Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

1

N:0 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående vissa delar af rättegången i brottmål; gifven
Stockholms slott den 22 Januari 1886.

Sedan Nya Lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, på de grunder,
som äro angifna i Beredningens den 6 Juni 1884 afgifna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning, utarbetat ett förslag
till lag angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, och
nämnda förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta Domstolen,
vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta
Domstolen i ärendet hållna protokoll, härmed jemlikt 87 § Regeringsformen
hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga bifogade förslag
till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

1

2

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 5.

Förslag

till

Lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Med upphäfvande af 16 § 1, 6, 7 och 8 mom. samt 19 § i förordningen
den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall, och af 20 kap. 4 § rättegångsbalken,
sådant detta lagrum lyder i nämnda förordning, så ock med
ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla häremot stridande,
stadgas som följer:

1 KAP.

Om åtalsrätt och skadeståndstalan.

1 §•

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej finnas i lag uttryckligen
undantagna. Innefattar en handling flera brott, och hör någotdera
under allmänt åtal, ege ock för de öfriga allmänt åtal rum, äfven
om de eljest äro derifrån undantagna.

2 §•

Allmän åklagare skall tala å brott, som hör under allmänt åtal,
ändå att angifvelse derom ej sker. En hvar har rätt att om sådant
brott göra angifvelse hos åklagaren; på hans pröfning ankommer dock,
om angifvelse är grundad på sannolika skål, så att åtal må anställas.

Om rättighet att anställa åtal för vissa öfverträdelser af föreskrifter
angående allmänna hushållningen i riket gäller hvad i särskilda
stadgar derom sägs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

3

3 §•

Varder brott, som ej hör under allmänt åtal, hos allmän åklagare
af målsegande skriftligen angifvet, och finnes angifvelsen grundad på
sannolika skäl, skall åklagaren tala å brottet, der det ej är sådant, att
det enligt lag må åtalas endast af målsegande.

4 §•

År skriftlig angifvelse om brott gjord hos allmän åklagare, vare
han pligtig att derom meddela skriftligt bevis, der angifvaren det
äskar.

5 §•

Målsegande eger tala å brott, utan att anlita allmän åklagare.
Hör brottet under allmänt åtal, skall dock åklagaren om sådan talans
anställande underrättas så tidigt, att han kan i målet föra talan, och
åligger honom att, der målseganden nedlägger sin talan, fullfölja åtalet,
om skäl dertill finnes.

Åtal å embetsbrott, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara
upptagande, må ej väckas af annan än den, som å embetets vägnar
är dertill behörig. Har på angifvelse af målsegande om sådant
brott åtal icke följt, och påstås ansvar å honom för angifvelsen, eger
dock målseganden sjelf väcka åtal å embetsbrottet.

6 §•

År åtal af allmän åklagare väckt, står det målsegande, som sig
anmäler, öppet att deri föra talan och förebringa bevisning; och skall
förty underrättelse om åtalet målseganden meddelas, der han är känd
och synnerligt hinder derför icke möter. Nedlägger åklagaren sin talan,
eger målseganden på sitt ansvar fullfölja åtalet.

7 §•

Förlikning med målsegande må ej ligga i vägen för allmän åklagares
talan å brott, som hör under allmänt åtal.

Har, sedan målsegande angifvit eller sjelf åtalat brott, som ej hör
under allmänt åtal och ej heller är sådant att det må åtalas endast af

4

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

målsegande, den tilltalade vid Rätten svarat i hufvudsaken eller bevisning
mot honom der blifvit förebragt, då må derefter ingången förlikning
eller gjord återkallelse af angifvelsen eller nedläggande af åtalet
icke utgöra hinder för allmän åklagare att fullfölja åtalet, om han dertill
finner skäl.

8 §•

I fråga om brott, som enligt lag ej må åtalas af annan än målsegande,
har han rätt att, när helst han vill, nedlägga sin talan eller
ingå förlikning. År straff ådömdt genom beslut, som ej öfverklagas
eller som eljest eger laga kraft, må dock talans nedläggande eller förlikning
ej hindra straffets verkställande.

9 §.

Nedlägger den, som åtal väckt, sin talan, och varder åtalet icke
fullfölj dt af annan, som är dertill behörig, skall åtalet afskrifvas såsom
förfaliet.

Åtal, hvilket sålunda afskrifvits, utgör ej hinder för nytt åtal.
Der straff förfaller efter viss tid, må vid bestämmande af den dag,
från hvilken sådan tid skall räknas, afseende icke fästas å det afskrifna
åtalet.

10 §.

Har åtal å brott blifvit väckt af den, som är dertill behörig, eger
målseganden rätt att i sammanhang med åtalet föra talan om ersättning
för skada, som genom brottet honom tillskyndats. År åtalet afdömdt
genom laga kraft egande beslut, utan att målseganden varit i
målet hörd, står det honom fritt att föra särskild talan om skadestånd.

Skadeståndstalan må ock väckas, ändå att åtal å brottet ej skett,
der det ej är sådant embetsbrott, som i 5 § sägs.

11 §•

Väckes anspråk på skadestånd i mål, der den tilltalade hålles
häktad, må ej åtalets afdömande uppehållas deraf att ytterligare utredning
erfordras i fråga om skadeståndet, utan skall skadeståndstalan,
så vidt den ej kan afdömas tillsammans med åtalet, förklaras hvilande
i afbidan på åtalets slutliga utgång.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Lag samma vare i andra mål, der yrkande framställes, att talan
om skadestånd skall särskildt handläggas, och Rätten finner det lämpligen
kunna ske.

12 §.

Talan om skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd
med straff, skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning, äfven
då sådan talan särskildt föres utan åtal å brottet.

13 §.

År åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall,
äfven om målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar
pröfning af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega
bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd.

2 KAP.

Om den förberedande undersökningen.

1 §•

Konungens Befallningshafvande och andra dem underlydande
polismyndigheter så ock allmänna åklagare skola, i enlighet med gällande
bestämmelser, hvar inom sin tjenstekrets, vaka deröfver och
medverka dertill, att brott, som höra under allmänt åtal, varda upptäckta
och åtalade.

2 §•

Vid efterforskning af brott skall allmän åklagare ställa sig till efterrättelse
honom af förman gifna föreskrifter.

3 §•

Allmän åklagare, hos hvilken skriftlig angifvelse göres eller
anledning eljest yppas, att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit

6

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

begånget å ort utom hans tjenstekrets, skall skyndsamt derom underrätta
allmän åklagare å nämnde ort.

4 §•

Yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning,
att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget, skall underrättelse
derom skyndsamt meddelas den åklagare, som är behörig att
åtala brottet.

5 §•

Uppstår rykte om brott, som hör under allmänt åtal, eller förekommer
eljest anledning, att sådant brott är föröfvadt, skall allmän
åklagare samt i stad polismästare, der sådan finnes, skyndsamt och
noga efterforska, huruvida brott är begånget och om någon för brottet
skäligen bör misstänkas, samt inhemta noggrann upplysning om
alla de omständigheter i öfrigt, som hafva sammanhang med brottet.

År angifvelse hos allmän åklagare gjord om brott af den beskaffenhet,
att han enligt lag är pligtig att det åtala, skall han likaledes
efterforska allt, som kan tjena till upplysning om den angifnes brottslighet
eller oskuld.

6 §•

Erfordras vid efterforskning af brott åtgärd utom åklagarens
eller polismästarens tjenstekrets, eger han anlita allmän åklagare eller
polismyndighet i den ort, der åtgärden skall vidtagas.

7 §•

Finnes brott vara föröfvadt, för hvilket i lag såsom lägsta straff
bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall anmälan om
brottet ofördröjligen göras hos Konungens Befallningshafvande; dock
fortfare allmän åklagare eller polismästare med den efterforskning,
som på honom ankommer.

8 §•

Inträffar dödsfall under omständigheter, hvilka gifva anledning
dertill att döden kan vara vållad af straffbart förhållande, skall allmän

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagare eller polismästare, i närvaro af två vittnen, genast hålla
undersökning på stället och dervid uppteckna allt, som iakttagits beträffande
den döda kroppens läge och utseende, stället der den anträffats,
äfvensom hvad i öfrigt kan tjena till upplysning om dödsorsaken.

Yppas anledning att i afbidan på vidare undersökning bör anstå
med den dödes begrafning, eger åklagaren eller polismästaren derom
förordna.

9 §.

Förekommer någon omständighet, som föranleder till rättsmedicinsk
undersökning, skall sådan undersökning ofördröjligen hållas i
enlighet med hvad derom finnes särskildt stadgadt.

10 §.

Finner Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare
nödigt anställa förhör för vinnande af upplysning angående
brott, som hör under allmänt åtal, vare en hvar, som kallas till förhöret
och ej är hindrad af laga förfall, pligtig att komma tillstädes,
så vida han, då kallelsen honom delgifves, uppehåller sig i stad, der
förhöret eger rum, eller eljest inom fem kilometers afstånd från förkörsstället.

Hvad sålunda är stadgadt gälle ock i fråga om förhör, som af
allmän åklagare hålles till upplysning om brott, hvarå straffarbete
enligt lag kan följa.

11 §•

Har någon, som enligt 10 § var pligtig inställa sig vid förhör,
utan laga förfall vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller derifrån uteblifvit,
må han, derest hans personliga närvaro finnes vara af synnerlig
vigt, till förhöret hemtas.

12 §.

En hvar, som är tillstädes, då brott föröfvas, som hör under
allmänt åtal, vare pligtig att på tillsägelse af allmän åklagare, polistjensteman
eller polisbetjent medfölja till förhör, som i närmaste granskap
till det ställe, der brottet skett, omedelbart derefter hålles till

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

vinnande af upplysning angående gerningsmannen. Vägrar någon
utan giltigt skäl att medfölja, må lian medtagas till förhöret.

13 §.

Vid förhör, som enligt 10 § hålles angående brott, hvarå straffarbete
enligt lag kan följa, må den, som kommit tillstädes, äfven
sedan han blifvit hörd, förbjudas att lemna förhörsstället, så vida lian
är misstänkt för brottet eller delaktighet deri, eller, det eljest skäligen
kan befaras, att han afviker eller undanrödjer bevis eller .annat, som
har gemenskap med brottet. Sådant förbud gälle dock ej för längre
tid än tolf timmar från det han instälde sig vid förhöret. Söker någon
öfverträda förbudet, må han tagas i särskilt förvar och qvarhållas,
så länge hans närvaro är behöflig, dock ej under längre tid än förbudet
gäller.

14 §.

Allmänheten eger ej tillträde vid förhör, hvarom i 10 § sägs.
Två vittnen skola dervid vara tillstädes.

15 §.

Vid förhör skall anteckning''göras om hvad dervid blifvit upplyst
och erkändt.

Anteckning skall ock göras om meddelad kallelse till förhör^ om
verkstäld hemtning så ock om förbud och qvarhållande, hvarom i
13 § sägs; och eger den, hvilken åtgärden gält, att derom på begäran
erhålla skriftligt bevis.

16 §.

Har någon, som misstänkes för brott, afvikit, eller kan han eljest
ej anträffas, skall i de fall, då häktning enligt lag må ifrågakomma,
Konungens Befallningshafvande allmänneligen efterlysa honom.

17 §•

Husransakan i ändamål att gripa den, som för brott må tagas i
häkte, eller att upptäcka gods, hvilket någon genom brott förlorat,
eller annat, som kan tjena till bevis om brott, hvarå straffarbete enligt

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

lag kan följa, må eg a rum hos den, som på sannolika skäl misstankes
för brottet eller delaktighet deri.

Hos annan må utan hans medgifvande husransakan för nämnda
ändamål företagas endast då brottet blifvit föröfvadt i hans hemvist
eller annan lägenhet, som af honom innehafves, eller då någon, som
misstänkes för brottet eller delaktighet deri, efter brottets begående
der haft sitt tillhåll, eller då särskild anledning eljest förekommer att
han der uppehåller sig eller att det eftersökta der finnes.

18 §.

Husransakan för efterforskning af begånget brott må äfven i
andra än de i 17 § nämnda fall, när helst det anses behöflig!, ega
rum i bod eller annan lägenhet, der sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller såsom pant mottagas, i förvaringsrum, som hör till
dylik bod eller lägenhet, samt i hus, som tjenar till herberge eller
tillhåll för lösdrifvare eller personer, hvilka äro straffade eller misstänkta
för brott.

19 §.

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt polismästare,
der sådan finnes, eg a förordna om husransakan. Kan husransakan
ej verkställas af den, som derom förordnat, må verkställigheten uppdragas
åt polisbetjent eller fjerdingsman, så ock åt nämndeman eller
ledamot i kommunalnämnd, som åtager sig uppdraget.

20 §.

Har det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning följdt eller spåradt
till hus eller gård, och finnes det der utan vidare ransakan tillgängligt,
må det af polisbetjent, nämndeman eller fjerdingsman tagas
i förvar utan särskildt uppdrag af öfverordnad myndighet.

Genom brott mistadt gods må ock af egaren sjelf återtagas på
färsk gerning.

21 §.

Den, som skall verkställa husransakan, eger att, då hus, gård
eller förvaringsrum finnes stängdt och ej vid anfordran öppnas, använda
det våld, som för ändamålet är oundgängligen nödigt.

Bill. till TUJcsä. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft.

2

10

Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

22 §.

Vid husransakan skola två vittnen vara tillstädes. Husbonde,
om lian är hemma, eger öfvervara husransakan. Träffas han ej, eger
hans hustru och hemmavarande husfolk enahanda rätt. Finnas ej de,
varde närboende granne, som anträffas, tillkallad och bevis om förrättningen
anslaget på lämpligt ställe i bostaden.

23 §.

Den, som håller husransakan, vare pligtig tillse, att ingen skada,
som kan undvikas, dervid göres, och att åt förrättningen ej gifves vidsträcktare
omfattning, än för ändamålet erfordras. Har husransakan
skett i husbondens och husfolkets frånvaro, skall huset eller rummet
på lämpligt sätt tillstängas.

24 §.

År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, må, äfven mot
hans vilja, ransakan å hans kropp företagas efter gods, som någon
genom brottet förlorat. År brottet af beskaffenhet att straffarbete kan
enligt lag derå följa, må kroppsransakan å den misstänkte anställas
äfven efter annat, som kan tjena till bevis om brottet, så ock kroppsbesigtning
å honom företagas, der sådan erfordras till upplysning om
brottet.

25 §.

Den, som är behörig att meddela förordnande om husransakan,
eger ock förordna om kroppsransakan och kroppsbesigtning.

Kroppsransakan skall ske i närvaro af två vittnen och må ej å
qvinna, utan hennes medgifvande, verkställas eller bevittnas af annan
än qvinna, der qvinligt biträde finnes att tillgå. Hvad nu är sagd!
om kroppsransakan skall ock gälla om kroppsbesigtning, der den ej
hålles af läkare.

26 §.

Hvad vid husransakan eller eljest anträffas, af beskaffenhet att
kunna tjena till bevis om brottet, må tagas i förvar, så länge det för

11

«

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

sådant ändamål behöfves. Derefter skall det utan dröjsmål hållas
egaren till hända, så vida det icke är enligt lag förbrutet.

Det, som tages i förvar, skall skriftligen upptecknas och under
försegling eller på annat lämpligt sätt så vårdas, att det ej kan
förbytas, förändras eller annorledes missbrukas. Af förteckningen skall
ett exemplar tillhandahållas den, hos hvilken ransakan skett, om han
det begär.

27 §.

Vid hus- eller kroppsransakan samt vid kroppsbesigtning skall
anteckning göras om ändamålet med åtgärden och om hvad dervid
blifvit iakttaget. Skriftligt besked derom skall ock på begäran meddelas
den, hvilken åtgärden gält.

28 §.

Enskildt bref eller annan enskild handling, som vid hus- eller
kroppsransakan påträffas i försegladt skick, må tagas i förvar, om
skäl dertill finnes, men likväl ej öppnas och undersökas af annan än
Konungens Befallningshafvande, kronofogde, polismästare eller, då
handlingen företes vid Rätten, af dess ordförande; och må ej dervid
handlingens innehåll intagas i protokoll eller eljest röjas i vidsträcktare
mån, än för bevisning om brottet är oundgängligen nödigt.

29 §.

Enskilda bref, telegram och anteckningar samt handelsböcker,
hvilka utan försegling anträffas vid hus- eller kroppsransakan, som
förrättas af annan än Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller
polismästare, skola, om anledning till handlingarnes tillvaratagande
förekommer, och innehafvaren ej medgifver att de genast må undersökas,
under försegling inneslutas utan vidare skärskådande, hvarefter
i fråga om handlingarnes öppnande och undersökande iakttages hvad
i 28 § är sagdt.

30 §.

Finnes hos post- eller telegrafanstalt bref eller annan postförsändelse
eller utskrifvet. telegram till någon, som på sannolika skäl misstankes
för brott,'' hvarå straffarbete enligt lag kan följa, eger Konun -

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare, att, der anledning
förekommer att handlingen kan tjena till upplysning om brottet,
förordna, att den skall tagas i förvar emot qvittobref till posteller
telegrafverket, hvarefter med handlingen vidare förfares så som
i 28 § sägs.

Lag samma vare, der bref, postförsändelse eller telegram inlemnats
af den för brottet misstänkte sjelf eller genom biträde.

31 §.

Handling, som tagits i förvar, enligt hvad i 28, 29 eller 30 §
stadgas, skall, så snart ske kan, öppnas och undersökas. Finnes vid
undersökningen, att handlingen ej är af nöden för bevisning om
brottet, skall densamma genast återlemnas till den, hos hvilken den
anträffats, eller, der handlingen tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,
dit återställas för att öfverlenmas åt den, hvilken är berättigad
att handlingen mottaga.

Finner den, som undersökningen förrättar, att bref, annan postförsändelse
eller telegram, som tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt,
bör vidare qvarhållas, men att den, till hvilken handlingen
är stäld, kan, utan men för den förberedande undersökningen eller
för ransakningen, erhålla kännedom om handlingen i dess helhet eller
till någon del, skall innehållet deraf genom afskrift eller utdrag af
handlingen honom meddelas.

32 §.

Har för vinnande af upplysning om brott, för hvilket icke någon
hålles häktad, gods blifvit vid husransakan eller eljest taget i förvar,
skall, der åtal å brottet ej redan är anhängigt, sådant åtal inom fjorton
(lagar väckas. Sker det ej, vare den, hos hvilken godset anträffats,
berättigad att det återfå.

33 §.

Om hus- och kroppsransakan, som enligt särskilda författningar
angående rikets allmänna hushållning må i vissa fäll företagas, gälle
hvad derom i dessa författningar finnes stadgadt.

34 §.

Hvad i detta kapitel sägs om polismästare gälle ock om annan
med honom likstäld myndighet samt, der sådan ej finnes, om magistrat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

13

3 KAP.

Om häktning och reseförbud samt qvarstad så ock om embetsmans skiljande
från utöfning af embete, medan han står under tilltal.

1 §•

Misstänkes någon att hafva begått brott, för hvilket i lag såsom
lägsta straff bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall han
tagas i häkte.

2 §•

År någon misstänkt för brott, som är ringare än i 1 § sägs,
men hvarå dock straffarbete enligt lag kan följa, skall han tagas i
häkte, der det skäligen kan befaras, att han eljest afviker eller undanskaffar
gods, som genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande
af bevis eller annorledes hindrar målets utredning.

3 §•

Varder någon, som hvarken innehar fast egendom, embete eller
tjenst eller eljest har stadigt hemvist eller yrke inom riket, misstänkt
för brott, som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild anledning
ej förekommer, att han afviker eller vidtager åtgärd, som der
är sagd.

Misstänkes någon, som icke har stadigt hemvist inom riket, för
brott, som är ringare än förut är sagdt men hvarå dock fängelse enligt
lag kan följa, och förekommer mot honom särskild anledning att
han afviker, må han ock tagas i häkte.

4 §•

I de fall, hvarom i 2 eller 3 § sägs, må, i stället för häktning,
förbud meddelas den misstänkte att utan tillstånd af den, hvilken gifvit
förbudet, aflägsna sig från sin hemort eller annan honom anvisad
vistelseort, innan han vid domstol sjelf svarat, så vida sådant reseförbud
anses för ändamålet tillräckligt.

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

År utländsk man, som tillfälligtvis uppehåller sig inom riket,
misstänkt för brott, må ock reseförbud, der det anses nödigt, honom
meddelas, ändå att brottet i lag är belagdt endast med böter.

it 7 O O

Ofverträder någon reseförbud, skall han genast häktas.

5 §.

Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller
sin hemort, eller mot hvilken skälig anledning förekommer att hans
uppgift derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda
hänseende viunes, tagas i häkte, ändå att brott, hvarför han misstänkes,
i lag är belagdt endast med fängelse eller böter.

6 §.

Ej må på misstanke om brott någon häktas eller reseförbud någon
meddelas, der ej misstanken är grundad på sannolika skäl.

7 §•

Konungens Befallningshafvande, allmän åklagare samt i stad polismästare
eller annan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej
finnes, magistrat ega meddela förordnande om häktning eller reseförbud.

År förordnandet gifvet af annan än allmän åklagare, skall denne
genast derom underrättas.

8 §•

Den, som begått brott och träffas å bar gerning eller flyende fot,
må af en hvar gripas, om brottet är sådant, som i 1 eller 2 § sägs,
eller om han, ändå att brottet är ringare, kan efter 3 eller 5 § häktas.

En hvar eger ock rätt att gripa den, som rymt ur häkte eller
öfverträdt reseförbud eller på grund af Konungens Befallningshafvandes
efterlysning bör för brott häktas.

9 §•

År någon gripen efter 8 § eller eljest utan sådant förordnande,
som i 7 § sägs, åligger den, som honom gripit, att utan dröjsmål anmäla
förhållandet hos någon af de i 7 § nämnda myndigheter, hvilken

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

derefter har att, så snart ske kan, förordna om hans häktande eller
lösgifvande. Inom tjugufyra timmar efter det sådan anmälan skett,
skall förhör med den gripne anställas, så vida ej beslut om hans lösgifvande
blifvit inom samma tid meddeladt.

10 §.

Då någon häktas eller reseförbud någon meddelas, skall skriftligt
besked derom, så snart ske kan, honom lemnas. I beskedet skall
utsättas det brott, som föranledt åtgärden.

Häktas embets- eller tjensteman eller meddelas honom reseförbud,
skall anmälan derom ofördröjligen göras hos hans närmaste förman.

o §■

Erfordras angående den, som blifvit häktad eller fått reseförbud
sig meddeladt, prestbetyg eller andra närmare upplysningar, skall allmän
åklagare utan dröjsmål föranstalta om införskaffande deraf.

12 §.

Den, som blifvit häktad, skall, derest ej ransakning vid Rätten
genast anställes, så snart ske kan, föras till allmänt ransakningshäkte
för den ort, der ransakningen bör förrättas. Med honom skall sändas
skriftlig uppgift om hans namn och hemvist samt om det brott, för
hvilket han är misstänkt.

13 §.

Intill dess den häktade kan föras till häkte, hvarom i 12 § sägs,
eller då för honom under forslandet tarfvas nattläger eller hviloställe,
må han insättas i annat häkte eller hållas under särskildt förvar.

Varder någon för brott gripen, och kan ej förordnande om hans
häktande eller lösgifvande enligt 9 § meddelas samma dag, må han
ock hållas under särskildt förvar.

14 §.

Sedan häktad ankommit till ransakningshäktet, göre häktets
föreståndare genast anmälan derom, i det fall att ransakningen skall
hållas vid rådstufvurätt eller polisdomstol, hos polismästare eller an -

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

nan med honom likstäld myndighet eller, der sådan ej finnes, hos
magistrat, men i annat fall hos Konungens Befallningshafvande.

15 §.

Finnes den häktades qvarhållande uppenbarligen sakna stöd af
lag, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndighet, hvarom
i 14 § sägs, förordna om den häktades försättande på fri fot.

16 §.

Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransakningshäktet
blifvit gjord, skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten,
derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet
till handläggning vid domstol och derom underrätta Rätten eller domaren
för utsättande af tid för ransakningen.

Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må
anstå för anställande af ytterligare efterforskningar, eget- Konungens
Befallningshafvande eller polismyndigheten att, så framt giltigt
skäl dertill förekommer, meddela det anstånd med målets hänskjutande
till domstol, som finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar,
räknade från den, då den häktade ankommit till ransakningshäktet.
Ej må anstånd beviljas, utan att den häktade blifvit öfver
åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med
anståndet tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas
till domstol.

17 §.

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens Befallningshafvande
gälle ock om den, som af Konungen förordnats att vid
visst kronohäkte fullgöra de skyldigheter, som enligt samma §§ eljest
åligga Konungens Befallningshafvande.

18 §.

Ransakning med häktad person skall börjas å landet inom tio
dagar och i stad inom tre dagar, efter det hos Rätten eller domaren
blifvit anmäldt, att målet hänskjutits till domstol.

Möter med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å lan -

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

det hinder att der börja ransakning inom tid, som nu är sagd, ankommer
på Konungen att bestämma annan tid, dock ej utöfver tre veckor,
inom hvilken ransakning å sådan ort skall börjas.

19 §■

Ej må i ransakning angående brott, för hvilket någon hålles
häktad, uppskof gifvas längre än tre veckor å landet och åtta dagar
i stad, der ej Rätten finner att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet,
inom sådan tid ej kan vinnas.

20 §.

Sedan ransakning vid Rätten börjats angående brott, för hvilket
någon hålles häktad eller är underkastad reseförbud, ankommer på
Rätten allena att pröfva, huruvida häktningen må fortfara eller upphöra,
eller ytterligare reseförbud meddelas, och åligger Rätten vid
hvarje rättegångstillfälle att i sådan pröfning ingå, ändå att yrkande
derom ej fram ställes.

21 §.

Finnas emot tilltalad, som är på fri fot, sådana omständigheter
att han bör häktas, har Rätten att derom förordna.

Utan hinder af beslut, som af Rätten kan vara fattadt i fråga
om den tilltalades häktande eller lösgifvande, eger Rätten efter omständigheterna
lösgifva eller å nyo häkta den tilltalade.

Hvad här är stadgadt i fråga om häktning skall ock gälla om
reseförbuds meddelande och upphäfvande.

22 §.

Angående brott, för hvilket någon är underkastad reseförbud,
skall, å landet, åtal väckas inom fjorton dagar och ransakning vid
Rätten börjas inom trettio dagar samt, i stad, åtal väckas och ransakning
börjas inom fjorton dagar, efter det reseförbudet meddelades.
Fullgöres ej hvad sålunda är stadgadt, vare förbudet förfallet. Ej må,
utan den tilltalades medgifvande, i ransakningen uppskof gifvas längre
än trettio dagar å landet och åtta dagar i stad, der ej Rätten finner
att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet, inom sådan tid ej kan
vinnas.

Bill. till liiksd. Prot. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft.

3

18

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o o.

23 §.

Har någon på misstanke om brott, hvarom ransakning skall hållas
vid häradsrätt, fått sig meddeladt reseförbud, och infaller ej lagtima
ting eller allmänt sammanträde inom trettio dagar derefter, skall den,
som talar å brottet, så snart ske kan och sist inom åtta dagar efter
det reseförbudet gafs, derom göra anmälan hos domaren, som har att
utan dröjsmål utsätta ransakningen till handläggning vid urtima ting
eller särskildt sammanträde med Rätten.

Finnes för viss domsaga särskild tingsstad för handläggning af
mål angående häktade, må ock der ransakas och dömas angående
den, som är underkastad reseförbud, så framt domaren anser det lämpligen
kunna ske.

I öfrigt skall hvad i lag eller författning är stadgadt om urtima
ting för ransakning med häktad ega tillämpning äfven i fråga om mål,
deri den tilltalade är underkastad reseförbud.

24 §.

Allmän åklagare så ock häktets föreståndare skola, i hvad på
dem ankommer, medverka dertill, att den häktade må åtnjuta nödigt
biträde till införskaffande af den bevisning, som han till sitt fredande
åberopar.

25 §.

Frikännes häktad, gifve Rätten honom lös, så framt lian ej skall
hållas i häkte för annat brott än det, hvarifrån han blef frikänd.
Hafva synnerligen besvärande omständigheter emot, honom förekommit,
eger underrätt förordna, att han skall förblifva i häkte, till dess Rättens
dom vunnit laga kraft eller Hofrätt annorlunda förordnat.

Då slutligt utslag af Rätten gifves, må ej reseförbud i målet vidare
meddelas.

26 §.

Kan häktad ej säkert vårdas utan särskildt fängsel, må han dermed
beläggas, dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten
fordrar. Å honom må ock kroppsransakan företagas för att utröna,

19

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

huruvida han innehar något, hvaraf säkerheten i häktet eller under hans
forslande kan äfventyras.

27 §.

Häkte skall vara så beskaffad!, att det ej är menligt för den
häktades helsa. I ett rum skola ej flere personer förvaras, der det
kan undvikas. Finnas ej särskilda rum för alla, skola dock ej de,
som äro häktade för ringare brott, hållas tillsammans med dem, som
för gröfre brott tagits i häkte. Personer af olika kön må ej heller
förvaras i samma rum. Häktad må ej hållas tillsammas med den,
som undergår straffarbete eller fängelsestraff.

28 §.

Den, som är häktad, skall af allmänna medel förses med sund
och nödtorftig kost så ock annan förnödenhet. Vill och kan han förskaffa
sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i häktet allmänneligen
bestås, vare det honom tillåtet, så vidt ej derigenom ordningen
inom häktet kan störas eller säkerheten i den häktades vård
äfventyras.

29 §.

Häktas qvinna, som har spädt barn, och kan det ej annorstädes
njuta uppehälle och skötsel, må hon hafva det hos sig och till dess
föda undfå hälften emot hvad henne sjelf bestås.

30 §.

Blifver någon sjuk, under det han sitter i häkte, njute på allmän
bekostnad vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han
ej vårdas inom häktet, varde då förvarad å annat ställe, der han kan
njuta tjenlig vård.

31 §.

Häktad må ej tvingas till arbete. Vill han arbeta, kåfve rätt
dertill, om han sjelf förskaffar sig Renligt arbete, eller tillgång derpå
finnes inom häktet.

20

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

32 §.

Häktad vare ej förment att läsa eller skrifva; dock må lian ej
afsända eller mottaga bref, utan att han fått lof dertill af häktets föreståndare.
Sådant lof må ej vägras, der brefvet är stäldt till Konungens
Befallningshafvande eller annan, som har tillsyn öfver häktet, eller
der den häktade medgifver att brefvet må läsas, och dervid finnes att
det ej innehåller något, hvarigenom brottets upptäckt eller ransakningens
gång kan hindras eller ordningen inom häktet störas eller
säkerheten i den häktades vård äfventyras.

33 §.

Häktad vare ej heller förment att mottaga besök, utan gifve häktets
föreståndare lof dertill, om ej sådan omständighet förekommer,
som föranleder till vägran af brefs mottagande enligt 32 §; dock eger
föreståndaren utsätta viss tid, å hvilken besöket skall ske, så ock låta en
eller flere personer dervid vara tillstädes, om så finnes nödigt. Ej må
likväl häktad förmenas att i enrum tala med prest eller läkare, som
är anstäld vid häktet.

34 §.

Visst gods, som påstås vara förverkadt eller genom straffbar gerning
någon afhändt, må af Rätten, när skäl dertill finnes, sättas i
qvarstad eller under förbud att säljas eller skingras. År trängande
lära, att godset undanskaffas eller förskingras, innan målet kan förekomma
vid Rätten, må öfverexekutor bevilja qvarstad eller skingringsförbud.

För skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd med
straff, eger ock Rätten förordna om qvarstad å den tilltalades egendom
till belopp, Rätten finner skäligt.

I fiffigt skall i fråga om qvarstad eller skingringsförbud, hvarom
nu är sagd!, gälla hvad om enahanda åtgärder i tviste- och utsökningsmål
finnes stadgadt.

Om qvarstad å tryckt skrift stadgas i tryckfrihetsförordningen.

35 §-

År embete- eller tjensteman tilltalad för brott, som kan medföra
afsättning från embete eller tjenst, och förekomma sannolika skäl att

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

lian begått brottet, eger Rätten besluta, att han skall afhålla sig från
utöfning af embetet eller tjensten, till dess annorlunda varder förordnadt.
Om sådant beslut skall hans närmaste förman ofördröjligen
underrättas.

36 §.

I Rättens beslut om häktning, om häktad persons qvarhållande
i häkte, om reseförbud, om qvarstad och om skingringsförbud så ock
om embets- eller tjenstemans skiljande från utöfning af embete eller
tjenst, medan han står under tilltal, må den tilltalade söka rättelse genom
särskilda besvär.

I dessa mål vare klagan ej inskränkt till viss tid, och gånge beslutet
i verkställighet utan hinder af förd klagan.

22

Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 28 November 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochsciiild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet: Nya

Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 26 innevarande
månad, hvarmed — under åberopande deraf att Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 30 sistlidne Augusti uppdragit åt Nya Lagberedningen
att under den närmaste framtiden på de grunder, som vore angifna i
Beredningens den 6 Juni innevarande år afgifna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser
om åtalsrätt och skadeståndstalan samt om den förberedande undersökningen
i brottmål äfvensom angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd
— Nya Lagberedningen, som funnit frågan angående

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

skiljemän och särskild skadeståndsnämnd lämpligen kunna skiljas från
öfriga delar af ämnet, öfverlemnat förslag till lag angående vissa bestämmelser
om rättegången i brottmål, jemte motiv.

Jemlikt Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, — — att öfver ifrågavarande
af Nya Lagberedningen nu afgifna förslag
Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmälde, genom note ur
protokollet infordras -— — — — — — — — —

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Tisdagen den 17 November 1885.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: von Hofsten,

Huss,

SvEDELIUS,

Östergren,

W EDBERG,

Glimstedt.

Justitierådet Lindhagen, hvilken öfvervarit föredragningen af
nedan omförmälda lagärende, var af sjukdom hindrad att i dess slutliga
afgörande deltaga.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 16 Januari
innevarande år, det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag angående vissa bestämmelser om rättegången
i brottmål cirkulerat mellan Högsta Domstolens ledamöter, så
företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt
exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

1 KAP.

2 §•

Justitierådet östergren yttrade, att enär förslaget lika litet som
gällande allmänna lag innehölle uttryckligt förbud för den, som hvarken
vore allmän åklagare eller målsegande, att åtala under allmänt åtal
hörande brott, syntes det Justitierådet vara tydligt och klart, att i de
fall, då, enligt särskilda ekonomiska författningar, åtalsrätten vore
utsträckt till annan än allmän åklagare och målsegande, en sådan
specielt lagstadgad rätt, äfven om det föreliggande förslaget antoges,
skulle fortfarande gälla. Justitierådet hemstälde derföre att sista
stycket i nu förevarande § måtte, såsom obehöflig^ uteslutas. Till
denna hemställan ansåg Justitierådet sig ega desto större skäl, som
redaktionen af sagda stycke icke vore fullt tydlig och den såsom
dubiös ansedda frågan i allt fall icke vore fullständigt löst. Det talades
i förslaget om särskilda stadgar, som gåfve rättighet åt Den hvar»
att anställa åtal för vissa öfverträdelser af föreskrifter angående allmäna
hushållningen. Någon sådan stadga torde likväl knappast kunna
uppvisas. Visserligen innehölle några författningar såsom de om tillverkning
och försäljning af bränvin och om försäljning af maltdrycker
en mycket utsträckt åtalsrätt. Så långt som till alla gånge den dock
icke, ty föräldrar och barn eller makar eller syskon finge ej åtala
hvarandra och ej heller tjenare sin husbonde; och om det än finge
antagas, att förslagets författare syftat på den i sistnämnda författningar
stadgade åtalsrätt, så löste dock förslaget ingalunda frågan,
huruvida stadgandena om åtalsrätt, som förekomme i eu mängd andra
ekonomiska författningar, t. ex. byggnadsstadgan för rikets städer,
helsovårdsstadgan och förordningen angående bevarande af minnesmärken,
skulle fortfarande gälla eller icke.

Justitieråden von _ Hofsten, Huss, Svedelius och Wedberg ansågo,
lika med Justitierådet Östergren, sista stycket af denna §, såsom öfverflödigt,
böra utgå.

5 §•

I afseende å första stycket anförde Justitieråden Fluss, östergren
och Wedberg: Ehuru föreskriften om allmän åklagares underrättande

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sand. 1 Afd. 5 Höft. 4

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition NT:o 5.

om en af målsegande väckt talan å brott, som hör under allmänt
åtal, uppenbarligen har till ändamål att bereda allmänne åklagaren
tillfälle att i målet föra talan, innefattar dock ifrågavarande §, enligt
dess nuvarande lydelse, icke något hinder deremot att den af målseganden
väckta talan, sedan allmän åklagare derom erhållit underrättelse,
afdömes innan det ens varit honom möjligt att inställa sig i
målet. Stadgandets lydelse i principbetänkandet, der det heter att underrättelsen
skall meddelas allmänne åklagaren »så tidigt att han kan
öfvervara målets utförande», synes följaktligen ega företräde.

Enligt 2 § åligger det allmänne åklagaren att tala å brott, som
hör under allmänt åtal och från denna regel äro ej undantagna de fall,
der åtal blifvit af målsegaren anstäldt. Det i 5 § begagnade uttrycket
»och eger äfven han (åklagaren) i målet föra talan och förebringa bevisning»
synes följaktligen vara mindre lämpligt, enär fråga här ej
är om att åt åklagaren uppdraga eu rättighet, som han annars ej
skulle eg a, utan stadgandet endast innefattar en anmaning till honom
att fullgöra sin pligt att ingripa i målet, der i följd af målsegandens
oförmåga att rätt utföra åtalet eller af annan anledning skäl dertill
förefinnes.

Derjemte anmärkte Justitieråden Huss, Svedelius, Östergren, Wedber
g och Glimstedt att enär underlåtenhet att iakttaga föreskriften om
allmänna åklagarens underrättande icke borde medföra strängare påföljd,
än det med samma föreskrift afsedda ändamål kräfde, men innehållet
af ifrågavarande § kunde tydas så, att Rätten innan berörda
föreskrift blifvit fullgjord voro förhindrad att företaga målet till handläggning
och följaktligen måste, om vittnen på kallelse infunnit sig
hos domstolen, låta dem gå bort ohörda, denna § borde erhålla sådan
förändrad affattning, att eu slik tydning förekommes.

Beträffande senare stycket af denna § förenade sig Högsta Domstolens
ledamöter om följande yttrande: Derest, såsom det synes, det
föreslagna stadgandet i lista punkten af detta stycke hvilar på fullt
rigtiga grunder, torde undantag derifrån icke utan tvingande skäl böra
ega rum.

Likväl föreslås i 2:dra punkten ett undantag till förmån för de
angifvelse!'', hvilka ådraga dess upphofsman rekonventionstalan; och
anföres såsom skäl härför hurusom det vore stridande mot billighet
och rättvisa, derest den för obefogad angifvelse åtalade betoges möjligheten
att bevisa angifvelsens sanning. Detta skäl lärer dock ej vara
af vidare betydenhet, ty dels kom me angifvare!! i förevarande fall ej
i sämre ställning än en hvar annan, som åtalas för falsk angifvelse
eller beskyllning för brott, hvarå han ej eger målsegandetalan, och

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

dels är väl utsigten ringa att angifvelse, som ej lyckas vinna afseende
hos Advokatfiskal, Justitiekansler eller Justitieombudman, skulle kunna
komma att vid Domstol vinna framgång.

Härtill kommer att genom detta undantag den åsyftade regeln
torde varda upphäfd just i de fall, för hvilka den är afsedd, eller till
skydd mot obefogade åtal. Den angifvare, som finner sig ej kunna
erhålla åklagares biträde eller hellre vill fritt på egen hand förfölja
embetsmannen, hvars embetsåtgärder icke utfallit till angifvarens belåtenhet,
torde lätteligen kunna i angifvelseskriften så utmana den angifne,
att denne må finna sig nödsakad att väcka rekonventionstalan,
vare sig i ändamål att verkligen vinna näpst å angifvaren eller måhända
för att undgå skenet af fruktan för åtal.

7 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det torde kunna ifrågasättas huruvida
stadgandet i senare stycket af denna §, hvilket är hemtadt från
nu gällande lag, är af beskaffenhet att böra i den nya lagen intagas.
Följdrigtigheten synes icke fordra att åtal, som ej kunnat utan målsegandens
medgifvande anställas, skall sedermera kunna utan målsegandens
medgifvande fullföljas, än mindre att åtal, som målseganden sjelf
anstalt och der åklagare ej egt föra någön talan, ej skall få af målseganden,
utan hinder från åklagaremaktens sida, nedläggas.

Om än det må anses med god ordning öfverensstämmande att
målsegande, som genom angifvelse åstadkommit åtal, ej bör ega att,
sedan rättegången hunnit till det stadium, som här afses, genom återkallelse
af angifvelsen eller genom förlikning omintetgöra åtalet och
således hafva utan ändamål anlitat åklagaremakten, torde dock i fråga
om åtal, som målseganden sjelf anstält, någon betänklighet från allmänna
ordningens synpunkt icke möta mot målsegandens rätt att nedlägga
målet.

8 §•

Med erinran dels att eu hos domstol anhängiggjord talan, sedan
den blifvit pröfvad genom beslut, som egde laga kraft, vore förd till
slut och följaktligen derefter ej kunde blifva föremål för nedläggande,
dels ock att domstols utslag, hvarigenom straff blifvit ådörndt, med
undantag för visst i förordningen den 30 Maj 1873 omförmäldt fall,
hvarom i förevarande § ej vore fråga, icke finge verkställas med mindre
utslaget egde laga kraft, anmärkte Justitieråden Huss och östergren

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

att, jemte det de i l:a punkten af ifrågavarande § förekommande orden
»när helst lian vill» såsom öfverflödiga kunde utgå, den 2:a punkten
af samma § borde erhålla följande förändrade lydelse:

»År straff ådömdt genom beslut, som eger laga kraft, må dock
förlikning ej hindra straffets verkställande.»

9 §•

Justitieråden Östergren och Glimstedt yttrade: I fråga om åtals
nedläggande innefattar det s. k. principbetänkandet 3 Del. 1 kap.
9 och 10 §§ eu lösning, som synes fullt tillfredsställande och tillämplig
äfven under nuvarande förhållanden, då i de säkerligen icke ofta
förekommande fall, der domstolen ansåge sig icke omedelbarligen kunna
förordna om målets afskrifning, förhållandet kunde anmälas hos Justitiekansleren
eller Kongl. Majds Befallningshafvande, som då egde att,
om omständigheterna dertill föranledde, beordra åklagare att fullfölja
målet.

Annorlunda utfaller omdömet om nu förevarande förslag, hvarigenom
den kärande lemnas öppet att med flera eller färre afbrott ända
till dess preskription åkommer hålla motparten under åtal. Detta
torde dock uppenbarligen innefatta ingrepp i den tilltalades rättmätiga
anspråk att, sedan en gång åtalet blifvit anstäldt, få detsamma utan
onödigt uppskof eu gång för alla slutligen afgjordt. Det skulle jemväl
på ett särdeles betänkligt sätt inverka till ''förringande af domstolens
makt att förebygga onödig tidsutdrägt, derest i rättegången, sedan
efter uppskof på uppskof slutligen föreläggande meddelats käranden
att å viss dag förete all den utredning, hvaraf han ville sig begagna,
vid äfventyr att . målet blefve i befintligt skick afgjordt, käranden
skulle kunna omintetgöra verkan af sådant föreläggande derigenom,
att han å den dag, som i föreläggandet afväges, nedlade sin talan,
för att redan vid nästa rättegångstillfälle återupptaga densamma och
så vidare gång efter annan.

10 §.

Högsta Domstolens ledamöter yttrade, att de lika med Beredningen
ansågo enklast och lämpligast att målsegandes skadeståndstalan bör,
så vidt ske kan, åtfölja åtalet; men i enlighet härmed syntes dels
rättigheten för målsegande att föra särskild skadeståndstalan, utom i
det fall som afsåges i 11 §, böra inskränkas till det fall, då han ej varit
i åtalet hörd, och dels skadeståndstalan, som af målsegande blifvit förd

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

utan sammanhang med ansvarstalan, sedermera böra utesluta målseganden
från rätt till ansvarstalan eller rätt att enligt 3 § hos allmän åklagare
påkalla åtal.

13 §.

Justitieråden Svedelius, Östergren, Wedberg och Glimstedt anförde:
Det torde vara uppenbart att fall kunna inträffa, då just i följd af
målsegandens utevaro. och således i saknad af den faktiska utredning,
som genom hans hörande kunnat vinnas, pröfningen i åtalet måste
utfalla helt annorlunda än som skulle inträffat derest målseganden
blifvit i åtalet hörd; och vid sådant förhållande synes särdeles betänkligt
att, på sätt i denna § föreslås, ovilkorligen åt pröfningen i
åtalet tillerkänna bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till
skadestånd.

14 §.

Högsta Domstolens ledamöter anmärkte: De civila rättspåföljder,
som här afsåges, utgjorde icke skadestånd och vore ej heller dermed
analoga; hvadan de föreskrifter, som kunde vara lämpliga i fråga om
förhållandet emellan åtal och skadeståndstalan, icke torde kunna utan
vidare förklaras tillämpliga i fråga om dessa påföljder;

hvarjemte Justitieråden Huss, Svedelius, östergren och Wedberg
särskild! erinrade att, derest denna § bibehölles men sista punkten i
första stycket af 10 §, i anledning af hvad deremot blifvit anmärkt,
komme att ändras så att rättighet för målsegande att föra särskild
skadeståndstalan icke egde rum då han varit i åtalet hörd, ett dylikt
stadgande dock lämpligen icke borde gälla om sådan talan, som namnes
i 14 §.

2 KÅP.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förenade
sig om följande yttrande: Enligt gällande lagstiftning är det polismyndigheten,
som har befogenhet och pligt att upptäcka brott, efterspana
den brottslige och hålla härför erforderliga undersökningar och förhör.
I de flesta fall är den, som verkställer efterspaningar och håller polisförhör,
tillika allmän åklagare; men det finnes polismyndigheter, som icke ega
att vid domstol tala å brott, som de uppdagat, likasom det gifves allmänna
åklagare, hvilka icke äro behörige att leda den förberedande

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

undersökningen om brott. Polismannens och allmänna åklagarens kall
äro således olika befattningar, ehuru de särdeles på landet ofta äro
förenade i en persons hand. Uti de fall, då den, som håller förberedande
undersökning om brott, är både polisman och allmän åklagare,
är det i sin egenskap af polisman han handlar och hans förrättning
benämnes också polisförhör eller polisransakning. — De göromål, som
tillkomma polismyndigheterna, äro emellan dem genom instruktioner
fördelade, så att det för hvarje ort alltid finnes en polismyndighet, som är
pligtig att, då brott blifvit begånget, vidtaga de förberedande åtgärderna
för brottslingens befordrande till straff. — Uti dessa nu bestående anordningar
skulle väsentliga rubbningar göras genom de i förevarande kapitel
föreslagna stadgande!]. Allmänna åklagaren skulle få befogenhet och
åliggande att vid sidan af polismyndigheten hålla den förberedande
brottmålsundersökningen. På de orter, der polismyndigheten och åklagarekallet
icke äro hos en person förenade, skulle minst två personer hafva
rätt och pligt att hvar för sig syssla med samma ärende. Följderna af
denna 113m anordning torde ligga för öppen dag. Då skjddigheten att
söka uppdaga ett brott och att efterspana brottslingen komme att
hvila å flere, kunde det lätteligen hända, att den ene afbidade den
andres initiativ. Åklagaren kunde vänta, att polismyndigheten skulle
taga spaningarne om hand, under det att polismyndigheten tiyggade
sig vid att åklagaren skulle handla, genom hvilket allt spaningarne
skulle försinkas och förlamas. Ännu oftare torde det inträffa, att polismannen
och åklagaren, hvilka begge äro af lagen anbefalda och således
måste finna sig af tjenstepligt manade att omhändertaga den förberedande
undersökningen, hvar för sig verkstälde efterspaningar, och
om dessa spaningar leddes efter olika metod, kunde derigenom hända,
att den ene komme att motarbeta den andre, t. ex. om den ene förrättningsmannen
gjorde sina spaningar hemligen och i t3^sthet, men
den andre sökte vinna sitt mål genom tillkännagifvanden i tidningar
och publikationer från predikstolar 0. s. v. Äfven andra kollisioner
kunde lätteligen uppstå; och genom dubbla undersökningar och förhör
blefve dessutom den allmänhet, som hade att lemna upplysningar, öfver
höfvau betungad med besvär och kostnader. Om slutligen bemödandena
att upptäcka brott eller att ertappa den brottslige ej kröntes
med framgång, skulle den ene förrättningsmannen sannolikt söka vältra
skulden derför på den andre. Då föreslagna nya stadgandena
således icke syntes tillrådliga, hemstäldee, att 2 kapitlet icke måtte antagas
utan en grundligare omarbetning, hvarigenom den dubbla befogenheten
hos åklagaren och polismyndigheten samt möjligheten af kollision
dem emellan blefve förebyggd.

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

2 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg anförde:
Detta från det s. k. principbetänkandet hemtade stadgande kunde
möjligen der vara berättigad!, eftersom samma betänkande förordade
inrättandet af en ny funktionär, öfveråklagaren, som skulle blifva allmänna
åklagarens förman; men i det föreliggande förslaget, som icke
upptoge öfveråklagarekallet och icke ens antydde, hvilken förman som
åsyftades, stode stadgandet temligen omotiveradt.

4 §.

För att tydligare utmärka att hvad här stadgades skulle gälla
endast då antagligt var att det ifrågavarande brottet ej vore af vederbörande
åklagare kändt, hemstälde Justitierådet Wedberg att ordet förekommer
matte utbytas mot det i 3 § använda ordet yppas, i hviiket
fall lika litet här som i 3 § behöfde tagas hänsyn till frågan huruvida
brottet blifvit åtaladt eller ej.

5 §•

Justitierådet Wedberg ansåg att genom föreskriften att allmän åklagare
skulle efterforska allt, som kunde tjena till upplysning om en
för brott angifven persons oskuld, åklagaren pålades såsom tjenstepligt
något som ej var med ändamålet för hans befattning förenligt.

7 §.

Justitieråden Huss och Östergren anmärkte att de icke kunde
finna att sådan anmälan, som i denna § föreskrefves, nu mera än tillförene
vore af nöden.

8 §.

Justitierådet Östergren ansåg att undersökning på stället borde
såsom hittills ega rum äfven i det fall, att anledning till sjelfmord
förekommmer.

10 §■

Justitieråden Fluss och Östergren ansågo skyldigheten att inställa
sig vid sådant förhör, som i denna § afses, böra inskränkas till de
fall då, enligt lag, straffarbete kunde följa å brottet.

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Då i den lagbestämda straff latituden

för ett brott ingå särskilda straffarter, kan väl samma brott
icke betecknas snarare såsom belagdt med den ena än med den andra
straffarten, hvarföre således med brott, som betecknas såsom »belagdt
med straffarbete)) snarast måste förstås sådant, hvarå denna, men icke
lägre straffart kan följa.

Deremot framgår af principbetänkandets motivering i fråga om
häktning och vid jemförelse med nu gällande lag att uttrycket »belagdt
med straffarbete» af Beredningen tillägges vidsträcktare betydelse, så
att med brott, som sålunda betecknas, afses jemväl sådant, i hvars
strafflatitud annan straffart jemte straffarbete ingår.

Anmärkta uttryck torde således böra här och å öfriga sedermera
förekommande ställen i lagen utbytas mot något, som bestämdt angifver
hvad dermed må åsyftas.» —

Enär med det i senare stycket af denna § begagnade uttryck
»brott hvilket i lag är belagdt med straffarbete» uppenbarligen åsyftades
sådana brott, i hvilkas i lagen bestämda strafflatitud inginge straffarbete,
ehvad samma latitud derjemte innefattade såsom alternativ en
lindrigare straffart eller icke, men det ifrågavarande uttrycket skulle
kunna tydas så, som om detsamma afsåge endast sådane brott, som
ovilkorligen medförde straffarbete, ansågo Justitieråden Huss, östergren
och Wedberg att det citerade uttrycket måtte så väl i förevarande §
som på de flera följande ställen i förslaget, der samma uttryck förekomme,
utbytas mot de i promulgationsförordningen den 16 Februari
1864 begagnade orden: »men hvarå dock straffarbete enligt lag kan
följa».

15 §.

Justitieråden Huss och östergren ansågo principbetänkandets stadgande,
att protokoll borde föras öfver förhör, vara väl grundadt, enär
blotta minnesanteckningar, som väl näppeligen kunde ega synnerligt
vitsord, blefve af ringa värde vid ransakningen inför domstol.

17 och 18 §§.

Justitieråden Huss och östergren ansågo att ifrågavarande §§,
hvad formen beträffade, borde bringas till närmare öfverensstämmelse
med motsvarande §§ i principbetänkandet, enär de senare i enkelhet
och lättfattlighet egde företräde.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

33

19 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren, Wedberg och Glimstedt
ansågo visserligen att förrättande af husransakan kunde anförtros åt
nämndeman eller ledamot i kommunalnämnd, om de åtoge sig sådant
uppdrag, men att någon skyldighet att dermed tillhandagå ej borde
dem åläggas.

20 §.

Justitierådet Huss yttrade: Det synes tvifvelaktigt huruvida i

här afsedda fall, att det, som eftersökes, blifvit på färsk gerning följdt
eller spåradt till hus eller gård, polisbetjent, nämndeman, fjerdingsman
eller egaren till det eftersökta må vara berättigad att äfven mot husegarens
vilja bereda sig inträde i huset eller gården för att återtaga
det spårade godset. De dunkla orden »utan vidare ransakan» synas
visserligen antyda att en sådan rätt ej skulle ega rum, men den omständighet
att stadgandet blifvit stäldt före § 21 kunde anses utmärka
att hvad deri sägs skulle ega tillämplighet äfven på § 20. Till förekommande
af missförstånd, hvars följder kunde blifva betänkliga, torde
ett förtydligande af meningen vara erforderligt.

21-23 §§.

Justitieråden Östergren och Wedberg ville fästa uppmärksamhet på
behofvet af att redaktionen af dessa §§ ytterligare öfversåges med afseende
på användandet af orden och samt eller, hvilka syntes hafva
blifvit med hvarandra förvexlade till hinder för ett rätt förstånd af lagbuden.

25 §.

Då den i förevarande § meddelade föreskrift, att kroppsransakan
å qvinna ej finge utan hennes medgifvande verkställas af annan än
qvinna, lätt skulle kunna föranleda dertill att, der, såsom ofta i landsorten
vore förhållandet, någon i dylika förrättningar förfaren qvinna
ej funnes att tillgå, undersökningen ej blefve med erforderlig omsorg
och noggrannhet utförd, hemstälde Justitieråden östergren, Wedberg och
Glimstedt, att berörda föreskrift måtte så modifieras, att ej ändamålet
med förrättningen löpte fara att förfelas.

Bih. till Piksd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 5 Häft.

Ö

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

29 §.

Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt anförde:
Vid en sträng tillämpning af denna §, sådan den i förslaget lyder,
skulle följa, att de deri meddelade föreskrifter om försegling skulle
gälla äfven i det fall, att ifrågavarande hus- eller kroppsransakan verkstäldes
af sådan myndighet, som enligt nästföregående § sjelf vore behörig
att öppna och undersöka förseglade enskilda handlingar; men
som detta ej kunde vara förslagets mening, hemstäldes, att ordalagen
i §:n måtte förändras.

31 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Glimstedt anförde:
Uå det ej torde böra åläggas den myndighet, som hos post- eller telegrafanstalt
tagit en handling i förvar, att uppsöka eu möjligen å aflägsen
ort vistande adressat för att åt honom öfverlemna handlingen,
hemställes om den förändring i förevarande §, att handling, som å sådan
anstalt anhållits, skall, då den ej vidare är af nöden, dit återställas.

32 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt
yttrade: Utan afseende på eganderätt, torde väl i förevarande fall

rättigheten att återfå det tillvaratagna godset böra tillkomma den, som
hade godset i besittning, då detsamma togs i förvar.

3 KAP.

2 §■

Justitierådet Huss hemstälde att uttrycket »skall han tagas» måtte
utbytas mot orden »må han tagas».

3 §•

Justitieråden Östergren och Wedberg anmärkte, att senare stycket
af denna § borde ega tillämplighet på hvarje så (kvalificerad person,

85

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 5.

som i lista stycket af samma § nppgifvits, hvadan begynnelseorden i
senare stycket »misstankes någon, som icke har stadigt hemvist inom
riket» borde utbytas mot orden »misstankes sådan person».

Derjemte hemstälde bemälde Justitieråd äfvensom Justitierådet
Huss att, i öfverensstämmelse med hvad vid 2 kap. 10 § föreslagits,
orden »men dock i lag belagdt med fängelse» måtte utbytas mot orden
»men hvarå dock fängelse enligt lag kan följa».

4 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Fall kunna inträffa då reseförbud
kan vara för den misstänkte svårare än häktning; och torde derföre
reseförbud ej böra få användas mot den, som förklarar sig hellre vilja
träda i häkte.

Högsta Domstolens öfrige ledamöter hemstälde, att bestämmelsen
om den påföljd, som reseförbuds öfverträdande medförde, måtte erhålla
sådan plats, att det blefve tydligt att den skulle gälla äfven det förbud,
som meddelades enligt andra stycket af denna §.

5 §•

Då de personer, å hvilka denna § företrädesvis komme att vinna
tillämpning, ofta saknade visst hemvist, ansågo Justitieråden von Hofsten,
Huss, Östergren och Wedberg det i motsvarande stadgande af promulgationslagen
begagnade ordet »hemort» ega företräde.

7 §-

Justitieråden Östergren och Glimstedt anförde: Då häktning eller

reseförbud, som här afses, har till syfte att ställa den misstänkte under
åtal, men detta syftemål skulle kunna förfelas i de fall, der det icke ankommer
på offentlig myndighet att anställa åtal, torde den här omförmälda
befogenhet att förordna om häktning eller reseförbud böra inskränkas
så att den ej må ega rum i afseende å andra brott än dem, som äro
underkastade allmänt åtal.

Jemväl synes befogenhet i detta afseende icke böra under nuvarande
förhållanden utsträckas till sådana åklagare, som icke tillhöra
polismyndigheten.

9 §•

Då den i denna § stadgade ovilkorliga skyldighet för myndighet,
hos hvilken anmälan om någons gripande blifvit gjord, att inom 24

36

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o• 5.

timmar derefter anställa förhör med den gripne kunde under vissa förhållanden,
såsom då den gripne förvarades å ett från myndighetens
vistelseort aflägset ställe, befinnas omöjlig att fullgöra, samt omständigheterna
dessutom kunde vara sådana att något förhör med den gripne
icke oundgängligen erfordrades för bedömande af häktningens befogenhet,
ansågo Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glhnstedt att
myndighetens pligt i ifrågavarande fall ej borde omständligare regleras,
än att förordnande om den gripnes häktande eller lösgifvande skulle
meddelas så snart sådant kunde ske.

13 §.

Med åberopande af anmärkningen vid 9 § erinrade Justitieråden
Huss1 Östergren, W edberg och Glimstedt, att orden »förhör enligt 9 §
anställas» borde utbytas mot orden »förordnande om den gripnes häktande
eller lösgifvande enligt 9 § meddelas».

20 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Glimstedt yttrade:
Det före ransakningen meddelade reseförbudet är, enligt 4 §, ej gällande
längre, än till dess den tilltalade vid domstolen sjelf svarat, och
har således i och med svaromålets afgifvande förfallit. Den Rätten
enligt förevarande § tillkommande pröfning i fråga om reseförbud torde
således böra afse huruvida sådant förbud bör ytterligare meddelas eller
icke, och sådan pröfning lärer ej utan oegentlighet kunna betecknas
såsom afseende huruvida »reseförbudet» (hvilket ju då pröfningen meddelas
redan förfallit) må »fortfara eller upphöra».

Då vidare, enligt 4 §, det synes kunna ankomma på den, som
reseförbudet meddelat, att suspendera eller modifiera detsamma, synes
det icke vara utan vigt att hafva den frågan klar, huruvida ett befintligt
reseförbud må anses vara meddeladt af den ena eller andra myndigheten.

_ Ehuru derom icke något sägs i förslaget, torde af bestämmelsen
i öfrigt kunna slutas, att reseförbud, som under ransakningens gång
meddelas, skall omfatta tiden till nästa ransakningstillfälle; men i afseende
å reseförbud, som kan böra meddelas i ett slutligt sakfällande
utslag, lemnar förslaget icke ledning till utsättande af någon terminus
ad quem.

Justitieråden Svedelius och Wedberg anmärkte, vid jemförelse af
denna § med 25 § i förevarande kapitel, att oaktadt det i förslaget

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

blifvit Rätten ålagdt att i mål angående brott, hvarför någon vore underkastad
reseförbud, vid hvarje rättegångstillfälle pröfva huruvida reseförbudet
borde fortfara eller upphöra, det dock i förslaget icke vore
antydt, om och huru länge reseförbud finge fortfara i det fall, att den,
som reseförbudet gälde, blifvit af Rätten sakfäld; och ansågo Justitieråden
att reseförbud alltid torde upphöra då slutligt utslag meddelades,
i sammanhang hvarmed det finge ankomma på Rättens pröfning,
huruvida reseförbudet borde efterträdas af häktning.

22 och 23 §§.

Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo
att samma skyndsamhet i afseende å ransakningens börjande och bringande
till slut, som i förevarande kapitels 18 och 19 §§ vore föreskrifven
beträffande häktad, borde iakttagas jemväl i fråga om den,
som underkastats reseförbud. Med undantag för de säkerligen icke
talrika fall, då reseförbud meddelades utländsk man på misstanke om
brott, som i lag vore belagdt endast med böter, skulle reseförbud i öfrigt
enligt förslaget meddelas allenast då häktning eljest skolat ske;
och enär den, som underkastats reseförbud, icke såsom den, hvilken
vore häktad, underhölles på det allmännas bekostnad, kunde reseförbud
under vissa förhållanden komma att medföra ett svårare personligt
lidande, än häktning skulle förorsakat.

24 §.

Enär den i denna § åt den häktade inrymda rätt att i visst afseende
få åtnjuta biträde af uppgifna myndigheter kunde af den häktade
missbrukas till att onödigtvis bereda både myndigheterna sjelfve och
enskilda personer olägenhet, och förslaget icke anvisade något medel
till förekommande af sådant missbruk, samt den häktade dessutom, då
han underginge ransakning, egde hos Rätten uppgifva den bevisning,
han åberopade, hemstälde Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren
att ifrågavarande § måtte utgå.

I afseende å den allmän åklagare här ålagda skyldighet gjorde
Justitierådet Wedberg enahanda anmärkning som vid 5 § i 2 kap.

33 §.

Justitieråden Huss, Östergren, Wedberg och Glimstedt ansågo att

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

anledning till det stadgande, som föreslagits i sista punkten af denna
§, ännu icke förefunnes.

Beträffande den föreslagna lagens rubrik hemstälde Justitieråden
fluss, Östergren och Wedberg om icke den omsägning, som lågé i orden:
»Lag angående vissa bestämmelser om», kunde undvikas t. ex. genom
användande af uttrycket: »Lag angående vissa delar af».

I afseende å redaktionen anmärkte Justitieråden östergren och
Glimstedt

vid 1 kap. 1 §.

Vid jemförelse med 19 § 2 mom. i Kongl. förordningen den 16
Februari .1864, finnes hurusom de der i 2:dra punkten förekommande
orden »då ege» blifvit här utbytte med ordet »eger». Sådan förändring,
hvarigenom sjelfva lagbudets imperativa form och dess bestämdt markerade
plats i förhållande till försatsen gått förlorad, synes ingalunda
innefatta någon förbättring.

Likartad anmärkning kan göras emot en mängd andra §§ i lagförslaget,
under det åter i många andra §§ den imperativa formen blifvit
bibehållen;

samt Justitierådet Glimstedt

vid 1 kap. 5 §.

Senare stycket innehåller två stadganden, afsedda att till hvarandra
stå i förhållande af regel till undantag. Likväl äro dessa stadganden
afiattade i två särskilda punkter, utan att den punkt, som innehåller
regeln, innefattar någon antydan om det kommande undantaget.
Sådant redaktionssätt kan lätteligen vid lagtillämpning någon gångleda
til] förbiseende af undantaget.

Enahanda anmärkning kan göras i afseende å redaktionen af 3
kap. 16, 18, 25 och 33 §§.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

39

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 22 Januari 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
ElTREN,SVÄRD,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Riciiert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: von Hofsten,

Glimstedt.

Departementschefen Statsrådet von Steyern föredrog Nya Lagberedningens
förslag till Lag angående vissa bestämmelser om rättegången
i brottmål, jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna utlåtande.

Departementschefen anförde vidare i underdånighet angående
förslagets:

1 Kap.

Vid 2 § andra stycket, som innehåller hänvisning till hvad i en del
ekonomiska författningar finnes särskildt stadgadt om åtalsrätt i fråga
om vissa öfverträdelse!'', är af Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt,
att detta stycke vore öfverflödigt och förty borde utgå.

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

En dylik hänvisning torde dock ej kunna anses olämplig i en
lag, som liar till ändamål att reglera de förhållanden, som bestämma
rätt och pligt att åtala lagöfverträdelser i allmänhet. Den föreslagna
hänvisningen torde ock försvara sin plats i lagen lika väl som de likartade,
i II kap. 33 § och III kap. 34 § upptagna hänvisningar, mot
livilka någon anmärkning ej blifvit inom Högsta Domstolen framstäld.
Då dess uteslutande sålunda till äfventyrs kunde föranleda missuppfattning
af lagens mening i förevarande fall, synes stadgandet böra bibehållas
med den förändring allenast, att, till undanrödjande af den utaf
en ledamot i Högsta Domstolen anmärkta oegentligheten i redaktionen,
orden »för en hvar» utelemnas.

5 § innehåller i första stycket föreskrift att, då målsegande talar å
brott, som hör under allmänt åtal, skall åklagaren om sådan talans
anställande underrättas, innan målet till handläggning företages. I
afseende härå har inom Högsta Domstolen anmärkts, att en så lydande
föreskrift icke innefattade hinder deremot att den af målseganden väckta
talan, sedan allmän åklagare derom erhållit underrättelse, afdömes innan
det ens varit honom möjligt att inställa sig i målet. Till förekommande
af en sådan tydning bör stadgandet erhålla eu något förändrad
lydelse.

Det har vidare anmärkts att underlåtenhet att iakttaga föreskriften
om allmän åklagares underrättande icke borde medföra strängare påföljd
än ändamålet kräfde, men att innehållet af ifrågavarande § kunde
tydas så, att Rätten, innan föreskriften blifvit fullgjord, vore förhindrad
att företaga målet till handläggning och följaktligen måste, om vittnen
på kallelse infunnit sig, låta dem gå bort ohörda. En sådan tydning
af förslaget är utan tvifvel den rigtiga, men jag har ej kunnat af hvad
i Högsta Domstolen anförts öfvertyga mig om stadgandets olämplighet.
År åklagaren icke tillstädes, och företages målet, innan han blifvit
derom underrättad, lära utan tvifvel fall kunna förekomma, då verkligolägenhet
uppstode derigenom, att åberopad utredning förebringades
och målet utagerades, så att endast afdömandet återstode, då åklagaren
derom erhölle underrättelse. För sin talans rätta utförande kunde han
finna nödigt begära de afbörda vittnenas hörande å nyo; och den
ökade kostnad samt tidsutdrägt, som härigenom förorsakades, synes
fullt motväga den påpekade olägenheten deraf att vittnen, som inkallats
innan åklagaren, enligt lagens föreskrift, fått underrättelse om
åtalet, lemnats ohörda till dess berörda föreskrift blifvit fullgjord.

Beträffande andra stycket af 5 § — hvithet innehåller dels att åtal
å embetsbref, som tillhör Konungens eller Hofrätts omedelbara upptagande,
ej må väckas af annan än den, som på embetes vägnar är dertill

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition. N:o 5.

behörig, och dels att, då på angifvelse af målsegande om sådant brott
åtal icke följt, men ansvar å honom påstås för angifvelsen, målseganden
dock eger sjelf väcka åtal å embetsbrottet — har Högsta Domstolen
anmärkt: att något undantag från den i stycket först angifna på fullt
rigtiga grunder hvilande regeln ej utan tvingande skäl borde ega rum;
att, derest den för obefogad angifvelse åtalade målseganden betoges
möjlighet att bevisa angifvelsens sanning, han icke vore i sämre ställning
än en hvar annan, som åtalas för falsk angifvelse eller beskyllning
för brott, hvarå han ej eger målsegandetalan; att i allt fall utsigten
vore ringa att angifvelse, som ej lyckats vinna afseende hos
Advokatfiskalen, Justitiekansleren eller Justitieombudsmannen, skulle
vid domstol vinna framgång; samt att angifvaren kunde missbruka den
ifrågasatta rättigheten genom att i angifvelseskriften så utmana den
angifne, att denne funnit sig nödsakad att väcka rekonventionstalan,
hvaraf blefve en följd, att den åsyftade regeln kunde varda upphäfd
just i de fall, för hvilka den vore afsedd, nemligen till skydd mot
obefogade åtal.

Till en början torde härvid böra erinras, att den bestämmelse,
enligt hvilken målsegande ej får åtala vissa embetsbrott, sjelf utgör
ett undantag från den allmänna regel, att en hvar eger befogenhet
att åtala hvarje lagstridig handling, hvarigenom hans rätt blifvit kränkt,
och att följaktligen det såsom undantag från berörda bestämmelse anmärkta
stadgandet i sjelfva verket blott innebär en återgång i visst
fall till den allmänna regeln om målsegandens rätt och befogenhet.
Obilligheten deraf att målsegande, som blefve åtalad för obefogad angifvelse
mot embetsman, ej finge bevisa angifvelsens sanning äfven
om han dåmera egde de bästa medel dertill, synes svårligen kunna
förnekas. Sammanställningen mellan honom och hvarje annan angifvare,
som ej eger »målsegandetalan)), synes i detta fall desto mindre
öfvertygande, som angifvare verkligen eger målsegandetalan, så snart
den angifna förbrytelsen blifvit mot honom begången. Då i fråga om
embetsbrott målsegande ej tillätes att till försvar mot en rekonventionstalan,
hvilken leder till hans fällande till ansvar, väcka åtal å det af
honom angifna brottet, befirmer han sig följaktligen i sämre ställning
än hvarje annan angifvare, som tillika är målsegande. Men det särskilda
skydd mot obefogade åtal, som skäligen må beredas innehafvare
af vissa embeten, torde ej böra utsträckas utöfver hvad en billig hänsyn
till andras rätt medgifver. De af Högsta Domstolen befarade menliga
följderna af de missbruk, hvartill stadgandet kunde gifva anledning,
torde ej vara af svårare eller egendomligare beskaffenhet, än att
lagens allmänna bestämmelser om straff å den, som falskeligen åtalar
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 6

42

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 5.

annan för brott, må äfven i nu afsedda fall anses såsom tillfyllestgörande
medel mot dylika missbruk. I betraktande häraf synes senare
stycket af 5 § böra lemnas oförändradt. *

9 § innehåller föreskrifter derom, att nedlagdt åtal, som ej fullföljes
af dertill behörig person, skall afskrifvas såsom förfallet; att
sådant dock ej utgör hinder för nytt åtals anställande; samt att, der
straff förfaller efter viss tid, må vid bestämmande af den dag, från
hvilken sådan tid skall räknas, afseende icke fästas å det afskrida
åtalet.

I motiven till Nya Lagberedningens förslag hafva angifvits de
skäl, som härutinnan föranledt afvikelse från principbetänkandet, hvars
motsvarande bestämmelser gingo derpå ut, att, der åtal, som handlagts
vid domstol, blifvit af allmänna åklagaren nedlagdt, domstolen
skulle ega att, om den funne skäl dertill, anmäla förhållandet hos åklagarens
närmaste förman, som hade att inom lagbestämd kort tid gifva
tillkänna, om han ville fullfölja åtalet; att, der domstolen icke funnit
skäl till sådan anmälan, eller der åtalet icke blifvit fullföljdt vare sig
af åklagarens förman eller af målseganden, det skulle såsom förfallet
afskrifvas; samt att i sådant fall den tilltalade skulle för framtiden
vara fri från åtal för samma brott, derest ej inom viss tid åtalet blefve
af behörig person anhängiggjordt och fullföljdt.

Inom Högsta Domstolen hafva två ledamöter ansett den i principbetänkandet
föreslagna lösning af denna fråga vara att föredraga, såsom
fullt tillfredsställande och tillämplig äfven under nuvarande förhållanden.
Häremot möta emellertid allvarliga betänkligheter. Principbetänkandet
förutsätter en ny organisation af åklagareväsendet med
särskilde Överåklagare i länen. Om införandet af en dylik organisation
är nu ej fråga. Den af nämnde två ledamöter i Högsta Domstolen
anvisade utvägen att under nuvarande förhållanden åt Konungens Befallningshafvande
eller Justitiekansleren öfverlemna frågor om fullföljande
af åtal i nu åsyftade fall, då dessa myndigheters åtgärd eller
pröfning skulle påkallas af domstol, vore tvifvels utan mindre tjenlig
och föga förenlig med grunderna för gällande rättegångsordning.

Vid sådant förhållande lärer ej heller införande af en ny och särskild
preskriptionstid för åtalsrätten, på sätt i principbetänkandet åsyftas,
nu böra ifrågakomma. Den tilltalades rätt i detta hänseende synes
vara tillräckligt tillgodosedd genom det i förslaget intagna stadgande,
enligt hvilket åtal, som blifvit nedlagdt, icke verkar något afbrott eller
rubbning i fråga om den tid, efter hvilken straff för vissa brott, som
lemnas utan åtal, förfaller. Vid de anmärkta menliga verkningarne af
upprepade åtal för samma brott torde ej heller böra fästas någon öfver -

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

vägande betydelse, då i betraktande tagas dels gällande föreskrifter
rörande rättegångs missbruk och ersättning för rättegångskostnad och
dels'' den åtalades befogenhet att väcka rekonventionstalan för falsk
angifvelse. På dessa grunder synas de framstälda anmärkningarne ej
böra föranleda ändring af hvad i 9 § blifvit föreslaget.

Under det att i 10 § föreslagits ett stadgande derom att, då åtal
är afdömdt genom laga kraft egande beslut, utan att målsegandes rätt
till skadestånd blifvit pröfvad, står det målseganden fritt att derom
föra särskild talan, hafva Högsta Domstolens ledamöter ansett rättigheten
för målsegande att föra särskild skadeståndstalan böra inskränkas
till det fall, då han ej varit i åtalet hörd. Då det i praktiskt afseende
otvifvelaktigt är eu fördel, att målsegandens skadeståndstalan,
så vidt ske kan, åtföljer åtalet, och då den målsegande, som varder
under åtalet hörd, torde kunna anses pligtig att vid förlust af vidare
talan, innan åtalet blifver afdömdt, väcka det anspråk på skadestånd,
hvartill han kan anse sig ega befogenhet, utan att derigenom någon
obehörig inskränkning i rätten till skadeståndstalan blifver införd, synes
andra punkten af 10 §:s första stycke kunna erhålla en med Högsta
Domstolens åsigt öfverensstämmande lydelse.

I sammanhang härmed hafva Högsta Domstolens ledamöter yttrat,
att skadeståndstalan, som af målsegande blifvit förd utan sammanhang
med ansvarstalan, sedermera bör utesluta målseganden från rätt tilj
ansvarstalan eller rätt att enligt 3 § hos allmän åklagare påkalla åtal.

De fall, då ett i lagen intaget förbud i detta syfte komme i
i tillämpning, skulle tvifvels utan blifva ganska sällsynta, då olägenheten
för målseganden sjelf af ett sådant åtskiljande af skadeståndsoch
ansvarstalan ligger för öppen dag. Men häraf följer icke att ett
dylikt förbud bör i lagen intagas. Detta skulle innebära stadfästelse
af en ny grund för åtalsrättens upphörande och deraf beroende strafffrihet
åtminstone för de brott, som endast af målsegande eller på
dess angifvelse få åtalas. Någon följ dugtighet stode dock ej härvid
att vinna, enär stadgandet, i hvad det anginge målsegandens rätt att
hos åklagaren påkalla åtal, skulle afse allenast brott af sistnämnda beskaffenhet,
men deremot ej utsträckas till brott, som höra under allmänt
åtal och om hvilka enligt 2 § en hvar eger att hos åklagaren
göra angifvelse. Något tillägg till förslaget i omförmälda syfte torde
derför icke böra göras.

I afseende å den i 13 § intagna föreskrift att, då åtal blifvit
genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven om målseganden
ej varit i målet hörd, beslutet i hvad det innefattar pröfning af brottets
verklighet och den tilltalades skuld ega bindande verkan i fråga

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om målsegandens rätt till skadestånd, hafva fyra bland Högsta Domstolens
ledamöter funnit det vara särdeles betänkligt att ovilkorligen
åt pröfningen i åtalet tillerkänna bindande verkan i fråga om målsegandens
rätt till skadestånd.

Enligt 6 § står det rnålseganden öppet att, då allmän åklagare
väckt åtal, deri föra talan och förebringa bevisning, och skall förty
underrättelsen om åtalet meddelas rnålseganden, der han är känd och
synnerligt hinder derför ej möter. I de allra flesta bland de fall,
hvarom nu är fråga, beror det alltså på rnålseganden sjelf''att bevaka
sin rätt och talan, och endast i de säkerligen sällsynta fall, då målseganden
icke kunnat varda hörd i det af åklagaren anhängiggjorda
målet, skulle således anledning till någon betänklighet mot ifrågavarande
§ förefinnas. Vida mer betänkligt synes dock vara, att sedan
»brottets verklighet och den tilltalades skuld» en gång blifvit pröfvad
genom beslut, som vunnit laga kraft, medgifva det frågan härom å nyo
upptoges, för att göras till föremål för ny, med särskilda kostnader
förbunden ransakning och en till äfventyrs förändrad pröfning. Ett
sådant medgifvande stode ej i öfverensstämmelse med i öfrigt antagna
grunder för behandling af åtal och skadeståndstalan; och det vore ej
heller förenligt vare sig med ett tillbörligt afseende på den tilltalades
rätt eller med målsegandens intresse i de flesta fall.

Med anledning af de vid 14 § af Högsta Domstolen framstälda
anmärkningar, torde bestämmelsen derom, att vissa stadganden i afseende
å skadestånd ock skulle ega tillämpning i fråga om de i denna
paragraf nämnda rättspåföljder, kunna, såsom icke varande behöflig i
förevarande lagförslag, derur utgå.

2 Kap.

Fyra af Högsta Domstolens ledamöter hafva hemstält, att 2
kapitlet icke måtte antagas utan en omarbetning, hvarigenom den
dubbla befogenheten hos åklagaren och polismyndigheten att leda den
förberedande undersökningen om brott samt möjligheten af kollision
mellan desse myndigheter blefve förebyggd. De skål, som härför blifvit
anförda, äro hufvudsakligen följande.

Enligt gällande lagstiftning vore det polismyndigheten, som hade
befogenhet och pligt att upptäcka brott, efterspana den brottslige och
hålla härför erforderliga undersökningar och förhör. I de flesta fall
vore den, som verkstälde efterspaningar och hölle polisförhör, tillika
allmän åklagare; men det funnes polismyndigheter, som icke egde att
vid domstol tala å brott, som de uppdagat, likasom det gåfves allmänna

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagare, hvilka icke vore behöriga att leda den förberedande undersökningen
om brott. De göromål, som tillkomme polismyndigheterna, vore
mellan dem genom instruktioner fördelade, så att det för hvarje ort
alltid funnes en polismyndighet, som vore pligtig att, då brott blifvit
begånget, vidtaga de förberedande åtgärderna för brottslingens befordrande
till straff. Enligt förslaget åter skulle allmänna åklagaren
få befogenhet och åliggande att vid sidan af polismyndigheten hålla
den förberedande brottmålsundersökningen. På de orter, der polismyndigheten
och åklagarekallet icke vore hos en person förenade, skulle
minst två personer hafva rätt och pligt att hvar för sig syssla med
samma ärende. Följderna häraf vore uppenbara. Då skyldigheten att
söka uppdaga ett brott och att efterspana brottslingen komme att
hvila å flera, kunde det lättligen hända, att den ene afbidade den
andres initiativ. Åklagaren kunde vänta, att polismyndigheten skulle
taga spaningarne om hand, under det att polismyndigheten tryggade
sig vid att åklagaren skulle handla, genom hvilket allt spaningarne
skulle försinkas och förlamas; ännu oftare torde det inträffa, att polismannen
och åklagaren, hvilka begge vore af lagen anbefalda och således
måste finna sig af tjenstepligt manade att omhändertaga den
förberedande undersökningen, hvar för sig verkstälde efterspaningar,
och om dessa spaningar leddes efter olika metod, skulle derigenom
hända, att den ene komme att motarbeta den andre. Äfven andra
kollisioner kunde lätteligen uppstå; och genom dubbla undersökningar
och förhör blefve dessutom den allmänhet, som hade att lemna upplysningar,
öfver höfvan betungad med besvär och kostnader. Slutligen
skulle, om bemödandena att upptäcka brott eller att ertappa den
brottslige ej kröntes med framgång, den ene förrättningsmannen sannolikt
söka vältra skulden derför på den andre.

Härjemte har af dessa ledamöter blifvit anmärkt att det i 2 §
intagna stadgande om skyldighet för allmän åklagare att ställa sig till
efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter skulle stå temligen
omotiveradt i det föreliggande förslaget, då detta icke i likhet med
principbetänkandet upptoge öfveråklagarekallet och icke heller antydde,
hvilken förman som åsyftades.

Hvad sålunda blifvit anmärkt mot grundsatsen att uppdraga
jemväl åt åklagaren befogenhet och pligt att efterspana den brottslige
och hålla härför erforderliga undersökningar och förhör, synes dock
icke ådagalägga denna grundsats dugtighet. Att det är principielt
rigtigt, att den, hvilken såsom åklagare skall i målet föra talan, eger
befogenhet att leda en förberedande undersökning, torde svårligen
kunna bestridas, och de antydda praktiska olägenheterna deraf att

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

åklagarne skulle erhålla rättighet att vid sidan af polismyndigheterna
hålla förberedande brottmålsundersökningar synas så mycket mindre
komma att i verkligheten uppstå, som i förslaget finnes ett uttryckligt
stadgande derom, att vid efterforskning af brott allmän åklagare skall
ställa sig till efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter. Då nu,
der behof förefinnes, det lärer kunna — på sätt i instruktionen fölpolismästaren
i Stockholm redan skett — i administrativ väg föreskrifvas
att polismästare eller annan polisembetsman skall utöfva chefskapet
jemväl öfver åklagare, inses lätteligen att genom sådana föreskrifter
hvarje anledning till kollision emellan åklagare och polismyndighet
vid deras verksamhet i och för den förberedande undersökningen
skall kunna förebyggas, så att de nya föreskrifterna, långt
ifrån att göra väsentliga rubbningar i nu bestående anordningar,
endast skola utgöra eu utveckling och ett fullständigande af hittills
gällande bestämmelser i ämnet.

Redan enligt gällande lagstiftning ega så väl kronofogdarne som
länsmännen befogenhet att verkställa polisförhör i brottmål, och de
förras förmanskap har visat sig fullt tillräckligt att förhindra uppkomsten
af någon kollision emellan de enes och de andres verksamhet.

Erfarenheten från främmande länder, hvarest befogenhet för särskilda
myndigheter att verkställa förundersökning i brottmål finnes införd,
vederlägger ock fullständigt påståendet att praktiska olägenheter
skulle uppkomma af den dubbla befogenheten hos åklagaren och polismyndigheten.
Den moderna straffprocessen medgifver nemligen städse
befogenhet för åklagare att sjelfständigt vidtaga åtgärder i och för
undersökningen, och flerstädes gifves det jemväl en särskild domare
— undersökningsdomaren — hvilken leder förundersökningen i dess
senare stadier. Det torde knappast behöfva nämnas att öfver allt förefinnes
vid sidan häraf eu polismyndighet, hvars befogenhet och sjelfständighet
icke äro ringare än polismyndighetens härstädes. Sådant
oaktadt hafva ingenstädes ofvan anförda svårigheter yppats, och att i
förevarande hänseende någon särdeles olikhet emellan främmande länder
och vårt land skulle förefinnas, synes icke med någon sannolikhet
kunna påstås.

På grund af hvad sålunda blifvit erinradt synes giltigt skäl saknas
att omarbeta förslagets 2 kapitel i den rigtning, som inom Högsta
Domstolen blifvit ifrågasatt.

Då, på sätt redan blifvit anfördt., den i 2 § införda bestämmelsen
om skyldighet för åklagare att vid efterforskning af brott ställa sig
till efterrättelse honom af förman gifna föreskrifter kan vara af nöden

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o o.

för att förekomma det vid efterforskningen olika metoder komma att
användas af åklagare och polismyndighet, ligger häri ett tillräckligt
motiv för bibehållande af ifrågavarande bestämmelse. Någon olägenhet,
deraf, att, med hänsyn till skiljaktigheten i förhållandena å särskilda
orter, endast genom administrativa författningar bestämmes, hvilken
myndighet eller tjensteman i hvarje särskildt fall är att anse såsom
åklagarens förman, synes icke kunna uppkomma.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva ansett skyldighet att
inställa sig vid sådant förhör, som i 10 § afses, böra inskränkas till
de fall, då enligt lag straffarbete kunde följa å brottet. Men då, på
sätt i motiven till förslaget finnes anfördt, man hos de myndigheter
och tjenstemän, åt hvilka den vidsträcktare befogenheten att anställa
förhör skulle blifva anförtrodd, kan förvänta sådan urskiljning, att den
må anses innebära tillräcklig säkerhet mot missbruk af denna befogenhet,
och då det icke lärer kunna bestridas att för uppnående af förundersökningens
ändamål anställande af förhör mången gång kräfves,
synes någon inskränkning i den omfattning, hvaruti anställandet af
polisförhör blifvit i förslaget medgifvet, icke lämpligen kunna ega rum.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt
synes så väl i denna § som å öfriga ställen, der det i förslaget förekommer,
uttrycket »brott, som är i lag belagdt med straffarbete» kunna
utbytas mot de i förordningen om nya strafflagens införande den 16
Februari 1864 använda orden »brott, hvarå straffarbete enligt lag kan
följa».

Vid 15 § hafva två ledamöter inom Högsta Domstolen ansett
principbetänkandets stadgande, att protokoll borde föras öfver förhör
vid förundersökningar, vara väl grundadt, enär blotta minnesanteckningar,
som väl näppeligen kunde ega synnerligt vitsord, blefve af
ringa värde vid undersökningen inför domstol.

Då emellertid ändamålet med de skriftliga anteckningar, hvilka
göras under förundersökningen, endast är att dessa skulle tjena till
ledning för den efterföljande hufvudförhandlingen, men icke utgöra ett
skriftligt bevis, som under denna förhandling åberopas, synes den nu
föreslagna formen för dessa anteckningar ega tillräckligt vitsord, och en
föreskrift om skyldighet att vid dylika förhör föra fullständigt protokoll
förorsaka dröjsmål och omständlighet utan motsvarande gagn.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit erinradt
äro ändringar i lydelsen af 4, 17, 19, 25, 29, 31 och 32 §§ i detta
kapitel vidtagna.

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

3 Kap.

Inom Högsta Domstolen har blifvit anmärkt, att senare stycket
i 3 § borde eg a tillämplighet på hvarje så qvalificerad person, som i
första stycket uppgifvits, hvadan begynnelseorden i senare stycket
borde utbytas mot orden »Misstänkes sådan person».

Det ifrågavarande stadgandet har redigerats i öfverensstämmelse
med gällande lag — förordningen den 1 Mars 1878. Då denna förordnings
tolkning och tillämpning, så vidt kändt är, icke gifvit anledning
till tvekan eller svårighet, synes någon ändring i stadgandets
lydelse ej vara påkallad.

I öfverensstämmelse med de af Högsta Domstolens fleste ledamöter
gjorda erinringar böra 4, 5, 20 och 25 §§ erhålla en något förtydligad
affattning.

Två ledamöter i Högsta Domstolen hafva vid 7 § anmärkt, att
då häktning och reseförbud, som här afsåges, hade till syfte att ställa
den misstänkte under åtal, men detta syftemål kunde förfelas i de fall,
der det icke ankomme på offentlig myndighet att ställa den misstänkte
under åtal, borde den befogenhet att förordna om häktning och reseförbud,
som enligt denna paragraf skulle tillkomma polismyndigheter
och allmänna åklagare, inskränkas och ej eg a rum i afseende å andra
brott än dem, som voro underkastade allmänt åtal. Någon dylik inskränkning
i polismyndigheters och allmänna åklagares befogenhet att
häkta den, som misstänktes för ett under allmänt åtal icke hörande
brott, blef emellertid icke af någon ifrågasatt i det af Högsta Domstolen
den 11 December 1877 afgifrxa yttrande öfver förslag till förordning
angående förändrad lydelse af 6:te punkten i 19 § af förordningen om
nya strafflagens införande. Tvärtom yttrades vid detta tillfälle inom
Högsta Domstolen, att någon betänklighet mot förslagets antagande
ej borde möta deraf att enligt detsamma antalet af de under allmänt
åtal icke hörande förbrytelser, för hvilka den misstänkte finge sättas
i häkte, komme att i icke obetydlig mån ökas. Vid detta förhållande
och då åtgärden väl bör kunna vidtagas i de fall, der målseganden påkallar
åtal, synes någon betänklighet icke böra möta att i förevarande
förslag utan förändring upptaga de i nämnda punkt förekommande
bestämmelser.

Vid denna paragraf har ock blifvit anmärkt, att befogenhet att
förordna om häktning och reseförbud ej borde under nuvarande förhållanden
utsträckas till sådana åklagare, som ej tillhörde polismyndigheten.
Denna befogenhet är dock en nödvändig följd af deras be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5. 49

Rörighet att förrätta den förberedande undersökningen, och någon fara
eller olägenhet torde icke kunna vållas deraf att dylik befogenhet tilllägges
äfven dessa åklagare, som i erfarenhet, kunskaper och pålitlighet
ingalunda äro underlägsna de allmänna åklagare, som tillhöra polismyndigheten.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt
vid 9 § synes skyldigheten att inom 24 timmar anställa förhör med
den häktade kunna inskränkas till de fall, der beslut om hans lösgifvande
ej kan inom samma tid meddelas. Häraf föranledes en ändring1
jemväl i 13 §.

Enär lagförslaget förutsatte, att reseförbud i allmänhet finge
meddelas endast i de fall, der häktning eljest skolat ske, samt reseförbud
dessutom ansågs kunna under vissa förhållanden komma att,
medföra ett svårare personligt lidande än häktning, hvarmed följde
rätt att underhållas på allmän bekostnad, har inom Högsta Domstolen
påyrkats, att i lagförslaget måtte inrymmas ett stadgande af innehåll
att ransakning med den, som fått reseförbud sig meddeladt, skulle
börjas och fortsättas lika skyndsamt som ransakning med häktad.

Det lidande, som reseförbud kan komma att medföra, torde dock
i regeln icke vara jemförligt med det, som förorsakas genom häktning.
Man synes mot det föreslagna stadgandet kunna med skäl erinra, att
detsamma, derest förslagets 18 och 19 §§ godkännas, skulle alltför
mycket splittra domstolarnes redan förut strängt anlitade tid och
arbetskraft, helst reseförbud kunde komma att meddelas äfven i sådana
fall, der omständigheterna enligt äldre lag väl berättigat men ej ovilkorligen
påkallat häktning.

Att den häktade skulle till olägenhet för myndigheter och enskilda
personer kunna missbruka den honom enligt förslaget tillkommande
rättighet att anlita allmän åklagare eller häktets föreståndare
om nödigt biträde i det afseende, som här är i fråga, torde ej behöfva
befaras, då det ju alltid ankommer på åklagaren eller föreståndaren
att afslå den häktades begäran om sådant biträde, som pröfvas icke
vara nödigt, hvadan förslagets bestämmelser i förevarande afseende
synas böra bibehållas oförändrade.

Då enligt gällande lag häktad i allmänhet ej eger att begagna
fullmäktig, utan endast biträde i rättegången, samt ovilkorlig rättighet
för honom att i enrum tala med den, som i sin egenskap af målsman
eller eljest fatt lof att lemna honom sådant biträde, möjligen skulle
kunna missbrukas till störande af ordningen inom häktet eller till försvårande
af sanningens uppdagande i ransakningen, men dylikt eller
Bill. till Iliksä. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 7

50

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

annat, missbruk ej gerna kan uppkomma derigenom att den häktade,
medgifves att mellan fyra ögon samtala med prest eller läkare, som
är anstäld vid häktet, synes sista punkten i 33 §, i anledning af hvad
deremot blifvit erinradt, böra erhålla en förändrad lydelse.

För den händelse så qvalificerade offentliga sakförare, som i principbetänkandet
omförmälas, komma att antagas, torde någon betänklighet
ej möta att åt dem inrymma befogenhet att i enrum tala med sina
klienter.

Mot ändring af lagförslagets rubrik i enlighet med hvad inom
Högsta Domstolen blifvit anmärkt, synes icke något vara att erinra;
och hemställer jag i underdånighet, att i enlighet med det sålunda i
vissa delar ändrade förslaget Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta nådig proposition om antagande af en lag angående vissa delar
af rättegången i brottmål.

Justitieråden von Idofsten och Glimstedt åberopade sina vid förslagets
granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande
Departementschefen sålunda hemstält; och
skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af innehåll Bil. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

STOCKHOLM, ISAAC MAllOUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.