Stals-Utskottets Utlåtande N:o 49.
1
3T:o 40.
Ank. till Riksdagens Kansli den 14 April 1886, kl. ‘/2 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta förslag i fråga om egande- och
dispositionsrätten till vissa under bruk och fabriker skatteköpta
hemman.
(I. Al)
Under anförande, hurusom en mängd kronans hemman blifvit till
understöd för bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande brukseller
fabriksegare med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det
bruk eller den fabrik, till hvars förmån försäljningen skett, samt att, derest
bruket eller fabriken nedlagts, kronan ansetts kunna på grund af föråldrade
författningar återtaga sålunda sålda hemman, har Herr G. A.
Backström i en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 3), med afseende
å den frihet, som numera vore bruks- och fabriksrörelsen medgifven
samt till beredande af trygghet i eganderätt och inteckningsrätt jemväl
hvad ifrågavarande slags hemman angår, föreslagit, att Riksdagen måtte
fatta beslut, att, derest utfärdadt skattebref innehölle, att skatteupplåtelsen
skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge
derifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet för kronan
att yrka rubbning af egares och inteckningshafvares rätt.
I sammanhang med denna till Stats-Utskottets handläggning öfver,
lemnade motion har Utskottet ansett sig böra behandla jemväl en af Herr
C. F. Wcern i Första Kammaren väckt och till Utskottet remitterad moBih.
till Riksd. Prof. 1886. 4 Sami. 1 Afä. 30 Haft.
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.
tion (N:o G), deri motionären, beträffande en särskild grupp af ofvannämnda
hemman, nemligen dem, hvilka, såsom för något bruk omistliga, bruksegaren
berättigats att framför åbon köpa till skatte med vilkor, att denne
skulle sitta odrifven, anfört, att genom den rättighet, som jemlikt Kong],
kungörelserna den 24 Maj 1878 och den 23 December 1881 blifvit medgifven
åt bruksegaren att sälja sin skatterätt till åbon och åt denne senare
att försälja sin åborätt till bruksegaren, det förhållande komme att inträda,
att i förra fallet hemmanet helt och hållet skildes från bruket,
hvaremot i det senare, eller då bruksegaren inköpte åborätten, rättigheten
att förblifva egare till hemmanet icke tillkomme honom, om bruket nedlades.
Då denna inskränkning i eganderätten dels syntes motionären högeligen
orättvis, och dels lätt kunde tillintetgöras på det sätt, att bruksegaren
sålde skatterätten till åbon och sedermera af denne inköpte hemmanet
med så väl åbo- som skatterätt, har motionären föreslagit, att det
måtte i lag stadgas, att bruksegare, som innehar åborätt till något under
bruket skatteköpt hemman, skall vid skattemannarätten till hemmanet
bibehållas äfven i det fall att bruket nedlägges.
Till ledning för omdömet, i hvad mån den eftergift från statens sida,
som motionärerne ifrågasatt, må anses vara af rättvisa och billighet påkallad,
har Utskottet ansett sig böra lemna en redogörelse för förhållandet
med här ifrågavarande försäljningar till bruk och bergverk.
Bergshandteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom
en af landets vigtigaste näringar. Genom frambringande af metaller
bildades nemligen nytt kapital och, jemte det näringen lemnade sysselsättning
och utkomst åt ett betydligt antal menniskor, var den skatt, som
under benämning af tionde och hammarskatt af bruken utgjordes, en för
staten vigtig inkomstkälla. Till gengäld härför omhuldades ock denna
näring från statens sida, och då erforderlig tillgång till skogsprodukter utgjorde
ett af de hufvudsakligaste vilkoren för näringens bestånd och utveckling,
anvisades för ändamålet åtskilliga kronoskogar. Dessa innehades
till en början afgiftsfritt; men jemlikt Kongl. brefvet den 14 Mars 1689
belädes jernverken för de dem anslagna skogar med en viss årlig arrendeeller
rekognitionsafgift, hvilken utgick af stångjernshamrar med 2 öre och
af masugnar med 1 öre silfvermynt för hvarje stafrum ved, som efter
uppskattning ansågs vara för bruksdriften behöfligt och kunde med skogens
bestånd afverkas. Denna afgift höjdes jemlikt Kongl. brefvet den
24 November 1747 till respektive 6 och 3 öre silfvermynt för hvarje
stafrum. De s. k. ädlare verken äfvensom jerngrufvor skulle dock jern
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.
3
likt Kongl. brefvet den 7 November 1690 och Kongl. resolutionen den
11 December 1696 åtnjuta befrielse från sådan afgift. Såsom vilkor för
begagnande af dessa skogar gälde i allmänhet å verksegarnes sida, att
bruksrörelsen fortsattes och skogarne icke anlitades utöfver hvad för verkens
behof kräfdes, hvaremot, och för så vidt den vid verkens anläggning
privilegierade tillverkning var på virkesfång från statens skogar grundad,
staten icke ansågs ega rätt att, så länge nyssnämnda vilkor af verksegaren
fullgjordes, återkalla den skedda upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta
voro större, än som för verkens behof erfordrades, och staten sålunda utan
att gagna verksegarne gick miste om den inkomst, som kunde erhållas af
de för verkens fortsatta bedrifvande öfverflödiga skogsområdena, föreskrefs
genom Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811 bland annat, att, sedan
hvarje rekognitionsskog blifvit å karta affattad och undersökning egt rum
till utrönande af verkets behof af skogsprodukter och huru mycket som
för detta ändamål kunde påräknas från dem af verkets egna skogar, på
livilka smidet var grundadt, samt i hvad mån rekognitionsskogen vore för
det återstående behofvet erforderlig, vederbörande myndighet skulle genom
utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen i sin helhet eller endast
en viss del deraf borde få under bruket bibehållas; att den verket tillerkända
skogstrakt skulle, der verkets egare önskade skatteköpa densamma,
till hemmantal indelas och skattläggas, hvarvid de för verkets räkning å
skogen upptagna torp eller odlingslägenheter skulle bilda stommar för de
nya hemman, som komme att af skogsmarken bildas, och hvarje helt mantal
tilldelas från 1,200 till och med 3,000 tunnland, allt efter markens
beskaffenhet och bördighet samt skogens återväxt och årliga afkastning
m. m.; samt att verkets egare skulle medelst erläggande af sex års räntor
efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen med
skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda rekognitionsafgiften
upphörde, och dels att allt framgent bibehålla hemmanen
till bruket, hvarom förbehåll skulle i skattebrefvet införas.
Enligt hvad skatteregleringskomitén i sitt den 13 September 1882
afgifna betänkande angående skatteförhållandena i riket sid. 168 meddelat,
hafva, med tillämpning af här ofvan anförda bestämmelser, rekognitionsskogar,
indelade till hemman om tillhopa 276,921 mantal, försålts till
verksegare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade belopp utgör allenast
23,423 kronor 41 öre.
Då i Kongl. förordningen angående skatteköp den 19 September
1723 såsom allmän grundsats stadgades, att åbon skulle framför andra
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 49.
ega att lösa sitt innehafvande hemman till skatte, gälde detta likväl ej
de kronohemman, som voro belägna i orter, der ädlare samt manufakturverk
funnos, och hvilka af Bergskollegiet förklarades vara för något verk
omistliga. Skatteköp af dessa hemman var förbjudet; men kort derefter
blef genom Kongl. brefvet den 16 Augusti 1731 förordnadt, att ej allenast
nyssnämnda utan äfven de inom jernbergslagen belägna kronohemman,
som befunnos lända verken till styrka och vara derifrån omistliga, skulle
af verkens egare få köpas till skatte framför åbon, med förbehåll att denne
skulle vara odrifven. Förhållandet emellan bruksegaren, såsom innehafvare
af skatterätten, och hemmansåbon bestämdes sedermera närmare genom
Kongl. brefven den 23 September 1747 och den 28 Januari 1757 sålunda:
att åbon, hvilken skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sina skyldigheter
efter husesynsordningen och icke nyttjade skogen annorlunda än
efter allmänna lagen och författningarna, icke fick med flera dagsverken
belastas, än som i jordeboken vore hemmanen påförda; att bruksegaren,
som var kronan ansvarig för räntan, egde att efter öfverenskommelse med
åbon förvandla densamma uti kolning och körslor emot samma betalning,
som skattebönder åtnjöto, hvarvid dagsverken borde efter ortens markegång
beräknas och härutöfver inga besvär åbon påläggas; att bruksegaren
hade frihet att med egen betjening så nyttja skogen, att den för framtiden
kunde ega bestånd och, der lägenhet dertill fans, jemväl uppodla
åker och äng, så vida åbon det ej sjelf förmådde, och derigenom ej förorsakades
men och intrång; att åbon ej kunde betagas ett sådant bruk af
hemmanets skog, som fordrades till hemmanets vidmakthållande genom
byggnader och stängsel med mera, men att det ej vore honom tillåtet att
afföra skog eller kol till någon annan än den, som egde skatterättigheten,
när denne efter gångbart pris derför erlade betalning; samt att åbon var
förbunden att låta jordegaren framför andra mot skälig betalning njuta
de dagsverken och körslor, som utom dem, hvilka tillkommit genom heminansräntans
förvandling, kunde efter öfverenskommelse åstadkommas. Skatterätten
till ifrågavarande hemman förlorades dock, om det bruk, till hvars
förmån skatteköpet egt rum, nedlades. I sådant fall skulle nemligen, enligt
Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt den 11
December 1766, de under bruket lydande hemman hemfalla till kronan
eller bördeman, dock skulle i förra fallet åbon vid sin lösningsrätt bibehållas
emot köpeskillingens erläggande till kronan, utan att bruket någon
åborätt tillerkändes. Då nödig bestämmelse saknades, huruledes med de
till brukens understöd skattesålda kronohemman borde förhållas, i det fall
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 49.
att ingen till åboskapet berättigad af den siste åbons slägt qvarlefde, anhöllo
Rikets Ständer vid 1853—1854 årens riksdag, att Kongl. Maj:t måtte
förordna, huru med antagande af åbo å dessa hemman skulle förfaras, då
vid inträffad åboledighet icke någon till åboskapet berättigad person af
den siste åbons slägt funnes. Med anledning häraf har Kongl. Maj:t jemlikt
bref den 3 Februari 1855 förklarat, att, då vid inträffande åboledighet
å ifrågavarande slags hemman icke någon till åboskapet berättigad
person af den siste åbons slägt funnes, besittningsrätten å hemmanet,
så vida bruket ej blifvit nedlagdt, skulle tillkomma bruksegaren
samt denne således ega att såsom åbo detsamma innehafva med de rättigheter
och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarna föreskrefve,
hvaremot, så framt vid dylik åboledighet bruket vore nedlagdt, det
uti Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt af den 11
December 1766 för sådan händelse meddelade stadgande, att skatterätten
skulle hemfalla till kronan, borde lända till efterrättelse. Numera är det,
jcmlikt Kongl. kungörelserna den 24 Maj 1878 och den 23 December
1881, inedgifvet åbon att öfverlåta åborätten åt bruksegaren och denne
sistnämnde att öfverlåta skattemannarätten åt åbon.
Från äldre tider tillbaka hafva om bergshandteringen i allmänna författningar
åtskilliga bestämmelser varit meddelade rörande dels nya verks
anläggning, så att desamma ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade
verk, dels tillverkningens belopp vid hvarje särskild! verk, dels
ock tillgodoseendet af verkens behof af kol, ved och till kolning tjenlig
skog. Dessa inskränkningar vid bergshandteringens bedrifvande hafva dock
i senare tider borttagits.
Genom Kongl. förordningarna den 27 April 1846 och den 22 Februari
1850 upphäfdes de inskränkningar i jordegarens dispositionsrätt till kol,
ved och till kolning tjenlig skog, som förut till bergverkens förmån varit
stadgad, och genom Kongl. förordningen den 20 September 1859 lossades
de från äldre tider bibehållna band å bergshandteringen, så att densamma
icke vidare underkastades särskilda inskränkningar eller andra föreskrifter
för rörelsens bedrifvande än dem, som gälde för likartade näringar. Äfven
de om ifrågavarande närings särskilda beskattning från äldre tider qvarstående
bestämmelser hafva efter hand ändrats. I anledning af Rikets Ständers
enligt skrifvelse den 7 Mars 1860 fattade beslut befriades nemligen genom
Kongl. kungörelsen den 14 December samma år stångjernstillverkningen
inom hela riket från hammarskatt, samt alla hyttor, belägna utom
de privilegierade bergslagerna, från tackjernstionde. Hvad deremot den
6
Siats-Utskottets Utlåtande N:o 49.
med vissa privilegier gynnade tackjernstillverkningen inom bergslag angick,
ansågo Rikets Ständer densamma icke böra medgifvas någon eftergift af
tackjernstionden, så vida icke bergslagerna förklarade sig villiga att afstå
från sina särskilda friheter och förmåner. Sedermera har Riksdagen enligt
skrifvelse den 19 Maj 1871 medgifvit, att skyldigheten inom privilegierad
bergslagsort till utgörande af tackjernstionde äfvensom af skattejern-
och hyttegälsjern, der någondera af dessa senare afgiftsposter blifvit
åsatt och ännu qvarstode, Unge för framtiden upphöra, mot det att hemman
och lägenheter inom de bergslag, som icke redan vore underkastade
ordinarie rotering, blefve efter det rotetal, till hvilket de vore extra roterade,
ålagda rotevakansafgifter till hälften mot annan roterad jord i
samma län, samt att hvarje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort,
som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i
afseende å ränta, blefve till hälften åsätta de skyldigheter härutinnan, som
med författningarna öf veren sstämde; och har Kongl. Maj:t med bifall härtill
den 9 Juni 1871 utfärdat kungörelse i ämnet.
Äfven hvad de så kallade ädlare verken angår, har, efter det Riksdagen
i skrifvelse den 24 Maj 1877 bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna
proposition, genom Kongl. kungörelsen den 10 Augusti samma år
förordnats, att, med undantag tills vidare för Sala silfververk och Höganäs
stenkolsverk, alla öfriga verk, som vore förpligtade till bergverkstiondes
utgörande, skulle befrias från dylik tionde, dock skulle hvad sålunda
blifvit stadgadt icke, förr än Kongl. Maj:t särskildt derom förordnade, gälla
för åtskilliga uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda undantag berodde
derpå, att vissa af de ädlare verken, hvilka voro försedda med särskilda
privilegier, enligt Riksdagens förberörda skrifvelse borde från tiondes
utgörande befrias endast under vissa förbehåll, bland hvilka här böra
nämnas, att egarne till de verk, åt hvilka bergslagsallmänningar voro upplåtna,
skulle antingen till kronan afstå all rätt till dessa allmänningar
eller ock till fulla värdet lösa desamma, samt att, der rekognitionsskogshemman
vore med verken förenade, egaren skulle till kronan erlägga
skilnaden emellan uppskattningsvärdet å hemmanen och den vid deras
skatteköpande erlagda köpeskilling.
Af denna redogörelse torde det vara uppenbart, att jernverken, hvilka
kommit i åtnjutande af förmånen att få, efter relcognitionsskogarnes indelning
och skattläggning till hemman, skattlösa desamma mot en i förhållande
till det verkliga värdet ringa köpeskilling, blifvit i hög grad
gynnade, då vid tiondens eftergifvande något anspråk på rekognitions
-
Stats-Utskotfets Utlåtande N:o 49.
7
skogshemmanen icke från kronans sida framstälts, på sätt förhållandet varit
hvad de ädlare verken angår. Vid försäljningar till bruken af rekognitionsskogshemmanen
har syftet varit enahanda som med den ursprungliga
upplåtelsen af de allmänningar, hvaraf hemmanen bildats, eller bergshandteringens
understödjande och uppmuntran. Räntan af rekognitionsskogshemmanen
har trädt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsafgiften,
och äfven uti dessa hemmans räntor har jemlikt Kongl.
kungörelsen den 5 Juni 1885 en nedsättning med 30 procent från och
med innevarande år egt rum. Skulle nu, såsom Herr Bäckströms förslag
innebär, kronan afstå från rättigheten att föra talan om rekognitionsskogshemmans
återvinnande, i händelse de skiljas från bruk, till hvars understöd
de blifvit anslagna, eller i händelse sådana bruk nedläggas, så komme
staten för afståendet till enskilde af en mängd värdefulla jordegendomar
icke att åtnjuta någon annan ersättning än de ännu qvarstående 70 procent
af räntan å rekognitionsskogshemmanen. På grund af dessa förhållanden
eger enligt Utskottets åsigt staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen,
att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt förenade med
det verk, till hvars understöd de blifvit skattesålda.
Hvad åter angår den andra gruppen af hemman, eller dem, hvilka
bruksegaren berättigats att skatteköpa framför åbon, kan en sådan eftergift
till bruksegarens förmån, som blifvit af Herr Bäckström ifrågasatt,
icke ega rum, utan att den åbon tillförsäkrade rätt trädes för nära; och
har i något fall genom åbostammens utslocknande äfven åborätten tillfallit
bruksegaren, måste med afseende derå, att, om skatteköpet ej egt rum,
hemmanet skulle hafva hemfallit under kronans disposition, om ett sådant
hemman gälla hvad här ofvan blifvit anfördt i afseende å rekognitionsskogshemmanen.
På grund af hvad sålunda förekommit hemställer Utskottet,
a) att Herr Bäckströms ifrågavarande motion må
af Riksdagen lemnas utan afseende.
De under bruken skatteköpta hemman, å hvilka finnas åbor, kunna
jemlikt Kongl. kungörelsen den 2i Maj 1878 skiljas från de bruk, till
hvilkas förmån hemmanen blifvit sålda till skatte, derigenom att åbon af
bruksegaren inköper skatterätten; och i sådan händelse förverkas icke densamma
genom brukets nedläggande. Denna omständighet skulle, på sätt
Herr Waern anmärkt, kunna af en bruksegare begagnas på det sätt, att
8
Stais-Utskottets Utlåtande N:o 49.
han, för att få den i skattebrefvet intagna bestämmelsen, att hemmanet
skall vara oskiljaktigt förenadt med braket, undanröjd, först säljer skatterätten
till åbon och sedermera af denne inköper hemmanet med full
egande- och dispositionsrätt. Om åter bruksegaren med bibehållande af
skatterätten inköper åborätten, qvarstår stadgandet om hemmanets oskiljaktighet
från bruket orubbadt. Väl skulle borttagandet i sistnämnda fall
af omförmälda, vid skatteköpet bestämda vilkor med afseende å den förmån,
som derigenom komme bruksegaren till del, för honom kunna innebära
en eggelse att genom hvarjehanda medel söka för åbon förringa
värdet af hans åborätt, för att dymedelst lättare åtkomma densamma; men
faran härför torde numera icke vara af den betydelse, att den ifrågasatta
förändringen, så vidt den i öfrigt befinnes lämplig, af sådan anledning bör
undanskjutas. Då ifrågavarande stadgande kan på ofvan angifna sätt
kringgås, samt bruksegaren genom inköp af åborätten måste anses hafva
inträdt i den förre åbons alla rättigheter, synes det vara lämpligt, att bruksegaren
i detta fall öfver hemmanet tillerkännes lika fullständig egandeoch
dispositionsrätt, som skulle hafva tillkommit åbon, derest denne af
bruksegaren inköpt skatterätten.
Med afseende härå och med anledning af Herr Waerns omförmälda
motion får Utskottet hemställa,
b) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det behagade Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida icke en förändring i ofvan antydda syfte bör
vidtagas uti nu gällande bestämmelser rörande bruksegares
egande- och dispositionsrätt till sådana under
bruk skatteköpta hemman, till hvilka bruksegaren från
åbon inköpt åborätten, samt derefter till Riksdagen
göra den framställning, som må finnas erforderlig.
Stockholm den 13 April 1886.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKEEIET, 188 G.