Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande K: o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Eiksd. Kansli den 23 Mars 1886, kl. 3 e. m.
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande Ko 4, i
anledning af Herr L. 0. Smiths motion, Ko 33, angående
skrif velse till Kongl. Magi med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningarna om kommunalstyrelse
i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm.
I en inom Första Kammaren väckt och till Utskottet remitterad
motion, N:o 33, har Herr L. O. Smith föreslagit:
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes för en kommande Riksdag framlägga
förslag
dels till ändring af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i
stad i syfte, att i stad, der stadsfullmäktige äro tillsatte, de till stadsfullmäktige
valberättigade måtte sjelfve årligen få utse ordförande i
fullmäktige samt revisorer och suppleanter; att vid alla affärsuppgörelser
af någon betydenhet i stad anbud skola offentligen infordras,
och det för staden fördelaktigaste antagas, samt att ingen stad må
under någon, förevändning skuldsätta sig till högre belopp, än att ränta
och amortering kunna till fullo under hela lånetiden utgöras af de
direkta skatterna;
dels till ändring af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm i syfte, att de till stadsfullmäktige röstberättigade må sjelfve
få utse ordförande i fullmäktige samt revisorer och suppleanter; att
Fik. till Eiksd. Prof- 1886. 8 Samt. 2 Afä. 1 Band. 3 Höft. 1
\
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
Öfverståthållareembetets rätt att granska samt stadfästa eller förkasta
stadsfullmäktiges beslut måtte inskränkas inom samma gränser, som
gälla för Konungens Befallningshafvande med afseende på öfriga städers
fullmäktiges beslut; att de fem, oberäknadt ordföranden, som vid
val till stadsfullmäktige erhållit högsta röstetalen, blilva sjelfskrifna
medlemmar af beredningsutskottet, samt af de derefter närmast i röstetal
följande så inånga blifva sjelfskrifna till ledamöter af drätselnämnden
och fattigvårdsnänmden, att antalet af de på detta sätt årligen i hvarje
nämnd inträdande uppgår till fjerdedelen af hela antalet medlemmar i
nämnden eller, om antalet ej låter sig jemn! dela med 4, till fjerdedelen
af närmast högre, med 4 jemn! delbara tal; att vidare vid alla affärsuppgörelser
af någon betydenhet anbud skola offentligen infordras, och
det för staden fördelaktigaste antagas, samt att stadens skuldbörda
icke får under någon förevändning uppbringas till högre belopp, än
att ränta och amortering kunna till fullo utgöras under hela lånetiden
af de direkta skatterna.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört bland annat,
att på många ställen och framför allt i hufvudstaden den meningen
upprepade gånger uttalats i tidningspressen, på offentliga möten och
äfven inom stadsfullmäktige, att de klentrogne vid riksdagen 1859—1860,
hvillca fruktade, att det kommunala lifvet skulle komma att extravagera
utöfver naturliga gränser, ej hade så orätt. Det sätt, hvarpå åtskilliga
städers och särskild! hufvudstad ens finansförvaltning handhades, stode
icke, sade man, i öfverensstämmelse med grundskatterna för en klok
och förståndig hushållning. Finge det fortgå på samma sätt som
hittills, torde det ej dröja länge, förr än man äfven i vårt land finge
höra talas om städer, som instält sina betalningar.
Missnöjet med den kommunala finansförvaltningen framträdde
skarpast bland de lägre, mindre bemedlade klasserna, hvilka i följd af
de personliga och indirekta skatterna lemnade i förhållande till sina
inkomster långt större bidrag till kommuner än de förmögnare, men
detta oaktadt hade föga eller intet inflytande på valen till kommunens
förtroendemän, hvarför de lätt förleddes att, om exr åtgärd för kommunens
räkning visade sig olämplig eller orättfärdig, a priori sluta, att
de styrande i allt hvad de företoge ginge slösaktigt eller egennyttigt
till väga.
Vidare söker motionären med anförda siffror i fråga om städernas
och särskild! Stockholms inkomster och utgifter samt skuldsättning
in. m. under tioårsperioden 1874—1883 ådagalägga, att de klagomål,
som tidt och ofta höjas mot kommunalförvaltningen i städerna, icke
3
Första Kammarens Tillfälliga TJtslwtts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
äro oberättigade, hvarefter han öfvergår till att motivera de af honom
framstälda särskilda förslagen. I afseende å allt detta torde Utskottet
få hänvisa till motionen, i den mån Utskottet icke i det följande kommer
att beröra hvad motionären anfört till stöd för det ena eller andra
förslaget.
För ett rätt bedömande, i hvad mån den här i fråga varande
motionen bör förtjena afseende, lär det blifva nödigt att göra sig reda
för, ej mindre huru vida de missförhållanden som skulle hafva yppat sig,
befinnas vara dels så styrkta, dels så beskaffade, att de med nödvändighet
påkalla rättelse för framtiden, än äfven huru vida de föreslagna
botemedlen kunna anses tjenliga och till ändamålet ledande.
Bevisningen i afseende på den kommunala finansförvaltningens
brister inledes af motionären med åberopande af uttalanden i tidningspressen,
på offentliga möten och inom stadsfullmäktige. Det är lätt
insedt, att dylika uttalanden icke i och för sig tagna kunna utgöra bevis
för rigtigheten af de påståenden, som göras. Motionären har också
med siffror sökt belysa, i hvad män anmärkningarna mot kommunalförvaltningen
i städerna äro befogade. Dessa siffror, som äro hemtade
ur Statistiska centralbyråns berättelser om kommunernas finanser för
1874—1883, utvisa för tioårsperioden en stor tillökning i utgifter, äfvensom
i skulder samt derjemte i allmänhet en s. k. deficit i den årliga
budgeten, i det att inkomsterna understigit utgifterna. Men häremot svarar
å andra sidan en förökning af tillgångarna. För städerna och köpingarna
hafva till gångande från 1874 till 1883 ökats med i det närmaste 100
procent eller från 63,655,750 till 126,778,822; skuldernas ökning är
visserligen till procenttalet något större, nemligen omkring 109 procent,
men dervid bör dock uppmärksammas, att skulderna 1874 utgjorde
blott 45,165,406, men tillgångarne 63,655,750 kronor.
Saken får dock icke betraktas ensamt från de synpunkter, hvilka
nu angifvits. I sjelfva verket bero stegringen af stadskommunernas
utgifter och deraf följande skuldsättning dels på folkmängdens tillväxt
och deraf nödvändiggjorda anordningar i sammanhang med städernas
utvidgning, dels och måhända i ännu högre grad på den lifligare verksamhet,
hvilken de nya kommunalinstitutionerna framkallat. De för
stadskommunerna gemensamma behofven hafva tydligare än förr insetts
och kraftigare bebjertats. På olika områden är en utveckling till
det bättre märkbar och att denna utveckling i flere fall fortgått med
rask fart torde till en del hafva sin anledning deri, att den föregående
tidens verksamhet varit väl litet egnad att befordra framåtskridandetÄfven
inom den kyrkliga kommunen, mot hvars förvaltningsformer i
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
motionen icke någon anmärkning rigtats, framträder samma sträfvan
att tillgodose de allt klarare uppfattade behofven. Då motionären beräknar
att utgifterna inom stadskommunerna under åren 1874—1883
ökades med 56,s procent, kan härvid erinras, att i fråga särskilt om
de af kyrkostämman beslutade utgifterna, hvilka i den meddelade tabellen
icke blifvit skilda från de öfriga, en ökning egt rum af 75 proc.
eller från 2,567,217 kr. år 1874 till 4,511,148 år 1883. Och om man
vill företrädesvis fästa sig vid perioden 1879 — 1883, för hvilken motionären
iakttagit en ökning af 28 proc., visar det sig, att för den kyrkliga
kommunen stegringen uppgått till 26 proc. eller föga mindre.
Hvad åter utgifterna för denna del af kommunen vidkommer, äro de
af beskaffenhet att icke lemna någon ränteafkastning för framtiden,
hvilket deremot är fallet med eu icke ringa del af utgifterna för den
öfriga kommunen, särskild! sådana, med hvilka bestridts anläggning af
i viss män industriella inrättningar, såsom gasverk, vattenledningar
m. m. Men äfven der detta icke är förhållandet, lära de medel, som
användts till förbättrande i andligt och materiel! hänseende af tillståndet
inom en stadskommun, kunna och böra anses i regeln komma att bära
frukt i mer än ett afseende, till och med i ekonomiskt, ehuru måhända
mera indirekt, genom minskade kostnader för sjukvård, fattigvård in. in.
Särskilt bör det icke förbises, att efter år 1874 i följd af Byggnadsstadgans
utfärdande — för att icke nämna Helsovårdsstadgan och dess
inverkan på städernas förhållanden — stadskommunerna måst vara betänkta
på uppgörande af stadsplaner och deraf följande på förhand icke
rätt beräkneliga omkostnader. I hvad mån dessa hafva kunnat blifva
mindre eller större, är ej här stället att bedöma; obestridligt torde det
emellertid få anses, att, när en stadsplan en gång blifvit faststäld,
kommunen derför skulle få vidkännas vissa utgifter, som det icke varit
möjligt att undvika. Också har eu kommun stundom sett sig föranlåten
att inköpa tomtområden och fastigheter i och för genomförande af en
stadsplan. I hufvudstaden har, enligt hvad tillgängliga handlingar utvisa,
staden till början af år 1885 användt af lånemedel till förvärfvande
af fastigheter ett belopp af 10,469,400 kr., hvilket ingalunda är räntelöst,
utan afkastar större eller mindre ränta (för år 1883 var behållna inkomsten
å då användt belopp 3,82 proc.), utan att räkna den möjliga vinst,
som genom tomters försäljning framdeles kan uppkomma eller den besparing,
som kan vinnas i och för anskaffandet af område för gator och torg i
sammanhang med tomtförsäljningar. I företag, som lemna afkastning,
såsom vattenledningen, in. m. voro vid 1883 års slut dessutom nedlagda
i rundt tal 5,600,000 kr. och till slutet af 1884 nedlades i gasverket
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utledande N:o 4. 5
omkring 4,150,000 kronor, hvaraf allra största delen måste belasta utgifterna
för 1884, medan dock full ränta å kapitalet kan påräknas.
Och då motionären anmärker, att hvad Stockholm vidkommer tillgångarnas
värdeökning med nära 4,5 millioner kronor understiger skuldernas
tillväxt, så motsvaras denna summa, hvilken rätteligen upptages
till 4,391,000 kronor, mer än väl af sådana utgifter som 2,142,917 kr.
till trummor och afloppsledningar och 2,063,634 kr. till stadsgårdshamnens
ordnande jemte flere andra dylika utgifter, som i framtiden utan
tvifvel komma att under en eller annan form blifva staden till gagn.
Der ett »deficit» i den årliga budgeten uppkommit, torde således förklaringen
dertill vara lätt funnen, för så vidt som en stor del af utgifterna
i sjelfva verket icke varit af löpande beskaffenhet utan beslutits med
hänseende till framtida gagn och bästa, vare sig de skolat direkt eller
indirekt blifva fruktbärande.
Det ofvan anförda torde tillräckligt ådagalägga, att de af motionären
meddelade siffror och beräkningar icke äro af beskaffenhet att
i och för sig motivera ändringar i lagarne för städernas kommunalförvaltning.
Det följer nu att tillse, huru vida de föreslagna ändringarna
äro lämpliga eller till det afsedda ändamålet ledande.
Först och främst föreslås, att stadsfullmäktiges ordförande bör årligen
utses genom val af de röstberättigade. Ordföranden skulle härigenom
blifva hela kommunens främste förtroendeman, och icke allenast
»en docka i det styrande kotteriets hand». »Han skulle känna sig
manad att så vidt möjligt genomtränga hvarje fråga och söka förekomma
hvarje försök att drifva igenom ett oklokt eller skadligt beslut.»
Det lär utan svårighet inses, att, om ett styrande kotteri kan bildas
och i trots af de ofta återkommande valen, bibehålla sig, detsamma icke
torde finna alltför stora hinder möta för att vid särskild! val till ordförande
tillgodose sina intressen eller önskningar och sålunda ännu
kraftigare befästa sin ställning. Men en sådan myndighet, som motionären
vill bereda ordföranden hos stadsfullmäktige, synes ingalunda öfverensstämma
med den uppfattning, som allt mer gjort sig gällande i
fråga om en ordförandes i en större beslutande församling rättigheter
och pligter, hvilka i allmänhet torde anses gå ut på sakkunnig och
opartisk ledning, men icke innefatta försök att inverka på besluten, i
afseende hvarå särskild!, talmännens inom Riksdagen ställning lemnar
ett nära till hands liggande exempel. För öfrigt fordras för bedömandet
af dugligheten hos en person att vara ordförande närmare kännedom
om hans anlag och sätt att fylla sin uppgift i rådslående församlingar,
än som antagligtvis kan stå mängden af valmän till buds. Under sådana
B Första Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
förhållanden skulle det lätt kunna inträffa, att valmännen med sitt val
träffa en i allo aktad och redbar person, men som saknar den formella
uppfattning och de särskilda gåfvor, som en ordförande-befattning krafvel’
af sin innehafvare.
Hvad motionären vidare föreslår om val af revisorer genom valmännen
sjelfva synes utgå från den uppfattningen, att revisionen skulle
vara ett slags kontroll på stadsfullmäktiges verksamhet. Detta är dock
ingalunda fallet. Revisionen skall deremot utgöra stadsfullmäktiges
kontroll på de förvaltande nämnderna, och om motionären finner det
mindre rigtigt, att det är samma majoritet inom fullmäktige, som beslutar
utgifterna samt sjelf eller genom sina. anhängare verkställer
besluten och revisionen, så må härvid endast erinras, att enahanda förhållande
förekommer inom Riksdagen, hvilken sjelf utser både sina förtroendemän,
fullmäktige i banken och riksgäldskontor, samt revisorer
öfver dem. Kontrollen öfver stadsfullmäktiges verksamhet är deremot
afsedd att åstadkommas genom sjelfva valen.
Motionären föreslår dernäst, att anbud från allmänheten skola
städse infordras vid affärsuppgörelser af någon betydenhet, och att
ovilkorligen det för kommunen fördelaktigaste af de inkomna anbuden
skall antagas. Utan att behöfva närmare inlåta sig pa den omtvistade
frågan om ovilkorligt infordrande af anbud i och för affärsföretag,
tillåter sig Utskottet endast anmärka det sväfvande i de ordalag, som
af motionären begagnats, hvilket tydligast framträder i uttrycket »det
för kommunen fördelaktigaste», ett uttryck, som ingalunda förpligta!-den profvande myndigheten att stanna vid det lägsta anbudet, för den
händelse att sådant skulle vara den innersta meningen med förslaget.
Hvad vidare föreslagits derom, att ingen stad må under någon
förevändning skuldsätta sig till högre belopp, än att ränta och amortering
kunna till fullo under hela lånetiden utgöras af de direkta skatterna,
innefattar i sjelfva verket så godt som ingen garanti för framtiden,
emedan beloppet af de direkta skatterna icke kan en gång för
alla för en längre tid bestämmas, utan kan blifva mindre eller större
allt efter de årligen pröfvade behofven. Vida större trygghet innebäres
i den redan nu gällande bestämmelsen, att beslut om upptagande
af lån, stäldt på längre återbetalningstid än två år, skall underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.
Beträffande kommunalstyrelsen i hufvudstaden särskild! har motionären
uttalat sig för ändring af bestämmelsen angående öfverståthållarens
ordförandeskap i stadsfullmäktige i den rigtning, att ordförande
skulle utses af de valberättigade. Enligt hvad Utskottet har
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 4.
sig bekant, väcktes år 1874 inom stadsfullmäktige ett förslag, att
* öfverståthållarens ordförandeskap derstädes skulle upphöra, så att stadsfullmäktige
Unge sjelfva årligen välja ordförande. Det väckta förslaget
vann emellertid icke bifall inom fullmäktige. Hvad här föreslagits är
något helt annat och sammanhänger med motionärens förslag angående
val af ordförande för stadsfullmäktige i öfriga städer. Utskottet har
redan haft anledning att bemöta detta förslag och får med hänvisningtill
hvad derom förut yttrats afstyrka det motsvarande i fråga om
liufvudstaden. Utskottet anser sig dock böra tillägga, att från motionärens
synpunkt öfverståthållarens ordförandeskap ingalunda torde böra
anses olämpligt, om eljest öfverståthållaren genom sin ställning mer än
någon vald ordförande kan vara i tillfälle att »så vidt möjligt söka
genomtränga hvarje fråga och söka förekomma hvarje försök att drifva
igenom ett oklokt eller skadligt beslut».
Från samma synpunkt betraktadt synas jemväl de stadganden, i
kraft af livilka öfverståthållareembetets stadfästelse erfordras å långt
flere beslut, än som i öfriga städer skola vinna stadfästelse af Konungens
Befallningshafvande, icke böra undergå förändring, då de i
sjelfva verket lemna en viss trygghet mot faran för det kommunala
lifvets extravagans utöfver naturliga gränser, en fara, hvilken man enligt
motionärens uttalanden skulle hafva allt skäl att frukta. För öfrigt
äro dessa stadganden endast en följd deraf, att liufvudstaden i fråga
om kommunalförvaltning är att betrakta såsom i vissa fall likstäld snarare
med ett landsting än med en vanlig stadskommun.
Motionären har slutligen föreslagit, att i Stockholm de fem, oberäknad!
ordföranden, som vid val till stadsfullmäktige erhållit högsta
röstetalet, skola blifva sjelfskrifna medlemmar af beredningsutskottet
samt af de derefter närmast i röstetal följande så många blifva sjelfskrifna
till ledamöter af drätselnämnden och fattigvårdsnämnden, att
antalet af de på detta sätt årligen i hvarje nämnd inträdande uppgår
till fjerdedelen af hela antalet medlemmar i nämnden eller, om antalet
ej låter sig jemnt dela med 4, till fjerdedelen af närmast högre, med
4 jemnt delbara tal.
Utskottet vill häremot först och främst erinra, att Stockholms stad
är för stadsfullmäktigval indelad i 5 valkretsar, i hvilka röstetalen helt
naturligt utfalla mycket olika. Exempelvis kan nämnas, att vid stadsfullmäktigvalet
1884 de högsta röstetalen förekommo i 3:dje och 5:te
valkretsarna, så att i händelse motionärens förslag vid det tillfället
skulle hafva tillämpats, de 5 på uppgifvet sätt valda medlemmarne i
beredningsutskottet skulle hafva kommit att utgöras af 1 från tredje
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
och 4 från femte valkretsen (de södra församlingarna) samt af de 9 på
lika sätt utsedda ledamöterna i drätselnämnden och fattigvårdsnämnden
5 skulle hafva tillhört den tredje och 4 den femte valkretsen, under
det att de öfriga tre valkretsarna icke skulle hafva i beredningsutskottet
eller nämnderna erhållit någon representant. Det ligger för öfrigt
i öppen dag, att kompetensen till att f)dla en plats i beredningsutskott
eller nämnd icke på något sätt sammanfaller med ordningen i fråga
om erhållet röstetal vid val.
Men saken har äfven en annan sida. Om också det kan vara
gagneligt för kommunalförvaltningen, att delvis samma personer verka
inom stadsfullmäktige och inom nämnderna, är det dock ingalunda rådligt
att bestämma, det ett visst antal af nämndernas personal nödvändigt
skall utgöras af stadsfullmäktige. Tvärt om synes det i många fall
önskligt, att beslut och verkställighets åtgärder icke i regeln läggas i
samma personers händer.
Hvad för öfrigt angående kommunalförvaltningen i hufvudstaden
blifvit föreslaget öfverensstämmer med förslagen i fråga om rikets städer
i allmänhet och torde derför icke behöfva vidare behandlas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,
att den ifrågavarande motionen icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Mars 1886.
På Utskottets vägnar:
W. Stråle.