Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19,
N:o 19.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
anslag till en stambana genom Öfre Norrland; Gifven
Stockholms slott den 29 Januari 1886.
Med åberopande af bilagda protokoll öfver civilärenden för denna
dag vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta,
att en stambana af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad
som de öfriga stambanorna genom Norrland, men med iakttagande
af vissa förenklingar i byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå
eller lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors
till Öfver Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om
de orter, jernvägen bör genomgå,
samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisa ett
särskildt anslag af en million kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
O S € A IL
E. von Krusenstjerna.
Bill. till Rilisä. Frat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
i
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför lians
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den
29 Januari 1886.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,
Statsråden Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna och
Friherre Tamm.
Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde:
»Då arbetena å den år 1881 beslutade fortsättning af Norra Stambanan
från Bräcke till Sollefteå numera så långt fortskridit, att deras
fullständiga afsilande kan med visshet motses under nästkommande
år, har frågan, huruvida denna stambana derefter bör utan något afbrott
dragas ytterligare norrut, trädt i förgrunden, påkallande ett afgörande
redan vid innevarande riksdag.
Beslutet om Norra Stambanans framdragande till Ångermanelfven
mottogs af befolkningen inom de tre öfra Norrländska länen med så
mycken större tillfredsställelse, som detta beslut allmänt uppfattades
Bill. till Riksd. Prat. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 10 Raft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.
såsom första steget till afhjelpande af det alltmera växande beliofvet
af jernvägsförbindelse med det öfriga landet. För att påskynda en
sådan förbindelse vidtogos utan dröjsmål åtskilliga åtgärder. Landstingen
i Vesternorrlands och Vesterbottens län anvisade erforderliga
medel för verkställande af fullständiga undersökningar rörande lämpligaste
sträckningen för en stambana genom de båda länen. Såväl
inom dessa som inom Norrbottens län tillsatte landstingen vidare komitier
med uppdrag att vidtaga åtgärder till företagets befrämjande.
Redan under 1881 års höst ingick Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesternorrlands län till Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader
med anhållan att Styrelsen måtte föranstalta om fullständiga
undersökningar för Norra Stambanans framdragande öfver Ångermanelfven
till Vesterbottens läns gräns. Med anledning häraf verkstäldes
ock på Styrelsens förordnande undersökningar inom Ångermanland åren
1882 och 1884; och under det senare af dessa år företogos och afslutades
jemväl inom Vesterbottens län, genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens
försorg och på landstingets bekostnad, liknande undersökningar.
Sedan dessa derpå nått Norrbottens läns gräns, blefvo uppå
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län derom
gjorda underdåniga ansökning, genom nådiga brefvet den 10 April 1885,
medel strida till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för
verkställande samma år af undersökningar om lämpligaste riktningen
för en stambana från gränsen mellan Vesterbottens och Norrbottens
län till lämplig punkt å Luleå—Ofotens jernväg. De härefter inom
detta län anstälda undersökningarne afslutades under 1885 års höst.
På grund af alla dessa undersökningar — som utförts under förutsättning
att den ifrågasatta banan komme att byggas, med den för
stambanorna vanliga spårvidd (4,83 fot eller 1,433 meter) och broöfverbyggnader
af jern samt med iakttagande deraf att dels den brantaste
lutningen icke borde öfverstiga i Vesternorrlands och Vesterbottens
län 1 :60 samt i Norrbottens län 1: 100, dels ock den minsta krökningsradien
icke underskrida 1,000 fot — bär för banans framdragande utstakats
en linie, som, utgående från Bräcke—Sollefteåbanan vid Nässjö
(Hjelta) i Långsele socken, öfvergår Ångermanelfven vid Ohns by, fortsätter
derifrån förbi Eds kyrka, Selsjön, Stora Aspsjön, Skorped, Ånundsjö,
Fors samt Gideå till Nybergsjö, der linien träffar Vesterbottens län.
Inom detta län framgår den förbi Pengsjö till Ume eif, som öfverskrides
vid Nyby, följer derefter nämnda elfs vestra strand förbi Vännäs
kyrka utmed Vindelelfven till Hedlunda, hvarefter linien fortsätter utefter
elfvens östra strand till Ytter Rödö och derifrån förbi Åträsk
Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition No 19.
3
och Bygdsiljum till Skellefte eif, som den öfvergår vid Gråberget, framgående
vidare förbi Storkågeträsk till Norrbottens läns gräns vid Uddfors.
Derifrån är linien dragen förbi Ytterfors och Finnbäck till Sikfors,
der den öfvergår Pite eif, samt fortsätter derefter förbi Långträsket,
Vestal ark och Heden till Långforsen, der den öfverskrider
Lule eif, hvarpå den slutligen vid Boden i Ofver-Luleå socken anknytes
vid Luleå—Ofotens jernväg. Sammanlagda längden af denna linie
utgör 50 mil 4,466 fot, deraf inom Vesternorrlands län 13 mil 27,300
fot, inom Vesterbottens län 25 mil 4,657 fot samt inom Norrbottens
län 11 mil 8,509 fot.
Dessutom har inom Ångermanland och södra delen af Vesterbottens
län utstakats eu alternativ linie, den s. k. Björnalinien, som, skiljande
sig från förr berörda linie vid Fors, derifrån framdragits i nordlig
riktning öfver Björnafallet, Trehörningssjö och länsgränsen vid
Nordsjö till Johannisbo inom Vesterbottens län samt derefter i östlig
riktning mot Pengsjö, der den åter sammanträffar med den östra eller
den s. k. Gideålinien. Då Björnalinien är 2 mil 19,418 fot längre än
Gideålinien, blifver således, om den förra antages, hela sträckan mellan
Hjelta och Öfver-Luleå 52 mil 23,884 fot.
Redan före påbörjandet af undersökningarne inom Norrbottens län
hade jag, uppå Väg- och Vatteubyggnadsstyrolsens derom gjorda framställning,
infordrat chefens för Generalstaben yttrande, huruvida de
inom Ångermanland och Vesterbottens län utstakade luder vore från
strategisk synpunkt antagliga och ändamålsenliga. Uti det utlåtande,
som af bemälde chef i anledning häraf den 25 Juni 1885 afgifvits,
framhålles och utvecklas närmare, hurusom eu från Sollefteå till OfverLuleå
anlagd jernväg, som icke närmade sig Bottenhafvet på sådant
afstånd, att eu landsatt fiendtlig ströftrupp lätteligen kunde uppnå någon
punkt å jernvägen, skulle under ett krig i. Norrland komma att spela
en afgörande roll i afseende på möjligheten att åstadkomma ett verksamt
försvar. Lomme en sådan bana till stånd, skulle nemligen af
de två hufvudgrupper, hvari försvarskrafterna borde fördelas och hvilka
båda vore hänvisade att operera med Jemtland såsom upplagsplats för
sina förnödenheter, den för Norrbottens försvar afsedda kunna sättas i
stånd att vid riksgränsen möta fienden och den andra, för försvaret af
Norrland med undantag af Norrbotten bestämda hufvudgruppen koncentreras
så långt norrut som vid Umeå med en mindre styrka vid Sundsvall.
Häraf följde, att, om Gideålinien komrne till utförande, Umeå
icke skulle kunna försvaras, hvilket deremot kunde låta sig göra, om
den ur strategisk synpunkt fördelaktigare Björnalinien valdes.
4
Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 19.
Sedan derefter Eders Kongl. Magt deri 31 Juli 1885 behagat uppdraga
åt en samma dag tillsatt komité att, efter utredning af omfattningen
och beskaffenheten af den trafik, som vore att påräkna för eu
stambana genom öfre Norrland mellan Sollefteå och Luleå, afgifva yttrande,
huruvida vid en sådan stambanas byggande och trafikerande
borde tillämpas samma system som det hittills vid stambanan genom
Norrland följda, eller om, med hänsyn till den blifvande trafiken, förenklingar
kunde och borde vidtagas, ledande till nedsättning i kostnaderna,
äfvensom att i sammanhang dermed jemväl yttra sig, om anledning
förefunnes att vid banans byggande i större eller mindre mån
använda entreprenadsystemet, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesternorrlands län uti skrifvelse den 5 derpå följande
Augusti anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års
Riksdag framlägga nådig proposition om fortsättning af Norra Stambanan
från punkt, som pröfvades lämplig, i riktning mot Vesterbotten.
Till stöd härför har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med erinran
derom att Norrland obestridligen vore den del af riket, som mest
hade verkligt behof af jernvägar, och att saknaden af sådana under
tider af missväxt föranledde de sorgligaste följder, anfört talrika statistiska
fakta rörande folkmängdstillökningen i Ångermanland samt den
störa naturliga rikedomen och den betydande industriela rörelsen derstädes;
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåg, att provinsen
inom sig slöte rikedomar, de der vore fullt jemförliga med dem,
rikets sydligare provinser i allmänhet hade att framvisa, och att dessa
tillgångar just vore af sådan beskaffenhet, att de kunde lemna värderika
bidrag till en blifvande jernvägstrafik, äfvensom att inom provinsen
funnes eu ovanlig lifskraft och en stor förmåga till ytterligare
utveckling.
Derpå har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens
län uti skrifvelse den 19 September 1885 framhållit detta läns stora
behof af en jernvägsförbindelse med det öfriga landet samt hemstält
om nådig proposition till detta års Riksdag om norra stambanans
framdragande genom Vesterbottens län; och har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i ytterligare skrifvelse den 30 December samma år
anmält att samtliga de kommuner, genom livilka jernvägar inom länet
utstakats, medelst laga kraftegande kommunalstämmobeslut förbundit
sig att utan någon ersättning upplåta all den för jern vägens framdragande
erforderliga, staten icke tillhöriga, afrösningsjord.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands och
A'' esterbottens län hafva derjemte hvar i fråga om sitt län hemstält,
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
o
huruvida det icke vore lämpligast att staten sjelf ombesörjde byggande
af bibanor dels från Gottne till Örnsköldsvik och dels från Vännäs till
Umeå samt vidare till Sandvikens och Holmsunds lastageplatser, för
Indika bibanor undersökningar på kommuners och enskildes bekostnad
blifvit verkstälda; och har Örnsköldsviks kommun enligt till mig ingifven
skrifvelse för åstadkommande af bibana till Örnsköldsvik med
vissa vilkor beslutit ställa till statens förfogande ett belopp af 75,495
kronor, motsvarande den beräknade kostnaden till inlösen af den för
bibanan erforderliga mark.
Slutligen har äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Norrbottens län uti skrifvelse den 20 September 1885 anhållit om
framläggande till innevarande Riksdag af nådig proposition om norra
stambanans oafbrutna fortsättande till Lule eif med anslutning å derför
tjenlig^ ställe till Lideå—Ofotens jernväg; och har Eders Kongl.
Majrts Befallningshafvande härvid åberopat, hurusom länets afskilda
läge medförde, att detsamma vida mer än andra landsdelar vore för
sin tr}/gghet och bestånd i ett oafvisligt behof af den ifrågasatta
jern vägsförbindelsen, hvilken dessutom, med afseende å länets mångfaldiga
och storartade rikedomar, syntes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara ett eftersträfvansvärdt mål ej allenast för provinsen
utan äfven för landet i dess helhet.
Dessa Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes framställningar,
hvilka på det varmaste understödts af länens landsting uti särskilda,
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvar för sitt län insända
underdåniga skrivelser, hafva jemte dessa senare öfverlemnats till förrbemälda
komité för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det
densamma lemnade uppdrag.
Komitén har numera afgifvit sitt betänkande; och derefter hafva
cheferne för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och för Trafikstyrelsen
i anledning af detsamma till mig aflemnat särskilda promemorior; hvarjemte
förstnämnde chef vidare yttrat sig om tiden, då arbetena borde
taga sin början, och om de penningebelopp, som till deras utförande
årligen komme att erfordras.
Statsbanesystemet inom nedre Norrland mellan Storvik och Ångermanelfven,
sådant detsamma dels redan är utfördt, dels till 1887 års
slut kan emotses blifva färdigt, innefattar (de egentliga stambanorna
och bibanorna ut till kusten sammanräknade) 869 kilometer. Statsverkets
utgift härför uppgår till 68,295,000 kronor.
6
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.
Detta jernvägskomplex betjena!- så fullständigt, som med hänsyn
till landsdelens läge och beskaffenhet gerna är möjligt, hela det nedre
Norrland, eller Gefleborgs, Jemtlands och södra delen af Yesternorrlands
län, så att, om man undantager Herjeådalen och nordliga delarne
af Jemtland, det näppeligen finnes någon punkt inom hela det öfriga
området, som är belägen på längre afstånd från jernväg än 50 kilometer.
Nu är frågan: Skall det norra stambanesystemet af brytas vid Ångermanelfven
och det vidsträckta området norr derom komma att sakna
detta i vår tid nödvändiga sam färdsmedel, lika vigtigt för den fredliga
utvecklingen som i krigstid för fosterlandets försvar? Äro dess naturliga
hjelpkällor så mycket ringare, dess befolknings industriella omtanka
och näringsflit så mycket svagare än i den knappt mera än
hälften så stora landsdelen mellan Ångermanelfven och Dal eif ven, att
staten ej bör, för att understödja dess utveckling i alla riktningar, på
ändamålsenliga jernvägsanläggningar derinom nedlägga åtminstone hälften
så stort kapital som kommit de sydligare norrländska provinserna
till del.
De landsdelar, hvilka genom den ifrågasatta jernvägen skulle
sammanknytas med rikets öfriga stambanenät, eller Ångermanland samt
Yesterbottens och Norrbottens län, innehålla tillsammans en ytvidd af
1,565 qv. mil. Häraf belöpa på Ångermanland 153,60 qv. mil, deraf
8,27 qv. mil vatten, på Yesterbottens län 497,41 qv. mil, deraf 25,9.''! qv.
mil vatten, och på Norrbottens län 913,92 qv. mil, deraf 58,79 qv. mil
vatten. Till lappmarkerna räknas i Yesterbottens län nära 320 och i
Norrbottens län omkring 670 qv. mil, och kustlandet innehåller således
i förra länet omkring 180 och i det senare omkring 240 qv. mil. Hela
Sveriges ytinnehåll är 3,869,93 qv. mil, deraf 317,57 qv. mil vatten.
Invånareantalet uppgick år 1884 i Ångermanland till 109,830, i Yesterbottens
län till 112,209 (deraf i lappmarkerna 24,097) och i Norrbottens
län till 95,340 (deraf i lappmarkerna 14,549).
Norrländska jernvägskomitén har lemna! en fullständig redogörelse
för de tre landsdelarnes utveckling under senare tider och deras nuvarande
ståndpunkt i ekonomiskt hänseende. Ur denna redogörelse,
till hvilken jag i öfrig! får hänvisa, tillåter jag mig anföra några siffror.
Medan Vårt land i dess helhet under det tre fjerdedels sekel, som
förflutit sedan år 1810, ökat sin folkmängd med 95 procent eller ej
fullt fördubblat densamma, har deremot under samma tid Ångermanlands
folkmängd vuxit med öfver 170 procent, Yesterbottens med nära
250 procent och Norrbottens med 181 procent. De föddes öfverskott
öfver de aflidne, som under tjuguårsperioden 1861—1880 för hela riket
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
7
uppgick till 1,17 procent per år, utgjorde under samma period för de
tre landsdelarne respektive 1,48, 1,61 och 1,52 procent.
I fråga om folkmängdens täthet äro naturligtvis dessa provinser
betydligt underlägsna det öfriga Sverige (då medelsiffran för hela riket
vid 1880 års slut var 1,285 personer på qv. milen, utgjorde den för
Ångermanland 755, för Vesterbottens kustland nära .500 och för Norrbottens
kustland omkring 330), men härvid är att märka, att folktätheten
inom ådalarne, såsom af de å komiténs karta befintliga uppgifter
bäst synes, på många ställen är högst betydlig.
Om Norrbottens snart sagdt outtömliga malmtillgångar har utredning
erhållits genom den år 1875 genom statens försorg verkstälda
undersökning. Utan att taga hänsyn till malmerna inom Juckasjärvi,
hvilka, när de en gång exploiteras, väl söka sin väg till Vesterhafvet,
innehåller ensamt Gellivare malmberg vid endast en fots afsänkning
eu malmtillgång af 22,200,000 centner.
Beträffande den odlade jordens areal föreligga uppgifter, för Ångermanland
för åren 1805—1865, för Vesterbotten för 1805 —1871 och för
Norrbotten för 1805—1884. Dessa gifva vid handen att ökningen uppgått
'' i Ångermanland till 350 procent (procenten för hela riket under
samma tid 250), i Vesterbotten till 560 procent (för hela riket 280)
och i Norrbotten ända till 710 procent (för hela riket 350). 1882 års
skörd, reducerad till »rågvärde», uppgick i Ångermanland till 1 million,
i Vesterbotten till 1,550,000 och i Norrbotten till 1V2 million kubikfot.
Af Sveriges 18 millioner hektar skogbärande mark belöpa på
Ångermanland 1,200,000, på Vesterbotten 2,100,000 och på Norrbotten
2.675.000 hektar. Trävaruutförseln utgjorde år 1883 från Norrbotten
omkring 400,000, från Vesterbotten 300,000 och från Ångermanland
750.000 kubikmeter. Sistnämnda landsdels trävaruutförsel omfattade,
i värde räknad, eu femtedel af rikets hela trävaruexport och ungefär
8 procent af rikets utförsel i det hela af alla dess produkter tillsammantagna.
Dessa siffror tala, och norrländska jernvägskomitén kan ej sägas
hafva öfverskattat det öfre Norrland, då komitén såsom resultat af sin
undersökning uttalar, »att utvecklingen i de tre öfra norrländska länen
nu nått en sådan stadga, att befolkningen derstädes väl förtjenar det
kraftiga stöd till ytterligare förkofran och framsteg, som eu stambana
bereder».
Lika litet torde kunna jäfvas hvad komitén vidare yttrar derom,
att eu sådan bana med fullt skäl kan antagas blifva äfven för öfriga
delar af landet, af stor betydelse .såsom möjliggörande ett lättare ut
-
8
Konijl. Majds Nåd. Proposition No 19.
byte af skilda landsdelars produkter, ett utbyte som nu endast med
svårighet och tidsutdrägt kan ega rum.
Af folkmängdens ojemna fördelning i de trakter, som närmast
skulle komma att utgöra den blifvande jernvägens trafikområde, frestas
man antaga, att markens bättre eller sämre beskaffenhet på denna fördelning
haft väsentligt inflytande. Så är dock icke förhållandet. Öfverallt
i dessa trakter äro de tätast befolkade orterna de, hvilka gynnats
af de bästa naturliga samfärdsmedlen. Befolkningen är företrädesvis
samlad utefter ådalarne. Mellan dessa orter ligga trakter fullt
lika mottagliga för kultur, och blifva dessa satta i förbindelse med
öfriga delar af landet, skola odlingsmarker blifva tillgängliga af oerhörd
vidd och i godhet mången gång stående framför dem, som hittills
odlats.
Kommer jernvägen till stånd, skall ock den norrländske jordbrukaren,
hvilken nu under större delen af året är utestängd från all tillförsel
och till följd deraf tvingas att drifva den för Norrland vanskliga
sädesodlingen, kunna företrädesvis egna sig åt frambringandet af
foderväxter. Så kommer till ömsesidig båtnad Norrland att från sydligare
delar af riket hemta större förråd af spanmål och mjöl, medan
det i utbyte lemnar alstren från sina ladugårdar. Äfven i andra afseenden
blifver jernvägen till nytta för landet i dess helhet. Genom
densamma underlättas tillträdet till Norrlands skogar och malmfält, och
virke af mindre dimensioner, som nu förmultnar oåtkomligt i skogarne,
kan förvandlas till kol och användas vid vår på träkol baserade jernhandtering.
Men eu jernväg genom öfre Norrland påkallas ej blott af hänsynen
till denna landsdels framåtskridande och förkofran; den kräfves ock,
vill det synas mig, af militära och politiska skäl. Då Sverige näppeligen
kan räkna på herraväldet i Bottniska viken, är äfven under den
årstid, då sjöfarten är öppen, en jernväg, hvarigenom trupper och förnödenheter
kunna hastigt tillföras, ett snart sagdt oundgängligt vilkor
för ett verksamt försvar af norra Sverige. Och erfarenheten har derjemte
visat, att det är icke endast under eu sådan årstid, som Norrland
är utsatt för ett fiendtligt anfall.
Vår gränsprovins Norrbotten får ej isoleras utan bör så mycket
som möjligt och så snart som möjligt sammanbindas med det öfriga
riket.
Finska jernbanenätet hade redan 1883 hunnit till Vasa, beläget
ungefärligen på samma breddgrad som Sollefteå. Omedelbart efter
Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 19.
9
Tammerfors—Vasa-banans fullbordan påbörjades Österbottniska stambanan,
som, utgående från Östermyra station å Vasabanan, är dragen
genom Lappo till Gamla Karleby och derifrån på två till fyra mils afstånd
från kusten öfver Limingå till Uleåborg. Uleåborg ligger något
sydligare än Piteå. Banans längd är omkring 305 verst och den lär blifva
färdig redan i år. Från Uleåborg till gränsen är afståndet 118 verst
eller nära 12 mil. Undersökningar för jernvägens fortsättning till
Torneå lära hafva skett, men beslut om byggandet af eu bana Uleåborg—Torneå
är ännu ej fattadt.
Den rätta tidpunkten för påbörjandet af stambanan genom öfre
Norrland synes ock vara år 1887. Arbetena å de nu under byggnad
varande statsbanorna Söderhamn-—Kilafors och Sundsvall—Torpshammar
hafva så framskridit, att dessa båda banor blifva fullbordade under
innevarande års sommar. Arbetena å statsbanan Bräcke—Sollefteå
hafva äfvenledes så fortgått, att den kan i det närmaste färdigbyggas
under loppet af detta år. För år 1887 återstå då ej andra arbeten å
redan beslutade statsbanor än utförandet af de få ännu felande kompletteringsarbetena
å Bräcke—Sollefteå-banan och fortsättningen af arbetena
å Hudiksvall—Ljusdals-bauan och för år 1888 endast afslutandet
af sistnämnda jernbana, hvilket till förekommande af uppehåll å virkestransporterna
bör ega rum samtidigt med flottningens början samma
år. Om således icke under årets riksdag; beslut fattas om stambanans
fortsättning norr om Angermanelfven, måste redan år 1887 eu stor inskränkning
i statens jernvägsbyggnader företagas, helst som af det för
samma år påräknade anslaget ej mindre än 536,488 kronor 15 öre
erfordras till inköpet af Hudiksvall—Näsvikens jernväg, hvilken skall
i slutet af samma år af staten öfvertagas och liqvideras. Fn för
landet under nuvarande svåra tider ganska känbar minskning i tillfälle
till arbetsförtjenst för flera tusen arbetare äfvensom i afsättningen af
materialier och öfriga effekter af flerahanda slag för jernvägsbyggnadens
behof skulle således uppstå, oafsedt de stora olägenheter för
staten som blefve en följd deraf, att man i sådan händelse nödgades
— sannolikt för ringa pris — realisera statsbanebyggnadens betydliga
förråd af inventarier och materialier, såsom icke vidare behöfliga, samt
derjemte finge afskeda ingeniörer och arbetare, som under de tolf år,
stambanebyggnaden genom Norrland fortgått, hunnit förvärfva arbetsskicklighet
och vana vid de norrländska förhållandena — arbetskrafter,
som skulle blifva ganska svåra att ersätta, när efter kortare eller längre
mellanrum arbetet med stambanans fortsättning återupptoges. Allt skäl
torde ock vara att, om man skall fortsätta byggandet, begagna de nuBih.
till Itilcsd. Prot. 18Si>. 1 Sami. 1 Åfd. 10 Haft. 2
10
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.
varande konjunkturerna, då materialpris äro billiga och riklig tillgång
på arbetskrafter finnes.
Af dessa skäl och under åberopande i öfrigt af hvad myndigheterna
och jernvägskomitén anfört anser jag mig böra tillstyrka Eders
Kongl. Maj:t att aflåta nådig proposition om anläggande af en stambana
genom öfre Norrland och om arbetenas påbörjande redan år 1887.
Öfvergår jag nu till frågan om den trafikinkomst, som den förevarande
jernvägen kan antagas lemna, så är uppenbart att en jernväg,
som å stora delar af dess sträckning genomgår ännu glest
befolkade och föga odlade trakter, ej kan under första tiden efter
byggandet lemna inkomster, motsvarande dem, som erhållas af stambanor,
livilka genomlöpa våra tätare befolkade landsdelar. Det finansiella
utbytet af en stambana genom öfre Norrland, om jag dermed afser
den direkta inkomst statsverket af banan hemtar, kan således under
den närmaste framtiden näppeligen blifva särdeles tillfredsställande.
Men detta är ju ej heller hufvudändamålet med denna bana. Hufvudändamålet
är, såsom jag redan antydt, — förutom vinnandet af de
militära och politiska syften, h vil ka ensamt för sig, enligt mitt förmenande,
utgöra giltiga skäl för banans tillkomst, — att genom lättare
kommunikationer inom de öfre norrländska provinserna och deras sammanbindande
genom ett alltid begagneligt trafikmedel med det öfriga
Sverige bereda dessa landsdelar möjlighet att till fromma för sig och
derigenom äfven för hela landet fullt tillgodogöra sig de rikedomar,
som finnas der, men som nu, i saknad af den häfstång till utveckling,
som en jernväg utgör, ega intet eller ringa värde. Har jernvägen väl
fått tillfälle att utöfva sitt välgörande inflytande på hela näringslifvet, —
och huru stort detta inflytande är, derpå utgör, bland annat, Jernband
det bästa exemplet, — då skall, derom är jag ock förvissad, denna
jernvägs afkastning ingalunda understiga de nettoinkomster flera af
våra stambanor lemna. Att med tillförlitlighet på förhand beräkna
en blifvande trafiks storlek och beskaffenhet låter sig väl göra,
då fråga är om kortare jernbanor mellan betydligare produktionsorter,
men icke då banan har en större utsträckning. Man är i
sådant fall hänvisad till sannolikhetskalkyler, grundade på de statistiska
data, som kunna erhållas. De beräkningar, som i sådant hänseende
anstälts öfver de sannolika inkomsterna under banans första skede,
hafva emellertid gifvit resultat, vida bättre än man förut, i saknad af
närmare kännedom om förhållandena, vågat antaga.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
11
Norrländska jernvägskomitén, som från de af landstingen i de tre
öfra länen tillsatta jernvägskomitéer erhållit uppgifter öfver den antagligen
blifvande trafiken å banan, bär i två tabeller (betänkandet sid. 35,
tabellen N:o 40) sammanfört dessa uppgifter, till hvilka jag torde få
hänvisa, och komitén har (sid. 58) såsom resultatet af de verkstälda
beräkningarna uttalat det omdöme, att nettoinkomsten af banan skulle
redan i början uthärda jemförelse med motsvarande inkomst vid en
del af rikets nu trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid
antagligen öfverträffa densamma. För beräkningarna finnes ej i
sjelfva betänkandet någon närmare redogörelse, men enligt meddelanden,
hvilka jag från komitén erhållit, har den på de särskilda komitéernas
uppgifter grundade beräkning utfallit på följande sätt.
Den uppgifna persontrafiken motsvarar 10,040,460 personkilometer.
Häraf beräknas för andra klass med 1,115,600 personkilometer
å 5,''.''5 öre ............................................................... 58,569: —
och på tredje klass således 8,924,860 personkilometer
å 3,5 öro .............................. 312,370: 10 ggp. jq
Godstrafiken utgör 45,218,187 tonkilometer, som å 5 öre
gör.......................................................................................... 2,260,909: 35,
hvadan årliga bruttoinkomsten skulle blifva......... kronor 2,631,848: 45
eller i jemnt tal 2,630,000 kronor och således något mera än 4,900
kronor per kilometer. Driftkostnaden har antagits utgöra 70 procent
och årliga nettoinkomsten skulle således uppgå till 789,000 kronor
eller nära 3 procent (2,87) å byggnadskapitalet, detta beräknadt till
27 V2 millioner.
Den nu uppgifna trafiken kan naturligtvis ej vara att påräkna
omedelbart efter det jernvägfen blifvit för trafik upplåten, utan endast
efter hand utveckla sig. Med anledning af den inom komitén väckta
frågan om skäl kunde finnas att använda svagare öfverbyggnad
verkstäldes emellertid beräkningar jemväl öfver den trafik, som kunde
motses under banans tidigare trafikperiod, och enligt dessa har man
redan under jernvägens första skede kommit till en nettoinkomst
af 1,6 procent af byggnadskostnad^!. Vid denna beräkning har man,
stödjande sig på den erkända regeln att inom orter med samma
industriella utveckling och samma naturliga tillgångar och behof
en jernvägs inkomst är direkt proportionel mot den till banans trafikområde
hörande folkmängd, jemfört folkmängdsförhållandena inom den
nya banans trafikområde med enahanda förhållanden hos de år 1884
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
12
för trafik öppnade statsbanedelarne norr om Bollnäs. Med ledning af
den inkomst dessa bandelar nämnda år lemnat (samtliga bandelarne
voro då jemförelsevis nya och den 80 kilometer långa sträckningen
Bräcko—Ragunda öppnades först 1883 och 1884 för trafik) och med
behörig reduktion för det förhållande att persontrafiken å dessa bandelar,
såsom till större delen ingående i eu mycket anlitad turistled,
alltid torde blifva större än å den nya banan, har man funnit att
bruttoinkomsten å den senare banan det år denna hinner fullbordas
skulle uppgå till 1,600,000 kronor eller 2,985 kronor per kilometer.
Driftkostnaden — jemväl beräknad efter jemförelse med de färdiga
bandelarne — skulle uppgå till 1,160,000 kronor och nettoinkomsten
således till 440,000 kronor, motsvarande, som nyss är sagdt, 1,6 procent
å ett byggnadskapital af 271 millioner.
Den genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta
linien utgår, såsom jag förut nämnt, från Hjelta på Bräcke—Sollefteåbanan
i närheten af Långsele kyrka samt Fax- och Ångermanelfvarnes
förening och sträcker sig sedermera öfver Aspeå, Skorped, Fors,
Pengsjö, Vännäs, Stora Bygdeträsket och Uddfors till Öfver-Luleå,
der den sammanträffar med den koncessionerade Luleå—Ofoten-banan.
Mellan Fors och Pengsjö äro två alternativa linier undersökta, den
vestligare Björnalinien och den östligare Gideålinien. Då den senare,
ehuru närmande sig kusten, syntes ega företräde genom bättre kurvoch
lutningsförhållanden samt lättare arbeten, då afståndet mellan banans
ändpunkter genom valet af denna linie blefve 27 kilometer kortare
och då således Gideålinien kräfde den minsta kostnaden, har
norrländska jernvägskomitén vid sina beräkningar utgått från Gideålinien
och dessa gälla således linien Hjelta—Aspeå—Gidoå—Vännäs—
Uddfors—Öfver-Luleå.
Förutom den sålunda undersökta linien hafva för vissa delar af
öfre norrländska stambanan äfven andra sträckningar blifvit ifrågasatta.
Från Sollefteå, Multrå, Sånga och Öfverlännäs kommuner inom
Vesternorrlands län har förslag väckts, att bandelen Hjelta—Ed—■
Skorped skulle utbytas mot eu linie Sollefteå—Björkå—Skorped.
Den nya banans utgångspunkt skulle således icke blifva Hjelta,
— hvilken plats valts hufvudsakligen af tekniska skäl med hänsyn
till svårigheterna vid Ångermanelfvens öfvergång och uppgången från
elfven till den vattendelare, som skiljer Ångermandalen från Nätradalen,
— utan utgångspunkten skulle blifva sjelfva Sollefteå. Banan skulle
Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.
13
der öfvergå elfven och sedermera framdragas utefter elfveus venstra
(norra) strand till Björkå, hvarifrån den skulle fortsättas först i nordlig
och så i vestlig riktning till Skorped. Linien Hjelta—Ed—Skorped är
lika lång som linien Sollefteå—Skorped, men som afståndet mellan Hjelta
och Sollefteå är i mil, blir med den senare linien all trafik till och
från Öfre Norrland belastad med eu mils större våglängd.
Vidare har på bekostnad af dels Hals, Ytterlännäs, Thorsåkers
med flera kommuner inom Vesternorrlands län, dels enskilde personer
jemväl en annan sträckning för den första delen af den nya stambanan
blifvit undersökt. Banan skulle från Sollefteå ledas i sydostlig sträckning
till Nylands lastageplats, derstädes öfvergå Ångermanelfven och
derifrån i nordlig och nordvestlig sträckning framföras genom Styrnäs,
Sidensjö och Mo socknar till Fors, hvarest den skulle sammanträffa
med den af Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uppgångna linien. Under
det linien Hjelta—Aspeå—Fors är 101,5 kilometer, skulle linien Sollefteå—Nyland—Fors
blifva 128,3 kilometer, således 27 kilometer
längre. I fråga om denna sträckning har chefen för Generalstaben
den 10 sistlidne December afgifvit underdånigt utlåtande och deri
alldeles afstyrkt samma sträckning. Efter erinran att det ur militär
synpunkt i allmänhet ej kunde vara annat än olämpligt, att en bana
genom öfre Norrland förlädes nära kusten, framhåller han huru särskilt
banans neddragande från Sollefteå längs Ångermanelfven till
Nyland skulle försvåra hennes begagnande för Norrlands försvar.
»Våra stridskrafter i Norrland», yttrar generalstabschefen, »kunna nemligen
aldrig varda så talrika, att man både förmår hålla en operationsarmé
samlad, med hvilken man kan möta fienden i fronten, och derjemte
kan nöjaktigt besätta alla de punkter, som, till följd af jernvägens
utstakning för nära hafvet, måste skyddas, så framt icke antalet
dylika punkter inskränkes till det minsta möjliga. Skyddandet af
jernvägen vid Nyland och jernvägsbron öfver Ångermanelfven derstädes
skulle, särskild! med anledning af terrängens beskaffenhet och
mängden af landstigningspunkter i denna trakt, fordra ansenliga stridskrafter
och sålunda bidraga att i högst väsentlig mån minska operationshärens
manstyrka, Förslagsställarne omtala sjelfve, huruledes den
hamnbassin, som finnes i Ångermanelfven i Nylands grannskap, är lätt
tillgänglig för de största fartyg. De till skydd för jernvägsöfvergången
afdelade trupper skulle sålunda vara beredde att möta icke
blott fiendens landstigningstrupper utan äfven de fiendtliga örlogsfartygens
grofva artilleri, något hvartill de påtagligen skola vara alldeles
urståndsatte, så framt icke den permanenta befästningskonsten
14
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 10.
tages till hjelp. Att en äfven temligen enkel befästning krafvel- större
kostnader än åtskilliga mil jernvägsanläggning är ett allmänt kändt
faktum.»
Slutligen hafva från Vesterbottens lappmarks socknar äfvensom
från några andra kommuner inom länet önskningar framstäf, att banan
skulle genom Vesterbottens södra och mellersta delar erhålla en
vestligare, lappmarkens intressen mera tillgodoseende riktning. Banan
borde i sådant hänseende vid Bahlfors å den utstakade Björnalinien, i
stället för att gå österut till Pengsjö och Vännäs, fortsätta norrut
genom Bjurholms och Degerfors socknar och först norr om Stora Bygdeträsk
sammanfalla med den andra linien. Någon undersökning eller
kostnadsberäkning för en sådan sträckning finnes ej.
Den genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta
linien för stambanan genom öfre Norrland har valts efter framställning
af de tre länens särskilda jernvägskomitéer och således lagts i den
riktning, som länens egna representanter ansett för länen lämpligast.
Mot hufvudriktningen synas icke heller några väsentliga anmärkningar
kunna göras. En bana genom öfre Norrland får ej läggas så nära
intill kusten, att man utsätter sig för äfventyret, att den skulle lätteligen
upprifvas eller tagas i besittning af en landstigande fiende. Redan
af detta skäl lärer sträckningen Sollefteå—.Nyland—Fors ej böra
ifrågakomma. Å andra sidan och med hänsyn både till blifvande trafikinkomster
och dertill, att de bibanor, som förr eller senare komma
att förbinda hufvudbanan med vigtigare kustorter, ej måtte för mycket
förlängas, bör den ej heller förläggas alltför långt inåt landet. Den
synes derföre, hvad Vest erbotten angår, så mycket hellre böra beröra
Vännäs och ej gå långt vestligare, som Vännäs blifvit af länets jernvägskomité
på det bestämdaste framhållen såsom en trakt, der jernvägen
borde framgå. Af komiténs karta sjmes nu, att hufvudlinien
i allmänhet framgår i gränsen emellan de tätare och glesare befolkade
landsdelarne och intager derigenom ett för den blifvande rörelsen så
fördelaktigt läge som med tillbörlig hänsyn till andra med anläggningen
afsedda statsändamål gerna kunnat åstadkommas. Det närmare
bestämmandet af riktningen torde emellertid, på sätt vid andra stambanor
egt rum, böra förbehållas Eders Kongl. Maj:ts närmare afgörande,
sedan de fullständiga detaljundersökningar, hvilka måste föregå
banans definitiva utstakning på marken, hunnit verkställas. Några sådana
detaljundersökningar hafva ännu icke skett af det naturliga skäl,
att dessa, såsom förenade med ganska betydliga kostnader, ej bort vidtagas
förr än afgjordt är att banan kommer till stånd. På utgången
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
15
af dessa undersökningar torde ock böra göras beroende valet af banans
utgångspunkt, huruvida denna bör blifva Hjelta eller Sollefteå eller
möjligen någon annan plats i närheten; frågan gäller här, såsom jag
redan antydt, hvar man skall finna den lättaste eller, rättare sagdt,
minst svåra öfvergången öfver vattendelaren mellan Ångerman- och
Nätradalen. I afbidan på resultatet af fortsatta undersökningar bör
ock anstå med bestämmandet af sträckningen genom den synnerligen
svåra terrängen mellan Fors och Pengsjö. Något val mellan den billigare
och kortare Gideålinien eller den dyrare och längre, men i strategiskt
hänseende förmånligare och derföre af chefen för Generalstaben
förordade Björnalinien bör icke ifrågakomma, innan sig visat, om
det ej finnes en tredje linie, som, utan att medföra Björnaliniens dryga
anläggningskostnader, ändock är belägen på tillräckligt afstånd från
kusten. Jag föreställer mig således, att för den öfre Norrländska stambanan
ej bör för närvarande bestämmas annan sträckning än från Sollefteå
eller" lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors
till Öfver Luleå, med Konungen förbehållen rätt att i öfrigt närmare
bestämma de orter banan skall genomgå.
Jag omnämnde nyss bibanor från stambanan till kusten. För två
sådana nämligen från Gottne till Örnsköldsvik •— 20 kilometer — och
från Vännäs öfver Umeå till Holmsund — 43 kilometer — äro kostnadsberäkningar
uppgjorda, slutande för den förra å 1,150,000 kronor
och för den senare å 2,200,000 kronor. Bibanor torde vidare ifrågakomma
till Skellefteå och Piteå och kanske till Nordmaling. Sammanräknade
längden af samtliga dessa bibanor skulle uppgå till omkring
140 kilometer. Att sådana bibanor, hvilka blifva af stor betydelse för
utvecklingen af stambanans trafik, förr eller senare skola anläggas, är
väl otvifvelaktigt, men jag håller före att de nu böra lemnas alldeles
ur räkningen och frågan derom öfverlemnas åt framtiden. Skulle
staten finna med sin fördel förenligt att sjelf anlägga någon eller
några af bibanorna, lär väl detta i allt fall ej böra ske under annat
vilkor än att den ort, till hvilken bibanan utmynnade, lemnade ett betydligare
tillskott.
Kostnaden för stambanebyggnaderna genom nedre Norrland —
det vill säga för den uppåtgående stambanan och för tvärbanan genom
Jemtland — har i medeltal per mil uppgått till 744,000 kronor. Spårvidden
är, som bekant, 1,435 meter (4,83 fot) och rälsvigten 19 skålpund
per fot.
16
Kong!. Majds Nåd. Proposition M:o 1,9.
Deri genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta
och af norrländska jernvägskomitén till grund för dess beräkningar lagda
sträckning för stambanan genom öfre Norrland — det vill säga den 50
mil 4,466 fot (535,75 kilometer) långa linien Hjelta—Aspeå—Gideå—
Vännäs—Uddfors—Öfver-Luleå — har af undersökningsförrättarne,
med antagande af samma grunder och byggnadssätt som följts i nedre
Norrland, blifvit beräknad att kosta per mil inom Vesternorrlands län
829,172 kronor, inom Vesterbottens län 742,508 kronor och inom Norrbottens
län 579,237 kronor. Kostnaden för hela sträckningen beräknades
till 36,574,681 kronor eller i medeltal per mil 729,698 kronor
(per kilometer 68,268 kronor).
Den norrländska jernvägskomitén, som hade till uppdrag, bland
annat, att afgifva yttrande huruvida vid nämnda stambanas byggande
och trafikerande borde tillämpas samma system som det hittills
vid stambanan genom Norrland följda, eller om med hänsyn till den
blifvande trafiken förenklingar kunde och borde vidtagas, ledande till
nedsättning i kostnaderna, har i anledning häraf först undersökt, huru
vida skäl funnes att i ett eller flera hänseenden fullständigt bryta med
det hittills tillämpade byggnadssystemet för att på denna väg ernå besparing.
De byggnadssätt, som då kunde ifrågasättas, vore användande
af en smalare spårvidd än 1,435 meter, användande af lättare räler än
19 skålpund per fot och användande af skarpare lutning än den högsta
hittills för Norrland medgifna af 1: 60. Efter utredning af fördelarne
och olägenheterna vid sådana ändringar i byggnadssättet, har komitén
kommit till det slut, att vid öfvervägande af samtliga de förhållanden,
som borde beaktas vid valet af spårvidd för ifrågavarande jernväg, den
breda egde afgjordt företräde framför den smala, att vid sådant förhållande
och då skilnaden i kostnad för smalspårig och bredspårig
jernväg i verkligheten icke medförde någon fördel, om man deremot
vägde de ökade utgifter och hinder, som olikheten i spårvidd föranledde,
alla skäl saknades att på denna väg söka ernå en lägre anläggningskostnad,
samt att intetdera af de båda andra sätten för minskande af banans
anläggningskostnad medförde några verkliga besparingar, utan endast
ledde derhän, att man åstadkomme eu sämre, med olägenheter i större
eller mindre grad behäftad jernväg, å hvilken driftkostnaderna blefve i
betydlig grad förhöjda, hvadan komitén ansåge sig hafva fulla skäl att
äfven afstyrka förändring i byggnadssättet i någondera af dessa båda
hänseenden. Banan borde från början erhålla en sådan konstruktion,
att hon kunde utan särskilda anstalter för stärkande af banans trafik
-
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
17
förmåga motsvara de fordringar, som komme att ställas på henne, när
den motsedda tillväxten i trafik inträffade.
I)å komitén sålunda funnit omfattningen och beskaffenheten af den
trafik, som vore att påräkna för en stambana genom öfre Norrland, böra
utesluta användandet af vare sig mindre spårvidd, lättare öfverbyggnad
eller skarpare lutningar än vid statens öfriga jern vägar i Norrland,
har komitén undersökt, huruvida icke det önskade målet — nedsättning
i kostnaderna — skulle kunna på annat sätt vinnas, utan att eu afsevärd
minskning i jernvägens trafikförmåga eller höjning i driftkostnaden
deraf blefve en följd. I sådant syfte har komitén föreslagit, att banan
skulle erhålla en lutning af 1 : 60 öfverallt der terrängförhållandena
dertill föranledde, i stället för att de af undersökningsförrättarne uppgjorda
kosta a d s fö r s läge n hvilat på antagandet, att detta lutnings förhållande
skulle användas endast der sådant icke kunde undvikas och
att mindre branta lutningar företrädesvis borde sökas. Vidare har
komitén ansett, att vissa delar af jern vägsarbetena kunde utföras på
ett enklare sätt än hittills och att äfven i öfrigt åtskilliga anordningar
skulle kunna vidtagas, genom hvilka jernvägen komme att något skilja
sig från förutvarande statsbanor i Norrland. Dessa förenklingar äro
hufvudsakligen mindre antal trafikstationer, inskränkning af bangårdarnes
storlek, minskadt antal banvaktstugor, enklare och billigare stängsel
kring banområdet, mindre dyrbara stenarbeten o. s. v. Genom vidtagande
af dessa förenklingar och med beräkning af de senare årens
pris å jern och stål har komitén kommit till en kostnadsberäkning,
som med icke mindre än 9 millioner kronor eller 25 % understiger
den af undersökningsförrättarne uppgjorda. Luden Hjelta—Aspeå—
G ideå—Vännäs—Uddfors—Öfver-Luleå skulle nämligen enligt komiténs
åsigt kunna anläggas för en summa åt 27,437,750 kronor (rörlig materiel
inberäknad) eller 51,214 kronor per kilometer. Skulle Björnalinien
anses böra väljas (i hvilket fall banans längd blir 563 kilometer), ökas
kostnaden med något öfver en million eller till 28,494,000 kronor.
Jernvägskomitén hade ock att yttra sig, om anledning förefunnes att
vid banans byggande i större eller mindre mån använda entreprenadsystemet.
Den undersökning af skälen för och mot systemet, som
komitén anstält (betänkandet sid. 58—71), har föranledt komitén att
såsom sin åsigt uttala, att komitén saknat tillräckliga skäl att nu
förorda en ovilkorlig öfvergång till fullständigt entreprenadsystem, men
tillstyrkte det vederbörande förvaltning måtte erhålla uppdrag att, vare
sig på beting eller efter pröfning af infordrade anbud, på entreprenad
Bih. till Rikad. Prof. 1889. 1 Sami. 1 A/d. KO Saft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
låta utföra större eller mindre del af arbetet, derest förvaltningen funne
sådant förenligt med statens fördel.
Det af jernvägskomitén sålunda förordade system för byggandet
af stambanan genom öfre Norrland och komiténs derpå grundade
kostnadsberäkningar synas vara af beskaffenhet att i allmänhet kunna
godkännas. Komitén torde hafva framlagt fullgiltiga skäl för att banan
bör erhålla samma spårvidd och öfverbyggnad som öfriga stambanor i
Norrland och att den brantaste lutningen ej bör öfverstiga 1: 60. Å andra
sidan lärer, med hänsyn till de närvarande förhållandena inom öfre
Norrland, allt skäl förefinnas att genomföra de förenklingar i byggnadsplan,
komitén förordat i fråga om stationernas antal, bangårdarnas
storlek, bevakningen o. s. v. Dessa inskränkningar inverka ej
på jernvägens trafikförmåga, och skulle framdeles, vid en ökad trafik,
större bangårdar, flera banvaktstugor med mera finnas vara af behof
påkallade, så kan sådant åstadkommas utan större kostnad än om
det skett samtidigt med sjelfva anläggningen.
Cheferna för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och Trafikstyrelsen
hafva icke heller mot dessa förenklingar haft annat att erinra, än att
chefen för den senare styrelsen påpekat, att vaktstugornas antal möjligen
behöfde något ökas på sträckningarne genom de glesast befolkade trakterna,
der biträde af extra personal vid påkommande behof synnerligen
vintertiden ej kunde med säkerhet påräknas. Då emellertid verkliga behofvet
först visade sig efter någon tids trafik, har han ansett någon
ändring af komiténs förslagsberäkningar ej böra häraf föranledas.
Deremot har chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uttalat
betänkligheter mot komiténs till en högst väsentlig minskning i kostnaderna
ledande förslag, att lutningsförhållandet 1 : 60 skulle blifva
regel öfverallt, der besparing i terrasseringskostnaden kunde vinnas
genom användandet af en dylik brantare stigning, i stället för att
enligt de af styrelsen för undersökningsförrättarne bestämda normer
sådan stigning endast undantagsvis fått användas. Han har dervid
erinrat, att lutningarnes nedbringande till 1 : 100 medförde eu betydligt
ökad trafikförmåga, och att fördelarne häraf — särskildt med hänsyn
dertill att eu tung godstrafik kräfde billiga fraktkostnader — vore så
stora, att de väl vore värda ej obetydliga uppoffringar. Att det ur
trafikens synpunkt i allmänhet är synnerligt önskvärd!, att lutningsförhållandena
nedbringas till 1 : 100, kan naturligtvis icke förnekas;
Men då på nu ifrågavarande stambana lutningar af 1 : 60 på en mängd
ställen ej kunna undvikas utan ytterligt ökade kostnader, och tågen
således i allt fall måste anordnas för en dylik brantare stigning, synes
Kong!,. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 19.
19
mig vinsten i trafikförmåga genom lutningarnes nedbringande på
mellansträckorna ej blifva synnerligt nämnvärd, så framt man ej lyckas
finna en oafbruten sträckning åt 10, 15 mil, der brantare lutningar
kunna undvikas. Möjligen låter detta sig göra på linien inom öfre
Vesterbottens län och inom Norrbottens län, det vill säga ungefär på
sträckningen mellan Skellefteå och Öfver-Luleå. Härom torde således
närmare detaljundersökningar böra verkställas före slutliga fastställandet
af sträckningen, men i öfrigt synes mig komiténs förslag äfven i denna
del böra godkännas.
Mot komiténs yttrande i fråga om entreprenadsystemet — ett
yttrande afgifvet, likasom komiténs förslag i öfriga delar, utan någon
meningsskiljaktighet -— har jag ej funnit anledning till erinran. Jag
tillstyrker således att, derest jernvägens byggande varder beslutadt,
Eders Kongl. Maj:t ville gifva Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uppdrag
att vare sig på beting eller, efter pröfning af infordrade anbud,
på entreprenad låta utföra större eller mindre del af arbetet, derest
styrelsen finner sådant med statens fördel förenligt.
Komiténs kostnadsberäkningar för en stambana genom öfre Norrland
sluta, såsom jag förut tillåtit mig nämna, på i rundt tal 27 \ millioner
kronor, om Gideålinien, och 28 1 millioner kronor, om Björnalinien
väljes. Å ena sidan blifva dessa kostnader något minskade genom
utfästelsen från Vesterbottens kommuner att lemna afrösningsjord
utan lösen, å andra sidan kunna de komma att ökas, derest lutningsförhållandena
finnas kunna och böra nedbringas å någon längre sträckning.
För ett arbete, som skall fortgå under en följd af år, kunna
ock kostnadsberäkningarne undergå ändring i följd af inträffad förändring
i arbetslöner och pris å materialier. I alla händelser lära
dock kostnaderna kunna antagas komma att understiga 30 millioner
kronor.
I fråga slutligen om det belopp, som för hvarje år borde anvisas,
bär chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i den till mig aflemnade
promemoria i ämnet anfört, att, om det årliga byggnadsanslaget
bestämdes till endast två millioner kronor samt arbetena i följd
häraf komme att fortgå på endast ett arbetsdistrikt, så skulle, med
en kostnadssumma af omkring 28 millioner kronor, eu tid af ända till
14 år erfordras, innan jernvägsanläggningen i sin helhet kunde hinna
fullbordas. Ett så långsamt tillvägagående i utförande af ett arbetsföretag
af den omfattning som det ifrågavarande kunde emellertid,
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
enligt chefens åsigt, icke vara ekonomiskt eller ändamålsenligt. De
nuvarande konjunkturerna, då, såsom redan blifvit, erinradt, materialierna
vore billiga och tillgången på arbetskrafter riklig, borde begagnas.
Genom ett långsammare bedrifvande fördyrades arbetena i afse värd
mån, enär årliga förvaltnings- och åtskilliga allmänna omkostnader
vore i det närmaste desamma, antingen arbetena fortginge på ett
arbetsdistrikt med årligt anslag af 2 millioner kronor eller på två
arbetsdistrikt med tillsammans 4 millioner kronor, öfvervägande skäl
talade derföre för det större årsanslaget å 4 millioner, hvarigenom ock
det öfre Norrland så mycket tidigare skulle komma i åtnjutande af de
stora fördelar, som man genom banans dragande derigenom åsyftade.
De af chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anförda
skäl för att årliga byggnadsanslaget till den öfre norrländska
stambanan bör blifva omkring 4 millioner kronor, hvarigenom denna
bana, d. v. s. vårt stambanenäts utsträckning till Lule eif, skulle kunna
fullbordas på åtminstone 7 å 8 år, eller vid utgången af år 1894, synas
mig förtjent^ af uppmärksamhet, helst då man ihågkommer, att det
finska stambanenätet redan i år lär uppnå Uleåborg. En summa af
fyra millioner om året öfverstiger heller icke det belopp som för
hvart af de båda sista åren och för innevarande år anvisats till stambanebyggnader.
Sålunda har Riksdagen beviljat för år 1884:
till banan Bräcke—Sollefteå ....................................... kronor 2,500,000: —
» » Söderhamn—Kilafors ................................. » 1,500,000: —
Summa kronor 4,000,000: —
för år 1885: till banan Bräcke—Sollefteå............... kronor 2,000,000: —
y> » Söderhamn—Kilafors......... » 1,600,000: —
» » Sundsvall—Torpshammar » 1,600,000: —
Summa kronor 5,200,000: —
och för år 1886: till banan Bräcke—Sollefteå...... kronor 2,000,000: —
r> )'' Söderhamn—Kilafors j> 247,000: —
:» >> Sundsvall—Torpshammar
........................ » 2,154,000: —
» » Hudiksvall—Ljusdal » 2,000,000: —
Summa kronor 6,401,000: —
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
21
Med hänsyn emellertid både till de belopp, som för år 1887 erfordras
till andra stambanebyggnader, och till den omständighet, att
under första byggnadsåret, innan de nödvändiga detaljundersökningarna
för bestämmande af liniens definitiva sträckning hunnit fullbordas, något
byggnadsarbete i större skala eller på två distrikt ej bör ifrågakomma,
torde för år 1887 till stambanan genom öfre Norrland böra
äskas ett vida mindre belopp än det som sedermera, enligt hvad jag
nu tillåtit mig anföra, torde böra till samma bana årligen anslås. Till
Hudiksvall—Ljusdalsbanan äro för år 1887 redan anvisade 2,350,300
kronor och för afslutande af Bräcke—Sollefteåbanan har Eders Kong]..
Maj:t för samma år äskat 750,000 kronor. Sammanlagda anslagssumman
för år 1887 för dessa båda banor uppgår således till 3,100,300
kronor. Och vid sådant förhållande samt med stöd jemväl af den åsigt
jag uttalat, att omkring fyra millioner kronor årligen synas böra användas,
lärer — på sätt chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
ock hemstält — 1887 års anslag till påbörjande af stambanan genom
öfre Norrland böra begränsas till en million kronor att anvisas till utgående
från Riksgäldskontoret. De detaljundersökningar af de olika
ifrågasatta sträekningarne, hvilka, derest banans byggande beslutas,
böra ofördröjligen vid ingången af instundande sommar sättas i gång,
lära kunna tills vidare förskotteras af tillgängliga medel.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen besluta,
att en stambana af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad
som de öfriga stambanorna genom Norrland, men med iakttagande af
vissa förenklingar i byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå eller
lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors till
Ofver-Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter
jernvägen bör genomgå;
samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisa ett
särskildt anslag af en million kronor.»
Hvad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt och hvari statsrådets öfrige ledamöter in
-
22
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
stämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla
samt befalde att, i enlighet dermed, nådig proposition
till Riksdagen skulle aflåtas, så lydande, som bilagan
till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
./. Meijer.
f
Stockholm, K. L. Beckman, 1886.