RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1886. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen clen 27 Mars,

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående Andra Kammarens Första Angående
Tillfälliga Utskotts Utlåtande n:o 4 (i samlingen N:o 18), med anled- pensionering
ning af väckt motion angående pensionering af lärare och lärarinnor af lärare och
vid småskolor och mindre folkskolor; och lemnadcs dervid, enligt li^småékoförut
gjord anteckning, ordet till: jor m{n,

dre folk Herr

Sven Nilsson som anförde: Då jag på förmiddagen be- É°^or\
gärde ordet, var det endast för att afstå från det yrkande jag hade (*ort8J
gjort om återremiss. Jag vill derför nu, och med anledning af de
anmärkningar, som Utskottets ordförande anfört emot mitt yttrande,
som jag erkänner väl grundade, återtaga detta yrkande och anhåller
nu om bifall till Utskottets förslag. Men jag vill på samma gång
tillägga några ord till hvad jag yttrade på förmiddagen, i synnerhet
med anledning af Herr Abraham Rundbäcks anförande.

Han ville icke gå in på det föreliggande förslaget, derför att
han önskade att dessa lärare- och lärarinnebefattningar först skulle
organiseras så, att lärarne och lärarinnorna finge fast anställning,
det vill säga att han ville hafva dem likstälda med lärarne och
lärarinnorna vid de fasta skolorna, så att församlingarna icke skulle
hafva rätt att skilja dem från skolan, på sätt nu är fallet. Jag tror
att, om vi skulle vänta med denna pensioneringsfråga till dess att en
sådan omorganisation blefve genomförd, vi skulle få vänta temligen
länge, om vi ens någonsin skulle få frågan löst.

Jag tror nemligen, att församlingarna icke gerna skola afstå från
den rätt, de i närvarande stund hafva, att få antaga lärare vid de
mindre skolorna endast på viss tid, och detta hufvudsakligen af
det skälet, att innehafvarne af dessa befattningar merendels äro
qvinnor, som i ganska många fall icke äro i tillfälle att länge kunna
uppehålla sig vid folkskolan; och då lärarinnan är i den ställningen,
att hon när som helst kan lemna skolan och ofta äfven gör det, tror
jag, att äfven församlingarna hålla på sin rätt att kunna skilja henne
derifrån. Huruvida detta är rätt eller orätt mot läraren och lärarinnan,

Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 30. 1

N'';o BO. 2 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående derom vill jag nu icke ingå i bedömande, ty den frågan föreligger icke
pensionering nu Kammarens afgörande. Men säkert är, att om vi skola afiärarinnor
vakta den fastare organisationens förverkligande, kommer säkerligen
vid smaska- pensioneringen att dröja mycket länge. Om man derför vill hjelpa
lor och min- dessa lärare och lärarinnor medelst pension, torde det icke lämpligen
dre folk- ]jUI1Iia ske på annat sätt än här är föreslaget, nemligen så att de

■Forts) berättigas till pension utan afseende på om organisationen är fast eller

1 ’ icke. Äfven om jag för min del medgifver att saken måhända skulle

kunna ordnas på det sätt, Herr Abraham Kundbäck åsyftat, då han
föreslog att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett visst anslag att
användas till pensioner åt behöfvande lärare eller lärarinnor, så tror
jag likväl att Riksdagen nu icke är tillräckligt betänkt på en dylik
anordning. Hela saken skulle i sådant fall öfverlåtas till Kongl. Maj:ts
pröfning, och endast gamla lärarinnor skulle komma i åtnjutande af

pensionsförmån. Jag anser dock för min del mindre lämpligt att

lägga eu så vidsträckt pensioneringsfråga ensamt i Kongl. Maj:ts händer.
Riksdagen vill nog äfven i en sådan fråga hafva sitt ord med,
och dessutom tror jag ej att kommunerna skulle vara stort betjenta
med att få de här ifrågavarande lärarinnorna allt för gamla i tjensten,
hvilket blir en följd af ett sådant förslag. Om frågan deremot öfverlemnas
till Kongl. Maj:t för utredning, på sätt Utskottet föreslagit,
skulle följden sannolikt blifva, att lärare och lärarinnor blefve skyldiga
att afgå vid viss ålder, och pensioneringen skulle kunna få inträda
tidigare än Herr Abraham Rundbäck förestält sig.

Samme talare yttrade vidare, att nästan ingå lärare eller lärarinnor
tjenstgjorde nu tillräckligt länge för att kunna komma i åtnjutande
af'' pension. Han hade uppgjort en beräkning rörande detta
förhållande, hvaraf skulle framgå, huru stor omsättningen vore inom
lärarepersonalen vid viss tjenstgöringsålder. Jag medgifver att hvad
han i detta afseende anförde utgör ett vigtigt skäl emot reformen.
Men jag tror att frågan icke kan ordnas på annat sätt, än att den
pension, som må ifrågasättas, lemnas efter vissa års verkstäld tjenstgöring
med visst belopp, och att pensionsbeloppet ökas efter viss
längre tids tjenstgöring. Således, när en lärare eller lärarinna tjenstgjort
någon viss tid, t. ex. 10 år, skulle han eller hon vara berättigad
till viss pension. Efter 15 års tjenstgöring skulle pensionsbeloppet
något höjas o. s. v. Men regeln skulle i allt fäll vara den, att någon
pension icke skulle utbetalas förr än läraren eller lärarinnan af försvagade
kropps- och själskrafter vore urståndsatt icke allenast till
vidare tjenstgöring i skolan, utan äfven då han på annat sätt är mindre
förmögen att försörja sig eller då han uppnått viss ålder, t. ex. 45—50 eller
55 år. Visserligen kan man antaga, att en del lärare eller lärarinnor,
som tjenstgjort blott en kort tid, icke komma i åtnjutande af pension.
Men jag tror att om man stälde så till, att utsigt till pensions erhållande
för dem förefunnes, så skulle de tjenstgöra längre, än hvad
nu är fallet, under deras första läraretid, då de icke hafva utsigt till
någon pension.

Jag tror således, att det icke skulle vara någon omöjlighet att
genomföra saken enligt de grunder Utskottet förestält sig, samt framför
allt att detta förslags genomförande icke skulle blifva synnerligen

K: BO.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

dyrt och, som Utskottet här tänkt sig, högst 3 procent af lönen, så- Angående
ledes om lönen är 300 kronor endast''9 kronor för hvarje lärare eller ^ffärareZl
lärarinna för staten och lika mycket af kommunen. lärarinnor

Jag kan sålunda icke annat än lifligt önska framgång åt det vid smäskoföreliggande
förslaget. Äfven om det icke skulle i sin nuvarande lor- och mivform
visa sig antagligt, så kan ju Kongl. Maj:t eller den komité, rsjJilr
som väl blir tillsatt att utreda denna fråga, äfven taga i öfvervägande (Fort3.)
icke allenast det af Herr Kundbäck framkastade förslaget att ställa
till Kongl. Majtts förfogande ett visst anslag att för ändamålet användas,
utan derjemte om ej, på sätt jag på förmiddagen angifvit,
ännu lämpligare skulle befinnas, att genom statens och kommunens
mellankomst en årlig lifränta kunde beredas dessa lärare och lärarinnor.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Hammarlund yttrade: Sist under förmiddagens samman träde

yttrade sig en folkskoleinspektör i donna fråga, och hans ord
måste naturligtvis väga tungt i en sak sådan som den förevarande.

Då jag har den åsigt, att hvarje fråga bör ses ifrån så många synpunkter
som möjligt, så tog jag mig före att under middagsrasten
efterse hvad en annan folkskoleinspektör yttrat beträffande småskolelärarnes
pensionering. Jag fann dervid att folkskoleinspektören i
Helsingland uti en till 1885 års landsting i Gefleborgs. län afgifven
berättelse om folkskoleväsendet framhållit, att icke mindre än 157
lärare och lärarinnor vid småskolorna och de mindre folkskolorna
inom Helsingland, eller 58 procent af alla de lärarekrafter, som tjenstgjorde
inom provinsen, icke hade att påräkna någon pension, då de
en gång af ålder eller sjuklighet blefve otjenstbara.

»De må», yttrar folkskoleinspektören, »hafva gjort sin lifsgerning
än aldrig så troget och dugligt, när de äro utarbetade, sägas de helt
enkelt upp från sin tjenst och lemnas derhän; någon pensionsinrättning
för deras räkning finnes ej, ännu åtminstone, och församlingarna
äro ej lagligen förbundna att pensionera dem. Det är. ej många
socknar, som i sådana fall skulle göra hvad k orsa församling gjorde
för ett par år sedan, då hon åt en oexaminerad lärare, som efter 20
års tjenstgöring på grund af sjuklighet och bristande förmåga måste
lemna rum för en examinerad lärare, beviljade 200 kronors årlig
pension. De flesta församlingar torde nog i stället göra som Jerfsö
socken nyligen vid ett dylikt fall gjort. En 63-årig man hade. med
berömvärd trohet och framstående nit egnat snart sagdt hela sitt lif
åt församlingens tjenst såsom lärare i mindre folkskola, men var nu
af ålderdom och bräcklig helsa otjenstbar och med sin åldriga hustru
i torftiga omständigheter. Undertecknads förslag om beviljande af
en ringa pension åt den i skolans tjenst utslitne mannen tillstyrktes
af skolrådets flertal, men afslogs af kyrkostämman. Vid undertecknads
besök i församlingen sistlidne höst blef frågan upptagen
till ny behandling. Undertecknad förordade varmt, att socknen skulle,
med uttrycklig hänsyn till hans långa och pligttrogna verksamhet i
skolans tjenst, antingen bevilja honom en ringa pension i penningar
eller, om detta ej kunde ske, bereda honom och hans åldriga maka
full försörjning i församlingens fattiggård med eget rum. Båda alter -

lNT:o 30.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

dre folkskolor.

(Forts.)

Angående nativen afslogos kallt och bestämdt, under åberopande att läraren
pensionering^aft lön för sitt arbete» och att han »finge som andra fattige lita
lärarinnor till fattigvården, hvar gång han behöfde hjelp. Hvilken bitter lott,
vid småsko- att efter ett lif, uppoffradt i folkbildningens tjenst för en högst ringa
lor och ruin- lön (först i senare tider omkring 300 kronor), slutligen se sig
nödsakad att som ett annat fattighjon få tigga sina smulor af fattigvården
!»

»Af det anförda framgår tydligt», tillägger folkskoleinspektören,
»att det blir ett ärende af grannlaga och ömmande beskaffenhet, då
frågan om ålderdomsförsörjning åt åtminstone flertalet af de 157
oexaminerade lärarne och lärarinnorna i en framtid skall lösas».

Helt visst skulle denna folkskoleinspektör med glädje se, att
frågan vunne en sådan lösning, som Utskottet här tänkt sig. Det
skulle i så fåll blifva möjligt för församlingarna i Helsingland att få
denna fråga löst utan allt för stora kostnader.

Såsom skäl för afslag anförde talaren på Yexiöbänken bland
annat, att dessa skolor hafva en så lös karakter, att »församlingarna,
kunna inrätta och upphäfva dessa skolor allt efter som de sjelfva
finna för godt». Jag tillåter mig vara af olika mening med honom
derutinnan och skall anföra några uppgifter, som torde visa, att hans
påstående icke ar rigtigt.

Två församlingar inom Bohuslän beslöto indraga sina småskolor.
Den 2 Juni 1882 ålades de af Kongl. Maj:t att åter upprätta desamma.
Den 23 i samma månad ålade Kongl. Maj:t en församling
på Oland att upprätta två småskolor. Hösten 1883 ålade Skara domkapitel
ett pastorat i Skaraborgs län att inrätta fem småskolor. Den
8 Juni 1883 ålades en församling å Gotland af Kongl. Magt att inrätta
småskola. Don 6 Juni 1884 blef en församling i Elfsborgs län
likaledes af Kongl. Maj:t ålagd att inrätta en mindre folkskola. Den
6 November 1884 ålades en församling i Kristianstads län att inrätta
två småskolor i stället för en. Den 21 i samma månad ålade Kongl.
Maj:t en församling å Gotland att inrätta småskola, och eu församling
i Norrbottens län, hvilken indragit samtliga sina småskolor, derför
att landstingsmedel icke längre tilldelades desamma, blef den 15
sistlidne Februari af Kongl. Maj:t ålagd att vid 300 kronors vite
inom viss tid å nyo hafva upprättat samtliga förut varande småskolor.

Det nu anförda torde vara nog för att visa, att småskolan alls
icke har någon lös karakter, och att församlingarna icke kunna efter
eget behag inrätta och upphäfva dylika skolor. Småskolorna äro
tvärt om en i folkskolestadgan noga angifven art af undervisningsanstalter.

Det skulle, säger man, möta stora svårigheter att anordna en
pensionsanstalt, sådan som här ifrågasatts. Ja väl, men just derför
är nu endast fråga om att skrifva till Kongl. Maj:t och begära en
utredning, icke att nu fatta ett definitivt beslut, och svårigheterna
äro väl ändå icke alldeles oöfvervinneliga, blott god vilja finnes.

Det synes icke heller vara fullt rättvist att för afslag anföra det
skälet, att dessa lärare och lärarinnor icke äro ordinarie. Förra året
afslog denna Kammare en motion, hvari påyrkades att de skulle vinna
fast anställning, och nu vill man, att de på ålderdomen icke skola

Lördagen den 27 Mars, e. ro.

]V:o 30.

dre folkskolor.

(Forts.)

få pension, derför att i fjol afslogs förslaget att bereda dem en mera Angående
tryggad ställning. Detta är väl dock, lindrigast sagdt, att taga alltafUirare^cli
för litet Hänsyn till billighet. _ lärarinnor

Den förste talaren yrkade afslag hufvudsakligen derför, att han vid småskoicke
trodde att lärarinnorna sjelfva ville vara med om en dylik pen-lor^ ocltgminsionsinrättning.
Jag ber dervid få erinra, att till eu ledamot af Första
Kammaren inkommit en petition, undertecknad af o ä 400 småskolelärarinnor,
de flesta från Lunds stift. I denna petition uttryckes den
önskan, att en dylik pensionsinrättning måtte komma till stånd, äfven
om lärarinnorna sjelfva dertill skulle bidraga med någon del af sin
lilla lön. Petitionärerna hafva icke heller lemnat obeaktadt det förhållande,
att de för närvarande icke hafva fast anställning. Då jag
förmodar att Kammarens ledamöter förut tagit kännedom om denna
till Riksdagens ledamöter stälda petition, ber jag endast få uppläsa
några ord derur. Petitionärerna yttra:

»Bilda en pensionsinrättning för oss! Staten har ju påbjudit och
anordnat småskolor. Månne den då med skäl kan helt underlåta att
sörja för de dervid anstälda personernas framtida bergning? Sägen
ej att hvarje kommun kan bilda pensionsinrättning för sina småskolelärare,
ty detta veten I så väl som vi, att det ej blir af, åtminstone
icke i allmänhet. Sägen ej heller att en pensionsinrättning ej kan
blifva oss till gagn, så länge småskolans organisation är så lös, som
nu är fallet; ty hvarför skulle detta hindra, att den, som kunde förete
betyg om att troget hafva arbetat i skolans tjenst, finge åtnjuta pension?
Yi veta nogsamt, att våra platser som småskolelärarinnor
(lärare) äro lika litet fasta som ett vanligt tjenstehjons, och att i följd
häraf man lätt kunde göra det omöjligt för oss att komma i åtnjutande
af pension; men det förtroendet hafva vi till våra skolråd, att
vi ej tro, att de skulle handla så mot den, som redligt och troget sköter
sin tjenst.»

Den föreliggande frågan bör emellertid ses icke blott från småskolelärarnes
och lärarinnornas synpunkt, utan äfven från församlingarnas.
De församlingar, som ej velat kasta sina afskedade småskolelärare
och lärarinnor på fattigvården, hafva hittills af egna medel bekostat
deras pensionering. Om man gör sig besvär att taga reda på
förhållandet, så skall man finna, att det icke är så få församlingar,
som i sådant afseende iklädt sig rätt dryga uppoffringar. Så finnes
det ett skoldistrikt i Östergötland, som för närvarande årligen insätter
50 kronor i lifränteanstalt för hvarje småskolelärarinna. Fn annan
församling i Östergötland afsätter till en pensionsfond för sina småskolelärarinnor
66 kronor 67 öre årligen. Under år 1883 beslöt en
församling i Plalland att bevilja 75 kronor i pension åt en småskolelärare,
som tjenstgjort i 20 år. Samma år erhöllo i eu församling i
Vestmanland tvenne småskolelärarinnor såsom pension, den ena 100
kronor och den andra 50 kronor årligen. 1884 beviljade en församling
i Dalarne 100 kronor i årlig pension åt eu småskolelärarinna.

Samma år tilldelade ett skoldistrikt i Småland två småskolelärarinnor
en årlig pension af 150 kronor. Under förlidet år anslog ett skoldistrikt
i Stockholms län 250 kronor i pension åt en afgående småskolelärarinna.

N:o BO. 6 Lördagen den 27 Mars, e, m.

Angående Tro herrarne icke att dessa skoldistrikt — och många flera
pensionering kunde man nog taga reda på, hvilka sörjt för sina småskolelärarinnors
lärarinnor1 ålderdom — skulle med glädje se en sådan anordning, som Utskottet
vid smaska- bär ifrågasatt? Församlingarna skulle derigenom få betydlig hjelp till
lor och min- dessa pensioner, som de nu bekosta helt och hållet af egna medel.
dre folk- pet är således icke blott i småskolelärarnes och lärarinnornas,

(Forts ) utan än mera i kommunernas intresse, på det dessa må kunna få

sina utgifter minskade genom att en del deraf pålägges staten, som
jag nu, Herr Talman, yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Gunnar Eriksson: Att, såsom Herr Hammarlund uppgaf,
det finnes kommuner, som blifvit ålagda att upprätta småskolor, vill
jag icke bestrida, men å andra sidan ligger det i skolrådets makt att
tillsätta eller afskeda lärarepersonalen vid småskolorna och i många
församlingar tillsättas de endast för ett år i sänder. Detta visar
emellertid, att småskolelärarnes förhållande till församlingen hvilar
på så lösa grunder, att jag tror att det ensamt derför icke vara skäl
att för dem inrätta en pensionsinrättning, ty församlingarna få nog
vidkännas dryga utgifter ändå för det antal lärare, de skola hålla vid
folkskolor utan att betungas med pensionsbidrag för småskolelärare,
som icke stanna vid skolan så länge, att de blifva berättigade till
pension.

Jag vet att det finnes församlingar, som hafva 5, 10 ä 12 småskolelärare,
ja, eu kommun finnes, som har till och med 40 sådana
lärare. Sålunda är det uppenbart, att, om pensioneringen af dessa
lärare skulle blifva obligatorisk, så blefve den ganska känbar för församlingarna.

Såsom jag nyss nämnde, är det ingen säkerhet att dessa lärare
stanna qvar till dess de blifva pensionsmessiga, ty arbetet i småskolan
är tålamodspröfvande, och efter några års sysselsättning med denna
befattning pläga de vanligen afgå och egna sig åt andra näringar,
hvilket både för dem och samhället torde vara det fördelaktigaste.
Jag tror för öfrigt, att det icke skulle vara nyttigt för småskolan att
pensionera lärarne, emedan de då skulle komma att qvarstanna på
sina platser längre än gagneligt vore, ty det fordras raska, unga och
friska krafter för att sköta sådan skola, men med utsigt till pension
skulle de nog söka hålla sig fast vid skolan till den ålder, då de i
vidsträckta församlingar med många skolstationer icke längre egde
den vigör, som för flyttningen dem emellan och för skolans behöriga
skötande erfordras. Genom pensioneringen skulle man dessutom
bilda en talrik pensionscorps, som blefve mycket betungande för församlingarna;
hvilka ändock hafva stora bekymmer för skolväsendet.
På dessa grunder, Herr Talman, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.

Herr Östberg: En reservant inom Utskottet har låtit anteckna

en särskild mening. Han har hufvudsakligen anfört det skäl för sitt
afstyrkande af Utskottets förslag, att han anser tiden synnerligen illa
vald för att bereda småskolelärare och lärarinnor understöd för deras
ålderdom. Jog tror att detta skäl kan hänföras till de obotfärdiges

Lördagen den 27 Mars, e. m. *

förhinder, ty det av icke meningen att få beviljadt något anslag för
pensioneringen i år och icke heller för nästa år; utan det skall dröja
någon tid innan vi komma så långt, äfven om Riksdagen nu besluter
att° aflåta eu skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Jag tror att vi
litet hvar hoppas, att den ekonomiska ställningen i landet inom några
år skall förbättras samt landet vid den tid denna pensionering skulle
kunna ifrågakomma verkligen få råd att lemna'' något understöd åt
dessa småskolelärare och lärarinnor.

För öfrigt är det glädjande att höra, att alla, som här yttrat sig,
behjertat motionärens och Utskottets önskan, att någon hjelp måtte
lemnas åt dessa lärare och lärarinnor. I sjelfva verket kan man val
icke anse obilligt att något göres äfven i detta afseende, då Kongl.
Maj:t och Riksdagen i alla tider erkänt det vara lämpligt, att embetsoch
tjenstemän, från de högst uppsatte ända till de ordinarie folkskolelärarne
och lärarinnorna, på ålderdomen få understöd af staten.

Deremot hafva olika tankar yttrats om lämpligaste sättet för att
tillgodose detta behof. Frågan är verkligen också ganska svår och
invecklad. Svårigheten ligger dels deri, att dessa lärare icke hafva
ordinarie anställning'', utan kunna afskedas när som helst, dels deri,
hvilket äfven förut blifvit påpekadt, att skolan är stäld på temligen
lösa fötter, så att en sådan skola kan upphäfvas, flyttas eller förändras
till folkskola. Fn ytterligare svårighet ligger deri, att, i fall man
tänker sig, att saken skulle anordnas såsom en pensionsanstalt, man
måste stadga några öfvergångsvilkor, hvilket torde vara en rätt svår
och invecklad sak, som fordrar mycken utredning och noggrant betänkande.
_ ,

Utskottet har icke ansett sig böra ingå i några vidlyftiga detaljer,
och man har äfven här under diskussionen anmärkt, att Utskottet
för’ litet tänkt sig in i de närmare bestämmelserna. Man har antydt,
att Utskottet hade bort angifva, vid hvilka lefnadsår rättigheten till
understöd skulle erhållas, och likaledes huru många tjenstår lärarne
i sådant fall skulle ega. Man har äfven ansett att det borde angifvas,
huru stora bidrag borde lemnas af staten och huru stora af församlingarna
o. s. v. '' Att lemna sådana bestämmelser tror jag dock icke
hade varit välbetänkt af Utskottet, ty dertill står det ena i alltför
mycket samband med det andra. Innan man fått en verklig utredning
om den vanliga afgången bland småskolelärarne och mycket
annat, kan man icke säga hvad man skall tänka i dessa saker, ehuru
man kan resonnera och anse det önskvärdt, att något göres i den ena
eller andra rigtningen.

A andra sidan har man ansett, att Utskottet gått för långt genom
att uppställa de grunder, som i betänkandet finnas angifna. Dessa
äro trenne. I första punkten föreslås, att kostnaderna skola bestridas
af staten och skoldistrikten gemensamt, samt lärarne sålunda vara
befriade från att deltaga i dessa kostnader. Man har häremot gjort
amärknmg; men jag tror detta vara obefogadt, enär denna princip
tillämpas "med afseende på folkskolelärarne. Då dessa helt och hållet
äro befriade från kostnaden, och församlingarna och staten ensamma
bekosta deras pensionering, torde det vara billigt att samma princip
äfven tillämpas på här ifrågavarande lärare, som hafva så små löner.

>:o SO.

Angående
pensionering
af lärare och
lärarinnor
vid småskolor
och mindre
folkskolor.

(Forts.)

tf:o 30.

Angående
pensionering
af lärare oc)
lärarinnor
vid småskolor
och min
dre folkskolor.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

I andra, punkten har Utskottet uttalat den principen, att skolJ
distriktens bidrag årligen skola utgå med en viss procent af det lönebelopp,
för hvilket statsbidrag erhålles. Detta betyder, att kommunen
icke skulle nödgas att på en gång betala ut hela eller halfva
- pensionen till lärarne, utan att den skulle fördelas på en lång följd
af år och utgå för en församling, antingen den kommer att få en lärare,
som behöfver pension, eller icke. Det skulle alldeles tydligt blifva
ett utlemnande af förhållandena, och det vore väl rätt önskvärd! och
fördelaktigt ur alla synpunkter, om sådant kunde ske.

I tredje punkten har Utskottet tänkt sig att det för lärare och
lärarinnor, som framdeles vinna anställning, skulle fordras att hafva
genomgått 7 månaders kurs vid ett seminarium. Deremot har ingen
anmärkning blifvit gjord, och jag tror också att Utskottets förslag
härutinnan är alldeles befogadt.

Jag tror att dessa hufvudgrunder kunde vara ett lagom uttryck
för hvad man önskade, och att Riksdagen icke borde ingå vidare i
detalj i frågan. Emellertid är det klart, att hufvudsaken är att besluta
att hos Kong!. Maj:t begära en utredning i ämnet, och det vore
enligt min tanke icke alldeles omöjligt att stanna dervid samt för
öfrigt lemna Kongl. Maj:t fria händer att begrunda saken. Frågan
kommer alltid sedan tillbaka till Riksdagen igen.

Medan jag har ordet skall jag bo att få påpeka en sak, som möjligen
undgått en och annan. Motionären och Utskottet skilja sig i en
punkt alldeles bestämdt från hvarandra. Motionären yrkar att Riksdagen
villo hos Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t täcktes framlägga
förslag till inrättande af en pensionsanstalt för lärare och lärarinnor
vid småskolorna och de mindre folkskolorna. Utskottet undviker
detta ord: -»pensionsanstalt» och föreslår i stället att Kongl.
Magt täcktes låta utreda på hvad sätt och under hvilka vilkor i öfrigt
understöd på ålderdomen lämpligast kunde beredas lärare och
lärarinnor etc. Således har Utskottet icke ansett sig böra binda
saken vid en pensionsanstalt, hvilket ord skulle innebära att den skulle
öfverensstämma med öfriga pensionsanstalter, vare sig för embetsman
eller för de hittills varande folkskolelärarne.

Det af Herr .Abraham Rundbäck på förmiddagen framlagda förslaget
går i den r.igtning, att sättet för beredande af understöd skulle
helt och hållet skilja sig från hittills varande pensionsanstalter. Hans
förslag gick ut på det, att, om en folkskoleinspektör väl vitsordat eu
lärare eller lärarinna, och församlingen lemnat understöd, borde också
staten lemna sitt bidrag till detta understöd. Häremot kunna likväl
några anmärkningar göras. För det första är det ingalunda säkert
att församlingarna lemna sådana bidrag, och följaktligen kan en lärare,
som vore förtjent af. understöd, gå miste derom. Vidare är det ternligen
tydligt, att bidragen för församlingarna komma att ställa sig
mycket ojemnt. Om en församling har en lärare, som är i behof af
pension, så får församlingen icke blott betala pension till den afgående,
utan äfven lön till den nye. Detta kan blifva ett rätt stort
belopp, 60 a 75 kronor, under förutsättning att staten bidrager med
hälften, och det kommer säkerligen för ganska många församlingar
att kännas tungt. Denna omständighet kunde till och med hafva den

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 30.

skolor.

(Forts.)

följden, att församlingarna skulle söka aflägsna en lärare eller lärarinna Angående
just för att slippa komma i den ställning att i framtiden behöfva pensionering
betala ut en pension. . . . lärarinnor

De t linnes också en annan utväg att la Iragan löst i den ngtnmg v( g småskoHerr
Abraham Rundbäck antydde. Man skulle nemligen kunna tänka hr och minsig
att saken ordnades i form af en lifränteanstalt. Staten och kom- (lre f
munen skulle der insätta vissa årliga belopp, till exempel 3 procent
af lönen, som man talat om. Sedan en lärarinna uppnått tillräckligt
antal lefnads- och tjenstår, så egde hon rätt utbekomma den lifränta,
som på grund af insatserna blifvit henne krediterad i böckerna. De
lärarinnor, som icke uppfylt dessa qvalifikationer, skulle icke hafva
någon rätt till pension, och de medel, som skulle hafva tillkommit
dem, derest de uppfylt vilkoren för pensions erhållande, skulle i
form af arfsvinst öfverflyttas på de öfriga, som uppfylt dessa vilkor.

På detta sätt skulle genom icke allt för stora bidrag ändå rätt betydliga
lifräntor kunna dem beredas. Genom ett sådant sätt att ordna
saken skulle man kunna dels undvika att inrätta en pensionsanstalt,
hvilken nu principielt taget står i strid med den allmänna uppfattningen,
att ingen må erhålla pension, som icke innehar ordinarie anställning,
och dels binda detta understöd vid lärarnes och lärarinnornas
personer i stället för vid skolan, som — det kan ju icke förnekas
— står på temligen lösa fotter. Församlingarnas bidrag korning härigenom
att blifva rätt måttliga och framför allt jemnt fördelade. Äfven
statens bidrag komme att blifva temligen bestämdt och beräknelig^
då det deremot med den organisation, som af Herr Abraham Rundbäck
blifvit föreslagen, skulle blifva temligen oberäkneligt.

Jag framstälde dessa tankar i Utskottet, men de vunno der icke
något understöd. Emellertid ville jag icke på något sätt reservera
mig mot Utskottets förslag, enär det är alldeles klart, att detta sådant
det föreligger icke på minsta vis utesluter möjligheten af en lösning
af frågan på det sätt jag nu antydt, i fall detta skulle befinnas vara
det lämpligaste, hvilket jag naturligtvis icke vågar bestämdt påstå.

Då nu åsigterna emellertid äro temligen delade, har jag tänkt mig
ett sätt, hvarigenom man möjligen kunde förena alla här olika tänkande.
Det skulle nemligen vara derigenom, att man inskränkte sig
till Utskottets första och sista punkt och uteslöto de särskilda grunderna.
I sådant fall skulle mitt yrkande vara, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj it anhålla, att Kongl. Maj it täcktes låta utreda,
på hvad sätt och under hvilka vilkor i (ifrigt understöd på ålderdomen
lämpligast kunde beredas lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre
folkskolor, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Det skulle vara hela saken, och jag föreställer mig att både den ena
och den andra skulle vara villiga att förena sig om ett sådant yrkande.

Herr Redelius: Det är icke för att söka inverka på Kammarens

beslut som jag tagit mig friheten begära ordet, utan endast för att
till protokollet få antecknad min ställning till frågan. Jag anser detta
vara min skyldighet, då nu eu så lång diskussion uppstått, på den
grund för öfrigt att jag i mer än 25 år varit ordförande i skolråd
och sålunda haft att göra med ganska många lärare och lärarinnor

5:o BO.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående vid småskolorna. Jag skall, för att strax klargöra min ställning,
aTlärareTcfsäSa> att jaS beklagar att jag icke kan instämma hvarken i motionen
lärarinnor e^er Utskottets betänkande, ehuruväl jag inser och erkänner att bevid
småsko- hjertansvärda skäl tala för att, om det låter sig göra, hjelpa ifrågalor
och min-varande lärare och lärarinnor. Jag behöfver icke upprepa hvad som
skolor.'' 1 sådant syfte redan blifvit sagdt. Vi känna alla, att dessa lärare
(Forts.) °?b lärarinnor hafva lika mycket att göra som lärarne och lärarinnorna

vid folkskolorna och att tjenstgöringstiden för de förra ibland till och
med är längre än för de senare. Denna omständighet jemte den
hotande utsigten för framtiden att, om de skulle undantagsvis stanna
så länge i sitt kall, att de blifva oförmögna att försörja sig sjelfva,
då icke hafva något understöd, utgöra skäl behjertansvärda nog att
vilja gorå något för dem; och lockande vore det ju äfven att vid ett
sådant tillfälle visa intresse för folkskolan och undervisningen genom
att lifligt tala för ett dylikt anslag, men jag måste afstå från den
lättköpta äran att på det sättet vinna popularitet. Jag kan derför
under för handen varande förhållanden ej annat än yrka afslag. Om
något skulle hjelpa i denna sak, föreställer jag mig att det vore, om
man tammansloge båda dessa slag af skolor till en klass. I och med
detsamma vi gingo in på att pensionera dessa småskolelärare och
lärarinnor, hade vi ju två lärarecorpser bredvid och delvis emot hvarandra.
Att åter sammanslå och likställa dessa småskolelärare och
lärarinnor så, att de finge lika aflöning och pensionsrätt som folkskolans
lärare och lärarinnor, det låter sig icke göra utan ganska stora
kostnader, hvilka hvarken skoldistrikten eller Riksdagen lära vilja
medgifva. Det är en chimére att föreställa sig saken så, att man
skulle kunna gå in på hvad här föreslagits, utan att några egentliga
kostnader derigenom skulle uppstå. Och om vi icke besluta några
anslag i dag eller vid eu kommande riksdag, är det påtagligt att en
sådan motion icke kan, utan medel, till någon åtgärd föranleda. Det
torde således först vara skäl att se till hvarifrån man skall få medel,
innan man går vidare i denna sak. De öfriga skäl, som kunna anföras
emot detta förslag, hafva af Herr Rundbäck blifvit klart och
tydligt framlagda, hvarför jag i denna del förenar mig med honom.
Jag vill dock tillägga ytterligare ett par skäl.

Man bör icke ingifva dessa lärare och lärarinnor några förhoppningar,
som man sedan icke kan uppfylla. Och jag tror att man
ingåfve hela denna skara af lärare och lärarinnor vid småskolorna
och de mindre folkskolorna förhoppning om en framtida pension
blott och bart genom antagande af det ifrågasatta skrifvelseförslaget,
åt hvilket, enligt min tanke, regeringen icke lärer kunna göra någonting,
. äfven om Riksdagen skulle besluta detsamma. Detta på skäl,
som jag anser öfverflödigt att här upprepa. Det finnes ju icke någon
fast lärarecorps, hvilken detta skrifvelseförslag skulle omfatta.

En annan omständighet är, att man lockar ännu flere in på denna
lärarebana. Jag får bekänna att det varit med verkligt vemod jag
sett skaror af unga flickor gifva sig in på denna bana,"Mer det allaredan
är ett alltför stort antal. Det kan icke vara Kammaren fördoldt,
i hvilken rigtning vårt nuvarande slägte går i fråga om lefnadsyrke
och väljande af medel till sitt lifsuppehälle. Man föraktar det

Lördagen den 27 Mars, e. m. 11 NtO 30.

tarfliga och ringa arbetet och söker andra utvägar att försörja sig. Angående
Det är icke någon hemlighet, att på många ställen det är ganska^färareZh
svårt att numera få en qvinna, som vill sköta en ladugård ellei lärarinnor
spinna en mark garn eller väfva en väf. Deras lynnen draga dem vid småskoåt
andra håll. Vi veta att det är alltför många, som kasta sig in pklor och minsmåskolans
kall, och någon uppmuntran dertill behöfves icke. Det arseko%;
onda, som man nu känner, tror jag skulle blifva mycket värre. Jag (port8,)
tror, mine herrar, att jag lika mycket som någon annan ömmar för
småskolelärarnes och lärarinnornas tarfliga ställning och deras bekymmer
och jag vågar bekräfta detta genom att hänvisa på att jag
har ganska närstående personer, hvilka bekläda . småskolelärarinneplatser,
så att, om jag såge på mina enskilda intressen och mina
närmastes, skulle jag på det ifrigaste tala för denna sak, men då den
synes mig vara opraktisk och för närvarande omöjlig att genomföra,
kan jag icke för min del bifalla Utskottets förslag.

Det enda, som synes mig praktiskt utförbart, är väl det af Herr
Rundbäck framlagda förslaget, och derför vill jag förena mig med
honom. Jag tror nemligen att hvad han åsyftat, ålderdomsunderstöd
dels på statens, dels på skoldistriktens bekostnad, är det enda som i
någon mån kan hjelpa de verkligt nödstälda lärare och lärarinnor,
som i skolan slitit ut sina bästa krafter. Derom vill jag vara med.

Men hvarken Utskottets betänkande eller motionen kan jag biträda,
utan måste yrka afslag å dusamma, under det jag lör Girigt, såsom
sagdt, instämmer med Herr A. Rundbäck.

Herr Andersson i Nöbbelöf. Ett af de vigtigaste skäl, som
anförts mot motionen, är det att de ifrågavarande lärarinnorna och
lärarne icke hafva någon fast anställning, utan kunna afskedas när
som helst. Detta kan visserligen vara ett skäl mot motionen, men
icke är det så talande, att motionen bör afslås ensamt för den. skull.

Ty om dessa lärare och lärarinnor icke. tjenstgöra till församlingens
belåtenhet, så blifva de väl afskedade i alla fall, och om de tjenstgöra
till belåtenhet, så tror jag icke att de blifva afskedade..

Här har vidare anförts att på vissa platser i vårt land, till exempel
i Norrland, hafva lärarinnorna tjenstgjort i skolan, så länge deras
krafter och helsa tillåtit, och sedan hafva de försörjt sig med något
annat. Detta är nog ett sätt. Men icke kan det vara att rekommendera,
att man i skolan och det allmännas tjenst tager deras kiafter i
anspråk, så länge de kunna tjenstgöra, men att de sedan skulle kastas
på fattigvården, såsom på vissa ställen skett.

Det skäl som af Herr Abraham Rundbäck . anfördes mot förslaget,
eller att det i närvarande stund endast blefve få att pensionera,
synes mig tala mycket föf en sådan pensionering, som här är i fråga.

Ty funnes det få att pensionera, så skulle det ju icke blifva några
nämnvärda kostnader heller. Men detta är val knappast att befara
Ty jag tror att det skulle blifva som Herr Sven Nilsson påpekat och jag
tänkt "mig, att om lärare och lärarinnor pensionerades, sedan de tjenstgjort
i vissa år, och sedan de uppnatt vissa lefnadsår, sa skulle de
fortsätta längre med att tjenstgöra i skolan, är hvad för närvarande
är förhållandet. Såsom det nu är, kan det knappast vara att förvänta

Nso 30.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

vtmionerinn 6n .Person fortsätter med att arbeta på ett arbetsfält, som icke
af lärare och °nal slg> och der han icke har något annat perspektiv är fattigstulärarinnor
SarL Det hr detta, som är förhållandet i närvarande stund, och det
vid smaska- är derför som många lemna skolan just vid den tid, då de skulle som
bäst kunna verka i dess tjenst.

Skolor. ,^et är derför i skolans eget intresse jag framlemnat denna

(Forts.) motion, hvars antagande jag är öfvertygad skulle komma att medföra
en verklig nytta för skolan, hvars lärare och lärarinnor lör närvarande
icke halva någon utsigt till bergning på ålderdomén, eftersom deras
aflöning är så liten, att de icke kunna aflägga någon besparing'' för
framtida behof. ° ö 1

Här liar visserligen anmärkts, att eu piga arbetar för en SO ä 90
kronor om året, och att det är mindre än den lön, som bestås småskollärarinnorna.
Ja visserligen på ett sätt. Men pigan har derjemte
sin fria kost, under det att lärarinnan måste föda sig sjelf. Och det
kostay val också något att lefva. Detta kan således icke vara två
fullt jemförliga fall. - Jag skall emellertid icke längre upptaga
Kammarens tid, utan inskränker mig till att på de många skäl, som,
förut bild vit anförda lör motionen, anhålla om bifall till densamma.

Häruti instämde Herrar Joll. Ohlsson och Friherre Stackelberg.

Herr Ekeborgh anförde: _ Jag ber till cn början få anmärka, att
det icke är för att förskaffa mig »den lättköpta äran att vinna popularitet»,
so in jag nu yttrar mig i föreliggande fråga; det är tvärtom
af fullaste öfvertygelse och af omsorg om skolans väl, som jag önskar
framgång åt Utskottets förslag. Att vara småskolelärare och lärarinnor
äro dåligt aflönade, det veta vi nog, men hvad vi måste erkänna
är, att småskolan ingalunda är den minst vigtiga länken i vårt folkskoleväsende,
utan kanske nära nog den vigtigaste. Ty om icke i
småskolan den undervisning väl grundlägges, på hvilken hela det
öfriga skolarbetet skall hvila, så förorsakar säkerligen den dåliga grunden
ett dåligt arbete hela skolan igenom.

Jag inser visserligen, att många och stora svårigheter ställa sig
i vägen för åvägabringande af en sådan pensionsinrättning eller, om
jag så får saga, understödsinrättning, som Utskottet här föreslagit, men
dessa svårigheter böra väl ändå icke vara alldeles oöfvervinneliga, om
blott viljan är god.

Här har bland annat sagts, att lärarinnorna hafva det bra som
det nu är, men om de tröttna vid sitt kall, gifva de sig ut på näringslifvets
allmänna områden. Nåväl, är det då så underligt, att lärarinnan,
derest något annat erbjudes henne, som hon finner mera fördelaktigt
än att arbeta eller till och med träla i småskolans tjenst, då
lemnar skolan? Men hvarför gör hon det? Hvarför öfvergifver hon
det kall, hvaråt hon från början egnat sig? Jo, derför att den plats
hon i skolan innehar medför de mörkaste utsigter för framtiden, ty
hon vet bestämdt att, om sjukdom kommer eller krafterna svika eller
hon blir gammal och utträlad, har hon ingenting att hoppas på, möjligen
att fattigstugans dörr för henne står på glänt.

Jag tror icke det vore så alldeles omöjligt att få till stånd en

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Nso 30.

understödsinrättning för våra småskolelärare och lärarinnor. Något Angående
förslag till en sådan kan jag naturligtvis icke nu angifva, men då pensionering
det nu framlagda förslaget icke innebär något annat än att skrifva ^lärarinnor
till Kongl. Maj:t och begära en utredning, samt att liongl. Maj:t för vyi småskoKiksdagen
ville framlägga förslag, så torde detta väl icke vara för lor och minmycket
eller för vågadt begärdt. dr« folk Bn

talare anmärkte, att det vore med vemod han såg så många (Fclrts)
unga flickor egna sig åt lärarinnekallet. Detta ser jag dock icke med
vemod, men med vemod ser jag de dystra utsigter, de hafva för sig
sjelfva: att i framtiden vid tilltagande ålder eller vid sjukdomsfall se sig
lemnade hjelplösa. Med vemod ser jag visst icke, att de egna sig
åt det ädla kallet, som, om skolan deraf skall hafva gagn, nödvändigt
måste uppehållas af personer med friska krafter, god vilja och håg
för sjelfförsakelse.

Man har äfven sagt, att man genom denna pensionsinrättning
skulle locka unga flickor in på denna bana. Nå ja, men så lockande
är det väl icke ändå; nog kunde det kanske göra något till att de
visste, att deras framtid är i någon mån betryggad, men icke tror
jag det derför blir så lockande, att tilloppet af alumner blir mycket
större än det nu är. Det måtte för öfrigt vara godt för den mindre
folkskolan och småskolan, att det finnes personer, som vilja åtaga sig
det rätt dryga och ansvarsfulla kallet att der vara lärare.

Samme talare har förmenat, att det på landsbygden vore god tillgång
på lärarinnekandidater, men ondt om ladugårdspigor. Ahnej,
det är nog icke så ondt om de sistnämnda, såvidt jag känner till
förhållandena, och icke lärer väl småskolan inkräkta på —■ ladugårdens
område.

Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid; jag inskränker
mig till att på det varmaste anhålla om bifall till Utskottets förslag.

I detta anförande instämde Herrar Arnoläson, O. B. Olsson, Beckman,
Andersson i Lysvik, Nydahl, Öberg, Bokström och Cöster.

Vidare yttrade:

Herr Abraham Kundbäck: Jag skall be att få tillägga ett

par ord, med anledning af hvad som senast förekommit. Alla som
yttrat sig i frågan hafva visat intresse för att något måtte göras i
saken. Bör min egen del delar jag äfven samma intresse, ehuru jag
icke anser det sätt för frågans lösning, som Utskottet föreslagit, vara
för ändamålets vinnande lämpligt. Om man nemligen ingår till Kongl.

Maj:t med den föreslagna skrifvelsen, så är jag nästan öfvertygad
derom, att vederbörande skola finna frågans lösning på det föreslagna
sättet vara omöjlig; men äfven om en komité tillsattes och ett förslag
till pensionsanstalt uppgöres, skall Riksdagen antagligen icke
godkänna detta förslag. Emellertid förspillas flera år utan gagn för
frågan, hvilken åter skulle kunna genast verksamt befrämjas genom
beviljande af sådant understöd, som jag förslagsvis omnämnt.

Herr Östberg föreslog emellertid att man skulle utesluta de vilkor,
som finnas upptagna i Utskottets hemställan, och endast hålla sig

N:o SO.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående
pensionering
af lärare och
lärarinnor
vid småskolor
och min
dre folkskolor.

(Forts.)

till första punkten i klämmen, der det blott är fråga om att hänskjuta
frågan till Kongl. Maj:ts utredning. Derigenom skulle saken komma
i gång, och då finge Kongl. Maj:t bestämma på sätt honom bäst
syntes, och vi bunde icke Kongl. Maj:ts händer eller gåfva honom
anvisningar, huru vi ville att saken skulle genomföras. Detta synes
mig vara ett ganska godt förslag, hvilket vi, som vilja att något skall
göras, väl kunna omfatta. Men vi kunna ju icke på rak arm antaga
detta, emedan motiveringen då måste lämpa sig efter en sådan kläm.
Jag hemställer derför, att betänkandet måtte återremitteras till Utskottet
för att omarbetas i sådant syfte, att ingentingnmer upptages deri, än
Utskottets allmänna hemställan, på sätt Herr Östberg föreslagit.

Herr vice Talmannen Larsson: Jag hade trott, att detta betänkande
skulle afslås, utan att jag behöfde yttra mig i saken; men
efter de många instämmanden, som följde på den sisto talaren, hvilken
yttrade sig för bifall till Utskottets förslag, synes det som om betänkandet
kan komma att bifallas, och då vill jag åtminstone hafva
till protokollet antecknadt, att jag för min del icke kan gilla det föreliggande
förslaget.

Det låter så utomordentligt vackert och menniskovänligt, då man
talar om dessa stackars skollärare och lärarinnor; om att de, då de
blifva gamla, komma på fattiggården o. s. v., och sådant hör man

alltid, då det är fråga om löner och pensioner. Om jag endast toge

hänsyn till min känsla för de nödlidande, skulle jag nog kunna vara

med om detta och många andra förslag; men icke ens staten har
förmåga att tillfredsställa allas önskningar, och kommunerna, huru
är det stäldt bland dem, som skola aflöna dessa och andra löntagare?
Har befolkningen i allmänhet det bättre än dessa lärare och lärarinnor?
Jag har icke den erfarenhet, att småskolelärarne äro de jemförelsevis
sämst lottade. De hafva enligt Utskottets uppgift för närvarande
för den tid af året, som de tjenstgöra, i medeltal en aflöning af 265
kronor jemte fri bostad och ved.

Jag vet att på flere trakter i öfre Dalarne småskolelärarinnorna
endast hafva 24 å 26 veckors undervisning om året, enär församlingarna
fått Kongl. Maj:ts dispens från den i folkskolestadgan föreskrifna
undervisningstiden af åtta månader om året af det skäl att
skolorna icke kunna hållas öppna så lång tid i brist på skolbesökande
barn. Under den öfriga delen, d. v. s. halfva året, äro lärarinnorna
fria och således i tillfälle att sysselsätta sig med annat arbete. En
småskolelärare har det alltså icke sämre stäldt, utan tvärtom bättre
än sina gelikar i församlingen, ty han behöfver icke som andra förrätta
tunga arbeten, vare sig inom hus eller ute på marken. I allmänhet
undervisa skollärarinnorna till och med endast fem söckendagar
i veckan 4 ä 5 timmar om dagen och hafva en dag fri, utom
söndagen, och med det arbetet förnöta de sannerligen icke sina krafter
mera än de, som hafva tungt och ansträngande arbete hela året om.
Går jag deremot till befolkningen, som skall aflöna dessa lärarinnor,
har den mångdubbelt så mycket arbete, och ändå torde det icke vara
mången som kan förtjena 265 kronor eller mer på ett hälft år eller
högst åtta månader; och icke heller hafva personer af den befolkningen

Lördagen den 27 Mars, e. m.

S:o 30.

någon pension att vänta på, när de blifva gamla och odugliga till arbete, Angående
utan de få allt sjelfva se till att de då hafva sitt uppehälle, och detaf^Uirare^och
synes mig icke klokt att öka deras antal, som fordra att staten skall lärarinnor
sörja för dem, när de varda gamla, och de sjelfva endast lefva för vid småskodagen.
lor och min Af

motionen synes, att antalet lärare och lärarinnor vid småsko- dre, fidkloma
uppgår till mer än 6,000 personer. Det vore att tillskapa ett (Vorts)
respektabelt sällskap af pensionärer, och hvilka kostnader skulle icke
en dylik pensionering förorsaka! Enligt den beräkning, som förekommer
i en utskottsbetänkandet vidfogad reservation, skulle för
denna pensionering, som Utskottet tänkt sig den, kostnaderna uppgå
till 200,000 kronor. Jag har frågat en utskottsledamot på hvilka
förutsättningar denna beräkning är byggd, och fått den upplysningen,
att för pensions åtnjutande skulle erfordras att hafva uppnått 30 tjenstoch
55 lefnadsår. Vi hafva dock nyss hört eu talare anse, att pensionen
borde utgå redan efter tio års tjenstetid. På det sättet blefve
det icke småsummor, som skulle komma i fråga!

Som bevis på hurudan i min hemort sm&skolelärarnes ställning

betraktas, vill jag nämna att i det skollag, der jag har mitt hem, med

60 å 70 gårdar, det finnes en förmögen hemmansegare, som är småskolelärare.
Denne hemmansegare har emellertid icke velat lemna
sin befattning vid småskolan, emedan han kan förtjena mera genom
att hålla skola under halfva året än andra hemmansegare med de
största ansträngningar och det hårdaste arbete förmå göra.

Mig förefaller det dessutom, som om en dylik pensionering efter
30 tjenst- och 55 lefnadsår ej heller blefve till gagn för småskolan.

Jag föreställer mig nemligen — om de der anstälda lärare och lärarinnorna
äro så fattiga och eländiga, som här påståtts vara fallet åtminstone
på vissa orter —• att de redan, innan de nått de för pen sions

erhållande bestämda 30 tjensteåren, blifva gamla gummor, och att
då församlingarna, tyckande det vara synd om dem, och på det de ej
må falla fattigvården till last, skola låta dem, oaktadt de ej längre
äro i stånd att på ett tillfredsställande sätt sköta sin befattning, bibehålla
den, till dess de hafva den föreskrifna tjenstgöringsåldern
inne. Bättre anser jag då Herr S. Nilssons förslag vara, att gifva dem

Eension efter mycket kort tjenstetid. Men det komme också att
osta stora summor. Blott inom den kommun jag tillhör finnas emellan
30 och 40 småskolelärare och lärarinnor — jag hörde nyss talas
om en annan socken, der antalet är ändå större; det vore en vacker
samling pensionärer att draga försorg om. Jag tycker sannerligen
att vi hafva mer än nog af sådana redan nu i landet, och att man derför,
i stället för att öka deras antal, borde söka förminska det. Och
det förvånar mig, om denna Kammares majoritet skulle vilja förorda
detta förslag och högst betydligt öka pensionärernes antal. Jag kan
hvarken bifalla Utskottets förslag eller det under diskussion ffamstälda
och yrkar derför rent afslag å utlåtandet.

Med Herr vice Talmannen instämde Herrar Wikstén, Tundal,

Boström, Petersson i Hamra, Björkman, Petersson i Boestad, Persson

Jf:o SO. 16 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående i Helgebol, Andersson i Knarrevik, And. Hansson, S. M. Olsson och
pensionering Jonsson i Hortsjö.
af lärare och J

lärarinnor .

vid smaska- Herr von knes en: Mot den förste ärade talarens yttrande vill

lov och min- jag erinra, att det knappast är lämpligt att på några få exempel, och
skolor exemPel hemtade från en trakt, grunda ett omdöme beträffande för(Forts.
) hållandena i hela riket. Han nämnde sålunda, att småskolelärarne i
hans hemort tjenstgöra blott halfva året. Detta måste dock vara ett
undantagsförhållande, ty folkskolestadgan föreskrifver att, om skoldistrikten
skola komma i åtnjutande af statsbidrag, lärarne och lärarinnorna
äro skyldiga att tjenstgöra minst 8 kalendermånader. Det af
den ärade talaren åberopade förhållandet måste således bero på någon
dispens af Kongl. Maj:t och kan ingalunda åberopas, då det gäller
en fråga för hela landet.

Han hänvisade äfven på en beräkning, som står anförd i reservationen.
Denna beräkning har Utskottet icke velat godkänna och
till följd deraf icke heller upptagit densamma i sitt betänkande. Samme
talare nämnde vidare, att i fråga om lärarnes och lärarinnornas pensionering
man inom Utskottet ifrågasatt 35 tjenstår och 55 lefnadsår.
Detta har jag aldrig inom Utskottet hört omtalas. Tvärtom har
Utskottet hänvisat till de bestämmelser, som finnas i reglementet för
folkskolelärarnes pensionsinrättning, och deri föreskrifvas 30 tjenstår.
Kammaren behagade lägga märke till den stora betydelse, en skilnad
af 5 tjenstår i detta fall har. Den ärade talaren anmärkte dessutom,
att småskolelärarnes ställning var särdeles förmånlig. Jag har förut,
då jag i dag på förmiddagen hade ordet, erinrat om att församlingarna
antagligen icke gifva lärarne eller lärarinnorna större löner,
än som oundgängligen erfordras. Lönebeloppen få nemligen utan
inskränkning och efter för handen varande förhållanden variera från
200 till 250 ä 300 kronor, och det är sannolikt, att en församling
icke bestämmer lönen till ett högre belopp än 200 kronor, om sistnämnda
summa är tillräcklig. Men lönen uppgår i medeltal till 265
kronor ungefär, öfver hufvud taget torde sålunda lärarnes och lärarinnornas
löner icke vara högre, än som nödvändigtvis erfordras för lefnadsbebofven
för dagen. Det är för öfrigt att märka, att här endast är
fråga om vidtagande af åtgärder, för att lärarne och lärarinnorna må
kunna lifnära sig på sin ålderdom, då de icke sjelfva kunna förtjena
sitt uppehälle, och då torde i alla händelser deras ställning icke kunna
blifva så lysande. Detta med afseende å den siste talarens anförande.

Det har för öfrigt anmärkts såsom ett väsentligt skäl mot småskolelärares
och lärarinnors pensionering, att de icke äro ordinarie
tjensteinnehafvare. Detta förhållande har Utskottet heller ingalunda
förbisett. De äro dock icke extra ordinarie i vanlig mening; ty dermed
menar man ju sådana personer, som hafva förhoppning att en
gång blifva ordinarie. Men de, som tillhöra småskolornas tjenstepersonal,
kunna aldrig blifva ordinarie; de tillsättas alltid med skyldighet
att efter viss uppsägningstid lemna tj ensten. Det skulle således
vara. rättare att säga, att de icke innehafva fast anställning. Någon
ändring häri anser jag visserligen icke böra ske, helst som kompetensvilkoren
för erhållande af tjensten äro särdeles obetydliga. Men jag

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 30.

skolor.

(Forts.)

kan icke finna, huru det anförda förhållandet skulle kunna utgöra Angående
hinder för . att sörja för dem å deras ålderdom. Om de tjenstgjort^,ews*ower*^lfl,
en längre tid och blifvit af ålder eller sjukdom urståndsätta att vidare af}ilra?e och
bestrida sm tjenst, så måste väl den nytta de gjort berättiga dem vidZmåsToatt
aiven da ta sm utkomst betryggad. Med afseende på öfrige lärare, for och minmed
afseende på dem, som äro ordinarie, finnes visserligen ett tvin- ^r? folkgande
skäl för pensioneringen, det nemligen att man eljest har svårt
att blifva af med dem. Detta tvingande skäl förefinnes icke här.

Men deraf att icke detta tvång förefinnes att bevilja småskolelärarinnorna
den ifrågavarande förmånen, följer icke, att man ej är förplietad
att göra det. r °

Det af Herr Abraham Rundbäck framlagda förslag att lösa denna
fråga har nog många skäl, som tala för sig, och det bär äfven varit
föremål för samtal inom Utskottet, likasom det från andra håll samtalsvis
för mig blifvit framstäldt. Det finnes dock äfven ganska stora
betänkligheter vid. ett sådant förslag. Om det nemligen beror på
församlingarnas fria vilja att bereda lärarinnorna understöd på deras
ålderdom., och dessutom kostnaderna för pensioneringen skola uto-öras
föist då inom kommunen behof af någon dess lärarinnas pensionering
inträder, så händer lätt att missförhållanden kunna uppstå. Det kan
ju sålunda hända, att församlingarna bibehålla småskolelärarne och
lärarinnorna längre, än som ur skolans synpunkt är lämpligt, för att
slippa ifrån detta understöd. Det kan också hända att församlingarna
af samma orsak afskeda dessa lärare och lärarinnor i förtid. Oförnekligt
torde vara, att dessa betänkligheter vidlåda det af Herr Rundbäck.
framstälda förslaget, hvilket eljest, som sagdt, har många skäl
för sig, äfven andra än de af förslagsställaren framlagda.

Mot att, på sätt af Herr Östberg och sedermera af Herr Rundbäck
föreslagits, ändra klämmen i Utskottets betänkande, har jag
intet att invända, derest Kammaren skulle så önska. Saken kommer
äfven på. detta sätt i gång, och utsigt vinnes för frågans lösning.

Att nu icke göra någonting alls för denna sak, synes mig åter icke
ngtigt.

Med anledning af Herr vice Talmannens anmärkning, att det
skulle se underligt ut, om just denna Andra Kammare föresloge inrättandet
af en ny pensionsstat, får lag för min del säga, att då det
gäller en sådan, tjenstepersonal, som småskolelärarne och lärarinnorna,
det företrädesvis bör vara denna Kammare som tager initiativ i frågan.

Jag finner mig, Herr Talman, af den förda diskussionen ino-alunda
föranlåten att frångå den ståndpunkt, på hvilken vi alla ju så
gerna ställa oss, billighetens.

. Herrar Sdhlström och Back Ber Erssofi instämde med Herr von
Friesen.

Herr Ekeborgh: Sedan den siste talaren nu så utförligt be mött

allt hvad jag skulle hafva velat besvara uti Herr vice Talmannens
anförande, kan jag afstå från ordet och instämma med Herr von
Eriesen..

Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 30.

N:o BO.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående Herr Olof Jonsson i Hof: Jag tror att icke många af denna

pensionering Kammares medlemmar kunna vilja bestrida, att lönerna för dessa
lärarinnor sm^skollärare och lärarinnor i vissa fall äro knappa, men jag
vid småsko- finner mig icke tilltalad af det sätt, man här föreslagit, att genom
lor och min- pensionering vilja upphjelpa deras ställning. Så länge skollärarinnorna
dre folk- pero af skolrådet, som afgör huru länge de få stanna qvar vid sina
''Forts) befattningar, ligger det i kommunernas fria afgörande att låta dem
få afsked, innan de uppnått den ålder, som skulle föreskrifvas för
att komma i åtnjutande af, den pension, som skulle vara dem till
hjelp för deras ålderdom. År det ett fel att kommunerna i allmänhet
ej hafva tillräcklig lön åt lärarepersonalen vid sina småskolor,
så vidlåder samma fel också detta förslag, ty det ligger ju i kommunernas
hand att taga bort dessa pensioner, om de finna skäl dertill.

Det enklaste sättet att förbättra dessa lärares och lärarinnors
ställning tycker jag skulle vara att höja minimilönen för dem, ty
att det nuvarande beloppet 200 kronor är för lågt, derom äro vi väl
i allmänhet ense.

Då en talare på stockholmsbänken nyss omnämnde, att man höjt
lönerna på ett ställe till 300 kronor, så ber jag få nämna, att man
på flera ställen höjt lönerna ända till 400 kronor om året efter 10
års tjenstgöring. Då nu många kommuner sålunda på förhand redan
afhjelpt den brist, som finnes i detta lönesystem, under det att andra
kommuner icke höjt lönerna öfver 200 kronor, tycker jag icke det
kan vara rigtigt att pålägga en ytterligare börda på de kommuner,
som höjt lönerna, genom att ålägga dem att äfven pensionera sina
småskolelärarinnor, under det att de kommuner, som låtit lönen qvarstå
vid minimibeloppet 200 kronor, måhända också skulle begagna
sig af den utvägen att undvika pensioneringen genom att afskeda
läraren eller lärarinnan före uppnådd pensionsålder.

Af dessa skäl skulle jag helst se, om förslaget folie, ehuru jag
icke nu framställer något yrkande, oaktadt jag skulle önska att man
sökte afhjelpa småskolelärarnes och lärarinnornas ställning på den
väg, jag tagit mig friheten omnämna.

Öfvcrläggningcn var slutad.

Enligt de meningar som förekommit gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan oförändrad, dels på
bifall till Herr Östbergs ändringsförslag, dels på ärendets återremitterande
till Utskottet, dels slutligen ock på afslag å Utskottets hemställan;
och fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den sistnämnda meningen. Votering blef emellertid
begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
på bifall till Utskottets hemställan, i enlighet med följande nu uppsatta
och af Kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad Kammarens Första Tillfälliga Utskott hemstält
i utlåtandet N:o 4 (i samlingen K:o 18), röstar

Ja;

Lördagen den 27 Mars, é. m.

N:o BO.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utvisade 76 ja mot 34 nej; varande i följd häraf
Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10, angående vilkoren för
försäljning af bränvin;

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 46, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871; och

N:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning
rörande fideikommiss; samt

Andra Kammarens tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande

N:o 9 (i samlingen N:o 19), i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om åläggande för trafikstyrelsen
vid statens jernvägar att vid import af stenkol och cokes begagna
svenska fartyg.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr F. G. Sandivall under 4 dagar fr. o. m. d. 31 dennes.

„ Frih. A. E. Nordenskiöld „ 14 ,, „ ,, 29 „ och

„ P. O. Eriksson iFanbyn „ 14 ,, „ „ 11 instun dande

April.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. s/4 9 e. m.

In fidem

A . E. J. Johansson.