknar
af Norrbottens län samt inom Vesterbottens läns lappmarker komma
att ej obetydligt ökas. Deremot anse komiterade, att såväl i Tornio
lappmark och i Gellivare socken af Norrbottens län som ock i Jemtlands
län någon nämnvärd förhöjning i renantalet icke kan vara att
förvänta.

Såsom af sammandraget synes, finnas uti Norrbottens län 35,450
skogsrenar och inom Malå af Vesterbottens län 1,000 eller tillsammans
36,450 skogsrenar. Om man icke fäster afseende vid de Lappar,
som inom kustlandet sköta skogsrenar åt hemmansegare och livilka
Lappar egentligen blott äro dessa hemmansegares legohjon, så framgår
af det, som i det föregående blifvit utredt, att flertalet af de Lappar,
som hafva skogsrenar, tillika egnar sig åt hemmansbruk. Det är egentligen
de Lappar, livilka bo i Arvidsjaur och Jockmock invid Piteå eif
och dess bivatten, som uteslutande äro skogslappar, äfvensom tre Lappar
i Arjepluog. För öfrigt hafva skogslapparne antingen redan nyhemman
eller åtminstone ansökt om sådana på sina renbetesland. Ett
hemmansbruk uti sjelfva fjälltrakterna, der det ej lönar sig att uppodla
jord till åker men der gräs växer rikligt, kan måhända förenas med
renskötseln, hvilket ock, såsom på annat ställe blifvit omnämndt, med
fördel sker i Sorsele, Stensele och Tärna, men i Lapplands skogsland,
såsom t. ex. uti de närmast kustlandet .liggande delarne af Arvidsjaur
och Jockmock, skulle alltid vid en sådan förening antingen båda näringarna
komma att lida eller den ena varda eftersatt för den andra.
Det skall sålunda aldrig varda något rigtigt jordbruk, någon stor flit
och id i jordbruksväg, någon verklig uppodling och skötsel af ett
hemmansbruk, så länge renskötseln skall paras med detsamma. Man
måsto emellertid antaga, att sedan Lappen vant sig vid fast bostad

och börjat komma in i de arbeten, som dermed följa, så skall det
varda renskötseln, som blir lidande och vanvårdad samt så småningom
går under, ej hemmansbruket. Det är denna skogslappens, låt vara
nästan omärkligt fortgående öfvergång från nomadlifvet till bofast,
något som under de senaste årtiondena egt rum samt enligt komiterades
förmenande framgent skall komma att fortfara, som skall orsaka
att många tiotal af år icke skola gå hän, förrän han försvunnit från
alla trakter, der jordbruk med någorlunda fördel kan drifvas. Dertill
knifvas ej några åtgärder eller något ingripande, undanträngande eller
undertryckande af den lappska folkstammen. Det är eu del af denna
folkstam, som af eget fritt val öfvergår i de bofastes led och förökar
antalet af de armar, som äro kallade att bryta bygd i de stora skogstrakter,
som ligga närmast kustlandet i Norrbottens län. Det är också,
som förut är omnämndt, blott uti Piteå elfs dalgång och dess bivattens,
der allt egnar sig för renskötsels bedrifvande inom skogslandet, som
skogslappar komma att framgent ströfva, för så vidt de icke så småningom
öfvergå till fjällappar och derefter blott för vintertiden komma
att uppehålla sig å de utmärkta vinterbetesland, på hvilka denna dalgångs
skogsland är så rikt. Hvad för närvarande ligger vigt uppå,
det är att så ordna, att det må varda för de nuvarande renegande
och renskötande skogslapparne möjligt att fortfarande såsom hittills
utöfva sin näring, samt att de derföre måtte, hvilket ock afvittringsstadgan
af 1873 tillstädjer, bibehållas vid sina renbetesland i nedre
Lappland, så länge de för sina rendjur af dem äro i behof, äfvensom
att det må helt och hållet varda en af dem sjelfva vidtagen åtgärd
att öfvergå från det i många hänseenden idylliska, osäkra, men synnerligen
fria lif, de föra, till det mera tunga och sträfsamma, men,
der arbetet sker med omtanke och urskiljning, mera säkra, som jordbruksnäringen
medför.

Att renen aldrig varder rigtigt tam, det kommer hvar och en i
erfarenhet af, som något studerat detta djurs natur. Endast med
hundens samt för vissa tider myggens och snöns tillhjelp kan renhjorden
af Lappen ledas och föras efter hans vilja, men äfven detta
kan stundom vara vanskligt, såsom under storm och oväder, när snön
blifvit så hård, att den bär renen, när hungern drifver den m. m.
Emellertid kan fjällappen sägas hafva renen mera i sin hand än skogslappen.
Den senare är under en del af året icke i tillfälle att hafva
renen i sin vård, hvarigenom den får vana att ströfva fritt omkring
i skog och mark samt varder svårhandterlig och skygg. Emellertid

visar det sig, att ju mindre band, som lägges på renen, ju större och
ståtligare blifver den. Sålunda är vildrenen mycket större än skogsrenen,
den senare mycket större än Ijällrenen. De fjällappar, som hafva så
stort antal renar, att de icke behöfva mjölka mer än någon del af vajorna
under somrarne, samt tillika hafva sina land så belägna, att
hjordarne vissa tider af året kunna lemnas åt sig sjelfva, hafva ock
mycket större renar än de fjällappar, som hela året om hafva sina
renar under vård. Detta bevisar, att renen först i fritt tillstånd når
sin fulla utveckling, och ju lenare det band är, med hvilket den hålles
i vård, ju bättre befinner den sig. Häraf kan i någon mån förklaras
en del fjällappars benägenhet att under vår och sommar lemna renarne
utan ordentlig tillsyn, när de veta, att desse icke äro utsatte
för odjur eller kunna blanda sig med andra renar, samt när de tillika
känna, att, om renarne förut ströfvat i mindre flockar, de dock sjelfmant
åter skola sluta sig samman i September månad. Men det är klart, att
när renarne äro på trakter, der de kunna skada annans egendom, så
bör icke hänsynen till renarnes bättre befinnande få verka till minskning
befordringarna på tillsyn öfver renarne, utan är det då i sin ordning,
att de hållas under sådan uppsigt och vård, att skadegörelse förhindras,
något som för fjällappen under de allra flesta förhållanden
för sommartiden är möjligt.

Vilkoren för renens välbefinnande äro icke desamma om vintern
som om sommaren. Vintertiden närer den sig förnämligast af renlaf,
men detta gör den icke under sommaren i annat fall, än när lafvqn
är fuktig, utan äro då gräs, örter och löf af de små videarterna renens
naturliga och begärligaste föda. Det nyss ur marken framspirade
gräset ätes helst; när det blifvit vuxet, af biter renen blott toppar och
blad. I de lägre fjälldalarne, der gräset växer till med en förvånande
fart, der betar renen icke, utan det är på fjällsidorna och fjällplatåerna
den ströfvar fram, förtärande gräset allt efter som det uppspirar, hvadan
man ock kan säga, att renens betesplatser förändras dag från dag,
samt med fog kan påstå, att få djur torde kräfva på en gång så vidsträckta
och omvexlande betesmarker som renen. Detta gäller både
om fjäll- och skogsrenen, ty den senare ströfvar ock om sommaren vidt
omkring samt förtär de fina skogsgräsen och videlöfven, men den afbetar
deremot ytterst sällan starren på myrer och ängar, ej heller gräset
på dessa sistnämnde, sedan växtligheten å dem blifvit något försigkommen.
Renen står derjemte, under det marken är bar, aldrig stilla,
när den betar, utan är i ständig rörelse, upphemtande, der den stryker
fram, allt det af växter, som för den är begärligt, och för hvarje dag
ströfvar den omkring på ganska stora områden, till hvilka den dock

åter kan föras eller af sig sjelf komma efter några dagar. Vid denna
framfärd söndertrampar renen den torra, spröda lafven under sina
klöfvar. Hösttiden deremot förtär renen begärligast af den mängd
olika svamparter, å hvilka björkregionen under våta somrar är ofantligt
rik, men i brist deraf renlaf. Sedan snö fallit, är det slut med
renens ständiga ströfvande. Renen måste då gräfva bort snön från
marken för att kunna åtkomma renlafven, och der denna förefinnes
i tillräcklig mängd, flyttar sig renen dagligen helt korta sträckor.
Ifrån hösten och så binge snön icke är så bård eller djup, att den gör
betningen besvärlig, står renen sig godt samt bibehåller sitt hull, men
ju längre det lider på vintern och ju mer hoppackad snön blir, desto
besvärligare varder betningen, och det fett, som renen under hösten
och förvintern samlat, försvinner då. En vansklig tid inträder för
renen, när det lider fram på våren, då solen om dagen uppmjukar
snöns yta, och denna under natten tillfryser samt bildar skare, hvilken
ofta varder så stark, att man kan köra på den som på is. Renen söker
sig då antingen till branta bergsidor, som äro bara eller middagstiden
täckta af så upplöst snö, att den möjliggör gräfningen, eller till
skogarne under träd, hvarest marken har ett mindre djupt och mindre
hårdt snötäcke, eller fälla Lappande träd, som äro beväxta med laf,
hvilket utgör ett nödfoder, eller ock släppas renarne helt och hållet
i villan, då de ströfva omkring på skaren från trakt till trakt, från
träd till träd, för att förtära de lafsmulor, som finnas å trädens nedhängande
grenar. Kommer denna skartid genom inträffadt blidväder
tidigt på vintern, varder det eu svår tid för Lapparne. Att förse renarne,
för så vidt renhjorden är något stor, med gran- och tallaf är
ett omöjligt arbete, men, hvad nästan betänkligare är, en ödeläggelse
i stort af skog. Det finnes ingen annan utväg under sådana ogynsamma
renbetesförhållanden än att låta renarne, med undantag af de för flyttning
behöfliga, ströfva fritt omkring och blott samla tall- och granlaf
åt de sistnämnde. Sådana tidiga skarår inträffa dock dess bättre ej
så ofta, men, när de inträffa, äro de att anse såsom Lapparnes värsta
missväxtår. Halfva, ja, stundom hela renhjordar förgås då, och af den
del, som kan återstå samt återfinnas, erhållas knappt några årska]
tvär. °)

Att eu näring, sådan som renskötseln, skall vara underkastad
många vanskligheter, det torde framgå af den korta framställning rörande
renens lifsbetingelser, som komiterade här ofvan lemna! Denna

*) Se härom utförligare i Agronomen Hauklands rapporter i “Beskrivelse af Tromsö
Amt“ pag. XXV —XXVIII, hvarur mycket af det anförda är hemtadt.

näring har goda och dåliga år, såsom hvarje annan; men den torde
vara mindre beräknelig än de fleste andra. Lapparne hafva ock derför
något af fatalist i sitt väsende; de taga motgångar lngnt och såsom
något, som icke kunnat af dem undvikas, när de framkallas genom
väder och vind, värme och köld. Under en lång följd af år hafva Lapparne
emellertid uti Sverige varit förskonade från sådan svår hemsökelse,
om hvilken komiterade här ofvan talat; och renarnes antal har derföre
tilltagit allestädes, der ej Lapparne nedsjunkit i lätja och försoffats.
Det kan emellertid ej vara annat än lyckligt för ett land, med så vidsträckta
fjäll som vårt, att det finnes ett folk och ett djur, hvarigenom dessa
stora trakter kunna afvinnas fördelar, och utkomst der skapas åt menniskor,
hvilket icke annorledes än genom detta folk och dessa djur lärer
kunna ske. Deraf ock nödvändigheten att ställa så, att de vanskligheter,
som, utan utöfvarnes förvållande, ligga i sjelfva näringen,_ icke
ökas genom intrång och missgrepp från utöfvare af andra näringar
samt från dem, som hafva att afväga rättigheter och skyldigheter å
ömse sidor.

Å hvilla Komiterade få härefter öfvergå till redogörelse för de allmänna

fiol grunderna för förslaget, dervid första frågan blifver, _å Indika orter
ega att vistas det för framtiden skall vara Lapparne tillätet att vistas med sina

''med sina renar_

Man kunde förmena, att det lämpligaste sättet för denna frågas
lösning bestode deri, att Lappen — nomaden — och den jordbrukande
befolkningen hänvisades till olika områden, der de hvar för sig
egde att idka sina skiljaktiga näringsfång. Att genomföra en sådan
tanke är emellertid numera omöjligt. Jordbruket har utbredt sig å
trakter, från hvilka Lapparne icke utan att lida väsentlig skada skulle
kunna utestängas; att genom expropriation åt Lapparne förvärfva de
områden, som å sådana trakter kommit i enskild ego, skulle vålla
kostnader, de der öfverstege hvad för dylikt ändamål skäligen kunde
ifrågasättas. Planen att åvägabringa en fullständig särskiljning mellan
nomaden och jordegaren skulle föröfrigt ej hafva varit lämplig ens
å en tid, då densamma kunnat utan svårighet utföras. Såsom redan
blifvit anfördt, vistas Lapparne å skilda trakter under årets olika tider.
Om då åt dem skolat för uteslutande bruk förbehållas alla de marker,
af hvilka de för sin närings bedrifvande hade behof, så skulle odlingen

hafva förhindrats att sträcka sig- till sådana landsdelar, hvarå nomaden
allenast vintertiden behöfver uppehålla sig. Men sådant skulle ej
hafva varit välbetänkt.

Om nu tanken på jordbrukets och nomadväsendets hänvisande
till skilda orter ej mera kan och öfverhufvud aldrig bort sättas fullständigt
i verket, så är dock angeläget, att densamma till någon del
varder genomförd. Hvad en rigtig ordning i lappväsendet, — åtminstone
så vidt detta afser fjällapparne — krafvel-, är Lapparnes
och de bofastes särskiljning från hvarandra den tid af året, då marken
bär, då följaktligen Lapparnes vistelse å samma trakter som de
bofaste skulle, i följd af svårigheten att mot renarnes åverkan skydda
frukterna af odlarens möda, vålla ett väsentligt intrång samt genom
deraf föranledda stridigheter ett för båda parterna olidligt tillstånd.
Lapparne böra hafva trakter sig anvisade, å Indika de under den tiden
kunna finna alla vilkor för sin närings bedrifvande och dit jordbruket
ej må komma. Under > den öfriga delen af året — den tid alltså, då
marken i regeln icke afkasta!'' något, som för jordbrukaren är af egentligt
värde — må Lapparne ega att vistas med sina hjordar jemväl å
trakter, dit odlingen fortskridit.

Enligt gällande rätt är ock det nu angifna sättet för ordnandet
mellan nomadväsendet och jordbruket i hufvudsak genomfördt. De
Lappar, som tillhöra Norrbottens och Vesterbottens län, skola, i kraft
af bestämmelser i 8 § af Kongl. Stadgan den 30 Maj 1873 om afvittring
i nämnda läns lappmarker, för frarfitiden ega att såväl sommar
som vinter för bete åt sina renar använda först och främst all skogsmark
inom de delar af lappmarkerna, som vid afvittring förklaras icke
vara tjenliga för odling. Eu gräns skall nemligen enligt samma lagrum
i sammanhang med afvittringen uppdragas mellan de delar af
lappmarkerna,, som egna sig för odling, och dem, med hvilka sådant
förhållande ej eger rum. Inom sistnämnda delar af landet skola enligt
samma bestämmelse ej vidare några nybyggesanläggningar tillåtas,
för så vidt ej sådana pröfvas för samfärdselns uppehållande nödvändiga.
Det sätt, hvarpå i flydda tider nybyggesväsendet inom lappmarkerna
utvecklat sig, medför nu visserligen, att, när odlingsgränsen
en gång varder uppdragen, åtskilliga hemman och nybyggen skola
finnas belägna ofvan densamma. I hufvudsak blir dock landet ofvan
nämnda gräns hvad lagstiftaren dermed åsyftat: ett åt Lapparne förbehållet
område. Till detta ändamål medverkar i öfrigt särskild! den
i Kongl. brefvet den 13 December 18G7 gifna föreskriften, att, der
nybyggeii ofvan kulturgränsen blifva i följd af uraktlåten bygnadseller
odlingsskyldighet åbolediga, de skola till allmänna kronomärke]!

återläggas. Nämnda läns Lappar ega vidare att, inom de delar af länens
lappmarker, hvilka komma att ligga nedom odlingsgränsen, använda
under hvarje tid af året sådana områden, hvilka blifvit till särskild!
bruk för Lapparne från staten upplåtna, och hvilka förekomma
under benämningarna renbetesland, lappskatteland eller skatte fjäll.
Dessa land äro för framtiden i mån af behof åt Lapparne uttryckligen
förvarade genom den i nämnda § af 1873 års stadga innehållna bestämmelsen
att, om efter kulturgränsens fastställande renbetesland finnes
vara beläget nedom densamma, det må, så vidt för Lapparnes
behof af renbete erfordras, fortfarande dertill användas. Slutligen ega
Lapparne inom berörda tvänne län att under hvarje årstid till bete för
renarne anlita statens i länens lappmarker belägna skogar. Å andra
marker än nu är sagdt hafva de ej rätt att sommartiden vistas. Förbud
häremot innehålles i meranämnda lagrum. Grundsatsen, att Lapparne
under sistnämnda tid af året må hålla sig utom enskildes marker,
är alltså inom nämnda län i allt väsentligt genomförd. Om vintern
ega deremot ifrågavarande läns Lappar att vistas jemväl utom nu angifna
områden, att flytta såsom de af ålder gjort samt dervid anlita äfven
enskildes egor. I den mån dessa deras vinterflyttningar ej gå utom
lappmarkerna, äro de genom afvittringsstadgans anförda paragraf uttryckligen
medgifna. Många af Lapparne utsträcka emellertid dessa
sina vandringar ned inom det norrländska kustlandet. Något särskildt
lagbud tillerkänner dem väl ej rättighet härtill; men dessa Lapparnes
flyttningar måste, då de af ålder allt hitintills opåtaldt egt rum, anses
vara grundade på sedvanerätt.

De Lappar, som höra till Jemtlands län, hafva vid den derstädes
tilländabragta afvittringen fått sig för uteslutande bruk tilldelade särskilda
områden under benämningen skattefjäll. Sommartiden — det
vill säga under månaderna Maj, Juni, Juli, Augusti och September —
ega de ej att öfverskrida dessas gränser. Men enahanda rätt till vinterflyttningar,
hvilken ofvan sades tillkomma de tvänne nordligaste länens
Lappar, synes jemväl enligt gammal sedvana tillkomma Lapparne inom
Jemtlands län. —

Påståendet, att, liksom Lapparne inom Norrbottens och Vesterbottens
län ega i kraft af sedvanerätt vintertiden vistas i landet nedom
lappmarkerna, enahanda befogenhet skulle tillkomma äfven Lapparne
inom Jemtlands län utom de för dem afsätta skattefjäll, torde emellertid
komma att från några håll möta motsägelse. Man har understundom
sagt, att syftet med den områdestilldelning, som vid afvittringen
inom Jemtlands län gjordes åt Lapparne, varit att anvisa desse allt,
hvad de af utrymme behöfde, att Lapparne inom nämnda län för den

skull ej ega att någon tid af året gå utom sina land, samt att således
de vinterflyttningar, dem de efter afvittringen faktiskt utöfvat, varit
allenast en sedvana, med hvilken man haft fördrag utan att vara dertill
förpligtad. Frågan, huru härmed rätteligen förhåller sig, är af väsentlig
vigt och torde för den skull böra något nogare skärskådas.

Den författning, i följd af hvilken gränserna för lappskattefjällen
inom Jemtlands län blifvit i samband med afvittringen bestämda, utgöres
af ett Kongl. bref till Kammarkollegium den 20 April 1841. Man
kunde vänta att i detta bref finna frågan om Lapparnes rätt utom
skatte fjällen fullständigt besvarad. Också har man påstått, att så skulle
vara förhållandet, samt att frågan blifvit i brefvet tydligt nog afgjord
sd, att Lapparnes rätt ej skulle efter afvittringen i något fall sträcka
sig ut öfver skattefjällens gränser. Komiterade kunna icke dela denna
uppfattning.

Brefvet lyder i delar, hvartill här är att taga hänsyn, sålunda:

»Sedan, i anledning af fjällallmogens i Undersåkers socken af
Jemtlands län gjorda underdåniga ansökning att varda bibehållen
vid de renbetestrakter, den af ålder innehaft, och att skilnaden
emellan dessa trakter, å ena sidan, samt nybyggare och skattebönders
egor, å andra, måtte blifva uppgången, Vi i nådigt bref af den 19
September 1837 förordna!, det borde den i afseende på föreslående
af grunder för afvittringen inom Idede pastorat i Herjeådalen utsedde
komité äfven afgifva underdånigt yttrande och förslag rörande säkra
gränsers bestämmande för lappallmogens renbetestrakter i länet, så
har Vår Befallningshafvande, uti skrifvelse den 19 Februari 1838,
till Vår nådiga pröfning i underdånighet insändt bemälde komiterades
uti sistnämnda fråga särskildt afgifna underdåniga förslag, i
anledning hvaraf I, efter det General-]andtmäteri-kontoret blifvit
hord!, under den 11 sistlidne Mars underdånigt utlåtande afgifvit;
och hafve Vi, vid föredragningen häraf, funnit godt i nåder förordna,
att den förrättning, som komiterade ansett nödig för att af Kronans
disponibla fjällmarker tilldela lappallmogen nödigt utrymme för renbete
samt skog till bränsle, skall, så snart afvittringsarbetet i Jemtlands
län så vida hunnit fullbordas, att tvänne afvittringslandtmätare
kunna för densamma användas, taga sin början och verkställas
enligt följande grunder:

3:o. Efter de upplysningar, som således vid sammanträdet
erhållas, skall landtmätaren, der kartor öfver marken saknas, uti

en skala af två tusen alnar på decimaltummen, till yttre gränserna
afmäta hvarje så kalladt skattefjällsområde.

4:o. Sedan en socken eller, der belägenheten annorlunda
fordrar, samfäldte fjällmarken på karta blifvit lagd, skall landtmätarcn
med två ojäfvige gode män, i vederbörandes närvaro, af tillstötande
disponibla kronomarker utstaka nödiga betestrakter, särskildt
för hvarje skattefjäll, hvarvid sorgfälligt tillses, att, så vidt
möjligt är, nödig skog till bränsle icke saknas.

8:o. Några nybyggen i fjälltrakterna böra hädanefter icke
upplåtas förr än Lapparnes betesmarker behörigen utstakade blifvit;
dock kan, i sammanhang med förrättningen rörande urskiljande af
Lapparnes betesmarker, jemväl nybyggen utstakas, der lägenheter
finnas och sökande dertill sig anmäla.

Komiterade finna det vara otvifvelaktigt, att i följd af detta bref
så till vida en gräns kom att uppdragas för Lapparnes rätt att vandra
med sina hjordar, som de, efter det den i författningen anbefalla åtgärden
blifvit verkstäld, ej skulle få sommartiden vistas med sina renar
utom de åt dem särskild!; tillagda områden. Ty det var tvifvelsutan
gammal rättsuppfattning, att Lapparne ej egde under sommaren vistas
å enskildes marker. När nu en gräns skulle uppdragas mellan Lapparnes
områden och dem, som jordbruket kunde få behålla eller framdeles
intaga, så lära väl både de i ärendet intresserade parterna så ock
styrelsen hafva tänkt sig, att dermed skulle Lapparnes rätt för sommartiden
blifva till sin fulla omfattning bestämd. För denna tid lärer
alltså ifrågavarande bref hafva åsyftat en ovilkorlig begränsning. Men
om vintern hade Lapparne af ålder haft för sed att vandra med sina
hjordar utom de områden, dem do ensamma innehaft, och derunder
taga sitt tillhåll jemväl å enskildes marker. Blef sådant dem genom
ifrågavarande författning för framtiden förbjudet?

För tolkningen af brefvets syfte i förevarande hänseende hade
varit önskvärd!, att tillgång funnits till de handlingar, hvilka utgjort
dess förberedande underlag. Berörda handlingar hafva emellertid icke
numera kunnat återfinnas, hvadan komiterade vid brefvets tolkning
hafva att hålla sig endast till sjelfva lydelsen deraf.

Anledningen till brefvets tillkomst angifves hafva varit en ansökan
från lappallmogen inom Undersåkers socken. Brefvet har beviljat hvad
Lapparne begärt, och i föreliggande fråga måste man alltså söka vinna
en uppfattning af hvad Lapparnes framställning kan hafva afsett.
Lapparne hade, såsom nyss är nämndt, före afvittringen plägat vinter -

tiden vistas utom sina särskilda områden och äfven å enskildes marker.
De begärde nu att varda bibehållna vid de renbetestrakter, de af ålder
innehaft, och att skilnaden mellan dessa trakter å ena sidan samt nybyggares
och skattebönders egor å andra måtte blifva uppgången. Enär
intet antyder, att de velat afstå från bete å någon trakt, der de intill
afvittringen vistats, så låter sig fråga: Ville de då genom särskild åtgärd
vid afvittringen komma i uteslutande besittning ej allenast af de
trakter, dem de förut ensamma tillgodogjort sig, men äfven af t. ex.
sådana, hvilka från äldre tider varit i enskild ogo men å hvilka Lapparne
ändock vintertiden uppehållit sig med sina renar? Ville de genom
denna åtgärd få all sin rätt till betesmark bestämd och bestämd på
sådant sätt, att hvarhelst do förut haft bete, der skulle de ock för
framtiden ega sådant, och från sådana trakter skulle jordbruket förvisas?
Ett så omfattande önskningsmål kan man ej hos dem förutsätta.
Uppenbarligen ville de blott vinna en gräns, deri jordbruket ej
skulle jä öfvergå. Deras framställning var ett uttryck af samma intresse
som det, hvilket för Norrbottens och Vesterbottens län blifvit
tillgodosedt genom bestämmelsen om fastställandet af en odlingsgräns.
I deras uppfattning ingick nog, i enlighet med hvad ofvan sades, den
tanken, att med en sådan gräns skulle måttet af deras rätt för sommaren
varda bestämdt. Men icke åsyftade de, att genom uppdragande
af densamma deras gamla vinterflyttningar skulle upphäfvas.''

Men hade deras framställning nu angifna syfte, så bör ock den
åtgärd, som i anledning deraf anbefaldes, uppfattas i enlighet dermed.
Ingenting i brefvets innehåll gifver enligt komiterades förmenande anledning
att förstå syftet med denna åtgärd så, som skulle genom densamma
gränserna för Lapparnes rätt att vintertiden vistas och vandra
med sina hjordar blifvit ovilkorlig^ bestämd. Särskild! kan man ej för
en sådan tolkning hemta stöd af uttrycket säkra gränser, hvilket förekommer
såväl i brefvets rubrik som i dess text, och hvilket uttryck
blifvit från de bofastes sida i sådant hänseende särskildt framhållet.
Man må lägga märke till, att för den bofaste är en egogräns säker, så
snart han blott vet, huru långt på marken hans eganderätt, sträcker
sig samt att ingen kan göra honom denna hans rätt stridig. Om någon
servitut eller dermed analog rättighet påhvilar hans område, så hafva
dermed icke dettas gränser upphört att vara säkra.

Det i 1841 års bref föreskrifna förfarande åsyftade derför, enligt
komiterades uppfattning, endast afsättande!, af vissa gränser, intill hvilka
jordbruket skulle få gå, men å andra sidan om hvilka Lapparne skulle
ega att med jordbrukets utestängande vistas, och väl äfven fastställandet
af Lapparnes rätt till betesmark sommartiden. Men huruvida de

om vintern skulle hafva någon rättighet utom den odlingsgräns, hvilken
sålunda uppdrogs, den frågan vidrördes hvarken i ansökningen
eller genom de med anledning deraf anbefalda åtgärder. Egde Lapparne
före afvittringen icke att företaga sina vinterflyttningar i kraft
af verklig sedvanerätt, då torde de ej heller nu hafva någon dylik
rättighet. Men bestodo deras vinterflyttningar såsom eu sådan rätt —
då lära de väl hafva denna rättighet än i dag. Afvittringen och dermed
sammanhängande åtgärder hafva derutinnan icke medfört någon
förändring.

Då nu inom Jemtlands län Lapparne från ålder och intill våra
dagar fått under vintern opåtaldt flytta kring med sina hjordar, och
först å de allra senaste tiderna från den jordbrukande befolkningens
sida några invändningar deremot förnummits, samt ostridigt är, att odlingen
trängt in på stora områden, hvilka ursprungligen endast al
Lappar begagnats, så synes det antagandet fullt berättigad!., att Lappaimes
flyttningar vintertiden inom Jemtlands län äro grundade i sedvanerätt.
Ett ytterligare stöd härför kan hemtas af ett uttalande i den
från 1873 års afvittringsstadga ofvan anförda paragrafen. Om Lapparne
inom Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker säges der,
att de skola äfven efter afvittringen vara, såsom dittills, berättigade
att begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område.
Härmed har lagstiftaren uttryckligen förklarat, att Lapparne inom
de nämnda länen varit före afvittringen berättigade att till bete för sina
renar använda all skogsmark inom lappmarkerna. Den rättighet, hvilken
berörda lagrum betecknar såsom förefintlig, hade dock aldrig blifvit.
åt Lapparne genom något stadgande uttryckligen upplåten till det omfång,
hvari densamma uti nämnda lagbud erkännes. Den hade vunnit
helgd genom att från ålder obestridt utöfvas. Men hvad sålunda erkänts
vara rätt inom Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker
bör väl ock finnas vara befogadt inom Jemtlands län, der enahanda
rättighet af Lapparne obestridt från gamla tider utöfvats. Så har ock
i äldre författningar rörande Lapparne beteckningen Jemtlands lappmark
förekommit i sådan bemärkelse, att derunder måste förstås ej allenast
trakter, der endast Lappar hölle till, men äfven sådana, dem jordbruket
tillgodogjort sig, och en rättighet för Lapparne att vistas å sistnämnda
marker måste dervid underförstås, då eljest beteckningen saknat allt fog.

Vid fråga om den rättsliga befogenheten af de jemtländska Lapparnes
här ifrågavarande vinterflyttningar må man i öfrigt uppmärksamma
att — såsom ock i den förutgående framställningen finnes anmärkt
— dessa flyttningar i eu mängd fall företagas i följd af ett ovilkorligt
bjudande behof. När under vissa väderleksförhållanden sådan

isskorpa betäcker marken från hösten eller sådan hårdskare bildas å
snön, att renen ej kan åtkomma någon föda, då måste Lappen, för att
ej gå under, söka bete åt sin renhjord utom skattefjället och på enskilde
jordegares marker. Detta förhållande tjenar i sin mån till stöd
för det antagandet, att de jemtländska Lapparnes här afhandlade sed
eger verklig rättsgrund, och tillstädjer ej den tanken, att 1841 års bref
velat, med ändring af det bestående, inskränka Lapparne för vintertiden
inom det jemförelsevis ringa område, hvilket odlingen ej vid afvittringen
ännu hunnit intaga och hvilket alltså fans öfrigt att för Lapparnes
uteslutande bruk afsätta^.

De regler, hvilka enligt bestående rätt sålunda gälla i frågan, å
hvilka trakter Lapparne må ega att vistas med sina hjordar, hafva
synts komiterade tjenliga att läggas till grund för den nu tillärnade lagstiftningen.
Jemkningar eller tillägg kunna dock vid dem i ett eller
annat hänseende vara påkallade. Man kunde således ifrågasätta, om
ej ett billigt afvägande af nomadens och jordbrukarens intressen skulle
påfordra till förmån för den senare någon inskränkning i Lapparnes
vandringsrätt. Å andra sidan låter sig spörja, om den rättighet till
betesmark, hvilken sommartiden bör tillkomma Lapparne, är genom nu
gällande regler så bestämd, att Lapparne ej då lida brist på de för deras
uppehälle nödiga vilkor, och om ej för vissa fall någon utvidgning af
deras berörda rättighet kunde vara af nöden. I hvilken mån dessa
eller andra betänkligheter äro befogade och alltså böra till särskilda
bestämmelser föranleda, derför skola komiterade redogöra vid framställningen
af grunderna till förslagets särskilda stadgande)!, och hänvisas
i sådant hänseende till hvad under §§ 1, 27 och 28 nedan finnes
anfördt. —

I förslaget måste vidare bestämmas den enskilde Lappens befogenhet
med afseende å de trakter, som blifvit till renbete upplåtna.
Han bör ej eg a rätt att godtyckligt anlita den del af dessa trakter,
som likar honom bäst. Komiterade hafva derför här att till dess allmänna
drag redogöra för den ordning, hvilken i förevarande hänseende
synts böra gälla.

Såsom redan förut blifvit anfördt, var i äldre tider områdesfördelningen
inom de trakter, der Lapparne sommartiden uppehålla sig
med sina renar, uteslutande bestämd efter så kallade lappbyar. Hvar
den enskilde hade att vistas med de renar, som honom tillhörde, berodde
på hans egenskap att tillhöra en viss by; för frågan åter, hvilken
by han tillhörde, var födseln bestämmande. Mellan de Lappar,
som voro medlemmar af samma by, var från början dess område ej
fördeladt.

Den enskilde
Lappens befogenhet
med
afseende å de
trakter, som
blifvit till renbete
upplåtna.

Man finner således bär en samfällighetens befogenhet, genom
hvilken den enskilde av berättigad. Ett dylikt förhållande har sia
motsvarighet på flera områden under tider af föga framskriden odling.
För nomadväsendet synes en sådan ordning vara den allra naturligaste;
och man kunde fördenskull vänta, att den ej blifvit öfvergifven.

Den föregående framställningen af förhållandena å de särskilda
orterna visar väl, att så ej fullständigt skett, då man inom Norrbottens
län ännu finner lappbyar i den äldre egentliga bemärkelsen af ett lappsamfund,
det der eger att med uteslutande af andra Lappar uppehålla
sig inom vissa gränser och för hvars medlemmar allt bete inom dessa
gränser är gemensamt. Men af samma redogörelse framgår, att å andra
orter nya grundsatser gjort sig gällande. Benämningen lappby
möter visserligen jemväl der såsom betecknande eu samfällighet af
Lappar, hvilka eg a att utan intrång af andra vistas å sina särskilda
trakter. Men inom sjelfva byarne hafva gränser uppstått, de der skilja
mellan mitt och ditt i afseende å vissa delar af byns mark, medan
betet å byns öfriga område i regeln är gemensamt.

Det var naturligen intet mot den gamla samfällighetstanken stridande
förhållande, att den enskilda lappfamiljen betade inom byns område
sin hjord särskilt för sig; att samma hushåll år efter annat under
den mera stadigvarande vistelsen höst och vår å de skilda orterna
uppsökte samma plats. Men af detta förhållande uppkom mångenstädes
den tanken, att inom byns gränser vissa områden tillhörde ett,
andra ett annat hushåll.

Ännu lång tid efter det tanken på en dylik den enskilde Lappens
afskilda rätt uppkommit och vunnit uttryck i lagstiftningen, betraktades
emellertid icke denna rätt såsom så ovilkorlig, att ej staten kunde
efter läglighet deri vidtaga jemkning. Sådant visar sig af det sätt,
hvarpå staten i förordningar från förra århundradet bestämde, hurusom
lappantalet kunde mellan särskilda byar regleras. Sedan mot slutet
af sjuttonde århundradet blifvit bestämdt, att hvarje lappby skulle
skattläggas till visst eu gång för alla faststäldt belopp att af dess medlemmar
gemensamt utgöras, stadgades i lappfogdeinstruktionen den 5
Augusti 1760 — med syfte att vidmagthålla byarnes skatteförmåga —
åliggande för fogden att tillse, det inom en by ej flere Lappar funnes
än lägenhet vore eller inom eu annan färre, så ock befogenhet för honom
att hänvisa Lappar från den by, de tillhörde, till annan, der bättre
utrymme funnes.

Å de trakter, der föreställningen om den enskilde nomadens afskilda
rätt uppstått, komrno emellertid bestämmelserna om Lapparnes
förflyttning småningom ur bruk. I sådan riktning verkade särskildt

ett förhållande, som med tiden utbildat sig. Den mark, der Lappande
vistades, var i regeln kronans, deras rätt en nyttjanderätt. Men ansäg
man, att här kunde förekomma annat än en samfällighetens befogenhet,
så låg ju nära, att staten genom uttrycklig upplåtelse åt den
enskilde Lappen gaf eller bekräftade honom i hans rätt. Så blef ock
förhållandet. Uttrycklig immission söktes och gafs. För måttet af
den rätt, som dermed lemnades, bör väl i hvarje fall upplåtelsebrefvet
vara bestämmande. Att döma efter de handlingar af sådant slag, dem
komiterade haft tillfälle att se, torde upplåtelserna i regeln icke hafva
skeft mera ovilkorligt än på sin höjd så, att den Lapp, hvilken fått
försäkran å en viss trakt, ej kunde sedermera mot sin vilja derifrån
förflyttas; deremot icke med den verkan, att ej förflyttning af icke
särskildt inrymde Lappar skulle kunnat allt framgent ega rum äfven
till bete å land, der förut immission var gifven, allenast den derstädes
inrymde icke led intrång i hvad han behöfde. Lapparnes och myndigheternas
uppfattning af immissionsbrefvens betydelse torde emellertid
hafva gått längre samt deraf vållats, att någon reglering af lappantalet
mellan byarne ej kommit att derstädes ega rum.

Der denna o ordning utbildat sig, bär den emellertid visat sig ej
vara gagnelig. Åtskilliga land innehafvas, på grund af inrymning, utaf
Lappar, som derå beta ett vida mindre antal renar än som efter områdenas
naturliga tillgångar der skulle kunna framfödas; medan å andra
betet är ytterst knappt för de derstädes inrymde Lapparnes hjordar.
Alltså trängsel och brist å ett håll, öfverflödigt utrymme å ett
annat. Och missförhållanden af dylik art skulle, derest för framtiden de
angå fn a nyare grundsatserna vidhölles, kunna alltmera tilltaga. Å de
trakter deremot, der de gamla förhållandena bibehållit sig oförändrade
och der också myndigheterna funnit sig oförhindrade att mellan de
särskilda byarne vidtaga jemkningar af Lapparnes antal, har ställningen
varit vida bättre. Fördenskull erfordras enligt komiterades förmenande
en återgång till hvad i gamla tider gält. Vissa större områden
böra bestämmas, inom hvartdera af hvilka en samfällighet af
Lappar skall ega att med andras uteslutande vistas, men der den enskilde
ej bör hafva rätt till någon viss del, hvarförutom i myndigheternas
hand bör ligga att reglera lappantalet mellan byarne. Detta
må dock ej sättas i verket till vidsträcktare mån, än behofvet fordrar,
och torde — såsom ock förhållandet hittills i allmänhet varit — blott
kräfva användning för sommartiden. Å trakter, dem Lapparne andra
tider af året besöka, uppstår i regeln ej någon trängsel om ej möjligen
genom främmande flyttlappar — med benämningen flyttlappar beteckna
komiterade här och allt framgent de Lappar, som med renar flytta mellan

Sverige och Norge — men för sådant fall innehållas erforderliga föreskrifter
i 7 § af Förordningen den 6 Juni 1883 angående de Lappar,
som med renar flytta mellan Sverige och Norge.

Till genomförande af hvad sålunda anses önskvärdt erfordras närmare
bestämmelser i åtskilliga hänseenden, för hvilka bestämmelser
redogöres vid §§ 7, 8, 9 och 10. —

1 sammanhang med det senast anförda torde böra anmärkas, huruledes
det funnits nödvändigt att i förslaget intaga föreskrift derom,
att Lapparne ej må använda den mark, som af dem besittes, till upplåtelse
af slåtter och beteslägenheter åt bofaste att användas för desses
hemdjur. Erfarenheten har nemligen ådagalagt, att ett dylikt sätt för
markens användning föranleder trängsel och olägenheter för Lapparne
vid renskötselns bedrifvande samt särskildt att vid de fäbodlägenheter,
som uti Jemtlands län uppstått inom Lapparnes marker, skogen anlitats
till sådant omfång, att dess fortfarande bestånd äfventyrats. Dylika upplåtelser
stå ej väl tillsammans med det ändamål, för hvilket, renbeteslanden
blifvit, afsätta. För renskötseln, men ej för annat ändamål har
staten afsatt mark åt Lapparne; och der särskilda inrymningsbref gifvits
har ock i de flesta fall uttryckligen sagts, att marken skulle uteslutande
för renbete användas. Att ändock det angifna missförhållandet
kunnat ega rum är att tillskrifva det ofvan anmärkta förhållandet,
att medgifven inrymning allmänneligen ansetts medföra för den enskilde
Lappen en vida större rätt i afseende å det upplåtna renbeteslandet
än hvad inrymningshandlingen, rätteligen fattad, inneburit. Med
de af komiterade föreslagna bestämmelserna om lappbyar och om de
enskilde Lapparnes rätt derinom är en befogenhet för Lapparne att till
bofaste bortlega någon del af marken alldeles oförenlig. Förbud mot
dylika upplåtelser har blifvit intaget i förslagets 26 §. —

Emu ersätt- De t bär mången gång blifvit med skärpa framhållet, hurusom

förskadajsom misshälligheterna mellan de bofaste och Lapparne till hufvudsaklig del
tillskyndats haft sin anledning i svårigheterna för de förre att vinna ersättning för
Lapparnes skada, som dem tillskyndats af Lapparnes renar. För skadeersättnings
renar. utbekommande har skolat ådagaläggas ej allenast, att en viss skada
blifvit af renar förorsakad, men jemväl, att de skadegörande renarne
tillhört viss Lapp. Men i sistnämnda hänseende har bevisningen
för det mesta brustit. Det är ej underligt, om vid sådant förhållande
de bofaste tyckt sig hardt när rättslöse gentemot Lapparne, blifvit
afvogt stämde mot desse samt gjort sig skyldige till olagliga och
egenmägtiga tilltag; likasom att å andra sidan Lapparne, visse att
ej vara åtkomlige, blifvit liknöjde i bevakningen af sina hjordar och
mången gång på trots låtit renarne göra skada. Lagen må nu så

billigt och jemnt som möjligt utstaka rätt och pligt mellan den bofaste
och nomaden; det båtar dock föga, om ej på samma gång tillses,
huru det skall kunna blifva möjligt för den, som lidit skada, att
derför erhålla upprättelse. Också hafva i den för Lapparne hittills afsedda
lagstiftningen bestämmelser blifvit för sådant ändamål gifna. Af
särskild betydelse är dervid den redan genom ett Kongl. Bref den 4
November 1817 uppstälda, i den internationela lagen — Förordningen
den 6 Juni 1883 — sedermera upptagna grundsatsen, att för vissa fall
en samfällighet af Lappar skall vara förpligtad att gemensamt ersätta
skada, om hvilken ej låter sig visa, af hvilkens renar den blifvit förorsakad.
Nämnda Kongl. Bref stadgar, att, när skada skett, ersättningen
derför bör utgöras gemensamt af alla Lappar, som äro i ett sällskap
eller följe, så framt styrkas kan, att skadan verkligen blifvit föröfvad
genom dem eller deras djur, men det ej låter sig upptäcka, hvilken af
Lapparne till skadan vållande varit, en hvar af dem likväl öppet lemnadt
att, om han det förmår, sin oskuld ådagalägga, i hvilket fall han
ifrån deltagande i skadeståndet bör vara fri. Enligt Förordningen
den 6 Juni 1883 åligger, der skada skett inom sådant distrikt, som i
nämnda lags 6 § omförmäles, och det ej kan utrönas, genom hvilken?;
eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, gemensamt ersättningsansvar
samtlige de Lappar, som uppehöllo sig med sina renar inom distriktet
den tid, då skadan skedde. Behofvet att i den lagstiftning, som skall
bestämma förhållandena mellan Lapparne och de bofaste här i landet,
intaga bestämmelser om gemensam ersättningsskyldighet i vissa fall
för de förre synes komiterade vara fullt vitsordadt. Från vissa orter
inom vårt land, der Lappar vistas, skildras den bofastes belägenhet
såsom rent, af olidlig i följd af omöjligheten för honom att vinna godtgörelse
för skada, som af Lapparnes renar vållas; och i mängd anföras
exempel, huruledes Lapparne, i följd af lättheten att undgå ersättningsansvar,
blifva liknöjda i vården om sina djur. Af dessa förhållanden
härröra stridigheter och våldsamma tilltag. En väsentlig förbättring
skulle ernås, om bestämmelser gåfves angående gemensam ersättningsskyldighet
för Lappar i vissa fall. För den bofaste innebure sådant
fullständig rättshjelp; anledning till olagliga och egenmägtiga tilltag från
hans sida upphörde, och Lapparne skulle af bestämmelserna föranledas
till en mera noggrann vård om rendjuren. Det blefve för hvarje enskild
Lapp af vigt att tillse, det allas renar omsorgsfullt vaktades, och
särskildt att noga vaka öfver egna kreatur. Ty der dessa gjorde skada,
kunde han med skäl vänta, att, i trots af den gemensamma ersättningsskyldigheten,
dock ansvaret slutligen skulle drabba honom, då de öfrige
Lapparne vore af sitt eget intresse manade att söka upptäcka, genom

hvilkens renar skadan tillkommit. Att utforska sådant skalle för dem
ej innebära några synnerliga svårigheter. Hittills hafva Lapparne gjort
gemensam sak mot den bofaste och ej velat tillhandagå med upplysningar.
Annorlunda blefvo deremot förhållandet, om ifrågavarande grundsats
antoges. För komiterade synes det jemväl otvifvelaktigt, att det
gemensamma ersättningsansvaret låter förena sig med de allmänna grundsatser,
hvarpå vår rätt hvilar, om man ock vid första påseendet skulle
antaga motsatsen. De rättsförhållanden, å hvilka regeln om den samfälda
ersättningsskyldigheten skulle få tillämpning, utgöras ju af förhållanden
mellan nomader och bofaste; och att stadga förpligtelse till
gemensamt ansvar för de förstnämnde står i öfverensstämmelse med
hvad inom vår rätt såväl i äldre som nyare tider föreskrifvits för andra
fall, der eu näring är sådan, att den hufvudsakligen samfäldt bedrifves.

Föreskrifterna i den internationela lagen om gemensamt ersättningsansvar
kunna emellertid icke oförändrade tillämpas inom Sverige.
Eu indelning i distrikt af den art, som i 6 § af samma lag omförmäles,
låter sig härstädes ej verkställa. Nämnda § fordrar, att distrikten
böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets utsträckning,
beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de renar, som
söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att, der bevakning
saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet utan
att öfvergå till annat distrikt. Denna bestämmelse hänvisar på lokala
förhållanden inom Norge, de der ej ega motsvarighet inom vårt land.
I öfrigt skulle enligt anförda bestämmelse distrikten bildas allenast af
sådana marker, å hvilka Lapparne äro berättigade att vistas, men sådant
förutsätter, att Lapparne ej äro utestängda från begagnande af
enskildes egor. Denna förutsättning träffar in i afseende på Norge
samt vintertiden inom Sverige. Deremot skulle inom vårt land en
områdesindelning för sommartiden, den der omfattade allenast marker,
hvilka vore för renbete upplåtna, blifva betydelselös utom för landet
ofvan kulturgränsen. Fn annan begränsning af de områden, inom hvilka
den gemensamma ersättningsskyldigheten skulle vinna tillämpning för
Sverige, måste följaktligen uppställas; och hänvisa komiterade derom
samt i afseende å det sätt i öfrigt, hvarunder grundsatsen synts böra
ingå i förevarande lagstiftning, till bestämmelserna i förslagets 17 §.—
Förhållandet Då i Sverige tvänne lagar angående Lapparne — den internationela

''termtianeia och den särskild! inhemska — skulle komma att samtidigt vara gällande,
lagen angåen- hafva komiterade härefter att redogöra för det förhållande, i hvilket
fanilnlär- dessa lagar stå till hvarandra.

skildtsvenska. Den internationela lagen handlar enligt sin rubrik — sådan denna

lyder i lagens svenska text — om de Lappar, som med renar flytta

mellan de förenade konungarikena Sverige och Norge. Med anledning
häraf kan den frågan framställas, huruvida densamma skall reglera
de flyttande Lapparnes förhållanden, vare sig de uppehålla sig inom
hemlandet eller i det andra riket, eller om den skall hafva afseende
på dem endast då de med sina renar vistas i grannriket. Man kunde
nemligen säga, att nomadlappen vore att anse såsom verkligen flyttande
mellan de förenade rikena allenast den tid, under hvilken han uppehör
sig utom sitt eget land, samt att i samma stund han på återväg
till detta öfverskrede riksgränsen hans egenskap af flyttande mellan
rikena upphörde. Med denna tolkning komme författningen att afse
endast svenska Lappars rättsliga ställning inom Norge samt norska
Lappars inom Sverige, och dess föremål folie alldeles utom gränserna
för den lagstiftning, hvilken nu är i fråga.

Vissa uttalanden vid 1882 års Riksdag tyckas väl häntyda på en
uppfattning, att den internationela lagen skulle ega sistnämnda inskränkta
verkningskrets. Enligt komiterades åsigt kunna emellertid ovedersägliga
skäl anföras för den mening, att nämnda lag afser de flyttande Lapparnes
förhållanden inom så väl hemlandet som grannriket, och att således, hvad
särskild! beträffar dess tillämpning inom Sverige, den gäller ej allenast
norska flyttlappar under deras uppehåll härstädes men jemväl de svenska
mellan rikena flyttande Lapparne, då desse vistas här i landet.
Enligt sakens natur ligger nemligen det antagande närmast, att lagstiftaren
velat, på samma gång han utstakade måttet af främmande
flyttlappars rätt inom riket, också stadga angående de inhemska flyttlapparnes
förhållanden. Svenska och norska flyttlappar föra ju mestadels
sina hjordar till samma trakter, mången gång i gemensamt flyttningståg.
Att en annan lag då skulle gälla för den ena än för den
andra nationens undersåter, kan ej ifrågasättas. För den ej sällsynta
händelsen, att norska Lappar ej sjelfve vintertiden föra sina hjordar
till bete inom Sverige utan öfverlemna dem för sådant ändamål åt svenska
Lappar, låter sig ej antaga, det de vilkor, under hvilka dessa främmande
renar här finge föras å bete, skulle vara andra än de, som skolat
gälla, derest egarne sjelfve medföljt. Men vid sådana förhållanden
kan man ej förutsätta, att lagstiftaren velat särskilja frågor, som bäst
lämpade sig för ett samtidigt och likartad! besvarande. — Flera bestämmelser
i den internationela lagen skulle dessutom mista sin väsentliga
betydelse, om de ej uppfattades såsom tillämpliga jemväl på Lapparne
inom hemlandet, så t. ex. stadgandena om det i vissa fall Lapparne
åliggande gemensamma ersättningsansvaret, de i 7 § gifna föreskrifterna
om skyldighet för Lapparne att i vissa fall för myndigheterna anmäla
förestående flyttningar, m. fl. — Skulle den internationela lagens uppgift

vara begränsad till att ordna frågan om de förmåner och skyldigheter,
som inom ena riket borde tillkomma Lapparno från det andra, så hade
ock tvifvelsutan åt dess bestämmelser gifvits en sådan form, som i
traktater plägar användas, och i enlighet dermed lagens föreskrifter uttryckligen
betecknats såsom gällande allenast svenska Lappar i Norge
och norska Lappar i Sverige. — Emot de något obestämda yttrandena
vid 1882 års Riksdag om den internationela lagens omfattning kan i
i öfrig! göras gällande, hurusom det visar sig hafva varit vid lagens
tidigare förberedande handläggning alltjemnt förutsatt, att, om t. ex.
en norsk Lapp lemnade sina renar i vård åt en svensk för att vintertiden
föras å bete inom Sverige, den internationela lagen vore att
tillämpa i fråga om de vilkor, under hvilka en dylik betesrätt finge
eg a rum.

Men ehuru sålunda den internationela lagen eger tillämpning på
svenska flyttlappar äfven under deras vistelse i hemlandet, så hafva
dock komiterade vid nu ifrågavarande förslags utarbetande ej kunnat
inskränka dettas bestämmelser att gälla allenast förhållandena mellan
de icke flyttande Lapparne och de bofasta. Anledningen härtill har
man att söka deri, att bestämmelserna i den internationela lagen särskildt
lämpats efter de förhållanden, som förefinnas i Norge. Den internationela
lagen var nemligen i främsta rummet framkallad af behofvet
att bringa reda och ordning mellan de flyttande Lapparne och de
bofaste inom Tromsö amf, och i följd deraf måste dess bestämmelser
afpassas efter ställningen derstädes. Någon särskild hänsyn kunde
icke tagas dertill, att för Sverige särskilda omständigheter skulle kunna
medgifva vidsträcktare rättigheter för Lapparne, utan att derigenom
något obehörigt intrång skulle tillfogas de bofaste. Det kunde naturligen
icke anses Renligt att genom en internationel lag fastställa större
mått af rättigheter för norska flyttlappar i Sverige än det, som kunde
medgifvas svenska flyttlappar i Norge. Derföre blef i denna lag flyttlapparnes
ställning bestämd på enahanda sätt inom båda rikena, ehuru
man vid lagens beredning och stiftande ej förbisåg, att en skiljaktighet
af antydd art förefans emellan de svenska och de norska förhållandena,
och särskildt att vintertiden flyttlapparnes rättigheter inom Sverige
skulle utan intrång för de bofaste kunna bestämmas efter förmånligare
regler än dem, hvilka skulle tillämpas under den tid, de svenska Lapparne
egde vistas i Norge, eller sommartiden. Den internationela lagen
uttrycker sålunda det minimum af rättigheter, som tillkommer flyttlapparne;
och frågan, i hvilken mån flyttlapparne skulle kunna på grund
af förhållandena inom Sverige erhålla sina rättigheter härstädes bestämda
till ett större mått än hvad i Norge medgifves svenska Lap -

par, tillhör den särskilda svenska lagstiftningen. Behof förefinnes alltså,
att genom nja lagbestämmelser ordna förhållandet mellan svenska
Lappar och bofaste i Sverige''ej mindre i afseende å de svenska flyttlapparne
än å de icke flyttande, och de bestämmelser, hvilka i komiterades
förslag upptagits, afse i följd häraf samtliga svenska Lappar.

De af komiterade föreslagna stadganden ordna i åtskilliga punkter
de flyttande Lapparnes ställning till de bofaste på annat sätt än
den internationela lagen. Afvikelserna äro dock ej andra än sådana,
som den svenska lagstiftningen otvifvelaktigt kan utan hinder af den
internationela lagen vidtaga. Till hvarje åtgärd, som ej omedelbart
eller medelbart inskränker de norska Lapparnes rätt, är svenska lagstiftningen
utan hinder af den internationela lagen berättigad. Tydligt
är nemligen, att Sveriges förbindelse till Norge enligt nämnda lag icke
sträcker sig vidare, än att ej genom en ensidigt svensk lag sådana
bestämmelser må gifvas, hvilka inskränka måttet af de rättigheter,
dem norska flyttlappar skola enligt den internationela lagen här tillgodonjuta,
eller i öfrigt försvåra de vilkor, under hvilka de efter nämnda
lag hafva att utöfva dem tillagda rättigheter. Med ingen af förslagets
bestämmelser är någon sådan verkan förbunden. Hvad angår de stadganden,
hvilka blott afse sommartiden, framgår sådant deraf, att norska
Lappar under nämnda årstid ej äro berättigade att här uppehålla sig;
och hvad beträffar vintertiden, så innebära de föreslagna förändringarna
förbättringar i Lapparnes vilkor.

Emellertid kommer den särskild!, svenska lagen, om än till alla
sina bestämmelser tillämplig äfven på de flyttande svenska Lapparne
under deras uppehåll här i Sverige, dock ej att innefatta alla de regler,
hvilka ordna deras förhållanden härstädes. Det har nemligen icke
synts komiterade behöfligt eller lämpligt att i förslaget upptaga sådana
den internationela lagens bestämmelser, hvilka — såsom Bindgarn!ernå
om distriktindelningen eller föreskrifterna om flyttlapparnes anmälningsskyldighet
i vissa fall — böra utan någon ändring bibehållas.

Vid tillämpningen af de stadganden, som skola gälla angående
Lapparne, kunna efter komiterades förmenande inga kollisioner uppstå
mellan den internationela lagen och den inhemska. Ty förutom de stadganden
i den internationela lagen, hvilka antingen afse att reglera sådana
rättsförhållanden, hvarom den rent inhemska lagen icke innehåller några
föreskrifter, eller ock äro oförändradt upptagna i den inhemska lagen,
och hvilka följaktligen vid sin tillämpning icke kunna gifva anledning
till någon kollision, kunna inga andra bestämmelser i den internationela
lagen komma att här erhålla användning än de, hvilka nyss ofvan
angåfvos stadgandena om distriktindelning och dermed sammanhän -

Deföreslagna
bestämmelsernas
förhållande
till den
uppgift, som
förelegat
komitén.

gande frågor samt om Lapparnes skyldighet i vissa fall att för myndigheterna
anmäla förestående flyttningar. Om dessa stadganden gäller
emellertid, antingen, såsom förhållandet är med föreskrifterna om
distriktindelningen, att ett förordnande af Konungen skall föregå deras
användning, eller ock att förevarande förslag till dem uttryckligen hänvisar.
I hvardera fallet ega alltså de administrativa myndigheterna i
Sverige och de svenska domstolarne tillräcklig ledning för att bedöma,
när tillämpning af dem skall ega rum. Att öfriga den internationela
lagehs föreskrifter här icke äro användbara, framgår af det förhållande,
att motsvarande bestämmelser i förevarande förslag äro för Lapparne förmånligare
och alltså — i enlighet med hvad ofvan sagts — här skola gälla.

Då komiterades uppdrag varit att utarbeta förslag till sådana
lagstadganden om förhållandena mellan de svenska Lapparne och de
bofaste i Sverige, hvilka tillhöra omfånget af Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsmagt, så kunde till äfventyrs tvekan
uppstå, om ej vissa af de stadganden, dem komiterade föreslagit, vore
af natur, att de strängt taget folie utom komiterades uppgift. Sålunda
förekomma i förslaget bestämmelser, hvilka icke tyckas beröra förhållandet
mellan nomaderna och den bofasta befolkningen men allenast
angå Lapparne inbördes. Dit höra t. ex. föreskrifterna om de vilkor
och det sätt, hvarunder en Lapp kan få rätt till inrymning i annan
lappby än den han tillhör. Om denna och andra dylika bestämmelser
gäller emellertid, att, ehuru de i första rummet trätfa allenast Lapparne
i deras förhållande till hvarandra, i det de åsyfta att motverka
stridigheter mellan Lapparne i följd af trängsel om betet, de jemväl
hafva till syfte och verkan att förhindra kollisioner mellan de bofaste
och nomaderna.

Om eu och annan af förslagets bestämmelser kunde väl ock
ifrågasättas, huruvida den är af sådant innehåll, att den faller inom området
för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt.
De i förslaget upptagna stadganden, hvilka strängt taget skulle kunna
anses ligga inom den administrativa lagstiftningens område, stå dock i
det omedelbara samband med förslagets öfriga bestämmelser, att komiterade
ansett dem icke lämpligen kunna derifrån afskiljas, helst fördelen
för Lapparne att i eu författning hafva samlade de för dem gällande
föreskrifter är påtaglig.

En framtida god ordning i förhållandet emellan Lapparne och den
bofasta befolkningen beror naturligen framför allt på rättmätigheten och
billigheten i de regler, hvilka afgöra Lapparnes och de bofastes inbördes
rättigheter och skyldigheter, så ock derpå, att verksamma och ända -

målsenliga rättsmedel vid lagöfvérträdelser stå den lidande till buds.
Utöfver bestämmelser i dylika punkter torde emellertid något kunna
särskildt åtgöras till främjande af en fredlig sammanlefnad mellan nomaden
och jordbrukaren. I sådant hänseende möter närmast den tanken,
att åt någon borde uppdragas såsom ett embetsåliggande att vaka
öfver god ordning mellan Lapparne inbördes samt mellan dem och de
bofaste, att dervidlag utöfva en kontrollerande, medlande och förlikande
myndighet. Inom den internationela lagen är denna tanke utförd i
bestämmelserna om den förman, som för hvarje distrikt skall af och
bland Lapparne väljas. Huruledes komiterade funnit angeläget att
äfven för våra rent inhemska förhållanden stadga något motsvarande,
derom hänvisa komiterade till förslagets 11 §. Om man emellertid än
kunde för de flesta fall påräkna en önsklig påföljd af en bland Lapparne
vald förtroendemans tjensteutöfning, så torde dock fall förekomma,
der han antagligen icke skulle räcka till för sin syssla. Åro å
någon trakt misshälligheterna mellan Lapparne och de bofaste mer än
vanligt stora, då torde en af och bland Lapparne utsedd ordningsman
föga förmå att dem bilägga. Den jordbrukande befolkningen, afvogt
stämd mot Lapparne, Lomme ej att fästa afseende vid hvad han kunde
hafva att andraga. Just der eu medlande och kontrollerande myndighet
mest vore af nöden, kunde hans syssla finnas minst verksam. Å
sådana orter behöfves derföre en af staten tillsatt tjensteman, hvilken
eger tillräckligt inflytande för att åstadkomma, det Lapparne å ena
sidan få åtnjuta dem tillagda rättigheter, men å andra sidan komma att
afhålla sig från intrång i andras. En dylik, öfver de stridande stående
opartisk myndighet är framför allt af nöden, när det gäller att bringa
en ny lagstiftnings grundsatser till verksamhet å orter, der förhållandet
mellan Lappar och bofaste för närvarande är minst tillfredsställande.
Särskildt bör ifrågavarande tjensteman hafva till åliggande att åtala
öfverträdelse!- af de om lappväsendet gifna föreskrifter, der sådana förseelser
äro af beskaffenhet att kunna af allmän åklagare beifras. Länsmännen,
dem sådant eljest skulle tillhöra, äro under den korta sommaren,
då deras ingripande vore mest af nöden, så upptagna af en mängd
andra förrättningar, att de svårligen kunna skänka förhållandet emellan
de bofaste och Lapparne erforderlig uppmärksamhet. Inom Norge,
der i Tromsö amt ett s. k. Lappe-Opsyn af art, som här åsyftas, varit
sedan 1865 anordnad!, har detsamma visat sig vara till stort gagn.

I förevarande lag är emellertid ej stället att något stadga om inrättandet
af en dylik tjenstebefattning. Komiterade hafva här endast
velat fästa uppmärksamhet derpå, ''huru magtpåliggande en dylik befattning
vore.

Komiterade få härefter öfvergå till framställning af de hufvudsakliga
skälen för de särskilda bestämmelserna i förslaget.

1 §•

Såsom redan är nämndt, äro i förevarande § upptagna samma regler,
som för närvarande gälla i fråga om Lapparnes rätt att vistas å
någon trakt för att der idka renskötsel. Bestämmelser, åsyftaiide att
möjliggöra en utvidgning af det utrymme, som för närvarande är Lapparne
medgifvet, hafva blifvit intagna i 27 och 28 §§. På annat sätt,
än hvad sistberörda''tvänne §§ gifva vid handen, har någon jemkning
i bestående rättsregler ej synts böra vidtagas. Om de faktiska förhållanden,
hvilka påkallat tilläggsbestämmelserna i 27 och 28 §§, hänvisas
till hvad vid sistnämnda §§ blifver af komiterade anfördt.

I det föregående yttrades, huruledes man kunde förmena, att ett
billigt afvägande af nomadens och jordbrukarens intressen skulle påfordra
till förmån för den senare någon inskränkning i Lapparnes flyttningsrätt.
En dylik önskan har låtit sig förnimma från jordegare, å
hvilkas områden Lapparne vintertiden plägat taga sina visten, och är
lätt förklarlig, enär Lapparnes uppehåll å en ort kan jemväl under
vintermånaderna vålla skada. Den skulle ock vara berättigad, om Lapparnes
ifrågavarande flyttningar ej företoges i följd af ett verkligt behof,
och om alltså Lapparne kunde utan men från denna sin flyttningsrätt
i någon mån afstå. Den redogörelse, komiterade lemnat för de förhållanden,
under livilka Lapparne drifva sin renskötsel, torde emellertid
till fullo ådagalägga, att Lapparne i regeln ej utan att lida skada
kunna afstå från sina flyttningar i den utsträckning, hvari dessa hittills
egt rum, och att fördenskull någon till inskränkning derutinnan
ledande bestämmelse ej bör gifvas.

Då i förevarande § sägs, att på enskildes egor, belägna utom
lappmarkerna eller inom de delar af lappmarkerna, som vid afvittring
förklarats tjenliga till odling, Lapparne ega att vistas allenast vintertiden,
så torde här böra erinras om den betydelse, i hvilken sistnämnda
uttryck förekommer i förslaget. Hvilka årets månader derunder äro
att förstå, torde framgå af förslagets 10 §. Sistberörda § afser den
tid, under hvilken norska flyttlappar hafva rätt att med sina renar vistas
inom Sverige. Enär uttrycket vintertiden der användes till betecknande
af denna tid, så har man alltså att derunder innefatta månaderna från
och med Oktober till och med April. De månader, under hvilka det
skall vara Lapparne förment att anlita enskildes egor, belägna inom
ofvannämnda trakter, blifva alltså Maj, Juni, Juli, Augusti och Septem -

ber. Någon tid härutöfver har icke bort under förbudet hänföras redan
af det skäl, att enligt den internationelä lagen fljttlapparne ega att
under tiden från Oktober månads ingång till Maj månad vistas inom
Sverige å hvarje trakt, der de af gammalt hitintills hafva uppehållit sig,
oafsedt huruvida marken är statens eller enskild mans egendom. Men
äfven om den internationela lagen dervid ej lagt hinder i vägen, skulle
sådant i allt fall ej hafva varit befogadt. Ty enligt hvad i det föregående
redan blifvit anfördt böra de tidsgränser, som skola gälla i fråga
om Lapparnes rätt att vistas å enskildes egor, bestämmas efter den
skiljaktighet, som under olika årstider eger rum i afseende å markens
afkastning, så att den bofastes egor blifva honom ensam förbehållna
den tid af året, då marken bär, och då renarnes uppehåll å hans egor
skulle kunna vålla honom väsentligt intrång. Denna skiljaktighet torde
ej kunna nogare angifvas än derigenom, att de afgörande tidsgränserna
sättas till Oktober månads ingång samt April månads slut.

Vid den regeln, att Lapparne ej vintertiden må vistas å enskildes
egor inom de delar af lappmarkerna, som vid afvittring förklaras tjenliga
till odling, har i följd af särskilda inom Arvidsjaurs och Arjepluogs
socknar förefintliga förhållanden en jemkning måst vidtagas. Åtskilliga
inom nämnda socknar åt Lapparne afsätta renbetesland egas nemligen
till vissa delar af bofaste. Den rätt, Lapparne hittills egt att å desse
bofastes områden beta sina hjordar hvarje tid af året, och hvilken rättighet
1873 års afvittringsstadga iakttagit genom föreskriften, att renbetesland,
beläget nedom odlingsgränsen, borde i mån af Lapparnes
behof bibehållas, måste för framtiden åt dem bevaras; och har hänsynen
till nu anmärkta omständigheter påkallat det i förevarande § intagna
förbehåll om betesrätt för Lapparne under hvarje årstid å sådana enskilde
tillhöriga egor, hvilka vid afvittringen blifvit afsätta jemväl till
renbetesland.

Stadgandet, att Lapparne allenast vintertiden må eg a vistas å enskildes
egor nedom kulturgränsen, förutsätter, för att vara rättmätigt,
att denna gräns, hvars läge ännu ej är bestämdt, varder dragen så,
att ej nedom densamma kommer att falla någon trakt, å hvilken Lapparne
oundgängligen måste uppehålla sig under någon annan tid af
året. Men finnes väl, kunde man fråga, erforderlig trygghet, att gränsen
verkligen varder lagd så, som nu är antydt, och låter sig ej befara,
att vid dess bestämmande Lapparnes behof kan komma att i större
eller mindre omfattning förbises? I den lydelse, afvittringsstadgans
föreskrift om odlingsgränsen tidigare egde, kunde densamma måhända
gifva stöd åt en dylik betänklighet. Gränsens fastställande skulle ega
rum i samma ordning, som för öfriga åtgöranden vid afvittringen var

föreskrifven, och man kunde befara, att de myndigheter, dem det i enlighet
dermed tillhörde att i ärendet besluta, skulle komma att ojemnt
väg a mot hvarandra de omständigheter, som dervid borde beaktas.
Genom nådig kungörelse den 13 sistlidne juli, gifven i anledning af
framställning från komitén, har emellertid, med ändring af hvad derom
förut gält, föreskrifvits, att förslag till odlingsgräns skall af afvittringsstyresmannen,
sedan Lapparne och den jordbrukande befolkningen inom
socknen blifvit hörde, ingifvas till Konungens Befallningshafvande, som
jemte eget yttrande skall insända förslaget till Ivonungeus nådiga pröfning
och afgörande. Härmed synes tillräcklig trygghet vara vunnen,
att odlingsgränsen blifver bestämd under noggrann och rättvis hänsyn
till Lapparnes behof; och vid sådant förhållande lärer den omständigheten,
att dess fastställande är en framtida fråga, ej med fog kunna
mot paragrafens innehåll göras gällande.

2-5 §§.

Under sin vistelse å en trakt kunna Lapparne ej undgå att i någon
mån anlita skogen, om de skola kunna å trakten qvarblifva och göra
bruk af dem tillagda rättigheter. Deras behof af skogsförnödenheter
omfattar i första hand bränsle samt virke till bostäder, visthus och tältstänger.
Men jemväl för andra ändamål blir det dem oundgängligt
att använda skogen, såsom till renhagar och annan stängsel. Till
bränsle pläga de i regeln taga torr och vindfäld skog, en och videbuskar;
för öfriga ändamål måste de bruka äfven växande träd.

Vid fråga om det sätt, hvarpå Lapparnes rätt till skogsfång enligt
gällande lagstiftning är bestämd, har man att uppmärksamma föreskriften
i 8 § af 1873 års afvittringsstadga derom, att Lapparne skola
ega, i den mån för betesrättens utöfning är nödigt, till liushållsbehof
begagna skogen. Genom denna bestämmelse är för lappmarkerna Lapparnes
behof af skogsförnödenheter i allt väsentligt tillgodosedt. Angående
de trakter i öfrigt, der Lapparne eg a vistas, kan man ej hänvisa
till någon uttrycklig bestämmelse. Att Lapparne ega å de för
dem afsätta land anlita skogen, i den mån sådant behöfs för utöfvandet
af andra dem tillagda rättigheter, är uppenbart och är för öfrigt, om
ej direkt inom lagstiftningen uttaladt, dock medelbart erkändt genom
åtskilliga bestämmelser deri; och äfven när Lapparne vistas med sina
renar å annan mark än nu är nämnd — då de uppehålla sig utom
lappmark eller lappområde — hafva de hittills opåtaldt fått taga de
skogsprodukter, hvilka för betesrättens begagnande varit erforderliga,
om än intet lagstadgande derom låter sig åberopa. Gällande regel

måste fördenskull anses vara, att Lapparne under sin vistelse å trakter,
der de ega uppehålla sig med sina renar, äro befogade att anlita skogen
till det omfång, som utöfningen afvandra dem tillagda rättigheter
påkallar. Att i den lagstiftning, som nu tillärnas, denna rättighet för
Lapparne bör bibehållas, är uppenbart.

Men om nu än Lapparne skola hafva rätt att i skog, der de ega
vistas med sina renar, fylla sitt behof af virke och bränsle, så bör
detta medgifvande, vara förenadt med de vilkor och förbehåll, som
kräfvas af hänsyn till skogens vård. Man kan fråga, om Lappen må
för sitt behof taga skogseffekter af hvad slag han för godt finner,
eller om han ej må förpligtas att använda allenast skog af visst slag,
för så vidt med en sådan föreskrift ej sjelfva behofvets fyllande omöjliggöres;
om han bör vara skyldig att lemna godtgörelse för hvad han
använder, och om han ej bör hafva skyldighet att före afverkning
begära anvisning eller utsyning.

Om dessa och dylika frågor är i vår nu bestående rätt ingenting
sagdt. Hittills hafva Lapparne, der de vistats, utan utsyning till sina
behof tagit skog af hvad slag som helst, och någon betalning för hvad
de användt har af dem icke blifvit erlagd.

Att i den inhemska lagstiftningen, på sätt som skett i den internationela
lagen, från användning för Lapparnes behof undantaga viss
slags skog lärer ej kunna ifrågasättas för annat bill än der enskild
skogsegare kan sägas lida intrång genom Lapparnes skogstägt. Deras
behof af skog är nemligen ringa; till bränsle använda de torr och
vindfäld, men ej växande skog. Tillgången å skog inom de trakter, der
Lapparne vistas, är deremot god. A statens mark torde alltså Lapparne
böra hafva rätt att till eget behof använda skog af hvad slag som
helst likasom ock å enskild skogsmark inom lappmarkerna, till hvilken
skogsmark egarne ej hafva vidsträcktare dispositionsrätt än som enligt
1 § af Förordningen den 29 Juni 1866 angående dispositionsrätten öfver
skogen å vissa skattehemman är egare af deri omförmälda hemman medgifven.
Enligt hvad komiterade kunnat inhemta om Lapparnes behof af
växande träd, då de vistas utom lappmarkerna, hafva ej Lapparne sådan
skog af nöden för annat än hvad man skulle kunna beteckna såsom
tillfälligt behof. Några kåtor bygga de icke å dylika orter; de flytta
med tält och medföra dertill hörande tältstänger. Ej heller uppföra de
der några visthus eller gärden eller hafva i öfrigt någon användning
af växande träd för mera stadigvarande behof. Vid sådant förhållande
synes lagstiftningen med fog kunna begränsa Lapparnes rätt derhän,
att de å enskildes skogar utom lappmarkerna ej må taga växande träd för
annat än tillfälligt behof. Skulle någongång så inträffa, att de derstädes

komme i behof af växande träd för mera stadigvarande användning,
så kunde det väl oj anses vara någon för dem oskälig tunga, att de
för dess fyllande vore hänvisade till kronoskog eller till att utverka
sig tillstånd dertill af enskild jordegare.

Ej heller synes någon obillighet mot Lapparne''ligga i föreskriften,
att för växande träd, som af Lapparne tagas i enskild man tillhörig
utom lappmarkerna belägen skog, godtgörelse bör af dem lemnas, ett
stadgande, som af komiterade ansetts nödigt för att, såvidt på lagstiftningen
beror, i detta hänseende undanrödja alla anledningar till missnöje
och tvister mellan Lapparne och de bofaste. Hvad angår sättet för
denna ersättnings bestämmande, torde det finnas vara med båda parternas
intresse öfverensstämmande att stadga ett tillvägagående, likt det
som enligt den internationela lagen gäller för dylika frågors afgörande
inom Norge.

Mot den grundsats, som i den internationela lagen vunnit uttryck
i bestämmelsen, att Lapparne för uppförande eller ombygnad af stängsel,
gammer eller hus ej må taga växande löfträd utan efter anvisning
eller utsyning af tjensteman eller jordegare, lärer någon betänklighet
ej förefinnas. En sådan omgång kan ej anses vara för Lapparne betungande,
då den ej påfordras för annat fall än der virket skall användas
för ett sådant mera stadigvarande och omfattande behof, som låter sig
på förhand beräkna. Denna grundsats synes dock böra uppställas
allenast angående skog, belägen utom de för Lapparne afsätta land;
hvarförutom och då inom lappmarkerna all skog, såväl kronans som
enskild mans, står under skogsstatens vård och förvaltning, vederbörande
skogsbetjent blefve den, hos hvilken anvisningen eller utsyningen
i hvarje fall skulle begäras. Jemte regeln om skyldighet att
begära utsyning bör billigtvis upptagas det i den internationela lagen
från samma regel uppstäda undantag, hvilket afser det fall att virke,
som af Lapparne blifvit lagligen användt till stängsel, finnes vara utan
deras samtycke bortfördt eller gjordt obrukbart.

Äfven föreskriften i sistnämnda lag, att växande träd, som af
Lapparne användas till stängsel, böra af dem afbarkas, lärer, då afbarka
ngen tjenar att göra virket hållbart för längre tid, böra göras
gällande i den inhemska lagstiftningen. Då åt Lapparne, enligt hvad
komiterade ofvan hemstält, rättighet ej skulle tillerkännnas att för
uppförande af stängsel taga växande träd i enskilda utom lappmarkerna
belägna skogar, skulle föreskriften blott komma att få användning i
fråga om statens skogar samt enskildes skogar inom lappmarkerna.

1 afseende å det i den internationela lagen förekommande förbudet
för jordegare att bortföra eller göra obrukbart det virke, som

Lappande vid deras visten lagligen användt till varaktigt bruk, så ock
i fråga om de straff, som böra följa på öfverträdelse af livad i ämnet
varder föreskrifvet, finna komiterade sig jemväl böra ansluta sig till
nämnda lags bestämmelser.

6 §.

För att tillförsäkra Lapparne ett obehindradt bruk af de flyttningsvägar,
som för dem äro af nöden, hafva särskilda bestämmelser synts
erforderliga. Som emellertid Lapparnes behof af vandringsväg öfver
enskildes egor i vissa fall kan blifva för jordegaren betungande, har
i förslaget intagits bestämmelse, att Lapparne vid flyttning öfver enskild
mark skola taga väg, der minsta skada förorsakas, och att Konungens
Befallningshafvande har att, der tvist uppstår, bestämma, hvar
flyttningsväg må tagas.

7 10 §§.

Ofvan äro angifna de grundsatser, livilka efter komiterades uppfattning
böra gälla i fråga om den enskilde nomadens rätt att med sina
hjordar vistas å de trakter, som för Lapparnes renskötsel upplåtits.
Komiterade hafva anfört, hurusom en återgång till hvad i äldre tider
härutinnan gäll, vore af nöden. Vissa större områden borde bestämmas,
inom hvartdera af hvilka en samfällighet af Lappar skulle ega att med
andras uteslutande vistas, men der den enskilde ej borde hafva rätt
till någon viss del, hvarförutom i myndigheternas hand skulle ligga
att efter lägligheten reglera lappantalet mellan områdena. Denna ordning
borde dock ej sättas i verket i vidsträcktare mån än behofvet
kräfde och af sådan anledning allenast för sommartiden.

Uti här ifrågavarande §§, hvilka innehålla de närmare bestämmelser,
som erfordras till genomförande af hvad sålunda befunnits önskvärdt,
har i första rummet skolat föreskrifvas, huru de områden, der
sommarbetet skall vara gemensamt för en viss samfällighet af Lappar,
böra till sina gränser bestämmas. Der lappbyindelningen ännu finnes
qvar j dess gamla form, såsom uti Tornio och Luleå lappmarker, kan
den antagligen i det väsentligaste bibehållas, så att derstädes icke torde
deri böra vidtagas andra rubbningar än de mindre, som kunna betingas
af syftet, att lappbyarne må erhålla naturliga gränser, der detta
tilläfventyrs för närvarande ej är förhållandet. Der fjälltrakterna deremot,
såsom i de öfriga lappmarkerna och i Jemtlands län, blifvit
indelade i särskilda land, i hvilka Lappar blifvit inrymda, torde lapp -

byarne böra bildas genom en sammanslagning af dylika land, till kvilka
böra läggas dem tillgränsande af Lapparne till gemensamt bete för
renarne använda, mot riksgränsen stötande fjällsträckningar, hvarvid
bör tillses, att hvarje lappby kommer att begränsas af större vattendrag
och djupt nerskurna dalgångar. Det är att förutse, att, när denna
åtgärd första gången skall vidtagas, till ett distrikt komma att sammanföras
sådana land, som tillförene tillhört samma lappby, enär ett återgående
till den indelning, som i forna tider gäll, torde förorsaka minsta
rubbning i nu bestående förhållanden. Att verkställa indelningen i
lappbyar lärer böra tillkomma Konungens Befallningshafvande hvar för
sitt län. Som emellertid en ändring af den ordning, hvilken i enlighet
härmed varder efter lagens antagande först genomförd, kan framdeles
finnas önskvärd och utan olägenhet verkställbar, har befogenhet att
vidtaga sådan ändring bort förbehållas nämnda myndighet.

Hvad härnäst beträffar frågan, Indika Lappar skola vara befogade
att med andras uteslutande sommartiden vistas inom hvarje särskild
by, så synes hvad derom bör gälla vara lätt funnet. Medlemmar
af byn blifva, efter den föreslagna indelningens första genomförande,
de, som hafva särskild inrymning å land inom dess område, samt af
dem, med hvilka sådant förhållande ej eger rum, sådana som genom
födseln eller gifte kunna sägås tillhöra byn. När framdeles nu bestående
inrymningsrättigheter upphört, varder födseln eller giftet det
bestämmande förutom det fall, då någon blifvit genom myndighets
beslut flyttad från en by till en annan.

Om myndigheternas befogenhet att ingripa i fördelningen af lappantalet
mellan byarne hafva åtskilliga bestämmelser varit att föreslå.
Såsom anledningar, i följd hvaraf förflyttning må ega rum, hafva bort
upptagas ej mindre det förhållande, att någon Lapp sjelf önskar att
blifva medlem af annan by, än äfven det, att renantalet inom en by
finnes vara större, än lägenhet är, så att trängsel deraf uppstår eldskada
å kringliggande trakter förorsakas. Angående såväl den sökta
som den tvungna flyttningen hafva stadganden erfordrats derom, att
ingen flyttning må medgifvas eller åläggas, med mindre tillräcklig
utredning vunnits af alla de förhållanden, som dervid böra af vederbörande
beaktas. Hvad särskildt den tvungna förflyttningen angår, är
af nöden att bestämma den grund, efter hvilken den ene Lappen skall
ega företrädesrätt framför den andre att qvarstanna inom byn. Härjemte
erfordras dels stadganden derom, att Lapparne ej må förpligtas
''flytta längre bort än som kan vara af nöden, dels ock bestämmelser
angående viten, åsyftande att meddeladt åläggande om flyttning varder
behörigen efterkommet.

Af skäl, dem komiterade längre fram få tillfälle att anföra, hafva
komiterade funnit Lapparnes hittills utöfvade sed att använda de åt
dem upplåtna marker till bete ej allenast för sina egna renar men
jemväl för sådana, hvilka tillhöra bofaste och af dessa lemnats i Lapparnes
vård, böra af lagstiftningen godkännas. Det vill emellertid
synas, som borde den renskötsel, hvilken af Lapparne bedrifves uteslutande
eller till hufvudsaklig del för de bofastes räkning, i fall af
trångmål ega mindre rätt än den, som Lapparne idka endast eller i
väsentlig mån med egna eller andra Lappars renar. Vid sådant'' förhållande
hafva komiterade ansett, att bland byns medlemmar utflyttningsskyldighet
borde i första band åligga den, som uteslutande eller
till hufvudsaklig de] både bofastes renar i sin hjord.

I syfte, att en hänvisning af Lapp från en till annan lappby
må blifva verksam, hafva komiterade ansett den böra förbindas med
föreläggande af vite. Skall detta föreläggande utöfva nödig verkan
mot renegare, som till Lapp öfverlåtit vården af sina renar, måste
en sådan renegare med dessa renar vara ansvarig för gäldande af
viten, som blifvit Lappen ådömda. Utan ett sådant stadgande skulle
nemligen renegaren, der lian läte den Lapp, som vårdade hans renar,
personligen utgifva eller aftjena det ådömda vitet, kunna omintetgöra
verkställigheten af den gifna föreskriften om flyttning, för så vidt den
afsåg hans renar.

Under förutsättning, att för tillsynen öfver förhållandena mellan
Lapparne och de bofaste en särskild tjensteman varder å en eller
annan ort tillsatt, hafva komiterade upptagit denne tjensteman, hvars
benämning synes lämpligen kunna blifva uppsyningsman, såsom en af
dem, hvilka det skulle åligga att bidraga till den utredning, som bör
föregå, innan flyttning medgifves eller ålägges.

11 §■

I det föregående bar redan blifvit framstäldt, hurusom det vore
angeläget, att i förslaget upptoges stadgande!! af enahanda syftning
som de, hvilka i den internationela lagen äro gifna om den af och
bland Lapparne valde förmannen.

I denna § hafva blifvit införda de bestämmelser, hvilka härutinnan
synts höra gifvas. Sålunda har här stadgats angående det
område, för hvithet, sysslan skall gälla, om det sätt, hvarpå valet
skall förrättas, om de åligganden, som böra tillkomma den valde, om
liden för uppdragets fortvara samt om åtgärder i syfte att bereda

allmän kännedom om den utsedde förtroendemannens person och
vistelseort.

Att lappbyn bör vara den blifvande sysslomannens verksamhetsområde
och att följaktligen de till samma lappby hörande Lappar
hafva att honom utse, torde finnas gifvet i betraktande af den betydelse,
som indelningen i lappbyar skulle efter förslaget eg a. Till
skilnad från den internationela lagens förman lärer hans benämning
lämpligen kunna blifva ordningsman. Tiden för uppdragets fortvaro
har synts kunna bestämmas i enlighet med allmänna lagens föreskrifter
angående nämndemän. Hvad beträffar ordningsmannens särskilda tjensteåligganden,
så framgår dessas beskaffenhet ur den allmänna uppgift,
hvilken hans syssla är afsedd att fylla. Till ledning vid deras uppställande
hafva i tillämpliga delar den internationela lagens föreskrifter
om förman tjenat.

12-14 §§.

Under utöfvande af den rätt att till bete för sina renar begagna
icke blott de för Lapparne afsätta land utan äfven enskilde tillhörig
mark, vid hvilken Lapparne enligt stadgandena i förslagets .1 § blifvit
bibehållna, måste enligt allmän regel Lapparne vara skyldige att ersätta
den skada — det obehöriga intrång — som de bofaste kunna
komma att å sina egor genom renarne lida. I förevarande §§ samt i
15 § hafva närmare bestämmelser om Lapparnes skadeersättningsskyldighet
upptagits.

I hvilken mån vid utöfningen af Lapparnes betesrätt olaga intrång
kan blifva någon tillskyndadt, är naturligen i främsta rummet
beroende på omfånget af nämnda rättighet. Der Lapparne ega att
för bete åt sina hjordar anlita enskild persons område allenast viss
tid af året, kan dylikt intrång, ske, så snart deras renar under förbjuden
tid beta eller eljes förstöra något på den enskildes egor, dessa
egor må nu vara af hvad slag som helst. Men äfven å tid, då Lapparne
hafva betesrätt å bofast persons marker, kan denne genom renarnes
vistelse å hans område blifva utsatt för skada af åtskilligt
slag. Ty den betesrätt, Lapparne hafva sig tillerkänd å hans egor,
sträcker sig ej derhän, att Lapparne skulle få använda till bete för
rendjuren allt egendomens område utan åtskilnad. Det är endast i
utmarken, som Lapparne ega att låta sina hjordar hemta näring. Men
ej ens all den bofastes utmark kan med fog vara Lapparnes betesrätt
underkastad. Af skäl, dem komiterade strax nedan skola anföra, har det

synts, som borde denna rättighet utan inskränkning ega rum allenast
å livad man kunde kalla vanlig utmark.

Hvad för det närvarande gäller angående omfattningen af Lapparnes
betesrätt å enskild mark framgår af bestämmelserna i Kongl.
brefvet den 3 Oktober 1866 angående grödas och egors fredande i
lappmarken, jemfördt med tvänne i samma ämne tidigare aflåtna skrifvelser,
nemligen dels den o Maj 1825 till Konungens Befallningshafvande
i Vesterbottens län dels ock den 26 Mars 1831 till Kammarkollegium.
Från Lapparnes betesrätt undantagas der åker, äng och
slåttermyr; och torde under äng och slåttermyr de så kallade utängsslåtterna
vara inbegripna.

Utängsslåtterna, äfven der de kunna tillhöra utmarken, synas
ock komiterade fortfarande böra vara skyddade. De gifva i regeln
ett värdefullt bidrag till jordbrukarens behof af foder; å många
trakter äro de den hufvudsakliga ängsmark han eger, och deras belägenhet
är i allmänhet sådan, att Lapparne med någon omsorg vid
renarnes bevakning kunna hindra dessa från att å dem inkomma.
Dock kräfves, att ej såsom utängsslåtter armat varder skyddadt, än
som verkligen kan sägas förtjena skydd, och att från utmarken undantagas
allenast sådana ställen, som efter sill användning och det
sätt, hvarpå do framträda, kunna sägas verkligen skilja sig derifrån.
Klart är, att ett gräsbärande ställe i skog och mark ej må
räknas såsom en ega af särskild! slag blott af det skäl, att jordegaren
någon enda gång derifrån inhöstat hö. Ån mindre bör en blott
förklaring från hans sida, att han ämnar skörda hvad å något ställe
växer, kunna verka derhän, att Lapparne varda ifrån detta uteslutna.
Den plats, hvilken må ställas såsom egentlig utängsslåtter å annat
led än den allmänna utmarken, bör hafva varit i bruk under årens
lopp såsom slåtter och fortfarande dertill användas. Men dess användning
såsom slåtter måste ock kunna på marken tydligen skönjas.
Under annan förutsättning synes skyldighet att från densamma
afhålla renarne ej kunna Lapparne med fog åligga. Sistnämnda betingelse
är så mycket mera magtpåliggande, som myndigheterna skulle
efter förevarande förslag erhålla en omfattande befogenhet att hänvisa
Lapparne till bete å annan trakt än der de förut hållit till. När sådant
skedde, skulle Lapparnes bristande lokalkännedom göra det för
dem omöjligt att hålla renarne från slåtterlägenheter, hvilka ej vore å
marken såsom sådana särskild! utmärkta. Der en utängsslåtter ej har
nu angifna egenskaper, lärer den ej böra vara egaren uteslutande förbehållen,
med mindre denne inhägnar densamma. Vid öfvervägande,
af hvad nu blifvit anfördt, torde man finna skäligt att från Lapparnes

betesrätt å enskild mans utmark undantaga sådana utängsslåtter, hvilka
antingen äro inhägnade eller, utan att vara inhägnade, år efter annat
varit till höfångst brukade och dertill brukas, samt genom hässjor, diken,
rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.

Från den uppfattningen, att Lapparnes betesrätt rättvisligen bör
ega nu angifvet omfång, hafva komiterade utgått då de i fråga om
Lapparnes skadeersättningsskyldighet uppstält de regler, för hvilka
nu är att redogöra.

När det gäller att bestämma, huruvida Lapparne böra vara ovillkorligt
skyldiga att i hvarje fall ersätta det obehöriga intrång, som
vid betesrättens utöfning kan vållas, måste hänsyn tagas till de säregna
svårigheter, som äro förenade med renarnes vård, och huru det understundom
är Lapparne alldeles omöjligt att, äfven der de uppbjuda sin
yttersta förmåga, hålla renarne samman. Den bofaste, som ock är
skyldig att vakta sina kreatur så att ej af dem skada sker, har ojemförligt
_ mycket lättare att uppfylla sin skyldighet, och till lättnad i
bevakningen tillkommer honom dessutom stängselvitsord. Ett billigt
uppmärksammande af dessa förhållanden har ock verkat derhän, att
enligt gällande rätt åtskilliga inskränkande bestämmelser förefinnas i
fråga om Lapparnes skyldighet att ersätta den skada, som genom renarne
tillskyndas den bofasta befolkningens egendom. Sålunda är genom
olvan anförda författningar bland annat bestämdt, att inom Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands läns lappmarker — hvad under
Jemtlands lappmark bör förstås, är i det föregående redogjordt — Lapparnes
ersättningsskyldighet för skada å växande eller utskuren gröda
på åker, äng eller slåttermyr skall vara ovilkorlig allenast för tiden
från och med den 1 Juni till den 1 September; sker skada annan tid,
skola Lapparne derför lemna ersättning endast i det fall, att den skett
genom bevislig uraktlåtenhet å Lapparnes sida samt alltså kunnat undvikas.

Komiterade hysa ingen betänklighet vid att i förslaget upptaga
denna regel. Den skulle här komma att få afseende å växande eller
afsvuren gröda på åker, äng samt sådan utängsslåtter, som ofvan är
angifven. I vissa delar torde densamma dock tåla någon jemkning.
Föreskriften, att inom Jemtlands läns lappmark Lapparnes ersättningsskyldighet
för skada å växande eller utskuren gröda på åker, äng, eller
utängsslåtter skall vara ovilkorlig allenast för tiden från och med den 1
Juni till den 1 September, innefattar onekligen för den derstädes boende
jordbrukaren ett vida mindre skydd än som genom enahanda bestämmelse
blifvit den bofaste i Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
beredt. I anseende till Jemtlands läns sydligare läge tager års -

växten der tidigare sin början än inom nordligare trakter; redan under
senare hälften af Maj träffar man der en växtlighet, hvartill lappmarkerna
inom Norrbottens och Vesterbottens län ej förete någon motsvarighet
förr än i Juni månad. Å andra sidan fortgår höskörden å
utängsslåtterna inom Jemtlands län äfven under September månad, medan
den deremot i de nordligare länen i regeln är undangjord redan
under Augusti. Nu hafva emellertid tidsgränserna den 1 Juni och den
1 September uppenbarligen tillkommit i tanke, att derinom folie all den
tid, som för grödans tillväxt, mognad och skörd i regeln åtginge. Då
det nu visar sig, att denna förutsättning för vissa trakter i någon mån
slår fel, synes rättelse derutinnan böra vidtagas. 1 sammanhang härmed
lärer en annan jemkning böra ske. Gällande författningar göra,
såsom nämndt, i förevarande fråga en skilnad mellan olika delar al
Jemtlands län alltefter dessa tillhöra eller icke tillhöra hvad i författningarna
benämnes Jemtlands lappmark, ithy att inskränkningen i Lapparnes
ovilkorliga ersättningsskyldighet skulle gälla allenast inom den
senares gränser. Att i förslaget upptaga eu dylik särskiljning mellan
olika delar af Jemtlands län, dertill synes skälig anledning icke förefinnas,
då ju enligt hvad nyss angafs Lapparnos ersättningsskyldighet
för skada på ifrågavarande slags egor göres ovilkorlig all den tid af
året, under hvilken någon afse värd skada å gröda på åker, äng eller
utängsslåtter kan af renarne föröfvas. I enlighet med det nu sagda
hafva alltså komiterade i 12 § föreslagit, att Lapparnes ersättningsskyldighet
för skada å växande eller utskuren gröda på åker, äng eller
sådan utängsslåtter, som bör vara från renbetesrätten undantagen, skall
vara obetingad inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
allenast under Juni, Juli och Augusti månader och inom Jemtlands
län blott under tiden från och med den 15 Maj till den 1 Oktober,
samt att för skada af angifvet slag, som sker inom nämnda trakter
under annan tid af året, ersättning skall af Lappande utgöras blott i
det fall, att skadan tillkommit genom uppsåt eller grof vårdslöshet vid
renarnes bevakning.

Den ändring, som härmed sker i bestående regler angående växande
eller afskuren gröda på åker och ängsmark, kommer att tjena egentligen
de bofastes intresse. Ifrågasättas kan emellertid, om ej äfven till
Lapparnes förmån något kunde åtgöras, i syfte att, der reglernas tillämpning
funnes vara för Lapparne betungande, någon lättnad måtte
dem beredas. Den tanke, hvilken i sådant hänseende framställer sig,
är den,, om cj för vissa fall Lapparnes skyldighet att ersätta skada å
växande eller afskuren gröda på åker, äng eller utängsslåtter kunde
göras i någon mån beroende deraf, huruvida jordbrukaren kringgärdat

egan. Mången gång ligga nämnda slags egor så nära de områden,
hvilka blifvit Lapparne till uteslutande bruk anvisade, att Lapparne
allenast med yttersta svårighet kunna från dem afhålla renarne. Lapparnes
begagnande af de områden, som tilldelats dem, blefve i sådant
fall förbundet med oundvikliga skadeersättningar, der de ej föredroge
iitt alls icke anlita de delar af renbeteslanden, som läge inemot de bolastes
egor. I1 ör sådana fall, som de härmed åsyftade, kunde ju synas
bcfogadt att fastställa någon den bofastes hägnadsskyldighet. I fråga
om åker och äng torde emellertid ingen dylik föreskrift böra lemnas.
Åkern och den värdefullare ängen blifva väl af jordegaren sjelfmant inhägnade;
men detta synes icke kunna föreskrifvas såsom eu skyldighet.
Skulle å någon trakt odlade egor ej vara inhägnade men så belägna,
att Lapparne endast.med stor svårighet kunna hålla renarne från dem
borta, så torde eu dylik olägenhet böra afhjelpas antingen genom
expropriation af en dylik ega eller ock genom Lapparnes hänvisande
till annan trakt.

Med utängsslåtterna är deremot förhållandet ett annat. Icke utan
skäl kunna de jemföras med intagor å samfäld betesmark: billigt vore
val om sådan intaga, der den läge för Lapparne synnerligen illa till,
ej blefve fredad blott derigenom, att den bofaste der röjt, dikat, upprest
liässjor, eller dylikt. Om derför å någon trakt visat sig synnerlig
svårighet för Lapparne att afhålla renarne från oinhägnade utängsslåtter,
belägna i grannskapet af de för Lapparne afsätta land, så synes
Konungen böra ega förordna, att å den trakten skall hållas stängsel
kring nämnda slags egor, vid äfventyr för jordinnehafvaren att sjelf
stå skadan, der ej visas kan, att den tillkommit genom uppsåt eller
grof vårdslöshet från Lapparnes sida. Ett dylikt förordnande bör dock
vara beroende på tillgången för de bofaste å hägnadsvirke och ej meddelas
för trakt, der i följd af brist på virke stängsels uppförande skulle
blifva alltför _ kostsamt. Komiterade hafva i förslagets 13 § upptagit
stadganden af nu angifvet innehåll.

Om Lapparnes ersättningsskyldighet för skada å annan utmark än
sådan, hvarå bestämmelserna i 12 § skola tillämpas, under tid, då Lapparne
ej ega att å sådan utmark vistas, innehålla ofvanberörda författningar
ingen regel. Öfverensstämmande med den grundtanke, som innehålles
i 1866 års bref, torde emellertid vara att anse en dylik skada
ersättningsbar allenast der den tillkommit genom bevislig uraktlåtenhet
från Lapparnes sida. Och hvad sålunda kan anses öfverensstämma
med gällande rätt, har efter komiterades uppfattning skäl för sig.
Det torde ske den bofaste tillfyllest om Lapparne ålägges ersätta så -

dan skada, blott då den skett med uppsåt eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning, derom ock föreskrift intagits i 14 §.

I samband med det, som under förevarande §§ blifvit anfördt angående
omfånget af Lapparnes betesrätt och om deras ersättningsskyldighet
för skada i vissa fall, torde uppmärksamhet böra egnas en fråga,
som är de nu afhandlade spörjsmålen närstående. Å många orter, särskilt
inom Herjeådalen, pläga de bofaste till foder åt renarne använda
renlaf, hvilken för sådant ändamål inhöstas. Nu utgör emellertid nämnda
laf renens hufvudsakligaste födoämne under vintermånaderna. Lapparnes
vistelse å en trakt under denna tid kan i följd deraf tillskynda de
bofaste förlust. Fråga har fördenskull blifvit väckt, väl ej derom att
några renlafmarker skulle från betesrätten undantagas, men huruvida
ej någon godtgörelse borde under en eller annan form jordinnehafvaren
tillkomma. Fn dylik ersättning synes dock komiterade ej rätteligen
kunna af de bofaste fordras. När Lapparne af ålder egt flyttningsrätt
till ifrågavarande marker, så torde nu ej skäligen kunna dem åläggas
att betala en afgift, hvarifrån de hittills varit befriade; hvarförutom den
bofasta befolkningens anspråk i förevarande hänseende framträder såsom
mindre afsevärdt, då man betänker, hurusom renlafven, hvilken för
renarne utgör det naturligaste födoämne, är, der den anlitas till föda åt
den bofastes kreatur, ett nödfoder. Renlafvens användning till underhåll
för den jordbrukande befolkningens liemdjur häntyder derpå, att
jordbruket antingen blifvit framskjutet till trakter, der dess naturliga
förutsättningar saknas och dit det alltså ej bort komma, eller åtminstone
fått utveckla sig på ett sätt, som ej står i öfverensstämmelse med
de gränser för dess bedrifvande, dem för handen varande faktiska förhållanden
påkalla.

Jemför man de nu afhandlade grundsatserna om Lapparnes rätt
till bete och om deras skadeståndsskyldighet med stadgandena om motsvarande
ämnen i den internationela lagen, torde man finna, att de nu
föreslagna bestämmelserna innefatta för Lapparne större förmåner än
som i den internationela lagen äro dem medgifna. Väl är enligt sistnämnda
lag från Lapparnes betesrätt å enskild utmark ej annat undantaget
än utängsslåtter af den art, som ofvan angafs, samt — med särskild
hänsyn till förhållanden i Norge — äfven hjortronland. Men det
bete i vanlig utmark, som med dessa begränsningar Lapparne medgifves,
är för dem fritt allenast i den mån de ej vålla, att jordegaren
eller innehafvare!! kommer i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur.
Der så skett, skall ersättning af Lapparne utgöras. Hvad Tromsö
amt beträffar är dock sistberörde regel till Lapparnes förmån något
jemkad.

15 §.

Å många trakter inom de områden, der Lapparne ega vistas med
sina renar, plägar den bofasta befolkningen under hösten och ofta långt
in på vintern hafva sitt hö utestående, bergadt på ängen eller slätjern
i stackar eller hässjor. Svårigheten för Lapparne att från dessa stackar
afhålla renarne är stor och har i de under näst förutgående paragrafer
berörda författningar gifvit anledning till särskilda bestämmelser.
Genom 1825 års bref föreskrefs för Vesterbottens läns lappmarker och
genom 1831 års bref jemväl för lappmarkerna i Norrbottens och Jerntlands
län, att nybyggare och hemmans-innehafvare, hvilka å sina ängar
och slåttermyrer icke förvarade sitt hö i lador, utan både detsamma i
stackar, skulle förse sådana höstackar med en stadig och tät gärdesgård
till fyra alnars höjd på fem eller sex alnars afstånd å alla sidor
från stacken, vid äfventyr för egaren till höet att, om detta af renarne
skadades och någon uraktlåtenhet ej kunde hos Lapparne påvisas, sjelf
stånda sin skada; hvilken föreskrift genom 1866 års bref förklarats —
hvad Jemtlands län beträffar — skola ‘‘inom de trakter, der det egentliga
lappområdet blifvit genom afvittring bestämdt och gränserna utstakade,
endast inom detta område ega tillämpning.“

Mot anförda bestämmelser torde ingen annan betänklighet uppstå
än den, huruvida de ej borde erhålla en utsträckt tillämpning och göras
gällande för områden, der de nu ej. ega användning. I sådant hänseende
torde uppmärksamhet böra närmast fästas vid beskaffenheten af
den inskränkning, som genom 1866 års bref skedde i omfånget af deras
gällande kraft. Anledningen dertill, att i sistnämnda bref en begränsning
faststäldes i fråga om de trakter af Jemtlands län, inom
hvilka de bofastes här ifrågavarande hägnadsskyldighet skulle ega rum,
synes hafva varit den, att lagstiftaren, enär tvifvelsmål uppstått om
betydelsen af beteckningen Jemtlands lappmark i 1831 års bref, ansåg
en närmare bestämning af detta uttryck vara af nöden. Vid meddelande
af denna närmare bestämning fann han ej annan ledning än det
förhållandet, att vid afvittringen vissa områden blifvit Lapparne tilldelade
och till sina gränser bestämda. Såsom komiterade förut frarnstält,
bör emellertid under nämnda beteckning innefattas ej allenast
de åt Lapparne afsätta land men jemväl sådana intill dessa belägna
hemman, hvilka blifvit skattlagda enligt lappmarksmetod. Den föreskrift,
hvilken 1866 års lagstiftare •—• med förbiseende af sistnämnda
förhållande — uppstäldo i fråga om de bofastes hägnadsskyldighet
inom Jemtlands län, saknar egentlig betydelse, då uppenbarligen en

föreskrift om dylik skyldighet är påkallad särskildt för sådana hemman,
som gränsa intill Lapparnes områden. Att återföra bestämmelsen om
höstackarnes inhägnande till att gälla äfven dessa områden, lärer få anses
såsom allenast en rättelse af ett begånget misstag och så mycket
mera skäligt som, efter hvad komiterade varit i tillfälle att inhemta,
hemmansegarne å de trakter i Jernband, hvilka äro belägna i närheten
af Lapparnes skattefjäll, hafva för sed att genom stängsel skydda sina
utestående höstackar mot åverkan af renarne. I enlighet härmed skulle
föreskriften komma att få användning inom Norrbottens och Yesterbottens
läns lappmarker samt inom de delar af Jemtland, der hemmanen
blifvit skattlagda efter lappmarksmetod. I öfriga trakter af Norrland,
der Lappar vistas, lärer ifrågavarande sätt för höets bergning i allmänhet
icke användas eller ock torde, der så är förhållandet, höet i regeln
vara hemfördt till gårdarne vid den tid, då Lapparne med sina renar
pläga ankomma till nejden. Före den 15 December är höet derstädes
i allmänhet hemforsladt; tidigare pläga icke Lapparne anlända. Det
synes nu vara uppenbart, att om Lapparne ankomma före nämnda tid,
de ej böra kunna påräkna till lättnad vid sin vård om renarne någon
stängsel kring höstackarne, då den bofaste ej haft anledning att vänta
dem så tidigt och fördenskull ej heller att hägna kring sin utestående
gröda. Men å andra sidan måste erkännas, att Lapparne hafva ett berättigad
t intresse deri, att den bofaste ej å sådan trakt har sitt hö ogärdadt
utestående längre tid än vanligt plägar vara. Med hänsyn härtill
har för sådana orter enahanda regel angående hägnad kring höstackarne
synts komiterade böra gälla efter den 15 December. Om beskaffenheten
af det stängsel, som till höstackarnes fredande må hållas,
hafva komiterade ej ansett några stadganden, såsom tillhörande den
administrativa lagstiftningen, böra i lagen gifvas. De regler angående
inhägnandet af utestående hö, hvilka sålunda funnits skäliga, torde i
sin tillämpning komma ej endast att lända till Lapparnes förmån men
äfven att tjena de bofastes välförstådda intresse. Deras verkan har i
många fall varit och lärer framgent blifva, att jordbrukaren, i stället
för att ute å marken förvara bergadt hö, bygger lador till dess förvarande.
Der så sker, länder det hans hemmansbruk till båtnad; ty
kostnaden för ladors uppförande betalar sig mer än till fullo genom det
bättre förvar, höet erhåller.

16 §.

Den internationela lagen innehåller i 9 paragrafens 2 inom. den
föreskrift, att der sådan skada, som i samma moment afhandlas, sker

med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, den skyldige
för hvarje gång skall höta högst 40 kronor, hvilka böter dock
ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande, samt att
Lapp, af hvars renvaktare förseelsen blifvit föröfvad, skall vara ansvarig
för gäldande af de böter, som kunna renvaktaren ådömas. Bestämmelser
af enahanda innehåll hafva i denna § upptagits. Rättvist synes
vara, att den Lapp, som uppsåtligen låter renarne göra skada å
sådana egor, från hvilka det åligger honom att afhålla dem, eller som
genom grof vårdslöshet är till sådan skada vållande, bör träffas al bötesansvar.
Ej mindre angeläget torde vara att i förslaget upptaga den
internationela lagens stadgande om egarens ansvarighet för hvad renvaktaren
kan låta komma sig till last. Om denna föreskrift gäller -—
såsom ock vid nämnda lags beredning blifvit anfördt — att i alla länders
lagstiftning husbonden i regeln göres ansvarig för husfolk och
tjenare med hänsyn till böter för de öfverträdelser, hvartill de i och
vid tjensten göra sig skyldige, och att särskildt i förevarande fall är
af nöden —• på grund af svårigheten att bevisa, hos hvem af de till
samma hushåll hörande Lappar skulden till dålig eller underlåten bevakning
egentligen ligger — att skärpa husbondens pligtkänsla och
tillsyn öfver sitt folk genom en bötesbestämmelse så affattad, att han
icke kan undgå den genom att skjuta skulden på tjenare.

17 §•

Komiterade hafva tidigare anfört, hurusom enligt deras åsigt bestämmelser
äro af nöden i syfte att bereda särskild rättshjelp åt den
bofaste, å hvilkens egor skada skett af Lapparnes renar utan att det
låter sig visa, hvem de skadegörande renarne tillhöra, och att i sådant
hänseende stadganden borde gifvas af det innehåll, att Lappar, som
uppehölle sig å ett visst område, skulle gemensamt ansvara för skada,
som derinom genom renar föröfvades å bofastes egendom.

Den fråga, som härvid i första hand framställer sig, är den, huru
de områden böra bestämmas, inom hvilka grundsatsen skall användas.
Att den internationela lagens stadganden härutinnan ej äro egnade att
inom Sverige tillämpas, hafva komiterade ofvan sökt ådagalägga. För
komiterade vill det synas, som om någon annan grund för bestämmande
af ifrågavarande områden härstädes icke kan uppställas än den,
att, der inom en trakt de för Lapparne afsätta land äro så belägna och
omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som af renar göres å dem
angränsande den bofasta befolkningen tillhöriga egor, ej kan antagas
hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra Lappar än dem, som

uppehålla sig å dessa land, tralcten af Konungen förklaras utgöra ett
område, derinom gemensamt ersättningsansvar för skada af renar skall
ega rum. I samband med ett sådant förklarande skulle områdets gränser
af Konungen närmare bestämmas. Föreskrift af angifvet innehåll
bar fördenskull i förslaget upptagits. Enär några för Lapparne afsätta
land ej förefinnas utom i Norrbottens och Vest.erbottens läns lappmarker
samt i Jemtlands län, komme föreskriften blott att i nämnda landsdelar
få tillämpning.

Hvad dernäst beträffar spörjsmålet derom, hvilken af renar föröfvad
skada bör göras till föremål för gemensamt ersättningsansvar,
så är uppenbart, att sådant ansvar ej kan stadgas för annan skada än
den, som skolat ersättas utan hänsyn till, huruvida den tillkommit af
uppsåt bos Lapparne eller genom en högre eller lägre grad af oaktsamhet
vid renarnes bevakning. Ty innan gemensam ersättningsskyldighet
ålägges, måste det vara otvifvelaktigt, att någon förpligtelse till
skadans godtgörande öfverhufvud finnes till. Men härom kan man, då
ju i det förutsatta fallet ej mera är bekant än att skada blifvit af renar
föröfvad, ej vara förvissad i annan händelse, än der skadan är för
sin ersättningsbarhet oberoende af, hvad renarnes egare eller vårdare
velat eller icke velat, kunnat eller icke kunnat. Nu är för skada å
växande eller afskuren gröda på åker, äng eller utängsslåtter inom
Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt inom Jemtlands
län Lapparnes ersättningsskyldighet på angifvet sätt ovilkorlig endast
viss tid af sommaren, nemligen inom lappmarkerna från och med den
1 Juni till den 1 September samt inom Jemtlands län från och med den
15 Maj till den 1 Oktober; och hafva bestämmelserna om det gemensamma
ersättningsansvaret blifvit i enlighet dermed uppstäda. Skada
å vanlig utmark skall icke i något fall ersättas, med mindre den tillkommit
genom någons uppsåt eller grofva vårdslöshet, och kan fördenskull
ej falla under bestämmelserna om ett gemensamt ersättningsansvar.
Hvad beträffar skada å utestående bergart hö, så är väl i månget
fall ersättningsskyldigheten oberoende deraf, huruvida någon vårdslöshet
från Lapparnes sida föreligger; dock hafva komiterade ej funnit
sig böra för sådan skada hemställa om samfäldt ansvar. Skada af
ifrågavarande slag sker under hösten samt vintermånaderna, alltså under
den tid af året, då Lappiarne i allmänhet hvar för sig hafva sina
renar sammanhållna till sluten hjord; och då i följd deraf svårigheten
för den bofaste att åstadkomma erforderlig bevisning om egaren till de
skadegörande renarne ej är så stor, att någon särskild lättnad kan anses
för honom behöflig. I öfrigt skulle i följd af den internationela
lagens bestämmelser samfäld ersättningsskyldighet för skada å ifråga -

100

varande slags egendom ej kunna fastställas att gälla å trakt, der norska
flyttlappar vistas, för längre tid än intill den dag, då dessa Lappar
äro berättigade att med sina renar till trakten ankomma, eller den 1
Oktober. Ty enligt nämnda lag är skada å utestående höstackar ej
föremål för gemensamt ansvar. Och redan detta förhållande föranleder
dertill, att några bestämmelser om gemensam ersättningsskyldighet i
förevarande fall ej böra gifvas.

Utom i de punkter, dem komiterade nu berört, äro paragrafens
bestämmelser affattade i närmaste öfverensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i den internationela lagen.

18 §.

Den internationela lagen har uppstält i afseende å Norge en särskild
procedur för behandlingen af frågor om ersättning för skada, som
af renar föröfvats, hvilket förfarande innebär en förenkling af der eljes
gällande ordning. Skulle för vårt land något vidtagas i syfte att bereda
den, som lidit skada, någon lättnad vid utsökning af honom tillkommande
ersättning, så kunde sådant ej ske, såsom i Norge, genom
en förenklad rättegångsordning; ty processens former äro här så pass
enkla, att dervid intet låter sig åtgöra. Deremot torde en lättnad
kunna och böra på annat sätt beredas den bofaste. Det är veterlig!.,
hurusom i följd af de sparsamt infallande tingsterminerna inom lappmarkerna
en rättegång der i allmänhet medtager lång tid. Häraf kan
blifva en följd, att när i ett skadeståndsmål domen omsider faller, den
ådömda ersättningen, hvilken vid rättegångens början skulle kunnat
gäldas af den dömde, ej vidare kan från honom erhållas, derför att
han efter processens anhängiggörande antingen blifvit fattig eller beredt
sig tillfälle att undanskaffa sin egendom. Båda dessa händelser
kunna förutsättas angående Lapparne, bland hvilka hastiga omvexlingar
i förmögenhetsvilkor äro vanliga. Ett skydd för den, som är
berättigad till ersättning för liden skada, synes kunna vinnas, om rättighet
tillerkännes honom att erhålla ersättningsfrågan pröfvad af gode
män, samt tillika den föreskrift meddelas, att, der ej domare eller
öfverexsekutor annorlunda bestämmer, verkställighet kan erhållas å
gode männens utlåtande, rättigheten att söka domstol oförkränkt.
Naturligen bör denna kompromiss ej ega användning i annat fall, än der
det är ostridigt, af hvilken eller hvilka eu inträffad skada skall gäldas.
På sådant sätt är en likartad fråga ordnad i Förordningen den 30
December 1880 angående allmän flottled. Hvad härom kan blifva
föreskrifvet kommer att gälla såväl svenska som norska Lappar inom

101

Sverige; ty enligt den internationela lagens 14 § skall i afseende å
behandlingen af ersättningsfrågor förfaras i Sverige efter gällande lag.

19 §.

I denna § är stadgadt, att Lappar, hvilka efter reglerna i 17 §
om samfäldt ansvar godtgjort en skada, skola ega att vid efteråt vunnen
upplysning om “den egentligen ersättningsskyldige eller derom, att jemte
dem andra Lappar bort i skadeersättningens utgörande deltaga, af
vederbörande utsöka hvad de erlagt eller hvad de för mycket utgifvit.
Bestämmelserna äro uppstäda i öfverensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i den internationela lagen.

20 §.

Ofta händer, att flera Lappar hålla sina renar tillsammans i en
hjord. Der så sker, är naturligen enhvar Lapp, som eger renar i
hjorden, förpligtad i främsta rummet att vaka öfver sina egna djur,
att ej skada af dem föröfvas. Men dernäst åligger honom obestridligen
att tillse, det hjorden i dess helhet varder behörigen vaktad. Sker
skada af renar, hörande till en dylik hjord, och det låter sig ådagalägga,
hvem bland den samfälda hjordens egare renarne tillhöra, då bör i
enlighet härmed denne deras .egare vara ansvarig för ersättningens
utgörande; ty honom ålåg i främsta rummet förpligtelse till vård om
egna renar. Kan deremot allenast ådagaläggas, att skada skett af
renar, som höra till hjorden, men icke utrönas, hvem af dennas egare
de tillhöra, då synas hjordens samtlige egare rättvisligen vara samfäldt
förpligtade till skadeståndet. Härom hafva bestämmelser upptagits i
förevarande §; och hafva komiterade härmed endast återgifvit hvad som
redan är gällande rätt i vårt land, ty gemensam ersättningsskyldighet
för ifrågavarande händelse är stadgad genom Kongl. brefvet den 4
November 1817.

Föreskrifterna i förevarande § skulle vara att tillämpa jemväl å
norska Lappar här i landet. Något hinder för sådan tillämpning kan
ej anses ligga i det förhållandet, att den internationela lagen ej bestämt
om gemensamt ansvar för ifrågavarande fall. Nyss åberopade 1817
års bref, hvars stadganden enligt sin affattning äro tillämpliga på såväl
svenska som norska Lappar inom Sverige, kan ej anses hafva
blifvit genom den internationela lagen i denna del ändradt eller upphäfdt.

102

21 §.

Väl har den jordbrukande befolkningen att beklaga sig öfver
skada, som genom Lapparnes renar sker å dess egendom; men jemväl
Lapparne äro utsatta för skadegörelser och Övergrepp från de bofastes
sida. Dessa hafva mångenstädes dödat, misshandlat eller ofredat rendjuren;
särskilt hafva Lapparne lidit deraf, att de bofastes hundar
jagat och bitit renarne och derigenom vållat Lapparne, förutom förluster,
de största svårigheter vid hjordarnes bevakning. För att härutinnan
bereda ett mera omfattande rättsskydd än hittills, hafva i den
internationela lagens 19 § upptagits åtskilliga regler, hvilka, såsom för
syftemålet tjenliga, komiterade anse böra göras gällande äfven i vår
inhemska lagstiftning. Dock hafva bestämmelserna i den internationela
lagens nämnda § om klubbning af hundar icke blifvit i förslaget intagna.
Anledningen härtill har ej varit, att ej föreskrifterna kunna vara ändamålsenliga
och förtjena att användas jemväl inom Sverige; men dylika
stadganden kunna, der de finnas behöfliga, gifvas genom en i administrativ
ordning utfärdad föreskrift.

Ofvan antyddes, hurusom de bofastes hundar mången gång genom
att förfölja renarne göra det för Lapparne omöjligt att behörigen vårda
dessa. Ofta sker skada å bofastes egor utan någon Lapparnes förskyllan
i följd deraf, att en renhjord blifvit sålunda skingrad. För detta fall,
hvarom någon föreskrift ej förekommer i den internationela lagen, torde
finnas billigt föreskrifva, det skadan skall gäldas af hundens egare.

22 §.

Vid frågan om fördelningen af Lapparnes antal mellan, de särskilda
byarne hade komiterade anledning vidröra det förhållandet, att
Lapparne ofta till vård emottaga renar, tillhörande bofaste, och till
underhåll åt dessa renar använda i samma omfång som för sina egna
djur de förmåner, som äro till Lapparne upplåtna. Med godkännande
af denna sedvana har den internationela lagen i dess 25 § stadgat att,
då i förordningen talas om Lapparnes renar, dermed förstås icke allenast
deras egna renar utan äfven andras renar, hvilka äro under deras
vård. Sedan i den internationela lagen denna grundsats blifvit erkänd,
torde den inhemska lagstiftningens ståndpunkt i frågan vara gifven.

Hvilka betänkligheter man än må hysa mot sjelfva grundsatsen,
så lärer dock väl ej kunna sättas i fråga, att den svenska lagen skulle
i denna punkt afvika från den internationela. Att härvidlag sätta den

103

ene Lappen i en annan ställning än den andre, det vore att dela alltför
ojemnt. Emellertid är det icke blott detta skäl, som föranleder
komiterade att biträda ifrågavarande grundsats. Komiterade hafva icke
funnit sig öfvertygade om befogenheten af de anmärkningar, som mot
densamma riktats. Man har för att ådagalägga dess felaktighet anfört,
att den innebure en orättvisa mot den bofaste, å hvilkens egor Lappen
toge sitt tillhåll och läte ej blott sina egna men jemväl bofastes
renar beta. Att lagen läte den bofaste lida inskränkning till Lappens
förmån, dertill funnes skäl nog; men hans renegande granne borde väl
å hans område ej ega bättre rätt för sina renar än för annan sin
boskap. Härvid bör emellertid märkas, att enligt den internationela
lagens bestämmelser den bofaste ej kan för sina rendjur få åtnjuta
Lapparnes vilkor under annan förutsättning, än att han låter dem vårdas
af Lappar; och denna regel anse komiterade böra vidhållas äfven i den
rent inhemska lagstiftningen. Men dermed är ock sagdt, att det intrång,
som i förevarande fäll ålägges jordegaren, det blir honom ålagdt
icke gentemot en annan bofast utan i förhållande till Lapparne,
icke till fromma för renskötseln öfverhufvud men till förmån för renskötseln
såsom varande Lapparnes riäringsfång. — Mot den ifrågavarande
grundsatsen har vidare anmärkts, att när det tillätes Lapparne att å
gemensam betesmark intaga bofastes renar till obegränsadt antal, dermed
trängsel och brist på bete kunde uppstå och de bofastes renar
vålla ett orättvist intrång för sådana Lappar, hvilka allenast skötte
egen hjord. Onekligen förtjenar denna synpunkt att beaktas. Den
kan emellertid ej verka derhän, att Lapparne öfverhufvud förbjudas att
idka renskötsel för bofastes räkning, men väl till en jemkning och
rättelse genom myndigheternas försorg i de fall, der uppenbara missförhållanden
inträdt; och hafva komiterade tidigare fram stält, huruledes
för sådana händelser den erforderliga rättelsen bör försiggå.

Om nu än Lapparne skola ega att sköta renar åt bofaste, så
kunna dock fall tänkas, der ett förbud för bofast man att hafva renar
i Lapps vård kunde vara på sin plats. Klart är, att sådana embetsoeh
tjenstemän, dem det tillhör att vaka öfver ordningen inom lappväsendet
och särskildt att handlägga frågor om renantalets reglerande
.mellan de särskilda lappbyarne, äro bäst egnade för dessa sina uppgifter
i den mån de icke hafva något eget intresse i saken. Att härutinnan
stadga något i lag är emellertid ej af nöden, enär ett förständigande
af angifvet innehåll kan, när det finnes behöfligt, i administrativ
väg meddelas.

Hvad den internationela lagens 25 § vidare innehåller i frågan
om den bofastes renskötsel, syftande att tydligt utmärka, hurusom den

104

bofaste, hvilken lider skada af annan bofast persons renar, skall mot
den sistnämnde ega samma rättsskydd som mot Lapparne, har äfven
ansetts böra ingå i förevarande förslag.

23 §.

I öfverensstämmelse med stadgandena i den internationela lagens
27 § hafva komiterade i denna § föreslagit, att der underhåll af renar
å något visst område pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara
i synnerlig mån betungande, Konungen kan förordna, att det området
ej vidare må till sådant ändamål begagnas, mot det att erforderlig
betesmark Lapparno anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes
tjenlig. Stadgandet, som vid första påseendet kunde tyckas tillkommet
hufvudsakligen i de bofastes intresse, torde vid närmare betänkande
finnas lända lika mycket till Lapparnes förmån. I det fall, att underhåll
af renar å något visst område är för den jordbrukande befolkningen
i synnerlig mån betungande, kan man med skäl befara att, äfven
om intet stadgades angående traktens fritagande från renbetesrätten,
dock faktiskt skulle inträffa, att Lapparne såsom den svagare parten
omsider nödgades draga sig undan. Genom stadgandet är nu ett
vederlag anvisadt, hvilket eljes ej skulle stått Lapparne till buds.

24 §.

Såsom bekant eger ett omfattande varuutbyte rum mellan det
nordligaste Norge å ena samt Tornio lappmark och det öfre norrländska
kustlandet å andra sidan. Denna handelsgemenskap förmedlas af
Lappar, hvilka med renar forsla varorna från ena riket in i det andra.
Befraktningen sker å gamla, genom lappmarkerna ledande vintervägar.
För denna samfärdsels vidmagthållande fordras, att marken utmed
nämnda vägar erbjuder nödigt bete åt de renar, som vid körslerna användas;
och är fördenskull angeläget, att området närmast intill vägarne
ej af Lapparne användes till stadigvarande bete åt deras hjordar.
Sådant hafva ock Lapparne i allmänhet iakttagit. Exempel å
mindre aktsamhet härutinnan hafva dock under senare tider förekommit;
det har händt, att renhjordar blifvit för längre tid förlagda vid
dylika vägar och att derigenom det derstädes befintliga betet blifvit
förtärdt. * Likartade missförhållanden hafva framträdt jemväl vid de
flyttningsvägar, dem Lapparne för sitt årliga ombyte af vistelseorter
använda. I syfte att härvidlag bereda rättelse hafva komiterade föreslagit
de bestämmelser, hvilka i förevarande § innehållas.

105

25 §.

A trakter, der Lappar vistats, hafva de af ålder utöfvat jagt och
fiske. Deras befogenhet dertill har inom lagstiftningen varit snarare
förutsatt än uttryckligen erkänd. Efter gällande rätt är fördenskull
omfånget af nämnda befogenhet obestämdt och tarfvar att närmare angifvas.

1 afseende å de för Lapparne afsätta land lärer väl rättighet till
jagt och fiske böra utan tvekan Lapparne medgifvas. Enahanda synes
komiterade böra gälla om annan utmark inom Norrbottens och VeSterbottens
läns lappmarker. Helt visst befinna sig Lapparne derstädes
för det nuvarande i faktisk utöfning af dylik befogenhet, och detta,
der jagten och fisket utöfvas å enskild mans egor, opåtaldt af denne.
Intrånget i dennes rätt är för öfrigt ej större än att det, i likhet med de
öfriga inskränkningar, dem den bofaste inom lappmarkerna är till Lapparnes
förmån underkastad, med fog betingas af hans ställning såsom
innehafvare af områden, dem en gång Lapparne ensamme tillgodogjort
sig. Deremot torde rätt till jagt och fiske ej böra Lapparne tillerkännas
å trakter, belägna utom nu angifna landsdelar, vidare än att här
upptages såsom gällande för alla Lappar den rättighet, som den internationela
lagen medgifvit flyttlapparne.

Att Lapparne vid utöfning af dem tillagd rätt till jagt och liske
äro skyldige att ställa sig till efterrättelse hvad i lag och författningar
eljes är stadgadt för bedrifvandet af ifrågavarande näringar, är
uppenbart.

26 §.

Vid redogörelse för de allmänna grunder, å hvilka förslaget är
bygdt, hafva komiterade af anförda skäl framhållit, huruledes det borde
vara Lapparne förbjudet att, såsom hittills mångenstädes skett, upplåta
a de för dem afsätta land slåtter och beteslägenheter åt bofaste alt
användas för desses hemdjur. Förevarande § innehåller de bestämmelser,
som för rättelses vinnande äro af nöden. För att gifva tillräcklig
kraft åt förbudet för Lapparne att meddela dylika upplåtelser,
hafva komiterade ansett det vara tillräckligt att stadga, det upplåtelsen,
om sådan skett, skall vara ogild, hvadan någon bestämmelse om
ansvar för Lapparne för öfverträdelse af ifrågavarande föreskrift ej blifvit
i förslaget intagen. Fall kunna emellertid tänkas, då inom något
Lappames område marken kunde för bofastes hemdjur användas utan

106

att sådant lände Lapparne till förfång. Men pröfningen, när sådant
lämpligen kan ske, bör tillhöra Konungens Befallningshafvande, och
de medel, som för upplåtelsen kunna erhållas, böra användas till Lapparnes
gemensamma bästa. Härom hafva ock i §:n bestämmelser upptagits.

I enahanda syfte, att ej den ene Lappen må till skada för den
andre förfoga öfver förmåner, hvilka tillagts flera Lappar gemensamt,
har varit angeläget att uppställa den grundsats, att någon upplåtelse
af rätt till jagt och fiske å de för Lapparne afsätta land ej må komma
till stånd, med mindre de Lappar, hvilka ega rätt att å landet uppehålla
sig, dertill samtycka. Enskilde Lappar må alltså ej ega att företaga
dylika upplåtelser. Men ej heller åt Lapparne såsom en samfällighet
synes det böra vara öfverlåtet att derutinnan förfoga. Betänker
man, huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till
gemensamt beslut och att ingå aftal samt till samfäldt gagn använda
inflytande medel, så torde finnas lämpligffst att åt Konungens Befallningshafvande
uppdraga ärenden af dylik art; och synes Konungens
Befallningshafvandes rätt i förevarande fall böra sträcka sig derhän att,
äfven om samtliga Lappar kunde finnas villige medgifva upplåtelse,
Konungens Befallningshafvande dock må pröfva, huruvida sådan må
eg a rum.

27 §.

Såsom redan i det föregående blifvit framstäldt, har afvittringen
inom Jemtlands län blifvit verkstäld på det sätt, att det för Lapparne
afsätta område torde böra utvidgas. Den närmast liggande utvägen
dertill synes blifva, att af de intill skattefjällen angränsande marker
nödigt område varder till dem lagdt. Om detta sätt för trångmålets
afhjelpande få komiterade anledning att yttra sig vid nästföljande §.
1 någon mån synes dock trångmålet kunna afhjelpas äfven derigenom,
att de kronoparker, som dertill finnas lämpliga, upplåtas till Lapparnes
begagnande, dock utan att de derigenom upphöra att utgöra kronoparker.
Intill skattefjällen angränsa nemligen på flera ställen kronoparker,
å hvilka Lapparne för det närvarande ej ega rätt att vistas,
men hvilka kunna lämpa sig till uppehållsställen för dem.

Då emellertid någon allmän regel i fråga om, hvilka kronoparker
böra upplåtas, icke kan, såsom beroende på särskilda lokala
förhållanden, i lagförslaget gifvas, hafva komiterade ansett, att sådan
upplåtelse bör ske genom förordnande af Konungen, som efter pröfning
af Lapparnes behof och omständigheterna i öfrigt har att bestämma

107

det omfång, hvari bete och skogstägt samt äfven jagt och fiske kunna
få af Lapparne å ifrågavarande områden utöfvas. — Hvad komiterade
i syfte att bereda Lapparne ökadt utrymme ansett sig böra i nu angifna
hänseende föreslå har, om det än närmast varit föranledt af missförhållanden
inom Jemtlands län, bort affattas så, att det varder tilllämpligt
jemväl för öfriga delar af riket, der Lappar vistas och der ett
tilläfventyrs förefintligt trångmål kunde finnas påkalla stadgandets användning.

28 §.

I det föregående har redan anmärkts, hurusom till beredande af
ökadt utrymme för Lapparne, särskild! inom Jemtlands län, det kunde
vara af nöden, att delar al'' de intill skattefjällen liggande marker tillädes
dessa. Att i förslaget anvisa detta sätt är naturligen af nöden endast
i afseende å sådan mark, som tillhör enskild man. Ty den expropriation,
som i sådant fall för ändamålet erfordras, kräfver hemul af
lag, och det behof, som här skulle tillgodoses, lärer ej kunna hänföras
till sådant allmänt behof, hvarom gällande expropriationsförfattning
talar. I förevarande § har ock den bestämmelse lemnats, hvilken
härutinnan synts erforderlig.

Skyldighet för enskild man att mot ersättning afstå sin jord har
vidare stadgats för det i 23 § omförmälda ändamål samt för att bereda
Lapparne nödiga vägar öfver inegor emellan de för dem afsätta land
så ock för uppförande af stängsel till förekommande af skada utaf
renar. Sistnämnda föreskrift afser de fäll, i hvilka de bofaste och Lapparne
genom afvittringen kommit i allt för nära grannskap och i hvilka
mycken skada och många stridigheter skulle kunna förekommas, om
hägnad funnes uppförd.

29 och 30 §§.

Sådana i förordningen omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma
enskild persons rätt, hafva synts komiterade böra blott af
målsegare få åtalas, hvarutinnan dock, i afseende å de förseelser, som
omförmälas i 4 och 21 §§, någon jemkning varit att vidtaga i följd af
det sätt, hvarpå i den internationela lagen åtalsrätten är ordnad.

Förslaget till förordning angående renmärken.

Från äldsta tider har bland Lapparne varit sed, att hvarje särskild
renegare, för att skilja sina djur från andras, märkt dem med ett
så kalladt renmärke. Renmärkena bildas genom afklipp, ett eller flera,
i renarnes öron; och genom skiljaktighet i formen, storleken eller platsen
för dessa tecken kan med dem olika Lappars eganderätt på ett
tillfyllesgörande sätt angifvas. Erinrar man sig, huru ofta flera Lappar
beta sina renar tillsammans i eu hjord och huruledes, äfven der den
enskilde Lappen håller sina renar under afskild vård, han svårligen kan
förhindra, att ej åtskilliga af hans djur under kringströfvandet inkomma
i annans hjord, så framgår lätt den betydelse, renmärket för Lappen
eger. Har Lappen för sin hjord icke sådant märke, som tydligt skiljer
sig från annat i bruk varande, så löper han fara att gå miste om
sin egendom, då han saknar det bevismedel, som efter förhållandenas
natur är bäst egnadt att styrka hans eganderätt. Eger han ett märke,
som väl tydligt skiljer sig från andras men är sådant, att det lätt kan
till annat förut befintligt förändras, så har han att frukta, det hans
egendom varder honom bedrägligen frånhänd. Enahanda blifva förhållandena,
der den ene Lappen saklöst får upptaga och för sina djur använda
märke, som af annan brukas.

Lappens intresse att ega ett märke af nu antydda egenskaper
och att få förblifva ensam om dess begagnande har under flydda tider
af myndigheterna uppmärksammats. En rättslig ordning för renmärkens
fastställande har, utan något derom gifvet lagbud, ända till våra
dagar bestått, åtminstone i Norrbottens län. Den Lapp, som blifvit renegare
och velat för sin hjord anlägga ett märke, har haft att uppvisa
detta inför Häradsrätten, som låtit öfrige Lappar derom yttra sig och,
der märket befunnits vara nytt och i öfrigt tjenligt, godkänt detsamma.
Denna ordning, om hvars ändamålsenlighet tvifvel ej kan förefinnas,
och hvilken synes böra blifva gällande ej mindre för samtlige Lappar
än äfven för öfrige renegare, har emellertid under senare tider blifvit
bruten äfven inom Norrbottens län. Det har nemligen inträffat, att domare,
stödjande sig derpå att intet stadgande påbjöde omförmälda för -

109

farande, förklarat sig ej hafva att taga befattning med ärenden af dylik
art. Hvad en sådan vägran innebär för Lapparne, är uppenbart.
Den är för dem liktydig med en vägran af rättsligt skydd för deras
egendom. Också har en allmän klagan försports från Lapparne å de
orter, der Rätten undandragit sig renmärkenas granskning och godkännande.
— Från Jukkasjärvi socken klagas särskild! deröfver, att
dit inflyttade Kautokeino-Lappar godtyckligt förändra sina märken till
likhet med de infödde Lapparnes för att sedan, när tillfälle erbjudes,
bedrägligen tillegna sig renar, tillhöriga de senare, samt att de jemväl
frånhända desse deras egendom på sådant sätt att de, efter att hafva
från dem tillgripit renar, förändra dessas märken.

Det kräfves fördenskull eu lagstiftning af det innehåll, att renegare,
som vill begagna renmärke för att skilja sina renar från annans,
skall till Häradsrätten för fastställelse ingifva detsamma, samt att den
renegat, hvilken använder renmärke, som ej blifvit af Häradsrätt faststäldt,
skall vara till straff förfallen. Bestämmelser af detta innehåll
hafva komiterade upptagit i förevarande författningsförslag. Det magtpåliggande
i den föreskriften, att ingen må begagna renmärke, som ej
blifvit af Häradsrätt faststäldt, erfordrar, i fråga om ansvar för öfverträdelse
deraf, ett någorlunda högt straff mått.

Skulle, såsom komiterade förutsätta, eu författning i enlighet med
detta förslag blifva under nästkommande år utfärdad, så torde dagen
lör dess inträde i gällande kraft ej böra sättas tidigare än till den 1
Januari 1886, enär i månget fall Lapparne för val af renmärken kunna
halva af nöden ett icke alltför knappt rådrum.

Bilagor.

Förteckning ä hemman uti Jemkande län, som är o skattlagda
enligt Kongl. bref ven den 27 November 1792, den 14 Juni
1826 och den 9 November 1836.

Föllinge socken
Bågavattnet,
Gimnar8vatt.net,

Hotagen,

Häggsjön,

Hök vattnet,

Löfhögen,

Rörvattnet,

Storåbränna,

Tjufvattnet,

Walsjön,

Åkersjön,

Alviken,

Ansätt,

Flinten,

Juthatten eller Grnbbdalen,
Wallrun N:o 6,

Högrun,

Skogssjö,

Bakvattnet,

Almdalen,

Lakavattnet,

Störåsen.

Hammar dals socken:
Hvitvattnet,

Klumpen.

Ströms socken:
Byvattnet,

Finnvattnet,

öijarn,

Jeril vattnet.

Alanäs socken:
Harrsjön,

Lidsjöberg,

Lill viken,

Svanliden.

Frostviken:
hela socknen.

Offerdal:

Brännbodarne,

Katrineholm,

Wallstad,

Grässlåttern,

Rödtjern,

Jeppstad,

Frankrike,

med TI otag ens kapell:

112

Höjden,

Qvarnbacken,

Risgård,

Jakobsberg,

Däld,

Ström,

Simonstorp,

Akersberg,

Anderstorp,

Del af Rännön,

Del af Åflo N:is 1 och 2.

Alsens socken:

Skatteberga,

Hardeberga,

Kättlärböle.

Aspås socken:

Rödebo.

Bergs socken:

Börtnen,

Döfvelsås,

Nybo,

Del af Digerberg.

Rätans socken -•

Hvitvattskrogen,

Björnberget,

Öfverloppsm. tillagd Brynjelshögs by

11	11	Klaxåsens	11
11	11	Böhles	11
11	11	Nederhögs	11
11	11	Söderhögs	11
11	11	Iiandsjö	11
Klöfsjö:	11	Länstersjö	11

Klöfsjö by tillagd öfverloppsmark,
Del af Qvarnsjö,

Skålan.

O vikens socken:

Löfdalen,

Galberget,

Dörsådalen,

Tossås.

Undersåkers socken:

Wallbo,

Wålådalen,

Skärsdalen.

Ahre socken:

Del af Bummervikens by,

„ „ Handöls „

„ „ Nordhallens „

„ ,, Rönnbergs och Ståås ,,

n n Tångböles „

„ „ Häggsjöns „

,, „ Klockans „

„» „ Medstugans ,,

„ „ Landverks ,,

Gråsjölien,

Storlien,

Lilla Tefvedalen,

Stor Rännsjön,

Vestra Flandern,

Åggesjön,

Enskogen,

Enbogen,

Skalstugan,

Stalltjernsstugan,

Bodsjö,

, Bodsjöedet,

Granön,

Kalls socken:

Björkede,

Ede,

Gånelfven,

Sågen,

Backsjönäset,

Tjoland N:o 2,

Tvärådalen,

Sösjö,

Bergsjö,

Kälen,

Sandnäs.

II.

Underdånigt utlåtande, afgifvet af komitén i anledning af nådig
remiss den 6 Oktober 1882

Till Konungen.

Vid underdånig föredragning den G Oktober 1882 af dels särskilda
den G December 1877, den 27 Februari 1878 och den G Mars 1879
till Eders Kongl. Maj:t ingifna skrifter, i hvilka några Lappar inom
Jemtlands län fört klagan öfver sin och andra Lappars inom länet, betryckta
ställning och framställ, vissa önskningar till afhjelpande deraf,
dels en den 16 April 1879 till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift, uti hvilken
jordegare inom Tennäs och Hede socknar af Jemtlands län klagat
öfver det intrång och den skada, som dem af Lapparne tillskyndades,
samt påkallat skydd deremot, dels ock ett af Eders Kongl. Mäj:ts Befallningshafvande
i nämnda län den 21 September 1882 öfver ofvannämnda
skrifter afgifvet underdånigt utlåtande jemte vid detta utlåtande
fogade undersökningsprotokoll och andra handlingar, tillkomna antingen
för att utreda spörjsmålet om de åtgärder, som böra vidtagas för
ordnandet af förhållandena emellan den bofaste och nomaden, eller för
att bemöta uppgifter, som vid hållna sammanträden eller eljes blifvit
i afseende å nämnda förhållanden lemnade, har Eders Kongl. Maj:t i
nåder förordnat om samtliga dessa handlingars öfverlemnande till undertecknade,
komiterade för utarbetande af förslag till lagstadganden angående
förhållandena emellan de svenska Lapparne och de bofaste i
Sverige, med förständigande att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län har uti
ofvannämnda utlåtande på ett enligt komiterades förmenande åskådligt
och rigtigt sätt icke allenast under särskilda hufvudpunkter sammanfattat,
hvad skrifterna hvar för sig innehålla, utan äfven angifvit det,

114

som i de framstälda klagomålen och önskningarna är berättigad!, och
tillåta sig komiterade att i dessa delar hänvisa till sagde utlåtande.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har derjemte sökt utveckla
och ^utreda, genom hvilka lagbud och andra åtgärder de befintliga
missförhållandena skulle kunna afhjelpas, samt för vissa fall dertill
framlagt förslag. Till följd af hvad nyss yttrats om det sätt, hvarpå
i nämnda utlåtande de ingifna skrifterna återgifvits och granskats,
anse sig komiterade kunna inskränka sig till ett yttrande hufvudsakligen
om, hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ofvan sistberörda
hänseenden utvecklat och föreslagit, samt till framläggande af
de förslag, som deraf varda en följd.

Eders Kongl. Maj:t torde då först och främst nådigst finna, att
i det förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste
i Sverige, hvilket komiterade utarbetat, allt det, som af Eders
Kongl. Maj ds Befallningshafvande i utlåtandet bragts å bane af beskaf>
fenhet att böra på lagstiftningens väg regleras, blifvit af komiterade
beaktadt samt under en eller annan form i förslaget upptaget. Rörande
hit hänförliga af Eders Kongl. Majds Befallningshafvande väckta
spörjsmål — nemligen om upplåtelse af fäbodlägenheter, slåtter och
bete å skattefjällen, om sammanslagning af flera för Lapparne afsätta
land, om expropriationsrätt för utvidgning af sådana land samt om åtgärder
till skydd för de bofaste mot olagligt intrång af Lapparne —
torde det derföre vara tillfylles att hänvisa till sjelfva lagförslaget samt
till de motiv, hvilka äro förslaget bifogade.

Eders Kongl. Majd torde derjemte finna, att komiterade, för att
lagförslagets bestämmelser måtte varda verksamma och tillämpningen
af desamma kunna öfvervakas, föreslagit tillsättande af ordningsmän i
de särskilda lappbyarne. Det framgår äfven af förslaget, att komiterade
dessutom tänkt sig nödvändigheten, att för vissa orter, der förhållandet
emellan den bofasta befolkningen och Lapparne vore mindre godt,
der stridigheter och Övergrepp dem emellan förekomme, särskilda
tjensteman anstäldes under namn af uppsyningsman. Den erfarenhet,
som varit att hemta från det inom Tromsö amf under en följd af år
verkande Lappe-Opsynet, har ledt komiterade till detta förslag, hvilket
komiterade tänkt sig såsom en länk i de anordningar, som borde
befordra en fredlig sammanlefnad emellan utöfvarne af de särskilda
näringsfång, hvarom här är fråga. Särskild! anse sig komiterade böra
framhålla, att lagförslagets bestämmelser angående skyldighet för Lapparne
att, der trängsel på en ort uppstått, underkasta sig flyttning till
annan trakt, der utrymme finnes, för sitt rätta handhafvande ovilkorlig^
fordra, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i fråga om sådana

115

orter, der missförhållandena uppkommit, erhåller fullt tillförlitliga upplysningar
om hvarje särskild Lapps renantal, och hvilka af Lapparne
hafva skötningsrenar för de bofaste under sin vård. Utan dylika fullt
pålitliga uppgifter skulle de af komiterade föreslagna regler för utflyttningen
påtagligen komma att leda till stor orättvisa. För sådana orter,
der bestämmelserna om bortflyttning utaf renar kunna i någon större
omfattning komma att tillämpas, synes det derföre komiterade oundgängligt,
att en uppsyningsman anställes med uppgift, bland annat, att
åstadkomma den erforderliga utredningen, hvilken enligt komiterades
öfvertygelse icke kan anskaffas af den nuvarande kronobetjeningen i
dessa orter. Emellertid äro förhållandena inom lappmarkerna sådana,
att det, åtminstone för närvarande, hufvudsakligen blefve inom södra
delen af Jemtlands län, som några mer omfattande åtgärder för beredande
af tillräckligt utrymme inom de särskilda lappbyarne behöfde
vidtagas. Komiterade hafva nemligen icke allenast af alla till nu föreliggande
ärende hörande handlingar utan äfven af upplysningar, som i
öfrigt kommit komiterade tillhanda, blifvit öfvertygade derom, att särskilda
åtgärder för afhjelpande af öfverklagade missförhållanden mellan
de bofaste och Lapparne måste vidtagas i Herjeådalen och angränsande
trakter af Jemtland, samt att följaktligen tillsättande af en uppsyningsman
för Herjeådalens och Undersåkers lapptrakter är en bjudande nödvändighet,
om man derstädes skall vinna ordning i lappväsendet och
sämja emellan den bofaste och nomaden. Men icke allenast för härtill
omedelbart syftande åtgärder'' utan äfven för utredningar, som inom
dessa trakter böra eg a rum angående dels lappskattefjällens beskaffenhet
samt tillgången å dem på renbete och skog, dels behofvet af skattefjällens
utvidgning eller möjligheten att mot afgäld eller på annat sätt
förvärfva betesrätt åt Lapparne äfven för sommartiden å enskildes i
närheten af skattefjällen belägna marker, dels kronoparkernas upplåtande
för renbete till alla tider af året m. m., torde det vara nödvändigt, att
der funnes anstäld en statens tjensteman, hvilken egde fullständig kännedom
om vilkoren så väl för ett jordbruk i Sveriges fjälltrakter som
för renskötseln, och af hvilken man således kunde påräkna, att han i
sitt görande och låtande samt särskild! i sina förslag och yttranden
till öfverordnade myndigheter skulle på ett klokt och rätt sätt jemnt
afväga mellan de båda näringarna i syfte, att de måtte kunna trifvas
och utöfvas jemte hvarandra. Man kan icke förutsätta, att länsmännen
skulle kunna, jemte de göromål som för närvarande tillkomma dem,
öfvertaga de åligganden, dem komiterade tänkt sig skola tillhöra uppsyningsmannen.
Till eu dylik befattning kräfvas i öfrigt, enligt hvad

116

komiterade här ofvan sökt framhålla, andra egenskaper än dem man
kan fordra skola finnas hos en länsman.

På grund af det ofvan anförda och med anledning af hvad handlingarna
i nu föreliggande ärende innehålla, få komiterade i underdånighet
föreslå:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta, att en uppsyningsman
skall tillsättas med tjenstgöringsområde omfattande Herjeådalens
lappdistrikt och Undersåkers lappmark jemte dertill gränsande
marker, å hvilka renar kringströfva och Lappar hafva för vana att
föra renar på bete;

samt att Eders Kongl. Maj:t mätte för uppsyning smannen bestämma
följande åligganden:

att hålla hand deröfver, att gällande lagbud rörande renskötseln
och hvad med denna står i samband efterkommas så väl
af bofaste som af Lapparne och att, der så ej sker, söka åstadkomma
rättelse;

att verka derhän, att ett godt förhållande må komma att uppstå.
emellan de bofaste och Lapparne;

att bibringa de bofaste och Lapparne noggrann kännedom
om hvarderas rättigheter och skyldigheter samt att söka förekomma
Övergrepp så från ena som andra parten;

att åtala förseelser, som begås inom tjenstgöringsområdet, så
vidt de röra lappväsendet och utgöra föremål för allmänt åtal;

att närvara vid undersökningar å skattefjällen rörande skogstillgäng,
skogshushållning, renbetets beskaffenhet och tillräcklighet
för det antal renar, som der finnes;

att närvara vid de undersökningar och deltaga i de utredningar,
som skola ega rum rörande Lapparnes behof af mark för
renbete utanför skattefjällens områden;

att, om betet å något skattefjäll befinnes otillräckligt för det
antal renar, som der finnes, utreda genom hvilka åtgärder — vare
sig utvidgning af skattefjället, förvärfvande mot lega af betesrätt
å enskildes marker eller förflyttning af renar till annan lappby —-sådant bör afhjelpas, samt derom till Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
ingifva förslag;

att öfvervara de undersökningar, som komma att öfvergå de
i närheten af skattefjällen liggande kronoparker för utrönande af
deras behöflighet och lämplighet för renbete;

att tillse, det de till tjenstgöringsområdet hörande ordningsmän
fullgöra sina åligganden, samt att hos Eders Kongl. Maj:ts

117

Befallningshafvande anmäla, när någon af dem felar eller är försumlig; att

i öfrigt söka skaffa sig noggrann kännedom om renarnes
antal inom tjenstgöringsområdet samt om Lapparnes ställning och
deras förhållande till de bofaste; samt

att ställa sig till efterrättelse de befallningar, som honom
meddelas af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, till hvilken
myndighet han bör intaga samma ställning som kronofogde, börande
han ock söka efterkomma i tillämpliga delar den för kronofogdar
gällande instruktion.

Då det är antagligt, att uppsyningsmannens arbete, synnerligast
under de första åren, skall blifva ganska omfattande, dertill kräfva urskiljning
och omsigt samt förmåga att uppträda såsom medlare emellan
målsmännen för den ena och andra näringen, och då ett af de förnämsta
vilkoren för att den i fråga varande tjenstebefattningen skall lända
till de med densamma afsedda ändamål torde vara, att med densamma
må följa sådana löneförmåner, att dess innehafvare beredes en oberoende
ställning, så få komiterade föreslå:

att det årliga arvodet till uppsyningsman^!! må bestämmas
till 3,000 kronor, samt att han derjemte må för resor inom tjenstgöringsområdet
ega rätt att beräkna ersättning enligt fjerde kiassen
i gällande resereglemente.

Slutligen få komiterade, då det ligger magt uppå, att till uppsyningsman
erhålles eu sysslan fullt vuxen person, genom hvilken ordning
och reda i lappväsendet och i dettas beröringspunkter med jordbruket
kan varda införd, i underdånighet föreslå:

att Eders Kongl. Maj: t måtte, efter det hugade sökande lemnats
tillfälle att sig till tjenstens erhållande anmäla, och Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med förslag derom till Eders
Kongl. Maj:t inkommit, förordna uppsyningsman;

hvarjemte och då det är att hoppas, att denna tjenstebefattning,
sedan ordning i förhållandena mellan Lapparne och de bofaste blifvit
införd, skall kunna indragas, komiterade i underdånighet föreslå:

att nådigt förordnande för uppsyningsman må gälla endast
tills vidare.

I hvad af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit hemstäldt
angående lämpligheten deraf, att de kronoparker, hvilka ligga i
grannskapet af skattefjällen och å hvilka marken är tjenlig till renbete,

118

blifva åt Lapparne upplåtna, instämma komiterade till alla delar, hvadan
komiterade, under åberopande i (ifrigt af hvad vid 27 § i förslaget till
förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige
blifvit anfördt, i underdånighet hemställa:

att inom Jemtlands län en undersökning måtte så fort ske
kan verkställas af dertill förordnad tjensteman, om hvilka kronoparker
hafva ett sådant läge och till marken äro så beskaffade,
att de kunna till renbete under alla eller vissa tider af året upplåtas;
samt

att Eders Kongl. Maj:t, sedan protokoll angående berörda
undersökning blifvit till Eders Kongl. Maj:t insändt, måtte förordna,
att de kronoparker, hvilka befunnits till renbete tjenliga, skola till
Lapparne upplåtas under de vilkor, Eders Kongl. Maj:t kan finna
skäligt stadga.

Komiterade öfvergå härefter till att yttra sig om det al Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande framstälda förslag, att af medel,
hvilka redan influtit eller framdeles kunna komma att inflyta lör försåld
skogsafverkningsrätt å Lapparnes skattefjäll inom länet, en fond
måtte bildas att af Eders Kongl. Maj:t disponeras ej mindre till utvidgning
af skattefjällen än äfven till vissa andra åtgärder för tryggandet
af de jemtländska Lapparnes bestånd.

Hvad härutinnan i utlåtandet framställes oger samband med en
i underdånig skrifvelse den 5 November 1878 af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande gjord, på Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende
hemställan, hvars innehåll detsamma fullständigar och jemkar.
1 sistberörda underdåniga skrifvelse, hvilken med tillhöriga handlingar
blifvit genom Eders Kongl. Maj:ts Ecklesiastik Departement till komiterade
öfverlemnad för yttrandes afgifvande, hade andragits i hufvudsak följande.

De till länet hörande Lapparnes välstånd funnes vara i aftagande.
Af det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
för fattigvården i allmänhet utginge väl årligen ej obetydliga medel
till understöd åt fattiga Lappar inom Jemtlands län. Det belopp, som
vederbörande myndigheter ansett sig kunna för sådant ändamål skäligen
begära, åtginge emellertid till försörjning af de utfattige och
orkeslöse bland Lapparne, och lemnade intet öfverskott för tillgodoseende
af ett annat ändamål, hvartill enligt föreskrift i nådiga brefvet
den 10 Frebruari 1852 berörda anslag jemväl borde användas. Enligt
detta bref skulle nemligen tillses, att hjelp gålves äfven sådana fattiga,

119

ännu arbetsföra Lappar, som genom olycka iråkat sin betryckta ställning.
Tillfälle syntes emellertid yppa sig att kunna verksamt tillgodose
syftet att understödja mindre fattige Lappar. Enligt Eders Kong!.
Maj:ts Befallningshafvandes åsigt borde lämpligen någon del af de medel,
som influtit för verkstad upplåtelse enligt nådiga brefvet den
11 Juni 1869 af rätt till viss skogsafverkning å några Lapparnes
skatteman inom länet — hvilka medel utgjorde 43,992 kronor 39
öi e eller ock ett af statsverket anvisadt, mot viss ränta å hela
beloppet svarande årligt reservationsanslag få i mån af behof för ifrågavarande
ändamål användas. Med dessa medel kunde förhindras eu
af Lappens ekonomiska betryck framkallad och för hans bergning
synnerligen menlig _ försäljning af de till hans uppehälle nödiga renar.
Dei sådan försäljning redan egt rum, kunde Lappen genom lån eller,
om sådant med nödvändighet påkallades, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet
förhjelpas att återköpa hvad i det nödiga antalet
renar bruste. På detta eller annat efter närmare utredning funnet
sätt kunde det börjande förfallet i tid hejdas. Särskilt skulle, der sådant
i följd af bristande utrymme vore af nöden, betesrätt kunna mot
lega åt Lappande förvärfvas å bofastes intill skattefjällen belägna egor.
Af dessa och andra åtgärder, de der genom ifrågavarande medel möjliggjordes,
skulle snart nog minskning åstadkommas i det till utfattige
Lappars försörjning utgående anslag.

Hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tidigare sålunda
an draga t har i dess förevarande utlåtande uppgått i ett mera omfattande
1° i Då numera erfarenhet vunnits, att till afhjelpande af de misslörhållanden,
som i. det jemtländska lappväsendet förefinnas, mångenstädes
med nödvändighet fordras expropriation af enskildes intill skattefjällen
belägna marker i syfte att bereda Lapparne vidgadt utrymme
och då ett anslag af den storlek, som i 1878 års underdåniga skrifvelse
afsågs, ej skulle blifva för nödvändiga utvidgningsåtgärder tillräckligt,
anser nu Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, att ej blott
lörenämnda för medgifven skogsafverkningsrätt å Lapparnes skattefjäll
inom länet, redan influtna medel utan ock — såvidt sådant funnes lämpligen
kunna ske —- de, som framdeles af samma anledning komrne att
inflyta, borde ingå till en gemensam, under Eders Kongl. Maj:ts disposition
stab! fond, att, i den mån de försloge, användas ej mindre till
utvidgning af skattefjällen eller beredande åt Lapparne af betesrätt
derutom, än äfven till det slags understöd i öfrigt, som i 1878 års undeidåniga
framställning antyddes och närmare finge bestämmas. Eders
Aongl. Maj:ts Befallningshafvande'' hemställer fördenskull, det Eders
ongl. Maj.t matte härom till Riksdagen aflåta nådig proposition, som
åtminstone kunde omfatta de redan influtna skogsmedlen, derest af den

120

anledning, att någon beräkning af de framdeles inflytande medlens belopp
ej för närvarande kunde ens tillnärmelsevis ske, tvekan om lämpligheten
af propositionens utsträckning till äfven dessa medel uppstode,
samt att i hvilketdera fallet som helst skogsstyrelsen måtte erhålla
nådigt uppdrag att skyndsamt gå i författning om vederbörliga undersökningar
till utrönande af de ännu befintliga afverkningsbara skogstillgångarne
å lappskattefjällen och afverkningens upplåtande i föreskrifven
ordning.

Icke allenast af den på nådig befallning verkstälda undersökningen
öfver tillgången på renbete och skog å de för Lapparne vid afvittringen
inom Undersåkers lappmark af Jemtland och inom Hede,
Storsjö och Tennäs socknar af Herjeådalen afsätta skattefjäll och af
den utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i utlåtandet lemnade
utredning samt af det protokoll, som förts vid sammanträdet inför
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med bofaste och Lappar inom
Tennäs [socken, utan äfven af sjelfva afvittringshandlingarna ^och af
de upplysningar, dem komiterade i öfrigt sig förskaffat, framgår ovedersägligt,
att dessa skattefjäll icke erbjuda alla de betingelser, som
knifvas för renskötselns utöfvande under vår, sommar och höst. De
stridigheter emellan de bofaste och Lapparne, som häraf äro en följd,
lära icke kunna biläggas eller upphöra, med mindre åt Lapparne på
ett eller annat sätt förvärfvas rättighet att under nämnda tider af
året och under vidriga väderleksförhållanden uppehålla sig med
sina renar å trakter, som gränsa till skatte fjällen och som för närvarande
äro i enskildes ego. Under våren, då hård skare betäcker
fjällplatåerna och då renbete endast är åtkomligt å de mot solsidan
liggande fjällsluttningarna och å de bofastes tidigt snöfria vallar,
trotsa nemligen renarne vårdare och hundar, samt söka sig ned å
enskildes marker. Så göra de äfven under snöyra och stormig väderlek.
När, såsom flerstädes i nu föreliggande handlingar med fullt fog
framhållits, den verkstälda afvittringen till ej ringa del bär skulden
för de förhållanden, som uppstått och som nu framkalla högljudda
klagomål såväl från bofaste som Lappar, så torde det icke vara mer
än i sin ordning, att staten så vidt möjligt söker rätta hvad vid afvittringen
felats. För sådan rättelses åstadkommande stå flera utvägar
till buds, hvilka efter sig företeende omständigheter kunna tillgripas,
och för hvilka Eders Kong]. Majrts Befallningshafvande i sitt utlåtande
redogjort. För vissa fall varder sålunda antagligen expropriation af
mark nödvändig, der i skattefjällen inskjutna enskildes egor omöjliggöra
för Lapparne att från dem afhålla renarne, eller der gränsen
emellan skattefjällen och den enskildes mark är lagd så, att tillgång å

121

skog såväl för Lapparnes behof som till skydd för renarne, när desse
sådant behöfva, icke inom skattefjallen är förefintlig. För andra fall
kan det blifva fördelaktigare att inköpa hemman och lägenheter, som
hafva sådant läge vid gränsen mot eller inuti skattefjällen, att renarne
ej kunna afhållas från dessa hemmans marker, samt derefter
åt andra bofaste upplåta dem under förbehåll om betesrätt derå för
Lapparne under alla årstider. Den jord, som under sådana vilkor förvärfvades,
komme i samma ställning som den i enskild ego varande
jord, hvilken ligger ofvan odlingsgränsen af Norr- och Vesterbottens
läns lappmarker. För andra fall åter kunde Lapparnes trångmål minskas
derigenom, att evärdelig betesrätt förvärfvades dem å enskildes
egor antingen genom ersättnings utgifvande för en gång eller genom
erläggande af årlig afgäld. Lägges härtill dels att, på sätt i det föregående
redan blifvit hemstäldt, de kronoparker, hvilka ligga i närheten
af skattefjällen och å hvilka marken i öfrigt är tjenlig till renbete,
komma att till Lapparne upplåtas, och dels, att genom en sammanslagning
af skattefjällen till större komplexer och ett gemensamt betande
af renarne derinom de trakter af dem, som för någon viss af
de särskilda årstiderna erbjuda lämpligaste renbetet, kunna af ett
större antal rendjur tillitas än när, såsom nu är förhållandet, blott en
Lapp eller allenast ett fåtal af Lappar derinom har rättighet att
beta sina renar, så anse sig komiterade hafva angifvit de åtgärder,
af hvilkas vidtagande man bör kunna förvänta, att sammanstötningar
och stridigheter emellan de bofaste och Lapparne kunna undvikas,
för så vidt nemligen de senare egna sina renhjordar behörig vård.

De här ofvan angifna sätt för renbetestrakternas utvidgning och
jemnare anlitande förutsätta dock, med undantag af de tvänne sistnämnda,
för genomförandet tillgång på erforderliga medel. Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande har sett en utväg till sådanas erhållande
deri, att de medel, som redan influtit för upplåtelse af skogsafverkningsrätt
å skattefjällen, och de medel, som vid framdeles skeende
likartade upplåtelser komme att inflyta, för ändamålet anvisades.

Enligt komiterades förmenande torde dock först och främst vara
nödigt, att en fullständig och noggrann utredning vidtages, genom
hvilken Eders Kongl. Maj:t kan sättas i tillfälle bedöma de kraf, som
skulle komma att ställas på staten för vinnande af det mål, som afses:
skattefj (dlens i Jemtlands län arrondering och renbetestrakternas utvidgning
så, att Lapparne kunna under de tider af året, då marken är bar,
finna tillräckligt bete för sina renar utan att beträda enskildes, för renbete
ej upplåtna egor.

122

Denna undersökning eller utredning torde enligt komiterades,
med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ej fullt öfverensstämmande
åsigt, böra ske i ett sammanhang för Undersåkers lappmark och
Herjeådalens lappdistrikt samt derefter, äfven i ett sammanhang, för
Föllinge lappmark. Det skäl, som härvid för komiterade varit bestämmande,
är, att man icke, för händelse undersökning skulle öfvergå
endast en del af de skatterätt, som bilda ett sammanhängande helt,
kan bedöma, hvilka af de föreslagna åtgärderna äro mest maktpåliggande
att få genomförda, ej heller erhålla ens tillnärmelsevis eu
uppfattning om de kostnader, som regleringen skulle medföra, ej
heller vinna den på regleringen i dess helhet så ytterst mycket inverkande
utredningen om den minskning i behofvet af skattefjällens utvidgning,
hvilken uppkommer genom den nya anordningen rörande
Lapparnes förflyttning så, att betet för renarne blir anlitadt mera gemensamt
än tillförene, och ett följdrigtigare begagnande af betesmarkerna
derjemte kommer att ega rum.

Komiterade hemta af det här ofvan anförda, jemfördt med motsvarande
delar af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utlåtande,
stöd för följande underdåniga förslag:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en noggrann undersökning
af skattefjällen och dem tillgränsande marker i Jemtlands
läns fjälltrakter, för att derigenom må utrönas:

hvilka tider af året renbete å de särskilda delarne af skattefjällen
begagnas, för hvilket antal renar sådant sker, samt om
tillgången på renbete medgifver, att ett större antal renar än
detta kan för samma tider af året der uppehålla sig;

hvilken inverkan ett planmessigare anlitande af renbetet
och en jemnare fördelning af renhjprdarne inom ett område, som
genom den omvexlande naturbeskaffenheten af dess särskilda
trakter uppfyller de vilkor, som böra ställas på ett renbetesland
under hvar och en af de särskilda årstiderna, skall hafva på renskötselns
bedrifvande och på förhållandet emellan de bofaste och
Lapparne;

hvilka trakter af den till skattefjällen angränsande marken
synas böra exproprieras, kostnaden härför samt den ordningsföljd,
föreslagna expropriationer böra intaga med afseende på deras
vigt och nödvändighet;

hvilka hemman och lägenheter synas böra inköpas;
å hvilka hemman och andra lägenheter renbetesrätt kan för
evärdelig tid förvärfvas mot erläggande af årlig afgäld eller mot

123

eu gång för alla erlagd köpeskilling, samt de penningebelopp,
som härför erfordras;

tillgången å skog inom skattefjällen, skogens otillräcklighet
eller tillräcklighet för Lapparnes behof, och om den derutöfver
medgifver upplåtelse för skogsafverkning, samt i sådant fall antalet
och beskaffenheten af de träd, som för en dylik upplåtelse
böra varda föremål;

att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder föreskrifva:
att denna undersökning skall först i ett sammanhang öfvergå
Undersåkers lappmark och Herjeådalens lappdistrikt, derefter,
likaledes i ett sammanhang, Föllinge lappmark;

att undersökningen måtte af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uppdragas åt en i lappväsendet kunnig person såsom
förrättningsman med biträde af en skogstjensteman, uppsyningsmannen,
tvänne gode män och tväune Lappar;

samt att Eders Kongl. Maj:t ville i nåder förklara:
att de medel, som för närvarande influtit för upplåtelse af
rätt till skogsafverkning å skattefjällen, likasom ock de medel,
som hädanefter kunna för dylik upplåtelse inflyta, skola reserveras
och göras fruktbärande, intill dess förstnämnda undersökning
och utredning blifvit verkstäld och de vid densamma upprättade
förslag, åtföljda af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
utlåtande, till Eders Kongl. Maj:t inkommit, samt att dessa medel
derefter skola användas för genomförandet af dem bland förslagen,
hvilka Eders Kongl. Maj:t pröfvar vara nödiga och nyttiga. —
I sammanhang med hvad komiterade nu föreslagit våga komiterade
fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å det förhållande,
att barrskogen i fjälltrakterna synbarligen till stor del utdör, att det
sålunda der är ett fortgående aftagande i tillgången af barrträd, så
att sådana icke nu förekomma på lokaler, der de för ett eller annat
hundratal af år sedan funnits. Vid stigandet utför en fjällsida anträffar
man sålunda först uttorkade barrträd, derefter gamla öfveråriga
sådana samt hundratals fot längre ned ungskog och skogsåterväxt.
Vare sig nu, att detta härleder sig deraf, att klimatet blifvit hårdare i
fjälltrakterna, än det i flydda tider varit, eller deraf, livilket torde
vara sannolikare, att den renlaf, som i öfverstå barrskogsregionen i
allmänhet betäcker marken, hindrar barrträdsfröen att nedkomma i
jorden och i den vinna näring, eller af andra omständigheter, så är
dock förhållandet synnerligen beaktansvärdt och manar icke allenast
till mycken försigtighet vid skogsafverkning i fjälltrakterna utan äfven

124

till verkställande af eu utredning om den verkliga orsaken till denna
nedflyttning af barrskogsregionen och till planteringsförsök eller till
åtgärder, hvarigenom marken i öfverstå delen af denna region åter
kan göras mottaglig för frön af våra barrträd. Med anledning häraf
våga komiterade i underdånighet föreslå:

dels att den grundsats, som finnes uttalad i 1869 års bref,
eller att aftorkning af skog å skattefjällen blott undantagsvis må
ega rum, fortfarande skall tillämpas vid fråga om försäljning af
skog från skattefjällen,

dels att Eders Kong! Maj:t täcktes anbefalla domänstyrelsen
att genom skogstjenstemännen i de revier af Norrland, inom Indika
fjälltrakter ligga, utreda orsaken till barrskogens aftagande i dessa
trakter och föreslå åtgärder häremot, samt att med sådan utredning
jemte deraf föranledt underdånigt betänkande och förslag
till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Slutligen hafva komiterade att yttra sig öfver Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes förslag derom, att de influtna och inflytande
medlen för upplåtelse af rätt till afverkning af skogseffekter inom
skattefjällen jemväl skulle användas till direkt understöd åt enskilda
fattige, ännu arbetsföra Lappar, särskildt så att genom lån eller anslag
tillfälle bereddes dem att förskaffa sig det antal renar, som för
deras nödtorftiga uppehälle kunde erfordras.

En allmängiltig grundsats rörande s. k. nödhjelp är, att hjelpen
eller understödet skall lemnas med mycken urskiljning och efter sorgfällig
pröfning. Många exempel kunna framläggas derpå, att understöd,
som gifvits i syfte att upprätta ur nöd och betryck, i stället
framkallat liknöjdhet och lätja samt ett pockande på hjelp, sedan det
lemnade understödet bortslösats. Det måste ock vara allt utom kloka
anordningar, som kunnat orsaka, att den statshjelp, hvilken utgår
såsom understöd åt fattige Lappar inom Jemtlands län, uppgår till ett
så högt belopp, som den gör. När antalet Lappar inom länet är 800,
när en del af dessa dels eger dels sköter renar, hvilkas antal uppgår
till öfver 32,000, så förefaller det högst egendomligt att, hvad ett
år inträffat, staten fått bidraga till underhåll af fattige bland dessa
800 Lappar med öfver 6,600 kronor. För en sådan fattigvårdstunga
i förhållande till folkmängden skulle hvarje kommun duka under.
Komiterade våga tro, att man ofta nog icke gör hjelpbehöfvande

125

någon verklig tjenst genom en alltför öppen hand, och att det icke
varit till nytta för Lapparne uti Jemtlands län, att de varit befriade
från alla utgifter för fattige af sin stam. Komiterade hoppas ock att,
när indelningen i distrikt — lappbyar — varder genomförd, det icke torde
möta något hinder för den anordningen, att Lapparne bilda egna
fattigvårdssamhällen i likhet med hvad flerstädes inom Norrbottens
län redan är förhållandet, samt att de mera burgne bland Lapparne
inom samhällena hvar efter sin förmåga i fattigvårdsutgiften deltaga.
På sådant sätt skulle man kunna motse, att statens utgifter
till underhåll af fattige Lappar inom Jemtlands län kunde komma att
nedgå, då de Lappar, som i fattigvårdsutgifterna finge deltaga, hade
intresse af, att de öfrige Lapparne inom samhället arbetade för sin
utkomst, hvaremot komiterade knappt våga tro, att det af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande föreslagna sättet för fattige Lappars bispringande
torde komma att verka derhän, hvadan komiterade ej heller
anse detsamma vara tillrådligt. Komiterade kunna visserligen medgifva,
att fall kunna inträffa, då Lappar, som ega så många renar,
att de af deras afkastning hafva sin utkomst, helt hastigt eller i ett
nu varda utan egen förskyllan fattige. Vargar, inkomna i renhjorden,
decimera den och drifva återstoden utför klippbranter, der
den finner sin död. En isbrygga öfver en afgrund, å hvilken en renhjord
hvilar, brister, och hela hjorden finner sin död i bråddjupet.
Men dessa och andra dylika olycksfall äro ju närmast att förlikna vid
dem, som drabba t. ex. jordbruksnäringen. En hagelskur, en frostnatt
omintetgör inom några ögonblick det af odlaren nedlagda arbetet
och förmörkar hans utsigter för de dagar, som komma. För sådana
som nu omförmälda olycksfall träder derföre staten ofta emellan med
vare sig lån eller anslag utan återbetalningsskyldighet, och komiterade
kunna icke inse, hvarför ej samma förhållande kan ega rum, när eu
arbetsför och ordentlig Lapp genom olycksfall förlorat sin renhjord,
hvilken med allt skäl kan sägas vara hans åker och äng. En framställning
om beredande af understöd i dylikt fall kan enligt komiterades
förmenande med utsigt af god utgång, sedan fullständig utredning
blifvit förebragt, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till
Eders Kongl. Maj:t insändas, och för sådana särskilda olycksfall synes
bidrag skäligen kunna utgå af de influtna medlen lör afverkad
skog å skattefjallen, derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna, att dylikt
bidrag lämpligare kan utgå från dessa medel än från annat anslag.

På grund af hvad komiterade nu i underdånighet anfört få komiterade
hemställa, att hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

126

i nu ifrågavarande hänseende föreslagit icke må till någon annan
Eders Kongl. Maj:ts åtgärd, än livad ofvan blifvit antydt, föranleda.

De öfverlemnade ärendet tillhörande handlingar få komiterade
underdånigst bifoga.

Underdånigst:

H. A. VYIDMARK.

L. ANNERSTEDT. WILL. FARUP.

P. O. HÖRNFELDT. FR. TIGERHIELM.

K. S. Husberg.

Stockholm den 25 Augusti 1883.

127

Särskild! yttrande

WiII. Farup.

Hvad som i första rummet framkallat behofvet af föreliggande
lagförslag är på ena sidan de bofaste jordegarnes eller böndernas klagomål
öfver renegarnes alltjemt ökade intrång på deras egor och öfver
bristande vård om renarne, emot hvilket bonden i nu gällande
lagstiftning icke finner något skydd, och på andra sidan renegarnes
klagomål öfver, att de hafva för litet utrymme, och öfver, att jordegarne
söka freda sina egor.

Klagomålen synas från båda sidor vara starkast inom Jemtlands
län.

Det var enahanda klagomål, men nästan uteslutande från den
norska sidan, som framkallade den internationela lagen för de så kallade
flyttlapparne. Till följd deraf hafva de norska förhållandena till
hufvudsaklig del blifvit lagda till grund för sistnämnda lag, så att för
Norge någon vidare lagstiftning i detta afseende icke är af behofvet
påkallad.

På svenska sidan är deremot detta icke förhållandet, af orsak att
omständigheterna här äro helt annorlunda, ity att endast Norr- och
Vesterbottens läns lappmarker nedanför odlingsgränsen i detta afseende
kunna jemföras med de delar af Norge, der tillämpning af den internationela
lagen kan komma i fråga.

I Norge, der flyttlapparne bruka vistas, finnas icke andra gränser
för Lapparnes gamla renbetestrakter än de af riksgränsen på ena
och af sjelfva naturen på de andra sidorna föreskrifna, så att dessa delar
af landet intill hafvet med öarne alltid varit och fortfarande, dock
med någon inskränkning, specielt af de odlade egorna, äro Lapparnes
lagliga vistelseort, men utan att någon trakt blifvit dem särskilt förbehållen,
hvilket äfven gjort, att renskötseln der blifvit ansedd som en
mera allmän näring.

128

Den internationela lagen gör alltså i alla händelser en inskränkning
i Lapparnes gamla rättigheter på norska sidan, livilket nog kunde
i andra afseenden påkalla större medgifvanden till fördel för dem.

Det torde derföre ligga klart i dagen, att samma lag icke i alla
afseenden kan motsvara ändamålet å trakter, der Lapparne icke alls
ega att vistas med sina renar, som å trakter, der de lagligen ega att
vistas, så vida icke afsigten är att göra hela riket till lappmarker.

Inom Jemlands län hafva för flera årtionden sedan säkra gränser
blifvit bestämda emot Lapparnes område, och inom Norr- och Vesterbottens
län begränsas äfven Lapparnes område, genom uppdragande af
en odlingsgräns, i den mån afvittringen hinner att fortgå, hvarjemte öfriga
delar af lappmarkerna i dessa län, der förhållandena kunna jemföras
med förhållandena i Norge — de delar af lappmarkerna, som
komma att ligga nedom odlingsgränsen — slutligen bestämmas.

Som ej antagas kan, att hela riket bör eller kan göras till lappmarker
— åtminstone icke i vidare utsträckning än hitintills — eller
andra delar deraf numera göras till lappmarker, än som genom lagliga
åtgärder dertill blifvit afsätta eller fortfarande på grund af gällande lagkunna
afsättas eller som sådana förklaras, anser jag nödvändigt, att
Lapparne genom ett direkt och verkande vitesförbud afhållas från trakter,
der de icke skola hafva någon rätt att vistas med sina renar.

Att härvid afseende göres å den större svårighet, som det måhända
någon gång kan medföra att vårda renarne, sä att de icke
ofreda bondens egor, derför talar billigheten; men med afseende å den
grof va vårdslösheten eller uppsåtet att ofreda grannen måste en egare
af renar vara lika straffbar* som en egare af hemdjur, äfven om hans
renar vårdas och vallas af en Lapp.

En jemförelse mellan Kongl. Förordningen af den 21 December
1857 rörande egors fredande emot skada af annans hemdjur och föreliggande
lagförslag, så vidt det rör renegares skyldighet i detta hänseende,
torde här vara af behofvet påkallad.

I berörda Kongl. förordning stadgas:

21 §.

Släpper någon olofligen med uppsåt kreatur på annans egor,
böte från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

Den, som genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur

129

olofligen på annans egor inkommer, bete från och med fem till
och med femtio riksdaler.------------

25 §.

Finner någon å sina egor annans kreatur, som dit olofligen
inkommit, då må han det intaga etc. — — — — — _ _ _

Här sker fredandet uppenbarligen i första rummet genom bötesbestämmelserna
och den ofredades rätt att göra de främmande kreaturen
oskadliga, på samma gång han eger ett verksamt medel att skaffa
sig säkra bevis emot kreaturens egare jemte säkerhet för skadeersättningen,
om han sådan vill utsöka efter syn och värdering.

Men i föreliggande lagförslag saknas helt och hållet motsvarande
stadganden, om renegare tränga olagligen in på bondens egor med
sina renar, och denne skall genom en sådan lag hädanefter icke mera
än förut ega något verksamt medel att freda dessa; ty verksamt vitesförbud
emot det olagliga intrånget saknas, och icke heller kan bonden,
eller, om han det kunde, eger han att taga de främmande djuren
om händer, hvarken för att skaffa sig bevis om, hvem som är deras
egare, eller för att freda sig emot vidare åverkan, — en omständighet,
som naturligtvis i hög grad måste försvåra såväl bevisföringen som
fredandet, hvadan starka skäl tala för såväl ett positivt vitesförbud
mot olagligt intrång på förbjuden mark med renar, som ock att vitet
sättes så högt, att det blir verkande.

I stället anvisas bonden att genom särskild bevakning och särskilda
åtgärder, så godt han kan, först skaffa laggildt bevis om den
skada lian lidit, och att den förorsakats af renar, för att sedermera
möjligtvis bereda sig någon ersättning derför efter hållen syn och
värdering, deruti dock ej ingå kostnaderna för den honom påtvungna
bevakningen, der han nödgas att behålla de objudne våldsgästerne — vore
den. ock än så dyr —; och om det då kan lyckas honom att leda i
bevis, hvilket vallhjons renar skadan förorsakat, och att denna skett
genom uppsåt eller grof vårdslöshet, först då kan ett föga verkande
straff ådömas.

Bonden kan icke på enahanda sätt hemsöka Lappen och andra
renegare med sina hemdjur, ty han syndar då genast emot ofvannämnda
Kong!, förordning, och ett helt annat bemötande faller på hanslott —
om han skulle våga försöket.

Hufvudsyftet och den genomgående tanken i Kongl. Förordningen
af den 21 December 1857 är, att egare af hemdjur genom egen
försorg skall vårda sina kreatur, så att de icke ofreda grannen.

130

Men hufvudsyftet och den genomgående tanken i föreliggande
lagförslag är deremot, att egare af renar skola lå låta sina kreatur
ofreda bondens egor så mycket som behagas. Det skall, på sätt ofvan
är nämndt, åligga bonden att sjelf sörja för bevakning och synemän, som
kunna följa renarne, för att möjligtvis skaffa sig någon upprättelse.

Der egorna ligga samlade i grannskapet af hemmet, kan sådan
bevakning måhända vara möjlig, men nästan öfverallt i fjälltrakterna
ligga odlade egor spridda, ofta på flera mils afstånd från hemmet, och
bevakningen blir då omöjlig. Härtill kommer, att å sådana orter, der
skadan sker företrädesvis vårtiden och på försommaren, då intrånget ofta
varar i månader och det unga gräset af betas i den mån det framväxer,
en mängd syner skulle erfordras till olika tider för att utröna den
verkliga skadan, hvilket i alla händelser vid den tiden af året möter
nästan oöfvervinneliga svårigheter. Ingen synemän, vore han än så
vetenskapligt bildad, skulle kunna säga, hur stor gröda jorden skulle
hafva gifvit, i händelse grödan fått växa i fred, och torde det vid dessa
förhållanden ligga klart i dagen, att föreliggande förslag, om det blir
lag, icke är af beskaffenhet att skapa fred, men väl strid, som blir
så mycket bittrare, som ena parten är öfverlemnad till andra partens
godtycke.

Men bonden vill lefva i fred, och han eger rättighet att fordra
lagens skydd för den jord, för hvilken han skattar. Den korta sommartiden
i Norrlands fjälltrakter är strängt upptagen med hemmansbruket
och med vården af egna husdjur, så att tid ej finnes till bevakning
äfven af andras kreatur, som inkräkta hans egor. Ersättning
för den skada, han kan lida, eger visserligen betydelse, men vida mera
väger den ovärderliga förmånen att få lefva i fred. Kostnaderna vid
bevakningen och tillhandahållandet af vittnen och synemän uppgå i
aflägsna trakter dessutom till sådana summor, att bonden icke kan
underkasta sig denna uppoffring; och när så slutligen rättegång måste
anställas om skadeersättning, så gifves denna alltid en hatfull karakter
— helst der bofaste äro med i spelet —, så att bonden i allmänhet
hellre skall underkasta sig renegarens nåd och söka genom särskilda
uppoffringar förmå Lapparne till att afhålla renarne från hans egor, -en utväg, som hitintills icke så sällan användts och fallit sig vida billigare.

Äfven strafflagen af den 16 Februari 1864 kap. 24 bestämmer
intill 100 kronors böter, om någon olofligen jagar på annans mark,
fastän något vildt ej fälles eller särskild uppskattbar skada sker, och
flera andra lagar rörande egors fredande gå i samma riktning.

131

Jag kan alltså icke finna hållbara skäl för, att en egare af renar
elle^ en Lapp skall vara mindre skyldig att akta sin bofaste grannes
rätt och frid än en egare af hemdjur är skyldig att akta en Lapps
eller annan grannes rätt och frid, eller att det uppsåtliga brottet skall
vara mindre straffbart, der det begås af en Lapp eller af en bofast
med en Lapp såsom verktyg, utan måste öfvervägande skäl tala för,
att äfven egare af renar, vare sig han är Lapp eller ej, vid verkande
vite förbjudes att uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet med sina
renar tränga in på eller ofreda bofastes egor, der sådant ej genom
denna lag förklaras tillåtet.

I händelse ett sådant vitesförbud icke funnits af behofvet påkalladt
för fredande af förbjuden mark, så skulle det icke heller hafva
upptagits i den internationela lagens § 3 i enahanda syfte, eller i detta
lagförslags § 24.

I hög grad karakteristisk i detta afseende är ock den föreslagna §
14. Enligt densamma kan jordegare icke göra någon eganderätt gällande
till egendom å sin utmark, dit renegare olagligen tränga in med sina
renar, om egendomen förstöres till följd af simpel vårdslöshet vid bevakningen;
först när jordegaren kan leda i bevis, att egendomen blifvit,
förstörd uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet, inträder det förhållande,
att hans eganderätt skall erkännas. Eganderätten skall alltså
här vara beroende af vallhjonets uppsåt och större eller mindre vårdslöshet
vid bevakningen.

Då nu lagförslaget icke innehåller något vitesförbud för Lapparne
att flytta hvart de behaga, så är det lätt att inse,, hvartill eu sådan
lag skall leda, och om än § 1 antyder en begränsning af Lapparnes
flyttriingsrätt, så kan detta icke vara allvarligt menadt. Då nu härtill
kommer, att simpel vårdslöshet vid renarnes bevakning aldrig skall
medföra något särskilt ansvar, så får lagen härigenom snarare utseende
af en förmaning än af en lag.

Redan under förra århundradet klagade Lapparne hos Kongl.
Maj:t öfver, att bofaste personer höllo renar på lappområdet, den gången
dock särskilt af den orsak, att genom dessa renar undandrogs Lapparne
en del af den inkomst, de hade vid forsling af varor, men Kongl.
Magt fäste icke något afseende vid klagomålen, ”alldenstund” tillräckligt
utrymme fans för både de bofastes och för Lapparnes renar.

132

Redan vid den tiden var alltså uppmärksamheten fäst å beredande
af tillräckligt utrymme för Lapparnes renar, och den uppfabj^iingen
måste väl till alla tider hafva gjort sig gällande, att när utrymme
brister, så måste de bofaste i första rummet vika för Lapparne.

Lagförslaget går deremot ut ifrån den uppfattningen, att de bofaste
skola vara lika berättigade som Lapparne att få sig renbetesmarker
anvisade, endast med den skilnad, att bofaste, då utrymme brister
på en trakt, under vissa förhållanden skola vara skyldige att i första
rummet flytta till en annan anvisad trakt, och för att nå detta ändamål
skall den Lapp, som vallar bofastes renar, icke allenast åläggas
vid vite att öfverföra de bofastes renar, men ock sjelf med egne renar
förvisas från sin hemort, på samma gång som andra bofastes renar
fortfarande skola få stanna qvar och intaga hans plats.

Denna förvisningsåtgärd synes hemta stöd ifrån den internationela
lagen, men förhållandena mellan de så kallade flyttlapparne i Norge
och de mera stationära Lapparne i Sverige äro i väsentlig mån skiljaktiga.
Icke heller skiljer den internationela lagen mellan Lapparnes
ocbq de bofastes renar med afseende å de betesmarker, som skola anvisas.

I Norge, der stora renmassor en kortare tid af året sammanträngas
på ett litet område, kunna Lapparne, åtminstone de svenska, icke
anses för annat än främlingar, som först efter skedd anmälan få inflytta
och i vissa fall mottaga betesplats å anvisadt distrikt, hvadan
de ock anse sitt egentliga hemvist vara på svenska sidan.

Äfven Lapparne hafva en ganska stor förkärlek för de trakter,
der de uppvuxit, som de alltid ansett för och kallat sina, och för Indika
de, åtminstone inom Jemtlands län, på grund af ordentliga inrymningsbref
betala en, om ock obetydlig, skatt. Der hafva de ock uppfört ordentliga
rengårdar och kojor af resvirke och ibland äfven timrade
visthus i grannskapet, å hvilket allt en ingalunda obetydlig kostnad
blifvit nedlagd.

På norska sidan lära sådana inrättningar och en sådan ordningknappast
förefinnas.

Att då beröfva dem deras rättigheter och förvisa dem, fäst de
icke förbrutit sig, kan jag icke finna rättvist, men väl hänsynslöst,
helst der förvisningen sker för att lemna plats för främmande renar.

Det måste väl äfven anses obilligt, att en renegare skall kunna
afskäras från rättigheten att sjelf taga vård om och disponera öfver
sina renar, då de icke blifvit tagna i beslag, och att en renvaktare,
efter att vara löst från sina förbindelser till renegaren, skall kunna

133

tvingas att emot både egen och renegarens vilja fortfarande taga vård
om .renarne och föra dem till annan för dem båda okänd ort.

”Jag tror icke, att en så hänsynslös lag skall komma att tillämpas.

Om ändamålet är att derigenom hindra Lappande ifrån att mottaga
bofastes renar på de gemensamma betesmarkerna, så kan jag icke
finna, att åtgärden hvilar på fullt ädel grund, ity den snarare får utseende
af ett slags straff'' eller trakasseri, då något förbud icke finnes
hvarken för Lappen att mottaga eller för den bofaste att sända renar
på Lapparnes gemensamma betesmarker; och med säkerhet kan antagas,
att eu sådan lagbestämmelse skall öppna fältet för allehanda agitationer
och intriger, Indika i de aflägsna lappmarkerna allt för lätt skola kunna
genomföras.

Då jag nu icke kan antaga, att tillgången på renbetesmarker i
lappmarkerna är oändlig, helst klagomålen öfver för trångt utrymme
förspörjas från många håll, så kan jag icke heller finna det rådlig!-,
att staten skall tillförbinda sig att hålla renbetesmarker till banda för
bofastes renar.

Renbetesmarkerna ega, isynnerhet inom Jemtlands län, ett ganska
betydligt värde, hvilket i nämnda län —åtminstone dess sydliga del —
tillgodogöres till större delen af bofaste, utan att staten härför erhåller
någon godtgörelse eller Lapparne annan ersättning än en högst tarflig
renvaktarelön. Då nu intet hinder varit för den bofaste, med hvilken
Lapparne icke kunna mäta sig hvarken i spekulation eller kapitalstyrka,
att upptaga renbetesmarkerna med sina renar, så har följden häraf
blifvit, att fattigdomen bland Lapparne i Jemtland tilltagit mycket mera
än i något annat län, och detta oaktadt renskötseln i detta län sannolikt
gifver större afkastning än i något annat på grund af den lättare
samfärdseln.

Statens bidrag till utfattige Lappar inom Jemtlands län har sålunda
på de senare tio åren ökats från några hundra kronor till öfver
6,600 kronor årligen.

Jag är derföre af den mening, att upplåtelse af betesrätt för bofaste
å Lapparnes gemensamma område eller rättighet för Lapparne
att intaga främmande renar på det gemensamma området icke bör
medgifvas i vidare mån, än som efter särskild pröfning kan finnas
förenligt med tillräckligt utrymme och tillgång på bete för Lapparnes
egna renar, samt att sådan upplåtelse, der den medgifves, får ske ondast
emot skälig afgift, som bör komma Lapparne gemensamt till godo,
så att det ej må vara tillåtet för någon Lapp att egenmägtigt tillgodogöra
sig förmåner, som böra tillkomma Lapparne gemensamt, och att,

134

i händelse någon trakt skulle blifva öfverfyld af renar, de bofaste i
första rummet måtte förpligta» att återtaga sina renar.

Då nu klagomålen öfver bristande utrymme synas vara starkast
inom Jemtlands län, der, såsom anfördt, isynnerhet bofaste upptagit lappområdet
med sina renar, och komiterades flertal icke anser skäligt att
tillstyrka någon verkande kontroll öfver Lapparnes rätt att upplåta
betesmarker för bofastes renar utan tvärtom tillstyrker, att staten bör
förbindas att utan ersättning tillhandahålla betesmarker äfven för bofastes
renar, så har komiterades flertal, för att afhjelpa klagomålen
öfver bristande utrymme, i föreliggande lagförslag stält Jemtlands län
i dess helhet lika med Norr- och Vesterbottens lappmarker, dock med
någon lindring i bördan med afseende å den tid, bonden skall vara
skyldig att mottaga renarne på sina eg or, i de delar af landet, som
icke blifvit skattlagda efter s. k. lappmarksmetod.

Genom en ganska vidlyftig motivering har komiterades flertal
kommit till det resultat, att med de genom afvittring för Lapparne bestämda
säkra gränser blott afsågs att skydda Lapparne emot intrång
af do bofaste men icke de bofaste emot intrång af Lapparne, så att
alltså gränserna skulle hafva gifvit Lapparne endast rättigheter men
icke några skyldigheter.

Detta resultat förskrifver sig isynnerhet ifrån den uppfattning, att
sedvanerätten, som ej kände några säkra gränser, icke kunde gå förlorad
för Lapparne, men väl för jordegarne, som af ålder i några fjälltrakter,
sannolikt i de flesta, hade nyttjat betydliga områden inom de
renbetesfjäll, som vid afvittringen tillädes Lapparne.

Det är omkring trettio år, sedan afvittringen i Jemtlands län blef
afslutad, under hvilken tid ock deraf framkallade rättsgrunder blifvit
tillämpade för såväl Lappar som för bofaste, och det är i öppen
strid med den uppfattning, som på grund af dåvarande förhållanden
gjorde sig gällande hos såväl Konungens Befallningshafvande och
förrättningsmännen som hos befolkningen, och hvarefter alltså afvittringstilldelningen
verkstäldes, som komiterades flertal kommit till ofvannämnda
resultat.

Men skulle på grund af en sådan tydning Lapparnes utflyttningsrätt
inom Jemtlands län anses vara otänkbar, så vore det i
högsta grad orättvist, om den skulle beröfvas dem i Vesternorrlands
län och i de delar af Norr- och Vesterbottens län, som ligga nedanför

135

lappmarkerna, eller större hinder läggas dem i vägen der än i Jemtland,
helst utflyttningarna till alla dessa tre förstnämnde län eller delar
deraf i alla tider egt rum efter vida större måttstock än hvad händelsen
varit i Jemtlands län. Hvad särskildt Vesterbottens län angår,
så är det just till detta län, som Lapparne isynnerhet ifrån norra
Jemtland utflyttat på vintertiden.

Att ställa den jordegande befolkningen i Jemtland i något annat
rättsförhållande till Lapparne än jordegarne i Vesternorrland och de
delar af Norr- och Vesterbottens län, som ligga nedanför lappmarkerna,
vore [äfven efter komiterades flertals motivering med afseende å Lapparnes
utflyttningsrätt i Jemtland på grund af gammal sedvana både
obilligt och orättvist.

Hvad nu angår de delar af Jemtlands län, der hemmanen blifvit
skattlagda efter så kallad lappmarksmetod, så vill det synas, som om
skattläggningsmetoden skulle hafva framkallat den föreslagna likställigheten,
i hvad rättsförhållandena till Lapparne angår, mellan dessa
delar af länet samt Norr- och Vesterbottens lappmarker.

Der en särskild börda ålägges ett hemman framför andra hemman
på grund af skattläggningsmetoden, så måste väl antagas, att
denna metod medfört någon lindring i skattläggningen, men att så
icke varit tillfället inom Jemtlands län, torde taxeringslängden för
Are socken af samma län utvisa.

Deraf ses, att medeltalet af taxeringsvärdet å hemmanen med
så kallad lappskatt är 8,692 kronor, men å öfriga hemman inom
socknen 14,924 kronor. Hemmanen med så kallad lappskatt äro alltså
i förhållande till sitt värde mycket högre skattlagda än andra hemman,
hvadan skäl icke kan sökas deruti för att än ytterligare öka
bördan med att ålägga jordegarne en måhända outhärdligt sträng
stängselskyldighet för att värja sig emot renegarne.

Rörande förhållandena i Herjeådalen, der antalet renar, enligt de
genom Konungens Befallningshafvande inhemtade uppgifter, numera
uppgår till något öfver 10,000 stycken, till större delen tillhörige 46
bofaste personer, efter att derifrån några lappfamiljer nyligen under
ledning af Pål Zakariasson med vederbörligt tillstånd utflyttat till
Kopparbergs län med några tusen, dels Lappar, dels bofaste tillhörige
renar, framhålles i betänkandet särskildt, att Lapparne också der
af ålder [hafva brukat vintertiden flytta ut från de fjäll, der do
hafva sina hemvist, hvarigenom äfven denna provins betecknas såsom
varande en gammal lappmark, hvilket antagande dock saknar stöd i
de faktiska förhållandena och vederlägges på det bestämdaste af de
handlingar, som kommit komiterade tillhanda.

136

Vid den af dåvarande landshöfdingen Asplund den 29 September
1879 i Tennas hållna undersökning upplystes, att Lapparne der icke
haft någon sådan utflyttningsrätt eller brukat flytta ut vintertiden,
fastän det då begärdes, att sådaif rätt skulle beredas dem, och afvittringsutslaget
för Hede pastorat af den 21 December 1855 rnedgaf Lapparne
utflyttningsrätt vintertiden efter den 1 Januari endast till Serffjället.
Skulle nu en sådan utflyttningsrätt göras gällande äfven till det öfriga
landet, på sätt betänkandet framhåller, så skulle afvittringsutslaget förlora
afl betydelse i detta afseende.

Men jag kan icke dela den uppfattning, att komiterades uppdrag
skulle gå ut på att bereda en lagstiftning, hvarigenom bestående eganderättsförliållanden
kränkas eller upphäfvas, men väl att ordna nu befintliga
eganderättsförhållanden och förebygga vidare öfvergrepp.

Skälet, hvarföre sådana förhållanden kunnat uppstå i nämnda
provins, är, att här af ålder icke funnits egentliga lappmarker, men
väl renbetesfjäll efter riksgränsen, hvilka begagnats af Lappar, som
afla ursprungligen varit norska, med undantag af en, som hade
sitt hemvist å Helagsfjället vid gränsen af Jemtland. Men vid afl
vittringen erhöllo dessa Lappar sig ett begränsadt område tilldela
dervid, efter hvad afvittringshandlingarna utvisa, betydliga områden
gingo förlorade för jordegarne och tillädes Lapparne, enär dessa
områden icke ansågos tillhöra de gamla hemmanen i orten och i alla
fall på senare tider begagnades äfven af Lapparne, som alltså dervid
bibeliöllos.

Nybyggen, som trängt in på Lapparnes gamla områden, finnas
icke i Herjeådalen, åtminstone vet icke traditionen eller de administrativa
handlingarna något att derom berätta.

Säkerligen skall det icke dröja länge, innan de till Kopparbergs
län öfverfly kläde Lapparne fordra utflyttningsrätt till nedre landet vintertiden,
helst om några jordegare der skulle vara oförsigtige nog att
mottaga dem såsom gäster på sina marker, och den spekulativa befolkningen
äfven der börja att slå Lapparnes renar under sig. Enahanda
skäl, som nu tyckas gälla öfverallt och för alla, nemligen markens
upptrampning af renarne och flen eller isskorpa in. m., skola
också [der blifva de slagord, som komma att användas för att äfven
der upphäfva afla gränser för Lapparnes utflyttningsrätt.

137

Åläggandet af skyldighet för jordegarne att i vissa fall
stänga kring sina utängsslåtter i grannskapet af de för Lapparne särskild!
afsätta land, det vill säga utanför det område, der Lapparne
sommartiden ega att vistas, kan icke gifvas någon annan tydning, än
att Lapparne skulle ega rättighet att äfven der vistas med sina renar
å tider, då stängslet skulle verka, ty det vore ju orimligt att ålägga
bonden stängselskyldighet emot renar på1 egor, dit dessa icke skulle få
komma.

Ett sådant stadgande kan alltså icke hafva annat syfte, än alt
bereda renegarne laglig rätt att låta sina renar vistas på förbjudna,
eller i alla fall icke tillåtna egor, och en sådan skyldighet skola de
bofaste renegarne nög veta att gifva en för jordegarne ganska kännbar
utsträckning, och som renegarne i alla händelser ensamme hafva
fördelen af ett sådant stängsel, så kan ej med rimlighet fordras, att
bonden skall bära kostnaderna, åtminstone icke ensam.

Svårigheterna vid de årliga afsyningarna af sådana stängsel,
som i de allra flesta fall komme att ligga aflägse från gårdarne, skulle
säkerligen blifva större och medföra större kostnader än renarnes
ordentliga vaktande.

Förslaget är här så mycket märkligare, som någon dylik stängselskyldighet.
icke skulle kunna åläggas inom de för Lappar afsätta
land, der Lapparne ega att äfven sommartiden vistas, t. ex. några
delar af Norrbottens läns lappmarker; icke heller omnämner den inter
nationela lagen någon sådan skyldighet.

Jordegarnes inom lappmarkerna skyldighet enligt lagförslaget
att stänga kring sina utestående höstackar eller hässjor, hvilken skyldighet
numera föreslås att gälla äfven för hela Jemtlands län, skall
icke medföra lyckliga verkningar.

Det är allmänt kändt, att, då skada sker å utestående hö, den
nästan alltid sker till följd af renegarnes uraktlåtenhet, att taga sådan
vård om sina renar, att skadan kan undvikas, ehuru å andra sidan äfven
medgifvas må, att tillfällen kunna inträffa, då vårdarne svårligen kunna
hindra, att skada — om ock till mindre omfång — verkligen sker.
Men det är min öfvertygelse, att sådan skada i alla fall å de trakter,
der skogsrenar ej vistas, icke skulle uppkomma af nämnvärd betydelse,
om renegarne verkligen loge vård om sina renar.

138

I de trakter, der skogsrenar vistas, är tillgången på skog alltid
god, och jordegarne hafva der sina slåtter i allmänhet i grannskapet
af gårdarne, så att stängselskyldigheten der måhända icke blir
synnerligen betungande, och äfven lador kunna der med fördel användas.

Men helt annorlunda är det i trakter, der fjällrenar vistas. Slätterna
ligga der ofta flera mil aflägse från gårdarne samt vidt spridda,
och nödigt stängsel virke måste lika ofta liemtas på ännu längre afstånd
från slätterna.

Det är visserligen sanning, att sådana slåtter ofta är o af ringa
värde, men detta värde är dock upptaget vid skattläggningen och
jordegarnes bestånd är af desamma beroende. Ett stort antal slåtter
finnes dock af större värde, åstadkomna genom rödjningar, afdikningar
eller vattenöfversilningar, men att ålägga en stängselskyldighet,
som medför större kostnad än slätternas afkastning, det är att tvinga
bonden till att antingen lemna hemmanet eller ock underkasta sig
renegarnes godtycke.

Erfarenheten har ock visat, att fastän stängselskyldighet kring höet
varit föreskrifven inom lappmarkerna mera än ett hälft århundrade,
så har den nästan icke alls blifvit efterlefd inom lappmarkernas fjälltrakter,
och äfven å trakter, der skogstillgången är lättare, endast
till en del.

Kostnaderna för sådana stängsel äro nemligen så stora, att
jordegarne icke kunna bestrida dem, ty de skulle ingalunda motsvara
den afkastning, slätterna gifva, så att jordegarne hellre underkasta sig
äfventyret att förlora sitt hö.

Härtill kommer, att det föreskrifna stängslet naturligtvis måste
lagligen afsynas för att vid hvarje särskildt fall, då jordegare å
rättslig väg vill göra anspråk på ersättning för gjord skada, kunna
af domstolen godkännas såsom hafvande varit laggildt.

Men ensamt kostnaderna vid en sådan afsyning, der liöstackarne
stå dels vidt spridda dels mycket aflägsna från hemmet,
eller jordegares skyldighet att styrka, det hans hö varit lagligen
kringstängdt, skola ofta medtaga större kostnader än hela afkastningen.

Det ligger klart i dagen, att om sådan stängselskyldighet skall
föra till ändamålet, så måste ock stängslet vara så beskaffad!, att
höet derigenom fredas för renarne. Då nu denna jordegarens skyldighet
är känd äfven af vallhjonen, så torde det vara lika klart, att
äfven de hysa den förmening, att de icke behöfva hålla renarne borta
hvarken från höstackarne eller deras grannskap.

139

De trakter, der renarne vistas, äro oftast aflägse från de bofastes
hem, der vittnen kunna finnas att tillgå, och att under sådana
förhållanden kunna leda i bevis, att skada skett genom uppsåt eller
grof vårdslöshet, gränsar i de flesta fall till det omöjliga, helst skadan
nästan alltid sker de tider, då bonden ej har någon kännedom om,
att renar finnas på hans egor. Allt detta känna vallhjonen mycket
väl, hvaraf följden är, att de i verkligheten icke anse sig skyldige att
vakta renarne, så att de icke göra någon skada på höet.

Den föreskrifna stängselskyldigheten kan alltså af jordegarne icke
efterkommas, men då i lag skyldigheter åläggas, som icke kunna
efterkommas, så kan det icke heller vara meningen, att de skola
efterkommas, hvadan dylika föreskrifter nödvändigt måste verka i
motsatt riktning af hvad som åsyftas.

Detta har ock till fullo visat sig, ity det just är ifrån denna
stängselskyldighet kring höet, som de svåraste striderna inom Norroch
Vesterbottens läns lappmarker härleda sig.

Uppförandet af lador är på många ställen både praktiskt och
gagneligt för jordegarne sjelfva, nemligen på sådana ställen, der slåtterängarne
ligga samlade och nära hemmet, der tillgång på virke finnes
och der förhållandena i öfrigt medgifva, att höet kan erhållas så pass
torrt, att det kan förvaras i lador.

Men de här nämnda vilkoren finnas ingalunda allmänt.

Slätterna äro ofta af ringa utsträckning och spridda, så att icke
sällan en särskild lada skulle erfordras för hvarje lass hö; virke finnes
endast på långt afstånd att tillgå; marken eller myren är så sank,
att lador der ej lämpligen kunna uppföras, och, hvad värst är, slåtterna
i fjälltrakterna, der växtligheten är sen, kunna sällan bergås förrän
på höstsidan, då det icke längre lyckas att få höet så torrt, att
det i lador kan förvaras utan att skadas.

Då nu största misshälligheten förskrifver sig derifrån, att renegarne
icke vårda sina renar, så är knappast troligt, att ställningen
skall blifva bättre genom att ålägga bonden en stängselbörda, som han
icke kan bära, och derigenom fritaga renegaren nästan helt och hållet
ifrån skyldigheten att vårda sina renar.

Jag är derföre af den mening, att skyldigheten att stänga kring
utestående höstackar och hässjor bör föreskrifvas endast på sådana
ställen, der Lapparne lagligen eg a att vistas med sina renar, och der
efter närmare pröfning af förhållandena sådant stängsel måste anses
nödvändigt, för att renegarne skola kunna hindra renarne ifrån att göra
skada på höet, samt der stängslet med afseende å kostnaderna och
förhållandena i öfrigt lämpligen låter sig utföra, hvarjemte bonden å

140

trakter, der stängselskyldigheten måste medföra större kostnader, lemnas
nödig tid att på senhösten eller förvintern hemforsla sitt hö, vid
äfventyr att sedermera sjelf stånda sin skada, börande härvid lika mycket
lämpligheten för renegarne att vårda sina renar som för bonden att
kunna berga sitt hö skärskådas.

Genom gällande lagstiftning äro Lapparnes renar lika väl som
bondens hemdjur skyddade emot allt slags öfvervåld. Skälen, hvarföre
renarne mera än hemdjuren böra skyddas genom särskild lag, äro
i betänkandet icke närmare angifna.

Att skarpa strider mellan jordegare och Lappar tyvärr förekommit,
och att dylika strider snarare synas ökas än aftaga, så att de
icke sällan öfvergå till våldsamheter emot såväl Lapparne som renarne,
är eu beklaglig sanning. Men sällan uppstår strid eller misshälligheter
i någon vidare utsträckning utan orsak, eller utan att ena eller andra
parten verkligen blifvit eller anser sig hafva blifvit förorättad, och att
vid sådana förhållanden, då lidelserna råda mera än förnuftet, söka att
genom lagstiftning hindra, att den förorättade sjelf söker att taga sig
rätt, måhända till och med att hämnas, kan nog hafva sina skäl, men
vida bättre torde det vara att genom lagstiftningen undanrödja orsakerna
till striderna, der de äro kända och förskrifva sig ifrån ett missförhållande
i de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna.

Då det nu icke är troligt, att detta lagförslag, sådant det här föreligger,
skall åstadkomma önskvärd bättring uti dessa ofta öfverklagade
missförhållanden, skola lagbud föga verka för att hindra den, som i
tron på sin rättvisa sak söker att värja sig.

Endast en på rättvisa grunder bygd fördelning af rättigheter
och skyldigheter kan här föra till ändamålet, och då skall icke heller
för framtiden någon särskild strafflag vara behöflig för att freda Lappens
renar mera än bondens hemdjur.

Meningarna kunna i alla fall icke vara delade derom, att hvarje
ren, hvartill det finnes en egare, bör stå under lagligt skydd lika väl
som hemdjur, men då sådana renar endast derigenom, att de äro
märkta med egarens märke, skilja sig till utseendet ifrån de vilde renarne,
som en tid af året få fångas och fällas i likhet med annat vildt, så
ligger den tanken nära till hands, att renen skall vara skyddad genom
märket, och som alltså märket är den ledning, hvarigenom bofaste kunna
skilja renar, till hvilka det finnes egare, ifrån alldeles vilda renar, lik -

141

som ock märket är den enda ledning, hvarigenom utredas kan, hvem
som är egare till renar, som göra skada på bofastes egor, så vore det
väl icke obilligt, om egare af renar genom lag ålades att märka sina renar
på sådant sätt, att de kunde skiljas ifrån vilda. Enligt den nu föreslagna
lagen om renmärken står det renegare fritt att använda renmärke eller
sådant underlåta. Ehuru ordningen Lapparne emellan af ålder medfört,
att sådan märkning skett, så anbefaller lagen likväl icke något medel,
hvarigenom bofaste, som lida skada genom renar, eller som äro skyldige
att mottaga andras renar på sina egor, kunna skaffa sig kännedom
om, hvem som är egare till renarne, eller med hvem de i ty fall
hafva att göra. Det torde dock icke vara obilligt, att, då lagen tillåter
hvilken renegare som hälst att utan föregående anmälan taga andras
egor i besittning, lagen åtminstone ålägger renegaren att för sina renar
begagna ett särskildt märke samt sålunda låta den allmänhet, som
kan vara utsatt för hans hemsökelser, erhålla kännedom om, huru hans
renar äro märkta, så att möjlighet beredes jordegare, som lida skada
genom renar, att utreda, hvem som är egare till och ansvarar för desamma.
Erfarenheten har nemligen visat, att jordegare månad efter
månad kunnat hemsökas af renar till stort antal, hvilka gjort skada
för tusentals kronors värde, utan att det lyckats jordegarne att genom
anstälda rättegångar och en mängd undersökningar och vittnesförhör
leda i bevis, hvem som varit egare till någon enda af renarne.

Om vid sådana förhållanden den, som lider öfvervåld och till
och med bemötes med öppet hån, ligger under för frestelsen och
söker att fasttaga, måhända äfven dödar några renar, för att sålunda
få reda på egaren, hellre än att stå alldeles rättslös, så torde denna
utväg vara en allt för vanlig mensklig svaghet.

Att icke en eller några få Lappar på andra Lappars bekostnad
skola kunna tillgodogöra sig de stora förmåner, som genom upplåtandet
af de för Lapparne afsätta särskilda områden och äfven genom särskilda
privilegier blifvit beredda Lapparne gemensamt, allrahelst då
dessa förmåner åter öfverlåtas på bofaste personer, icke tillhörande den
lappska folkstammen, derför tala starka skäl.

I föreliggande lagförslag fästes likväl afseende endast å de mindre
missbruken, som uppkommit genom Lapparnes upplåtelse till bofaste
af slåtter och betesrätt m. m. inom lappmarkerna, deraf dock aldrig
något slags trångmål försports för andra Lappar eller för Lapparne

142

gemensamt, hvaremot de större missbruken, som lära hafva framkallat
trångmål, förbises.

De flesta klagomålen ifrån Lapparnes sida förskrifva sig nemligen
derifrån, att de hafva för trångt utrymme för sina renar, på samma
gång som lappområdena till en stor del, på åtskilliga trakter till och
med till största delen, äro upptagna af främmande renar; och jag kan
då icke finna annat, än att det snarare skall fora till ändamålet, om
orsakerna till trångmålet motverkas, än om de missbruk, som framkallat
detsamma, än ytterligare uppmuntras.

Komiténs flertal har funnit, att renskötseln bör uppmuntras för
att bereda Lapparne någon inkomst af att valla andras renar på de
gemensamma betesmarkerna, men anser dock den renskötsel, hvilken
bedrifves uteslutande eller till hufvudsaklig del för bofastes räkning, ega
mindre rätt än den, som drifves för Lapparnes egen räkning.

Men knappast är det meningen med upplåtelsen af särskilda områden
för Lapparne, att detta skett för att de derstädes skola kunna
försörja sig med att valla bofastes renar, och alldenstund trångmål deraf
måste uppstå för de Lappar, som bedrifva renskötsel för egen räkning,
så torde enda botemedlet vara att bortvisa de främmande renarne eller
deras egare.

Huru olycksbringande denna upplåtelse för bofastes renar har
verkat i Jemtlands län, är ofvan framhållet, och verkningarna skola
med all sannolikhet blifva enahanda i Vesterbotten och Norrbotten, allt
efter som samfärdseln äfven åt dessa aflägsna trakter kommer att förbättras,
om ej ofoget stäfjas med verksamma medel.

Att renskötseln, som medför stora fördelar och är en mycket inbringande
näring, bör med alla lagliga medel skyddas och upphjelpas,
är både klokt och, med afseende å de personliga rättigheterna för Lapparne,
rättvist. Men att uppoffra den skattdragande bonden och tvinga
honom att dela sina egor med hvilken renegare som helst och sålunda
göra renskötseln till ett slags fribytarenäring, kan jag icke finna hvarken
klokt eller rättvist.

Utanför Norrbotten torde finnas mycket få renegande jordegare, som
drifva jordbruket såsom näring, ty den renegande nomadens och den bofaste
odlarens yrken äro för så vidt absolut fiendtliga, som den ene alltid
tillgodogör sig, hvad han af naturens alster lämpligen kan öfverkomma,

143

utan att bidraga det ringaste till odlingen, hvaremot den andre måste
offra sin möda, sin tid och sitt kapital i första rummet på odlingen.

.Om ock undantag finnas, så är det icke den jordbrukande befolkningen,
som upptager lappområdena och äfven bondens egor med
renar, men väl andra bofaste samhällsklasser, som icke hafva några
jordegor att till vederlag upplåta hvarken för Lapparnes eller andras
renar.

Den jordbrukande befolkningen äfven i Norrland har på senare tider
underkastat sig stora uppoffringar för upphjelpande af samfärdseln, men
den lättare samfärdseln, hvartill Lapparne och renegarne i och för sin
näring intet bidragit, har gjort renskötseln till den relativt mest lönande
näring i riket. Fördelarne af de utaf bonden bekostade och underhållna
vägarne m. in. måste han dela med renegarne, vare sig att de äro
Lappar eller icke, men det kan icke befinnas billigt, att bonden, som
äfven måste bära mycket dryga skatter och onera för sin jord, också
skall vara skyldig att utan vederlag dela denna med en person, derföre
att han är renegare och har en Lapp till vallhjon.

För att framkalla en skattdragande befolkning har under långliga
tider synnerlig uppmuntran kommit jordbruket och odlingen till del
i. de norra länen, hvilket ock medfört, att en god början blifvit gjord
till landets uppodling och samfärdselns befrämjande. Men på senare
åren har en stark opinionsströmning gått i motsatt riktning, framkallad
af renegareintresset, som anser sig kränkt i sina rättigheter genom
odlingens framåtskridande.

för att komma till större klarhet om, huruvida klagomålen i detta
afseende äro med eller utan skäl, torde en mera omfattande utredning,
än här kan åstadkommas, vara af behofvet påkallad. Emellertid vill en
belysning af förhållandena, sådana de verkligen äro, visa, att renskötseln
ingalunda är i behof af något särskildt skydd eller särskilda uppoffringar
på jordbrukets bekostnad för att lemna vida större afkastning
än detta.

Inom Jemtlands län varierar den vanliga betalning, som af bofast
renegare erlägges till vallhjonet för bete, vård och tillsyn öfver
hans renar på Lapparnes gemensamma betesmarker, mellan SO och 75
öre ^ för år i ett för allt för hvarje djur, hvartill i allmänhet kommer
rättighet för vallhjonet att nyttja den mjölk, som hos starkare renkor
måhända kan undanhållas kalfven.

Värdet af en renkalf, då den skiljes från modern, är i allmänhet
8 kronor. Vid 5 års ålder, då renen kan anses fullvuxen, kostar den
alltså i inköp och vård 10 kronor 50 öre till 11 kronor 75 öre, hvartill
komma ränta å utlagdt kapital samt möjliga förluster, hvilka

144

senare under vanliga förhållanden på sin höjd kunna uppgå till 10
procent, der renen verkligen vårdas, så att den samlade kostnaden vid
sagda ålder icke öfverstiger 15 kronor för djur. Men värdet å en renoxe,
5 år gammal, varierar mellan 40 och 50 kronor, och är djuret en
renko, så har det vanligen vid sagda ålder lemnat en ännu större afkastning
genom sin afkomma jemte eget slagtvärde.

Af renskötseln kan alltså'' en vinst af mellan 30 och 40 procent å utlagdt
kapital med ringa arbete påräknas, men jemför man denna vinst med
den vinst, landtbruket i allmänhet lemnar bonden, t. ex. vid uppfödandet
af hemdjur, hvars värde icke sällan understiger den verkliga kostnaden,
på samma gång som bonden måste bära dryga onera, medan Lappen
och renegaren nära nog äro befriade från sådana, så kan jag icke finna
det billigt, att bonden ytterligare betungas till fördel för renegaren. .

Att renskötseln inom Norr- och Vesterbotten, der den lämpar sig
bättre för de naturliga förhållandena, icke är synnerligen mindre gifvande,
är fullt troligt.

Men eu så ovanlig vinst tyder ingalunda på en förtryckt näring,
och de stora fördelar, som renskötseln på senare tiden af berörda skäl
medför, hafva ock vållat, att ett mycket stort antal spekulativa personer
bland alla samhällsklasser, ifrån länens högsta civila och militära
myndigheter intill fjerdingsmannen och den gemene soldaten och från
grosshandlaren och bruksegaren intill daglönaren, skyndat att slå under
sig en mängd renar — några till och med till tusental — och med
renarne äfven upptagit renbetesmarkerna.

Det är derföre ej underligt, att renskötseln funnit de varmaste
försvarare, och att ingen möda blifvit sparad för att bereda den
alla både möjliga och omöjliga fördelar samt för att visa, det Lapparne
blifvit både förträngda och förtryckta och att nöden tvingar dem till
att ofreda sina grannar.

Men kan en bofast renegare för så billigt pris erhålla bete och
vård för sina renar, så kunna dylika kostnader icke heller vara större
för Lapparne sjelfva, titan tvärtom måste de vara mindre, hvithet allt
obestridligen tyder på, att renskötseln sker under de lyckligaste förhållanden,
och att utrymmet måste vara mer än tillräckligt för Lapparnes
eget behof.

Det är isynnerhet inom Jemtlands län klagomålen öfver för trångt
utrymme förekomma. Som i dess södra debrenlafven, hvilken der äfven
allmänt kallas kreatursmossa, af ålder till betydlig myckenhet blifvit
använd till föda för nötboskapen, så framhålles i betänkandet, att detta
häntyder på, att jordbruket antingen blifvit framskjutet till trakter, der
dess naturliga förutsättningar saknas, och dit det ej bort komma, eller

145

åtminstone tätt utveckla sig på ett sätt, som ej stål’ i öfverensstämmelse
med de gränser för dess bedrifvande, dem för handen varande
faktiska förhållanden påkalla.

Detta anföres i syfte att bereda renegarne rättighet att tillgodogöra
sig kreatursmossan äfven på trakter, dit Lapparne hittills hvarken
brukat eller haft någon rättighet att utflytta, och der af ålder
icke funnits några lappmarker, t. ex. i Herjeådalen, som ock för ändamålet
särskildt framhålles.

Jag kan icke gilla dessa mindre jordbruksvänliga syften och dessa
annekteringsåtgärder till fördel för renegarne. Kreatursmossan värderas
af allmogen ganska högt och förklaras af våra vetenskapsmän och sakkunnige
i landtbruksläran vara ett värdefullt foderämne för nötboskapen,
fullt lika godt som hafrehalm. I synnerhet värderas mossan högt
i fjälltrakterna, der säd icke odlas och alltså tillgång på halm saknas,
men den användes ock allmänt i vida trakter långt ned på sädesodlande
orter, och att numera vilja göra gamla bygder, der renskötsel förr
icke. drifvits men renar först på senare åren genom bofaste renegare
blifvit neddragna, till lappmarker, på den grund att odlingen icke borde
hafva fått utveckla sig der, hvarest renmossa begagnas till kreatursföda,
det synes mig gå eganderätten alltför nära.

Att sedvanerätten äfven här måste ega stor betydelse, helst nöjaktiga
lagar med afseende å Lapparnes rättigheter och skyldigheter på
de trakter eller marker, der de af ålder vistats, hittills saknats, kan
visst icke bestridas, men der sådan rätt gäller nyttjanderätt till gröda
å annans egor såsom ett näringsfång, för hvilket dock ingen skatt
eller bevillning erlägges, der kan den knappast sträcka sig vidare än
som . en rättighet för viss person eller korporation och deras lagliga
rättsinnehafvare, ty om ett hemman eller en stad på grund af gammal
häfd egt betesrätt för sina kreatur å annans mark, så torde denna rätt
icke lagligen kunna upplåtas äfven för andras kreatur, åtminstone icke
till obegränsadt antal.

Enligt betänkandet skulle deremot berörda sedvanerätt gälla äfven
för hvarje bofast, som förstår att skaffa sig renar och antager en Lapp
till vallhjon eller ansvarig. Att den sedvanerätt, som förvärfvats på en
trakt, äfven skall vara gällande på alla andra trakter, torde vara en
nog vidsträckt uppfattning och skall säkerligen icke leda till att förbättra
Lapparnes ställning, men väl till att främja renskötseln i bofastes
händer — till Lapparnes ofärd.

Den sjukliga filantropi och undfallenhet, som i synnerhet på senare
tider varit så verksam för att bereda Lapparne privilegier på den
jordbrukande befolkningens bekostnad, hvilka enligt lagförslaget till och

14 6

med skola gå så långt, att det uppsåtliga brottet emot eganderätten
från en Lapps sida, antingen brottet föröfvas för egen eller för annans
räkning, skall anses mindre straffbart än från bondens eller annan persons
sida, har säkerligen icke bidragit till att lyfta denna folkstam,
allraminst i moraliskt afseende; och som föreliggande lagförslag går i
enahanda syfte och på samma gång tycks afse att lägga nära nog alla
skyldigheterna på den ena och rättigheterna på den andra sidan, och
andra samhällsklasser lemnas öppet att tillgodogöra sig privilegierna,
så är det föga troligt, att hvad som ondt är härigenom skall göras bättre.

Man har sökt göra troligt, att renskötseln skulle vara underkastad
så stora svårigheter, att den med nödvändighet fordrar rent af principvidriga
medgifvanden från den jordbrukande befolkningens sida, men
att dessa svårigheter i hög grad öfverdrifvas, derom vittnar det faktiska
förhållande, att knappast någon näring i vårt land kan drifvas med så
få och så ringa kostnader och med så stor vinst som just denna. Detta
har ock gjort, att Lapparne i allmänhet ligga under för en beklaglig
lätja, dertill de klimatiska förhållandena sannolikt äfven bidraga. Om
nu sjelfva lagstiftningen uppmuntrar härtill, så skall denna folkstam
derigenom mer och mer dragas ned i eländet, sa att knappast något
annat kommer att för densamma återstå än att valla renar för de bofaste.

I förordningen angående de svenska Lapparne och de bofaste
i landet föreslås alltså vid 1

§•

Att i denna eller i särskild § upptages ett direkt och verkande
vitesförbud för Lappar och renegare att med sina renar uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet gorå olagligt intrång på bofastes egor å
tid, då de enligt denna lag icke äro berättigade att derstädes vistas,
eller på egor, der de icke hafva någon rätt att med renar vistas.

9 §•

Att denna § ändras derhän, att, då tvångsåtgärder måste vidtagas
för att åstadkomma utflyttning till följd af bristande utrymme, de
bofaste skola först förpligtas att återtaga sina renar, innan någon Lapp
fördrifves från sitt hemvist.

12 §.

Att de särskilda bestämmelserna för Jemtlands län utgå, eller
ock enahanda bestämmelser intagas för Yesternorrlands län och de de -

147

lar af Norrbottens och Vesterbottens län, som äro belägna nedom
lappmarkerna.

13 §.

Att denna § måtte utgå.

15 §.

Att ingen annan skyldighet för jordegaren att stänga om sina
höstackar eller hässjor stadgas inom Jemtlands län än inom Vesternorrland
och inom Norrbottens och Vesterbottens län nedanför lappmarkerna,
samt att sådan skyldighet ålägges''endast inom skogbärande
trakter, der Lapparne eg a rättighet att vistas med sina renar, och
detta, efter Lapparnes och jordegarnes hörande samt pröfning af förhållandena,
allenast till den utsträckning och för den tid, som kan anses
böra föreskrifvas med afseende å Lapparnes behof alj utflyttning
vintertiden, så att renarne då med ändamålsenlig vård skola kunna afhålla
ifrån höet.

21 §.

Att i denna § intagas bestämmelser derom, att ren, som egaren
låter vistas på annans egor och som icke är under bevakning, skall
särskildt fredas, blott om han är märkt.

26 §.

Att i denna § intages förbud för Lapparne att på de gemensamma
betesmarkerna mottaga bofastes renar till vård, utan för så
vidt Konungens Befallningshafvande finner tillgången på utrymme och
bete vara större än som erfordras för Lapparnes egna renar, i hvilket
fall Konungens Befallningshafvande må ega att upplåta betesrätt, i mon
af tillgången och tillsvidare, äfven för bofaste att användas för renar emot
lega, som bör komma Lapparne gemensamt till godo.

Vid förordningen angående renmärken föreslås af ofvan anförda
skäl en bestämmelse, att Lappar, som vilja låta sina renar vistas å annans
egor, skola vara underkastade skyldighet att hafva dem märkta
med af Häradsrätt faststäldt märke.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid,

Underdånig skrifvelse af komitén ...................................... S.

Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige 5.

Förslag till förordning angående renmärken....................................................... 16.

Motiv:

Förslaget till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i

Sverige....................................................................................................... 21.

Förslaget till förordning angående renmärken......................................... 108.

Bilagor:

Förteckning å hemman i Jemtland, hvilka blifvit skattlagda enligt lapp marksmetod

........................................... 111.

Underdånigt utlåtande, afgifvet af komitén i anledning af nådig remiss den

6 Oktober 1882 .......................................................................................... 113.

Särskildt yttrande af Will. Farup....................................................................... 127.

RÄTTELSER.

24 r.	3	står	i Maj	skall vara i medlet af Maj.
34 „	15	>>	vårvisten	„ „ höst- och vårvisten.
35 „	9	))	trakter	„ „ skogar.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.

Uttaga titt hominem des förslag till förordning angående de svenska
Jjapparne och-de bo fäste, t Sverige.

O O

oo o

r''J -4fusk.

>f\\

''• n S9«

.y- Dväréberé +

And (i F

J \ \

( >f4ta<:VauA;

I U\Y !

Anä Vand,

An_ A

*tn vr,

KnntoUein»

tYjaAivosk

) i* x d

KARTA

Gryt Ö

RostaV. \

öfver

ÅT ut hatttof’

»ndeiias

Ut.Xtfi

i_OSlo;

■,+Jftaa

Ibesiad

iWfo W:#i

mmm i

Vilt an t/’

f++*+++‘

a ni

11.316

" iiy mm

KfcéVjane.

Sortkni

Jfaimakka

Al i e

Eif (T

ap par ne s skall efja 11, liv Him ej; s vii

utvisande I.

Vtwkaincn

Rad se]

Hool A

sli o tuxes

KtW.oH-j0.vvi

Evenäs

Tjäll! ii

tutia* l

\''.VOVWl

finkel

TidMrsLrn Ff.

Bilaga titt kant item des förslag till förordn ing angående de svenska
lagtftörne och-de bofaste, t Sverige.

,Si 77/i (freon t1» Ff.

.(ii ms

it. m

toensa

a a

Känna,

: HtlivuooM

o o a

ööo

Sl Moll;

Brusa Pakti .Ff .

MjUttt/f/i kopparverk

tadla

i>osVi

X-JSkroven

i?” Sopp * ro V

Mani erd

vS^Sopperv

Vittna ty.

Vitumtfijiirvi*

+TÄuonionis1

md ö

Film O -

iSiVus

IVauVajäx-vv

K mjöl

ScoiOjvl

Tufitoj*?

..Kt t rrurtta ra

Htsl

>\.T"-lyVTV^

;OolAo.j.

Pirtivuopio

ian r

iirvi j

'' §. n utu syi v vv

atnti

Larkinig Ff\

\kKitkiafärvi \
''Pdrkajornsiue

ttrV« 3övv\

^ Altar,atp,
Kirutiavnara

/J fläsk,

Salva röra''

( 3uot;

Kalaslnsp

■2?edi„s''

Kosis Ij.

fKilnavtuira -

Tiniutji

rei.ti.si

VitlWt»i

''Srapparanr/t

uokstt

OVirVus

\3au*-

Kilamji

Folden

! v \tluvviyvu:v

i ^

Ki\rkioi

./••W

Akkavare

åt o jet ur

Kangas

ut v natur

Uwjucn-ooi

*-****/{

Jaur

Kaunitruara

Neitisaandä

KiUing''

-9 drt o

UO8A7

vsuattdo

Junosuandt

kandi

Tm\idors

Kolare''

gPoullikasvatm

lVetV

''.Ptilokorviu

ttakoski

*et*nur V.

JAlkayare

Avt-Kko

940st.

+ (\

XJ.lita

ieksiraara

Ato sattyg**

JourVkl

Jlihonpidi

"}''lika tian tutia dit

Myran 1

Afart fira t

X:’ Täretuio^Ys)
S?T(i vetta

iyarr,\

\ \

:* srLFTEi

> G 31^''

iLadnivare

BlUYts \T

55\3faliuber«et|-w.
11409'' | >

Mota c t a

Juissantskt*

Sjkewou

'' Pou mor,iaea

Fritid

iSalidalei

, sikt.rik

unöäfi/ts

.Stat närvar*/’

Dundret

(nitAf*tr

t ra re

frami,i

■dr Bm

I.erpi/t

''*0c&

It,årträ:

Kardis

Jarhaisy

Qgjjgr1

vssdxV''nUa^

otsarova

St Hirra,

tuddilS

.Tefijärvk

Staika"

1, lUelaosptpi.

.»“‘■v

örtlära..

Kas kaj vo val

.Poiiifris

AVud««y''V

\ ‘Kfatkav,

./Ittkkasj*\^

YlTrfiraara,

lildUte

4383

QviH^orkj

Vtijajaer

• Ttit}rno_f
Slik fa läkt

nafärvt^ \

■Kawrnats- P ''^7

Pika .fako)

935''7

>t 1 .V.I'' a''»

''iiPirtinigpf;

6Vo^''« h''

Auaua s\
vkre i

t . j 1*

it Tfa rxpiydfu/et) J|

{au r

fitiydnr

tutt/ttuj

•AYoyvrv}

1 Va

7«Ur

!''alia/arre^<

Ehnajärvi ’

TtusUdsbert/

\kilvo

O.mnei

(fäktstöt*-

Ruothn

jtruian c\s«*V<

tSkröfrt

Kastor/ark,

•AfrtWärvi

s>< orvyvur

Pru*ntur

A ''.Patta

kottar,lava

& p

Tiar tv k

y/vatuS?
l VvV 7

Harraur

yft ■/.

> I.ijärn

Sota ar

irwV

ylVfterljäll dr/>

iS-vK/V

Stat*före

^''Rrtudat sV.

^Kltikbatltll

•I. it Iekets

Kllut^afiOY

| \\ Siekafdrrt

Valls/ihl*''i

ihatrn ist

A itv a s

thfhyäur

ra udden K

Solmvr.ni

Juokshpoi''

Alissanr-''

Uredsehn

aVAou

YuvHi\.\\ir

''Krf/udttijy-Xs

tVöutrasV

,^y'' öoAjauVj

| Vinnäs

S/aeko

ainben/

V Trött,

AljölskatK.

dtädnpp ]

t funt! fn

fKfia.fi

Juotfuajanr

Verte

x\\‘ ridt**

‘Afutit^ri

lAvnsyxa

rAV eif

Als/ätri \
''.Sisa ]

) Paxs''anen(

’iirede\ °

JMm tors
| 6yijen -g&L

■in t

hallrri

VfrvvV

T''*''tinr.(ifxii

hilka;

■järn

^Torrajam"*

[ rtliden

>Kola*)

Pujkats t''

\jlerthety

Ållåda J

Starkt

Alkula

i''Kniix^''

innu, ''c\ >
rkvn i

oVvl,K

'' Éer./nas^>

Ldlinoek

irerii“

ituosVvy

\fk*''

'' Alu/1 om

Alkfors

t zink vik

Xirmif A “l

■ LikHäfi''

.''V

;jémy}ikylä‘

hrik-para-:: A

\ r\fäkki1a>

Sun Stfnas \
Zöfnäs

Kantfis

Tallnäs

lust*!

V V.i

Käsajiirvi

om bo

1 patt is

''Mista

Ka/fr valls.

;iuiendKaP

yTnlffärre

V Jfetjeludden
ka/Otddtn yS

Silduk

Granit

AtvnVttrasV''

fesue

1/7

fp.rtatnt

Juekkil

it rask

j^tUvts Tarf k t

44-----

•tL i It träl/: *i]\ A

LiWertft^a^

XiiivbJtei

ftterhalm

Vvivsl

''.iJnipeel

St ränn

WotYosS

t träsk.

>*-4, lfankliht^rK_\K^

: /Nvrl ttiistiiKfcj

rbröyir\ ***** -

— KänisjanhiA. föiku/a
iLappyätvi

l. tm,/ n(i.s

iriii''S''

Höfla*''

\Karsbyn

Yttmnar,

Krok trilsk

.tvf lvu 11 ta*

T^s/J/vr/ir/

happteä^

Waekd

A.l U Va

1 ''ibiiutk.fkeuf.

äpkälen

Stennäs

intsjann.

\. £-•

ibTOlj

Pit kajan

LKoestriisk

Bräm

jträsti

riiaafslinhii

Grana^rfl
nOkfar" ,ir

■PéJ"jta/s„

t näsja

Ztiärä)

Meläerstein

Svands

Au*t V

«-

Törnea

Aflarrhdhn

Säl‘b nät

/Jer Co''

bolstad

Leiid

Säil''**

•BudJby

JTäsby

(atlas]/''

Xäslräslf

Sudt/if/atir

.SlMgrdnFj.

tillära!''

Hatt lits b,

Klippan''

Kråd,isele

s Vi

■..Hr"

Sandscle

St orfo

Patrask

Björk G

''Seska i‘

St,-i,/mani ■■

Johannisfin*

Siksunil*
• niU

fPart nö.

JJer,/ttiis

Långvik

fStilroaj.

värna

^•nilsldij

ghabit

N. Tvärni

Person

,Mt olja n i
Muskus

Pank/.

aVor,lands

./inuti af

,läsand/
ljuf"''*''

Kullen

hända r.

Ko riska r,

Mf, A 3

liv er Jukt,

, .Stor

/• \''>rl

Taiun Kaj

Paitm

--1Fjdksä

VjsJkräsk

''B isnäs

Samisk in

Vist mark

Ifenjnl

Slrärn.v/tghiiJ

lirandäiKl

.I.ankrr

ituiersö

f/.otiuldrn

Alvaudden

\ ^\l.älupiäsj)A
x>„.»,«,
\-/*. älUftidfk

Maläten

Tjosoliy

? Meltt

1Fristat

Stort t.

Xorlijaiir
Au \o !

Fast ty

''Pållträsk

Sk i dträsk
Alan träsk,

Hostan

''rännil""-..

* Ihepis
bjällbanäs
. "ejImf rask

\\Xytiikk

/- Öl h

irvidsjaiil

■frvidsträslF.

Granträslg
^ ,s^M"efyrtr:

yBanVicvtv.

Själlös’

l.iudsnäAi

Hbtnitr

Märk fjäll

Iträn,lä

Sm-rukah

Ilo,/in,/sfi,

Timtnermdc
trut röste ''

itu,bark -

iVelnukdte

''xsfé,ii»pi.

tntih,i, i,-,i,

Trrttäsk

Ahnrka

limonad! *uWe
I-lläpnbei‘1 \

''Jj/riajjntr

Käthiifs,

Xjollatttdje

ifiii^nitSsy o/ov # cV jour
ut*- Bastuset

;J^ahvesjaur *

Snröyti ^ flullJber,,et \L

de b/.

Kalftnisk''

t ier tint ndsä

"SS/,-.lvu

i Uninuis

Ål,äril.

Satctuif \

Boksal

Kret etisk

Knvruis

SVqv .tuktan

llarkträsk
, •Killa

''iftisglors

(in rdu Ff.

. J l/lattu

\frardsji

\.£S.

^lincjdal* V.

Valsas

(urat \ \ ■ >

} Kvorbevtue

f -

^ h rond

Overhalfd

I''''* * X

M-sraki Öster ^-^fAPPAt

'' //iiihf! ^ \ »Safta- Fj. j k <

1 \ /\\ \ J^bjrir- i £al

.>•

V --k, \^*>/*~

Nord lid

\ %

rrv V

^färgaren

''nv Lvm fors ^Sj V" k X -

''s n Vv. VX/ Thorvikstf tf \ / \

- \ \4/ v , _£* C f? / \ Rögäk..

Dubb! rusk''A N\.v ^

''• ''»* Vcrf, Lön t Hirs

..........r*SA

/" 7*0runikjÖ v-v SV^ \/ / Modelås *''

Bäs&riön \ \\ V?* •Berserk |»

* ltk.A - ■''■» \ / utmark- Bättra»,

****“* k> YTB^s^O ^ T

\ gr=^*

or>

s£jy.

15 B Vf

ft«a

tytSHeä

Beiyvikf

Tossåsatjj

•Halten

Ku\
jon

'' So/snös

Su tsviirefj,

Hötos P \

f f örsele i ’

^ Washuisg

Björn B t *
J

•''Sj.öfftä. wnzttijcbi

•-Bengt S?\

nti

%N f''Spansk,>lm

• Krok,, | \ “Skotf Su,

''''v M/jJgm-ik ''s, \ ; tj

Svunnas. A

\\V Dalasiir

! /k. f ''-. ^l,i''v<,“1 X;...

s. \

''#. >-''•

Orml I''

Ä Orm

-5 j*fä/?s .=V(/'' ap ferla

''tyuihd ^far:b¥bM
\£ \^y ( v*

Air ni ras.

''tbäikei

y^Bellnken
^pXufö

■JTiisjö ''«ikVV

>3»

Ojrvattne

nr.m

Latun utfriei

\ RwiksbrännOn ^Solben) x. Rödeuttnrt -n artsfö

\t JeK.k .''''A/a- v •" - w~

''ft/eryo :£?■- -

Oi s,; ^

i C V„ A °^rSj^

x, ^ Hot insjö ^.__X/ertifSfö

V^s \ ö\ X

/V s \ Uttala näset

i \ sn N ~

,''L \/ 1 Sx\

O av de Tf.

Ljus rj,

é J

Grannas

S, /Tillit

Grundfors 5

tfv tibet

Xuri.ik.-r

. Oratvun

^Q/terreJ^
[.träsk •

Backertjanr''x ^

Mörtberq ,

• Ullberqt

^.Lajnejaur

K''VVi>“''< jySaMrt
x#*- ''..

4 t- r -ittorfräsk. \

! / Gransele

y^SiTaJI “liolberi, ...

WSCW y-) . ,. Säkerligen lhajrb^ V

Yj.tfrrfråi''A; |^''^ii*Xri ! *•«- '' \ —J

•Hohnfnns
• Hlanksele-.___-.

//eiyffik

Grantrfisfatiark \ '' t

’™\ \ s
''OM/rÄ** \„ . '' 4

| ''Knallen

4.--''

Hnrntnvmn X

-v ^ .

Klintträsk j s »TVV

^ v\ ( _____

\ ^ V " ^yx, \j l)rXtrlöe> Hr

I \ S. X n se,lrörk\, fl . Oabjark %?Jaär

byting Vf '' t3

XLmiinästrih-f: \ ^^jörnS Kap3 Final msk 4 v^.fM/i S

Jörns Kap

''jjsta fru/träsk

2): Horntrask

~x~

—v Busken

I Turné /)! r

I - -----).....

Storkåqetrlifsk \

• iÖretorp
infors

AYofvet
Jöätiifsijt

yrtiden t

‘förlagda S-N
.Tet/snäs s\

y Drnnifs»«"k‘l \

•qM- Frostkåge^j. LÖstrik\ Ä
X r f^Xiisniiirlf^jCi AV
>

. Hot ne Iso n

Krsmark

irnt/jisk

■k

-#•-

Jä*tg*brri/rl

Bä/t/anten
•fjät,talen

40 L

\Kgtlaset
-*\ fint j/

ItlreK

Vimla,t

llsvcd

ä»cm.$

”k

”"■'''' -• x v ’~h-A ’*,
•*?

«*2n.i

»♦♦■W++» /*>»

* 1 x

30''

l.w öo so io

Horo svalten.

1»d

J l) j»*1

-y '' i j V

V f> <2 j f> it

y,..// ■

2d a ns er

’Barsvik,

Vfifus),,

“

iSVSonAsjön

J50

J 40

Iteinitty-^^ I ^ *k ''Ws

.Lånt,rännil

Byviken-’j <3) .X

God lie

\, .S oSv «xrVr ä(V

*/»%

/ys«*

®S5

KalajUki

^Kullriken

‘ •tf ^ j

: f+nimanio

jo /ififfauboda
.? jjjJUtliiskäefBök

^ / \)

KiigmogZA^\J^ ''.sr
7a«d» ^ ^ jjlrs xi \ },

li (>4

*7^ y\ ^>Vt\Fjitileräggs FVr

xrc-.V^"

&ro

livarVeiv . j

ords f in j/Grlusgrund

(/uddens

SHV

ter

.KnmmelsJfär

Mickr/s a j
nr,inne %

rtLapporew

YtsteröH^j \

>kaéens Kiip

Kärnskott jl?)

fyr4 ''•- ••''

Walgh/nö ''s, ^

ki:

J40

A/tf not imntiv bnäkni mj af

LÄNKA S A K E AL INNE HÅLL.

	i Qvadrat mil \|J
	Urin Arealen	Deraf Sjöar jji
JEMTLANDS LÄS	''in s	n „ I
WEST Kitsorna, ANDS	.?// s	12, jo \ \|
Ii ''ESTEtt It O T TENS	512, is	Si. n Sj
NORRBOTTENS	.loa, s	57. u I

/w ^ N \

y )K&, /ViVyOrayatsl

Administrativ juridisk och ktrklic indelning.

UdO

Lto

SViii

Län.

p Stvrik.ir

S? NlCOXAlSTAD J

X _______ i» W twf.

f ''n/irifO \ 1 « t

o^Gaddame ftU-rqö /*>

I f É5

3 SAND

''h

3^\ _

A I f

Ä* "““"''»WX

-ia4-* /:k. vi ^

L ^ °^r it riklig

)■ ^hnopl''

~x Truiidfkij

4 ! f ...

Y JPj

WMdw si j iDåaseTv

'' i

50 A.40 30 KO

4°- 50 5^

50 k I 10 30 ''SO 10 ■

„ 50 IJK) 30 SO H)

O A

ji IS dill

•Cflfc Skevp&wf

\|."..^w^/^r.drtt0Apn Kap -

^ , ...

'' / +Sarpes

•%

Kask«^A yr

A »xi

^ ! bl

il^

B1ST1SKSTA11

Xiä3 7 ^.,

■* • AfcJrtf ''^éÄ!5

GryttjeÅ

idas för.

Vtram sb neka/ Stoll

-4k -

-h

ilsboS, ** V’

p\l ■tärthoU

+ Sidebv

''°m

Islwlleii

Fndfi

Imma

-y ..-i:kr:r:k - iXikk^ _

A O 50 ,.b i 40 30

0° 0

»juli

20 H)

s y ''k''si.+

’ llviHÄofjärd

A vv

i () 5Ö~y]„o40 30 KO 10

5 o

''IM o

I s I: i ''

Härad OCH Tingslag.

Sveas	Härad
Mede	___it?
Bergs	....... di......
Ovikens	_____d*
Sanne —.....-	di
Hallens	ds.
l hulersåktrs	dr-
Offerdals	as
B adöns	_____dt .
Branflo	dr
Retsnnds________	di_____
i! ng mula	ds
L ilits	ds
Hämma nlals	„—dr
Tarf in	Tingslag
Tulta''___________________
Nju runda .. _____	_______d?______
Selånt/ers	ds
Sköns	ds
T.ju storps .... -	dr
Indals	_______ds____
Sältra .......	......dr
Gudmu ådra	di
Nord	____dr
Hotell	d-
Sollefteå .... ________	..........dt
Ramsele	dt
Natta _________	______dr .
Noidingra _________	di
Srädevads	________di-

Amås.	di... .
Jfordnuiängs	ds
Faun	di-
De q erfors	ar
hy eksele Lajipina	*ks dr
e.tsele di	di

Fögderi.

| m:ri.n''.ii>Ai.

Domsaga. Prosteri. Stift.

A.VDILi

rrv. ka

KAUS

öl,''

JO “ so

^7°

50 40 30

Xo Jo -bo 30 40 50

111 do

-•TSg-rUi^a: i__LkES^^inr: c===,,,—^

4o 10 -LvW 30 40 50

59°

Skelle fteå och Xorsjö d-i

Burträsks dt

hota iujers (t?.

ÖNysätra . di‘

Ur q deå d°

Piteå ..... d‘‘

Neder l. ii/ei i /i t

Öfver Lilltå...... di

llåneå ...._____________ di

Jo ek/no eks o. (Iviekrocks
J,appmarkers dJ.

Hell irare dr di

Öfver Kalix __________ dt

Neder Kalix di

Neder Tonica och ......

fart Gasteds di

Öfver Tum eu di

/‘ujala-------------------- _ dr

Juekasjårvi lappa11* rf?

Enonteleis-----di......... d i

Anidjaiirs_____di- .. . d-i Arjephniqs

.....di di

* Till Westcrl/oltens Norra Domsaga

--------F=^.^.4iML r~TBBSS^lZIirZZ^jSSS^^i:

To W 30 40 30

JEMT!. SNUS
SÖDRA

JKMTL.LVDS

NORRA

MED KIPA PS

SÖDRA

ÅNGERMAN

LNVDS

NORRA
ANG EU MAX
LAXDS

> TÖRSTA

| FÖR.

\ TREDJE eller
j LAPPMARKKX

TOHSEÅ

LULEÅ

. t EM 7 LAXDS
SÖDRA

AEMTLAXDS

SÖRPA

MEDELPADS

SÖDRA
AXGEUMAX
LAXDS

NORRA
VÅXGERMAX
LAXDS

WESTEIWÖT
TENS SÖDRA

i WESTERBOP
/ TENS BORRA*

WESTERROT
TENS MELIS™

SOU DROTT**
SÖDRA

SOU DROTT1''

NORRA

JEMTLANDS

SÖDRA

I JEMTLANDS
[ NORRA

JEMTLANDS

SÖDRA

I JEMTLANDS
\ SÖDRA

MEDELPADS

X Ångermanland*

I SÖDRA

(ÅXHERMAXLÄXn
ÖSTRA

ANGERMAXLAXM

VESTRA

i Ångermanlands

I NORDVESTRA
Ångermanlands

, ostra

) AXGERMAVLAXD*
f NORDÖSTRA

\ .ixGERMANDAXD*
f NORDÖSTRA

WESTERBOTT***

FÖRSTA

[ ÅNGERMANLAND
| NORDVESTRA
1 U ‘ESTERBOTTENS
\ ANDRA

WESTERBOTTEN*
FÖRSTA

HESTERROTTEX*

ANDRA

WESTERROTTE*
TREDJE

WESTEHBOTTENI
FJERDE

I WESTERROT | WESTERBOTTENt

TENS NORRA ANDRA
q/o höra äfven Arvidsjaurs och Arjeplouqs Lappmarker.

sOo

U50

m°

yr»o

h40

“35

y—y_______i---ra_____Ri

10 ^?,0 30 40

Skat/effö/l.

Jxrouoparker

□ Stader.

+ Kyrkor.

+ Kapell,
t PrestfnisläUrt'' -o Jlerrqårdar.

• Hvar, Kem man.

Hemman, som nro .v/;/,illa.f.In enligt lumgl■ trefven ti. ?./ nerv.
ipz,d.J’t .Juni JStUt och dm-Stum. 1836.

tecken f örke art n Vt

f f. Jömbrak. Mmmtäcturverk

1 ?

it Masugnar.

A Sågverk ■
xo* Postkontor.

dåsig itiairgårdar.

Ecklesiastika/ boställens skodon

Regemente Mötesplatsn- f £ i Fyrar. Hamnar, bökar

=s^!S!!:=:=^. Landsvägar.

A..-.....X.AXT} Rid-oJi Gångvägar.

Föreslagen Kanal.

__ —'' x_ Aar och Bäckar.

V''^vv, Wattcntall -

♦♦ 4> ♦ + ♦ Jtiksgräns.

—■+ 4.—+ Provinsgräns.

—-----------Lånegräns.

------------- Rärads och Tingslaqsgräns.

------------* Sockengräns.

*" '' Jrovisione/ odlingsin-ihus.

ORD FÖRKLARING-.

Hämd. Tingslag. Öl. Öfre. Ned. Ned/r.

Gen. Stab. Lit. Anst.

Ni.Norra/. .5*“ Södra-, (k Östra-. Wj.Wrstrn. St Storas

L?hitta , Br. Bruk; Sfi S. Sjön . Ff. Fjäll. fj.Fjord,
Ware-.llerg; Järvv, Jour.Syo. Joki.Jock.A. R. Rosett.

o ''{t /

Svenska Mål

Se alun HHwooo af nät. storlekm

Anm: Hojdbestämmelsen it hind och vatten- afvel
bo Hd är utmark''/ i fot.

Alstånden emellan G.istgitvaigårdar uti ''-4 mil.

Geografisk;! ,n.r Tyska Mil.

''< s e i f- l J* it a

-—rt----------------------1—.......-■---------+-.....-—1-~ -4 - — - -.....;

Myrar, Kärr och
Mossar.

15 Mil / Grad ■